FANDOM



Av Gunila Ambjörnsson

Egentligen tror jag inte på spöken. Men jag har respekt för dem! Numera har jag det.

Har du hört talas om Silvertåget? Tågen i Stockholms tunnelbana är antingen blå eller gröna, och nersprayade med klotter. Men Silvertåget är speciellt. Det finns bara ett. Glänsande av metall gnisslar det in på stationerna mellan Fruängen och Ropsten, man vet aldrig när, för det går inte efter någon tidtabell, och man ska akta sig för att stiga på. Man kanske aldrig kommer fram. Det är inget vanligt tåg. Det är ett spöktåg.

Den här historien är sann. Jag vet att man brukar säga så om alla spökhistorier. Folk säger att de känner någon som känner någon som var med. Fast gör de det?
   Jag gör det.
   Min kusin Martin hade aldrig hört talas om Silvertåget. Inte förrän den där dan när det hände. Då, för länge sen, fem år, var hans liv ett helvete. Åtminstone ibland. Åtminstone i skolan. Åtminstone när Albin var i närheten. Det var han ofta.
   Martin gick i mellanstadiet då, nu går han i gymnasiet. Han är galen i att fiska, det var han då också, och liten till växten med lockigt hår. Duktig i skolan. Söt, som en dockpojke, eller som Shirley Temple, som var barnstjärna i gamla Hollywoodfilmer. Fast hon var ju flicka.
   Jag var tretton år då. Martin gillade mig. De stora killarna på gården fräste av förakt.
  — Varför håller du jämt din kusin i handen? sa en av dem. Knatting! Skitunge! Gullegris!
  — För att han är min allra bästa vän i världen, sa Martin allvarligt, och killen som just skulle ge honom en snyting kom sig inte för.
   Han var sådan, Martin, alldeles uppriktig. Han trodde andra var det också. Han trodde på vad folk sa. Han var ovanlig. Troskyldig. Barnslig!
  — Jag tycker inte om krig, sa han en gång när kriget på gården var i full gång, och såg med klara ögon på de stora elaka tjejerna som tänkte låsa in honom i källaren.
   De blängde häpet tillbaka. Men kriget kom av sig.
   När Martin kom in i ett rum avstannade allting annat. De vuxna la huvudet på sned: En sån liten gullig unge! En sån liten ängel! Fast när ängeln öppnade munnen hände det att den hade monstertänder av apelsinskal och gjorde gräsliga grimaser. Martin älskade pruttkuddar och fejkat bajs och sockerbitar som blev flugor när man la dem i folks kaffekoppar.
   Alla vuxna älskade Martin. Somliga barn avskydde honom. Charlotte i 6 B, till exempel. Och Albin!

Albin var stor till växten, och inte duktig i skolan. Inte söt heller. Han slogs. Han retades. Han knuffades. Han trakasserade mindre barn. Han kastade sten på katter och duvor. Han rökte i matsalen. Han sa skitgubbe till studierektorn och fitta till klassläraren, och hora till Charlotte som gick i hans klass, fast han var kär i henne. Eller kanske just därför. Han ryckte henne i håret. Han låste in Martin på toaletten.
   Albin var en värsting. Martin undvek honom så gott han kunde. Den här dagen kunde han inte

Det var en tisdag eftermiddag och Martin hade fått ett nytt metspö i födelsedagspresent. Hela veckopengen hade gått åt till ett nytt drag. Han tänkte prova det vid kajen utanför Nationalmuseum. Folk står där med sina metspön i kvällningen, och det händer att de får upp något, fast inte så ofta. Men ännu var det långt till sommarlovet och skärgården, så Martin tänkte i alla fall försöka. Han skulle ta tunnelbanan. Han var glad! Han gnolade lite för sig själv där han stod på perrongen, men tvärslutade när han fick syn på Albin och slank in bakom en pelare.
   Sen andades han ut. Albin hade inte sett honom.
   Fast det hade han.
  — Är du ute och åker tåg alldeles ensam. Din lilla mask! sa Albin och försökte rycka till sig metspöet. Det där får du inte ta in i tåget!
   Martin dök. Sen sprang han. Albin jagade honom, runt bänkarna och tavlorna med tidtabeller, och runt de andra passagerarna som log överseende och trodde att de lekte någon rolig lek. Tills tåget kom, ett vanligt grönt och nersprayat, och Martin räddade sig in i det. Han slank ner bredvid en storvuxen mamma med två gnälliga ungar och en herre med portfölj. Räddad!
   I alla fall för stunden.
  — Vänta du bara! sa hans plågoande hotfullt och ställde sig strax bakom.
   Martin andades flåsigt och ojämnt och sa ingenting.
  — Jag får ändå tag i dig snart, väste Albin. Då du!
   Martin låtsades inte höra. Men hans hjärta dunkade i hård-rocktakt medan tåget passerade Gärdet och Karlaplan. När han skulle av. Hur skulle det gå?
   Då, plötsligt kände han att någon tittade på honom. I ett hörn av vagnen, längst bort, satt en gammal dam och stirrade stint på honom. Han vände olustigt bort blicken. När han såg upp nästa gång satt hon närmare. Kläderna var svarta och gammaldags, och blicken hon fäste på honom skarp och bläckblå under en hatt med flor och violer. Hon var som utklippt ur nån gammal bok. Eller som nerkliven från en teaterscen och någon uråldrig pjäs. En antydan till leende krusade hennes mungipor när Martin mötte hennes blick. Han skruvade sig, men log tveksamt tillbaka.
   De gnälliga pojkarna steg av.
   Damen hade bytt plats. Nu satt hon ännu närmare. Vem tittade hon på? Martin? Eller kanske Albin?
   Martin vände sig försiktigt om. Albin hade inte sett henne. Han gled ner på den lediga platsen mittemot Martin, med ryggen mot Damen. Han sa ingenting. Glodde bara hotfullt.
   Mannen med portfölj sänkte tidningen. Albin låtsades se ut genom fönstret. Mannen läste vidare. Vid nästa hållplats steg han av. Ingen steg på.
   Vagnen var nästan tom nu. Martin såg sig hjälplöst omkring.
   Damen hade bytt plats igen. Nu satt hon alldeles nära. Hon reste sig.
  — Din mamma kommer inte att känna igen sin lilla gullunge när jag är klar med dig! väste Albin och tog tag i metspöet.
   Då var det någon som gled ner på platsen bredvid Martin. En doft av gammaldags violer, en pust av kamfer och malmedel. Martin makade sig åt sidan. Albin kom av sig och drog hastigt tillbaka handen. Damen i svart böjde sig mot honom, sa ingenting, iakttog honom bara med forskande blick. Albin flackade med blicken. Martins hjärta dunkade, han visste inte varför.
   En lång stund var det tyst. Sen böjde sig den främmande kvinan fram, sträckte ut handen mot Albin och rörde vid hans haka och kind. Han ryckte till och tryckte sig långt upp i sitt hörn.
  — Har någon målat dig någon gång? sa Damen till slut. Albin rodnade mörkrött.
  — Någon borde göra det, sa Damen.
   Hon log strängt mot honom. Albin for upp och flydde. Han slog sig ner längst bort i vagnen, där Damen suttit allra först. Där skulle han sitta tills det var dags för Martin att stiga av. Och då? En gammal bräcklig tant skulle inte kunna skydda honom. Tankarna rasslade runt i Martins huvud. Hur skulle han komma undan?

Han var helt oförberedd på vad hon hade att säga.
  — Har du hört talas om Silvertåget? sa hon, sakligt. Det är ett spöktåg.
   Det var det enda hon sa högt. Därefter viskade hon.
   Nya passagerare steg på, och vad hon sedan sa kunde Albin inte höra. Han sträckte på halsen och man såg att han gärna hade velat. Men Martin lyssnade på Damen med ögon som blev större och rundare och blåare för var minut.
  — Har man riktig otur kommer man aldrig hem, sa hon till sist. Martin suckade tungt.
  — Jag önskar att Albin inte gjorde det! sa han.
  — Menar du det? sa Damen.
   Martin nickade.
  — Verkligen?
   Martin nickade igen.
  — Då så, sa Damen.
   Just då gled tåget in vid Slussen. Det var mycket folk som skulle av nu, och mycket folk som skulle med söderut, för det hade hunnit bli rusningstid. Martin smet av utan att säga adjö till den främmande kvinnan. När han vände på huvudet var hon försvunnen. I alla fall såg han henne inte. Men han såg att Albin var på väg ut.
   Martin var kort och hukade så gott han kunde bland röran av passagerare. Fast metspöet stack upp och han var säker på att Albin såg det.

Han sprang rakt i armarna på Charlotte.
   Charlotte var söt och blond, med håret i ljusa tofsar. Charlotte tyckte inte om Albin. Hon tyckte inte om Martin heller. Hon tyckte att han var ett skenheligt gli som fick alla vuxna att lägga huvudet på sned på ett fånigt sätt och glömma bort alla andra. Charlotte till exempel. Kanske hon var svartsjuk. Och hon kände ju inte Martin.
  — Se dig för ditt lilla yngel, sa hon surt.
   I samma ögonblick fick hon syn på Albin.
  — Håll mig i handen! väste hon och ryckte Martin med sig bakom anslagstavlan med tågtider. Låtsas att du är min lillebror! Om han kommer. Annars ...
  — Annars vad då? viskade Martin.
   Två tåg for iväg samtidigt. Det blev tomt på perrongen.
  — Han drar mig förstås i håret ändå! sa Charlotte ilsket och såg sig omkring.
   Just då ryckte Albin till i hennes hår. Och just då gled ett silver-färgat tåg in på perrongen.
   Martin trodde inte på spöken. Inte på spöktåg heller, även om Damen hade varit mycket mystisk och det hon berättade hade fått lockarna att rakna på hans huvud, för en sekund i alla fall. Men just nu ville han bli av med Albin.
  — Silvertåget, viskade han dramatiskt och spärrade upp sina blåbärsblå ögon. Det är ett spöktåg
  — Det finns inga spöktåg!
   Albin fnös hotfullt.
   Martin såg kanske ut som en ängel. Men inuti bodde ibland ett monster. Han kunde vara infernalisk också.
   Det fanns en sak man inte fick säga till Albin. Martin la huvudet på sned och sa det:
  — Du törs inte!
  — Törs inte jag! sa Albin och antog genast utmaningen. Törs vad då förresten?
  — Åka med det där tåget!
   Martin spärrade upp ögonen i namnlös förfäran och viskade:
  — Damen ... Hon sa att ... Det är livsfarligt ...
  — En knäppkäring! sa Albin argt. Som hon glodde!
   Sen ryckte han till sig metspöet och knäckte till.
   Martins ögon fylldes med tårar. Charlotte sa ingenting. Vågade väl inte. Istället tog hon ett steg bakåt.
  — Du törs inte, skrek Martin utom sig. Jag slår vad om att du inte vågar! Hon sa att man aldrig kommer tillbaka! Och du som är en sån fegis!
   Han visste inte hur han vågade. Men nu var han arg.
  — Jag! sa Albin upprört. Ingen kallar mig fegis!
  — Ska vi slå vad! Mina veckopengar resten av terminen! skrek Martin.
   Albin glodde.
  — Resten av året då! pep Martin.
  — Du är inte klok, sa Charlotte.
  — Idiot, sa Albin häpet. Men okej! Charlotte, du är vittne! sa han och flinade.
   Han var redan inne i tåget.
  — Vi ses i skolan imorgon, tillade han hotfullt, och blev stående i dörröppningen.

Tåget gick inte genast. Det var inte många passagerare i det, bara några stycken, alldeles stilla och med böjda huvuden, fast de inte ens läste Metro. Bara satt. De stirrade i golvet utan att röra sig och det var plötsligt alldeles tyst, fast det var rusningstrafik. Alldeles för tyst. Som om alla ljud sjunkit undan, dött bort?
   Varför hade silvertåget kommit just nu? Strax efter att den mystiska Damen berättat om det? Strax efter att Martin sagt att han önskade att Albin aldrig kom tillbaka! " Har man riktig otur kommer man aldrig hem. Ibland händer det att silvertåget växlar spår", hade hon sagt och lutat sig nära honom så att malmedlet fick honom att storkna. Hon hade sett på honom med urgamla ögon och viskat: "Sen bromsar det in på stationen som inte finns, den mellan Hallonbergen och Kista. Det är tyst som i graven. Bara det väsande ljudet när dörrarna öppnas, långsamt, långsamt. Ingen stiger av. Men när tåget går är det tomt ..."
   Martin slogs av fasa.
  — Jag tar tillbaka, sa han osäkert. Du behöver inte ...
   Albin i dörren hånskrattade. En av passagerarna höjde huvudet, långsamt, som i slowmotion, vände ett blekt ansikte mot Martin och Charlotte och såg på dem med en blick som var urvattnad, död. Charlotte nöp Martin i armen.
   Iskallt, oseende stirrade mannen på dem. Martin vände med möda bort ansiktet.
  — Du behöver inte ... sa han igen, vädjande, och tog ett steg mot Albin.
   Albin flinade.
  — Du är bara rädd om dina veckopengar! Gli! Skitunge! Dvärg! sa han. I morgon i skolan! Första inbetalningen!
   Det pyste i tåget.
  — Gå av i Gamla Stan! skrek Martin. Medan du kan! Du får mina veckopengar ändå! Bara du går av!
   Dörrarna gled igen, tyst.
   Det sista de såg var Albin som tryckte näsan mot rutan och gjorde de fulaste grimaser han kunde.
  — Skönt att vara av med honom! sa Charlotte kort. Om man bara slapp se honom igen.
   Martin frös.
  — Säg inte så, pep han.
   Hon såg förvånat på honom.
  — Ditt metspö, sa hon. Vad tror du din mamma säger om det va!
   Sen gick hon.
   Metspöet var definitivt kvaddat. Charlotte hade rätt. Hans mamma skulle ha något att säga om det. Hans pappa också.
   "Ingen blir ledsen om han inte kommer tillbaka", tänkte Martin ilsket. "Jag önskar att det var ett spöktåg! Jag önskar han fick känna hur det är att vara rädd! "
   Och sen, som Albin nyss: "Knäpp käring."
   Men för säkerhets skull tog han nästa tåg till Gamla Stan.
   Albin var inte där. Varför skulle han det? Han hade vunnit vadet. Han hade förstås stigit av så fort han kunde och gått sin väg, dit han skulle. Det finns inga spöken. Inga spöktåg heller. Men det finns stora taskiga pojkar som förtrycker små. I morgon skulle Martin möta Albin i skolan. I morgon skulle Albin kräva hans senaste veckopeng, och Martin skulle bli tvungen att ge honom den. Fast den redan var slut. Han trodde inte att han skulle få kredit.
   Martin var inte rädd för någonting. Men han var rädd för Albin.

   Han gömde metspöet i garderoben. Och han sov inte mycket den natten.
   Nästa dag var han sjuk. I alla fall var det vad han inbillade sin mamma.
  — Feber, rosslade han med svag röst och rullade med ögonen, som en döende. Ont i halsen. Mår illa ... Jätteilla!
   Hans mamma såg bekymrad ut, och han trodde att hon gick på det. Men på kvällen hörde han henne ringa klassläraren.
  — Är Martin rädd för något? Är någon dum mot honom?
   Klassläraren hade inget märkt. Det gör de sällan. De hinner inte.
   Det fanns ingen återvändo. Nästa dag måste Martin gå till skolan.
   Han gick.
   För säkerhets skull väntade han på andra sidan gatan, tills alla gått in. Men han såg inte till Albin den dagen. Inte nästa heller. Det var en plåga att vänta. Bättre att få det överstökat.
  — Har du sett honom? viskade han till Charlotte när han fick syn på henne i matsalen.
   Hon visste genast vem han menade. Helst ville hon inte låtsas om Martin, han var en småtting. Men när hennes bästisar satt sig och mattanten lassade blodpudding på hennes tallrik ställde han sig i vägen.
  — Han är väl sjuk, sa Charlotte. Eller så skolkar han. Var du glad så länge han håller sig undan!
   Med det lät Martin sig nöja.

En vecka gick, och sen en till, men ingen Albin. Martin var lättad, först. Sen blev han orolig. En gryende oro smög sig på honom när han sov och övermannade honom när han vaknade, fyllde hans huvud med skuld. Den där Damen. Vem var hon? Om det ändå fanns ett Silvertåg? Om det var sant? Att folk kom bort?
   En kväll ringde han hem till Albin. Han knyckte sin mammas mobil och gick ner i källaren.
  — Albin? sa en orolig kvinnoröst. Har du sett till honom? Vet du var han är?
  — Så du vet inte var han är då? sa Martin.
  — Vem är det som ringer? sa rösten. Hallå?
   Martin bröt.
   Nästa dag kom polisen till skolan. Två stycken, en man och en kvinna.
  — Vem såg honom sist? sa den ena polisen.
   Ingen räckte upp handen. Inte Martin heller.
  — Vet inte hans mamma? pep han, full av skuld.
  — Det är jag som är hans mamma, sa den andra polisen.
   Hon grät.

Charlotte hade heller ingenting sagt om mötet på Slussen, eller om Silvertåget. Martin gensköt henne på ICA och la fram sina misstankar.
  — Hon, den där Damen, sa att de som kom tillbaka är de som lyckats stiga av genast, sa han upprört. De andra vill inget säga. Och om de alls kommer tillbaka är de sig inte lika ...
   Charlotte fnös.
  — Albin kom inte tillbaka! sa Martin. Hon sa att ibland går tåget till en station som inte finns, och en röst i högtalaren som inte låter mänsklig säger: "Slutstation!" Och sen, när tåget går, är det tomt, men ingen vet vart passagerarna tog vägen ...
  — Jag tror inte på spöken, sa Charlotte.
  — Inte jag heller, sa Martin. Men jag är rädd för dem!
   Charlotte veknade.
  — Albin är en värsting, sa hon vänligt. Han knuffar småungar och rycker tjejer i håret. Han kastar sten på duvor. Av honom kan man vänta sig vad som helst.
   Martin suckade.
  — Han har rymt, fattar du väl! sa Charlotte.
   Sen rufsade hon honom i håret, nästan snällt.
   Det var den enda gången de pratade om det. I fortsättningen undvek de varandra. Han hoppades att hon hade rätt. Han ville tro det. Till slut gjorde han det.
   Martins pappa lagade metspöet. Martin sa att han inte visste hur det gått till när det bröts sönder.

Terminen gick mot sitt slut. Martin gick glad och trygg till skolan på morgnarna, utan att oroligt se sig om. Ingen var taskig, ingen låste in honom på toaletten. Ingen knuffade honom eller snodde hans veckopengar. Martin glömde all försiktighet. Livet var som det skulle.
   Tills en dag en skugga tornade upp sig framför honom, en stålskodd fot stack ut och Martin for på näsan i gruset.
  — Hit med veckopengen, dvärg! sa en röst, och Martins hjärta nästan stannade.
   Men det var inte han, inte Albin. Två stora killar från 8 A, med svarta läderjackor och Doc Martens, stod över honom. Martin hade redan börjat treva i fickorna när först den ena killen och sedan den andra plötsligt stod på näsan själva.
  — Rör inte min kompis, sa en röst han kände igen.
   Albins! Killarna kravlade sig hastigt upp och tog till flykten.

Albin var tillbaka. Var det inte det Martin vetat hela tiden? Det finns inga spöken. Inga spöktåg heller. Friden var slut och aldrig mera skulle Martin sova lugnt.
  — Jag får veckopengen på lördag, sa han ynkligt. Om du vill vänta alltså ... Om du vill vara så snäll att vänta, pep han.
  — Säg bara till om nån är dum mot dig, sa Albin.
   Martin stirrade. Albin var blek och mycket magrare. Olik sig. Snäll?
  — Jag kan hjälpa dig att laga metspöet, sa Albin generöst. Om du vill.

Från den dagen var Albin förändrad. Stackars den högstadiekille som trackade en som var mindre! Nåde den som sa fula ord till tjejerna! Albin tog hand om en skadad duva och betalade veterinären med egna pengar. Den nya Albin skulle aldrig säga hora till klassläraren, men han bar hennes böcker hela vägen till bilen. Kort sagt: den nya Albin var sig inte lik. Djurens och småbarnens beskyddare. Särskilt Martins.
   Om det där vadet var det inte tal. Och aldrig att Albin berättade var han varit.

En enda gång såg Martin Damen från tunnelbanan, hon med hatt och flor och violer. Ett år hade gått. Han fick syn på henne i Gamla Stan, i backen upp mot Sankt Göran och draken, vid Köpmantorget, och sprang efter henne. Hon vände sig om och log mot honom. Han ville fråga henne om Silvertåget. Men när han kom fram var hon försvunnen.
   Den kvällen tog han mod till sig och frågade Albin. De stod på kajen framför Nationalmuseum med var sitt metspö. Solen höll just på att gå ner. Det var varmt och ljummet. Det var en fröjd att leva. Martin fick en fisk.
  — Hur var det på Slutstationen, frågade han försiktigt, när Albin hjälpte honom att ta loss den från kroken.
   Men Albin bara log blekt.
  — Jag hade tur, sa han.
   I alla fall tyckte Martin att det var det han sa. Albin slapp säga något mer, för just då kom Charlotte. Det var nog ingen tillfällighet. Albin måste ha berättat var hon skulle hitta dem. Han störtade upp och sa:
  — Vad kul att du kom!
   Sen blev han röd i ansiktet. Charlotte också. Fast kanske var det bara solen?

Silvertåget finns inte kvar. Det togs ur trafik på hösten samma år. Kanske det var alltför farligt att ha det kvar? För många som försvann?
  — Tror du på spöken? sa Martin.
  — Nä, sa Albin. Men jag har respekt för dem.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki