Fandom

Svenskanoveller Wiki

Savannen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

»George, kan du inte titta på barnkammaren?»
   »Vad är det för fel på den?»
   »Jag vet inte.»
   »Nå, då så.»
   »Jag vill bara att du ska titta på den eller be en psykolog titta på den.»
   »Vad skulle en psykolog ta sig till med en barnkammare?»
   »Det vet du mycket väl.» Hans hustru hejdade sig mitt i köket och betraktade spisen som surrande för sig själv lagade till middag för fyra.
   »Det är bara det att barnkammaren är så annorlunda mot förut.»
   »All right, då går vi och tittar på den då.»
   De gick genom korridoren i sin ljudisolerade Trivsel-Villa, som hade kostat dem trettitusen dollars fullt installerad, detta hus som klädde dem och födde dem och vaggade dem till sömns och spelade och sjöng och var snällt mot dem. Då de närmade sig, påverkades en kontakt någonstans och ljuset i barnkammaren knäpptes på när de var tre meter därifrån. Samtidigt tändes lampor i korridoren och släcktes åter bakom dem, mjukt och automatiskt.
   »Jaha», sade George Hadley.
   De stod på det täckta golvet i barnkammaren. Den var tolv gånger tolv meter och nio meter hög, och den hade kostat dem en och en halv gång så mycket som resten av huset. »Men våra barn kan inte få det nog bra», hade George sagt.
   Det var tyst i barnkammaren. Den var tom som en djungel-glänta i den heta middagstimmen. Väggarna var kala och tvådimensionella. När George och Lydia Hadley nu stod där mitt i rummet, började väggarna surra och dra sig tillbaka in i ett kristallklart fjärran, tycktes det, och inom kort visade sig på alla sidor en afrikansk savann i tre dimensioner, reproducerad i färg intill den sista kiselstenen och det sista grässtrået. Taket över dem blev en djup himmel med en het gul sol.
   George Hadley kände hur svetten sprack fram i pannan.
   »Vi ställer oss i skuggan», sade han. »Det här är lite för verkligt. Men jag kan inte finna att det är nånting på tok.»
   »Vänta ett tag, får du se», sade hans fru.
   Nu började de dolda odorofonerna blåsa en vind, sammansatt av olika lukter, mot de två människorna mitt ute på den solstekta savannen. Den heta halmlukten av lejongräs, den svala gröna lukten av det undangömda vattenhålet, den starka rostbruna lukten av djur, lukten av damm som röd paprika i den heta luften. Och sedan ljuden : trampet av avlägsna antilopfötter på den gräsbevuxna marken, pappersprasslet av gamar. En skugga gled förbi genom luften. Skuggan flimrade över George Hadleys uppåtvända, svettiga ansikte.
   »Otäcka varelser», hörde han sin fru säga.
   »Gamarna.»
   »Titta, där är lejonen, långt borta åt det där hållet. Nu är de på väg till vattenhålet. De har nyss ätit», sade Lydia. »Jag vet inte vad för något.»
   »Ett eller annat djur.» George Hadley höll upp handen för att stänga ute det brännheta ljuset från sina kisande ögon. »Kanske en zebra eller en giraffunge.»
   »Är du säker på det?» Hans fru lät besynnerligt nervös.
   »Nej, det är lite för sent för att man ska kunna vara säker», sade han road. »Det enda jag kan se därborta är rengnagda ben och gamarna som slår ner för att ta hand om resterna.»
   »Hörde du inte skriket?» frågade hon.
   »Nej.»
   »För kanske en minut sen?»
   »Nej tyvärr.»
   Lejonen kom emot dem. Och återigen fylldes George Hadley av beundran för det tekniska geni som hade konstruerat detta rum. Ett under av effektivitet, som såldes till ett löjligt lågt pris. Varje hem borde ha ett. Ja, ibland kunde man förstås bli skrämd av deras vetenskapliga noggrannhet, de gjorde en bestört, man spratt till, men hur underhållande var de inte för det mesta, inte bara för ens son och dotter utan också för en själv när man fick lust att hastigt göra en tripp till ett främmande land, att hastigt byta omgivning. Se bara här!
   Och här stod lejonen nu, fem meter bort, så verkliga, så intensivt och häpnadsväckande verkliga att man kunde känna deras stickande fäll mot handen, ens mun blev full av den dammiga möbeltygslukten från deras upphettade pälsar, deras gula färg lyste en i ögonen som den gula färgen i en utsökt fransk vävd tapet, lejonens och sommargräsets gula färg, ljudet av de täta lejonlungornas utandning fyllde den tysta middagstimmen och lukten av kött kom ut ur de flåsande, dreglande gapen.
   Lejonen stod och tittade på George och Lydia Hadley med fruktansvärda gröngula ögon.
   »Se upp!» skrek Lydia.
   Lejonen kom springande rätt mot dem.
   Lydia snurrade runt och sprang. Instinktivt sprang George efter henne. Utanför i korridoren, sedan dörren smällts igen, skrattade han och hon grät och båda två var de bestörta över varandras reaktion.
   »George!»
   »Lydia! Å, min egen stackars kära Lydia!»
   »Det var nära att de fick oss!»
   »Väggar, kom ihåg det, Lydia — bara väggar av kristall. Visst ser de verkliga ut, det medger jag — Afrika inne i ens eget vardagsrum — men det är bara dimensionell, superreaktiv, supersensitiv färgfilm och mental bandfilm bakom glasskärmar. Det är bara odorofoner och ljudaggregat, Lydia. Här har du min näsduk.»
   »Jag är rädd.» Hon kom fram till honom och pressade sig mot honom och grät hela tiden. »Såg du? Kände du? Det är alldeles för verkligt.»
   »Seså, Lydia ...»
   »Du måste säga till Wendy och Peter att de inte får läsa något mer om Afrika.»
   »Ja visst — ja visst.» Han klappade henne.
   »Lovar du?»
   »Ja visst.»
   »Och lås barnkammaren ett par dar framåt, tills jag har fått lugna mig.»
   »Du vet själv hur besvärlig Peter blir då. När jag straffade honom för en månad sen genom att låsa barnkammaren under bara ett par timmar — vilket utbrott fick han inte! Och Wendy också. Barnkammaren är hela deras liv.»
   »Den måste låsas, det är inte mer med den saken.»
   »All right.» Motvilligt låste han den stora dörren. »Du har arbetat för hårt. Du behöver vila dig.»
   »Jag undrar det — jag undrar det», sade hon och snöt sig och satte sig ner i en stol, som genast började vagga och trösta henne. »Kanske har jag inte nog mycket att göra. Kanske hinner jag tänka för mycket. Hur skulle det vara att bomma igen hela huset ett par dar och ta semester?»
   »Menar du att du vill steka ägg åt mig?»
   »Ja.» Hon nickade.
   »Och stoppa mina strumpor?»
   »Ja.» Ivriga nickar med fuktiga ögon.
   »Och sopa huset?»
   »Ja, ja — å ja!»
   »Men jag trodde att vi köpte det här huset för att vi inte skulle behöva göra nånting?»
   »Ja, just det. Det känns som om jag inte hörde hemma här. Nu är det huset som är hustru och mor och barnsköterska. Kan jag tävla med en afrikansk savann? Kan jag bada barnen och tvätta dem lika effektivt eller snabbt som det automatiska badet kan? Nej, det kan jag inte. Och det gäller inte bara mig. Det gäller dig också. Du har varit kolossalt nervös på sista tiden.»
   »Jag har väl rökt för mycket.»
   »Du ser ut som om inte heller du visste vad du ska ta dig till här i huset. Du röker lite mer varje förmiddag och dricker lite mer varje eftermiddag och behöver fler lugnande tabletter varje kväll. Du börjar också känna dig onödig.»
   »Gör jag?» Han tystnade och försökte känna efter inom sig vad som egentligen fanns där.
   »Å, George!» Hon tittade förbi honom på barnkammardörren. »Lejonen kan väl inte komma ut därifrån?»
   Han tittade på dörren och såg att den darrade, som om någonting hade hoppat upp mot den på andra sidan. »Naturligtvis inte», sade han.

De åt middag ensamma, för Wendy och Peter var på en speciell plastisk tivoliföreställning i andra ändan av stan och hade televiserat hem och sagt att de skulle bli försenade och att föräldrarna inte skulle vänta på dem. Och här satt nu George Hadley försjunken i tankar och såg matsalsbordet leverera varma rätter ur sitt mekaniska inre.
   »Vi glömde ketchupen», sade han.
   »Ursäkta», sade en svag röst inne i bordet och ketchupen kom.
   Vad beträffar barnkammaren, tänkte George Hadley, så skadar det inte barnen att bli utestängda ur den ett tag. För mycket av saker och ting är inte bra för någon, vad det än gäller. Och det framgick tydligt att barnen hade ägnat lite för mycket tid åt Afrika. Den där solen. Han kunde fortfarande känna den i nacken, som en het tass. Och lejonen. Och blodlukten. Märkvärdigt, hur barnkammaren hade uppfångat de telepatiska utstrålningarna från barnens psyken och skapat liv för att fylla alla deras önskningar. Barnen tänkte lejon, och det blev lejon. Barnen tänkte zebror, och det blev zebror. Sol — sol. Giraffer — giraffer. Död och död.
   Det där sista. Han tuggade likgiltigt på köttet som bordet hade skurit åt honom. Dödstankar. De var kolossalt unga, Peter och Wendy, för att ha dödstankar. Eller — nej — egentligen var man aldrig för ung. Långt innan man visste vad döden var, önskade man att andra människor skulle dö. När man var två år gammal, sköt man människor med knallpulverpistoler.
   Men det här — den vida, heta, afrikanska savannen — den hemska döden mellan lejonens käftar. Och upprepat gång på gång.
   »Vart ska du gå?»
   Han svarade inte Lydia. Upptagen av sina tankar lät han lamporna lysa mjukt framför sig och släckas bakom sig medan han gick bort till barnkammardörren. Han lade örat mot och lyssnade. Långt borta röt ett lejon.
   Han låste upp dörren och öppnade den. Alldeles innan han steg in, hörde han ett skrik i fjärran. Och därpå ännu ett rytande från lejonen. Det tystnade hastigt.
   Han steg in i Afrika. Hur många gånger under det förflutna året hade han inte öppnat den här dörren och funnit Underlandet, Alice, Den falska sköldpaddan, eller Aladdin och hans förtrollade lampa eller Jack Pumphuvud i Oz eller doktor Doolittle eller kon som hoppade över en mycket realistisk måne — all den underbara rekvisitan i en fantasivärld. Hur ofta hade han inte sett Pegasus flyga uppe i himmelstaket eller sett fontäner av röda raketer eller hört änglaröster sjunga. Men nu — det här gula heta Afrika, den här bakugnen med mord i hettan. Kanske hade Lydia rätt. Kanske behövde de en liten semester från den fantasi som började bli lite för verklig för tioåringar. Det var nog gott och väl att man övade sin själ med gymnastik för fantasin, men när den livliga barrsjälen fastnade för ett enda motiv ...? Han tyckte att han under hela den gångna månaden hade hört lejon ryta på avstånd och känt deras starka lukt tränga ända bort till dörren till sitt arbetsrum. Men eftersom han var strängt upptagen, hade han inte brytt sig om det.
   George Hadley stod ensam ute på den afrikanska savannen. Lejonen tittade upp från sin måltid och iakttog honom. Den enda luckan i illusionen var den öppna dörren, genom vilken han kunde se sin hustru långt borta i den mörka korridoren, som en inramad tavla, sitta och äta sin middag förstrött.
   »Försvinn», sade han till lejonen.
   De försvann inte.
   Han kände rummets princip till punkt och pricka. Man sände ut sina tankar. Vad man än tänkte på, så visade det sig.
   »Låt oss få Aladdin och hans lampa», fräste han.
   Savannen stannade kvar; lejonen stannade kvar.
   »Seså, rum! Jag vill ha Aladdin!» sade han.
   Ingenting hände. Lejonen mullrade i sina heta hudar.
   »Aladdin !»
   Han gick tillbaka till middagen. »Det förbaskade rummet är trasigt», sade han. »Det vill inte reagera.»
   »Eller ...» »Eller vad då?»
   »Eller det kan inte reagera», sade Lydia, »därför att barnen har tänkt på Afrika och lejon och dödande i så många dar att rummet har hakat upp sig.»
   »Det är möjligt.»
   »Eller också har Peter ställt in det så att det inte ska förändras.» »Ställt in det?»
   »Han kan ha tagit sig in i maskineriet och kilat fast nånting.» »Peter känner inte till maskineriet.»
   »Han är försigkommen för att vara tio år. Hans intelligenskvot ...»
   »I alla fall ...»
   »Tjänare, mamma. Tjänare, pappa.»
   George och Lydia Hadley vände sig om. Wendy och Peter kom in genom ytterdörren med kinder som polkagrisar, ögon som ljusblå agatkulor och en doft av ozon i tröjorna efter resan i helikoptern.
   »Ni kommer alldeles lagom till middagen», sade båda föräldrarna.
   »Vi är fullproppade av jordgubbsglass och varm korv», sade barnen hand i hand. »Men vi ska sitta och titta på.»
   »Ja, kom och berätta om barnkammaren», sade George Hadley. Syskonen blinkade mot honom och sedan mot varandra. »Barnkammaren?»
   »Om Afrika och allt det andra», sade deras far med spelad skämtsamhet.
   »Jag förstår inte», sade Peter.
   »Din mamma och jag reste nyss genom Afrika med spö och rulle — Tom Swift och hans elektriska lejon», sade George Hadley.
   »Det finns inget Afrika i barnkammaren», sade Peter enkelt. »Å, seså, Peter. Vi vet bättre besked.»
   »Jag kommer inte ihåg nåt Afrika», sade Peter till Wendy. »Gör du?»
   »Nej.»
   »Spring och se efter och kom tillbaka och berätta vad du såg.» Hon lydde.
   »Kom tillbaka hit, Wendy!» sade George Hadley, men hon var borta. Husets lampor följde henne som en flock eldflugor. Alltför sent mindes han att han hade glömt att låsa barnkammardörren efter sin sista inspektion.
   »Wendy tittar efter och talar om det för oss», sade Peter. »Hon behöver inte tala om någonting för mig. Jag har sett det.» »Jag är säker på att du har fel, pappa.»
   »Det har jag inte. Kom med nu.»
   Men Wendy var tillbaka. »Det är inte Afrika», sade hon med andan i halsen.
   »Den saken ska vi kontrollera», sade George Hadley, och de gick allihop tillsammans genom korridoren och öppnade barnkammardörren.
   Där var en vacker grön skog, en vacker flod, ett purpurfärgat berg, klara röster sjöng och Rima, vacker och gåtfull, satt gömd i träden med färgskimrande fjärilssvärmar i sitt långa hår som levande blommor. Den afrikanska savannen var borta. Lejonen var borta. Här fanns bara Rima, som sjöng en visa så vacker att man fick tårar i ögonen.
   George Hadley betraktade den förändrade scenen. »Gå och lägg er», sade han till barnen.
   De öppnade munnarna.
   »Ni hörde vad jag sa», sade han.
   De gick bort till luftskåpet, där en vind sög upp dem genom kanalen till sovrummen som bruna löv.
   George Hadley gick genom den fågelkvittrande gläntan och plockade upp något som låg i en vrå nära hörnet där lejonen hade hållits. Långsamt kom han tillbaka till sin hustru.
   »Vad är det?» frågade hon.
   »Min gamla plånbok», sade han.
   Han visade den för henne. Den luktade hett gräs och lejon. Det syntes salivdroppar på den, den hade blivit tuggad och det var märken av blod på båda sidor.
   Han stängde barnkammardörren och låste den noga.

Mitt i natten låg han fortfarande vaken och han visste att hans hustru också gjorde det. »Tror du att Wendy förändrade den?» sade hon slutligen i det mörka rummet.
   »Ja visst.»
   »Förvandlade den från savann till en skog och satte dit Rima i stället för lejonen?»
   »Ja.»
   »Varför?»
   »Jag vet inte. Men den ska vara låst tills jag får reda på det.» »Hur kom din plånbok dit?»
   »Jag vet ingenting», sade han, »utom att jag börjar ångra att vi köpte det där rummet åt barnen. Om barn över huvud taget är neurotiska, kan ett sånt där rum ...»
   »Det påstås att det ska hjälpa dem att bli kvitt sina neuroser på ett sunt sätt.»
   »Jag börjar tvivla på det.» Han stirrade upp i taket.
   »Vi har gett barnen allt de ville ha. Är det här vårt tack — förtegenhet, olydnad?»
   »Vem var det som sa : 'Barn är som mattor, man ska trampa på dem emellanåt'? Vi har aldrig lyft ett finger mot dem. De är odrägliga — låt oss erkänna det. De kommer och går när de vill, de behandlar oss som om vi var deras barn. De är bortskämda och vi är bortskämda.»
   »De har uppfört sig underligt ända sen du förbjöd dem att ta raketen till New York för ett par månader sen.»
   »Jag förklarade ju att de inte är gamla nog för att göra det ensamma.»
   »I alla fall har jag märkt att de har uppträtt avgjort kyligt mot oss sen dess.»
   »Jag tror att jag ska låta David McClean komma hit i morron och ta sig en titt på Afrika.»
   »Men det är inte Afrika nu, det är Green Mansions-landet och. Rima.»
   »Jag har en känsla av att det kommer att bli Afrika igen innan dess.»
   Strax efteråt hörde de skriken.
   Två skrik. Två människor som skrek därnere. Och sedan lejonens rytande.
   »Wendy och Peter är inte i sina rum», sade hans hustru.
   Han låg i sin säng med bultande hjärta. »Nej», sade han. »De
   har brutit sig in i barnkammaren.»
   »De där skriken — de låter välbekanta.»
   »Gör de?»
   »Ja, mycket.»
   Och fast deras sängar gjorde sitt allra bästa, kunde de två vuxna inte vaggas till sömns på ännu en timme. Det luktade kattdjur i nattluften.

»Pappa?» sade Peter.
   »Ja.»
   Peter stirrade ner på sina skor. Nu för tiden tittade han aldrig på sin far och inte på sin mor heller. »Du tänker väl inte låsa barnkammaren för gott?»
   »Det beror på.»
   »På vad då?» fräste Peter.
   »På dig och din syster. Om ni blandar upp Afrika med lite annat — tja, till exempel Sverige eller Danmark eller Kina ...» »Jag trodde att vi fick besöka vilka platser vi ville.»
   »Ja, inom rimliga gränser.»
   »Vad är det för fel på Afrika, pappa?»
   »Jaså, nu erkänner du att det är du som har framkallat Afrika?» »Jag vill inte att barnkammaren ska låsas», sade Peter kallt. »Aldrig nånsin.»
   »I själva verket funderar vi på att stänga av hela huset en månad framåt eller så. Leva ett slags sorgfritt gemensamhetsliv.»
   »Det låter ruskigt! Måste jag själv knyta skosnörena i stället för att låta skosnöraren göra det? Och själv borsta tänderna och kamma mig och bada?»
   »Tycker du inte att det skulle vara roligt som omväxling?» »Nej, det skulle vara hemskt. Jag tyckte inte om att du tog bort tavelmålaren förra månaden.»
   »Det kom sig av att jag ville att du skulle lära dig att måla på egen hand, Peter.»
   »Jag vill inte göra nånting annat än titta och lyssna och lukta; vad finns det för nåt annat att göra?»
   »All right, gå och lek i Afrika.»
   »Tänker du stänga av huset snart?»
   »Vi funderar på det.»
   »Det är nog bäst att du inte funderar mer på det, pappa.»
   »Jag vill inte höra några hotelser från min egen son!»
   »All right.» Och Peter gick sin väg till barnkammaren.

»Är jag punktlig?» sade David McClean.
   »Frukost?» frågade George Hadley.
   »Tack, jag har redan ätit. Nåå, vad är det frågan om?»
   »Du är ju psykolog, David.»
   »Det vill jag hoppas.»
   »Vill du då ta dig en titt på vår barnkammare. Du såg den för ett år sen när du hälsade på oss. La du märke till något särskilt hos den då?»
   »Det kan jag inte påstå — de vanliga våldstendenserna, en benägenhet för lätt paranoia här och var, vilket är vanligt hos barn därför att de ständigt känner sig förföljda av sina föräldrar, men — nej, strängt taget ingenting alls.»
   De gick genom korridoren. »Jag låste barnkammaren», förklarade fadern, »men barnen bröt sig in i den i natt. Jag lät dem stanna kvar så att de skulle kunna bilda beteendemönster som du kunde studera.»
   Det kom ett fruktansvärt skrik från barnkammaren.
   »Där hör du», sade George Hadley. »Få se nu vad du får ut av det.»
   De gick in till barnen utan att knacka.
   Skriken hade tystnat. Lejonen åt.
   »Spring ut ett tag, barn», sade George Hadley. »Nej, ändra inte den mentala kombinationen. Låt väggarna vara som de är. Försvinn!»
   Då barnen hade gått, stod de två männen och iakttog lejonen långt borta. De åt med stor njutning av sitt byte, vad det nu än kunde vara för något.
   »Om jag ändå visste vad det är», sade George Hadley. »Ibland kan jag närapå se det. Tror du att om jag tog med mig en kraftig kikare hit in ...»
   David McClean skrattade torrt. »Knappast.» Han vände sig om för att studera alla fyra väggarna. »Hur länge har det här pågått?» »Lite över en månad.»
   »Det känns absolut inte bra.»
   »Jag vill ha fakta, inte känslor.»
   »Min bäste George, en psykolog har aldrig sett ett faktum i hela sitt liv. Han hör bara talas om känslor — obestämbara ting. Det här känns inte bra, upprepar jag. Du kan lita på min intuition och mina instinkter. Jag har näsa för allt som är osunt. Det här är mycket osunt. Jag råder dig att låta riva ner hela det förbaskade rummet och föra dina barn till mig en gång om dagen hela nästa år för behandling.»
   »Är det så illa?»
   »Ja, tyvärr. En av såna här barnkamrars ursprungliga funktioner var att ge oss möjlighet att studera beteendemönstren som lämnades kvar på väggarna av barnets psyke, studera dem i lugn och ro och hjälpa barnet. Men i det här fallet har rummet blivit en kanal mot — destruktiva tankar i stället för ett medel att leda bort dem.»
   »Hade du ingen känsla av det förut?»
   »Jag hade bara en känsla av att du hade skämt bort dina barn mer än normalt. Och nu sviker du dem på något sätt. På vilket sätt?»
   »Jag ville inte låta dem resa till New York.»
   »Vad mer?»
   »Jag har tagit bort ett par apparater ur huset och för en månad sen hotade jag med att stänga barnkammaren, om de inte läste sina läxor ordentligt. Jag stängde den faktiskt ett par dar för att visa att jag menade allvar.»
   »Aha!»
   »Betyder det något?»
   »Allt. Förut hade de en jultomte, nu har de i stället fått en elak trollkarl. Barn tycker bättre om jultomtar. Du har låtit det här rummet och det här huset intaga din och din frus plats i era barns kärlek. Det här rummet är deras mor och far, vida viktigare i deras liv än deras verkliga föräldrar. Och nu kommer du och vill stänga av det. Inte att undra på att det finns hat härinne. Man kan känna hur det strålar ner från himlen. Känn den där solen. George, ni måste ändra ert liv. Liksom alltför många andra har ni byggt det runt materiell komfort. Ja, ni skulle svälta i morron dag om något gick sönder i ert kök. Ni skulle inte veta hur man nackade ett ägg. Men i alla fall — stäng av allting. Börja om från början. Det kommer att ta tid. Men vi ska skapa goda barn av dåliga inom ett år — vänta, så får du väl se.»
   »Men blir det inte en alltför stor chock för barnen, om jag med ens stänger av rummet för all framtid?»
   »Jag vill helt enkelt inte att de ska fördjupa sig ännu mer i det här.»
   Lejonen hade avslutat sin röda måltid.
   Lejonen stod i utkanten av gläntan och iakttog de två männen.
   »Nu känner jag mig förföljd», sade McClean. »Kom så går vi ut härifrån. Jag har aldrig tyckt om de här fördömda rummen. De gör mig nervös.»
   »Ser inte lejonen verkliga ut?» sade George Hadley. »Det finns väl ingen möjlighet ...»
   »Vad då?»
   »... att de skulle kunna bli verkliga?»
   »Inte så vitt jag vet.»
   »Ett fel i maskineriet eller att man manipulerar med det?» »Nej.»
   De gick bort till dörren.
   »Rummet kommer säkert inte att tycka om att bli avstängt», sade fadern.
   »Ingenting tycker om att dö — inte ens ett rum.»
   »Jag undrar om det hatar mig därför att jag vill stänga av det?»
   »Paranoian hänger tät här i dag», sade David McClean. »Man kan följa den som ett spår. Vad nu då?» Han böjde sig ner och plockade upp en blodig scarf. »Är det här din?»
   »Nej.» George Hadleys ansikte var stelt. »Det är Lydfas.» Tillsammans gick de bort till kopplingsskåpet och vred om strömbrytaren som dödade barnkammaren.

De två barnen blev hysteriska. De skrek och dansade jämfota och kastade saker och ting. De tjöt och snyftade och svor och hoppade upp på möblerna.
   »Ni kan inte göra så med barnkammaren, ni kan inte!»
   »Barn, barn.»
   Barnen kastade sig gråtande ner i en soffa.
   »George», sade Lydia Hadley, »koppla på barnkammaren bara en liten stund. Du kan inte vara så abrupt.»
   »Nej.»
   »Du kan inte vara så grym.»
   »Den är avstängd, Lydia, och den ska förbli avstängd. Och hela det förbannade huset dör från och med nu. Ju mer jag ser av den röra vi har ställt till för oss själva, dess mer äcklar den mig. Vi har suttit och stirrat på våra mekaniska, elektroniska navlar alldeles för länge. Herregud, så väl vi behöver en nypa hederlig luft!»
   Och han marscherade runt i huset och kopplade av röstklockorna, ugnarna, värmeapparaterna, skoputsapparaterna, skosnörarna, kroppstvättarna och kroppstorkarna och massageapparaterna och alla andra apparater som han kunde komma åt.
   Det kändes som om huset blev fullt av lik. Det kändes som en maskinkyrkogård. Så tyst. Ingen brummande, undangömd maskinenergi väntade på att få funktionera när man tryckte på en knapp.
   »Låt dom inte göra det!» klagade Peter upp mot taket, som om han talade till huset, till barnkammaren. »Låt inte pappa döda allting!» Han vände sig mot sin far. »Jag hatar dej!»
   »Du kommer ingenstans med förolämpningar.»
   »Jag önskar att du var död!»
   »Det har vi varit allihopa en lång tid. Nu ska vi börja leva på allvar. I stället för att bli ompysslade och masserade, ska vi leva.»
   Wendy grät fortfarande och Peter stämde åter in i hennes gråt. »Bara en stund, bara en liten stund, bara en liten liten stund till i barnkammaren», klagade de.
   »Å, George», sade hustrun, »det kan inte skada dem.»
   »All right — all right, bara de tiger. En minut, kom det ihåg, och sen avstängd för alltid.»
   »Pappa, pappa, pappa!» sjöng barnen och log med våta ansikten.
   »Och sen ska vi resa på semester. David McClean kommer till baka om en halvtimme för att hjälpa oss packa och följa oss till flygplatsen. Jag ska byta om. Koppla på barnkammaren en minut, Lydia, bara en minut, kom ihåg det.»
   Och de tre försvann pladdrande, medan han lät sig sugas upp genom luftkanalen och började klä om sig. Strax efteråt visade sig Lydia.
   »Det ska bli skönt när vi har kommit i väg», suckade hon. »Lämnade du dem kvar i barnkammaren?»
   »Jag ville också byta om. Å, det där hemska Afrika. Vad kan de se i det?»
   »Nåja, om fem minuter är vi på väg till Iowa. Herregud, hur kom det sig att vi flyttade in i det här huset? Vad var det som fick oss till att köpa en mardröm?»
   »Stolthet, pengar, enfald.»
   »Det är nog bäst att vi går ner innan barnen blir alltför berg-tagna av de fördömda bestarna igen.»
   Just då fick de höra barnen ropa : »Pappa, mamma, kom fort — skynda er!»
   De gled ner genom luftkanalen och skyndade genom korridoren. Barnen syntes ingenstans till. »Wendy? Peter?»
   De sprang in i barnkammaren. Savannen var tom så när som på lejonen som stod och väntade och iakttog dem. »Peter, Wendy?» Dörren smällde igen.
   »Wendy, Peter!»
   George Hadley och hans hustru snurrade runt och rusade tillbaka till dörren.
   »Öppna dörren!» ropade George Hadley och vred på handtaget. »De har ju låst den utifrån! Peter!» Han bultade på dörren. »Öppna!»
   Han hörde Peters röst utanför, mot dörren.
   »Låt dom inte stänga av barnkammaren och huset», sade han. Mr och mrs George Hadley dunkade på dörren. »Var inte löjliga, barn. Det är dags att åka. Mr McClean är strax här och ...» Och då hörde de ljuden.
   Lejonen, på tre sidor om dem i savannens gula gräs — de kom tassande genom de torra stråna, de mullrade och röt i struparna. Lejonen.
   Mr Hadley tittade på sin hustru och de vände sig om och tittade tillbaka på bestarna, som långsamt, hopkrupna, makade sig framåt med styva svansar.
   Mr och mrs Hadley skrek.
   Och plötsligt insåg de varför de där andra skriken hade låtit välbekanta.

»Jaha, här har ni mig», sade David McClean i barnkammardörren. »Å, god dag på er.» Han stirrade på de två barnen som satt mitt i den öppna gläntan och åt en liten utflyktslunch. Bakom dem var vattenhålet och den gula savannen, ovanför dem var den heta solen. Han började svettas. »Var har ni pappa och mamma?»
   Barnen tittade upp och log. »Å, de kommer strax.»
   »Skönt, vi måste ge oss i väg.» På avstånd såg mr McClean hur I lejonen slogs och revs och sedan lugnade sig och åt under tystnad i skuggan av träden.
   Han kisade på lejonen med handen skuggande för ögonen.
   Nu hade lejonen ätit färdigt. De gick bort till vattenhålet för att dricka.
   En skugga flimrade över mr McCleans heta ansikte. Många skuggor flimrade. Gamarna sänkte sig ner ur den brinnande himlen.
   »En kopp te?» frågade Wendy i tystnaden.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7 . Originalets titel: "The World the Children Made" tryckt i Saturday Evening Post 1950. Omtryckt som The Veldt i "The Illustrated Man" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki