Fandom

Svenskanoveller Wiki

Signora Frola och hennes måg signor Ponza

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Luigi Pirandello

   ALLTSÅ, KAN NI TÄNKA ER? Det är verkligen så att man kan bli tokig av att inte få reda på vem av de båda som är galen, signora Frola eller signor Ponza, hennes måg. Sådant händer bara i Valdana, denna otursförföljda stad, en sann olycka för alla underliga främlingar!
   Antingen är hon galen eller också han; det finns ingen annan möjlighet: en av de två måste absolut vara galen. För det handlar inte om något mindre än detta ... Men det är bättre att reda ut allting i tur och ordning.
   Jag svär på att jag är allvarligt bekymrad över den oro som Valdanas invånare lever i sedan tre månader tillbaka, och jag bryr mig inte särskilt mycket om signora Frola och hennes måg signor Ponza. För om det är sant att en av dem drabbats av en verklig olycka är det inte desto mindre sant att åtminstone en av de båda haft turen att bli galen av det, och att den andre har hjälpt och fortsätter att hjälpa den andre så mycket att — jag upprepar — det inte går att veta vem av de båda som verkligen är galen; och naturligtvis kunde de inte finna en bättre tröst än denna. Jag undrar bara om det inte är lite väl mycket att låta befolkningen i en hel stad gå och grubbla över detta problem och beröva dem möjligheten att stödja sig på sitt sunda förnuft, så mycket att de inte kan urskilja vad som är illusion och vad som är verklighet. De lever i en oro, en ständig undran. Var och en ser varje dag dessa båda framför sig; de iakttar dem, granskar dem, spionerar på dem och ... omöjligt! Det går inte att luska ut vem av de båda som är galen; vad som är illusion, vad som är verklighet. Naturligtvis föds hos var och en den skadliga tanken att såväl verklighet som illusion är lika mycket värda och att varje verklighet mycket väl kan vara en illusion och tvärtom. Kallar ni detta småsaker? Om jag vore i herr prefektens kläder skulle jag utan vidare, för att värna om Valdanabornas mentala hälsa, vräka signora Frola och hennes måg signor Ponza.
   Men låt oss ta en sak i sänder.
   Denne signor Ponza anlände till Valdana för tre månader sedan som prefektens sekreterare. Han bosatte sig i det stora, nybyggda huset i stadens utkant, det som kallas "Vaxkakan". Där, i en liten lägenhet på översta våningen. Tre höga, dystra fönster som vetter mot landsbygden (konstigt att ha fasaden åt det hållet, där den kyliga nordanvinden ligger på över alla de bleka köksträdgårdarna, ser så eländig ut fastän huset är nytt) och tre fönster på den här sidan som vetter mot gården, där balkongräcket är avdelat med skiljeväggar av galler. Från räcket långt där uppe hänger flera små korgar färdiga att hissas ner med repet.
   Till allas förvåning bestämde sig signor Ponza dock samtidigt för att hyra en annan liten möblerad lägenhet på tre rum och kök, närmare bestämt på Via dei Santi 15. Han sade att den var avsedd för hans svärmor signora Frola. Och faktiskt anlände denna fem eller sex dagar senare; och signor Ponza begav sig ensam till stationen för att möta henne, förde henne till lägenheten och lämnade henne där, ensam.
   Nuförtiden förstår man naturligtvis att en dotter lämnar sin mors hus då hon gifter sig för att leva tillsammans med sin make, också om det är i en annan stad; men om sedan denna mor inte klarar av att leva långt från sin dotter, utan lämnar sin stad, sitt hem och följer henne, och i denna stad, där såväl hennes dotter som hon själv är främlingar, flyttar in i ett hus för sig själv, detta är inte lika lätt att förstå. Då måste det finnas en så stark osämja mellan svärmodern och hennes måg att det inte ens under dessa förhållanden är möjligt för dem att bo tillsammans.
   Naturligtvis var det först så man tänkte i Valdana. Och givetvis var signor Ponza den som låg illa till hos den allmänna opinionen. Om någon medgav att också hon nog måste ha en del av skulden — kanske hade hon bristande förståelse, kanske var hon egensinnig eller intolerant — så högaktade de hennes moderskärlek som fått henne att flytta efter dottern, fastän hon var dömd att inte leva tillsammans med henne.
   Också deras utseende bidrog mycket till denna högaktning för signora Frola och den åsikt om signor Ponza som genast inpräglades i allas sinnen: signor Ponza ser hård, nästan grym ut, det måste man säga. Satt, ingen hals, mörkhyad som en afrikan, med tjockt, strävt hår över den låga pannan, täta, kraftiga, sammanvuxna ögonbryn. I de dystra, orubbliga ögonen, som nästan inte har några ögonvitor, finns en våldsam, förbittrad, ständigt närvarande intensitet — man vet inte om den kommer sig av någon dunkel sorg eller av att han blir förargad vid åsynen av andra människor. Signor Ponza är absolut inte gjord för att vinna sympati eller förtroende. Signora Frola däremot är en späd, blek liten gumma, med fina, mycket ädla drag och ett vemodigt ansiktsuttryck, men ett vemod utan tyngd, vagt och vänligt, ett vemod som inte utesluter ett tillmötesgående sätt mot alla.
   Detta tillmötesgående sätt, som är så naturligt hos henne, visade signora Frola genast prov på i staden, och på grund av detta växte i allas sinnen genast aversionen mot signor Ponza; för var och en har hennes karaktär inte bara visat sig vara mild, foglig och överseende, utan också fylld av en eftergiven förståelse för det onda som svärsonen gör henne. Dessutom har det blivit känt att signor Ponza inte nöjer sig med att förvisa den stackars modern till att bo i ett hus för sig själv, utan till och med går så långt i sin grymhet att han förbjuder henne att träffa sin dotter.
   Men nej, nej, det är inte grymhet, inte grymhet, protesterar genast signora Frola, då hon är på besök hos fruarna i Valdana, och gör en avvärjande rörelse med sina små händer, verkligt upprörd över att de kan tro något sådant om hennes måg. Och hon skyndar sig att lovprisa alla hans dygder, att säga allt tänkbart gott om honom; vilken kärlek, vilka omsorger han visar hennes dotter, och inte bara det, utan också gentemot henne; han är förekommande, osjälvisk ... A, nej, för Guds skull, han är inte grym! Det är bara detta: att signor Ponza, han vill helt och hållet ha henne för sig själv, sin lilla fru. Han vill till och med att också den kärlek som hustrun måste känna för sin mor (och det förnekar han inte, eller hur?) inte skall komma till henne direkt, utan genom honom, med hans hjälp, just det. Jo, det kan tyckas grymt, men det är det inte; det är något annat, något som hon, signora Frola, förstår mycket väl. Det plågar henne att hon inte riktigt kan uttrycka vad det rör sig om. Hans natur, ja just det ... eller kanske snarare ett slags sjukdom... hur skall man säga? Gode Gud, det räcker med att se honom i ögonen. Först ger de kanske ett hemskt intryck, de där ögonen; men för den som liksom hon kan läsa i dem säger de allt: de uttrycker en sluten passion, en hel värld av kärlek inom honom, som frun bör leva i utan att någonsin för ett enda ögonblick lämna, och som ingen annan, inte ens hennes mor, får komma in i. Svartsjuka? Ja, kanske det; men det vore att definiera denna slutna värld av kärlek på ett mycket trivialt sätt.
   Egoism? I så fall en egoism som är helt hängiven sin kvinna, som en hel värld! I själva verket skulle det kanske vara egoistiskt av henne att vilja tränga in i denna slutna värld av kärlek, att vilja tränga sig in där, då hon vet att hennes dotter är lycklig, så älskad ... Detta kan vara nog för en mor! För övrigt är det visst inte sant att hon inte träffar sin dotter. Hon ser henne två eller tre gånger om dagen: hon går in på gården till huset, ringer på dörrklockan, och genast visar sig dottern där uppe.
   —Hur mår du, Tildina?
   —Bara bra, mamma. Och du?
   —Som Gud vill, min dotter. Ner med korgen, hissa ner den!
   Och i den lilla korgen ligger det alltid några skrivna rader, där dottern berättar om dagens händelser. Just det, detta är nog för henne. Detta liv har nu pågått i fyra år och signora Frola har redan vant sig vid det. Hon nöjer sig, ja. Och hon lider knappt längre av det.
   Hur lätt är det inte att förstå hur signora Frolas resignation, denna vana hon säger sig ha vid sitt martyrium, utfaller till nackdel för hennes svärson signor Ponza, ju mer hon anstränger sig att urskulda honom med sitt långa tal.
   Då Valdanafruarna dagen efter signora Frolas första besök får meddelande om ytterligare ett oväntat besök — av signor Ponza — blir de därför verkligt indignerade, också lite rädda, skulle jag tro. Han ber dem att ge honom bara ett par minuters audiens, för en "pliktskyldig kungörelse", om det inte är till besvär för dem.
   Upphettad i ansiktet, precis som om han hade drabbats av blodstockning, kommer signor Ponza in. Ögonen är hårdare och mörkare än någonsin, och i handen håller han en näsduk som tillsammans med manschetterna och skjortkragen med sin vithet bjärt kontrasterar mot hans mörka hudfärg, hans mörka hårighet och mörka kostym. Oupphörligen torkar han svetten som rinner från den låga pannan och från de orakade, blålila kinderna, inte för värmens skull, utan på grund av den mycket tydliga kraftansträngning han gör för att lägga band på sig. Det är också därför hans stora händer skakar så. I salong efter salong frågar han först dessa kvinnor, som skrämda ser på honom, om hans svärmor signora Frola varit på besök hos dem dagen innan; sedan frågar han plågat, ansträngt, med en alltmer stigande upprördhet, om hon har talat med dem om dottern och om hon har sagt att han absolut förbjuder henne att träffa sin dotter och att komma in i hans hus.
   Då kvinnorna ser honom så upprörd skyndar de sig att svara honom — detta är inte svårt att föreställa sig — att signora Frola, jo, det är sant, har talat med dem om detta förbud att träffa sin dotter, men att hon också har sagt allt möjligt och tänkbart gott om honom, att hon till och med ursäktar honom, och inte bara det: hon lägger inte den minsta skugga av skuld på honom för detta förbud.
   Men i stället för att låta sig lugnas av fruarnas svar blir signor Ponza ännu mera upprörd; ögonen blir hårdare, mörkare, mera stirrande; flödet av stora svettdroppar blir alltmer ymnigt; och till slut, alltmedan han anstränger sig ännu mer för att behärska sig, kommer han fram till sin "pliktskyldiga kungörelse".
   Vilket helt enkelt är denna: att signora Frola, även om hon inte verkar det, är galen.
   Ja, galen sedan fyra år tillbaka. Och hennes galenskap består just i att hon tror att han inte vill låta henne träffa sin dotter. Vilken dotter? Hon är död, död sedan fyra år, hennes dotter. Och just på grund av den smärta hon kände över dotterns död blev signora Frola galen; ja, som tur är blev hon galen, eftersom galenskapen för henne var en räddning ur den förtvivlade sorgen. Naturligtvis kunde hon inte undfly den på något annat sätt än detta, det vill säga genom att vägra tro att det är sant att hennes dotter är död och att i stället tro att han, hennes måg, inte vill låta henne få träffa henne.
   Av ren medmänsklig plikt mot en olycklig uppmuntrar signor Ponza sedan fyra år denna ömkansvärda galenskap, till priset av många och stora uppoffringar; med utgifter som överstiger hans tillgångar håller han sig med två hem: ett för sig, ett för henne, och han ålägger också sin andra fru, vilken som tur är gärna går med på det, att också hon spela med i denna galenskap. Men barmhärtighet, plikt — ja, bara till en viss gräns; han är en man i statens tjänst och som sådan kan han inte tillåta att folk i staden tror detta grymma och osannolika om honom: att han på grund av svartsjuka eller något annat skulle förbjuda en stackars mor att träffa sin egen dotter.
   Då han förklarat detta bugar han sig inför de häpna fruarna och går sin väg. Men deras förvåning får inte ens tid att lägga sig en smula förrän signora Frola, med sitt ansiktsuttryck av obestämt vemod, kommer tillbaka och ber om ursäkt om de goda fruarna för hennes skull blivit skrämda av hennes måg signor Ponzas besök.
   Och med den största enkelhet och naturlighet i världen förklarar signora Frola i sin tur — men i största förtroende, för Guds skull, för signor Ponza är statstjänsteman, och just därför avhöll hon sig förra gången från att säga det, jo visst, för hon trodde att detta allvarligt skulle kunna skada hans karriär — signor Ponza, den stackaren, när det gäller denna enda sak, så har han ... så har han tappat förståndet. Den som är galen är han, den stackaren; och hans galenskap består i just detta: att han tror att hans hustru dog för fyra år sedan och att han går runt och säger att det är hon, signora Frola, som är galen, eftersom hon tror att hennes dotter fortfarande lever. Nej, han gör det inte alls för att inför andra rättfärdiga sin nästan sjukliga svartsjuka och det där grymma förbudet att låta henne träffa sin dotter, nej; den stackaren tror, ja, på fullt allvar tror han att hans hustru är död och att den kvinna som han bor med är hans andra hustru. Ett mycket ömkansvärt fall! För denne man höll först verkligen på att med sin överdrivna kärlek fördärva, ta livet av sin unga lilla fru som var klen till hälsan. Det gick så långt att de fick föra bort henne i smyg och utan hans kännedom lägga in henne på ett vilohem. Nå, den stackars karlen, vars hjärna redan allvarligt hade förändrats av den där frenetiska kärleken, blev galen av det; han trodde verkligen att hans fru var död: och denna idé fixerades så i hans hjärna att det inte gick att ta honom ur denna villfarelse, inte ens då hustrun ungefär ett år senare kom tillbaka och återställd och blomstrande presenterades för honom. Han trodde att hon var en annan; han var så säker att man med hjälp av alla, släktingar och vänner, blev tvungen att simulera ett nytt giftermål, vilket helt och fullt återgav honom jämvikten i hans mentala tillstånd.
   Nu tror sig signora Frola ha skäl att misstänka att hennes måg sedan en tid helt och hållet är sig själv igen, och att han låtsas, bara låtsas tro att hans hustru är hans andra hustru; han vill ha henne alldeles för sig själv, utan kontakt med någon; detta för att han är rädd att hon än en gång i hemlighet skall föras bort.
   Jo visst. Hur skulle man annars kunna förklara alla de omsorger han visar henne, sin svärmor, om han verkligen tror att den han bor tillsammans med är en andra hustru? Då skulle han inte behöva känna sig tvungen att vara så hänsynsfull mot henne, för då skulle hon ju inte längre vara hans svärmor, eller hur? Märk väl att signora Frola inte säger detta för att ännu mera tydliggöra att det är han som är galen; utan för att också bevisa för sig själv att hennes misstanke är grundad.
   —Och tills vidare, avslutar hon med en suck som får hennes läppar att övergå i ett mycket sorgset leende, tills vidare måste min stackars dotter låtsas att hon inte är sig själv, utan en annan; och också jag måste låtsas vara galen, då jag tror att min dotter fortfarande är vid liv. Det gör mig inte så mycket, Gud ske lov, eftersom hon finns där, min dotter, frisk och full av liv; jag ser henne och talar med henne. Men jag är dömd att inte få bo tillsammans med henne och att se och tala med henne på avstånd, så att han skall kunna tro, eller låtsas tro, att min dotter, Gud bevare, är död, och att den han har hos sig är hans andra hustru. Men än en gång frågar jag vad det spelar för roll, då vi på detta sätt har lyckats göra båda nöjda. Jag vet att min dotter är älskad, lycklig. Jag ser henne, jag talar med henne; och för hennes och hans kärleks skull nöjer jag mig med att leva så här och att till och med betraktas som galen, det är ingenting att göra åt det ...
   Tycker ni inte att det verkar som om man i Valdana har anledning att gapa av förvåning och fåraktigt stirra på varandra? Vem är det som är galen? Vad är verklighet? Vad är illusion?
   Signor Ponzas hustru skulle kunna tala om det. Men det går inte att lita på henne då hon inför honom säger att hon är hans andra hustru; lika lite som det går att lita på henne då hon inför signora Frola bestämt förklarar sig vara hennes dotter. Man borde tala med henne i enrum och mellan fyra ögon få henne att säga sanningen. Det är omöjligt. Signor Ponza — vare sig han är galen eller ej — är verkligen mycket svartsjuk och låter ingen få träffa hustrun. Han håller henne inlåst där uppe; och denna omständighet talar utan tvivel för signora Frola; men signor Ponza säger sig vara tvungen att göra så, och att hans hustru tvingar honom till det, av rädsla för att signora Frola plötsligt skall komma in i huset. Det kan vara en ursäkt. Dessutom är det så att signor Ponza inte ens har någon tjänsteflicka i huset. Han säger att det är för att spara pengar, eftersom han är tvungen att betala hyra för två bostäder; och han åtar sig att själv sköta de dagliga inköpen. Och frun, som enligt honom inte är dotter till signora Frola, åtar sig också, av medlidande med signora Frola, det vill säga en stackars gumma som tidigare var hennes mans svärmor, att sköta alla hemmets göromål, också de simplaste, och avstår från en tjänsteflickas hjälp. Alla tycker att det hela verkar lite väl underligt. Men sant är också att om sakernas förhållanden inte kan förklaras av medlidande, så kan de förklaras av hans svartsjuka.
   Tills vidare håller prefekten i Valdana till godo med signor Ponzas förklaring. Men hans utseende och stora delar av hans uppförande talar naturligtvis inte till hans fördel, åtminstone inte enligt kvinnorna i Valdana, som allesammans är mer böjda att lita på signora Frola. Hon är faktiskt mycket angelägen då hon kommer och visar dem de små kärleksfulla brev som hennes dotter hissar ner till henne i korgen och dessutom flera andra privata handlingar, som dock signor Ponza fråntar all tillförlitlighet, då han säger att de lämnats ut till henne för att trösta henne i hennes ömkansvärda självbedrägeri.
   I varje fall är detta säkert: att de gentemot varandra visar prov på ett fantastiskt uppoffrande sinnelag, vilket är mycket rörande; och att de båda på det mest finkänsliga, medkännande sätt tar hänsyn till den andres förmodade galenskap. Båda två är fantastiskt duktiga på att resonera; så till den grad att ingen i Valdana skulle ha kommit på idén att påstå att en av dem var galen, om de inte själva hade sagt det: signor Ponza om signora Frola och signora Frola om signor Ponza.
   Signora Frola går ofta och hälsar på sin svärson på prefekturen, eller också väntar hon på honom i porten för att han skall följa med henne för att göra några inköp. Signor Ponza går å sin sida mycket ofta på lediga stunder och varje kväll för att hälsa på henne i hennes lilla möblerade lägenhet. Och då de ibland stöter på varandra på gatan slår de genast följe i största sämja, han sluter upp vid hennes sida och om hon är trött bjuder han henne sin arm. Och så där går de tillsammans till bekymmer och bryderi för folk som studerar dem, granskar dem, spionerar på dem och — omöjligt! — ännu inte på något sätt kan förstå vem av de båda som är galen, vad som är illusion, vad som är verklighet.

Källa: Ur "Krukan och andra berättelser" (Niloé Klassikerförlaget 1991), översättning Catharina Wallström.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki