FANDOM


av Edwin Charles Tubb

   Kolonisterna varken såg eller hörde männen från Jorden som besökte deras isolerade planet. Det var en till synes olöslig gåta ...

   IBLAND kände kapten Blade det som om det var en aning för idealistiskt att tjänstgöra som ett slags lovprisad barnsköterska åt oräkneliga kolonier spridda bland till synes otaliga stjärnor. Inte för att han kunde göra något åt det nu. Tau-lagen var alltför storslagen för att det någonsin skulle vara möjligt för honom att slå sig till ro med ett normalt liv, men ibland önskade han att han aldrig hade hört talas om Ämbetsverket för Interstellär Kolonisering.
   Han tittade bistert på den blåvita solen som var målad mot rymdens mörka bakgrund; sedan såg han trött på astrogatorn.
   —Vilken är det den här gången?
   —Fjärde planeten. — Fendris bläddrade i en tjock bok. - Här. Kolonin upprättad år 2076. Det vanliga blandade sällskapet tippades av där och lämnades åt sitt öde. Vi är deras första kontakt på — han kisade med ögonen medan han i hjärnan beräknade den verkliga och subjektiva tiden — ungefär trehundra år. Efter deras tid förstås, inte vår.
   —Skulle kunna bli intressant.
    Conway, den lille getinglike psykologen nickade på sitt skalliga huvud. — Om de har överlevt så borde de vid det här laget vara i ett primitivt stadium. Det vill säga, såvida de inte har degenererat till nomadkultur. — Han tittade på Fendris. — Några upplysningar om själva planeten?
   —Luft, vatten, jord. Medeltemperatur 30 grader, rotation ett komma tre. Tyngdkraft nittiosju. De vanliga oceanerna, bergen, floderna och växterna. — Han slog igen boken. — Det är alla upplysningar vi kan få. De förberedande spaningsskeppen fann att den var tjugo procent lik Jorden, släppte av sina kolonister och fortsatte sedan till nästa solsystem,
   —Och nu måste vi följa dem, torka dem om näsan, se till att de mår bra, sedan jaga till nästa registrerade koloni. — Blade lät bitter. — Vilket jäkla liv för en karl!
   —Du är blaserad, sa psykologen. Du har rest för mycket och sett för många nya planeter. — Han ryckte på axlarna åt kaptenens ansiktsuttryck. — Jag vet. Det blir enformigt efter de första tjugo gångerna, i synnerhet som alla kolonierna tycks passa in i ett regelbundet mönster, men varför inte koncentrera sig på helhetsbilden?
   —Du talar som en värvningsofficer, fräste Blade. Visst är jag uttråkad, vem skulle inte vara det? Det är inte som om vi upptäckte något nytt. Det enda vi gör är att följa efter såningsskeppen och konstatera om kolonierna har överlevt eller ej. Om de inte har gjort det så korsar vi över dem i registret. Om de har gjort det så bekräftar vi det och inregistrerar planeten som beboelig. En dag, kanske om några tusen år eller så ska vi lyckas kartlägga vintergatan uttryckt i beboeliga planeter. — Han såg åter bistert på den blåvita solen. — Det bekymmersamma med universum är att det finns alldeles för många planeter.
   Och det var problemet.
   Weizackers teori hade visat sig vara riktig. Varje stjärna hade planeter. Varje stjärna, och nästan varje solsystem omfattade syreplaneter. Några gjorde det naturligtvis inte. Det fanns system med fluorplaneter, kiselplaneter, metan, ammoniak, klor och planeter med sådan främmande kemi att de förbluffade experterna, men ett fantastiskt stort antal solar var omgivna av till synes beboeliga planeter. Till synes.
   Mänskligheten hade bokstavligt talat exploderat ut i rymden. Upptäckten av Balach-Mandle-ekvationerna hade krossat den einsteinska barriären och gjort interstellär flygning möjlig. Avstånden spelade inte någon roll, hastigheten hade ingen betydelse, bara tau-lagen återstod. Ty medan skeppen blinkade ut och in i sitt normala kontinuum, så försvann tiden, den verkliga tiden. Det tog åtta år att fara åtta ljusår. Åtta jordår för människorna på Jorden. Det tog ungefär åtta minuter för människorna inne i skeppet.
   Så skeppen hade hoppat som grodor från stjärna till stjärna och hade på varje planet släppt av sin last av män och kvinnor. Bokstavligt släppt av. Det fanns inte tid till de långa, tröttsamma undersökningar som var nödvändiga om man ville vara säker på ifall människor tryggt kunde leva på planeten. Dem gjorde kolonisterna själva. Om de överlevde så var planeten beboelig. Om de dog så skulle planeten bli betraktad som olämplig. Det var effektivt. Det befriade Jorden från bördan av den alltför stora befolkningen som hade svårt för att existera på den förstörda marken. Det hade spridit släktet och givit det en ny chans. Det hade också gett kapten Blade huvudvärk.

   DE LANDADE i en liten glänta nära en flod. Den utvalda platsen låg omkring en kilometer från det ursprungliga landningsstället och inom tydligt synhåll från byn som borde ha växt upp där. Blade satt i kontrollrummet och stirrade dystert på skärmarna och lyssnade med ett halvt öra på rapporterna som kom via högtalaren.
   —Batteriet avkylt. Luftkonditioneringsapparaterna stängda. Skeppet stabilt.
   Det var Meeson, ingenjören, och då hans röst tystnade hördes i högtalaren Denvers, kocken, biologen, sociologen och skeppets allt i allo.
   —Maten är färdig. Kom och käka..
   De åt enkelt och oberört, för de var män som hade vuxit samman till en fast enhet. Fastän skeppet var stort hade det bara fem mans besättning. Det var tillräckligt, skeppet var till största delen automatiskt och kunde rent av skötas av ett mindre antal. Conway stjälpte i sig den sista kaffeslurken och sträckte fram koppen för att få mer.
   —Det vanliga kontaktsättet, kapten?
   —Ja. — Blade förde åt sidan sin halvätna måltid. — Det är dagsljus och de borde både ha hört och sett oss. När de kommer för att titta på oss så kontrollerar vi i fråga om sjukdom, språk, fientlighet och omdöme. Sedan vet ni allesammans vad ni ska göra.
   —Registrera, sa Meeson lyckligt. Åtminstone ska ni det medan jag kontrollerar skeppet. — Han sträckte på sig. — Det är den delen jag tycker bäst om. Inget annat för mig att göra än att vänta tills passagerarna har gjort sitt arbete.
   —Passagerare? — Denvers såg på Conway och ryckte på axlarna. — Är det så han kallar oss?
   —Varför inte? Fendris och jag sköter skeppet när vi flyger, du och
   Conway arbetar när vi har landat och stackars gamle kapten Blade arbetar hela tiden. Jag ...
   —Håll käften, fräste Blade; han tyckte inte det var roligt. tåt oss gå till skärmarna och se vad vi har hittat.
   Resultatet var lika med noll. Skärmarna visade blå himmel och grön växtlighet. De visade floden, som var klar och egendomligt blå, en avlägsen bergskedja som låg långt i norr och det var allt. Inga män. Inga kvinnor. Inte det minsta tecken på de människor som borde kommit fram och välkomnat dem efter att ha hört oväsendet vid landningen.
   —Försök med högtalaren, föreslog Denvers. Skicka upp signaleld och den färgade röken. Gör något oväsen så att de förstår att vi är här.
   —Tror du att de inte hörde landningen? — Meeson visade hur föraktfull han var. — En död karl skulle ha hört raketerna då vi landade.
   —Kanske de är rädda, sa Conway. Glöm inte att de har varit isolerade här i mer än trehundra år. De kanske har degenererat och vi kanske ter oss för dem som ett besök av gudar.
   —Kanske. Blade tryckte på en knapp och sträckte sig efter en mikrofon.
   —Detta är ett skepp från Ämbetsverket för Interstellär Kolonisering, sa han lugnt. Utanför skeppet dundrade hans förstärkta röst genom skogen. — Vi har kommit i fredligt syfte för att hjälpa er. Var vänliga och närma er skeppet och visa er. Ni har inget att frukta.
   Han tog en paus innan han upprepade meddelandet. När han hade upprepat det tio gånger lade han mikrofonen tillbaka och stängde av högtalaren.
   —Ska jag sända upp en signal?
   Fendris vilade med handen på en kontrollknapp. Blade nickade.
   En långsam knall vibrerade genom skeppet då astrogatorn tryckte ner knappen och en liten glänsande miniatyrraket for uppåt mot den klara himlen. Den exploderade i en häftig magnesiumvit eldsflamma och i ett rökmoln. Explosionerna fortsatte liksom nya rökmoln då signalen sakta drev ner mot marken.
   —Det borde göra susen, sa Meeson. Om det finns något intelligent liv i det här området så måste de ha sett och hört signalen.
   —Om det finns något intelligent liv, betonade Blade. Glöm inte att kolonisterna kan ha dött. Det här skulle kunna vara en obeboelig planet. — Han såg bistert på skärmarna. — Vi låter dem vara tills i morgon. Om de inte visar sig till dess så måste vi gå ut och se oss omkring.
   —Om de inte visar sig så tycker jag att vi skulle ge oss i väg, sa Denvers. Det finns inte något logiskt skäl till att de skulle ha lämnat det här området. Det valdes ut som en lämplig byplats och de visste att ett annat skepp till slut skulle kontakta dem. Att de inte besvarar våra signaler kan bara betyda att de inte har överlevt.
   Han utvecklade inte tankegången, men alla i rummet visste vad han 1 menade. Varje planet var ett spel. Varje ny planet skulle kunna äga ett virus eller en bakterie som var fruktansvärt farlig för människan. Med kolonisterna spelade det inte någon roll, de kunde dö utan att behöva riskera att sprida sjukdomen men för de följande skeppen var det annorlunda. De kunde inte och borde inte ta risken att besmitta andra -planeter.
   Om kolonisterna inte svarade så var det Blades plikt att ge sig ut i rymden utan att öppna skeppet.

   NATTEN kom och nästa dag och ännu hade ingen svarat på signalerna. En andra natt beströdde himlen med klara, obekanta stjärnor, så en tredje, och fortfarande stod skeppet på den mjuka marken och reste sig högt ovan trädtopparna, gjorde oväsen och utstötte eld och rök. Trots reglementena var Blade obenägen att avskriva planeten.
   —Jag tänker ta mig en titt på den, tillkännagav han. Jag tar på mig rymddräkt och tar inte några chanser.
   —Jag följer med dig, anmälde sig Denvers frivilligt. Precis som Blade ville han åter sträcka på benen på riktig mark. — Vi kan ta några vapen och promenera bort till byplatsen.
   Han flinade då Meeson protesterade.
   —Det är vårt arbete — kommer du inte ihåg det?
   Dräkterna var grova och klumpiga. Båda männen var beväpnade; Blade hade en strålpistol och ett gevär, Denvers pistol och automatgevär. Båda hade machetes med sig. Båda hoppades att det inte skulle bli nödvändigt att använda vapen.
   De kom fram till byplatsen efter en timmes långsam, försiktig vandring, och då de kom fram i gläntan stannade de båda två.
   Byn vimlade av män och kvinnor.
   Det var långa, graciösa, friska människor; deras vita hy hade blivit gyllenbrun av solen, deras ögon var klara, deras ben raka. De rörde sig med en lugn säkerhet, männen med bördor av nötter och frukter, kvinnorna med vattenkrus. Då och då kom en jägare nerför den tilltrampade lergatan med grova vapen i händerna och några gubbar satt och drömde medan de rökte på handgjorda pipor av något skrovligt träslag.
   —Vid rymden! — Denvers öppnade ansiktsplattan på dräkten. -Se på dem! Varför har vi de här sakerna på oss?
   Blade ryckte på axlarna och öppnade sin egen hjälm. Tacksamt drog han in den tunga luften som doftade lika gott som Jordens, och han önskade att han skulle kunna ta av sig resten av dräkten.
   —Ingen sjukdom här. Ingen som är livsfarlig för människor i alla fall. Men varför besvarar de inte signalerna? - Han rynkade pannan medan han stirrade på männen och kvinnorna som gick förbi. — Och varför har de inte lagt märke till oss?
   —Fint sätt? Eller har de inte sett oss än? — Denvers lyfte geväret. — Ska jag väcka deras uppmärksamhet?
   —Inte på det viset. De här människorna kommer från Jorden, kom ihåg det, och ett gevärsskott betyder antingen hot eller fara. — Blade steg ut ur urskogen. -- Låt oss gå in i byn och samla en folkhop. Det borde inte ta så lång tid.
   Han var optimistisk.
   De gick nerför gatan tills de kom till gläntans utkant. De gick tillbaka till byns centrum där det fanns en öppen plats. De gick ner till floden och sedan gick de tillbaka till torget igen. De samlade ingen folkhop kring sig.
   —Det här är vansinnigt! — Denvers stannade och stirrade på Blade. — Det är inte naturligt. Nu har vi båda två varit bland dem nästan timme och ingen tycks bry sig det minsta om det.
   Han tittade på en man som gick i riktning mot dem, en lång, smidig jägare med spjut och kniv och med kroppen av ett litet djur hängande över axeln. Han väntade envist tills mannen var nästan inpå honom och då omedvetet gick åt sidan.
   —Såg du! Han bevärdigade mig inte med en blick. Vad ska vi göra, kapten?
   —Jag ska tala till dem.
   Blade lyfte geväret och avlossade ett skott i luften. Medan de skarpa, hotfulla ekona dog bort gick han fram, höjde rösten och talade till byborna.
   —Hör på! Hör på! Vi har kommit från Jorden för att hjälpa er. Var inte rädda. Vi har kommit med skeppet som ni kan se en kilometer västerut. Vi vill er inget annat än gott.
   Tystnad. Inget svar. Han kunde lika gärna ha talat för döva öron. Byborna tog absolut ingen notis om vare sig gevärsskottet eller hans ord.
   —Och nu då?
   Denvers såg på bybornas lugna ansikten. Blade suckade.
   —Vi går tillbaka till skeppet och tar av oss de här dräkterna. Jag steks!
   —Men hur blir det med människorna här? Tänker du inte försöka igen?
   —Senare. — Blade torkade av sitt svettiga ansikte med handsken. -Låt oss gå tillbaka till skeppet.
   Denvers såg butter ut men följde efter kaptenen in i snårskogen.

   CONWAY var artigt tvivlande och Meeson frankt.
   —Såg ni dem? Talade ni med dem? Gick ni bland dem utan att de tog någon notis om det? — Ingenjören ryckte på axlarna. — Kanske ni inte skulle ha öppnat ansiktsplattorna.
   —Hur kan det komma sig att vi inte kan se byn om den är så nära? — Conway stirrade på sina fingertoppar. — Det var väl en by ni såg?
   —Det var en by, sa Blade tungt. Vi kan inte se den från skeppet på grund av träden. Vi öppnade inte ansiktsplattorna förrän efter det vi hade kommit in i byn. — Han stirrade på ingenjören. — Vi var inte påverkade av någon exotisk drog om det är det du tänker på. Människorna fanns där, finns där, vi såg dem.
   —Och de tog ingen notis om er?
   —Just det.
   —Otroligt. Psykologen gnuggade sig tankfullt om hakan. Rörde ni vid någon av dem?
   —Nej.
   —Hörde ni någon av dem tala?
   —Inte vad jag vet. — Blade rodnade då han såg den andres ansiktsuttryck.
   —Säg mig nu då att hela alltet var en hallucination.
   —Det var inte någon hallucination, fräste Denvers. Byn är där vi trodde att den skulle vara. Vi såg den.
   —Ni såg vad ni trodde var en by, rättade Conway. Ni såg rent av vad ni trodde var män och kvinnor. — Han tvekade. — Såg ni några barn?
   —Jag la inte märke till några. — Blade stirrade på Denvers. — Gjorde du?
   —Det kan jag inte komma ihåg.
   —Vanligtvis är en by ett bullersamt ställe, sa Conway. Män pratar med män och kvinnor skriker till andra kvinnor. Ni borde ha hört språket om inte annat. Kände ni igen det?
   —Jag sa ju att jag inte hörde någon tala. — Blade började bli arg. — Det var förbaskat varmt i dräkterna och en hel massa undgick oss kanske. Men byn är där.
   —Det betvivlar jag. — Conway log lugnt överlägset. — Allt tyder på motsatsen. Hela episoden är typisk för en självframkallad hallucination. Ni ville finna en by. Ni ville det kanske mer än ni insåg — och alltså gjorde ni det.
   —Så nu påstår du att jag är sinnessjuk? — Blade blängde på den lille mannen. — Är Denvers också tokig?
   —Kanske. — Conway njöt. — Eller kanske var hallucinationen inte enbart självframkallad.- Den skulle också kunna vara ett slags hägring; byn ni såg var kanske reflexen av en som ligger hundra kilometer eller mer därifrån eller ...
   Tänk om du själv skulle gå ut och ta reda på det? — Blade reste sig hastigt och glodde ner på den lille mannen. — Ni vetenskapsmän! Sitter på era stora, tjocka bakdelar och försöker påstå att man inte kan lita på sina egna ögon. Kom nu! Du också, Meeson, vi ska gå till botten med det här!
   —Jag kan inte följa med, protesterade ingenjören. Jag måste avsluta kontrollen av raketerna och jag vill ta mig en titt på kablarna.
   —All right. Men du följer med, Conway. Är du färdig?
   —Ja. Vi ska naturligtvis ha rymddräkterna på oss?
   —Nej. Varför skulle vi det?
   —Skydd. Behöver jag säga dig för vad då?
   —Det finns inte några farliga bakterier här. Hur 'söm helst så har Denvers och jag andats luften här, så det är för sent att vidta några försiktighetsmått. — Blade såg ilsket på den lille mannen. — Bär du en dräkt om du vill men jag gör det inte. Jag tänker hålla mig sval.
   Conway talade inte på vägen till byn. Blade och Denvers var beväpnade som förut. Conway hade en pistol vid sidan och bar en reseband-inspelningsapparat i handen. Han hade också en sändare fastsatt på bröstet och talade då och då med Fendris som satt i kontrollrummet.
   Han sa inget till de andra förrän de kom fram till byn.
   —Nå? — Blade gjorde en gest mot den långa, dubbla raden av flätade hyddor som fanns på vardera sidan om den tilltrampade lergatan. — Är det en hallucination?
   —Tid femton trettiofem, sa Conway i radion. Vi står i utkanterna av något som förefaller vara en by. Sänd upp en signal.
   Från skeppet bakom dem kastades en snabb rökfjäder och en eldsflamma upp mot den klarblå himlen.
   —Bra. Signalen är tydligt synlig. Försök nu med högtalaren. Omedelbart ljöd astrogatorns dundrande röst runt dem. Blade grimaserade och tog sig för öronen.
   —Vad tusan håller ni på med?
   —Kontrollera fakta.
   Conway talade åter i radion och den förstärkta rösten tystnade.
   —Våra signaler mottas klart i det här området. — Han nickade mot kaptenen. — Så ja. Låt oss nu undersöka byn.

   DEN VAR LIKADAN som tidigare. Samma långa, välskapta människor, samma totala ignorerande av att främlingarna befann sig ibland dem. När Blade såg på dem, på deras tomma ögon och okänsliga ansikten, började han för första gången tro att psykologen kanske hade rätt.
   Inga normala människor kunde eller skulle handla på det sättet. Den.. vers kände det också ...
   —Det är spöklikt, viskade han; av någon anledning var de alla tre benägna att tala med låg röst. Som att vara på en kyrkogård eller något sådant. Jag känner mig som — han sökte efter det rätta ordet — som en inkräktare. Som om jag inte hörde hemma här. — Han tvingade sig att skratta. — Jag antar att ett spöke måste känna sig på samma sätt.
   —Förutsatt att såna varelser existerar. — Blade vände sig till psykologen. — Nå? Tror du mig nu?
   —Tydligen existerar byn, sa Conway försiktigt; hans ögon glödde av vetenskapsmannens fanatiska intresse. Och nu gäller det att upptäcka om det är en hallucination eller ej.
   Han gick fram till de gamla männen som satt och drömde. Två av dem talade med varandra, och nu då Blade koncentrerade sig kunde han höra vad de sa och känna igen språket. Det var engelska, lite förvanskad men ändå fullständigt igenkännbar. Hans skugga föll på en av de gamla männen.
   —Grimson Jägaren hade tur i går, sa den gamle mannen och liksom alla ljud i byn verkade hans röst egendomligt dämpad. Tre rådjur och en get. — Han ryste lite och stirrade direkt på kaptenen. — Andarna är oroliga.
   —Hur så?
   Hans kamrat som var lika gammal och lika lågmält rökte på pipan.
   —En kall hand rör vid mig. — Den gamle mannen mumlade något då Blade gick. — Ah! Den går förbi.
   —Hörde du?
   Blade stirrade otåligt på psykologen. Han kände sig orolig. Det är inte normalt att en människa totalt ignoreras av andra människor. Conway nickade och slog på knappen som fick bandet att spelas om. Rösterna upprepades.
   —Nog är det verkligt. — Conway rynkade pannan mot de gamla männen. — En maskin kan inte lida av hallucinationer, så därför är det här inte en hallucination. En kamera skulle göra det säkert.
   —Om vi hade en kamera, påminde Blade honom. Såvitt jag vet så har man ännu inte upptäckt någon emulsion som inte förmörkas under rymdflygning. — Han sparkade på gatans tilltrampade lera. — Nå?
   —Nå, vad då?
   —Vad är förklaringen? Varför ignorerar de oss?
   —Vi är inte säkra på att de gör det. — Conway såg på Denvers. — Du är sociolog. Skulle den här skenbara likgiltigheten kunna bero på en lokal kultur?
   —Artighet i övermått? — Denvers ryckte på axlarna. — Till en viss grad, ja. Lokala seder kan ha utvecklat en överdriven attityd gentemot främlingar. Kom ihåg att vi hade samma sak hemma. Det var oartigt att stirra på den sårade, den missbildade, den excentriske, men det går inte att tillämpa här. De här människorna har inte haft några främlingar. Vi är deras första besökare på trehundra år. Alla normala grupper skulle ha spruckit av nyfikenhet och tro mig, människan är till sin natur ytterst nyfiken. — Han stirrade längs byn. — Och inga barn. Det är i sig självt fullständigt stridande mot den kultur som tycks finnas här. Det borde ha vimlat av dem här på gatan.
   —Jag börjar bli trött på det här, sa Blade. Jag har inte rest hela den här vägen för att behandlas som smuts. Låt oss tvinga dem att lägga märke till oss.
   Med fasta steg gick han mot en kvinna och tog krukan från huvudet på henne. Han kastade den på marken där den gick sönder och dess vatten rann ut i en pöl. Han stod buttert och väntade på svaret.
   Han blev besviken.
   Kvinnan ryckte på axlarna, skrattade mot en man som kom mot henne, och pekade på den krossade krukan.
   —Jag halkade, sa hon. Du måste köpa mig en ny kruka om du vill ha vatten i morgon.
   —Otroligt! sa Conway. Försök med något annat, Blade.
   —Som det här?
   Kaptenen ryckte plötsligt spjutet ur handen på en jägare som gick förbi. Han stack ner det i marken, ryckte av den torkade djurhud som mannen bar kring länderna och lade den över vapnet.
   Byborna skrattade. Män och kvinnor gick mot stället och fnissade godmodigt åt den snopne jägaren. Ingen såg på de tre männen. Blade började bli arg.
   —Åt rymden med dem! Jag ska allt visa dem!
   Han var en god skytt och visste hur man hanterade ett gevär. Omsorgsfullt siktade han och sköt; kulornas vinande ljud blandades med kraset av krossade lerkärl och gurglandet av vatten som rann ut. Kulor ven genom luften, krossade krukor och krus och virvlade upp små moln av smuts från gatan. När han sänkte geväret svettades kaptenen inte bara av hettan.
   Plötsligt var de ensamma.
   Byborna hade försvunnit, hade sökt skydd inne i hyddorna, och snart fanns det inget annat kvar på gatan än spridda lerkruksskärvor, spjutet som stod upprätt i marken och ländbeklädnaden som fladdrade som en övergiven flagga på skaftet.
   —Så där ja. — Blade torkade pannan med baksidan av handen. — Nu kan de inte ignorera oss längre. Han hade fel.

   NÄR DE KOM tillbaka till skeppet diskuterade de det i detalj. Fendris var otålig och Meeson hade svårt för att tro på deras uppgifter. Conway satt tyst med det smala ansiktet fårat av tankar. Blade vacklade på randen av besviket vanvett. För honom hade det blivit ett strängt personligt problem. Han hade aldrig tidigare i hela sitt liv blivit ignorerad och han tyckte inte om det.
   —Tänk, dundrade han. Tänk ut ett sätt som tvingar dem att lägga märke till oss.
   —Tror du inte att de gör det? Denvers såg förbryllad ut.
   —Är det inte tydligt?
   Det kanske är så att de helt enkelt inte vill acceptera oss, sa Den-vers. Du vet, som en färgad människa i en helvit folksamling på den gamla onda tiden. De brukade låtsas som om hon inte fanns där.
   —Jag förmodar att de skulle ha ignorerat henne om hon sköt med ett gevär på dem eller skrek i deras öron eller slet av dem kläderna? Blade gjorde inte något försök att dölja sarkasmen. — Var förnuftig, Denvers. Vi är den första kontakt med civilisationen som de här människorna nånsin har haft. De kan inte ignorera oss.
   —De tycks ha klarat det bra hittills, sa Fendris torrt; han tittade på psykologen. Vad hände när Blade hade skjutit med geväret?
   —De sprang sin väg. Efter en stund kom en gammal man ut ur en av hyddorna och utförde något slags dans runt oss. Han muttrade något, jag tog upp en del av det på bandspelaren, och efter en stund gick han sin väg igen. — Conway sträckte sig efter apparaten. — Se här, ni kan själva höra det.
   Apparaten skrockade, spann, sedan vällde olika slags oljud ut i rummet. Det var nästan omöjligt att känna igen, överhopat som det var med gryntanden, skarpa andetag och fading då den gamle mannen gick bort från mikrofonen. Ett egendomligt rasslande och torrt knakande blandade sig med det.
   —Ben, förklarade Conway, och han hade något slags skallra. Hör. — ... gå ... gå ... i . . . Den Heliges namn lämna det här stället och återvänd dit varifrån ni kom ... vi känner er inte, vi önskar er inte,
   vi accepterar er inte ... gå ... gå ...
   —Något slags bön eller trollsång? föreslog Denvers.
   —Inte riktigt. — Conway verkade allvarlig. — Jag skulle annars vilja likna det vid en besvärjelseramsa.
   —Jag vet vad det betyder. — Blade sträckte sig fram och knäppte av bandspelaren. — Försöker du påstå att den gamle mannen försökte bli kvitt onda andar?
   —Ja.
   —Löjligt. Vi är inga spöken. Vi är människor, av samma ras som de. Vad är det som är så hemskt med oss?
   —Om jag visste det så skulle jag ha svaret. — Conway såg på astrogatorn. — Fendris, finns det inte i koloniseringsregistren upplysningar om de ursprungliga bebyggarnas tro, ras, hudfärg och så vidare?
   —Det finns det. Men bara nakna fakta. Antalet män och kvinnor, deras religion, deras utrustning, psyko-register, de vanliga sakerna. Varför det?
   —Jag skulle vilja titta på dem. Jag har en ide ... Conway lät rösten dö bort medan han stirrade på kaptenen. — Ta det inte för hårt, Blade. Det skulle vara avskyvärt att se dig slita sönder dig själv för att försöka tvinga verkligheten att bli vad du vill att den ska vara.
   —Jag förstår inte vad du menar.
   —Gör du inte? Du är en sådan man som vill att allt ska stämma med normen. När det inte gör det så vill du tvinga det att passa in. Den där byn där borta — Conway gestikulerade ut mot natten — har gäckat dig. Du är en handlingsmänniska, du vill tvinga dem att erkänna dig i stället för att försöka ta reda på varför de inte har accepterat dig. Du tål inte att ignoreras. Det betyder att du är i en inre konflikt och inre konflikter för till psykisk ostadighet.
   —Trevlig, nätt skolpsykologi, sa Blade föraktfullt. Men jag har mina egna ideer om hur vi ska lösa det här problemet, och i morgon ska jag praktisera dem.
   —Problemet? — Conway höjde på ögonbrynen. — Vilket problem?
   —Varför de envisas med att ignorera oss.
   —Vet du inte det? — Conway log åt kaptenens ansiktsuttryck. - Förlåt, jag borde inte ha retat dig.
   —Vet du?
   —Jag har en ide. Jag kommer att kunna bevisa den i morgon.
   —Vi kommer att kunna bevisa den i morgon, rättade Blade. Kommer du inte ihåg att jag har mina egna idéer?

   DE DELADE på sig nästa dag. Meeson stannade kvar i skeppet medan Conway gav sig i väg tillsammans med Fendris. Blade och Denvers var beväpnade som vanligt och följde efter dem in i byn.
   —Vad har Conway i görningen? — Blade tittade bistert efter psykologen.
   —Vet du det?
   —Han sa något om att leta reda på barnen. — Denvers såg oroligt på honom. -- Jag önskar att jag inte hade den där känslan av att vara en inkräktare. Jag är hela tiden tvungen att påminna mig om att jag lever.
   —Nog lever du. — Blade vägde geväret i handen. — Låt oss sätta i gång. Jag ska tvinga de här människorna att medge att jag finns här om det så är det sista jag gör.
   De började i byns ena ända och gick mot floden. Alla personer som Blade mötte tilltalade han, skrek åt dem, steg framför dem, ryckte rent av saker ur händerna på dem. Det blev ständigt samma resultat. Om han skrek åt dem så svarade de inte. Om han ryckte saker från dem så gick de vidare som om ingenting hade hänt. Om han steg framför dem så stötte de helt enkelt emot honom, blinkade, gick sedan åt sidan.
   —Det är så man kan må. illa. — Blade stannade på torget och såg sig omkring. — Se på dem! De skrattar, pratar, beter sig naturligt och ändå är hela högen vansinniga.
   —Jag undrar det. — Denvers började se orolig ut. — De beter sig inte som om de var vansinniga. Det verkar bara som om de inte ville veta av oss.
   —Och varför det?
   Blade grep tag i en frukt som en kvinna höll på att äta och bet i det mjuka köttet. Kvinnan förde den tomma handen till munnen, såg förvånad ut, ryckte på axlarna och tog en ny frukt från en korg utanför en hydda. Kaptenens ansikte avspeglade vrede. Han kastade frukten på marken och krossade den under fötterna.
   —Såg du? Hon brydde sig inte det minsta om det. Jag slår vad om att jag skulle kunna ta av henne kläderna utan att det gjorde henne något. Jag ... Han avbröt sig och kisade tankfullt med ögonen -- Denvers!
   —Ja?
   —Jag har en idé. Anta att vi tog en av de här människorna och förde henne till skeppet?
   —Varför det?
   —Då skulle hon bli tvungen att erkänna oss. Hon skulle inte kunna låta bli. — Blade kastade geväret. — Vi tar den där. Var beredd att lyfta upp honom när jag säger till.
   Det utvalda offret var en ung man med mjukt blont hår. Han travade emot dem som om de var glas, och då han stötte emot kaptenens breda bröst såg han ytterst förvånad och förvirrad ut. Han gick tillbaka, tog ett steg åt sidan och stötte emot Blade igen. Kaptenen flinade.
   —Bevaka honom, Denvers. Se efter vad han gör härnäst.
   Den unge mannen rynkade pannan, fuktade snabbt läpparna med tungan och gick åter framåt. Blade rörde sig snabbt för att hindra honom.
   —Ska jag ta tag i honom? — Denvers gick fram som om han skulle fatta tag i den unge mannens arm. — Nu!
   —Nej. — Blade rusade åt sidan just i tid. — Stå nära honom så att han inte kan röra sig utan att röra vid dig. Jag vill se vad han då gör.
   Denvers tyckte inte om det men han gjorde som han hade blivit beordrad. Han ställde sig så nära mannen att han kunde känna den inte obehagliga doften av svett. Han blev förvånad över att se att svetten rann i den unge mannens ansikte och han darrade som om han frös. Mannen stod stilla ett ögonblick med vidöppna, glasartade ögon och försökte sedan gå. bakåt. Denvers hejdade honom. Han försökte gå framåt och stötte emot Blade. Han kastade sig åt sidan och stötte emot båda två. Han drog sig tillbaka och skälvde då han rörde vid sociologen.
   —Han är i en fälla, sa Blade. En fälla som han själv har konstruerat, och han kommer hanne mig inte att slippa ur den förrän han ber om det. — Han sträckte ut armarna. — Ta mig i händerna. Det här börjar bli intressant.
   Det tyckte inte Denvers. Han tyckte inte om den unge mannens andsiktsuttryck och att huden på hans rygg knottrade sig av fruktan. Runt om dem hade en tyst, iakttagande folkhop samlat sig. De stirrade inte på. honom eller Blade; de stirrade på den unge mannen och deras ögon var bara medlidsamma.
   —Så ja, fräste Blade.
   Nu! Lyft upp honom och bär i väg honom. Han släppte Denvers händer och fattade tag i offret. Denvers följde hans exempel.
   Den unge mannen skrek.
   Han skrek som en stucken gris, och det ryckte i hans kropps långa muskler då, han försökte vrida sig loss ur deras grepp. Denvers svor till då han grep tag om den släta huden.
   —Blade! Jag ... Knallen av ett gevär dränkte hans ord.
   —Släpp honom! Conway stod i utkanten av folksamlingen och höll klumpigt om vapnet. Han sköt med flit en gång till, och smutsen yrde där kulorna grävde sig ner i gatan.
   —Blade, din idiot! Släpp honom!
   —Va? Jag ... Kaptenen svor till då ynglingen slingrade sig ur hans händer, föll till marken och rusade uppför gatan som en skållad katt. För tusan, Denvers, du släppte honom.
   —Strunt i det. — Conway såg sig omkring; hans magra ansikte var vitt. — Låt oss gå tillbaka till skeppet. Fort!
   —Varför det? — Blade satte sig på huk och stirrade nerför den övergivna gatan. — Här finns inte något som vi behöver vara rädda för.
   —Det gäller inte oss, din idiot. Det gäller dem! — Conway tog tag i kaptenens arm. — Jag ska förklara det när vi har kommit tillbaka till skeppet.
   —Var är Fendris?
   —På väg. — Den lille mannen hoppade nästan omkring av otålighet. — Skynda på! Blade ryckte på axlarna och gick före mot skeppet.

   — JAG BORDE ha gissat vad det var för fel så snart jag såg dem.
   Det var två dagar senare, skeppet befann sig i rymden och Conway hade slutligen nedlåtit sig till att förklara. Han lutade sig tillbaka och log mot kaptenen.
   Förlåt att jag har låtit er vänta men jag var tvungen att kolla om fakta var riktiga.
   —Det är bäst att de är fina, sa Blade buttert; han slappnade av och skakade på huvudet. Kanske hade du rätt i vad du sa. Lite till av de där byborna, så skulle jag ha blivit tokig. Nå?
   —Konflikt, sa Conway. Du var så inriktad på att få dem att erkänna dig att du fullständigt förbisåg det faktum att de inte gjorde det därför att de inte kunde. — Han vilade händerna på en tjock bok. — Den slutliga nyckeln fanns i den här. De ursprungliga kolonisterna var anhängare av en egendomlig tankeskola som kallas för phralinism. Den dog nästan så snart den hade fötts, men tydligen var just den här gruppen fanatiker av värsta slag. Har du hört talas om phralinism?
   —Nej.
   —Kort sagt så trodde de på en sträng materialism. Om man kan se det så existerar det, om man inte kan så gör det det inte. De trodde verkligen det, förstår du, och eftersom de var fanatiker så var de tvungna att sublimera allting till bevis för sin tro. — Conway suckade och det fanns lätt beklagan i hans ögon. — Synd att vi var tvungna att resa så fort. De skulle ha utgjort mycket intressant studiematerial.
   —Det betvivlar jag inte, sa Blade med tjock röst. Men vad har det att göra med att vi ignorerades?
   —Det har jag ju sagt. — Conways förvåning föreföll äkta. — De landade och lät omedelbart sin tro få fria tyglar. Om de såg något, kunde handskas med det, röra vid eller smaka det, så existerade det.
   Inget annat gjorde det. Inget annat. — Han ryckte på axlarna. — Naturligtvis var de tvungna att lära sig själva åsikterna i otrolig grad och sina barn också. De var tvungna att förneka sina egna minnens bevis och sublimera de minnena till den nya sanningen. Hypnos måste ha varit användbar därvidlag. Jag blev intresserad då jag fick reda på att alla de ursprungliga kolonisterna fick lära sig hypnotisk teknik för att ersätta bristen på bedövningsmedel för skyddsterapi.
   —Jag förstår det ändå inte, sa Blade hjälplöst. Vad har det att göra med oss?
   —Mycket: I trehundra år har de levat i den stränga tron att om de inte har erfarenhet av en sak så existerar inte den saken. De hade erfarenhet av varandra, av träden, planeten som de bodde på. De hade inte erfarenhet av stjärnskepp, egendomligt buller från himlen, egendomliga män som var egendomligt klädda. För dem existerade vi bokstavligt inte, och eftersom vi inte existerade så kunde de inte se eller höra oss. Conway ryckte på axlarna. — Enkelt. Jag skulle själv kunna göra samma sak med elementär hypnos. Om du är intresserad så skulle jag kunna fylla dig med hypnotiska tvång så att du skulle vägra att medge att låt oss säga Fendris eller Denvers kunde befinna sig på det här skeppet. Det skulle kanske vara lustigt, tillade han skrockande.
   —Jag skrattar inte. — Blade gned sig på hakan. — Det är otroligt.
   —Men ett faktum. — Conway blev allvarlig. — När du talade till dem så inregistrerade deras ögon ljud men deras hjärnor vägrade att erkänna det intrycket. Det var samma sak med skeppssignalerna. De låg utanför deras erfarenhet och alltså existerade de inte. Att medge att vi eller skeppet existerade skulle ha varit att förneka allt vad de hade inpräntat i trehundra år. Det kunde de inte göra och samtidigt förbli vid sunt förnuft. Du såg vad som hände med den där ynglingen som du försökte bära till skeppet.
   —Menar du att han höll på att bli vansinnig?
   —Naturligtvis. Konflikt igen. För honom var det onda andar som hade fattat tag i honom och bar bort honom till en okänd plats. Alla andra förklaringar skulle ha varit att förneka sin tro. — Conway suckade. — Hjärnan är en egendomlig tingest, Blade. Vi kan lära den allt, allt utan undantag. Jag förstod hur det låg till när jag såg hur de undervisade sina barn. Hypnos förstås, och ständigt upprepande av deras dogm. Allt vad vi gjorde med dem måste de förklara genom att skylla på det övernaturliga.
   —Och om vi hade stannat?
   —Sinnesrubbning, för dem naturligtvis, inte för oss. De skulle ha plågats tills de antingen flyttade byn till ett nytt ställe bort från "onda andar" eller också ha varit tvungna att lösa en överväldigande konflil, genom att fly in i sinnessjukdom. Vi blir naturligtvis tvungna att avskriva planeten; de skulle aldrig kunna uthärda ett andra tillflöde av kolonister.
   — Otroligt, sa Blade igen. Jag antar att det var isoleringen som möjliggjorde det. Inga stimulerande impulser utifrån som kunde blottställa deras tro. — Han avbröt sig och stirrade på psykologen. — Andar, sa han undrande. Om de trodde att vi var andar, så .. .
   — Våra egna legender? — Conway nickade. — Jag har tänkt på det. Intressant, eller hur?

Källa: Häpna 2 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki