Fandom

Svenskanoveller Wiki

Skatten i Mildenhall

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

En kommentar till nästa berättelse
   År 1946, för mer än trettio år sedan, var jag fortfarande ogift och bodde hos min mor. Jag förtjänade någotsånär på att skriva två noveller om året. Det tog fyra månader för mig att skriva en novell och lyckligtvis fanns det för­läggare både hemma och utomlands som var villiga att köpa dem.
   En aprilmorgon det året läste jag i tidningen om ett märkligt fynd av romerska silversaker. Det hade gjorts fyra år tidigare av en plöjare nära Mildenhall i grevskapet Suffolk, men av någon anledning hade fyndet hållits hemligt ända till dess. I tidningsartikeln sades det att det var den största skatt som man någonsin hade funnit på Brittiska öarna och att den nu hade förvärvats av British Museum. Plöjaren som hade hittat den hette Gordon Butcher.
   Sanna berättelser om fynd av riktigt stora skatter får det att rysa och kittla i benen på mig ända ner till fotsulor­na. Så snart jag hade läst artikeln rusade jag upp från stolen utan att ha avslutat min frukost, ropade adjö till min mor och rusade ut till bilen. Det var en nio år gam­mal Wolseley och jag kallade den Svarta pantern. Den gick bra men inte särskilt fort.
   Det var bortåt tjugo mil till Mildenhall från mig, en besvärlig färd på slingriga landsvägar och byvägar. Jag kom dit vid lunchtid och efter att ha varit på polisstatio­nen och frågat efter vägen hittade jag det lilla hus där Gordon Butcher bodde med sin familj. Han var hemma och åt lunch när jag knackade på dörren.
   Jag frågade om han skulle vilja berätta för mig hur han hittade skatten.
   "Nej, tack så mycket", sade han. "Jag har fått nog av journalister. Jag vill inte se en journalist till i hela mitt liv."
   "Jag är inte journalist", sade jag. "Jag skriver noveller som jag säljer till tidskrifter. Dom betalar bra." Sedan sade jag att om han ville berätta för mig exakt hur han hittade skatten så skulle jag skriva en alldeles sann histo­ria om det. Och om jag hade turen att kunna sälja den skulle jag dela honoraret lika med honom.
   Till slut gick han med på att tala med mig. Vi satt i hans kök i flera timmar och han gav mig en fängslande skildring. När han var färdig for jag över till den andra parten i den här historien, en äldre man vid namn Ford. Ford ville inte tala med mig utan stängde dörren mittför näsan på mig. Men vid det laget hade jag fått min histo­ria och gav mig iväg hem.
   Nästa morgon for jag till British Museum i London för att se på den skatt som Gordon Butcher hade hittat. Den var sagolik. Jag fick rysningar i hela kroppen bara av att se på den.
   Jag skrev berättelsen så sanningsenligt som jag nånsin kunde och skickade den till Amerika. Den köptes av tid­skriften
Saturday Evening Post och jag fick bra betalt. När pengarna kom skickade jag exakt hälften till Gordon But­cher i Mildenhall.
   En vecka senare fick jag ett brev från mr Butcher skri­vet på något som måste ha varit ett blad urrivet ur en skolelevs skrivbok. Där stod: "... Jag blev alldeles över­väldigad när jag fick se er check. Det var underbart. Jag vill tacka er..."
   Här följer berättelsen nästan exakt som den skrevs för trettio år sedan. Jag har ändrat mycket lite i den. Jag har bara tonat ner några av de svulstigare passusarna och tagit bort ett antal överflödiga adjektiv och onödiga me­ningar.


Vid sjutiden på morgonen steg Gordon Butcher ur säng­en och tände ljuset. Han gick barfota fram till fönstret, drog ifrån gardinerna och tittade ut.
   Det var i januari och det var fortfarande mörkt, men han kunde se att det inte hade snöat under natten.
   "Vilken blåst", sade han högt till sin fru. "Hör så det blåser."
   Hans fru hade stigit upp nu och stod bredvid honom nära fönstret, och de två stod där tysta och lyssnade på ljudet av den iskalla vinden, som kom svepande in över slättlandet.
   "Den är nordostlig", sade han.
   "Det blir alldeles säkert snö före kvällen", sade hon. "Mycket snö också."
   Hon var färdigklädd före honom och gick in i nästa rum och lutade sig över spjälsängen, där hennes sexåriga dotter låg, och gav henne en kyss. Hon ropade god mor­gon till de två andra äldre barnen i det tredje rummet, sedan gick hon en trappa ner för att laga frukost.
   En kvart i åtta tog Gordon Butcher på sig rock, mössa och läderhandskar och gick ut genom köksdörren, ut i den tidiga morgonens bitande vinterväder. När han gick över gården i halvdagern till skjulet där hans cykel stod kändes vinden som en kniv mot hans kind. Han drog ut cykeln, klev upp på den och började cykla framåt den smala vägen, rakt mot den hårda vinden.
   Gordon Butcher var trettioåtta. Han var inte någon vanlig lantarbetare. Han tog inte order av någon om han inte ville. Han hade egen traktor och med den plöjde hanandras åkrar och bärgade andras skördar på ackord. Hans tankar var helt uppfyllda av hustrun, sonen och de två döttrarna. Hans tillgångar bestod av ett litet tegel­hus, två kor, traktorn och hans skicklighet som plöjare.
   Gordon Butchers huvud var mycket underligt format. Baktill stack det ut som den spetsiga änden på ett enormt ägg, öronen stod ut och han saknade en framtand på vänster sida. Men ingenting av detta märktes särskilt mycket när man stod ansikte mot ansikte med honom ute i det fria. Han såg på en med stadiga blå ögon, som inte hade ett spår av någon illvilja, slughet eller sniken­het. Och det fanns inga sådana där smala rynkor av bit­terhet kring munnen, som man så ofta ser hos män som brukar jorden och ägnar dagarna åt att kämpa mot väd­ret.
   Hans enda egenhet, som han villigt erkände om man frågade honom, var att han talade högt för sig själv när han var ensam. Den vanan, sade han, kom sig av att han på grund av sitt arbete var helt ensam tio timmar om dagen sex dagar i veckan. "Det är ett visst sällskap för mig", sade han, "att höra min egen röst då och då."
   Han cyklade vidare framåt vägen och trampade kraftigt mot den hårda vinden.
   "All right", sade han, "all right, varför sätter du inte i gång och blåser lite? Är det här det bästa du kan? Herre jesses, det märks ju knappt att du är i farten idag!" Vin­den tjöt omkring honom och ryckte i hans rock och pres­sade sig genom det tjocka yllet, genom jackan inunder, genom skjortan och undertröjan, och den rörde vid hans nakna hud med iskalla fingertoppar.
   "Du är ju ljummen idag", sade han. "Du får allt ta i betydligt bättre om du ska få mig att huttra."
   Och nu tunnades mörkret sakta ut till ett ljusgrått morgonljus och Gordon Butcher kunde se himlens moln­tak, som hängde lågt över hans huvud och ilade med vinden. Molnen var gråblå, här och där med inslag av svart, en massiv massa från horisont till horisont som drogs iväg av vinden och gled förbi ovanför honom, som en stor grå metallplåt som rullades ut. Runtomkring ho­nom bredde Suffolks dystra och öde slättland ut sig kilo­meter efter kilometer i all oändlighet.
   Han trampade vidare. Han åkte genom utkanten av den lilla staden Mildenhall och vidare mot byn West Row, där mannen som hette Ford hade sitt ställe.
   Han hade lämnat traktorn hos Ford dagen före därför att hans nästa jobb var att plöja upp tre och ett halvt tunnland på Thistley Green för Fords räkning. Det var inte Fords mark. Det är viktigt att komma ihåg det, men det var Ford som hade bett honom göra arbetet.
   Det var en jordbrukare som hette Rolfe som ägde mar­ken på tre och ett halvt tunnland.
   Rolfe hade bett Ford se till att den blev plöjd därför att Ford, i likhet med Gordon Butcher, gjorde plöjningsarbete åt andra. Skillnaden mellan Ford och Gordon But­cher var att Ford var lite förmer. Han var en ganska väl­bärgad småbrukare som hade ett fint hus och ett stort område fullt av skjul med lantbruksredskap och maski­ner. Gordon Butcher hade bara sin enda traktor.
   Men när Rolfe vid det här tillfället hade bett Ford plöja upp hans tre och ett halvt tunnland på Thistley Green hade Ford inte tid med det utan lejde Gordon Butcher att göra det i stället.
   Ingen syntes till hemma hos Ford när Butcher kom dit. Han ställde ifrån sig cykeln, fyllde på fotogen och bensin i traktorn, värmde upp motorn, kopplade fast plogen baktill, klev upp på den höga sitsen och körde iväg till Thistley Green.
   Åkern låg bara drygt en kilometer bort och vid halv­niotiden körde Butcher traktorn in genom grindöppningen till själva åkern. Thistley Green var på sammanlagtomkring åttio tunnland och omgavs av en låg häck. Och fastän det faktiskt var en enda stor areal var den upp­delad på olika ägare. Det var lätt att urskilja de enskilda lotterna, för alla var odlade på olika sätt. Rolfes jordbit på tre och ett halvt tunnland låg borta i närheten av söd­ra gränsen. Butcher visste var den låg och han körde trak­torn runt utkanten av området och sedan inåt tills han kom till åkerlappen.
   Fältet var en stubbåker nu, täckt av korta och rutt­nande gula strån av korn, som hade skördats på hösten, och nu var den färdig att plöjas.
   "Plöj djupt", hade Ford sagt till Butcher dagen före. "Rolfe ska odla sockerbetor där."
   Man plöjer bara omkring tio centimeter djupt för korn, men för sockerbetor plöjer man djupt, mellan tjugofem och trettio centimeter. En hästdragen plog kan inte plöja så djupt. Det var först när traktorn hade kommit som jordbrukarna kunde plöja tillräckligt djupt. Rolfes mark hade djupplöjts för sockerbetsodling några år tidigare, men det var inte Butcher som hade plöjt då och den som hade gjort arbetet hade säkert slarvat och inte gått så djupt som han borde. Om han hade gjort det skulle det som nu kom att hända ha hänt redan då och det skulle ha blivit en helt annan historia.
   Gordon Butcher började plöja. Fram och tillbaka körde han och han sänkte plogen djupare och djupare för varje vända tills den till slut skar trettio centimeter ner i mar­ken och vände upp släta och jämna vågor av svart jord.
   Det blåste hårdare nu, vinden jagade in från det vilda havet, svepte över Norfolks slättland, förbi Saxthorpe och Reepham och Honingham och Swaffham och Larlingoch över gränsen till Suffolk, till Mildenhall och Thistley Green, där Gordon Butcher satt högt uppe på sin traktor och körde fram och tillbaka över den gula stubbåkern som tillhörde Rolfe. Gordon Butcher kunde känna den bitande kyliga lukten av snö inte långt borta, han kunde se himlens låga tak — inte längre svartfläckigt utan ljusa­re och vitgrått — som gled förbi ovanför hans huvud som en massiv metallplåt.
   "Jojo", sade han och höjde rösten över bullret från traktorn, "du är allt bra ilsken av dig idag. Det var ett himla blåsande och vinande och fräsande. Som ett frun­timmer", tillade han. "Precis som ett fruntimmer ibland på kvällen." Och han höll ögonen på plogfåran och log för sig själv.
   Klockan tolv stannade han traktorn, klev av och tog upp sitt lunchpaket ur fickan. Sedan satte han sig på marken i lä av de stora traktorhjulen och åt stora bröd­stycken och mycket små ostbitar. Han hade ingenting att dricka, för hans enda termos hade krossats av traktorns skakningar två veckor tidigare, och i krigstid — det här var i januari 1942 — fanns det ingen att köpa någonstans. Ungefär en kvart satt han på marken i skydd av hjulen och åt sin lunch. Sedan reste han sig och undersökte sprinten.
   I motsats till många plöjare fäste Butcher alltid sin plog vid traktorn med en träsprint, för om plogen råkade fast­na på en rot eller en stor sten skulle sprinten helt enkelt gå av genast så att plogen blev stående och billen inte fick några svårare skador. Över hela det svarta slätt­landet ligger det strax under ytan enorma stammar av gamla ekar, och en träsprint kan ofta rädda en plogbill från att bli förstörd. Fastän Thistley Green var välodlad åkerjord tog Butcher inga risker med sin plog.
   När han hade funnit att träsprinten var felfri steg han upp på traktorn igen och fortsatte att plöja.
   Traktorn nosade sig fram och tillbaka över åkern och lämnade en slät svart våg av jord efter sig. Och det blås­te fortfarande kallt men det kom ingen snö.
   Vid tretiden hände det.
   Det kom ett lätt ryck, träsprinten gick av och plogen blev stående. Butcher stannade, steg av och gick tillbaka till plogen för att se vad den hade stött emot. Det var underligt att det hände här på odlad mark. Det borde inte finnas några ekträd i jorden på den platsen.
   Han lade sig på knä bredvid plogen och började gräva upp jord runt spetsen på billen, som satt trettio centime­ter djupt. Det var mycket jord att ta upp. Han stack ner sina behandskade händer och grävde med alla fingrarna. Femton centimeter ner... tjugo centimeter... tjugofem... trettio. Han drog med fingrarna längs skäret tills de nåd­de spetsen på det. Jorden var lös och smulig och föll hela tiden ner i hålet igen som han grävde. Därför kunde han inte se spetsen på plogbillen. Han kunde bara känna den. Och nu kände han att spetsen verkligen satt fast mot någonting massivt. Han krafsade bort mer jord och gjorde hålet större. Han måste kunna se vad det var för sorts hinder han hade stött på. Om det var litet kunde han kanske gräva upp det med händerna och fortsätta att plöja. Om det var en trädstam måste han köra tillbaka till Fords ställe och hämta en spade.
   "Kom fram med dig", sade han högt. "Jag ska nog få ut dig ur ditt gömställe, ditt gamla ruttna elände." Och när han med fingrarna krafsade bort en sista handfull svart jord fick han plötsligt syn på den svängda kanten på något platt, som kanten på en stor tjock tallrik som stack upp ur jorden. Han gnuggade kanten med fingrar­na om och om igen. Sedan fick kanten med ens en grön­aktig glans och Gordon Butcher böjde huvudet allt djupa­re och kikade ner i det lilla hål som han hade grävt med händerna. En sista gång gned han kanten med fingrarna och plötsligt såg han tydligt den omisskännliga blågröna beläggningen på urgammal begravd metall och hans hjärta hoppade över ett slag.
   Det bör här nämnas att jordbrukarna i den här delen av Suffolk, och speciellt i Mildenhallsområdet, i många år har fått upp fornfynd ur jorden. Pilspetsar av flinta från urminnes tider har hittats i stort antal, men vad som är ännu intressantare är att man också har funnit romers­ka lerkärl och redskap. Det är känt att romarna föredrog den här delen av landet under sin besittning av Britan­nien, och därför är alla jordbrukare i trakten väl medvet­na om möjligheten att hitta något intressant under ett dagsverke. Och följaktligen var folk i Mildenhall ständigt uppmärksamma eftersom det kunde finnas en skatt i jor­den på deras mark.
   Gordon Butcher reagerade underligt när han fick se kanten på den stora tallriken. Han drog sig genast un­dan. Sedan reste han sig och vände ryggen mot det han just hade sett. Han tog sig bara tid att stänga av traktor-motorn innan han snabbt gav sig iväg i riktning mot vä­gen.
   Han visste inte exakt vad som fick honom att sluta grä­va och gå därifrån. Han kommer att svara att det enda han minns av de där första sekunderna var det tecken på fara som kom emot honom från den lilla grönaktigt blå fläcken. I samma ögonblick som han rörde vid den med fingrarna gick det som en elektrisk stöt genom hans kropp och han fick en stark förkänsla av att det här var något som kunde förstöra friden och lyckan för många människor.
   Till en början hade han bara önskat att komma bort från det, lämna det och slippa ha något mer med det att göra. Men när han hade gått några hundra meter började han sakta farten. Vid grinden som ledde ut från Thistley Green stannade han.
   "Vad i all världen är det med dig, Gordon Butcher?" sade han högt till den tjutande vinden. "Är du rädd på nåt sätt? Nej, jag är inte rädd, men jag har faktiskt inte lust att ta hand om det här ensam."
   Då kom han att tänka på Ford.
   Han tänkte på Ford i första hand därför att det var honom han arbetade åt, i andra hand därför att han viss­te att Ford samlade på gamla saker. Folk i trakten råkade då och då gräva upp gamla stenar och pilspetsar som de gav till Ford, och han placerade dem på spiselhyllan i sitt finrum. Man trodde att Ford sålde de där föremålen, men ingen visste eller brydde sig om vad han gjorde med dem.
   Gordon Butcher bestämde sig för att gå till Ford. Han gick snabbt ut genom grinden och nerför den smala vä­gen, runt den tvära vänsterkurvan och vidare till huset. Han fann Ford i det stora skjulet, där han stod böjd över en trasig harv som han höll på att laga. Butcher stod i dörröppningen och sade: "Mr Ford!"
   Ford såg sig om utan att räta på ryggen.
   "Jaha, Gordon", sade han, "vad är det?"
   Ford var medelålders eller kanske något äldre, skallig, långnäst och med ett slugt rävaktigt utseende. Hans mun var smal och butter, och när han såg på en och när man såg munnens spända drag och läpparnas smala buttra linjer förstod man att det var en mun som aldrig log. Hakan var liten, näsan lång och vass och han påminde om en gammal ilsken och listig räv från skogen.
   "Vad är det?" frågade han igen och tittade upp från harven.
   Gordon Butcher stod där i dörren, blåaktig om kinder­na av köld och lite andfådd, och gnuggade långsamt hän­derna.
   "Plogen fastnade och blev stående", sade han lugnt. "Det är metall där nere. Jag såg den."
   Fords huvud ryckte till. "Vad då för slags metall?" frå­gade han skarpt.
   "Platt. Alldeles platt som en jättestor tallrik."
   "Du grävde inte upp den?" Ford hade rätat på sig nu och det blixtrade till i hans ögon.
   Butcher svarade: "Nej, jag lät den ligga där och gick direkt hit."
   Ford gick snabbt bort till hörnet och tog ner sin rock från spiken. Han tog också mössa och handskar, letade fram en spade och gick mot dörren. Det var något besyn­nerligt med Butchers uppträdande, märkte han.
   "Ar du säker på att det var metall?"
   "Ja då", sade Butcher. "Full av ingrodd jord, men nog var det metall."
   "Hur djupt?"
   "Tretti centimeter. Toppen var i alla fall tretti centime­ter ner. Resten djupare."
   "Hur vet du att det var en tallrik?"
   "Det vet jag inte", sade Butcher. "Jag såg bara en liten bit av kanten. Men jag tyckte det såg ut som en tallrik. En jättestor tallrik."
   Fords rävansikte blev alldeles vitt av upphetsning. "Kom", sade han. "Vi går tillbaka och tittar."
   De båda männen gick ut ur skjulet, ut i den häftiga, ökande stormvinden. Ford ryste till.
   "Ett sånt förbannat ruskväder", sade han. "Förbanna­de blåst och kyla." Och han stack sitt vassa rävansikte djupt ner i rockkragen och började grubbla över vad But­chers fynd kunde innebära.
   Ford visste en sak som Butcher inte kände till. Han visste att en man vid namn Lethbridge, som var lektor i anglosaxisk fornkunskap vid Cambridge, hade gjort ut­grävningar i det distriktet år 1932 och att han faktiskt hade grävt fram grunden till en romersk villa på själva Thistley Green. Det hade Ford inte glömt och han skyn­dade på sina steg. Butcher gick bredvid honom utan att säga något och snart var de framme. De gick genom grin­den och över åkern till plogen, som låg ett tiotal meter bakom traktorn.
   Ford lade sig på knä vid framdelen av plogen och kika­de ner i det lilla hål som Gordon Butcher hade grävt med händerna. Han rörde vid kanten på den grönblå metallen med ett behandskat finger och skrapade bort lite mer jord. Han lutade sig längre framåt så att hans vassa näsa var ända nere i hålet. Han drog med fingrarna över den skrovliga gröna ytan. Sedan reste han sig och sade: "Vi drar undan plogen så att vi kan gräva lite till." Fastän det blixtrade i huvudet på Ford och han kände rysningar i hela kroppen lyckades han hålla rösten lågmäld och lik­giltig.
   Tillsammans drog de plogen ett par meter bakåt.
   "Ge mig spaden", sade Ford och sedan började han försiktigt gräva bort jorden i en cirkel på ungefär en me­ter i diameter runt den blottade metallbiten. När hålet var en halv meter djupt slängde han ifrån sig spaden och använde händerna. Han krafsade bort jorden och efter hand blev den lilla metallbiten större och större tills slut­ligen ett enormt, runt och tallriksliknande föremål låg blottat framför dem. Det var drygt en halv meter i diame­ter. Den nedre spetsen på plogen hade tydligen precis träffat den uppstående kanten på tallriken, för man kun­de se bucklan på den.
   Försiktigt lyfte Ford upp den ur hålet. Han reste sig, torkade bort jord från den och vände och vred på den. Det fanns inte mycket att se, för hela ytan var täckt av ett tjockt lager av en hård grönblå massa. Men han visste att det var en enorm tallrik, eller snarare ett fat, oerhört tungt och tjockt. Det vägde säkert bortåt tio kilo!
   Ford stod på den gula stubbåkern och stirrade på det väldiga fatet. Hans händer började darra. En intensiv och nästan outhärdlig upphetsning började stiga upp inom honom och han hade svårt att dölja det. Men han gjorde sitt bästa.
   "Nån sorts fat", sade han.
   Butcher låg på knä på marken bredvid hålet. "Måste vara ganska gammalt", sade han.
   "Det är kanske gammalt", sade Ford. "Men det är all­deles sönderrostat och förstört."
   "Det där ser då inte ut som rost", sade Butcher. "Det där grönaktiga är inte rost. Det är nåt annat..."
   "Det är grön rost", sade Ford lätt överlägset och där­med var det slut på diskussionen.
   Butcher, som fortfarande låg på knä, rotade omkring på måfå i det nu meter breda hålet. "Det är ett till här nere", sade han.
   Genast lade Ford ifrån sig det stora fatet på marken. Han lade sig på knä bredvid Butcher och inom några minuter hade de grävt fram ännu ett stort fat, täckt med en grön skorpa. Det var en aning mindre än det första och djupare. Mer en skål än ett fat.
   Ford reste sig och höll det nya fyndet i händerna. Det var också tungt. Och nu visste han med säkerhet att de hade stött på något fullkomligt fantastiskt. De hade fun­nit en romersk skatt och den var utan tvivel av rent sil­ver. Två saker pekade på att det var rent silver: för det första tyngden och för det andra den speciella typen av grön beläggning, orsakad av oxidation.
   Hur ofta påträffar man någonstans en romersk silver­pjäs?
   Nästan aldrig numera. Och hade så här stora föremål någonsin grävts fram tidigare?
   Ford var inte säker men han tvivlade starkt på det. De måste vara värda miljoner.
   Bokstavligen värda miljoner pund.
   Han andades hastigt och hans andedräkt bildade små vita moln i den kalla luften.
   "Det är ännu mer här nere", sade Butcher. "Jag kan känna hur det sticker upp överallt. Vi måste ta till spaden igen."
   Det tredje föremålet de fick fram var ännu ett stort fat, snarlikt det första. Ford placerade det i kornstubben till­sammans med de andra två.
   När Butcher kände den första snöflingan på kinden tit­tade han upp och såg borta mot nordost en stor vit ridå som var dragen tvärsöver himlen, en massiv vägg av snö som flög framåt på vindens vingar.
   "Nu börjar det!" sade han och Ford tittade runt och såg snön närma sig dem och han sade: "Det är en snöstorm. En jäkla förbannad snöstorm!"
   De båda männen stirrade på väggen av snö som rusade mot dem över fälten. Så var den över dem, överallt var det snö, och snöflingor trängde in i ögonen, öronen och munnen på dem och nerför halsen, överallt. Och när Butcher såg ner på marken några sekunder senare var den redan vit.
   "Det fattades bara det", sade Ford. "En sabla helvetes snöstorm!" Och han darrade och stack det vassa rävan­siktet djupare ner i rockkragen. "All right", sade han, "titta efter om det finns nåt mer."
   Butcher lade sig på knä igen och rotade omkring i jor­den, sedan drog han fram ännu ett fat och höll upp det, långsamt och obesvärat som om han bara hade råkat hit­ta något användbart i en hög sågspån. Ford tog det och lade det bredvid de andra tre. Sedan lade sig Ford på knä bredvid Butcher och började gräva i jorden tillsammans med honom.
   En hel timme var de båda männen kvar där ute och grävde och krafsade i det lilla meterbreda hålet. Och under den timmen hittade de och lade bredvid sig påmarken inte mindre än trettiofyra olika föremål! Där var fat, skålar, bägare, skedar, slevar och många andra saker, alla med samma gröna skorpa men fullt identifierbara. Och hela tiden virvlade snöstormen kring dem och snön samlades i små högar på deras mössor och axlar och flingorna smälte i deras ansikten, så att små strömmar av iskallt vatten rann nerför halsen på dem. En stor halv-frusen droppe dinglade hela tiden som en snödroppe från spetsen på Fords vassa näsa.
   De arbetade under tystnad. Det var för kallt för att pra­ta. Och allteftersom det ena värdefulla föremålet efter det andra grävdes fram lade Ford dem noggrant på marken i rader och gjorde då och då en paus för att sopa bort snön från ett fat eller en sked, som höll på att bli helt översnöad.
   Till slut sade Ford: "Det här är nog alltihop."
   "Ja."
   Ford reste sig och stampade med fötterna. "Har du en säck i traktorn?" frågade han och medan Butcher gick bort för att hämta säcken vände han sig om och stirrade på de trettiofyra pjäserna, som låg i snön vid hans fötter. Han räknade dem igen. Om de var av silver, vilket de måste vara, och om de var romerska, vilket de utan tvi­vel var, då var det här ett fynd som skulle bli en världs­sensation.
   Butcher ropade till honom från traktorn: "Jag har bara en gammal smutsig säck."
   "Den får duga."
   Butcher kom över med säcken och höll upp den medan Ford försiktigt stoppade ner föremålen. Alla gick i utom ett. Det massiva halvmeterbreda fatet var för stort för att gå ner genom öppningen på säcken.
   De båda männen frös ordentligt nu. I över en timme hade de legat på knä och grävt där ute på den öppna åkern medan snöstormen virvlade omkring dem. Det hade redan fallit närmare femton centimeter snö. Butcher var stelfrusen. Hans kinder var likbleka med blå fläckar, fötterna var helt domnade och när han rörde benen kun­de han inte känna marken under fötterna. Han frös myc­ket mer än Ford. Hans kläder var inte så tjocka och ändasedan tidigt på morgonen hade han suttit högt uppe på traktorn, utsatt för den isande vinden. Hans blåvita an­sikte var stelt och orörligt. Hans enda önskan var att få komma hem till familjen och brasan, som han visste brann i öppna spisen.
   Ford däremot tänkte inte på kylan. Hans tankar var helt koncentrerade på en sak: hur han skulle kunna kom­ma över den här fantastiska skatten för egen del. Hans möjligheter var inte särskilt stora, det visste han mycket väl.
   I England finns det en mycket besynnerlig lag gällande fynd av guld- och silverskatter. Den lagen är hundratals år gammal och följs strikt än idag. Den fastställer att om en person gräver upp ur marken, om det så är i sin egen trädgård, ett stycke metall som är av guld eller silver, så blir det automatiskt vad som kallas Treasure Trove, skatt­fynd, och blir kronans egendom. Kronan betyder numera inte den regerande kungen eller drottningen utan där­med menas landet eller regeringen. Lagen säger också att det är brottsligt att hemlighålla ett sådant fynd. Man får helt enkelt inte gömma fyndet och behålla det för sig själv. Man måste anmäla det genast, företrädesvis till polisen. Och om man anmäler det genast har man som upphittare rätt att av staten få en hittelön motsvarande fulla marknadsvärdet av det funna. Man behöver inte anmäla fyndet av andra metaller. Om man hittar värde­fullt tenn, brons, koppar eller till och med platina får man behålla alltihop, men inte guld eller silver.
   En annan underlighet med den här lagen är att det är den som hittar skatten som får belöningen av staten. Markägaren får ingenting — såvida inte upphittaren har gjort intrång på marken när han gör fyndet. Men om skattfinnaren har blivit lejd av ägaren att utföra ett arbete på hans mark så får han, upphittaren, hela belöningen.
   I det här fallet var skattfinnaren Gordon Butcher. Dess­ utom hade han inte gjort intrång. Han utförde ett arbete som han hade blivit lejd att göra. Den här skatten till‑ hörde därför Butcher och ingen annan. Det enda han behövde göra var att ta den och visa den för en expert, som genast skulle fastslå att den var av silver och sedanöverlämna den till polisen. Med tiden skulle han av sta­ten erhålla hundra procent av dess värde — kanske en miljon pund.
   Detta innebar att Ford skulle bli lottlös och det visste Ford. Han hade ingen som helst laglig rätt till skatten.
   Därför — så måste han ha resonerat för sig själv just då — låg hans enda chans att komma över det hela för egen del i att Butcher var en okunnig person, som inte kändetill lagen och hur som helst inte hade den blekaste aning om hur värdefullt fyndet var. Sannolikt skulle Butcher ha glömt alltihop efter några dagar. Han var för enfaldig, för naiv och godtrogen och osjälvisk för att tänka närma­re på saken.
   Där ute på den öde snöiga åkern böjde Ford sig nu ner och tog tag i det stora fatet med ena handen. Han reste upp det men lyfte det inte. Den nedre kanten på det vila­de i snön. Med andra handen grep han om toppen på säcken. Han lyfte inte den heller. Han bara höll i den. Och där stod han framåtlutad i snöyran med båda hän­derna liksom omfamnande skatten utan att direkt ta den.
   Det var en diskret och utspekulerad gest. Den lyckades på något sätt antyda äganderätt innan någon äganderätt hade diskuterats. Ett barn leker samma lek när det sträc­ker sig fram och sluter fingrarna om den största éclairen på fatet och sedan säger: "Får jag den här, mamma?" Därmed har barnet redan fått den.
   "Nå, Gordon", sade Ford där han stod och höll i säc­ken och det stora fatet. "Du vill väl inte ha nån av de här gamla sakerna."
   Det var inte en fråga. Det var ett konstaterande, format som en fråga.
   Snöstormen rasade fortfarande. Snön föll så tätt att de båda männen knappt kunde se varandra.
   "Du borde ge dig iväg hem och komma in i värmen", fortsatte Ford. "Du ser ju halvt ihjälfrusen ut."
   "Jag känner mig så också", sade Butcher.
   "Sätt dig på traktorn då och skynda dig hem", sade den omtänksamme och godhjärtade Ford. "Låt plogen stå kvar här och lämna cykeln hemma hos mig. Huvudsa­ken är att du åker hem och värmer dig innan du drar på dig lunginflammation."
   "Ja, det är nog bäst jag gör det, mr Ford", sade But­cher. "Kan ni klara den där säcken själv? Den är väldigt tung."
   "Jag kanske låter den vara idag", sade Ford likgiltigt. "Den får nog ligga här så går jag och hämtar den nån annan gång. Gamla rostiga grejor."
   "Adjö då, mr Ford."
   "Ajöken, Gordon."
   Gordon Butcher steg upp på traktorn och körde iväg i snöstormen.
   Ford tog säcken på axeln och med viss svårighet lyfte han sedan det massiva fatet med andra handen och stack det under armen.
   "Här bär jag nu", sade han medan han traskade fram­åt i snön, "här bär jag nånting som antagligen är den största skatt som nånsin har grävts upp i hela Englands historia."
   När Gordon Butcher kom stampande och flåsande ge­nom köksdörren till sitt lilla tegelhus sent samma efter­middag stod hans fru och strök vid brasan. Hon tittade upp och fick se hans blåvita ansikte och snöiga kläder.
   "Herregud, Gordon, du ser ju halvt ihjälfrusen ut!" utbrast hon.
   "Det är jag också", svarade han. "Hjälp mig av med kläderna, är du snäll. Jag kan knappt röra fingrarna."
   Hon tog av honom handskarna, rocken, jackan, den våta skjortan. Hon drog av honom stövlarna och strum­porna. Hon hämtade en handduk och gnuggade honom häftigt på bröstet och axlarna för att få i gång blodcirkula­tionen igen. Hon gned hans fötter.
   "Sätt dig här vid brasan", sade hon, "så ska jag ge dig en kopp varmt te."
   När han senare satt bekvämt i värmen med torra klä­der på sig och en kopp te i handen berättade han vad som hade hänt på eftermiddagen.
   "Han är en slug en, den där Ford", sade hon utan att titta upp från sin strykning. "Jag har aldrig tyckt om ho­nom."
   "Han blev alldeles till sig, det märktes tydligt", sade Gordon Butcher. "Ivrig som bara den."
   "Det må så vara", sade hon. "Men du borde ha haft bättre förstånd än att krypa omkring på alla fyra i isande snöstorm bara för att Ford sa åt dig att göra det."
   "Det går ingen nöd på mig", sade Gordon Butcher. "Jag har det varmt och skönt nu."
   Och det var — tro det eller inte — första och sista gång­en som skatten diskuterades hemma hos Butcher på flera år.
   Det bör påpekas att detta var under kriget, år 1942. Storbritannien var helt engagerat i ett desperat krig mot Hitler och Mussolini. Tyskland bombade England och England bombade Tyskland, och nästan varenda kväll kunde Gordon Butcher höra motordånet från det stora flygfältet vid det närliggande Mildenhall när bombplanen gav sig iväg till Hamburg, Berlin, Kiel, Wilhelmshaven eller Frankfurt. Ibland vaknade han tidigt på morgonen och hörde dem komma hem och ibland flög tyskarna över för att bomba flygfältet och då skakade Butchers hus av bombkrevaderna inte långt därifrån.
   Butcher själv var befriad från militärtjänst. Han var lantarbetare, en skicklig plöjare, och när han anmälde sig som frivillig 1939 fick han veta att han inte behövdes. Landets livsmedelsförsörjning måste upprätthållas, sade man, och det var livsviktigt att män som han fortsatte sitt arbete och odlade jorden.
   Ford, som hade samma syssla, var också befriad från militärtjänst. Han var ungkarl, bodde ensam och kunde därför leva ett hemligt liv och göra hemliga saker inom hemmets väggar.
   När de hade grävt upp skatten den där eftermiddagen i snöstormen bar Ford hem den och lade allting på ett bord i rummet på baksidan.
   Trettiofyra olika pjäser! De täckte hela bordet. Och av utseendet att döma var de i utomordentligt skick. Silver rostar inte. Den gröna oxidskorpan kan till och med skydda ytan på den underliggande metallen. Och man kan ta bort den helt om man är försiktig.
   Ford bestämde sig för att använda en helt vanlig silver­puts som hette Silvo och han köpte en stor mängd av den i järnhandeln i Mildenhall. Sedan tog han först det stora halvmeterbreda fatet, som vägde bortåt tio kilo. Han ar­betade med det på kvällarna. Han dränkte in det med Silvo och gnuggade och gnuggade. Han arbetade tålmo­digt med denna enda pjäs varenda kväll i över sexton veckor.
   Slutligen — en minnesvärd kväll — lyckades han gnug­ga fram en liten yta glänsande silver och på silvret fram­trädde en del av ett manshuvud i relief, förnämligt ut­format.
   Han fortsatte arbetet och gradvis blev det lilla partiet skinande metall allt större, den blågröna skorpan kröp allt längre utåt kanterna tills det stora fatet till slut låg framför honom i hela sin glans, helt täckt med ett under­bart mönster av djur och människor och många märkligasagolika motiv.
   Ford blev alldeles tagen av det stora fatets skönhet. Det var fyllt av liv och rörelse. Där fanns ett vilt ansikte inramat av tovigt hår, en dansande get med människohu­vud, det fanns män och kvinnor och djur av alla de slag, skuttande runt kanten, och allihop berättade utan tvivel en historia.
   Sedan tog han itu med att göra ren fatets undersida. Det tog många veckor. Och när arbetet var klart och hela fatet glänste som en stjärna på båda sidor placerade han det i nedre skåpet på sin stora ekbyffé och låste skåp­dörren.
   Därefter gav han sig i kast med de återstående trettio­tre pjäserna, en efter en. Han hade gripits av mani nu, ett ofrånkomligt tvång att få varje föremål att stråla i sin fulla silverglans. Han ville se alla trettiofyra pjäserna ut­lagda på det stora bordet i ett bländande arrangemang av silver. Det önskade han sig mer än något annat och han arbetade intensivt för att få sin önskan uppfylld.
   Så gjorde han ren de två mindre faten, sedan den stora räfflade skålen, därefter de fem slevarna med långt skaft, pokalerna, vinbägarna, skedarna. Vartenda föremål gjor­des rent med lika stor omsorg och alla gjordes lika ski­nande blanka, och när alla var klara hade det gått två år och det var 1944.
   Men ingen utomstående fick se härligheten. Ford dis­kuterade inte saken med någon, och Rolfe, ägaren till åkern på Thistley Green där skatten hade hittats, visste bara att Ford, eller någon som Ford hade lejt, hade plöjt hans mark synnerligen väl och mycket djupt.
   Man kan gissa varför Ford gömde skatten i stället för att anmäla fyndet för polisen som Treasure Trove. Om han hade anmält det skulle man ha tagit ifrån honom skatten och Gordon Butcher skulle ha fått hittelönen. En hel förmögenhet. Så det enda Ford kunde göra var att ligga på den och gömma den i hopp att längre fram kan­ske kunna sälja den i hemlighet till någon antikvitets­handlare eller samlare.
   Man kan förstås anlägga en välvilligare synpunkt på det och anta att Ford behöll skatten bara för att han älska­de vackra saker och ville omge sig med sådana. Ingen kommer någonsin att få veta sanningen.
   Det gick ännu ett år.
   Hitler besegrades.
   Och så en dag strax efter påsk 1946 knackade det på Fords dörr. Han öppnade.
   "Se, god dag, mr Ford. Hur står det till efter alla dessa år?"
   "God dag, doktor Fawcett", sade Ford. "Jag mår bra. Och hur är det själv då?"
   "Bara prima, tack", sade doktor Fawcett. "Det är länge sen sist, eller hur?"
   "Ja", sade Ford. "Det där kriget gav oss alla mycket extra jobb."
   "Får jag stiga på?" frågade Fawcett.
   "Javisst", sade Ford. "Kom in bara."
   Doktor Hugh Alderson Fawcett var en ivrig och kun­nig arkeolog som före kriget hade gjort det till en regel att besöka Ford en gång om året på jakt efter gamla ste­nar eller spjutspetsar. Ford brukade samla sådana före­mål under ett år och han var alltid villig att sälja dem till Fawcett. De var sällan av något större värde, men då och då hade det dykt upp något riktigt fint.
   "Jaha, ja", sade Fawcett och tog av sig rocken i den lilla tamburen. "Ja ja, ja ja. Det är nästan sju år sen jag var här sist."
   "Ja, det är länge sen", sade Ford.
   Ford visade in honom och tog fram en låda med pil­spetsar av flinta, som hade hittats i trakten. Några var fina, andra i mindre gott skick. Fawcett valde och vraka­ de och affären gjordes upp.
   "Ingenting annat?"
   "Nej, jag tror inte det."
   Ford önskade innerligt att doktor Fawcett aldrig hade kommit. Han önskade ännu intensivare att han skulle ge sig iväg så snart som möjligt.
   Just då upptäckte Ford något som fick honom att kall­svettas. Han såg plötsligt att han uppe på spiselhyllan hade lämnat kvar de två vackraste romerska skedarna från skattfyndet. De skedarna hade fascinerat honom därför att det på vardera stod inristat namnet på ett ro­merskt flickebarn, som antagligen hade fått skeden i dop­gåva av romerska föräldrar, som hade omvänts till kris­tendomen. Det ena namnet var Pascentia, det andra Pa­pittedo. Så vackra namn.
   Svettig av rädsla försökte Ford placera sig mellan dok­tor Fawcett och spiselhyllan. Han skulle kanske till och med kunna smyga ner skedarna i fickan, tänkte han, om han fick en chans.
   Han fick aldrig den chansen.
   Kanske hade Ford polerat dem så väl att en liten glimt av reflekterat ljus från silvret fångade doktorns blick. Vem vet? Hur som helst fick Fawcett syn på dem. Och i samma ögonblick han såg dem reagerade han blixt­snabbt.
   "Milda makter!" utbrast han. "Vad är det där?" "Tenn", sade Ford och svettades ännu mer. "Bara ett par gamla tennskedar."
   "Tenn?" utropade Fawcett och vred den ena skeden runt mellan fingrarna. "Tenn! Kallar ni det här tenn?" "Just det", sade Ford. "Det är tenn."
   "Vet ni vad det är?" sade Fawcett med en röst gäll av upphetsning. "Ska jag tala om för er vad det verkligen är?"
   "Det behövs inte", sade Ford aggressivt. "Jag vet vad det är. Det är gammalt tenn. Mycket vackert också." Fawcett läste inskriptionen med latinska bokstäver på skedbladet. "Papittedo!" utbrast han.
   "Vad betyder det?" frågade Ford.
   Fawcett tog den andra skeden. "Pascentia", sade han. "Så vackert! Det här är namnen på romerska barn. Och dom här skedarna, min vän, är av gediget silver! Gediget romerskt silver!"
   "Omöjligt", sade Ford.
   "Dom är magnifika!" utbrast Fawcett med hänförelse. "Dom är perfekta! Det här är otroligt! Var i all världen har ni hittat dom? Det är av stor betydelse att veta var ni har hittat dom! Fanns där nåt annat?" Fawcett skutta­de omkring i rummet.
   "Tja..." sade Ford och drog med tungan över sina tor­ra läppar.
   "Ni måste anmäla det här genast!" ropade Fawcett. "Det här är ett skattfynd! British Museum vill ha skedar­na, det är ett som är säkert. Hur länge har ni haft dom?"
   "Ett litet tag bara", svarade Ford.
   "Och vem hittade dom?" frågade Fawcett och såg stint på honom. "Hittade ni dom själv eller fick ni dom av nån annan? Det är viktigt! Upphittaren kan berätta allt om det!"
   Ford kände det som om rummets väggar slöt sig om­kring honom och han visste inte vad han skulle göra.
   "Ut med språket, människa! Ni måste väl veta var ni har fått tag i dom! Varenda detalj måste komma fram när ni lämnar in dom. Lova mig att ni genast går till polisen med dom."
   "Tja..." sade Ford.
   "Om ni inte gör det måste tyvärr jag anmäla saken", sade Fawcett. "Det är min plikt."
   Spelet var förlorat nu och Ford insåg det. Det skulle ställas ett otal frågor. Hur hittade ni dem? När hittade ni dem? Vad gjorde ni? Exakt var låg de? Vems mark plöj­de ni? Och förr eller senare måste namnet Gordon But­cher komma upp. Det var oundvikligt. Och när Butcher sedan blev utfrågad skulle han komma ihåg hur stort skattfyndet var och berätta allt om det.
   Så spelet var förlorat. Och det enda som återstod att göra var att låsa upp dörrarna till den stora byffén och visa doktor Fawcett hela skatten.
   Fords enda ursäkt för att han hade behållit allting och inte anmält det måste bli att han hade trott det var tenn. Om han bara höll sig till den förklaringen, sade han sig, kunde de inte komma åt honom.
   Doktor Fawcett skulle antagligen få en hjärtattack när han fick se vad som fanns i byffén.
   "Det finns faktiskt en hel del till", sade Ford.
   "Var då?" utbrast Fawcett och vände sig häftigt om. "Var då, människa? Visa mig det!"
   "Jag trodde faktiskt det var tenn", sade Ford och gick långsamt och mycket motvilligt fram till ekbyffén. "An­nars skulle jag naturligtvis ha anmält fyndet med detsam­ma."
   Han böjde sig ner och låste upp de nedre dörrarna på byffén. Han öppnade dem.
   Och då var doktor Hugh Alderson Fawcett faktiskt mycket nära att få en hjärtattack. Han kastade sig ner på knä. Han flämtade. Han höll på att storkna. Han började spotta och fräsa som en gammal tekittel. Han sträckte ut handen efter det stora silverfatet. Han tog det. Han höll det i sina darrande händer och ansiktet blev vitt som snö. Han sade inte ett ord. Han kunde inte. Han var bokstavligen både fysiskt och psykiskt förlamad av åsy­nen av skatten.
   Den intressanta delen av historien är härmed slut. Res­ten är rutin. Ford begav sig till Mildenhalls polisstation och gjorde en anmälan. Polisen kom omedelbart ochhämtade alla trettiofyra pjäserna och de skickades under bevakning till British Museum för undersökning.
   Sedan kom det ett brådskande meddelande från mu­seet till polisen i Mildenhall. Man hade konstaterat att det var den ojämförligt finaste romerska silverskatt som någonsin hade upptäckts på Brittiska öarna. Den var av enormt värde. Museet (som är en offentlig statlig inrätt­ning) önskade förvärva den. Man insisterade i själva ver­ket på att få förvärva den.
   Lagens maskineri satte i gång. Det ordnades med rätts­lig utredning och förhör i närmaste stora stad, Bury St:Edmunds. Skatten fördes dit under särskild polisbevak­ning. Ford blev kallad att inställa sig inför coronern och en jury på fjorton medlemmar, medan Gordon Butcher, den snälle och stillsamme mannen, blev inkallad som vittne.
   Förhöret ägde rum måndagen den 1 juli 1946 och coro­nern korsförhörde Ford ingående.
   "Ni trodde det var tenn?"
   "Ja."
   "Även sen ni hade gjort ren skatten?"
   "Ja."
   "Ni vidtog inga åtgärder för att upplysa nån expert om fyndet?"
   "Nej."
   "Vad tänkte ni göra med föremålen?"
   "Ingenting. Behålla dom bara."
   Och när Ford hade avlagt sitt vittnesmål bad han om tillstånd att få gå ut i friska luften därför att han inte mådde bra. Ingen var förvånad.
   Sedan kallades Butcher in och med några enkla ord berättade han om sin del i det hela.
   Doktor Fawcett avlade vittnesmål, liksom flera andra lärda arkeologer som alla intygade skattens enorma vär­de. De sade att den var från 300-talet efter Kristus; att den var en förmögen romersk familjs bordssilver; att den antagligen hade grävts ner av ägarens förvaltare för att den skulle räddas från pikterna och skoterna, som ström­made ner från norr omkring 365-67 och ödelade många romerska kolonier. Den man som hade grävt ner den dödades antagligen av pikterna eller skoterna och skatten hade legat gömd i jorden ända sedan dess. Hantverket var magnifikt, sade experterna. En del av det kunde kan­ske ha utförts i England, men det troligaste var att pjäser­na var gjorda i Italien eller Egypten. Den finaste av dem var förstås det stora fatet. Huvudet i mitten föreställde havsguden Neptunus med delfiner i håret och tång i skägget. Runtom honom skuttade havsnymfer och havs­vidunder. På fatets breda kant figurerade Bacchus och hans följe. Man drack vin och festade. Där var Herkules, ordentligt berusad, stödd av två satyrer, och lejonskinnet hade ramlat ner från hans axlar. Pan var också med och dansade på sina bockben med herdepipan i handen. Och överallt var det backanter, rusiga kvinnor som dyrkade Bacchus.
   Rätten fick också veta att flera av skedarna bar kristus­monogram (Chi-Rho) och att de två som bar namnen Pascentia och Papittedo utan tvivel var dopgåvor.
   Experterna avslutade sina vittnesmål och rätten ajourne­rade sig. Juryn återvände snart och dess utslag var över­raskande. Det föll ingen skuld på någon för någonting, men skattfinnaren var inte längre berättigad till fullt ve­derlag från kronan därför att fyndet inte hade anmälts genast. Ändå skulle det antagligen betalas ut en viss er­sättning och därvid förklarades både Ford och Butcher som upphittare.
   Inte Butcher. Ford och Butcher.
   Det finns inte mer att säga än att skatten förvärvades av British Museum, där den nu finns att beskåda i all sin prakt i en stor monter. Och folk har redan kommit långväga ifrån för att se dessa underbara föremål som Gordon Butcher fann under sin plog den där kalla och blåsiga vintereftermiddagen. En dag kommer det att skrivas en avhandling om dem, full av hypoteser och dunkla slut­satser, och personer inom arkeologiska kretsar kommer i all framtid att tala om skatten i Mildenhall.
   Som en gest belönade British Museum de båda upphit­tarna med tusen pund vardera. Butcher, den egentlige upphittaren, blev glad och överraskad över att få så myc­ket pengar. Han insåg inte att om han hade fått ta med skatten hem genast så skulle han med all säkerhet ha anmält fyndet och skulle på så sätt ha blivit berättigad till hundra procent av dess värde, vilket kunde ha blivit något mellan en halv och en miljon pund.
   Ingen vet vad Ford tänkte om det hela. Han måste ha blivit lättad och kanske lite förvånad när han fick höra att rätten hade trott på hans historia om tenn. Men fram­för allt måste han ha blivit förtvivlad över förlusten av sin stora skatt. Resten av sitt liv skulle han säkert för­banna sig själv för att han hade lämnat kvar de där två skedarna på spiselhyllan så att doktor Fawcett fick syn på dem.

Originalets titel: The Mildenhall Treasure ur novellsamlingen: The Wonderful Story of Henry Sugar and Six More publicerad 1977. Översatt till svenska av Pelle Fritz-Crone 1989.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki