Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sjön

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ray Bradbury

De hade minskat ner himlen till lagom storlek åt mig och slängt ut den över Michigansjön, placerat ut några stojande barn med bollar som studsade på gul sand, ett par måsar, en gnällig förälder, och så jag som ur en våt våg dök rakt in i en i mina ögon blöt och suddig värld.
   Jag sprang upp på stranden.
   Mamma gnuggade mig med en frottéhandduk.
   "Ställ dig och torka", sa hon.
   Jag stod och såg solen torka upp vattendropparna på mina armar. Jag fick gåshud i stället.
   "Det blåser", sa mamma. "Ta på dig tröjan."
   "Jag vill titta på gåshuden", sa jag.
   "Harold", sa mamma.
   Jag drog på mig tröjan och tittade på vågorna som tornade upp sig och föll ner på stranden. Inte klumpigt alls utan med en medveten elegans som kändes ung och spänstig. Inte ens en berusad hade kunna falla ihop lika ledigt.
   Det var i september. Mot slutet, när allting kännas dystert utan nån särskild anledning. Stranden såg lång och ödslig ut, det var inte mer än ett halvt dussin människor där. Barnen hade slutat kasta boll. De blev också deppiga av den snåla blåsten. De satte sig och kände hösten nalkas på den långa sandstranden.
   Korvstånden var förbommade med guldgula brädor som stängde in den långa, härliga sommarens alla dofter av senap, lök och grillat kött och såg ut som en rad igenspikade likkistor, som sommaren själv satt inspärrad i. Ett efter ett hade stånden slagit igen sina luckor, satt hänglås på dörren, vinden hade smekt över sanden och sopat bort julis och augustis alla miljontals fotspår. Nu i september fanns till slut bara märkena efter mina gymnastikskor och spåren efter Donald och Delaus Schabold och deras far nere vid vattenbrynet.
   Sanden blåste upp i drivor på gångarna, under en presenning låg karusellen gömd med sina hästar som hade hejdat sig mitt i luften på sina mässingsstänger och galopperade vidare med blottade tänder. Till ackompanjemang av vinden som letade sig in under presenningen.
   Där stod jag. Alla andra var i skolan. Utom jag. Dagen därpå skulle jag sitta på ett tåg och fara västerut, tvärs över Förenta Staterna. Mamma och jag var nere på stranden en sista gång. Något i den ödsliga stämningen gav mig lust att vara ensam. "Mamma, jag vill springa lite på stranden", sa jag.
   "Gör det, men skynda dig tillbaka, och gå inte ner till vattnet."
   Jag sprang. Sanden flög under fötterna på mig och jag bars fram av vinden. Ni vet hur det är: man springer med utsträckta armar, så att vinden känns som slöjor på fingrarna. Precis som vingar.
   Mamma försvann i fjärran. Snart var hon bara en liten brun prick, och jag var alldeles ensam. Att vara ensam har nyhetens behag för en tolvårig pojke. Man är så van vid att jämt ha folk omkring sig. Man kan bara vara ensam i tankarna. Det är därför barn fantiserar så mycket. I verkligheten har de alltid en massa vuxna omkring sig som säger åt dem vad de ska göra, och hur de ska bära sig åt. Alla pojkar måste få springa på sandstranden, om så bara i fantasin, och få vara för sig själva i sin egen lilla värld med sina egna små värderingar.
   Nu var jag alldeles ensam.
   Jag gick ner till vattenbrynet och fortsatte tills det kalla vattnet gick ända upp på magen på mig. Förut, när det hade vimlat av folk, hade jag aldrig vågat titta. Men nu. . . Konsten att såga itu en människa. En trollkarl. Det är så med vatten. Det känns som om man var avsågad på mitten, och ena halvan av kroppen smälte bort som socker. Kyligt vatten och då och då en mycket elegant våg som snubblade till och föll i ett flor av skum.
   Jag ropade hennes namn. Jag ropade det minst ett dussin gånger.
   "Tally! Tally! Å. . .Tally!"
   Märkligt egentligen. . . När man är barn, väntar man sig faktiskt svar när man ropar. Man tror att allt man tänker på skulle kunna bli verklighet. Och ibland är det kanske inte helt fel.
   Jag tänkte på Tally, på när hon simmade ut i sjön i maj den där våren. . . De blonda flätorna guppade på vattnet. Hon skrattade och solen sken på hennes smala tolvåringsaxlar. Jag tänkte på vattnet som sakta slöt sig, på badvakten som hoppade i, på Tallys mamma som skrek. . .och på Tally som inte kom upp igen.
   Badvakten försökte förmå henne att följa med upp, men hon ville inte. Det enda han fick med sig tillbaka i sina knotiga nävar var några sjögrässtrån. Tally var borta. Hon skulle aldrig mer sitta mitt emot mig i skolan, aldrig mer springa och jaga bollar på den stenlagda gatan i sommarkvällen. Hon hade gått för långt ut, sjön vägrade att släppa henne ifrån sig.
   Och den här ödsliga höstdagen, när himlen verkade oändlig och sjön verkade så oändlig och stranden verkade så lång, då gick jag ner i vattnet för sista gången — ensam.
   Jag ropade på henne gång på gång. Tally, å, Tally!
   Vinden blåste sakta i mina öron, som den blåser i munnen på snäckan för att den ska sjunga. Vattnet steg tills det kramade mig om bröstet, sen sjönk det ner till knäna, steg och sjönk, upp och ner, hit och dit, det sög under fotsulorna.
   "Tally! Kom tillbaka, Tally!"
   Jag var bara tolv år. Men ändå visste jag att jag älskade henne. Det var en kärlek som alltjämt var omedveten om kropp och moral. En kärlek lika oskyldig som vindens, havets och sandens, som ständigt vilar sida vid sida. En kärlek som bestod av alla våra långa, soliga dagar tillsammans på stranden, av alla våra dagar fyllda av viskningar under de sövande lektionerna i skolan. Av åratals långa höstdagar, när jag hade burit hem böckerna åt henne från skolan.
   Tally!
   Jag ropade på henne en sista gång. Jag huttrade till. Jag kände att jag var våt i ansiktet, men jag visste inte hur det kom sig. Så högt hade vågorna inte stänkt.
   Jag vände och gick tillbaka upp på stranden. Där stod jag i en halvtimme i hopp om att fånga en skymt, uppfatta ett tecken, en liten bit av Tally som minne. Sen lade jag mig ner på knä och började bygga ett sandslott som en symbolisk gest. Jag gjorde det likadant, lika fint, som de som Tally och jag brukade bygga. Men jag byggde bara halva. Sen reste jag mig.
   "Tally, om du hör mig, så kom och bygg färdigt!"
   Jag gick bort mot pricken i fjärran som var mamma. Vågorna sköljde in runt omkring sandslottet och raserade det bit för bit, tills sanden var lika slät som förut.
   Det kom för mig att vilka sandslott man än försöker bygga här i livet, så kommer det alltid någon våg och plattar ut det och gör det lika oformligt som det var från början.
   Tigande gick jag tillbaka upp på stranden.
   Långt bortifrån hördes karusellen pingla svagt. . . men det var bara vinden.
   Dagen därpå tog jag tåget.
   Genom Illinois majsfält. Tåg har så dåligt minne. De rusar förbi. De glömmer barndomens floder, broar, sjöar, dalar, stugor, sorger och glädjeämnen. De sprider ut dem bakom sig, så att de försvinner bortom horisonten.
   Jag sköt i höjden, fick hull på kroppen, bytte ut mitt unga sinne mot ett äldre, slängde mina gamla kläder som jag hade växt ur, blev uppflyttad från mellanstadiet till högstadiet, fick gymnasieböcker, böcker i juridik. Så var det en ung kvinna i Sacramento, det var en präst, det var ord och kyssar.
   Jag fortsatte med mina juridikstudier. När jag hade fyllt tjugotvå, hade jag nästan glömt hur det såg ut på ostkusten.
   Margaret föreslog att vår försenade bröllopsresa skulle förläggas dit.
   Tåg fungerar i båda riktningarna precis som minnet. De får allt som man lade bakom sig för åratal sen att komma rusande emot en igen.
   Lake Bluff med sina 10 000 invånare dök upp vid horisonten. Margaret var så söt i sina fina nya kläder. Hon iakttog mig, medan min gamla värld åter införlivade mig med de sina. Hennes fasta, vita hand kramade min medan tåget rullade in på stationen i Bluff och våra väskor bars av.
   Åren som gått hade förvandlat människorna till utseendet. När vi promenerade genom staden arm i arm kände jag inte igen någon. Det fanns ansikten som väckte minnen. Minnen av utflykter på branta skogsstigar. Ansikten som gömde på fnitter från instängda skolsalar, från gungor som hängde i kät tingar eller gungbräden som vippade upp och ner. Men jag sa ingenting. Jag bara gick och tittade och samlade på mig minnen, som man samlar löv på hög för att bränna upp dem på hösten.
   Det var lyckliga dagar. Två veckor inalles, och vi uppsökte alla gamla ställen tillsammans. Jag älskade Margaret så högt. Åtminstone trodde jag det.
   En av de sista dagarna gick vi ner till stranden. Det var inte riktigt lika sent på året som den där gången flera år tidigare, men de första tecknen på att stranden snart skulle ligga öde började redan dyka upp. Det var glesare med folk, flera av korvstånden var igenbommade och förspikade, och vinden väntade som vanligt på att få sjunga för oss.
   Jag kunde nästan se mamma sitta på stranden som förr. Än en gång fick jag lust att vara ensam. Men jag kunde inte förmå mig att säga det till Margaret. Jag höll mig bara tätt intill henne och väntade.
   Dagen led, det blev sent. Nästan alla barnen hade gått hem, bara några få vuxna låg kvar i solblåsten.
   Livbåten hade dragits upp på land. Badvakten klev långsamt ur den. Han bar något i famnen.
   Jag stelnade till och höll andan. Jag kände mig liten, bara tolv år gammal, mycket liten, oändligt liten och rädd. Vinden tjöt. Jag såg inte Margaret. Jag såg bara sandstranden, badvakten som sakta klev ur båten med en grå säck i famnen. Den var inte särskilt tung, men han var nästan lika grå och rynkig i ansiktet som säcken.
   "Vänta här, Margaret", sa jag. Varför vet jag inte.
   "Varför det?"
   "Vänta här bara. Det är inget särskilt. . ."
   Jag gick sakta bort på stranden mot badvakten. Han fick syn på mig.
   "Vad är det?" frågade jag.
   Badvakten tittade på mig en lång stund utan att få fram ett ord. Han lade ner den grå säcken på sanden. Vattnet viskade vått runt omkring och drog sig så tillbaka igen.
   "Vad är det?" envisades jag.
   "Hon är död", sa badvakten lågt.
   Jag väntade.
   "Märkligt. . ." sa han sakta. "Det märkligaste jag någonsin har sett. Hon har varit död. . . länge."
   "Länge?" upprepade jag.
   "Tio år skulle jag tro. Det har inte drunknat några barn här i år. Sedan 1933 har tolv barn drunknat, men vi har hittat alla inom några timmar. Alla utom en, minns jag. Den här kroppen måste ha legat i vattnet i tio år. Det är inte. . . trevligt."
   "Öppna säcken", sa jag. Jag vet inte varför jag sa det. Vinden tjöt högre.
   Han fumlade med säcken.
   "Att jag vet att det är en liten flicka beror enbart på att hon bär en liten medaljong. Det är nästan det enda som. . ." "Skynda er och öppna!" skrek jag.
   "Det är nog inte värt", sa han. Sen såg han förmodligen uttrycket i mitt ansikte. "Det var en så rar liten flicka. . ." Han gläntade på säcken. Det räckte.
   Det var tomt på stranden. Bara himlen, vinden, vattnet och den annalkande höstens ödslighet. Jag såg på henne.
   Jag upprepade frågan gång på gång. Badvakten tittade på mig.
   "Var har ni hittat henne?" frågade jag.
   "Nere på stranden på grunt vatten. Där borta. Hon har legat där länge, mycket länge."
   "Ja, det har hon. Vid Gud, det har hon."
   Man växer och åldras, tänkte jag. Jag har växt. Men hon har inte förändrats. Hon är fortfarande lika liten. Hon är fortfarande lika ung. I döden åldras man inte, ändrar sig inte. Hon har kvar sitt guldgula hår. Hon kommer alltid att vara ung, och jag kommer alltid att älska henne, ja Gud, jag kommer alltid att älska henne.
   Badvakten knöt ihop säcken igen.
   En liten stund senare vandrade jag ensam bort på stranden. Och upptäckte något som jag inte hade väntat mig. Det var här badvakten hittade henne, tänkte jag för mig själv.
   I vattenbrynet låg ett halvfärdigt sandslott. Precis som när Tally och jag byggde sandslott. Hon byggde halva, jag halva.
   Jag tittade på det. Det var här de hade hittat Tally. Jag lade mig på knä bredvid sandslottet och upptäckte de små fotspåren som kom från sjön och gick tillbaka ut till sjön — för att inte mer återvända. . .
   Då. . . förstod jag.
   "Jag ska hjälpa dig att bygga färdigt det", sa jag.
   Och det gjorde jag. Långsamt byggde jag färdigt sandslottet, sen reste jag mig, vände mig om och gick därifrån för att slippa se det förstöras av vattnet så som allting förstörs.
   Jag gick upp på badstranden igen, och där stod en främmande kvinna vid namn Margaret och väntade leende på mig. . .

Originalets titel: "The Lake", först publicerad maj 1944 i Weird Tales.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki