FANDOM


Av Michelle Magorian

1

Tessa kastades med våldsam kraft mot sargen i den djupa sittbrunnen. Förblindad av luggen klamrade hon sig krampaktigt fast med ena handen i sargen medan hon slet bort sitt långa bruna hår ur ögonen och munnen med den andra. Hon hade just lyckats få ner en tovig hårtest innanför tröjan när en våg sköljde in över däck och bröts mot doghouset. Innan hon hann ducka vällde en störtsjö av kallt skummande vatten ner i sittbrunnen och rann nerför trappan till ruffen.
   Hon gled ner på durken och kröp ihop där, vattnet droppade från hennes ansikte, och hennes bylsiga bomullströja och långbyxor hängde sjöblöta på henne. Hon hade aldrig trott att havet kunde vara så stormigt, så kallt eller så skrämmande.
   Hon drog sig upp på sätet på vänster sida i sittbrunnen och skänkte en besk tanke åt innehållet i hennes bag som nu for omkring inne i ruffen. I den hade hon sina skolböcker och sin baddräkt. Hon hade tänkt sola en stund och sedan gå ner i ruffen och göra sina läxor. Hon hade till och med föreställt sig hur hon låg på däck och vinkade åt folk som gled upp långsides med dem i sina färggranna segelbåtar i solskenet. Vilket skämt!
   Plötsligt började det blöta storseglet ovanför henne fladdra vilt och i nästa ögonblick var det någon som vänligt men bestämt knuffade undan henne. Det var Joseph. Han hade kastat sig över till hennes sida efter att ha släppt taget om ett rep och nu drog han frenetiskt i ett annat. De höll på att slå.
   Tessa tryckte sig intill sargen i sittbrunnen och stirrade hypnotiserad uppåt.
   "Bommen kommer!" vrålade Joseph till sin kamrat vid rodret. Som en idiot kastade sig Tessa, som inte ens var i närheten av att bli träffad, snabbt ner på huk när en stor bjälke tjock som en telegrafstolpe kom farande ovanför deras huvuden. Båten krängde till och hon ramlade ner på durken och slog i armbågen. När hon väl hade lyckats kravla sig upp igen lutade båten över så mycket på andra hållet att seglen släpade i vattnet.
   Tessa, som var oerhört medveten om att hon varken hade flytväst eller livlina, undrade om hon någonsin skulle få se sina föräldrar igen. Jag vill att det här ska gå över, bad hon tyst för sig själv, och det snart.
   Det kändes som om det var flera år sedan hon och hennes farbror Nick och hans två ungkarlsvänner hade gått ut från Rye i segelbåten. "Segelbåt" var vad hennes farbror hade kallat den när han i entusiastiska ordalag pratade om den med vem som helst som ville lyssna.
   När han tog med sig Tessa ner till båten efter lunch upptäckte hon till sin förundran att båten inte hade någon som helst likhet med den blanka blå och vita farkost hon hade föreställt sig. I stället var det en sextio år gammal träkutter med den vita färgen hängande i flagor överallt på skrovet.
   Under däck, inne i ruffen, fanns fyra gamla kojer upphakade i kedjor. Mellan dem, åt fören till, stod den stora och stadiga nedre delen av den kraftiga trämasten. När hon gick ner i ruffen såg hon att det fanns ett illa medfaret tvålågigt spritkök på vänster sida. Ovanför arbetsbänken intill spritköket fanns en träställning med tallrikar och en rad krokar med missfärgade muggar. På höger sida fanns en stor mörk fernissad låda, vilken hon så småningom upptäckte innehöll motorn. Ovanpå lådan låg ett sjökort.
   Hon kom snabbt fram till att det bara fanns ett ställe där hon skulle kunna sitta och göra de läxor hon hade över helgen, och det var vid navigationsbordet. Det fanns inga andra möbler, inga gardiner för de tre ventilerna vid varje koj och inga mattor.
   På golvet hade någon slängt en massa uppkransade rep och från balkarna i taket hängde ett par sotiga fotogenlampor.
   När hon stod där och stirrade in i mörkret i den sjabbiga ruffen var hon så besviken att hon inte fick fram ett ord. Hon kunde i alla fall trösta sig med att hon inte skulle behöva tillbringa natten där. Hon kunde se fram emot att få vara uppe sent och sedan bli ompysslad av farbror Nick när de kom hem till honom igen.
   Dagens andra överraskning var upptäckten att kuttern hade tre ägare. Hon och hennes föräldrar hade alltid fått det intrycket att hennes farbror var ensam ägare till båten och att han brukade ta med sig ett par vänner som besättning.
   Men han ägde den tillsammans med sina vänner Joseph och Ted.
   Joseph höll på att hissa storseglet när de kom, och Ted pillade på en knapp på en liten transistor som stod på en hylla nedanför doghouset.
   Det syntes på deras miner att de blev förvånade när de fick se att hon var med.
   Hennes farbror hade knappt hunnit börja föreläsa om klyvare och stagsegel och annat när Ted snabbt vände sig om och fräste "Håll tyst!"
   Förvånansvärt nog gjorde hennes farbror som han blev tillsagd.
   "Och varför skulle han hålla tyst?" muttrade hon argt. "Tyst!" vrålade Ted.
   "Är det på det viset din besättning talar till dig?" utbrast hon.
   "Sssch!" sa Joseph som stod lutad över doghouset och lyssnade koncentrerat.
   Först då insåg hon att de försökte lyssna på sjörapporten och att de hade missat det allra viktigaste bara för att hon och hennes farbror hade pratat i det avgörande ögonblicket. Det var ingen bra början.
   Generad hade Tessa slagit sig ner på däck med benen dinglande ner i sittbrunnen. Lyckligtvis var Ted och Joseph så upptagna med att göra klart för avfärd att de inte ägnade henne någon större uppmärksamhet, så hon utnyttjade sitt osynlighetstillstånd till att ta sig en titt på dem.
   Joseph var senig och mager och ständigt sysselsatt med att dra i eller knyta upp rep (fast hon upptäckte ganska snart att repen som satt fast i seglen kallades skot). Han gick inte, han sprang, och när han pratade pratade han snabbt och ivrigt. Hans blonda hår och skägg var blekt och tovigt av sol och salta vindar och han var så tegelröd i ansiktet att hans sneda tänder lyste vita mot hans solbrända mun.
   Ted var också solbränd, men han var brun. Han var tyst av sig, hade mörkt hår och livfulla gröna ögon. Tessa fick för sig att han inte hade mycket till övers för dumbommar. Hon misstänkte att han inte tyckte om barn heller. När hennes farbror frågade om det var någon som hade någonting emot att hans tolvåriga brorsdotter följde med, hade hon hört Ted muttra "Så dags att fråga det nu!" och lite senare "Det här är väl ingen lekskola heller!"
   Hennes farbror ropade på henne. Han höll på att ta bort de gamla bildäcken som de använde till fendertar. Han räckte dem till henne och sa åt henne att slänga ner dem i sittbrunnen.
   "Vi måste skynda oss", sa han. "Vi har bara en timme på oss vid högvatten för att komma förbi sandbanken i hamnen och ut på öppna havet."
   Hon hade tittat upp och gett honom ett leende. Han hade sett ut som en riktig sjöman i solblekt skägg, seglarkeps, randig t-shirt och vita byxor. Han var åtminstone klädd för att segla, till skillnad från Joseph och Ted. De hade faktiskt tröjor på sig trots att solen gassade ner på dem. Hon hade bestämt sig för att det berodde på att de frös lättare bara för att de var medelålders.
   Så småningom skulle hon komma att avundas dem deras tröjor.
   Men just då, när hon satt framme i fören bredvid sin farbror medan de glatt tullade fôr motor nerför floden, som var väl skyddad av de höga strandbankarna, och med seglen redo att hissas så fort de kom ut på öppna havet, hade det känts som om hon just skulle ge sig ut på ett stort äventyr. Solen värmde, det enda som hördes var fiskmåsarna och dunket från motorn under däck och hon slog ifrån sig tankarna på hur ful båten var och började tänka på sina läxor igen. Kunde hon bara få hälften av dem gjorda skulle hon betrakta det som en lyckad eftermiddag. Hur skulle hon ha kunnat ana att hennes farbror skulle drabbas av en mystisk sjukdom så fort de kom ut på öppna havet och försvinna ner under däck och ligga pall i en av underkojerna och bara lyfta på huvudet ibland för att offra i den stora svarta hinken han hade bredvid sig? Hur skulle hon ha kunnat ana att hon skulle bli lämnad ensam med två män hon inte kände - av vilka den ene helst skulle ha sett att hon hade stannat i land - i en knarrande gammal båt i kuling? Och inte nog med det, hon hade dessutom varit nära att dö av längtan efter att få kissa redan en halvtimme efter det att de hade gått ut från Rye, men varit för generad för att fråga var toaletten fanns. Hennes farbror hade nämnt den i förbifarten, men han hade kallat den för muggen.
   Hon vände sig om för att säga något till Joseph men upptäckte till sin förskräckelse att han var försvunnen. Skräckslagen tvingade hon sig själv över till andra sidan av sittbrunnen. Ted satt uppflugen högt uppe på sargen och höll ett stadigt tag om rodret medan han surmulet stirrade ut över havet. Eftersom hon skulle försöka undvika att hamna på honom när hon tog ett språng mot luckkarmen missade hon och halkade bakåt på alla fyra. Hon kämpade sig upp och just när hon höll på att ramla igen tog han tag i hennes krage och drog henne till sig och tryckte ner henne på ett av trappstegen nedanför sig.
   "Tack", flämtade hon.
   "Vart ska du ta vägen?"
   "Ska ha tag i Joseph. Var är han?"
   "Uppe på däck. Han revar", svarade Ted korthugget. Vinden visslade och tjöt i hennes öron.
   "Bävar han?" sa hon bestört.
   "Revar", fräste Ted. "Det betyder att han minskar segelytan. Gör seglen mindre, så att det inte blir så mycket vind i dem och vi får bättre kontroll över båten."
   När han plötsligt tittade upp mot den lilla vimpeln i masttoppen trodde hon att han inte ville prata mer.
   Hon reste sig upp på trappsteget, lade armarna över luckkarmen och stod där och tittade ut.
   Ett av förseglen var nertaget, stagseglet. Storseglet satt nu halvvägs ner på masten. Joseph drog i det och vek ihop det och fäste det sedan på bommen. Varje gång båten stampade var Tessa tvungen att köra in knogarna i munnen för att inte skrika högt, för det såg ut som om han skulle åka över den låga relingen och ner i sjön. Hon bad en stilla bön att han skulle klara sig när han sakta makade sig akterut längs bommen och ner i sittbrunnen. Joseph var hennes enda hopp. Hon kunde omöjligen fråga Ted var toaletten fanns.
   Så fort han hade tagit sig ner i sittbrunnen kände hon sig tryggare. Hon drog ett djupt andetag men innan hon hann öppna munnen hade han och Ted börjat diskutera huruvida de skulle fortsätta att slå sig fram mot den sydvästliga vinden.
   "Det enda vi kan göra är att fortsätta mot Newhaven", hörde hon Joseph vråla till Ted.
   "I den här vinden?" ropade han. "Då är vi kanske inte där förrän i morgon!"
   "I morgon!" skrek Tessa, men hennes röst försvann i vinden.
   "Det är ingen idé att vända nu", gastade Joseph. "Då får vi segla fram och tillbaka här i bukten i tolv timmar medan vi väntar på att det ska bli högvatten igen. Om vi sätter kurs mot Newhaven är vi i alla fall på väg någonstans."
   Ted nickade och Joseph tog ett skutt ner i ruffen. Tessa tog sig fram till luckan och snubblade nerför trappan efter honom.
   "Joseph!" skrek hon.
   Han stod och tittade på ett sjökort som låg ovanpå motorhuven. Hon petade honom på axeln. Han vände sig om och log mot henne.
   "Ska vi verkligen inte gå tillbaka till Rye?" frågade hon oroligt.
   "Nej. Det skulle vara en sådan smälek för oss."
   "Vad menas med det?"
   "Att det skulle vara genant för oss. Och så skulle det vara för riskabelt. Inloppet till Rye är inte att leka med i sådant här väder. Du skulle se vilka vågor det kan gå där. Större båtar än den här har gått under där trots att de haft starka motorer."
   Han återgick till att studera sjökortet.
   "Joseph", började hon, "jag undrar..."
   "Vad jag gör?" sa han.
   "Ja, i och för sig. Men först ..." Hon tvekade.
   Medan hon stod där och försökte få ur sig det hon ville ha sagt hördes plötsligt ett högljutt rasslande, som om ett tunnelbanetåg passerade under dem.
   "Herre Gud!" skrek Joseph och knuffade undan henne. "Vad i hela fridens namn är detta?"
   Tessa stannade på översta trappsteget och klamrade sig fast där helt paralyserad av skräck. Hon mindes att hon hade hört talas om fiskebåtar som hade sänkts av ubåtar. Hon väntade sig att båten skulle brytas sönder i småbitar vilket ögonblick som helst. De båda männen granskade spänt allting inom synhåll.
   Plötsligt flög Joseph upp.
   "Det är ankarkättingen", skrek han och försvann ur sikte.
   Ted tittade oroligt föröver medan det fruktansvärda rasslandet fortsatte att dåna under dem. Att bara gissa sig till vad som pågick blev till slut för skrämmande för Tessa. Hon kastade sig mot sargen och sträckte på halsen för att se efter vad det var som hände. Då upptäckte hon varifrån oljudet kom. En kraftig kätting var på väg överbord i halsbrytande fart. Joseph försökte få stopp på den, men den hade sådan fart att han var nära att dras med. Tessa stod som fastnaglad av skräck och såg hur han försökte trampa på kättingen utan att det tjänade någonting till. Den fortsatte att rassla ner i vattnet.
   "Ted, vad är det som har hänt?" frågade hon. Det syntes att han var orolig.
   "Ankaret har gått överbord!"
   Joseph kom springande framifrån fören.
   "Om vi inte får stopp på båten kommer kättingen att slita med sig däcket!" hojtade han. "Starta motorn! Full fart bakåt! Gå upp i vind!"
   "Ta rodret!" sa Ted åt henne. "Och håll det så här!" Hon hoppade upp och tog tag i det.
   Ted låg på knä och drog i en liten spak. Motorn hostade till och gick i gång.
   Båten krängde till. Tessa höll så hårt om rodret att det gjorde ont i handen. Det kändes som om rodret var det enda som skilde henne från drunkningsdöden.
   I nästa ögonblick fick hon ett tungt vått segel över sig. "Se till att få bort seglet från mig!" hörde hon Ted vråla. "Jag drar så mycket jag orkar", hördes Josephs röst genom vinden.
   "Kommer vi att drunkna nu?" frågade Tessa ynkligt. "Inte om jag ar bestämma", grymtade Ted någonstans ifrån. "Bara stanna där du är."
   Stanna där hon var! Vart skulle hon kunna ta vägen? Genomblöt och darrande kände Tessa hur det tunga seglet drogs över hennes huvud.
   Hon hakade fast ena armen om rodret och försökte fösa upp en bit av seglet med sin lediga arm. Men det var för tungt för att hon skulle orka rubba det.
   "Stäng av motorn!" hörde hon Joseph vråla. "Den orkar ingenting i den här sjögången. Vi går bara i cirklar runt ankaret."
   Motorn hostade till och stannade.
   "Vad hände?" skrek Ted.
   "Vi hade tur. Däcket klarade sig. Hela kättingen löpte inte ut."
   Hon hörde Ted ropa till av lättnad.
   I samma ögonblick slamrade det till nere i ruffen.
   "Ted!" hördes en röst.
   Det var hennes farbror.
   "Vad är det?"
   "Är vi i Newhaven nu?"
   Tessa hörde en kvävd, upprörd fnysning.
   "Nej!" vrålade Ted. "Och vi är nog inte där förrän i morgon!"
   Det blev tyst en stund, en tystnad som då och då bröts av dämpade kräkningar.
   Det fanns ingen som helst anledning för honom att vara så hård mot hennes farbror, tänkte Tessa argt. Han var ju sjuk. Hur skulle han ha kunnat veta att han skulle drabbas av matförgiftning eller något virus så fort de hade lagt ut från Rye?
   Hon skulle just ta honom i försvar när hon märkte att seglet inte låg lika tungt över henne längre. Hon knuffade till det och lyckades sticka upp huvudet. Hon höll på att storkna i den hårda vinden och håret blåste åt alla håll så att hon såg ut som en Medusa. Joseph höll på att samla ihop storseglet och binda fast det vid bommen. Storseglet var överallt. Det fyllde sittbrunnen, vällde ut över däck och släpade ner i vattnet.
   Från sin upphöjda ställning kunde hon se att klyvaren var nersläppt.
   Seglet nere i sittbrunnen började röra på sig. Det var Ted som höll på att kämpa sig upp. Han drog seglet åt sidan och inom ett par sekunder var han på väg fram till klyvaren. Han höll i sig i båten och tog sig på vingliga ben fram till det lilla seglet som släpade i vattnet.
   Hon såg hur han öppnade en lucka i fören, tog ner klyvaren och slängde ner den i luckan. Först då förstod hon var toaletten måste finnas.
   "Så nära och ändå så långt borta", muttrade hon.
   Sedan kom Ted och hjälpte Joseph och efter ett par minuter kände hon hur seglet lyftes från hennes axlar.
   De fäste resten av storseglet vid bommen och sedan halvt hoppade de, halvt ramlade de ner i sittbrunnen medan de fortsatte att prata med varandra på ett språk som var späckat med sjömans-termer.
   "Jag får plocka upp draggen för hand", sa Joseph.
   Ted klev upp på fotsteget och tog över rodret, inte för att Tessa hade någonting emot det. Hon gled tacksamt ner på fotsteget och lutade sig bakåt.
   Plötsligt slutade de att prata och hon märkte att de tittade på henne. Hon log mot dem samtidigt som hon frös så att hon hackade tänder.
   "Har du inte mer kläder att ta på dig?" frågade Joseph. "Nej. Men det gör inget. Jag klarar mig", sa hon avfärdande och försökte låta tapper.
   "På underslafen har jag ett par extra sockar, ett par jeans och en gensare som du kan ta", sa han. "Och så tar du ett oljeställ och en keps på krokarna vid dörren bakom masten."
   "Jag klarar mig", sa hon glatt och kände sig som om hon skulle dö när som helst.
   "Spela inte martyr", fräste Ted. "Vi kan inte ha två sjuklingar ombord."
   "Det är viktigt att man håller sig varm", sa Joseph vänligt. "Vi vill inte att du ska drabbas av nedsatt kroppstemperatur."
   "Det är bara gamla tanter som drabbas av det", protesterade Tessa.
   "Var inte för säker på det. Vem som helst kan bli nerkyld ute till havs."
   "Okej", mumlade hon och vinglade iväg mot ruffen. Plötsligt snurrade hon runt. "Joseph", sa hon förbryllat. "Vad är en gensare?"

2


   Nere i den mörka ruffen slängde hon först ett öga på sin sovande farbror och tittade sedan upp mot sittbrunnen igen. Ted och Joseph talade fortfarande ivrigt med varandra. När hon hade övertygat sig om att ingen tittade slet hon snabbt av sig sina blöta byxor och strumpor och drog på sig Josephs kläder. Hon vek hans jeans i midjan och vek upp byxbenen flera gånger innan hon knöt på sig sina tygskor igen. Gensaren visade sig vara en gammal marinblå olle. Hon drog av sig sin egen sjöblöta tröja och tog på sig den i stället. Hon kände hur hon blev varm med en gång. När hon hade rullat upp ärmarna en bit mådde hon nästan bra.
   Båten krängde återigen till och hon kastades mot masten. Hon slog armarna om den och gled runt den till krokarna med oljeställen. Hon hade knappt hunnit släppa taget om masten förrän hon åkte rakt in i en dörr. När hon insåg att det måste vara dörren in till muggen vred hon på bronshandtaget. Ingenting hände. I ren desperation satte hon axeln mot dörren och tryckte till allt vad hon orkade. Den rörde sig inte mycket. Och sedan kom hon ihåg seglen. Det måste vara så att de låg och blockerade dörren. Om hon inte hade börjat känna sig illamående skulle hon ha kunnat skrika högt av ilska. Hon slet åt sig ett gult oljeställ och en gammal tweedkeps och började ta sig tillbaka till sittbrunnen.
   Eftersom hon kände sig illamående stack hon upp huvudet ovanför luckan. Den kalla vinden slet i henne och tjöt runt henne men det var rena himmelriket jämfört med att vara där nere i den vämjeliga ruffen. Hon började gnola på en snabb melodi. Det brukade hon göra när hon blev åksjuk. Förhoppningsvis skulle det hjälpa på en båt också. Så fort vinden fick tag i hennes hår tryckte hon på sig kepsen och stoppade in alla lösa hårtestar bakom öronen. Hon fäste blicken på havet, andades djupa andetag och drog på sig jackan till oljestället. Ted skrek något åt henne.
   Hon vred ängsligt på huvudet.
   "Du ska ha byxorna under jackan", förklarade han. "De går upp över bröstet."
   Tessa kände hur hon rodnade. Så fort hon fatt syn på hängslena hade hon insett att man skulle ha byxorna under jackan, men hon ville vänta tills hon hade varit på muggen.
   "Jag tar på mig dem sedan", stammade hon och vred hastigt på huvudet för att se efter vad Joseph höll på med.
   Han satt framme på fördäck och tog spjärn med fötterna mot fotlisten medan han halade upp den tunga våta kättingen och lade den i en hög bredvid sig. Varje gång han drog till stönade han högt. Det märktes att han fick ta i allt vad han orkade.
   Hon kunde omöjligen be honom om hjälp nu. Hon höll ett krampaktigt tag om luckkarmen medan båten fortsatte att stampa. Hon hade fått ont i magen av att hålla sig så länge och varje gång båten krängde till gjorde det så ont att hon mådde ännu mera illa. Hon insåg att hon skulle bli tvungen att ta skeden i vacker hand och fråga Ted.
   När hon lyfte blicken såg hon att han just tittade i kikaren. Han såg bister ut.
   "Ted!" vrålade hon.
   Han blängde ner på henne. "Hur långt tid tror du det tar för Joseph?" frågade hon obesvärat.
   Han ryckte på axlarna. "Kättingen är sextio famnar. Under sådana här förhållanden skulle det kunna ta en timma. Eller tre. Varför?"
   Tvärtemot sin egen vilja hörde hon sig själv svara "Jag undrar bara när han kan tänkas vilja ha en kopp te, inget annat."
   För bråkdelen av en sekund såg hon faktiskt skymten av ett leende hos honom.
   "Senare", sa han.
   Eländig till mods återgick hon till att stirra ut över havet.
   "Idiot!" muttrade hon argt för sig själv och tryckte pannan hårt mot knogarna.
   En timme senare satt Joseph fortfarande hopkrupen på fördäck och halade och drog i kättingen. Hon iakttog honom medan han föste ner hög efter hög av den glänsande kättingen i ett litet hål i däck och gjorde fast den runt pollarna på fördäck för att hindra den från att åka i igen innan han halade upp nästa omgång.
   Tessa insåg att ju mer kätting som åkte ner i hålet desto närmare räddningen var hon, men varje gång en bit av kättingen plötsligt rasslade tillbaka ner i havet vände hon bort blicken.
   Så småningom upptäckte hon att Joseph inte behövde ta i lika mycket. Hon ropade på Ted.
   "Det går lättare nu", skrek hon.
   Hon kunde tydligt se att rynkan i hans panna slätades ut.
   "Det betyder att vi befinner oss ovanför ankaret", gastade han ner till henne. "Då är det nog bara åttio fot kätting kvar, uppskattningsvis."
   "Hur mycket är det i meter?"
   Han var tyst. "Ungefär tjugofem."
   Hon tvingade fram ett leende trots att det kändes som om hon höll på att dö. Men när hon vände sig om för att kika över luckkarmen igen blev hon uppmuntrad av att se att Joseph inte längre såg lika ansträngd ut. I stället för att ta i allt vad han orkade halade han nu upp kättingen med raska tag.
   "Vi är loss!" vrålade han över axeln till dem. "Bäst att vi ser till att få upp storen, ordentligt revad."
   Tessa kunde inte ta blicken från kättinghögen på däck som bara växte och växte och hon kände hur spänningen steg inom henne. När ankaret dök upp ovanför relingen steg ett skrik av pur glädje ur hennes strupe.
   Ted hoppade upp på däck.
   Tessa klev upp på det närmaste trappsteget och tog rodret så att det inte skulle svänga fram och tillbaka. Samtidigt som hon gjorde det hörde hon någon röra sig nere i ruffen. Hon slängde ett öga dit ner. Hennes farbror stod vid kabyssen och hällde med darrande händer upp vatten i en mugg ur en stor plastdunk och svalde några piller. Efter ett par sekunder raglade han bakåt och försvann utom synhåll och när hon vände sig om såg hon att Ted höll på att hjälpa Joseph ner i sittbrunnen.
   Joseph sjönk ihop på durken med armar och ben utbredda och med ryggen mot förvaringsluckorna. Han var lika grå i ansiktet som hennes farbror. Hon stirrade ängsligt på honom. "Är allt som det ska nu?"
   Han nickade. "Jag har satt fast kättingen med en schackel", flämtade han. "Vi borde inte få fler problem med den nu."
   Ted gick upp på däck igen och började hissa storseglet. Så småningom fick Joseph bättre färg i ansiktet, men hans armar och ben fortsatte att darra ohejdat. Han märkte att hon tittade på honom och log matt mot henne.
   "Bara trött", förklarade han.
   Hon nickade och försökte le tillbaka. Vad i hela fridens namn skulle hon ta sig till nu, tänkte hon. Hon kunde inte fråga honom så länge han mådde på det viset.
   "Rädd?" frågade han hest.
   "Lite grann."
   "Vi klarar oss."
   "Joseph", började hon, "jag skulle behöva ... tror du att jag..." Det hettade i hennes kinder.
   "Behöver du gå på toaletten?"
   Hon rodnade och sa sedan till sin egen häpnad "Men det är ingen brådska."
   Som tur var brydde han sig inte om vad hon sa.
   De tog sig fram på fördäck och Joseph gick ner i förpiken medan Tessa låg på alla fyra och höll i sig i kanten runt den öppna luckan. Han samlade ihop klyvaren i famnen och föste in resten av seglen mot dörren in till ruffen så att det skulle bli mer utrymme runt toalettstolen.
   Förpiken var ett litet vitmålat utrymme. Skrovets sidor smalnade av mot en mörk mahognybänk och en mörk nisch bakom den där det låg rep och flytvästar. Mitt på bänken fanns en wc-skål i porslin med ett par handtag vid sidan om.
   "Jag öppnar ventilerna och släpper in lite vatten", förklarade Joseph. "När du är klar pumpar du det här handtaget upp och ner ett par gånger, så pumpar du ut det i havet. Glöm inte att stänga ventilen efter dig, annars får vi in vatten i båten." Han rynkade pannan. "Du ser så ängslig ut. Vill du att jag ska göra det åt dig? Jag gör det gärna."
   "Nej tack, jag gör det själv."
   Han rotade runt under stagseglet, ställde en rulle toalettpapper ovanpå det och hävde sig upp genom luckan och fick med sig en bit av klyvaren.
   Tessa sträckte ner benen genom luckan men hon var så liten att hon inte nådde ner. Joseph tog henne i armarna och sänkte ner henne på stagseglet.
   Han kikade ner på henne och sa "Ropa när du är klar." Sedan slängde han ner hennes oljebyxor efter henne och stängde luckan.
   "Ostörd", viskade hon.
   Tio minuter senare satt hon fortfarande och balanserade på den sluttande träsitsen och stirrade på mässingslåset på den lilla mahognydörren framför henne. Hon hade hållit sig så länge att hennes kropp hade gått i strejk. Hon begravde ansiktet i händerna och var så bedövad av kyla och trötthet att hon inte kunde gråta.
   Plötsligt lade sig båten på andra sidan. Förmodligen skulle de slå. Hon tog spjärn med benen och såg sig om i det lilla utrymmet. Det var häpnadsväckande vilsamt att sitta där omgiven av knarrande trä med vattnet porlande i kölsvinet under henne och forsande förbi utanför skrovet. Hon slängde ett öga på utombordsmotorn som var surrad och fäst med bultar under den vänstra ventilen. Den högra ventilen befann sig under vattnet.
   Hon var så lättad över att slippa le det tillgjorda leende hon hade haft fastklistrat sedan de gick ut från Rye att hon kände hur hon slappnade av i ansiktet. I samma ögonblick kom hennes kropp plötsligt ihåg hur den fungerade.
   Hon spolade, stängde ventilerna och drog på sig oljebyxorna utanpå jeansen och knölade ner gensaren innanför byxorna. Byxorna nådde ända upp till armhålorna på henne. Hon drog upp de korta hängslena över axlarna, vek upp byxorna och tog snabbt på sig oljerocken.
   Sedan slog hon sig ner på seglet med tweedkepsen i händerna och tittade ut genom den vänstra ventilen.
   Medan hon satt där som förtrollad av det vita skummet på de gröna vågorna fick hon långt borta i fjärran syn på några små hus högt uppe på jättestora klippor. Solen färgade himlen blodröd. Hon betraktade det eldröda klotet som sjönk längre och längre ner tills det var helt försvunnet bakom klipporna.
   Hon lutade sig mot vecken i stagseglet. Hon trivdes där i det lilla utrymmet. Det var det enda på hela den här mardrömslika resan som hon hade tyckt om. Så småningom blev skuggorna på de vita väggarna längre och hon visste att hon var tvungen att återvända till sittbrunnen innan det blev för mörkt. Motvilligt klättrade hon upp och knuffade upp luckan. Genast tog en kall vindpust tag i hennes hår så att det stod rakt upp. Hon tryckte ner kepsen på huvudet och ropade på Joseph.
   I sittbrunnen väntade två tjocka skivor fullkornsbröd med skinka och sallad emellan på henne. När hon satte tänderna i smörgåsen och drack av den varma drycken blev hon så varm i magen att hon kände sig rent lycksalig.
   Hon tittade upp mot det revade storseglet.
   "Du behöver inte oroa dig, vi har bottenrevat", sa Joseph som såg hennes blick. "Vi har inte så mycket segel uppe ifall vi inte skulle klara av det. Vi seglar med marginal även om det kommer att ta längre tid."
   "Jävligt mycket längre", tillade Ted och flinade mot Joseph.
   Joseph såg helnöjd ut.
   Tessa flämtade till av överraskning. De såg faktiskt ut som om de stortrivdes! Hur kunde de trivas med att kastas runt i sittbrunnen i den här bitande vinden och få fullt med vatten över sig när de minst av allt väntade sig det?
   Joseph höll ett sjökort i händerna. Han vek ihop det så att det skulle sluta fladdra.
   "Titta här, Tessa", sa han och pekade på det, "det här är den stora farleden. Den måste vi undvika. Där kan det vara lika trångt som på en motorväg i värsta rusningstid."
   Hon tittade misstroget på honom.
   "Titta!" sa han och pekade till vänster om henne.
   Hon vände sig om och upptäckte till sin förvåning ljus överallt. Han tog ett litet runt svart föremål med ett snöre i från hyllan under doghouset. Det såg ut som ett bildäck i miniatyr med glas i mitten. Han hängde det runt halsen, höll upp det horisontellt och kikade genom ett litet hål vid ena sidan.
   "Vad gör du?" frågade hon.
   "Tar bäringen på den där", sa han och kastade ett öga över hennes axel.
   Hon tittade åt samma håll som han och skrek till. Där i mörkret tornade en jättelik oljetanker upp sig som ett rörligt berg.
   "Vi kommer att kollidera!" skrek hon. "Vi kommer att bli krossade!"
   "Nej då. Ta dig en titt i den här ska du få se", sa Joseph lugnt och hängde kompassen om halsen på henne.

Sakta lyfte Tessa den till ögonen.
3


   Fyra timmar senare stirrade hon dystert ut i beckmörkret när båten befann sig nere i den svarta höga vågdalen. När de kom upp på toppen igen kunde hon skymta en lång rad av små ljus i fjärran.
   Ted stod vid rodret. Joseph var under däck. Hon hörde honom komma uppför trappan.
   "Hur är det med honom?" frågade hon oroligt.
   "Hans puls verkar regelbunden."
   "Drack han teet?" frågade Ted.
   Joseph ruskade på huvudet.
   "Men han måste vara så uttorkad", utbrast Ted. "Han har ju fått upp allting."
   "Han sover som ett litet barn", sa Joseph. "Om han inte gjorde det skulle jag hålla med dig om att vi borde skicka upp en lysraket."
   "Vad är en lysraket för något?" frågade Tessa.
   "En röd raket. Kustbevakningen håller utkik efter dem ifall folk behöver hjälp." Han vände sig mot Ted. "Jag är säker på att han klarar sig."
   Ted nickade utan att säga något. Joseph kom och lutade sig mot luckkarmen bredvid henne.
   "Hastings", sa han när ljusen dök upp igen.
   "Och där då?" frågade hon och pekade ut mot havet. "Fiskebåtar."
   När båten försvann ner i en vågdal igen och de mörka vågorna skymde sikten för dem fällde Tessa upp kapuschongen på oljestället. Hon hade fortfarande ont i öronen av den hårda vinden. Båten kom upp igen.
   "Finns det några Japp kvar?" hörde hon Ted fråga.
   "En", svarade Joseph. "Jag tänkte vi kunde dela den i tre delar lite senare när vi behöver ett snabbt energitillskott."
   Tre delar, konstaterade hon, inte fyra. De uppträdde alltså som om hon inte fanns. Hon började spana efter ljus igen. Hon skulle inte ställa fler frågor. Tydligen tyckte de fortfarande att hon var till besvär.
   "Han rör på sig!" sa Ted plötsligt.
   De kikade ner i mörkret. Hennes farbror hade stapplat fram till köket igen. Letar förmodligen efter fler piller, tänkte Tessa. De betraktade honom utan att röra sig, som om han vore en sömngångare de inte vågade väcka utan vidare. Som förstenade såg de hur han fumlade med lådan under arbetsbänken, men i stället för att plocka fram några piller tog han fram den sista Jappen, rev av papperet och högg in på den. När han hade satt i sig halva raglade han baklänges, tappade resten av chokladen på durken och spydde i hinken.
   Efter ett par sekunder låg han i sin koj igen. De andra teg förbluffade.
   "Jag skulle inte ha sagt något om han åtminstone hade fått behålla den", grymtade Ted.
   "Vilket slöseri", suckade Joseph och slängde ett öga på Tessa. "Jag är ledsen."
   Då fattade hon att hon var en av de tre! Hon ryckte tappert på axlarna. "Det gör inget", sa hon.
   "Har du sett ett moln med silverkant någon gång?" undrade han.
   Hon log. "Nej." Försökte han tala om för henne att det fanns mer choklad någonstans?
   "Titta där uppe då, så får du se ett."
   Hon tittade upp mot himlen och drog ofrivilligt efter andan. Nederkanten på molnen glänste som silver.
   "Hur kan det bli på det viset?"
   "Månen är bakom dem. Vackert, eller hur?"
   Hon nickade. Det var det.
   Plötsligt doppade båten fören djupt ner och hon åkte in med ryggen i sittbrunnssargen. Hon tog ett fast tag i kanten och skulle just titta upp mot himlen igen när hon fick se ett mörkt huvud dyka upp i vattnet.
   "Det ligger en död människa i vattnet!" skrek hon.
   "Var?" vrålade Ted där uppe.
   Hon pekade ivrigt ner i vattnet. Han skrattade till.
   "Det är en delfin!"
   Hon kisade med ögonen och tittade efter en gång till.
   Han hade rätt.
   De båda männen böjde sig ivrigt ut över relingen.
   "Vad märkligt!" ropade Joseph.
   Den mörka figuren hoppade upp och ner ett par gånger i vattnet vid babords bog och försvann sedan.
   "Undrar om den kommer att följa med oss", sa Ted.
   "Jag har bara sett delfiner i djurparker förut!" utropade Tessa.
   "Samma med mig", sa Joseph.
   De kikade ut i natten för att försöka få syn på den igen.
   Plötsligt gäspade Tessa.
   "Joseph", sa Ted plötsligt, "vi borde dela upp oss i vakter."
   "Ingen av oss kan gå och lägga sig och sova när Nick inte mår bra", började Joseph, "fast..." Han slängde ett öga på Tessa. "Tror du att du skulle kunna ta rodret medan en av oss tar hand om seglet när vi slår? Man måste vara två för att segla en kutter."
   Tessa nickade smickrad.
   "Hon behöver också få sova", sa Ted.
   "Det är klart. Vi turas om."
   Joseph lät henne ta hans sovsäck i överkojen mittemot hennes farbror. Den var så smal att hon fick åla sig ner i sovsäcken på rygg. Hon tog av sig Josephs gensare och tog den till huvudkudde. Det kändes konstigt att ligga vid en ventil och titta ut och inte se något annat än vatten.
   Hon var övertygad om att hon inte skulle kunna somna till sjöss kändes allting så fuktigt - men hon dåsade till så fort hon började känna sig varm.
   Då och då vaknade hon och kände hur den svala vinden från den öppna luckan i rulltaket fläktade henne i ansiktet. Hon försökte rulla över på sidan men det värkte så i kroppen att hon inte ville röra sig. Ena gången när hon vaknade märkte hon att någon hade stoppat om henne med en filt och det lyste svagt i ruffen. Hon lyfte på huvudet för att se varifrån ljuset kom. Joseph stod lutad över navigationsbordet med en gammal stickad luva på huvudet och skrev i en loggbok. Ljuset kom från en liten fotogenlampa som hängde i en krok vid hans huvud.
   Långt senare vaknade hon ordentligt. Hon kikade ut genom ventilen men såg fortfarande bara en massa mörka vågor som bröts mot rutan.
   Hon Made sig upp ur sovsäcken, tog sig ner på durken och stack fötterna i tygskorna. Huttrande av köld drog hon återigen gensaren över huvudet. Hon kastade ett öga på sin farbror och noterade att hans bröstkorg höjde och sänkte sig. Han levde fortfarande. Hon slet åt sig kepsen och oljestället och började på vingliga ben ta sig upp i sittbrunnen och höll i sig överallt med sin lediga hand för att inte åka omkull.
   Så fort hon kom upp ur ruffen tog vinden tag i henne med sådan kraft att hon vacklade till. Joseph stod uppe på däck och styrde. Ted höll på att ta bäringen.
   "Hur mycket är klockan?" frågade hon.
   "Runt halv tre", sa Ted.
   "Nu kan jag hjälpa till om någon av er vill sova."
   "Inte jag", sa Ted.
   "Jag skulle inte ha någonting emot att knyta mig en stund", sa Joseph.
   Ted tog över rodret och Joseph gick ner under däck. Tessa drog snabbt på sig oljestället och satte på sig kepsen. Ted bad henne att hon skulle hålla utkik efter ett visst ljus. Hon stirrade koncentrerat ut i mörkret samtidigt som hon höll i sig i sargen med stelfrusna fingrar.
   Även om vågorna dånade och var väldigt respektingivande så var det något fridfullt över dem. Varje gång de slog emot båten fick hon en iskall dusch i ansiktet, men det var ingenting hon kunde göra åt det och efter ett litet tag upptäckte hon att hon hade funnit sig i att ha ett dyngsurt oljeställ, fuktig keps och vatten droppande från näsan, som var så kall att hon inte hade någon känsel i den. När hon stod där och tittade ut över det oändliga havet var det första gången på flera månader som skolarbetet kändes helt oväsentligt.
   Hon blev förvånad när hon fick se Joseph komma upp ur ruffen.
   "Kunde du inte sova?" frågade hon.
   "Jag behövde bara en liten tupplur. Jag mår mycket bättre nu. Vad sägs om lite te?"
   Tessa sken upp. "Ja tack!"
   En stund senare när hon satt och värmde händerna på den varma muggen bländades hon plötsligt av en vit ljusstråle som kom svepande över havet. I det svaga skenet efter ljusstrålen kunde hon urskilja höga kritvita klippor. Efter ett par sekunder kom ljusstrålen svepande över vågorna igen och återigen syntes klipporna.
   "Beachy Head", sa Joseph.
   "Är inte det nära Newhaven?"
   "Både ja och nej. Det är ungefär en mil emellan." "Men en mil är inte långt."
   "Nej, inte om man kör bil, men om man är på sjön och går på så långsam kryss som vi gör."
   "Vi skulle kunna sätta på motorn", föreslog Ted.
   "Det var ingen dum idé. Jag ska bara kolla så det inte har kommit in något vatten i den."
   Det var inget fel på motorn. Så fort Tessa hörde den puttra igång fick hon behärska sig för att inte börja sjunga. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig att ljudet av en gammal motor skulle kunna göra henne så glad.
   Glädjen varade inte länge. Det hördes en dov smäll från motorn och sedan blev det tyst.
   Tessa tryckte sig mot sargen i sittbrunnen och gled ner och satte sig på ett av trappstegen. Joseph plockade med backslaget och började lyfta upp durken och hamra och slå nere i kölsvinet. Tessa försökte se vad han höll på med, men det var för mörkt.
   Hon lyssnade medan hon höll tummarna allt vad hon kunde, men bortsett från att den hostade till en och annan gång förblev motorn olycksbådande tyst.
   "Jag tror att det måste ha fastnat någonting i propellern", sa Joseph till slut.
   Han dök ner i ruffen och kom tillbaka med en båtshake. Han lutade sig sig ut över relingen och stack ner den i aktern. Efter ett par sekunder hojtade han till. Han höll på att tappa båtshaken. Ted kastade sig fram och tog tag i den. Tessa hoppade genast upp och höll i rodret. Det förvånade henne att hon kände sig så säker och hemmastadd. I skolan och där hemma sa de alltid att hon reagerade så långsamt. Här verkade det som om hon reagerade innan hon hann tänka.
   "Tack", sa Ted när han tog över rodret igen.
   Det syntes på honom och Joseph att de inte var särskilt glada.
   "Vi har kommit på vad det är. En stor bit industriplast", förklarade Joseph. "Vi har inga möjligheter att ta bort den förrän vi kommer in i hamn."
   "Menar ni att vi inte kan använda motorn?" utbrast Tessa.
   "Ja. Så det blir till att segla hela vägen. När vi kommer till Newhaven kan vi åtminstone utnyttja tidvattnet som är på väg in."
   "Det är nog inte värt att vi nämner någonting om det här för Nick", sa Ted tyst.
   De var framme i Newhaven vid middagstid. Det hade varit soligt hela förmiddagen, fast ute på havet hade värmen inte lyckats tränga in i Tessas frusna lemmar. Men när de väl befann sig inne i kanalen blev Tessa så varm att hon var tvungen att ta av sig oljestället.
   De seglade sakta uppför kanalen innanför de tjugo meter höga vågbrytarna. Tessa skuggade ögonen med handen och tittade upp för att se om det fanns några tecken till liv där uppe, men det var lönlöst. De kolossala murarna av stål och timmerstockar var två gånger så höga som masten och det var rena turen om hon lyckades a se skymten av ett huvud där uppe.
   Medan de kröp fram med alla segel satta och massor av motordrivna farkoster snabbt körde förbi dem betraktade Tessa fascinerad all den glittrande tången som hängde som väldiga remsor på de svarta rostangripna jättekonstruktionerna. Nedanför tången satt tusentals vassa långhalsar som ett collage av jättestora snäckskal.
   Storseglet hängde nästan helt slakt. Det var så skyddat där inne att det var rena turen om det kom en liten fläkt ibland, för att inte tala om en vindstöt. Två gånger hände det att de inte hade någon styrförmåga alls. Det var precis som om de inte hade något roder. Det spelade ingen roll vad Ted och Joseph gjorde, båten snurrade bara runt och lade sig med fören ut mot havet. Folk som befann sig i förbipasserande båtar skrek åt dem från sina sittbrunnar medan Joseph och Ted hela tiden vrålade tillbaka "Vi har ingen motor!"
   Medan Joseph tog hand om rodret stod hon och Ted uppe på däck redo att stöta ifrån med båtshakar om de skulle komma för nära vågbrytaren eller någon annan båt. Så kom det plötsligt en vindpust och de fick kontroll över båten igen.
   Så fort de kom in i båthamnen släppte de ner storseglet och Joseph tog ett jätteskutt över till bryggan. Han var tvungen att dra deras båt runt de andra båtarna som redan låg förtöjda för att få in den mellan två andra båtar. Det var enda möjligheten. Tessa vågade inte titta. Nu när de hade kommit så här långt klarade hon inte fler katastrofer. Hon vände ryggen till och började hastigt vika storseglet på bommen.
   Hon kunde inte förmå sig till att titta ens när de hade lagt till och hon ur ena ögonvrån såg Joseph justera förtöjningarna på bryggan.
   Först när han och Ted hade hjälpt henne beslå storseglet vände hon sig om och stirrade misstroget på bryggan. Efter ett helt dygn till sjöss hade hon fortfarande svårt att fatta att de hade klarat det. Hon såg ut över båthamnen. Hundratals aluminiummaster glänste i solskenet och luften var fylld av ett pinglande ljud som lät som massor av små kinesiska klockor. Hon hade aldrig hört någonting så underbart.
   Joseph verkade inte bry sig så mycket om pinglandet. Han var fullt upptagen med att göra fast bildäcken utanpå skrovet.
   "Vad är det där för ett ljud?" frågade hon.
   "Fallen."
   "Vad är det för något?"
   "Repen vi hissar seglen med. Om de inte är fastsatta ordentligt får vinden fatt i dem och de slamrar. Har du aldrig hört det förut?"
   "Nej. Jag har bara sett båtar på båtmässor förut. Där blåser det inte."
   "Tycker du om det?"
   Hon log. "Ja."
   När hon tittade på alla de glänsande polerade båtarna upptäckte hon till sin överraskning att hon inte avundades dem. De såg faktiskt inte ut som riktiga båtar, utan snarare som flytande husvagnar. Hon lade märke till att folk dök upp överallt i sittbrunnarna och tittade åt deras håll och hon kände sig både road och stolt. Kuttern var den enda båten inom synhåll med trämast. Det må vara att den var en gammal skorv, tänkte hon, men den hade tagit väl hand om dem ute på det upprörda havet i den hårda vinden och fört dem i säkerhet.
   "Tessa!"
   Hon vände sig om.
   "Ted och jag ska gå upp till ett kafé vi känner till och äta frukost. Ska du följa med?"
   "Jag har inga pengar."
   "Vi bjuder."
   "Ja tack. Jag är utsvulten. Men farbror Nick då?"
   "Han andas fortfarande regelbundet. Vi lägger en lapp och talar om var vi är ifall han skulle vakna."
   När hon hoppade ner på bryggan från båten kände hon hur plankorna rörde sig under hennes fötter. Hon lutade sig snabbt åt ena sidan för att inte tappa balansen.
   "Jag fattade inte att det var en flytbrygga", sa hon förvånat. "Jag trodde att den satt fast."
   Ted flinade. "Det gör den."
   "Men den rör sig. Jag håller ju på att ramla."
   "Nej, det gör den inte." Joseph skrattade. "Du har fått sjöben, det är allt. Om du tycker bryggan rör sig ska du få se hur det är när du sätter dig ner vid ett bord och försöker äta."
   Joseph hade rätt. Att sitta på kaféet och försöka äta frukost var som att spela schack i kuling. Varje gång hon tittade ner på sin tallrik med ägg och bacon höjde sig bordet och lutade över åt ena sidan. När de hade ätit färdigt kunde hon inte komma tillbaka till båten fort nog.

Hennes farbror sov fortfarande djupt när de kom instapplande i ruffen igen. De var så trötta att de inte orkade prata och tittade bara som hastigast på honom innan de snabbt kröp ner i sina sovsäckar, utom Joseph som svepte in sig i en filt på kojen under Tessas. Ted lade sig i överkojen mittemot.
   Efter ett tag vaknade hon av att hon hörde röster på bryggan. Någon berättade om en segling han varit med om. Hon lyssnade en stund innan hon blundade igen.
   "Vi stampade så våldsamt", hörde hon, "att låsningen till ankarspelet lossnade. I nästa ögonblick hade ankaret gått överbord och kättingen också."
   Stackars honom, tänkte Tessa sömnigt, eftersom hon förstod vad han måste ha gått igenom.
   "Åh nej!" hördes en annan mansröst. "Vad fan gjorde ni då?" Tessa hade knappt hunnit somna om förrän rösterna väckte henne igen.
   "För riskabelt att gå tillbaka till Rye i det vädret", fortsatte mannen, "så vi seglade hela natten mot den här hårda vinden.".
   Tessa rullade sömnigt över på sidan och kikade ut genom ventilen. Ett par gula gummistövlar gick fram och tillbaka på bryggan. Hon gissade att de tillhörde mannen som berättade om sitt seglingsäventyr.
   "Det måste ha varit skrämmande", kommenterade någon annan åhörare.
   Mannen skrattade. "Det var det. Ärligt talat, om man påstår att man inte är rädd under sådana förhållanden så ljuger man."
   Tessa gäspade och försökte somna om, men när mannen på bryggan fortsatte att ge en målande skildring av sin segling från Rye till Newhaven tyckte Tessa att historien började verka bekant på något vis. Hon lutade sig ut över kanten på kojen och tittade ner.
   Hennes farbrors koj var tom.
   "Otroligt!" mumlade hon häpet.
   När hon lyfte blicken igen upptäckte hon att Ted också var vaken. Han tittade glatt på henne. Någon i kojen under hennes brast i skratt.
   "Hur kan ni?" protesterade hon. "Han lyfte inte ett finger på hela tiden och nu beter han sig som om han hade seglat den här båten ensam. Tänker ni inte hejda honom?" Joseph stack fram huvudet med ett brett leende i ansiktet. "Han måste ju få ha sitt lilla roliga han också", sa han. "Men han ljuger ju!" Sedan hejdade hon sig. "Vänta ett tag? Har han gjort så här förut?"
   "På sätt och vis", sa Joseph. "Det är bara det att han tycker om tanken på att segla och allt som hör samman med det, men så fort havet inte är blankt som en spegel blir han sjösjuk."
   "Sjösjuk! Ni menar att han bara var sjösjuk?"
   "Man kan bli väldigt dålig när man är sjösjuk." "Sjösjuk!" fräste hon.
   "Nelson brukade bli sjösjuk", sa Ted.
   "Du skojar! Är det sant?"
   Joseph nickade.
   "Jaha, den här gången ska han i alla fall inte få bära sig åt så här. Vilka skepparhistorier han har berättat för mig och mina föräldrar. Gud, vad jag blir arg!" Och så slängde hon sig ner på rygg och såg jättearg ut.
   "Och precis när vi började närma oss Newhaven", hörde hon sin farbror säga, "stannade motorn."
   "Åh! Vilken otur!" sa alla hans åhörare med en mun. "Vatten i motorn?" frågade någon.
   "Nej. En bit industriplast som hade fastnat i propellern. Höll på att ta med sig båtshaken. Och oss också."
   Hans svar möttes av muntra skratt.
   "Vänta bara du", muttrade Tessa med sammanbitna tänder. Hon blundade och försökte slå dövörat till. "Du ska nog få dina fiskar varma!"
   Medan hon låg där och repeterade alla förolämpningar hon skulle kasta i ansiktet på honom blev hon återigen medveten om de sjungande fallen. Hon rörde vid balkarna ovanför kojen och vred sedan på huvudet för att titta på den lilla bokhyllan bakom hennes huvud. Den var full med gamla pocketböcker. Hon betraktade kronometern i sin bronsinfattning på skottet bredvid dörren in till förpiken och allt det gamla knarrande träet som omgav henne och insåg att hon aldrig skulle avslöja farbror Nick för sina föräldrar. Om hon gjorde det skulle de bli så förskräckta att hon aldrig skulle få följa med honom ut och segla igen. I det ögonblicket insåg hon att hon var fast, att hennes liv aldrig mer skulle bli sig likt. Hon hade inte bara fatt sjöben, havet hade gått henne i blodet också. Hon slängde ett öga på Ted. Han sov.
   "Joseph", sa hon tyst.
   "Mm?"
   "Jag har bestämt mig för att inte säga något i alla fall." "Jag tänkte väl att du skulle ändra dig. Tror du att du skulle vilja följa med ut någon annan gång?"
   "Får jag det?"
   Han skrattade. "Det är klart."
   Hon tittade ut genom ventilen en sista gång. Hennes farbrors stövlar marscherade fortfarande fram och tillbaka på bryggan och han höll fortfarande på att lägga ut texten.
   "Men jag tänker aldrig i hela mitt liv ta på mig några gula gummistövlar", sa hon bestämt. "Jag ska spara till ett par blå i stället." Och sedan blundade hon och lät den knarrande kuttern vagga henne till sömns igen.

Ur novellsamlingen "På djupt vatten", Tidens förlag 1993.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki