Fandom

Svenskanoveller Wiki

Semester

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av: Jan Samuelsson

Att åka på semester med familjen borde vara en upplevelse som ger ljusa minnen men så är det inte för alla. Vad kan göra att sådana minnen blir mörka och svåra?

   NÄR HAN TANKAT färdigt går han fram till hennes nedvevade ruta och frågar om det är något hon vill ha. Hon ruskar på huvudet och följer hans steg mot den dygnet-runt-öppna bensinmacken. När han försvinner in genom dörren lutar hon sig framåt och stänger av bilradion. Nycklarna hänger i låset. Borde hon kanske vända om, göra en rivstart och bara försvinna? Hon lutar sig tillbaks och lyssnar på den falska tystnaden. Blundar. Stänger ute den karga nattbelysningen. Den avlägsna trafiken låter som havet. Vad är det egentligen hon vill ha?
   
Lukten av bensin för henne alltid tillbaks till barndomens bilsemester. Bensinångor, varm asfalt, kisspaus, isglass och chans till några nya klistermärken till samlingen. Pappa tankade alltid på Gulf. BP hade tuffare märken. Ända sedan barndomen har hon älskat att åka bil. Mest tycker hon om att åka genom natten. Hon älskar ljuset från motorvägslampor när man närmar sig en större stad. När hon var liten brukade hon ligga i baksätet och titta upp och låta sig duschas av det orange pulserande ljuset. Det meditativa ljudet av gummi mot asfalt i no kilometer i timmen har alltid gjort henne lugn. Hon tycker om den stillsamma nattradiomusiken och hallåornas tröstande ord och hemsnickrade livsfilosofier. Det är något magiskt med instrumentbrädans förvandling på natten. Upplysta transformerar de den mest skraltiga bil till en rymdraket. Hon tycker om tomma fyrfiliga motorvägar, befolkade endast av lastbilschaufförer och människor som hon själv. Människor som alltid är på väg, som ser gryningen som ett slut och inte en början.
   
Vinden är ljummen utanför fönstret trots att klockan är över två. Hon tar en cigarett ur asken på instrumentbrädan och placerar den mellan läpparna. Just som hon ska tända den får hon syn på en gul skylt bredvid bensinpumpen som talar om att rökning är strängeligen förbjuden. Hon tvekar ett ögonblick innan hon knäpper fram en låga på tändgren. För sitt inre ser hon en vacker hollywoodexplosion och hur mannen inne på macken i det mjölkvita skenet rycker till och sedan springer ut genom dörrarna och rakt in i lågorna. När ingenting händer håller hon lågan mot cigaretten och blåser sedan ut ett första trotsigt rökmoln mot bensinpumpen. Gummi-Elvis hänger i sin Las Vegasdräkt i en tråd från backspegeln. Hon knäpper till honom med fingrarna och han gör några trötta juck. Det ser ut som om han försöker göra motstånd, men han har inget val. Hon ser att han sneglar mot den ned-släckta tavernan som ligger bredvid macken. Han vill äta, sova. Inte dansa, inte sjunga. Hon tänker på en film hon en gång såg med Elvis i huvudrollen. Han låg skjuten i ett bergspass i röd skjorta och väsviskade med ett plutigt leende: »Everything's gonna be allright.« Och sedan dog han. Hon trycker ner cigaretten i askfatet bredvid den dinglande nyckelknippan och lutar sig tillbaka.
   
Bilsemestrarnas mål var alltid västkusten. Husvagnen var äggformad. Mamma och pappa låg i ena änden och hon i den andra. Hon gillade campingplatsernas enkla liv. Hon tyckte om känslan av nomadtillvaro. Det kändes som något ursprungligt. Hon gillade samlivet runt campingens gemensamma diskbaljor och de lättsamma samtalen om väderutsikter och middagsmat. Allt annat var bortkopplat. Varje dag var som en lördag. Nyhetssändningarna som avbröt den trallande musiken i de batteridrivna transistorradioapparaterna angick inte campingens invånare. Nyheterna sändes från ett annat land, brusande avlägset, långt borta.
   
Hon gillade skymningen och lukten av nytända kolgrillar. Läsk varenda dag och snabbmakaroner på gasolspisen. I campingens lilla butik fanns allt man någonsin kunde önska sig. Grillkorv, godis och nya numret av Stålmannen. Hon tyckte om att se mamma och pappa le åt varandra. Inget skrik, ingen gråt.
   
På stranden fanns det små krabbor som var omöjliga att fånga. De reagerade på minsta rörelse och försvann snabbt som blixten ner i sina hålor så fort man närmade sig. Havet var oändligt och man kunde promenera ut i det hundratals meter och ändå bara ha vatten upp till midjan. Om man satt på pappas axlar kunde man gå längst ut av alla. Med pappas händer runt midjan fanns det ingenting att vara rädd för.
   Hon hade en uppblåsbar simring med ett svanhuvud på. Ingenting kunde få henne att sjunka till botten. Botten var randig av vågornas rörelse. Det såg ut som rynkorna i en gammal människas ansikte. Vackra rynkor. Skrattrynkor. Vad fanns det annars för rynkor? Vattnet var salt. Hur kom det sig? En gång somnade hon då hon låg och flöt i ringen. En man i 25 -års åldern hade väckt henne och dragit henne mot land och sagt att det var tur att han fått syn på henne så hon inte drev ut till horisonten och ner över kanten.
   
När hon blev äldre och hatade allt vad campingplatser och campingmänniskor hette, mindes hon ändå med saknad känslan av att man hur lätt som helst bara kunde packa ihop och bryta upp. Om saker och ting spårade ur. Om saker och ting blev outhärdliga.
   
Hon tittar bort mot den sterilt upplysta macken och undrar vad han har för sig därinne. Betala bensinen borde ta en halv minut. Antagligen står han och rotar i en korg med billiga kassetter på jakt efter ännu en ledsen cowboy som tappat bort allt han en gång hade. En snuttefiltkassett. Hur jävligt allt än kunde te sig, så fanns det alltid de som hade det värre. Ensamma trubadurer på ändlösa vandringar under kalla stjärnor, på jakt efter en värmande lägereld för kärleks-törstande nattfjärilar att samlas kring. Pappa hade också gillat country.
   
Ibland tänker hon på sin sommarkompis och minns hur de brukade spela flipper och minigolf. Flipperspelet hette Saturday Night Fever och hade en bild på John Travolta fångad mitt i ett danssteg, iklädd vit kostym. De hade inte sett filmen, men var duktiga på just det där steget när discorama strömmade ut ur campingens radioapparater på lördagseftermiddagarna. De dansade på gräset mellan husvagnarna och sjöng med i refrängen: »Ho ho ho ho. Stayin' alive, stayin' alive.« Ibland undrar hon över vart livet bar iväg med hennes fräkniga, fnittriga sommarkompis. Vad gjorde hon just nu? Sov hon leende trygglugnt eller låg hon spänd och sömnlös? »Stavin' alive. Stayin' alive. Ho ho ho ho. Stayin' alive.«
   
En ambulans far förbi på motorvägen med blinkande blåljus, inga sirener. Det är något spöklikt över tystnaden som följer efter den bort utom synhåll. Hon minns en gång när familjen gjorde en utflykt från campingen till ett bilmuseum. På museet fanns en gammal ambulans. Om man steg upp på en pall kunde man kika in på en docka som låg där bak. Barnen som var före henne ryggade skrämt tillbaks och sa att det var otäckt. När pappa lyfte upp henne blundade hon, men det hon såg var mycket otäckare än det hon sett om hon tittat. På kvällen hade hon hört sorgsna tjut utifrån havet och frågat vad det var. Mamma hade tröstat henne och sagt att det bara var dockorna, utan att tala om att en docka var något som båtar låg i när de skulle repareras och att det som lät var båtkropparna som skavde mot dockans sidor. På natten hade hon drömt om jämrande blekhyade dockor med uppspärrade panikslagna emaljögon. Flytande på rygg mot stupet.
   
Hon knäpper på radion igen och en kvinna med mörk lugn röst säger att morgondagen kommer att bjuda på sol. Hon krånglar sig över till förarsätet och placerar händerna tio i två på ratten. Rakt fram står en skylt som gör reklam för staden en mil längre fram. Staden kallar sig för framtidsstad och vill att hon ska flytta dit. Hon lutar pannan mot ratten och fingrar lite förstrött på nyckelknippan i låset. Hon känner sig trött. Hon vill komma fram till havet. Hon vill se havet i gryningen. Vad har han för sig där inne?
   När det var dags att sova i husvagnen förvandlade man matbordet till en säng. Där låg mamma och pappa. I andra ändan fanns en soffa som var hennes. Hon visste exakt när det var dags att gå och lägga sig. Hon hade känselspröt som gjorde att hon inte behövde titta på flaskan för att veta hur mycket som var urdrucket. I husvagnens mörker låg hon sedan och hörde hur den ständiga lördagen förvandlades till vanlig vardag och hoppades att hon skulle somna och inte vakna förrän det var morgon. Hoppades att pappa skulle somna före mamma.
   
Vad hade han för sig där inne? Hon tittade bort mot macken och ser honom stå framåtböjd över disken och prata med kassören. Hur länge hade han varit borta? Tio minuter? Hon sträcker sig över passagerarsätet och rullar upp rutan för att stänga ute de ljumma bensinångsvindarna. Hon vill bort från den här macken som bytt tillbaks till en logga som varit försvunnen i 20 år. Hon vill vidare. Nu!
   
Hon ser bort mot den spikraka granskogskantade mörka motorvägen som fortsätter rakt ner genom hela Europa. Det vore så lätt att göra en rivstart och bara sticka. Hon vrider om nyckeln och startar motorn. Hon ser honom titta ut mot bilen och sedan hur han rafsar åt sig något som ligger på disken. Anar han vad som rör sig i hennes huvud? Är han verkligen rädd för att hon ska försvinna nu när de kommit så långt? Hon kör bort mot ingången för att möta honom. Han öppnar dörren och ler ursäktande för att han varit borta så länge och ger henne ett nytt nummer av tidningen hon alltid köper. Hon petar i ettan och de rullar iväg ut i mörkret. På andra sidan natten väntar en campingplats vid havet.
   Dagarna före semestern låg det alltid något förväntansfullt i luften. Det var slut på ännu ett år av slit och knog. Det köptes nya kläder och nya saker till husvagnen. De packade och planerade. Det kändes som en ny start. Det kändes som om de gjorde sig av med allt gammalt och öppnade dörren för något nytt. De sjöng i bilen när de lämnade staden och det bjöds på Mariekex och Festis. Hon minns pappas blick i backspegeln och hur han log mot henne, nästan lite blygt, när han lade sin hand på mammas lår. Sedan sjöng han en sång, som han komponerade samtidigt som orden kom ut ur munnen, om lyckan att ha semester och världens bästa familj. Hon kan inte minnas att det någonsin regnade då de lämnade staden bakom sig. Däremot minns hon orange regndroppar som rann längs rutorna då de äntligen var på väg hem.
   
Ibland blir hon överrumplad av bilder hon inte vill se. Det vackraste blandat med det fulaste av allt. Minnesprojektorn slås på och visar scener rakt in i hennes gröna ögon. Ofta händer det när hon slappnar av för mycket och glömmer bort allt runt omkring sig. När hon mår som bäst. Bilderna kommer lika plötsligt som ljusexplosionen från en mötande långtradare på en raksträcka om natten när man sitter försjunken i en favoritsång på radion och glömmer att blända av. Länge trodde hon att bilderna skulle försvinna med tiden.
   
Gryningen kommer sakta smygande. Det är han som kör igen. Hon har sovit en stund. De har svängt av från den stora vägen och i slutet av en granskogstunnel möts de av solens första strålar. Vid en skylt som det står campingplats på svänger de höger. Uppe på en höjd ser de en skymt av havet och hon ber honom att stanna, men ångrar sig när hennes ord känns obehagligt bekanta.
   Hon brukade få sitta i husvagnen då pappa backade in den på deras tilldelade plats. Det kändes som om det var världen utanför gardinfönstret med sina plastblommor som rörde sig och inte hon. Det var lite grand som att se på film. Hon var bara en åskådare inuti sin trygga plåtbubbla. Mamma dirigerade hemmet på plats och gav sedan pappa en berömmande kram när han kom ut ur bilen. När de pratade lät deras röster utanför väggarna som om husvagnen var nedsänkt i vatten. Sedan öppnades dörren och verkligheten strömmade in. Filmen var slut.
   
Han stannar bilen på gästparkeringen utanför den sovande campingen och de kryper under bommen som markerar gränsen mellan nu och då. Det är något kusligt över tystnaden och stillheten som råder mellan husvagnarna. De går hand i hand genom det daggvåta gräset och hon visar honom platsen där deras husvagn brukade stå. »Här var det«, säger hon och kramar hans hand. »Just precis här var det.«
   
De lämnar spökcampingen bakom sig och pulsar över sanddynerna ner mot vattnet. Hon är tyst. Hon har gått här förut i en annan tid. I en annan värld. De stannar och tittar ut över havet. Hon vet att man kan gå hundratals meter rakt ut i det och bara ha vatten upp till midjan, eller kanske bara till knäna. Om man satt på pappas axlar kunde man gå längst ut av alla. Med pappas händer runt midjan fanns det ingenting att vara rädd för. Mer än pappas händer.

   Ur Vår bostad, 2003-09-08


Närstudium

   1. Varför tycker huvudpersonen om att åka bil på natten?
   
   2. Vad tänker hon på när hon ser skylten med rökning förbjuden?
   
   3. Varför uppskattade hon campingsemestrarna när hon var liten?
   
   4. Vad tyckte hon om dem som lite äldre?
   
   5. Countrymusik är något som både textens »han« och pappan gillar. Vad får vi veta om de båda männen genom deras musiksmak?
   
   6. Vad får den förbifarande ambulansen henne att tänka på?
   
   7. Hurdan var stämningen när familjen åkte iväg på den årliga campingsemestern?
   
   8. Hurdan var den när de kom tillbaka hem?
   
   9. Till vilken plats åker hon nu igen? Varför åker hon dit, tror du?
   
   
Funderingar
   
   Som äldre hatade hon campingsemestrarna, men saknade känslan av hur lätt det gick att ge sig iväg. »Om saker och ting spårade ur. Om saker och ting blev outhärdliga.« Vad kan det ha varit som spårade ur och blev outhärdligt?
   
   Vid sovdags i husvagnen förvandlades »den ständiga lördagen« till »vanlig vardag«. Hur tolkar du det?
   
   Vad är det för bilder som överrumplar henne ibland när hon är som mest avslappnad?
   
   
Diskussion
   
   »Med pappas händer runt midjan fanns det ingenting att vara rädd för« — den meningen dyker upp i början av texten och i slutet, men då med ett tillägg. Hur förändras innebörden i den meningen genom tilllägget? Vilka känslor väcker den förändrade innebörden hos dig?
   
   
Eget skapande

   Hur skulle en filmatisering av novellen kunna se ut för att åskådaren ska uppleva samma känsla av långsamt växande förståelse av innehållet?

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki