Fandom

Svenskanoveller Wiki

Skepp som mötas

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Sutro Miller

DET VAR i det gamla kinesiska hörnskåpet jag fann det. I detta snidade skåp, dekorerat med inläggningar av pärlemor, som vi brukade kalla "teburken" när vi ville retas med gamle Charley.
   Det var ett handskrivet brev, tydligen resultatet av stor tankemöda, eftersom det gjorts talrika överstrykningar och tillägg allteftersom nya idéer dykt upp i Charleys hjärna.
   Jag tände en cigarr, slog mig ner i en fåtölj och började läsa detta märkliga dokument.

Käre gamle vän!
   När Du läser detta är jag för länge sedan död och begraven, och kanske borde jag ha berättat alltsammans tidigare — fast jag betvivlar att Du skulle ha ansett det värt att lyssna på — men någonting, jag vet inte vad, kanhända rädsla för att Du inte skulle tro mig, eller vördnad — ja, vördnad är rätta ordet — för skuggorna av de två huvudpersonerna i historien, har hindrat mig från att göra det. Du kanske tycker att jag är enfaldig också, gamle vän, för att jag sätter en sådan tilltro till en så tvivelaktig historia. Jag inbillar mig att det finns mer i den än ögat ser, och jag är säker på att spiritualisterna i vår umgängeskrets skulle uttrycka det på ett mer övertygande sätt.
   Innan jag börjar, Jack, vill jag bara fråga Dig om en sak. Visste Du att det före gryningen den 22 oktober 1875 saknades en liten bit i rocken på Lord Nelson där han stod på sin kolonn på Trafalgar square, och att den var isatt igen på morgonen? Och lade Du i så fall märke till att han just den dagen hade ändrat ställning en aning och i en veckas tid förblev i den ställningen så att han tittade åt sydost ? Nej, naturligtvis gjorde Du inte det — och av miljoner människor som Du (jag menar inget förklenande, gamle vän), som medvetet eller omedvetet, måste ha sett på Nelson den morgonen, var det förmodligen inte en enda en som lade märke till förändringen hos honom. Det skulle jag inte ha gjort själv heller, om jag inte hade gått dit speciellt för att se på honom. Men jag skall förklara:
   Alltsammans hände på kvällen den 21 oktober 1875. Minns Du den kvällen när vi gick och såg "The Cross Roads" tillsammans och Du följde Marion hem? Nåväl, ungefär en kvart över elva var jag på väg till Waterloo station. Vi hade visserligen tagit oss ett par glas och var lite upprymda, men jag har tänkt en hel del på mitt tillstånd den kvällen, och jag vet att jag var spik nykter. Hur som helst, när jag korsade bortre änden av Trafalgar square hörde jag det mest egendomliga ljud man kan tänka sig. Det var till hälften ett skrockande, till hälften en flämtning, och lustigt nog väckte det snarare nyfikenhet än rädsla hos mig. Det lät så förväntansfullt och lättat, och samtidigt så respektfyllt, att jag kände mig tvungen att ta reda på var det kom ifrån. Uppenbarligen var det från sydöstra delen av torget, och på grund av den dåliga belysningen på den tiden kunde jag först inte upptäcka något som förklarade saken. Men efter att ha stirrat en lång stund urskilde jag till slut en hopkrupen gestalt som satt vid foten av Napiers staty. Jag hörde den skrocka igen (om det nu kunde kallas så), men sedan tror jag den måste ha fått syn på mig, för ljudet upphörde tvärt, och den började hosta skrällande och ihåligt, och ljudet påminde mig om kol som vräks ner i en kolkällare.
   Som jag redan nämnt var jag lite upprymd den kvällen, och jag var också ung och självsäker — jag hade just, om Du minns, klarat min första tenta i medicin — så jag närmade mig den hopkrupna gestalten och mumlade att jag var en vän och skulle göra allt jag kunde för att hjälpa den om den var i knipa. Detta väckte byltet till liv, vill jag lova — det var som om en enorm svart manet plötsligt hade beslutat sig för att ta mänsklig gestalt och drog ihop sig och plupp! ut kom något farande och landade på fötterna — en man. Men som sådan var han ett rätt skralt exemplar. En gång i tiden hade han förmodligen varit ovanligt lång och bred i proportion därtill, men nu var han nästan dubbelvikt, och eftersom han inte kunde stödja på vänstra benet, lät han det hänga slappt medan han drog sig fram med hjälp av det andra och en knölpåk. Hans ansikte hade djupa fåror kors och tvärs, men jag kunde tydligt se i det ett uttryck av spänd förväntan, av förvånande iver. Under hakan satt en sådan där gråvit skepparkrans som var så populär bland sjömän under den tidiga viktorianska eran, men den hade vuxit ut så långt att den i den skumma belysningen fick honom att se ut som en sorgligt ovårdad elisabetansk hovman. Hans händer, som var bruna och ådrade, ryckte och skakade när han fumlande försökte dra ihop sina lappade paltor om sig. De var översållade med hål och såg ut som en uniform av något slag, som om den tillhört en uttjänt buktalardocka. Vid det laget började min nyfikenhet ge vika för något besläktat med rädsla, och den tilltog när jag såg honom släpa sig fram till mig med hjälp av sin knölpåk. När han var bara någon meter ifrån mig stannade han, och jag såg hans huvud sträckas fram mot mig på en som det föreföll oändligt lång hals. Du kan inte föreställa Dig, käre vän, hur hemskt det kändes — han var en sådan ruggig gammal kuf. Hans huvud tycktes formligen dras ut från kroppen, som om det hölls fast vid axlarna med ett gummiband. Jag väntade mig nästan att få se det antingen lossna och flyga i ansiktet på mig eller lika plötsligt fara i väg i motsatt riktning. Men ingenting i den stilen hände, och med ens drog han sig tillbaka en aning. Så började han tala, och hans röst lät skrovlig och skrämmande för att den var så nära mig.
   "Vad gör ni här ?" frågade han.
   Du förstår säkert att lättnaden över att höra att han hade en röst att tala med var så oerhörd att jag kunde ha skrikit högt, svurit eller rent av slagit honom i skallen med min käpp. I stället svarade jag:
   "Ah, jag kom bara hit för att ta mig en titt på Nelson, farbror lilla!"
   Detta hade en säregen effekt på den gamle gynnaren. Det var rent otroligt hur någon kunde genomgå en så fullständig förändring. Han sträckte på sig och intog förvånansvärt snabbt en ställning så nära "Giv akt!" han förmådde. Samtidigt flög högra handen upp till pannan i en stram honnör, så som sjömännen gjorde för hundra år sedan. Jag häpnade över denna märkliga förvandling, men innan jag hann hämta mig tillräckligt för att säga något, grep hans gamla händer, eller jag kanske snarare skulle kalla dem "känselspröt", tag i min överrock och drog mig ner till hans plats vid sockeln till Napiers staty.
   Förbryllad satte jag mig — pladask — bredvid honom, och jag hann inte protestera eller ens fråga vad han hette förrän han bröt tystnaden genom att börja berätta sitt livs historia — vilket tycktes vara en omåttlig lättnad för honom. Jag tror, käre vän, att han betraktade mig som något slags själsfrände sedan jag fällt den där anmärkningen om Nelson.
   "Jag har kommit för att se honom jag också, sir", sa han och gjorde en paus. "Jag heter Tom Vellacott, och jag är född år 1790" (han var alltså 85 nu) "i Devonshire, och större delen av mitt liv har jag tjänstgjort på sjön." Han talade snabbt och stötigt, det lät som en smattrande kulspruta. Tonen var aggressiv men ändå på något sätt ivrig och tillitsfull. Jag mumlade något för att visa att jag var intresserad, men han behövde ingen uppmuntran och fortsatte nästan omedelbart.
   "Från det jag var pojke, sir, hade jag dyrkat honom där", (han pekade vördnadsfullt på Nelson), "och jag längtade alltid efter att få komma på hans skepp. Jag tjänstgjorde som ammunitionsmatros på Mercury ett år mot fransoserna och sen placerades jag på Victory."
   Han drog ett djupt andetag, och det visslade i hans gamla lungor som vinden i en tunnel.
   "Ja, sir, jag var på Victory med amiral Nelson, och jag var med honom vid Trafalgar" — detta sista nästan viskade han som om han förrådde en statshemlighet, men vid det laget tycktes han inte lägga märke till min närvaro. Han höll blicken riktad rakt framför sig som om han spanade i mörkret efter sin gamle befälhavare.
   "Ja, redan från första dan då jag kom ombord verkade Nelson fatta tycke för mig. Första gången han såg mig på däck, frågade han mig var jag hade kommit ifrån och ville veta allt om mig, och senare varnade han mig för att göra saker som en sjöman inte borde göra, och han sa alltid att jag en vacker dag skulle bli kapten på min egen skuta, men det skulle betyda hårt arbete och ta lång tid. Och varje gång han såg mig nånstans på fartyget brukade han ge mig en vänlig nick, vem han än hade med sig. Kvällen före slaget vid Trafalgar kommer jag in i hans hytt för att lämna honom ett meddelande. Då säger han, lugnt och stilla: 'Tom, min gosse, jag har fått stort förtroende för dig ombord på det här fartyget, för du är renhårig och pålitlig, och jag hoppas du fortsätter att vara sådan även efter min död.' Detta gjorde mig ganska överraskad och förvirrad, men jag lyckades få ur mig att jag hoppades att den dagen skulle vara mer avlägsen än han trodde. 'Nej, Tom, min gosse', säger han och fattar tag i min arm strax nedanför armbågen så här, sir. 'Nej, Tom, i morgon blir min sista dag. Men om du fortsätter att vara ärlig i hela ditt liv, så kanske du blir kapten på ditt eget skepp, och sen, när din tid är ute, kanske vi möts i en annan och bättre värld.' Därmed, sir, ger han mig det näst sista leendet jag nånsin fick av honom, och jag snubblade ut ur hans hytt med en tjock klump i halsen. Nåväl, sir, jag såg inte skymten av honom nästa dag förrän han var mitt i striden. Jag stod rätt nära honom, för min kanon hade skjutits sönder och det var nästan för många ammunitionsmatroser till de kanoner som fanns kvar. Jag stod där och väntade, i den händelse att jag skulle behövas, när plötsligt en kula kom vinande som bara snuddade vid honom och slet bort en bit av hans rock. Helt lugnt och sansat, som om det vore den vardagligaste sak i världen, ser han den fladdra ner alldeles intill mig.
   'Tom', säger han, 'får jag den där.' Och när jag var på väg till honom med den, trodde jag att han mitt i striden stod och funderade på om han skulle låta lappa rocken eller skaffa en ny. Jag hade nästan hunnit fram till honom när jag plötsligt kände att det sved till ordentligt, just här, sir."
   Tom Vellacott tryckte handen mot högra sidan där en kula genomborrat hans lunga och grimaserade vid minnet av smärtan. Han gjorde en paus och jag hörde bara hans väsande andhämtning och trampet av en patrullerande konstapel.
   När han fortsatte kunde jag knappt höra vad han sa, och han vred nervöst händerna. Han stirrade förskräckt framför sig som om han upplevde det hela på nytt.
   "Jag öppnade ögonen och såg lord Nelson ligga på däcket, knappt sex meter ifrån mig, och långsamt lyfte han på huvudet och fick syn på mig. Jag är övertygad om, än i denna dag, att han kände igen mig fast han låg döende, sir, och han gav mig sitt sista leende. Det var mer än ett leende, om ni förstår, sir, det var ett slags välsignelse och en förhoppning på en gång — jag kan inte bättre förklara det. Sen visste jag inte mer förrän ..." Han gjorde en paus i vad som föreföll mig en evighet. Han tycktes ha glömt mig helt och hållet vid det laget och väntade på att något skulle ske. Han fortsatte mekaniskt ". . . förrän fyra dar senare då skeppsläkaren väckte mig till sans. Då . . . visste jag att han var död."
   Hans röst bröts av en snyftning. Efter en stund fortsatte han:
   "Och, sir, jag bedyrar att jag har fortsatt att vara ärlig och rättskaffens tack vare honom, och precis som han sa blev jag kapten på mitt eget skepp, och varje år sen dess har jag klätt upp mig i min kaptensuniform för att visa honom att han inte misstog sig och gått hit och satt mig framför statyn och väntat på att han ska komma ner till mig och fråga efter den där biten av rocken."
   Han gjorde en kort paus.
   "Ni har förstås lagt märke till att han fortfarande saknar den, sir ?"
   Det hade jag inte, så jag teg och väntade på att han skulle säga mera, men han hade tydligen inte mer att berätta. Jag vågade inte öppna munnen för jag litade inte på min egen röst. Det är svårt att beskriva vad jag kände. Hela situationen föreföll mig så overklig, och ändå var jag säker på att mannen var vid sina sinnens fulla bruk, och dessutom blev jag mer och mer övertygad om att någonting skulle hända.
   Och det gjorde det också — innan jag knappt hunnit blinka. Tom Vellacott stack ner handen i fickan och drog upp ett litet paket inslaget i silkespapper och ombundet med ett fransigt sidenband. Med febriga, knyckiga rörelser öppnade han det och inuti låg en liten marinblå tyglapp, som han kärleksfullt slätade ut över knäet medan han mumlade för sig själv. Det fanns en stämning i luften som jag inte kunde identifiera. Plötsligt slog Big Ben tolv slag. Det som sedan följde är alldeles sant, det svär jag på, men jag kan inte vänta mig att Du skall tro vartenda ord av det, gamle vän.
   Uppifrån Nelsons kolonn kom en mörk gestalt emot oss. Jag hörde en flämtning från Vellacott bredvid mig och såg honom mödosamt resa sig upp, vackla och falla framstupa. Jag böjde mig över honom i tron att han var död, men han reste sig utan min hjälp och stödjande sig på sin knölpåk stultade han emot gestalten som långsamt närmade sig oss. Jag blev som paralyserad av rädsla och kunde inte för mitt liv ropa på konstapeln som gick på pass bara ett par hundra meter därifrån utan att ha en aning om vad som hände.
   Då lade jag märke till något som jag inte hade sett tidigare. Gestalten var något undersätsig och hade en trekantig hatt på huvudet. Ena ärmen var uppfäst på hans rock. Långsamt släpade sig Vellacott närmare gestalten, och den scen som följde skall jag aldrig glömma om jag så lever tills jag blir lika gammal som han. Jag kunde se allt som försiggick tydligt och klart, för hela gestalten var omgiven av ett blåaktigt sken. När de var tre meter ifrån varandra slog Vellacott ihop klackarna och gjorde honnör. Honnören besvarades, varpå Vellacott sjönk ner på knä och höll fram, med bägge händerna, den tygbit som han bevarat under alla dessa år. Nelson böjde sig ner och kysste den gamle trotjänaren på pannan, tog emot tygbiten och försvann i natten. Vellacott föll framstupa — död!

Nästa dag, som sagt, stod Nelson på sin kolonn en aning vänd åt sydost, huvudet var något sänkt och rocken lagad.

Först publicerad under namnet Ships That Pass i "Ghost Stories" 1947, Sentinel Publications.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki