FANDOM



Av Halldór Kiljan Laxness

1.
   NU HAR SILLEN KOMMIT
   Den har varit borta i sjutton år. Man har inte sett den nämnvärt sedan 1909. Men i sommar låter den sin nådesol på nytt lysa över fiskarsamhället. Denna underbart nyckfulla varelse från djupet, det är den som har kommit för att lägga sista handen vid människornas öden.
   Det är sillen som gör folk rika eller fattiga, allt efter behag. Det är den som reser upp ett samhälle och kommer allt att frodas, den som drar med sig utländska köpmän, som bosätter sig i samhället och tjänar grova pengar, den som bygger vackra bostäder åt dem uppe i backsluttningen. Det är den som målar deras handelsbodar röda, blå eller gröna och sätter praktfulla skyltar ovanför dörrarna. Och folk får tillräckligt med arbete; de behöver inte sova mer än en timme per dygn, ty de får både timlön och premier, och pojkarna kan fara till skolorna i Reykjavik när det blir vinter, och flickorna får nya klänningar. Och backstugusittarna köper sig takpapp för att klä sina kåkar, målarfärg, så att deras ruckel längs fjorden spelar i samma färgprakt som köpmannens hus.
   Och köpmannen börjar skämta med dem när han träffar dem på kajen.
   Men när detta har pågått några år försvinner sillen.
   Sättgarnen läggs ut som vanligt, men vadbåtarna finner dem tomma. Det snörpes och snörpes med vaden dag efter dag, men man får ingenting annat än lusfisk och maneter. På så sätt går det år efter år, fjorden är som ett tömt penningskrin. Om man någonstans hör något om sill, så kommer de nyheterna från ett helt annat landshörn. De magra åren kommer i långa rader likt kolonner av skelett som skrider ljudlöst fram i tången.
   Samhällets utseende blir mattare år från år. Köpmännens jacketter blir slitna och grönskiftande, de går med fransade slipsar från den gamla goda tiden och börjar inte längre skämta när de träffar backstugusittarna på kajen. Affärerna revar seglen därför att ingen längre betalar sina skulder, några går i konkurs, andra släpar sig fram på bankernas nåd i hopp om att framtiden skall visa dem någon utväg, och ingen bryr sig om att måla över de märken som väder och vind sätter på husen. Ty det kommer fläckar i målningen, sprickor i pappen, och den korrugerade plåten rostar på taken. Husen som förr spelade i alla regnbågens färger, står nu framför varandra som apelgrå slakthästar, och några har hunnit murkna; man låter väder och vind fritt fräta på dem, och papptrasorna på väggarna slänger åt alla håll för vinden, man låter trapporna ruttna ned så det är livsfarligt att gå på dem, och förstukvistarna går sönder så det regnar in genom dörren. Man klär sig inte längre i helgdagskläder på söndagarna, och om ungdomen vill dansa så är dragspelet sönder.
   Den norske köpmannen, som var samhällets Krösus under de goda åren, har nu satt upp en liten butik i sin hustrus namn vid fjorden, och står själv bakom disken med köldbitna händer och expedierar tuggtobak för tio öre och lakrits för två öre. De som kan flyttar, men de som stannar kvar tar vägarbete om sommaren eller slåtterarbete, och ungarna och hustrun sköter om gräsvallen, som fodrar en halv ko. Så kommer vintern.
   Och karlarna äter rågbröd och vattgröt vid fotogenlampan mitt i hopen av smutsiga ungar och går ned på kajen tio gånger om dagen och ser på vädret och får nageltrång, ty januaristormarna blåser om deras nakna och tomma händer. Häradsskrivaren förebrår dem att de är tanklösa slöfockar. Han säger att de har tillräcklig tid att läsa böcker och bilda sig i stället för att sitta i köken och rulla tummarna, stå och frysa på kajen eller nöta butiksdisken med baken. Och när folkbildare från Reykjavik gästar samhället och annonserar gratis föredrag om spiritism, hälsovård eller politik, förvånar de sig storligen då de inte ser andra än prästen, häradshövdingen och doktorn på åhörarbänkarna. De förstår inte att backstugusittaren som har kämpat alla dessa långa år med magert fiske, skulder och hunger, har andra gudar att lyda än bildningens gudinna och måste se så allvarliga makter i ögonen, att han inte har ro att sitta och lyssna till vidlyftigt tal om den prakt som pryder väggarna i livets högsal. Religiösa frågor är han likgiltig för, eftersom sillen inte har visat sig sedan den sommaren då lille Jon föddes, och han är också tämligen likgiltig för politik och hälsolära, så länge det är osäkert om han får ännu en handfull mjöl på kredit hos köpmannen.
   Nej, de bryr sig inte ens om att uppfostra sina barn, de är så likgiltiga för dem som man överhuvud kan vara för barn. De lägger bara till ett, varje år. Men det är inte för att de tycker det är roligt med barn eller håller av dem så mycket, som man skulle tro, utan av helt andra orsaker.
   Och ungarna uppfostras på stranden och i trädgården, eller vid vägskälen och vid bäcken och lär sig svära innan de lär sig tala och att stjäla innan de lär sig gömma. Och av detta fördärv får häradsskrivaren och frikyrkopredikanten gråten i halsen. Men dessa goda män har inte lagt märke till att barnen växer ifrån att svära när de blivit tio år, och det är få av dem som efter konfirmationen svär mer än fullvuxet folk.
2.
   Men i sommar kommer fiskebåtarna som förr utifrån fjorden lastade till bristningsgränsen varje timme på dagen och varje timme på natten. I sommar utplånas ännu en gång skillnaden mellan dag och natt i denna fjordby mellan fjällen. Hela natten blandas motorbullret utifrån fjorden med rösterna av sömnlösa karlar som är i full färd med att tjäna pengar.
   Nere på bryggorna myllrar det av kvinnfolk i alla tänkbara åldrar och i alla tänkbara snitt. De är klädda i jackor och koftor av den mest fantastiska form, där varje flik har blivit till i den okonstnärliga skönhetens stil som bara vardagens nödvändighet är i stånd att skapa. Samma sak gäller om hela den underbara mångfald man här får se av hattar, huvor och gamla mössor. Det kvinnfolk finns inte som inte dessa dagar beger sig utanför hemmets helgade vrå för att ta emot härligheten. Mödrarna stoppar ned sina dibarn i vaggorna och far ut för att göra upp sill, hemmadöttrarna rusar i flygande fläng från syborden och de oförsynta nålarna, som har stuckit deras drömmar ut och in under alla tonåren, och gammeljäntorna har hoppat upp mitt i en halvsagd historia och sprungit i väg från kaffepannan och påsen i pannan. Båtarna lutar bogen mot bryggvirket som älskare, och där står karlarna med håv, till midjan i härligheten, upphetsade och fulla med fjäll och skyfflar den glittrande underfisken i lådorna på bryggan, och kvinnorna står redo med knivarna och väntar. Vilken glädje, vilken fart på händerna. Efter sjutton års frånvaro är Gud åter i samhället.
   Det är inte mer än en tanke som tänks i samhället, ett ord som talas, eller rättare sagt: omkring detta enda ord rör sig alla andra ord och alla andra tankar: sillen. Det som kallades guld i Klondyke heter sill i fjordarna. Det talas om denna välsignade varelse i varje kök och i varje köksträdgård, det talas om den vid bäcken och vägskälen och på stranden. Till och med i prästens, doktorns och häradshövdingens rum hörs ingenting annat än de senaste nyheterna om sillen. För fjorton dar sedan låg samhället i en sjutton år gammal fördömelse, men nu sägs det i banken att under de sista veckorna har en miljonförmögenhet hämtats upp ur havets svalg. För fjorton dar sedan stod dagsverkaren på sin tupplätt och blev för varje lietag allt fastare besluten att gå till socknen, ty höskörden hade slagit fel och han tyckte sig klart se att höet från tun-lappen aldrig skulle räcka till för att fodra den halva kon som han hade i lag med sin svåger. Nu hade sillen alldeles vänt upp och ned på denna så kallade tillvaro, som mest hade plågat folk här i samhället; fjorden tycktes outtömlig, och dagsverkarens andel skulle inte bara räcka till att minska skulderna, utan också göra det möjligt för honom att köpa nog brännvin till jul, om inte utsikterna för höstsill slog fel.
   På ytterst kort tid inträffar så många ödesdigra händelser att de skulle vara nog för att förändra vilken vanlig dagbok som helst till de mest fantastiska fabler, om bara någon hade brytt sig om att skriva ned dem. Fattiglappar blir smått förmögna på den korta tid som motsvarar en medelmåttig fylla, män som ligger i konkurs har flugit i vädret som proppen ur leksaksbössan innan man har fått tid att ta sig en pris. Kärnfriska vikingar tar ut sig till den grad att de säckar ihop av trötthet på kajen, mister talförmågan och dör utan föregående varning. Stillsamma hedersmän blir bärsärkar av nattvak och överansträngning, går vrålande genom gatorna med blodsprängda ögon, slår sönder fönster, hädar Gud och anfaller folk. Dödssjuka män kryper upp ur sängen, kastar hela medicinsmörjan i ansiktet på doktorn och tar plats i ett notlag. Det finns också exempel på att kvinnor fått födslovåndor medan de stått vid sillådorna, och man måste bruka våld mot dem för att övertyga dem om att det är bättre för dem att hålla sig i skymundan just medan det pågår. Efter en kort stund kommer de tillbaka och fortsätter att rensa som om ingenting hade hänt, och korna rusar råmande in i potatislanden för att leta efter mjölkerskorna och trampar ned all potatisblast av idel ondska, till dess någon pojke skickas upp från bryggan med en stor sill för att köra bort dem. Och han slår efter dem med sillen.
3.
   Men av alla de ryggar som står krökta längs med lådorna, böjer och rätar ut sig i ständig oregelbundenhet, är en rygg mer böjd än alla andra; den är så krokig och styv att man faktiskt tycker att det är ett rent Guds under att den inte har knäckts för länge sedan. Det är ryggen på en urgammal gumma som heter Kata i Ängen. Hon är klädd i en manskavaj som är utnött och sönderriven, och i en kjol av juteväv som sannolikt har haft samma färg som vilken annan säck som helst när den var ny, men nu är den som en gammal trasa som länge har legat full av avfallsfisk nere på strandbrädden. Om halsen har hon en brunaktig klut, och på huvudet en söndrig sydväst, på de knöliga fötterna några dojor som ingen skulle tro vara skor, om det inte låge närmast till hands att inbilla sig att det som folk vanligen har på fötterna skall vara av det slaget. Om någon vill se in i hennes ansikte får han se ett rynkigt gumansikte med bara en, stor tand, eldröda ögon och några glesa skäggstrån på hakan. Händerna är slappa, utmärglade och knotiga av ålder; de är som gamla slarvor, och det verkar lika otroligt på en som ett mirakel att sådana händer skulle orka hålla i en kniv. Och dock har dessa gamla händer hållit på att rensa sedan i morse klockan sex. Hon steg upp ur sjuksängen klockan sex, trots sina nittio år. Hon har inte sagt ett ord på hela dagen och varken sett till höger eller vänster, och ändå har hon inte rensat mer än tre tunnor, fattiga tre tunnor, för tillsammans två kronor och tjugofem öre. Denna stackars gumma hade förvisso gjort rätt för en premie, om inte annat så för sin ålder, men hon får ingen premie.
   Hon är en gammal sillpackerska härifrån fjordarna och hon rensade ibland fyrtio tunnor på en dag och fick premie. Men i dag står andre packhusmannen vid tunnstapeln och har satt ihop en visa, som går från man till man över hela kajen:
   Kommer du upp ur sängen, Kata min i Ängen?
   Roligt är att rensa sill, Kam, hon kan hjälpa till.
   Denna visa kan man höra sjungas överallt i samhället varje söndag sedan dess. Ingen kommer längre ihåg när gamla Kata i Ängen fick premie; ingen minns så långt tillbaka som då hon var "i valen", hur flinkt hon styckade, hur eftersökt hon var, hur många gånger om hon bräckte profeten Jona som var i valen bara tre dagar och tre nätter. Och hon hade huset fullt av ungar som fattiga valarbeterskor ofta har, ty de blev fruktsamma i närheten av dessa stora fiskar; men på gamla dar bodde hon i fjorden hos en av sina söner, en utfattig lösarbetare, och hans hustru. I åratal hade hon längtat efter sillen, såsom en helig kvinna som väntar på sin förlossare i hans välsignade hus. Och nu har sillen kommit.
   I många år hade hon sett sina barnbarn komma till världen bara för att dricka samma död ur samma skål. Ungarna kommer till världen precis som vita molntappar som uppstår av sig själva i det blå och slutar som regn. Och hon hade en väninna, som var fattighjon i Jökuldal. De hade arbetat tillsammans natt och dag vid valstyckningen och druckit kaffeblask hos varandra och pratat om valen. Sedan gav de sig ut på tiggeri. Och gumman i dalen skickade henne varje år en liten säck garn som spunnits av täckull. Och gamla Kata i Ängen satt i sitt hörn och stickade sjömansvantar som såldes för några ören. Slantarna gick till sonens hushåll, men när någon for vägen inåt dalen hände det emellanåt att Kata bad den resande att ta en smula kaffe i en klut till gumman i Jökuldal. Sedan dog gumman i dalen.
   Kommer du upp ur sängen, Kata min i Ängen?
   Ännu står hon över sillådorna som förr och upplever på nytt hela sitt långa liv på en enda lång dag. Hon upplever hela detta långa regn på en enda lång regndag. Ingen utom prästerna visste längre var och när hon blivit född eller vilka som var hennes föräldrar; livets händelser hade ljudlöst glidit genom hennes händer, fort som rensade sillar. Hon kom inte ens ihåg äventyren från sina flickår. Hon mindes bara dunkelt att hon hade bott tillsammans med sin gubbe vid ett valkokeri på östlandet, i en hydda vid mitten av fjorden, och fått många bråkiga ungar. Hon mindes föga om dessa ungar, utom att de kom och for. Varifrån, vart — det hade hon aldrig frågat.
   Roligt är att rensa sill. Kata, hon kan hjälpa till.
   Det är världens löjliga refräng till hela det långa och betydelselösa äventyret.
   I grund och botten hade hon inga glada minnen från detta nittioåriga liv, men det var en tröst att hon aldrig hade krävt några glada stunder, allra minst för sig själv — ja, överhuvud aldrig räknat med att några glädjeämnen existerade. Det hade aldrig fallit henne in att något sådant skulle finnas. Hon hade bara tackat den Högste för valen så länge valen fanns, och för sillen så länge sillen fanns, men så blev det slut på val och då blev sillen livets krona, och sedan slog sillen fel och då slutade hon tacka den Högste. Under de goda åren hade man ibland kokat gott kaffe, men det fanns sällan någon grädde till, och välståndet blev aldrig så stort att det inte var ont om socker. Karlarna hade också köpt sig brännvin under de goda åren och legat i fylla så snart Gud och valen tillät det, men Kata hade aldrig blivit begiven på sprit. Hon torkade bara upp spyorna.
   Det var inte att fatta så att de få minnen hon hade från sitt långa och regngrå liv, var bittra eller tunga. Det var långtifrån att hon någon gång råkat ut för det som skalderna kallar sorger. Hon hade överhuvud aldrig råkat ut för något sådant. Hon hade bara råkat ut för så många trätor. Hela hennes liv var en oavbruten träta, meningslös och grundlös. Det var manfolkets trätande och kvinnfolkets trätande och gubbens och barnens trätande, och sillvräkarnas och verkmästarnas trätande och sist men inte minst, köpmannens, prästens och kommunalordförandens förbannade trätande. Nu kunde hon tacka sin lyckliga stjärna för att hon hade blivit lomhörd, så att hon inte längre hörde deras trätande. Livet var inte annat än en enda träta. Somliga av pojkarna hade omkommit på havet, andra på annat sätt, några var borta någonstans. Likadant var det med flickorna. Hennes gubbe hade dött utan förebud och saknad för femtio år sedan och kommit i jord på övligt sätt, och prästen hade fått sitt, lika väl som köpmannen. Hon visste inte annat än att hon hade betalt var och en. Och hon visste inte annat än att hon hade krupit skuldfri ur sängen i morse för att tjäna sitt bröd som annat folk, eftersom sillen hade kommit.
4.
   Det börjar skymma och lyktorna tänds på kajen. Den böljande kvinnohopen vid de glittrande sillådorna fortsätter ännu att spela i regnbågens alla färger, och i det elektriska ljusets strålar blänker sillen, lika vackert som guldet i Klondyke — och regnet droppar ned över färgprakten.
   De sista båtarna har kommit in, man går inte ut igen förrän det ljusnar. Men kvinnorna kappas att hålla undan för nästa törn, och de har tillräckligt att göra hela natten.
   En skäggig fjordbo, som har kommit hem med ett notlag, går längs med kajen, stannar bakom den gamla kvinnan från Ängen, biter ett stycke ur tuggtobaken och ropar:
   —Mamma, kom hem nu.
   Men den gamla kvinnan hör ingenting, och har dräpt ännu några sillar innan han tilltalar henne igen:
   —Mamma, kom hem nu, din stackare — det är snart midnatt. Du tar död på dig med det här. Och det tjänar ingenting till i alla fall.
   Men den gamla känner sig för god att svara på något trätande mer och fortsätter att rensa.
   —Tänker käringen inte lyda, säger mannen för sig själv och ryter:
   —Sluta nu med det här förbannade onödiga slitet och släpa dig hem innan du tar död på dig helt och hållet.
   Men då han ser att hon inte bryr sig om hans böner och befallningar, blir han led på att vänta, griper tag i de sörjiga händerna på sin mor och tar kniven ifrån henne. Då äntligen vänder sig den gamla kvinnan emot honom, fastän det kostar på, och stirrar darrande på honom, bestört över pojkens fräckhet. Slutligen stöter hon fram:
   —Ta hit kniven, Siggi.
   —Vad fan går det åt dig, mamma, säger sonen och går rakt på henne och släpar henne ut ur hopen. Gumman stretar emot och försöker hålla sig fast i en tunna, men det hjälper inte, sonen är så mycket starkare, och tunnan faller omkull.
   —Försök att packa dig hem och i säng innan du tar livet av dig, du som är nittio år och har gått upp ur sjuksängen. Så där, stöd dig nu mot min arm.
   Men modern stretar mot och mumlar:
   —Jag skall mörbulta dig, Sigurjón, om du inte slutar med din förbannade olydnad och genast ger mig kniven.
   Men sonen fortsatte att släpa sin mor från bryggan mot hennes vilja, tills hon fann det rådligast att söka beveka honom med böner:
   —Vänta litet, Siggi min, hör du, Siggi min, låt mig få behålla kniven, nu då sillen har kommit. Nu måste man ligga i.
   Det hade på något sätt lyckats henne att slita sig loss från honom, men så fick hon en svår hostattack och satte sig på en brädstapel för att hosta. Det var som om många vagnar hade vält ned för en bergssluttning, eller som en stor ångare höll på att lossas, och spelet var i gång.
   —Du är ju alldeles slut, stackare, sade sonen i något mildare ton. Försök nu pallra dig fram här med mig.
   Men gamla människor är envisa precis som får; hon reste sig och styrde sina steg till lådorna på bryggfästet och skulle ha fortsatt om inte hennes son hade gått i vägen för henne som för en motsträvig tacka som vill ut i vattnet.
   —Fan ta dig, Sigurjón, mumlade hon till slut, när hon såg att det var lönlöst.
   Men sonen svarade inte mera sin mor, utan drev henne framför sig i riktning mot samhället. Hon trippade framför honom längs strandstigen, krokig och med korta steg, mumlande för sig själv och med sydvästen på sned på huvudet. Men ju längre han motade henne, desto bittrare blev hon; hennes snyftningar blandade sig med rosslingar, och snart hade hon fallit i gråt. Än en gång stannade hon, vände sig mot honom och ropade genom gråten:
   —Gud förlåter dig aldrig det här, Sigurjón.
   Och det gömdes en hel världs historia i denna förtvivlade jämmer som steg upp ur denna nittioåriga fattigkvinnas bröst. Men sonen brydde sig inte om det, och den gamla kvinnan vacklade motsträvigt framåt genom samhället i midnattsregnet och fortsatte att gråta allt högljuddare — ty gamla människor gråter högt och med tunga suckar som små barn.

Källa:Ur "Piplekaren" (Rabén & Sjögren/Vi 1955), översättning Ingegerd Nyberg-Fries, Peter Hallberg och Leif Sjöberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki