Fandom

Svenskanoveller Wiki

Skaffa hund

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Maja Hjertzell

Att komma hem efter skolan eller jobbet och mötas av en glad, svansviftande hund är underbart, tycker många. Det finns förmodligen en mängd anledningar till att folk skaffar husdjur, till exempel hund. Vilka anledningar kan du komma på?

   OM BJÖRN GÖR slut kanske jag skaffar en hund. En sådan där schäfer jag såg häromdagen vid bussen. Fast jag skulle inte gå omkring och vara sådär tjafsig med hunden som hon som hade den. Den skulle lyda direkt, annars skulle jag bli skitarg. Jag tänder på en fjortondels sekund. Och då skiter ju jag i om folk står och glor när jag gapar och skriker. En gång mötte jag ett gäng polishundar, ja hundpoliser också, och de hundarna, när de gick förbi - ingenting, inte en blick, svansarna helt stilla bara. Jag är ju van vid hundar som ska hälsa och kanske till och med slänger sig på en. Sånt hatar jag. Tappa balansen och bli nerdreglad. Men dom där svarta polishundarna, djävlar alltså vilken pli dom har på dom. En sån hund skulle jag ha.
   Och en del glor ju på en så man får gråta blod. Jag menar hundögon, stackars-mej-blicken. Hatar den hos hundar och människor. Jag var ihop med en kille en gång och så gjorde jag slut och då plockade han fram en sådan där hundblick. Vi satt på ett fik för jag klarade bara inte av att vara på nåt intimare ställe. Ja, och innan det hade jag nästan mjuknat lite för han var nämligen verkligen gullig och juste och så, men så trilla ögonen ner på kinderna och han kollade på mig liksom underifrån fast han var mycket längre än jag egentligen. Jag sa bara - »Du skulle se hur du ser ut nu« och så gick jag. Reste mig bara och gick. Kändes helt rätt då, kanske lite väl hårt såhär i efterhand.

   Så hund utan hundblick får det bli i så fall. Och ingen liten jävla fjanthund heller, sådana där som liksom rinner och trillar fram längs gatorna och blir helt slut efter tio meter. Ja, om man ska ha hund när man blir gammal. När man själv inte klarar kvarteret runt. Då blir det väl en tax eller pudel eller så. Fast jag undrar om jag skulle klara av sådana fjösar ens då. Förresten vet jag inte om jag tänker bli så gammal. En gång såg jag en gubbe på tv, han hade tatuerat sig på underarmen och det stod »Lev hårt - dö ung« med skitfula bokstäver, säkert gjort på fyllan. Ja, och så satt han där och var femti-sexti år. Det var så man kunde grina. Va fan skulle han göra så för? Hans liv blev ju ännu mer värdelöst. Jag vill leva länge. Om nu inte alla andra stupar runt omkring en. Det klarar jag inte bara av. Begravning och sånt. Bara nån snackar om cancer eller hjärtflimmer måste jag sätta mig ner och andas djävligt försiktigt så jag inte tuppar av.

   Fast själv, jag vet inte, ibland skiter jag i om det blir nu eller senare. Och tänk ifall man hade en hund och dog före den. Och så är det en sådan där trogen och trofast hund som sitter vid ens gravsten och gnäller. Så kan man bara inte göra. Hur länge lever en hund egentligen? Det kanske är för sent att skaffa en. Och tänk ifall man hade en som dog. Som man kanske hade fäst sig vid som en unge. Om jag hade en hund skulle jag antagligen gå och förbereda mig på att den skulle dö så jag inte skulle bli så deppig om den gjorde det. Fast
   Björn vill ju ändå inte ha nån så vad fan är det egentligen att tänka på. Ibland överanstränger man verkligen hjärnan i onödan. Ingen jävla schäfer som dreglar och hårar ner i soffan. Och ut ska dom ju hela tiden. Det regnar jämt när man har hund, säger Cilla. Antagligen sant.

   Jag har gått och tänkt. Det har Björn märkt. Han sa: »Vad fan är det du går och grubblar över nu då?« Jag tror att Björn funderar på att göra slut, men det sa jag förstås inte till honom. Ska han göra det så får han faktiskt åbäka sig till att säga det själv. Jag tänker inte hjälpa honom. Det känns så, alla möjliga tecken som pekar på det faktiskt. Han tittar aldrig på mig längre, inte om han inte måste i alla fall, aldrig frivilligt. Han tittar ju om jag ställer mig i vägen eller om jag byter kanal på tv:n men inte annars. Och om jag försöker vara lite gullig ibland, som härom kvällen, jag hade badat och smort in mig och så satte jag mig bredvid honom i soffan. Ja, han kysste mig ju i och för sig men hur han gjorde det! Han liksom tryckte läpparna mot mina som om det var hans jobb, som om det var en uppgift han tog sats och skulle utföra. Ja, sånt känns ju. En massa små saker. Men va fan.

   När vi träffades trodde jag aldrig att jag skulle sitta här och vänta på att han skulle våga säga att vi inte passar ihop längre, att han behöver vara fri, att vi ska vara kompisar ändå och gå och fika ibland, jag trodde inte det. Men där ser man.
   Han hade precis börjat spela med Dangerous igen när jag blev kär i honom. Jag tror faktiskt att det var lite därför, för att han spelade som jag blev kär. Även om man inte var packad var det liksom magiskt att stå där nedanför scenen och kolla när de spelade och vara en av alla som verkligen gillade dem. Stå där och låta musiken strömma igenom en och bulta i bröstet. Jag får knottror när jag tänker på det.

   Jag stod där nedanför scenen och de spelade verkligen bra, det syntes att de hade kul också. Enda gången man kan få se en grabb le riktigt varmt och utan någon baktanke det är då, på scen när de manglar på med gitarrerna och tittar upp och får syn på varandra. Då gnistrar det så det sprakar i ögonen på dem. De vet det kanske inte själva ens. Antagligen inte för då skulle de väl sluta på direkten. Om en kille ler utan att säga något måste han ju vara bög. Björn log mot Macke uppe på scenen och jag stod där nedanför och såg alltihop och då tänkte jag: sådär vill jag att han ska le mot mig också.

   Kom att tänka på ålarna. De fortplantar sig i Sargassohavet, bara där, det är sant, jag såg det på nåt naturprogram en gång. Om en ål skulle hamna nere i en brunn till exempel, så skulle den kunna leva i flera hundra år för att den väntar på att få simma till Sargassohavet och föröka sig. Det är så man kan grina. Ligger där djupt ner i brunnen och väntar. Jag är fan som en sån ål. Och Björn kan inte ens tänka sig att skaffa hund. Tre år har vi varit ihop nu.

   Nästan. Hur fan ska jag kunna hitta nån annan innan det är för sent? Cilla säger att det är lugnt, det finns så många snygga singlar i den här stan så du anar inte, säger hon, men va fan, säger jag då, lätt för henne att säga. Hon har ju redan varit i Sargasso. Så att säga. Men Björn och jag åkte till Teneriffa en jul. Jäklar, vi hade kul där. Det hade vi. Träffade ett par från Jönköping som var skittrevliga. Hon hette Amanda. Vi sa så klart att vi skulle hålla kontakten, man säger ju det. Det kändes som om vi skulle kunna bli riktiga polare. Men jag har ju Cilla förstås. Det är bara det att man får lust att prata om något annat ibland, lyssna på en annan röst. Jag kanske har drivit på om den där hunden för hårt. Bara för att jag tänkte att en liten valp skulle i alla fall vara mysigt. Och så såg jag den där schäfern och så blev jag liksom helt tom i huvudet. Det fanns inget annat än den där hunden, det var det enda jag ville ha. Björn sa nej, han gillar inte hundar, sa han, det vet du väl Katta, sa han. Och ju mer han sa det desto mer säker blev jag på att fick jag ingen hund så, ja vad fan då? Jag kan ju inte dra precis. Jag vill bo med Björn och ha en hund som ligger bredvid soffan i en korg på kvällarna när vi tittar på tv och som äter våran mat som vi inte orkar.

   »Jag vill inte ha någon hund, men du kan ju skaffa en, det är ju ditt val«, sa han en dag och ville att jag skulle förstå att om jag köpte en hund så fick jag flytta, då hade jag valt. Han försökte säga det lite sådär halvt om halvt på skoj, men jag märkte ju att han menade det. Att han tänkte att det skulle vara ett smidigt sätt att bli fri på, att jag valde hunden. Då kunde han gå ut med grabbarna igen varje helg och flirta lite hur som helst utan att vara nervös. Dra hem med någon, sitta och hänga på efterfester till fem, repa en hel helg utan att behöva gå hem för att äta maten jag har lagat eller kyssa mig. Det jobbet skulle han ju slippa då.

   En annan sak som jag kommer att sakna är snuset. Jo, faktiskt. Jag är väl den enda bruden i den här stan som gillar snusandet. Han får något annat sorts utseende, ansiktet förändras, snuset åker liksom upp i ögonen så de blänker, den där rörelsen med tungan för att rätta till, hålla kvar prillan, det värmer. Leendet förvandlas också, lite som att han håller emot, han måste ju hålla emot för att snuset inte ska flyga ut, han ser nästan blyg ut då. Hur han liksom formar läppen, kniper åt försiktigt, ja, bedårande, som mormor brukar säga. Man blir knäsvag, jag blir det menar jag. Jösses vad pinsamt.

   Jag menar, det är en sådan här sak jag aldrig skulle kunna säga till Cilia. Hon skulle gapflabba och titta på mig som om jag inte var klok i huvudet. Du har väl inte feber? skulle hon säga och låtsas allvarlig. Hångla med en kille som snusar är som att slicka på en klubba som man plockat upp från marken, eller något sånt skulle hon säga och det skulle inte gå att säga emot. Det luktar gott också tycker jag, men det kan man ju inte heller säga. Om man är tjej ska man tycka att det luktar koskit och nästan vara tvungen att hålla för näsan, annars kanske man är som de där flatorna som gillar att gå i skogen och leka överlevnadslekar. Det kanske går i andra städer, men här ska brudarna spraya sig med Poison eller vad det heter som man kan beställa på postorder. Fan. Om jag ska bli ihop med någon grabb igen ska jag försöka hitta en som snusar. Annars kan han vara lite hur som helst. Glad och inte så sabla cool, fatta vad jag är trött på grabbar som knappt kan prata för att det skulle verka för flamsigt. Man ska bara grymta lite och sedan är det bara att öppna flaskorna och grymta tillsammans till någon slocknar. Grisliv. Fast de tror att de är stenhårda rebeller. Nästa gång ska jag skratta ut dem när de kommer in i köket och plockar upp ölburkarna, eller också kanske jag ska slänga mig om halsen på dem och kvittra som en liten fågel. Björn skulle inte gilla det. Nej, fy fan. Och Cilia skulle väl hämta febertermometern på riktigt ifall hon var med.
   Det är klart jag kommer att bli deppig när Björn gör slut. Jag kommer att stänga in mig och glo på tv och snyfta över några gamla kort och Cilia kommer att ringa ibland eller komma över och säga att jag ska rycka upp mig och att det finns fler fiskar i sjön. Det kommer att vara för jävligt. Och så kommer jag inte att kunna låta bli att gå ut när Dangerous spelar på puben och stå där och stirra efter den där blicken. Tragiskt. Och så kommer jag att gå hem ensam till min nya lägenhet som det ekar i för att jag inte orkat sätta upp gardiner eller någonting. Då skulle det vara så himla mysigt om det satt en hund och hälsade en välkommen. Det måste inte vara en schäfer, bara det inte är en sådan där som man inte ser ögonen på. Man skulle ju kunna hälsa på arslet på dem utan att märka någon skillnad. Och de verkar förresten inte märka så mycket heller, de ser ju ingenting. Den bara - hallå, var det någon som sa något? Krakar.

   Jag kanske köper en hund. Han kan ju inte slänga ut mig på en gång. Tänk om jag skulle ta hem en valp. Jag tror inte det finns någon som skulle bli arg av en sådan sak. Man gråter ju nästan för att de är så söta. Ja, det skulle förstås vara det Björn kunde ha lite jobbigt med.

   Jamen, det är förstås det han är rädd för! Tänk om Peter kommer över för att dra några nya riff och så ligger Björn på golvet och låter en liten hundvalp slicka honom i ansiktet. Ja, och så frågar Peter till slut vad hunden heter för att säga någonting medan Björn reser sig upp och torkar av sig hunddreglet. Och jag svarar inte och då måste ju Björn säga att hon heter Esmeralda eller något sånt. Ja, jävlar.

   Fast det kan ju faktiskt vara så att Peter inte heller kan stå emot och så ligger de där båda två på golvet och säger - Essi,
   Essi, med jättesnälla röster. Det kanske skulle vara jättebra för deras relation, de skulle kunna komma närmare varandra på något sätt, ja, se andra sidor. De kanske skulle få en djupare och mer hållbar vänskap. Jag tror att en hund skulle kunna plocka fram en massa bra sidor hos Björn. Och hos mig också för den delen. Fast jag vet ju vem som skulle få gå ut i regnet och stå och vänta medan hunden sket och plocka upp det i sådan där påse. Det kommer Björn aldrig att göra. Plocka upp i påse alltså.

   Jag undrar vad han väntar på. Rätt tillfälle kanske. Att jag ska säga något. Han kanske inte har bestämt sig riktigt än. Han är den typen. Jag menar, om han går med och handlar någon gång kan han bli stående vid frysdisken och hänga skitlänge, bara för att han måste väga alla för- och nackdelar med olika sorters pommes frites. Sprödast? Billigast? Tjockast? Ja, you name it. Då kan man ju fatta att det tar lite längre tid att fundera ut om han ska göra slut med sin tjej som han har haft i flera år. Men det är ju jobbigt eftersom det syns så väl att han står där och väger för och emot, för och emot.

   Jag menar, i affären brukar jag till slut rycka tag i någon påse och kasta ner i vagnen som jag redan har hunnit fylla med allt annat vi ska ha. Jag brukar inte märka någon skillnad på stripsen och det tror jag inte han heller brukar göra. Det är väl samma deg i alla. Men nu har jag alltså ingen lust att hjälpa honom. Om jag rusar på kanske han tar fel beslut. Det kanske är för att han inte har något riktigt bra alternativ som han tvekar. Stå där utan. Jag vet fanimig inte hur jag ska göra för att vara det bästa alternativet. Vad ska jag locka med? Jag har då inte den snyggaste förpackningen. Är väl knappast billigast heller. Samma deg i alla.
   Dessutom kan jag aldrig hålla käften. »Kan du aldrig hålla käften«? skrek han igår kväll, men jag kan inte hålla käften, jag kan fan inte hjälpa det, jag blir nervös av att han är sådär tyst. Fast sedan var jag tyst, hela jävla kvällen, men det var inte så svårt. Mycket på tv. Jag kanske skulle sluta snacka, jag tror han skulle bli nervös av det, jag tror att han skulle sakna mitt prat. Han tycker att jag kan vara helvetes rolig ibland. Det har han sagt. Att jag får honom att skratta. Shit, varför kom jag på det, nu kommer jag att ha ståupp-show så fort han kommer hem och det kommer inte att vara kul. Jag kan inte vara rolig på beställning. Tänk att stå där på scen och så drar man jordens skämt och inte en jävel drar på munnen. Jobbigt läge. Pa-pa-pa-pam - får jag presentera världens roligaste Katta!

   Applåder. Vet ni vad som är svart och vitt och rött och inte kan vända sig i en korridor? - En nunna med ett spett i huvudet. Paus. Inga Applåder, inga flabb, man kan höra en knappnål falla. Ridå. Så skulle det bli hemma hos oss. Jag får helt enkelt hålla truten tills det är över. Jag menar en dag måste han ju antingen säga något eller också skita i det och börja bete sig som vanligt. Jag blir så rastlös. Om han säger att vi måste göra slut köper jag en hund. En schäfer. Eller någon annan sort. En valp. Den kommer ta mig fan att avguda mig.

ur Vår bostad, 2004-10-25


Närstudium

   1. Varför skulle textens berättarjag, Katta, vilja ha en polishund?

   2. Vad är »stackars-mej-blicken« för något? Vad tycker Katta om den?

   3. Vad säger Katta om killars leenden?

   4. Björn verkar rätt ointresserad av Katta. Hur märks det?
   
   5. En grabb ska inte vara så »sabla cool«, tycker Katta. Vad menar hon med det?
   
   6. Hur märks det att Katta redan har gett upp hoppet om sitt förhållande med Björn, trots att de lever tillsammans?
   
   7. Katta kommer på en möjlig förklaring till att Björn är så negativ till att skaffa hund. Vilken?
   
   8. Katta känner sig rastlös. Vad är det hon väntar på?
   
   
Funderingar
   
   Hur skulle du beskriva förhållandet mellan Katta och Björn?
   
   Hur ser Katta på sig själv?
   
   Katta talar om sig själv som en ål i en brunn. Hur tolkar du det?
   
   Varför återkommer Katta hela tiden till tankarna på att skaffa en hund?
   
   
Diskussion
   
   Ska Katta verkligen skaffa sig en hund? Kommer hon att kunna ta hand om den och uppfostra den på ett bra sätt? Eller är det någonting annat än en hund som Katta skulle behöva? Vad i så fall?
   
   
Eget skapande
   
   Hur utvecklas förhållandet mellan Katta och Björn? Tröttnar de på varandra eller skaffar de den där hunden till slut? Tänk dig att en av dem kommer hem en kväll och hittar ett brev från den andre. Vad står i det brevet? Skriv Kattas brev till Björn eller Björns brev till Katta.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki