Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sav

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Christina Claesson

Skjortan doftade av tvålflingor. Den hade torkat på en halvtimme ute på strecket, så hett var det denna augusti.
   Han värmde badvatten på spisen, hällde upp i karet. Han längtade efter en kvinna, så som en man vid hans år kan längta efter en kvinna. Därför gick han till dansbanan uppe i backen varje lördag.
   Efter badet rakade han sig. Han strök skjortan som var solvarm och hade fått styva fenor i ryggen av klädnyporna. Han hällde upp mjölk åt katterna. Han stoppade kammen i bakfickan och knäppte bältet i lördagshålet. Sen gick han till dansbanan.
   De pratade för mycket, flickorna runt dansbanan. Tisslade med sina hemligheter. Himlade med ögonen och plockade med varandras kläder. Han kände sig främmande. Han hade redan mörka svettringar under skjortärmarna. Långt innan musiken tystnade, ja redan innan stämningen nått sin höjdpunkt, lämnade han dansbanan. Som varje lördag. Han vandrade nedför backen i riktning hemåt, men vek av och tog den lilla stigen mot sjön.
   Här kände han sig hemma. Träden lyssnade på honom. Deras ansikten blickade ut ur stammarna och deras ögon följde honom när han gick längs stigarna. De presenterade sig för honom, men de babblade inte och de fnissade inte. De bara var. Ofta gav de honom svar på frågor och problem som tycktes honom olösliga när han gick hemifrån. Inne i skogen dök svaren upp, som inifrån honom själv, men han visste att det var deras närvaro som åstadkom det.
   Han strök med handen mot barken på de träd han passerade. Han kände igen dem. Liksom han kunde identifiera sina katter bara genom att stryka över deras päls, på morgonen, innan han öppnat ögonen. Hans handflata särskiljde dem. Det var något med ...ytan. Hur den talade till hans hud. Han knäppte upp den översta skjortknappen och lättade på bältet, det vanliga hålet.
   Det var alldeles i början av augusti, mörkret kom tidigare men var fortfarande inte svart. Han skymtade månen mellan trädstammarna, den svällde upp ur sjön där borta som ett lysande sprängfullt juver.
   Skogen var mest bok, med stammar tjocka som kroppen på en oxe. Barken len och slät, gråsilvrig. Virket kompakt som stål. Märkligt att tänka sig, att dessa bjässar kunde falla. Han visste hur tungt det var att hugga dem, att klyva och såga. Ändå kunde de brytas som en tändsticka och falla, som av sig själva.
   Oftast var det förstås stormen, på hösten, som tog dem. Då föll de äldsta, eller de som av sjukdom ruttnat inifrån. Även parbokarna kunde stryka med då, de bokar som växte så tätt, som ur samma rot, att de till slut blev som två förvuxna klängrankor som klamrade fast vid varandra. De föll alltid tillsammans, ett famntag till döds.
   Sen var det åskan som slog ner. Det drabbade även de unga friska träden. Den grå barken brännmärktes av ett svart snitt, ett ärr med svullna kanter som så småningom växte samman men aldrig försvann. Blixten klöv trädet snett uppifrån, som om en gigantisk himmelsk yxa hade råkat slinta och i förbifarten splittra lite ved.
   Så var det de andra träden. De som föll alldeles av sig själva, utan yttre påverkan. Ingen storm, ingen åska. Det skedde på vindstilla dagar, de allra hetaste, då skogen stod och dallrade av värme och bladen var så torra att ett andetag tycktes kunna antända dem. Dagar som dessa, i början av augusti. Ett friskt träd kunde då plötsligt brytas mitt av och falla, som sprängt inifrån. Det hade hänt senast förra sommaren, ett par hundra meter från hans hus. Människor och djur hade hållit sig i skuggan och väntade flämtande på kvällningen. Det var fullkomligt tyst och fullkomligt orörligt, när stillheten plötsligt hade brutits av ett dån, marken skalv som av en jordbävning och ett vinddrag, ett vinddrag mitt i det vindstilla, letade sig ända fram till hans hus. Han hade fått arbeta i tre dagar med att hugga upp trädet som lagt sig tvärs över vägen.
   Nu hörde han åter brottstycken av musiken från dansbanan och då och då ett skrik, ett tjut, ett människoljud, ett lördagsaftonsljud. Månen hade hävt sig halvvägs upp nu, han rundade stengärdet och fortsatte mot sjön.
   Det började med ett rasslande. Som ett plötsligt regn. Men det var ju månklart, stjärnklart? Sen skälvningen i marken som om den mjuka myllan under hans fötter ville meddela sig med honom. Därefter knakandet, ett väldigt ett, som om ryggraden i själva jordskorpan bröts itu. Och sist dånet, där framme längs stigen, där den stora boken slog ner i marken och på vägen bröt med sig grenar och andra mindre träd. Han kände vinddraget från det störtande trädet i sitt ansikte.
   Det tog en stund innan enstaka toner från dansmusiken åter silade sig fram genom skogen. Där borta fort satte allting, ovetande, lördagsglömskt, brännvinsbedövat.
   Trädet hade fallit snett över stigen, bort ifrån honom. Stammen var knäckt ett par meter över marken. Han gick fram för att titta.
   Han kände igen henne. Hennes blick som så många gånger följt hans steg inifrån stammens djup. Känslan av hennes närvaro. Där låg hon, inbakad i den del av trädet som fallit till marken, som i ena halvan av en gjutform. Stammen hade kluvits längs med och nu var hon blottlagd. I den del av stammen som fortfarande stod upp, där såg han andra halvan av gjutformen, formen av hennes kropp där den legat.
   Det var en kvinna, en liten kvinna. Hennes kropp var i storlek av ett föl men i övrigt var hon helt och fullt en kvinna. Hon låg i fosterställning, alldeles orörlig bortsett från blicken som följde hans ansiktes sinnesrörelser. Hon var trävit, glansig, slät och ännu lätt fuktig av färsk sav, som när man skalat barken av ett träd och dess ved visar sig därunder.
   Hennes blick mötte honom nerifrån marken, den var till att börja med det enda som rörde sig. De såg på varandra och deras blickars möte var ett självklart igenkännande, så som en man och en kvinna alltid, i rätta ögonblicket, har känt igen varandra. Det var de två. Det var enkelt. Det är du och jag, ingenting att prata om. Det hade ingenting med dansbanor, flirt och flams att göra.
   Han närmade sig försiktigt. Hennes blick lämnade inte hans ansikte när han böjde sig fram och strök med handen över hennes rygg. Den hade samma temperatur som trädet, men hon levde, hans handflata kände det. Nu såg han: hennes ena arm hade lösgjorts ur formen, den låg utsträckt utanför stammen och handen var till hälften gömd under en kvist. Han tog tag om hennes späda handled. Han drog helt lätt, ängslig att göra henne illa. Med ett ljud som när man klyver ett äpple frigjordes hela den lilla kvinnan ur sin form. Han lyfte upp henne i sin famn, hon var lätt och alldeles stel.
   Där låg hon, fortfarande i fosterställning, styv som en planka. Först nu såg han hennes hår, det var hopsmetat och hårdpackat som en stel kaka av lintåg, svagt grönaktigt, men hennes ögon var levande och rörliga och släppte inte för en sekund hans ansikte.
   Med samma självklarhet som han hade känt igen henne, visste han vad han måste göra. Han började gå ner mot sjökanten.
   Nu vilade månen på skogsbrynets vassa krön. Mångatan låg bred och jämn fram till vasskanten. Hit hördes inte dansbanemusiken, endast ett stilla kluckande av mjukt vatten.
   Försiktigt lade han ner henne i det mjuka gräset. Så tog han av sig, först sin skjorta. Han vek ihop den och lade den under hennes kind. Hennes blick såg honom och tog emot hans rörelser. Han tog av sig tills han var lika naken som hon. I partier var hans hud lika vit som hennes.
   Han lyfte upp henne i sin famn och började försiktigt gå ut i vattnet. Hennes styva hår stack mot hans armhåla. Han trevade med fötterna mot de hala stenarna på sjöbottnen. Sakta gick han längre ut. Han höll sig mitt i mångatan och ljuset blänkte i hennes ögon. Vattenytan steg upp över hans lår, snart rörde den vid hennes höft och det gick en liten darrning igenom henne.
   Han fortsatte ut tills sjövattnet började bära den lilla kvinnan. Med sina armar beskyddande under släppte han henne bit för bit. Hon lät det ske, utan rädsla. Deras blickar var förtöjda i varandra. Han fann hennes jämvikt och hon flöt helt av sig själv. Han tittade på henne. Huden på hennes fötter var mjuk som på ett spädbarn. Magen var slät och rundad som ett äpple. Brösten som guppade upp och ner i ytan var som vattenslipade stenar.
   Sakta sakta mjukade vattnet upp henne. Hennes hoptorkade hår löstes upp och flöt snart som en mjuk krona runt hennes huvud i vattenytan. Det skimrade grönt som sjögräs. Nu, såg han, vippade hon på tårna. Vattendroppar sprätte från dem. Och nu, nu sträckte hon försiktigt på armarna. Hon vred på huvudet. Hon sträckte på hela sin kropp, hon ålade sig ur hans beskyddande armar, och nu levde hon helt och hållet själv och flöt av egen kraft.
   Hon sträckte sina smala armar mot honom, upp mot hans hals och knäppte händerna bakom hans nacke. Hon hivade sig in mot hans överkropp. Hon slog sina vita ben om hans midja och så lade hon sin kind mot hans bröst.
   Han slog sina armar om henne och började gå tillbaka upp mot stranden. Hon klängde intill honom, förvånansvärt stark i armarna, hon skulle ha behållit sin plats i hans famn även hans armar förutan. På strandkanten stannade han och stod i det mjuka gräset. Hon visste precis hur hon skulle göra. Hon sänkte långsamt sina höfter ner längs hans mage, han kände hennes tunna armars seghet runt sin nacke. Sjöblöt, savblöt, trädde hon sig över honom, tätt som vatten över torka. Som bark över ved.
   Deras famntag var stilla och hetsigt, långsamt och snabbt, det varade i evighet och ändå ingen tid alls. När de nådde klimax gick det som en blixt igenom honom, som kom från himlen och sköt rakt ner i marken, naglade fast honom. Genom hans kropp gick en skälvning som borde ha vält honom. Men han stod stadigt. Det var en tyngd som kom över honom, en tyngd han aldrig hade känt. Det var som om hans existens, hans varande, hade blivit ett med marken, luften, vattnet, med världen som han kände och världen han bara anade.
   De var länge stilla så. Efter en stund sträckte hon på benen och trevade med tårna mot marken. Hon sänkte sig ner och släppte taget om hans nacke. Så stod hon, på sina egna fötter, på marken intill honom. Sedan vände hon sig om och plockade upp hans skjorta från strandkanten.
   Hon drog skjortan på sig, den räckte henne till vaderna. Hon rullade upp ärmarna. Hon böjde sig ner och tog upp hans bälte, virade det två varv runt sin midja innan hon knäppte det i lördagshålet.
   Hans skor ställde hon där på marken invid hans rötter. Hon fick hoppa för att nå att hänga upp byxorna och det andra på den nedersta tjocka grenen. Det föll en kam ur hans ficka. Hon tog ett steg bakåt och lade sin handflata mot barken på hans gråsilvriga stam.
   Hon kammade sitt långa ljusa hår torrt medan hon sakta började gå bort mot dansbanan vars musik hon snart skulle höra och från skjortan steg en svag doft av tvålflingor.

Ur "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki