Fandom

Svenskanoveller Wiki

Semleys gåva

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ursula K. LeGuin

Hur skiljer man sägnen från sanningen om dessa världar som ligger så många år bort — planeter utan namn, som för sina egna folk helt enkelt är "Världen", planeter utan historia, där det förflutna tas om hand av myten och där en forskare vid ett förnyat besök finner att hans handlande för några år sedan nu framstår som ingripanden av en gud. Vidskepelse förmörkar det tidsgap som överbryggas av våra ljussnabba skepp, och i det mörkret gror förvirring och vanföreställningar som ogräs.
   När man försöker berätta om en man, en i skaran av Världsförbundets Vetenskapare, som reste till en sådan namnlös, halvt okänd värld för inte så många år sedan, känner man sig som en arkeolog bland mångtusenåriga ruiner. Än kämpar man sig igenom kvävande snår av blad och blommor, kvistar och lianer för att plötsligt stå inför den geometriska klarheten i ett hjul eller en huggen hörnsten, än träder man in under en solbelyst dörröppning och skymtar i mörkret därinne något orimligt, en hastigt förbrunnen eldslåga, glittret av ett smycke, den knappt förnimbara rörelsen av en kvinnas arm.
   Hur kan man då skilja mellan verklighet och legend, mellan sanning och sanning?
   I hela Rocannons historia återkommer glimten av juvelen, den blå stenen, som plötsligt lyser till för att lika plötsligt försvinna. Låt oss börja med den här:
   Galaktiskt område 8, Nr 62; FOMALHAUT II. Högintelligenta livsformer: Kontaktade arter:
   Art 1:

   A. Gdemer (singularis gdem) Högintelligenta, helt människoliknande, nattaktiva troglodyter, 120-135 cm långa, ljushyade och mörkhåriga. Vid första kontakt ägde dessa grottvarelser ett studssamhälle med strikt stratifierat oligargiskt system, mildrat av en ofullgången kolonial telepati, och en teknologiskt orienterad strålkultur. Teknologin omorienterades till industriell, tredje graden, under Världsförbundets HILF-aktion åren 251-254. Till oligarkerna i samhället vid Kirienhavet överlämnades år 254 ett självstyrande skepp (programmerat tur och retur New South Georgia). Status: C-plus.


   B. Fianer (singularis fan). Högintelligenta, fullt människolika, dagaktiva, ca 130 cm långa. Observerade individer är vanligen ljushyade och ljushå riga. Sporadiska kontakter antyder bosättning i byar men också i nomadsamhällen. Ofullgången kolonial telepati, enligt vissa tecken också någon form av korthålls-TK. Arten förefaller sakna varje teknologisk utveckling, och undvika kontakter, och den visar svaga och osäkra kulturmönster. Tills vidare icke av intresse som beskattningsobjekt. Status E-fråga


   Art 11:
   Liurer (singularis Liu) Högintelligenta, fullt människolika, dag-aktiva, kroppslängd över 170 cm. Artens samhällen är byggda på borg/by-systemet med stark bundenhet. Teknologi på bronsåldersnivå och kultur av deodol/heroisk typ. Distinkt social klyvning i två horisontella skikt: a, olgyiorer, "mellan folk" ljushyade och mörkhåriga; b, angyarer, "furstar", mycket högväxta, mörkhyade och guldblonda.

   "Det är det hon är", sade Rocannon och lyfte blicken från "Förkortad handledning om intelligenta livsformer" till den mycket högväxta, mörkhyade guldblonda kvinnan som stannat mitt i den långsträckta museihallen. Hon stod rak och oberörd under sin krona av lysande hår och betraktade någonting i en utställningsmonter. Fyra dvärgar av motbjudande utseende rörde sig oroligt omkring henne.
   "Jag visste inte att det fanns så många folkslag utöver grottisarna på Fomalhaut" , sade Ketho, intendenten.
   "Inte jag heller. Och då står det till och med några ospecificerade raser uppräknade här, sådana som vi aldrig har fått kontakt med. Ser ut som om det vore dags att göra en mer grundlig forskningsexpedition. Nåja, nu vet vi åtminstone vad hon är."
   "Om det bara vore möjligt att få veta vem hon är ..."
   Hon var av mycket ädelt blod, ättling till angyarernas första konungar, och trots den fattigdom hon levde i lyste hennes hår med den glans av rent guld som var hennes arvedel. Småfolket, fianerna, bugade djupt när hon rörde sig bland dem, även när hon var en liten barfotaunge som flög fram över ängarna medan Kiriens tungsinta vindar lystes upp av gnistregnet kring hennes hår. Hon var fortfarande mycket ung när Durhal av Hallan såg henne, anhöll om hennes hand och förde henne från barndomens vittrande och blåsiga salar till sin egen borg. Inte heller på Hallans bergsbranter väntade henne något ombonat hem om än fästet fortfarande gjorde ett mäktigt intryck. Fönstren saknade glas, stengolven låg kala, och under kallåret fann man ibland när man vaknade att snön under natten lagt sig i långa, flacka drivor under fönstren. Men Durhals brud stod med bara små fötter på det snöiga golvet, flätade sitt skinande hår och skrattade mot sin unge make i den silverspegel som hängde i deras rum. Den spegeln och hans mors bröllopsklänning, broderad med ett tusen små kristaller, utgjorde hela hans förmögenhet. Några av hans till börden underlägsna fränder i Hallan ägde fortfarande hela garderober fulla med guld- och silverstickade dräkter, möbler i förgyllt trä, silverselade springare, rustningar och silverbeslagna svärd, ädla stenar och smycken — och på dessa senare kastade Durhals brud långa blickar. Hon kunde vända sig om efter ett juvelbesatt diadem eller en gyllene brosch även när bärarinnan av dessa prydnader vördnadsfullt steg åt sidan för att ge henne det företräde som tillkom hennes höga börd och hennes makes rang.
   Fyra platser under högsätet i Hallans festsal satt Durhal och hans brud Semley, så nära Hallans härskare att den gamle ofta med egen hand fyllde Semleys glas med vin och samtalade om jakt med sin brorson och arvinge Durhal. Han såg på det unga paret med en tung blick som vittnade om bitter kärlek utan förhoppningar. Hoppet var en sällsynt gäst hos angyarerna och i alla de Västra länderna, sedan stjärnherrarna hade kommit från rymden i hus som sprang omkring på eldpelare och med fasansfulla vapen som kunde jämna berg med marken. De hade ingripit omstörtande i landets egna seder och strider. Och även om summorna var små kändes skammen tung när angyarerna tvingades betala skatt till dem, tribut inför det krig som stjärnherrarna skulle utkämpa med okänd fiende i den stora tomheten bortom tidens räckvidd.
   "Det blir ert krig också" sade de. Men i en hel generation hade nu angyarerna suttit i dådlös vanära i sina festsalar och sett sina tvåhandssvärd rosta, sina söner växa upp utan att växla ett enda hugg, sina döttrar äkta fattiga män, till och med mellanmän, eftersom de inte längre hade den hemgift av bragdvunnet byte som kunnat ge dem en högättad make. Hallanhärskarens ansikte var mörkt när han betraktade det gyllenhåriga paret och hörde dem skratta och skämta över sitt sura vin i den kalla, förvittrade men stolta ätteborgen.
   Semleys eget ansikte fick ett hårt drag när hon såg neråt hallen och långt ner vid bordet, till och med bland bastarder och mellanmän, såg ädla stenar blänka och blixtra mot vit hud och svart hår. Själv hade hon inte fört med sig någon hemgift åt sin make, inte så mycket som ett silverspänne. Klänningen med de tusen kristallerna var undanlagd i en kista i väntan på hennes dotters bröllopsdag, om det nu blev en dotter.
   Det blev det, och de kallade henne Haldre, och när fjunet på hennes lilla bruna hjässa växt ut lyste det av renaste guld, arvet från generationer av furstar, det enda guld hon någonsin skulle äga .. .
   Semley talade aldrig med sin make om sin grämelse. Durhal var alltid öm och hövisk mot henne, men stolt som han var hyste han endast förakt för avund, för fåfänglighet, och hon drog sig för att väcka hans förakt. Men hon talade med hans syster Durossa. — Min ätt hade en gång en stor dyrbarhet, sade hon. Det var en halskedja av rent guld med en sådan där blå ädelsten i mitten — safir ...?
   Durossa skakade leende på huvudet, hon var heller inte säker på namnet. Det var sent på varmåret, som dessa nordliga angyarer kallade sommardelen av det åttahundra dagars långa året. Det började om på nytt varje gång dag och natt blev lika långa, något som föreföll Semley som ett förvänt, nästan mellanmanskt sätt att räkna. Hennes ätt dog ut med henne, men den hade varit äldre och renare än någon av familjerna i dessa västliga gränstrakter, som beblandade sig alltför fritt med olgyiorerna. Hon satt bredvid Durossa i solskenet på stenbänken under ett av fönstren i Stora tornet, där den äldre kvinnan hade sin våning. Durossa hade som ung och barnlös änka blivit given till äkta åt Hallanhärskarens, som var hennes fars bror. Eftersom det var ett gifte mellan nära fränder och det andra äktenskapet för dem båda, hade hon inte antagit titeln härskarinna som Semley en dag skulle bära. Men hon satt bredvid den gamle i högsätet och delade med honom styrelsen över hans domäner. Äldre än sin bror Durhal var hon varmt fästad vid hans unga hustru och hänryckt över det guldlockiga barnet Haldre.
   "Det köptes för alla de mynt som blev min förfader Leynens när han erövrade de södra förläningarna" , fortsatte Semley. "Hela myntskatten från ett kungarike — kan du föreställa dig det — för ett enda smycke. A, det skulle överglänsa allt som finns här i Hallan, till och med de kristaller, stora som kobo-ägg, som din kusin Issar bär. Vårt smycke var så vackert att det fick ett eget namn. De kallade det Havets öga. Min farfarsmor bar det."
   "Har du aldrig sett det?" frågade den äldre kvinnan frånvarande med blicken fäst på de gröna bergssluttningarna dit den långa, långa sommaren sände sina heta vindar att stryka genom skogarna och virvla utför de vita vägarna mot havet långt i fjärran.
   "Det gick förlorat innan jag var född. Min far sade att det var stulet redan innan Stjärnherrarna visade sig i vårt rike. Han ville aldrig tala om det, men en gammal mellankvinna som kunde många berättelser brukade säga att fianerna visste var det finns."
   "Fianerna skulle jag vilja se", sade Durossa. "Det talas om dem i så många sagor och legender. Varför kommer de aldrig hit till Västra länderna?"
   "Det är för högt, och för kallt om vintrarna, skulle jag tro. De tycker om solskenet i sina dalar i södern."
   "Liknar de lerfolket?"
   "Dem har jag aldrig sett, de håller sig undan från oss i södern. Är de inte vita som mellanmän, och vanskapta?
   Fianerna är ljusa, de ser ut som barn fast de är spensligare och klokare. Oh, jag undrar om de vet var halsbandet finns, vem som stal det och var han gömde det. Tänk dig, Durossa, om jag kunde komma in i Hallans festsal och sitta vid min makes sida med ett kungadömes rikedom om min hals och ställa alla kvinnor i skuggan såsom han fördunklar alla män!"
   Durossa böjde sig fram över barnet som satt på en fäll mellan modern och fastern och undersökte sina små bruna tår: "Nu är Semley dum" mumlade hon till barnet. "Semley som strålar som en fallande stjärna, Semley som har en make som inte ser åt annat guld än guldet i hennes hår ... "
   Och Semley satt tyst och såg ut över de gröna sommarsluttningarna mot det fjärran havet.
   Men när ännu ett kallår hade passerat och Stjärnherrarna ännu en gång hade tagit upp tribut för kriget mot världens ände — nu med ett par dvärglika lermän som tolkar — och ännu ett varmår hade gått och Haldre hade växt upp till ett älskligt, pladdrande flickebarn, förde Semley henne en morgon upp till Durossas soliga rum i tornet. Semley var klädd i en gammal blå mantel med huva som täckte hennes hår.
   "Vill du ta hand om Haldre åt mig några dagar, Durossa," sade hon, brådskande men lugnt. Jag tänker bege mig söderut, till Kirien."
   "För att hälsa på din far?"
   "För att hämta mitt arv. Dina kusiner från Hargetlänen gör narr av Durhal och till och med den där bastarden Parna har makt att pika honom därför att Parnas hustru har en säng med sidentäcke och ett diamantörhänge och tre klänningar — den blekfeta svarthåriga slampan — medan Durhals gemål måste lappa sin högtidsdräkt."
   "Är det i Durhals brud eller i de kläder hon bär som Durhals heder är fäst?"
   Men Semley lät sig inte bevekas.
   "Hallans furstar sitter som fattighjon i sin egen sal. Jag skall hämta min hemgift och ge den till min furste, såsom det anstår min ätt."
   "Semley! Vet Durhal att du reser?"
   "Jag för lycka med mig när jag kommer tillbaka — så mycket kan du låta honom veta," sade unga Semley och bröt ett ögonblick ut i sitt vanliga muntra skratt. Sedan böjde hon sig ner och kysste sin dotter, vände på foten och försvann innan Durossa hann yttra ett ord, snabbt som vinden över golvets solbelysta sten.
   Gifta angyarkvinnor red aldrig för nöjes skull, och efter sitt bröllop hade Semley aldrig varit utanför Hallan. När hon nu steg upp i en vindgångares höga sadel kände hon sig därför som ett barn igen, som den vilda unga flicka hon varit när hon red halvtämjda gångare på nordvinden över Kiriens ängar. Djuret som nu bar henne ned från Hallans kullar var av förnämare ras, med strimmig päls som satt som gjuten över luftfyllda, starka ben, gröna ögon i smala springor mot vinden, lätta och mäktiga vingar som rörde sig rytmiskt kring Semley så att hon ömsom kunde se molnen ovanför, ömsom kullarna under dem.
   Den tredje morgonen var hon framme i Kirien och gick på nytt över borggårdarna bland ruinerna. Hennes far hade druckit hela natten och lite som i gångna dagar plågades han av morgonsolen som lyste ner genom de infallna taken. Åsynen av hans dotter endast ökade hans förtret. "Vad har du kommit tillbaka för", grälade han och blängde mot henne under svullna ögonlock. Ungdomens gula eld hade slocknat i hans hår, bara rufsiga grå testar spretade nu från hans kranium. "Tog inte unge Hallan dig till äkta? Måste du smyga dig hem igen?"
   "Jag är Durhals maka. Jag har kommit för att finna min hemgift. "
   Drinkaren morrade av förargelse, men hon såg på honom med ett så vänligt skratt att han måste snegla bort mot henne igen.
   "Är det sant, far, att fianerna stal vårt halsband, Havets öga?"
   "Hur skall jag vet det? Gammalt prat! Det där krafset var borta innan jag var född. Jag önskar att jag inte vore det. Fråga fianerna om du vill ha besked. Ge dig av till dem, åk hem till din make. Lämna mig i fred här. Det finns inte plats i Kirien för flickor och guld. Den gamla historien är slut här. Detta är undergångens land, och här är dess övergivna borg. Leynens söner är alla döda och deras skatter har alla gått förlorade. Ge dig iväg flicka!"
   Grå och uppsvälld som vävspinnaren i gamla husruiner vände han och vacklade bort mot källarvalven, där han gömde sig för dagsljuset.
   Med Hallans strimmiga vindgångare vid tygeln lämnade Semley sitt gamla hem och vandrade nerför den branta sluttningen, genom byn där mellanfolket hälsade henne med butter respekt, vidare över åkrar och betesmarker, där de stora vingklippta herilorerna strövade, till en dal som var grön som en glaserad skål och till brädden fylld med solsken. I dalens djup låg fianernas by, och när hon gick dit ner med sin gångare kom det småväxta spensliga folket springande upp mot henne från sina hyddor och trädgårdar, skrattande och ropande med klara, tunna röster:
   "Hell Hallans brud, Kirienfurstinna, Du Vindfödda, Semley den fagra."
   De gav henne vackra namn och hon tyckte om att höra dem och fäste sig inte vid att de skrattade, eftersom de skrattade åt allt de sade. Sådant var också hennes eget sätt, att tala och skratta. Hon stod där högväxt i sin blå mantel mitt i deras virvlande välkomnande.
   "Hell er, ljusfolk, solfolk, fianer, angyrers vän."
   De ledde henne ner i byn och förde henne in i ett av sina luftiga hus medan de dockspäda barnen yrde omkring efter dem. Det fanns ingenting som antydde en fians ålder när han en gång blivit vuxen. Hon hade till och med svårt att skilja den ene från den andre och vara säker på att hon hela tiden talade med samma individ, när de fladdrade kring henne snabbt som svärmare kring en nattlampa. Men det verkade som om en enda talade med henne medan de andra matade och klappade hennes gångare och kom till henne med vatten att dricka och skålar med frukt från de små träden i täpporna. "Det var ingen fian som stal Kirienfurstarnas klenod" , utropade den lille mannen." Vilken glädje skulle fianerna ha av guld, furstinna? Vi har solen under varmåret och minnet av solen under kallåret och de gula löven och den gula frukten i fullbordanstiden, och vi har vår furstinnas gula hårkrona, inget annat är guld för oss".
   "Vad det då någon mellanman som stal smycket?"
   Det viskande skrattet porlade länge runt henne. "Hur skulle en mellanman bara våga? O, furstinna av Kirien, ingen dödlig vet hur det förnämsta av smycken blev stulet, varken furste eller mellanman eller fian och inte heller någon som tillhör de sju folken. Bara de döda minns hur det försvann, för länge sedan, när Kinley den stolte, vilkens sonsondotter är Semley, strövade ensam bland grottorna vid havet. Men kanske finns det hos solhatarna?"
   "Lerfolket?"
   Nu kom ett utbrott av högre, nervöst skratt.
   "Sitt här hos oss, Semley, du solskenslockiga, som har återvänt till oss från norden". Hon satt hos dem och åt med dem och de gladde sig lika mycket över hennes älskvärdhet som hon över deras. Men när de hörde hennes avsikt att söka upp lerfolket för att kräva sitt arv, om det fanns hos dem, började deras skratt tona bort och skaran kring henne blev allt glesare. Till sist satt hon ensam med en av dem, kanske den hon hade talat med före måltiden. "Gå inte till lerfolket, Semley," sade han, och ett ögonblick tycktes hennes hjärta stå stilla. Fianen hade släckt luften omkring dem när han långsamt strök med handen ner över ögonen. Fruktan låg askvit på fatet och alla skålarna med klart vatten var tomma.
   "Det var i bergen i det fjärran landet som fianerna och gdemerna skildes åt. För länge sedan skildes vi åt," sade den lille lågmälde mannen av Fians ras. "Ännu längre tillbaka var vi ett enda folk. Så som vi inte är, sådana är de. Så som vi är, sådana är de inte. Tänk på solskenet och gräset och träden söm bär frukt, Semley, och tro inte att alla vägar som leder neråt också bär uppåt igen."
   "Mina vägar leder varken ner eller upp, min ärade värd, utan rakt fram till mitt arv. Jag tänker finna det var det än är och ta det med mig tillbaks ."
   Fianen bugade och skrattade litet.
   Utanför byn besteg hon sin strimmiga vindgångare, och medan hon besvarade deras avskedsrop lyftes hon upp på kvällsvinden och flög söderöver mot grottorna vid Kirienhavets klippiga stränder.
   Hon befarade att hon skulle få lov att gå långt in i de underjordiska tunnlarna för att möta den hon sökte, då det var sagt att lerfolket aldrig kom ut i solskenet, och att de även fruktade storstjärnan och månarna. Det blev en lång ritt. Hon landade en gång för att låta sin gångare jaga trädråttor, medan hon åt litet bröd ur sadelsäcken. Brödet hade blivit hårt och torrt och smakade läder. Men en svag återklang av dess ursprungliga arom kom henne, ensam i en glänta i Södra skogarna, att tycka sig höra Durhals lugna röst och se hans ansikte vänt mot sig i skenet av ljuslågorna i Hallan. En stund satt hon och dagdrömde om detta allvarliga och levande unga ansikte, och om vad hon skulle säga när hon kom hem med ett kungarikes lösen om sin hals: "Jag kommer med en gåva som är min make värdig ..." Sedan skyndade hon vidare. Men när hon nådde kusten hade solen gått ner, och efter den sjönk stora stjärnan långsamt mot horisonten. En bitande vind hade blåst upp västerifrån, och hennes vindgångare var utmattad av att ha kämpat emot den. Hon lät honom glida ner på stranden. Genast fällde han vingarna och rullade med ett spinnande läte ihop de tjocka lemmarna under sig.
   Semley stod med manteln tätt sammanhållen kring halsen och smekte honom över nacken så att han klippte med öronen av välbehag och började spinna på nytt. Beröringen med hans varma päls kändes betryggande, men allt som mötte hennes blick var en grå himmel, fläckig av gråare moln, grått hav och mörk sand. Men så kom där över sanden en liten figur skuttande — och en till — och till slut fanns där en hel flock förkrympta varelser som gjorde krumsprång på stranden.
   Hon ropade till dem. Fast de inte tycktes ha upptäckt henne tidigare, var de på ett ögonblick runt omkring henne. De höll ett visst avstånd från vindgångaren. Han hade slutat spinna och håren i hans päls reste sig under Semleys hand. Hon tog ett fast grepp om tyglarna, tacksam över hans beskydd men rädd för att hans nervositet skulle övergå i raseri. Det sällsamma folket teg och glodde där de stod som planterade i sanden på tjocka nakna fötter. Det var inte att ta miste på dem, de var lika småväxta som fianerna och i allt som en skugga av dem, en vrångbild i svart av detta skrattande folk: nakna, krumma, styvlemmade, med stripigt hår och gråvit hud som verkade kallfuktig som snigelslem; ögon som gråsten.
   "Är det ni som är lerfolket?"
   "Gdemer heter vi och är undersåtar till furstarna av Nattens rike".
   Rösten var oväntat stark och djup och ekade självsäkert genom den saltsmakande blåsiga skymningen, men liksom hos fianerna var hon osäker på vem som hade talat.
   "Jag hälsar er, nattens furstar. Jag är Semley av Kirien, maka till Durhal av Hallan. Jag kommer till er för att söka mitt arv, det halssmycke som kallas Havets öga och som gick förlorat för länge sedan" .
   "Varför söker du det här, angyarkvinna? Här finns bara sand och salt och natt".
   "Därför att det är den som lever i djupen som känner de försvunna skatterna, och guld som kommer ur jorden har en benägenhet att gå tillbaka till jorden. Och ibland, sägs det, går verket tillbaka till sin skapare". Det sista var en gissning, men den träffade rätt.
   "Det är sant att vi känner till det halsband som kallas Havets öga. Det sägs att det smiddes i våra grottor för länge sedan och såldes av oss till angyarerna. Och att den blå stenen kom från våra fränder i östern. Men de sägnerna är mycket gamla, angyarkvinna".
   "Kan jag få lyssna till dem där de brukar berättas?"
   De krumväxta dröjde med svaret, som om de tvekade. Den grå vinden svepte förbi över sanden som svartnade när storstjärnan gick ned, och dånet från havet steg och sjönk. Den djupa rösten talade igen. "Ja, furstinna av Angyar. Du får träda in i de djupa salarna. Följ med oss." Det hade krupit in en försåtlig biton i hans röst, men Semley ville inte uppfatta den. Hon följde lermännen över sanden och höll sin vasskloade gångare stramt i tygeln. Vid ingången till grottan, ett tandlöst, uppspärrat gap som andades ut en unken värme, sade en av lermännen: "Vinddjuret kan inte få komma in".
   "Jo", sade Semley.
   "Nej", sade det krumväxta folket.
   "Jo, jag ville inte lämna honom här. Han är inte min, och jag har inte rätt att överge honom. Han gör er ingen skada så länge jag håller honom" .
   "Nej", upprepade djupa röster, men andra avbröt: "Som du vill", och efter ett ögonblicks tvekan fortsatte de. Grottkäftarna tycktes slå igen efter dem, så mörkt blev det under stenvalvet. De gick i gåsmarsch, Semley sist.
   Mörkret lättade och de passerade under en boll av svagt vitt ljus som var fäst i taket. Längre fram mötte de en till och ännu en; emellan dem hängde svarta ormar som girlander från klippan. Ju längre in de gick desto tätare återkom dessa ljusglober, så att hela tunneln lystes upp av ett kallt, vasst sken. Semleys vägvisare stannade vid en korsning där tunneln delade sig i tre, alla med mynningen spärrad av en port som tycktes vara av järn. "Vi måste vänta här, angyarkvinna" , sade de, och åtta av dem stannade hos henne medan tre andra låste upp en av portarna och gick in. Den föll igen efter dem med en skräll. Rak och lugn stod angyarernas dotter i det råa vita skenet från lamporna. Vindgångaren kröp ihop bredvid henne och vaggade med spetsen av sin strimmiga svans, och då och då ryckte det i de mäktiga hopfällda vingarna som i en snabbt kvävd impuls att fly. I tunneln bakom Semley satt de åtta lermännen på huk och mumlade med djupa röster på sitt eget språk.
   Porten i mitten slogs upp med ett brak.
   "Låt angyarkvinnan träda in i Nattens rike" , ropade en ny röst, stark och svulstig. En lerman, som skylt en del av sin klumpiga gråa kropp med någon sorts kläder, stod i dörren och gav henne ett tecken att fortsätta. "Träd in och förundras över våra länders rikedomar, de oförklarliga ting som skapats av våra händer, Nattens furstars mästerverk".
   Tigande knöt Semley handen hårdare om tyglarna, böjde huvudet och följde efter under den låga dörröppningen, uthuggen efter dvärgamått. Ännu en illaluktande tunnel sträckte ut sig framför henne och blänkte med fuktdrypande väggar i det vita skenet, men i stället för slät väg att gå på var golvet försett med två strängar av blänkande stål som löpte sida vid sida så långt hon kunde se. På strängarna stod en underlig vagn med metallhjul. På ett tecken av sin vägvisare steg hon upp i den utan att tveka och utan att med en min röja att hon kände någon förundran, och fick vindgångaren att kura ihop sig bredvid henne. Lerfolket satte sig framför henne och började arbeta med spakar och hjul. Ett gällt gnisslande hördes, ett rassel av metall mot metall, och så började tunnelväggarna stötvis röra sig bakåt. Fortare och fortare gled de förbi tills eldbollarna i taket löpte samman till ett enda suddigt skimmer och den skämda luften blev till en stinkande vind som blåste huvan från hennes hår.
   Vagnen stannade. Semley följde vägvisaren uppför en trappa av basalt in i ett vidsträckt förrum och sedan till en ännu större sal, som urtidens forsar eller kanske lermännens mejslar och släggor hade gröpt ut ur klippan. Också i det mörker, som aldrig känt solsken, spred globerna sitt sällsamma kalla ljus. Innanför galler som smitts i gluggar i väggarna snurrade väldiga metallskivor runt och förde in friskare luft. Det jättelika slutna rummet genljöd av buller som återkastades mellan stenväggarna: lerfolkets egna skrällande röster, gnissel och skrammel, vibrationer från snurrande metallblad och rullande hjul.
   Här var alla lermännen utstyrda i dräkter som efterliknade stjärnherrarnas — delade benkläder, mjuka stövlar och tunikor med kapuschong.
   Men de fåtaliga kvinnor som syntes till, ödmjuka kuvade dvärginnor, skyndade omkring helt nakna. Många av männen var soldater och bar vapen som såg ut som stjärnherrarnas fruktansvärda eldkastare, fast till och med Semley kunde se att de bara var järnklubbor som fått ny form.
   Det hon såg uppfattade hon utan att betrakta det. Dit hon blev förd gick hon utan att vända huvudet vare sig åt vänster eller åt höger. När hon kom fram till en grupp lermän med järndiadem på det svarta håret stannade hennes vägvisare, bugade och förkunnade med dånande röst: "De högädla furstarna av Gdemien".
   De var sju till antalet och alla såg de upp på henne med ett så högmodigt uttryck över sina plussiga grå ansikten att hon fick lust att skratta.
   "Jag har kommit till er för att finna min ätts förlorade skatt, o furstar av det mörka kungadömet" sade hon höviskt. "Jag söker Leynens segerpris, Havets öga". Hennes röst var knappt hörbar i larmet under de väldiga valven.
   "Så sade vår budbärare, furstinna" . Denna gång kunde hon urskilja vem som talade, en som till och med var kortare än de andra och knappt räckt Semley till bröstet och hade ett vitt och vildsint ansikte. "Vi har inte det föremål du söker" .
   "En gång hade ni det, sägs det"
   "Det är mycket som sägs där uppe där solen blänker".
   "Och ord bärs av vind där det finns blåsande vind. Jag frågar inte hur halsbandet togs från oss och återlämnades till er, som en gång skapade det. Det hör till gamla legender, gammalt groll. Nu vill jag bara finna det. Ni har det inte längre, men kanske ni vet var det är."
   "Det är inte här"
   "Då är det någon annanstans" .
   "Det finns där du inte kan nå det. Aldrig, om vi inte hjälper dig".
   "Hjälp mig då. Jag ber om det som er gäst".
   "Det sägs av gammalt att angyarerna tar och fianerna ger, men gdemerna både tar och ger. Om vi gör detta för dig, vad vill du ge oss?"
   "Min tacksamhet, Nattfurste".
   Hon stod där hög och lysande bland dem och log. De såg stint på henne med tung förundran och motvillig avund.
   "Hör på, angyarkvinna, det är en stor ynnest du begär av oss. Du vet inte hur stor. Du kan inte förstå. Du kommer från ett släkte som inte vill förstå, som inte fäster sig vid någonting utom sina vindgångare och sädesfält, sina svärdfäktningar och gästabud. Men vem smider det skarpa stålet till svärd åt er? Vi! Era furstar kommer hit till oss och till våra fränder och köper sina svärd och ger sig av igen utan att ha sett någonting, utan att förstå. Men nu är du här, du måste se, du skall se några av våra otaliga underverk, ljusen som aldrig slocknar, vagnar som drar sig själva, maskiner som tillverkar våra kläder och lagar vår mat och gör luften behaglig att andas och tjänar oss på allehanda sätt. Du skall veta att detta går över ditt förstånd. Och du skall veta att vi, gdemerna, är vänner till dem ni kallar stjärnherrarna. Vi har följt dem till Hallan, till Reohan, till Hul-Orren, till alla era borgar, för att hjälpa dem att tala med er. De herrar som ni, de stolta angyarerna, betalar tribut till, är våra vänner. De gör oss tjänster och vi gör dem tjänster. Vad tror du då din tacksamhet betyder för oss?"
   "Den frågan bör ni ställa till er själva, inte till mig", sade Semley. "Jag har redan ställt mina frågor. Svara på dem, furste" .
   En stund överlade de sju med varandra, med ord och med tystnad. Då och då kastade de en blick mot henne, såg hastigt bort igen, mumlade något och teg. Skaran av lermän omkring dem växte, den ene efter den andra närmade sig sakta och förstulet och snart var Semley omgiven av hundratals toviga svarta huvuden och hela det ekande golvet var täckt med folk, utom en snäv cirkel runt henne. Vindgångaren skalv av rädsla och hans ögon var mycket stora och bleka som på gångare som tvingas flyga om natten. Hon smekte den varma pälsen på hans huvud och visade: "Var stilla nu, min tappre vän, min lysande vän, vindarnas herre".
   "Angyarkvinna, vi skall föra dig dit där skatten finns". Lermannen med det vita ansiktet och järnkronan hade åter vänt sig mot henne. "Mer än så kan vi inte göra. Du måste följa med oss och själv återkräva ditt halsband av dem som nu förvarar det. Men luftdjuret får inte följa med. Du måste komma ensam" .
   "Hur lång blir resan furste?"
   Han drog ut läpparna så att munnen blev mycket bred. "Den blir lång, furstinna. Ändå tar den bara en enda lång natt" .
   "Jag tackar dig för ditt tillmötesgående. Tar ni väl hand om min gångare under natten? Det får inte hända honom något ont" .
   "Han kommer att sova tills du återvänder. Du skall ha färdats med en långt märkligare vindgångare innan du ser det djuret igen. Vill du inte veta vart vi för dig?"
   "Kan vi bege oss av snart? Jag vill inte vara länge borta från mitt hem".
   "Ja. Snart". På nytt breddades den gråa munnen medan han skelade upp mot henne.
   Vad som hände under de närmaste timmarna skulle Semley inte kunna redogöra för, allt var brådska, oreda, oväsen, overklighet.
   Medan hon höll djurets huvud stack en lerman in en lång nål i den guldstrimmiga länden. Hon nästan skrek när hon såg det, men gångaren ryckte bara till och föll så ner spinnande i sömn. Han bars bort av en grupp lermän som måste samla allt sitt mod för att röra vid hans varma päls. Litet senare måste hon se en nål stickas in i hennes egen arm — för att pröva hennes mod, tänkte hon för den tycktes inte få henne att sova, även om hon inte var riktigt säker. Sedan följde färder i vagn på skenor genom järndörren och hundratals valvtäckta grottor; en gång löpte vagnen genom en grotta som i mörkret tycktes omätbart stor, och det mörkret var fullt av stora flockar herilorer. Hon kunde höra deras kuttrande hesa lockrop, se dem skymta fram i skenet av vagnslyktorna. Sedan syntes några av dem tydligare i det vita ljuset, och hon märkte att de alla var vinglösa och blinda. Då slöt hon ögonen. Men det följde flera tunnlar och ständigt flera grottor, fler otympliga gråa kroppar och buttra ansikten och ekande skrytsamma röster tills de plötsligt förde henne ut i det fria. Det var midnatt, hon lyfte lättad blicken mot stjärnorna och den enda måne som stod över horisonten, lille Heliki som glimmade i väster. Men fortfarande omringades hon av lerfolket som förmådde henne att stiga in i en vagn av ny typ — eller kista, hon visste inte vilketdera. Den var trång och full av lampor som blinkade som bloss, mycket små och bländande efter de oändliga fuktmörka tunnlarna och de avlägsna himlaljusen. Nu stacks ännu en nål in i henne och de sade att hon måste låta sig bindas fast i en sorts liggstol, bindas till huvud och händer och fötter.
   "Jag vill inte", sade Semley.
   Men när hon såg att de fyra lermän som skulle följa henne själva lät sig bindas gav hon efter. De andra lämnade dem. Det hördes ett starkt rytande och sedan en lång tystnad och en väldig tyngd som hon inte kunde se pressade ner henne. Sedan fanns det ingen tyngd längre, inget ljud, ingenting alls.
   "Är jag död"? frågade Semley. "Ånej, furstinna" sade en röst hon inte tyckte om.
   Hon öppnade ögonen och såg det vita ansiktet böjt över henne, de grå läpparna som drogs ut mot öronen, ögon som gråsten.
   Banden hade fallit av henne och hon sprang upp. Hon var viktlös, kropplös, hon kände det som om hon bara vore en ilning av skräck i den farande vinden.
   "Vi skall inte göra er illa", sade den skrällande rösten eller rösterna. "Låt oss bara röra vid er, furstinna. Vi skulle vilja röra vid ert hår. Låt oss känna på ert hår".
   Den runda vagnen de satt i skakade lätt. Utanför det enda fönstret rådde tom natt eller dimma kanske, eller ingenting alls. En lång natt, hade de sagt. Mycket lång.
   Hon satt orörlig och uthärdade beröringen av de tunga grå händerna på hennes hår. Senare ville de röra vid hennes händer och fötter och armar och en gång hennes hals, men då bet hon ihop tänderna och reste sig och de drog sig undan.
   "Vi har inte gjort er illa", sade de, och hon skakade på huvudet.
   När de bad henne om det lade hon sig åter ner i stolen som band henne, och när det plötsligt blixtrade som av guld utanför fönstret fick hon lust att gråta men svimmade i stället.
   "Nåja" , sade Rocannon "nu vet vi åtminstone vad hon dr".
   "Om det bara vore möjligt att få veta vem hon är" , mumlade intendenten. "Hon vill ha någonting som finns här på museet, var det inte det grottisarna sade?"
   "Kalla dem inte så", sade Rocannon mekaniskt, som HILF-man, etnologisk specialist på Högre Intelligenta Livs-Former, förväntades han protestera mot sådana uttryck. "De är inte vackra att se på, men de är våra allierade, status A. Fast jag undrar varför kommissionen valde ut just dem för utveckling, innan de alls hade kontaktat de andra arterna. Jag kan slå vad om att det var folk på Centaurus som gjorde bedömningen — centaurianerna har alltid varit svaga för nattvarelser och grottfolk. Jag skulle hellre ha satsat på art II, tror jag".
   "Troglodyterna tycks ha en väldig respekt för henne".
   "Har inte du?"
   Ketho sneglade ännu en gång på den högväxta kvinnan, sedan rodnade han och skrattade litet:
   "Nåja, på sätt och vis. Jag har aldrig sett en så vacker individ av främmande ras på alla de arton år jag har varit här i New South Georgia. Sanningen att säga har jag aldrig sett en så vacker kvinna någonstans. Hon ser ut som en gudinna. "Rodnaden hade nu spritt sig upp över hans kala hjässa. Ketho var en mycket blyg intendent, och han var inte lagd för överord.
   "Om vi ändå kunde tala med henne utan att behöva de där — gdemerna som tolkar. Men det är ingenting att göra åt den saken." Rocannon gick fram till gästen och när hon vände sitt strålande ansikte mot honom bugade han mycket djupt, gick rent av ner på ena knäet med sänkt huvud och slutna ögon. Det var vad han kallade sin osvikliga-i-alla-kulturergångbara-kontaktsökarhälsning, och han genomförde den med en viss elegans. När han reste sig log den vackra kvinnan och sade något till honom.
   "Hon säger hell, stjärnherrar," sade en av hennes krumma följeslagare på pidgin-galaktiska. "Hell furstinna av Angyar" , svarade Rocannon."
   "På vilket sätt kan vi här på museet stå hennes höghet till tjänst?"
   Genom troglodyternas skrälliga läten flöt hennes röst som en silvrig vindfläkt.
   "Hon säger tack ge henne halsband som hennes blodsfrändsförfäder länge länge".
   "Vilket halsband"? frågade han, och hon förstod och pekade på föremålet mitt i montern, ett magnifikt konstverk, en tung kedja av renaste guld, massiv men arbetad med utsökt mästerskap och med en stor, bländande blå safir infattad i mitten. Rocannons ögonbryn åkte upp mot hårfästet medan Ketho mumlade över hans axel: "Hon har god smak. Det är Fomalhaut-kedjan, ett enastående guldsmedsarbete".
   Hon log mot de två männen och talade åter till dem över huvudet på grottvarelserna.
   "Hon säger o, stjärnherrar, äldre och yngre herre över huset med skatter, denna skatt hennes enda. Länge länge sedan. Tack så mycket" .
   "Hur fick vi hit den där grejen, Ketho?"
   "Vänta så skall jag slå upp det i katalogen. Här har jag det. Det kom från de där grott — tro — gdemerna eller vad de nu heter. De har mani på att göra affärer, står det här. Vi måste låta dem köpa skeppet de kom hit i, en AD-4. Smycket var en delbetalning. Det är deras eget arbete. Och jag kan slå vad om att de inte kan åstadkomma sådana saker längre, inte nu när vi har orienterat om dem till industriell produktion. Men de tycks mena att det är hon som äger det, inte de själva och inte vi. Det här måste vara viktigt, Rocannon, annars skulle de inte ha gjort ett sådant tidsoffer för hennes skull. För tusan, den objektiva tidsklyftan mellan oss och Fomalhaut måste vara avsevärd."
   "Några år skulle jag tro," sade HILF-mannen som var van vid stjärnfärder. "Inte så värst många. Men uppgifterna i handboken räcker inte ens till en anständig gissning. De här arterna har tydligen aldrig blivit ordentligt undersökta. Småfolket här kanske bara visar henne vanlig hövlighet. Eller kanske det är risk för inbördeskrig för den här förbaskade safirens skull. Eller kanske måste de göra som hon vill därför att de själva anser sig totalt underlägsna. Förresten, fast det inte verkar så, kan hon ju vara fånge, deras bulvan. Men hur skulle vi kunna veta hur det verkligen ligger till! Kan du ge bort den där grejen, Ketho?
   "Ja visst. Formellt äger vi inte någon av de galaktiska kuriositeterna, vi har dem bara till låns, eftersom det kommer sådana här krav då och då. Vi argumenterar sällan emot. Fred till varje pris — tills kriget kommer".
   "Då skulle jag ge henne den om jag vore du".
   Ketho log. "Det skall bli mig en ära", sade han. Han låste upp montern och lyfte ut den breda guldkedjan, men överväldigad av sin blyghet lämnade han den till Rocannon och sade: "Du får ge henne den".
   Och så låg den blå ädelstenen ett ögonblick i Rocannons hand. Men han tänkte aldrig på smycket utan vände sig genast med sin börda av blå och gyllene eld mot den främmande kvinnan. Hon tog det inte utan böjde bara huvudet, och han lyfte halsbandet och förde det ner över hennes hår och lade det som ett brinnande band kring den gyllenbruna halsen. Hon höjde blicken från det med ett sådant uttryck av stolthet, glädje och tacksamhet att Rocannon förstummades och den lille intendenten bara kunde mumla på sitt eget språk: "Det är en ära för oss, en stor ära". Hon bugade sig för honom och för Rocannon. Så vände hon nickande åt sina krumma livvakter — eller fångvaktare? — svepte den slitna blå manteln omkring sig, gick snabbt mot utgången och var försvunnen. Rocannon och Ketho stod länge och såg efter henne.
   "Jag känner mig ... " sade Rocannon.
   "Hur?" frågade Ketho skrovligt efter en lång tystnad.
   "Jag känner mig ibland som om — när jag träffar folk från världar vi kan så litet om — du vet — ibland — som om jag drullade omkring i utkanten av en saga, en tragisk myt kanske, som jag inte förstår".
   "Ja, sade intendenten och klarade strupen. "Jag undrar — jag undrar vad hon heter".

   Semley den fagra, Semley den gyllene, Semley av halsbandet. Lerfolket hade böjt sig för hennes vilja, och det hade även stjärnherrarna på den fasansfulla plats som lerfolket fört henne till, staden vid nattens slut. De hade bugat sig för henne och villigt tagit hennes skatt där den låg bland deras egna och givit henne den.
   Men hon kunde inte genast skaka av sig känslan att vara omgiven av dessa grottor där hon hade stenvalv hängande över huvudet, där hon inte visste vem som talade eller vad de gjorde, där starka röster ekade och grå händer trevade efter henne — men nu var det över. Hon hade betalat för halsbandet. Det var hennes. Priset var erlagt, och det som hade varit hade varit.
   Hennes vindgångare hade krupit ut ur någon sorts skåp med dimmig blick och rimfrost i pälsen, och när de kom ut från gdemernas rike ville han först inte flyga. Nu tycktes han vara sig själv igen, där han bars mot Hallan på en jämn sydlig vind under den klara himlen. Skynda på, skynda på, sade hon till honom och började skratta när vinden fritt svept undan mörkret i hennes sinne.
   "Jag vill se Durhal, snart."

   Och snabbt gick färden, och de kom till Hallan i skymningen den andra dagen. Lerfolkets grottor tycktes henne inte längre mer verkliga än en mardröm när hon bars uppför de tusen trappstegen till Hallan och över bron mellan Avgrundens skogklädda bråddjup.
   I den lena kvällssolen över borgens landningsgård lämnade hon gångaren och gick de sista stegen mellan kolonnerna av snidade hjältefigurer och de två grindvakterna som bugade djupt och tittade stort på den flammande ringen om hennes hals. I förhallen hejdade hon en mycket vacker flicka som såg ut att vara nära släkt med Durhal, fast Semley inte kunde erinra sig hennes namn. "Känner du mig? Vet du vem jag är? Jag är Semley, Durhals gemål. Vill du gå och säga furstinnan Durossa att jag har kommit tillbaka" .
   För hon var rädd att möta Durhal genast, ensam; hon behövde Durossa som stöd.

   Flickan såg på henne med ett egendomligt uttryck. Men hon mumlade: "Ja, furstinna," och skyndade iväg mot tornet.
   Semley stod väntande bland hallens flagnande förgyllningar. Ingen syntes till; satt de kanske alla till bords i festsalen? Tystnaden gjorde henne orolig. Efter ett ögonblick började hon gå mot trappan till tornet, men då kom en gammal dam hastigt emot henne, gråtande och med öppna armar: "O Semley, Semley".
   Hon hade aldrig sett denna grånade kvinna förr och hon ryggade tillbaka.
   "Men, furstinna, vem är ni?"
   "Jag är Durossa, Semley".
   Hon var alldeles lugn, hela tiden medan Durossa omfamnade henne och grät och frågade om det var sant att lerfolket hade tagit henne till fånga och hållit henne trollbunden under alla dessa långa år, eller om det var fianernas sällsamma konster. Sedan tog hon ett steg tillbaka och slutade gråta:
   "Du är fortfarande ung, Semley, lika ung som den dag du lämnade oss. Och du bär halsbandet".
   "Jag har hämtat min gåva till min make. Var är han?" "Durhal är död. "
   Semley stod orörlig.
   "Din make, min broder, Durhal Hallanhärskare, föll i strid för sju år sedan, nio år efter det att han hade lämnat oss. Stjärnherrarna kom inte hit mera, vi råkade i krig med Östra Hallarna, med angyarerna i Log och Hul-Orren. Durhal dödades av en mellanmans spjut. Han hade inte mycket värn för sin kropp och inget alls för sin själ. Han ligger begraven på fältet bortom Orren-träsken.
   Semley vände sig bort. "Då går jag till honom" sade hon och lade handen på kedjan som nu kändes outhärdligt tung. "Jag skall ge honom min gåva."
   "Semley! Durhals dotter, din dotter — se här är hon, Haldre den sköna".
   Det var flickan hon först hade talat till och skickat till Durossa, en ungmö på kanske nitton år med ögon som liknade Durhals, mörkt blå. Hon stod bredvid Durossa med sin stadiga blick fäst på denna kvinna, Semley, som var hennes mor och ändå jämnårig med henne. De var av samma ålder och de hade samma gyllene hår och samma skönhet.
   "Se här, tag den. Det var för Durhals och Haldres skull jag hämtade den vid slutet av den långa natten" ropade Semley högt medan hon vände och böjde på huvudet för att bli fri från den tunga kedjan, som föll ner på stengolvet med en kall, metallisk klang.
   "Ja, tag den Haldre", ropade hon igen. Och hon vände och sprang högt gråtande ut från Hallan, över bron, nedför de breda trappstegen och försvann som ett flyende villebråd in i Avgrundens mörka skogar.

Originalets titel"Dowry of the Angyar 1964, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki