Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sawney Bean och hans familj

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av John Nicholson of Kirkcudbright (1843)

DET FÖLJANDE HAR bekräftats liksom vilken annan historisk händelse som helst, men trots detta verkar det hela nästan otroligt på grund av de bestialiska och oöverträffat barbariska gärningar som här beskrives. Det finns ingen sann berättelse ur livet, som kan jämföras med denna i fruktansvärd grymhet, och ingen som klarare visar hur fruktansvärt djupt en man kan sjunka, om han har ett brutalt sinnelag och om han saknar en god uppfostrans återhållande inverkan.
   Sawney Bean föddes i grevskapet East Lothian omkring tolv kilometer öster om staden Edinburgh under James den förstes regering i Skottland, ( James I av Skottland regerade mellan 1424 och 1437). Hans fader var häckklippare och dikesgrävare, och han lärde sin son dessa krävande yrken.
   I sin ungdom tjänade Sawney sitt bröd på detta sätt, men han var hemfallen åt lättja och då han inte ville vara bunden vid ett hederligt yrke, lämnade han fader och moder och rymde till en ödslig del av landet med en kvinna av samma ondskefulla läggning som han själv.
   Dessa båda bosatte sig i en grotta vid kusten av grevskapet Galloway, där de bodde i nära tjugofem år utan att besöka vare sig stad eller by.
   Under denna tid fick de ett stort antal barn och barnbarn, som de uppfostrade utan att delge dem några kunskaper om mänskligheten och samhället. De umgicks ej med några andra än sig själva och de livnärde sig uteslutande på att råna. Dessutom var de så grymma att de aldrig rånade någon utan att samtidigt mörda.
   Genom att hålla sig avskilda från världen kunde de fortsätta länge på detta blodiga vis utan att bli upptäckta. Ty det fanns inte någon som kunde lista ut hur de vägfarande försvann som färdades förbi deras boplats.
   Så snart de hade rånat en man, kvinna eller barn, brukade de bära kroppen till sin grotta, där de styckade offret. De hade för vana att lägga de avskurna lemmarna i saltlake och sedan förtära dem. Detta var deras enda föda, och trots att familjen till slut blev mycket talrik hade de oftast sådant överflöd på sin vederstyggliga föda, att de nattetid kastade armar och ben från mördade långt ut i havet på stort avstånd från sin blodbestänkta boning. Lemmarna fördes av tidvattnet upp på många ställen i landet till förvåning och förskräckelse för alla de som fick syn på dem eller hörde talas därom.
   Folk, som färdades i vällovliga ärenden föll så ofta i mördarnas händer att det till slut väckte allmän uppståndelse i landet. Många oroade sig för vänner eller släktingar, som spårlöst försvunnit, ja man blev till slut så ängslig över den osedvanliga förlusten av grannar och bekanta att man sände ut spejare till dessa trakter. Många av dem kom aldrig tillbaka, och de som återvände hade ingenting av värde att berätta.
   Många ärliga resande greps som misstänkta och hängdes mot sitt nekande. Ett flertal värdshusvärdar avrättades bara därför att folk som försvunnit hade tillbringat natten i deras hus. Man misstänkte dem för att ha mördat sina gäster och sedan i lönndom begravt dem på okända platser. På så sätt verkställdes missriktad rättvisa med den grymmast tänkbara hårdhet för att hindra ytterligare illdåd. Många värdshusvärdar, som utövade sitt yrke längs Skottlands västliga vägar, lämnade det av fruktan för bestraffning och övergick sedan till andra näringar.
   Detta skapade i sin tur svårigheter för de resande, som nu hade mycket svårt att finna tak över huvudet. Hela grevskapet höll med andra ord på att avfolkas. Men fortfarande försvann lika många av konungens undersåtar som tidigare, och i hela riket undrade man varför sådana skurkstreck kunde förövas utan att de skyldiga blev avslöjade. Många hade avrättats, men ingen hade bekänt vid galgen. In i det sista hade de vidhållit att de var helt oskyldiga till de brott för vilka de anklagades.
   När domstolarna fann att allt var förgäves, slutade de med dessa rigorösa åtgärder och förlitade sig helt på Försynen, i det de hoppades att denna skulle avslöja de brottsliga, när Den så fann lägligt.
   Sawneys familj hade till slut blivit mycket stor, och alla hjälpte till med den avskyvärda hanteringen så snart de var i stånd därtill. Ibland kunde de överfalla fyra, fem eller sex fotvandrare samtidigt men aldrig mer än två, om de kom till häst. De var dessutom så försiktiga att ingen av de överfallna hittills lyckats undkomma. Man ordnade bakhåll från alla sidor. Om en eller flera undkom vid första attacken, mejades de förr eller senare ner åt vilket håll de än flydde. Och hur skulle mördarna kunna upptäckas, då inte någon av de som råkat ut för dem kom i tillfälle att träffa någon annan människa efteråt?
   Platsen som de bebodde låg mycket ensligt. När högvattnet kom, gick vattnet över 18 meter in i grottan, vilken i sin tur sträckte sig mer än en och en halv kilometer under jorden. När beväpnade personer kom för att genomsöka trakten och passerade framför grottans mynning, fäste de inte något avseende vid den. De trodde inte att någon människa kunde vistas på en plats så full av skräck och ständigt mörker.
   Antalet personer, som dessa odjur avlivade, kunde man aldrig fastställa exakt. Men det antogs allmänt, att under de tjugofem år som deras slaktande pågick, måste deras händer ha fuktats av blod från minst ett tusen män, kvinnor och barn. När de till slut blev upptäckta, skedde det på följande sätt:
   En man och hans kvinna, som satt bakom honom, kom en kväll hemridande på samma häst från en marknad. De råkade därvid ut för bakhåll av dessa obarmhärtiga vidunder, som rasande överföll dem. Mannen försökte värja sig så gott han kunde och stred tappert mot dem med svärd och pistol. En del av dem lyckades han rida omkull med sin häst.
   Under striden föll den stackars kvinnan av och slaktades omedelbart i makens åsyn. De kvinnliga kannibalerna skar av hennes strupe och skyndade sig att suga hennes blod med samma välbehag som vore det vin. När detta skett sprättade de upp hennes mage och drog ut inälvorna. En så fruktansvärd syn kom mannen att med än större envishet bjuda motstånd, ty han väntade sig samma öde om han föll i deras händer.
   Försynen ordnade emellertid så att medan han kämpade kom en skara på tjugo eller trettio personer från marknaden. Sawney Bean och hans blodtörstiga klan drog sig tillbaka så fort de kunde genom tät skog till sin grotta.
   Nu var denne man den enda som råkat ut för mördarna och överlevt. Han berättade för sällskapet vad som hänt och visade dem på den hemska syn som hans fru utgjorde. Mördarna hade släpat iväg henne ett stycke, men inte haft tid att bortföra henne helt. Alla blev slagna av bestörtning och häpnad över det som berättades dem. De förde mannen till Glasgow och berättade vad som hänt för stadens magistrat, som genast underrättade konungen.
   Omkring tre eller fyra dagar senare begav sig Hans Majestät i egen person med ett följe på omkring fyra hundra män till den plats, där detta hade ägt rum. Man skulle genomsöka alla klippor och snår för att om möjligt gripa denna djävulska skara, som så länge hade terroriserat västra delen av kungadömet.
   Den överfallne var vägvisare under spaningarna och man hade omtänksamt nog också medfört ett stort antal blodhundar för att grundligt kunna genomsöka trakten.
   Under en längre tid kunde man inte finna minsta spår efter någon boning. Inte ens när man nådde grottan, där nidingarna bodde, lade man märke till den utan beslöt att fortsätta sökandet längs kusten, när ebben inträtt. Men som tur var gick en av blodhundarna in i den nattsvarta grottan och stämde genast upp ett så ohyggligt skällande, ylande och gläfsande, att kungen med följe genast återvände för att speja inåt den mörka öppningen. Man ansåg inte att någon mänsklig varelse skulle kunna vistas på en plats, där ingenting annat än mörker syntes, men blodhundarna väsnades ännu mera och vägrade att komma ut ur grottan. Då började man misstänka att något ändå dolde sig därinne. Genast sändes bud efter facklor och ett stort antal män vågade sig in genom de svåra vindlingarna, tills de slutligen nådde den innersta hålan, där de mänskliga odjuren inrett sin bostad.
   Nu gick alla eller så många som kunde in, och de blev alla så förfärade av det de såg att de var nära att sjunka genom jorden. Ben, armar, lår, händer och fötter av män, kvinnor och barn hängde i rader som torkat kött. Mängder av armar och ben låg i lake. Mycket pengar, både guld och silver, klockor, ringar, svärd, pistoler och en myckenhet av kläder både av ylle och av linne samt oräkneliga föremål som de tagit från de rånmördade låg antingen kastade i högar eller hängde på grottans väggar.
   Förutom Sawney själv bestod hans familj av hans hustru, åtta söner, sex döttrar samt barnbarnen där aderton var pojkar och fjorton flickor. Barnbarnen hade alla avlats i blodskam.
   Dessa blev gripna och bakbundna på Hans Majestäts befallning. Sedan samlade männen i följet allt människokött de kunde finna och begravde det i sanden och så återvände de med fångarna och det funna bytet till Edinburgh. Alla skockade sig där de drog fram för att se den förtappade familjen. Vid resans mål inspärrades brottslingarna i Tolbooth, varifrån de nästa dag fördes under stark bevakning till Leith, där de utan rannsakan avrättades. Man ansåg det nämligen gagnlöst att rannsaka varelser som till och med öppet sagt sig vara fiender till mänskligheten.
   Männen stympades; armar och ben höggs av, varigenom de förblödde på några timmar. Hustrun, döttrarna och barnbarnen, som fått åse det rättvisa straff som drabbade männen, blev sedan brända på tre bål. Nästan alla dog utan minsta tecken på ånger och fortsatte att slunga ur sig svordomar och nedkalla de hemskaste av alla förbannelser så länge de ännu hade en gnista liv.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki