FANDOM


Av: Astrid Lindgren

Det är bra att ha en farmor, särskilt en som kan berätta spökhistorier. Det hade vi, min bror och jag. Farmor bodde i en liten röd stuga som låg alldeles vid ena änden av en rullstensås. Jag vet inte vilket som var mest spännande, rullstensåsen eller farmors spökhistorier. Men en sak är säker, det var roligt att hälsa på hos farmor, och vi gjorde det ofta, min bror och jag. Fastän det var bra långt att gå, över ängar och genom hagar och över tallbackar, tills vi äntligen såg farmorsstugan ligga där liksom i en grop nedanför åsen. Och där inne i stugans lilla kök satt farmor, hon som var så snäll och kunde berätta så bra.
   Det dröjde inte länge förrän vi kom med det vanliga:
   "Farmor, berätta om Skinn Skerping!"
   Och då gjorde farmor det. Så här ungefär sa hon:
   "I den socknen där jag föddes fanns det för hundratals år sen en dräng, Skinn Skerping hette han."
   "Men var du verkligen född då", frågade jag.
   Farmor fnyste.
   "Har jag sagt det? Inte jag, din toka! Men min farmor, hon kunde berätta om honom, så jag blev rent mörkrädd, liten dum unge som jag var!"
   "Din farmor, hade hon sett Skinn Skerping", frågade min bror.
   "Nej, det hade hon inte. Men hennes farmor hade visst gjort det, tror jag. Åtminstone brukade hon berätta om honom när min farmor var liten."
   "Och nu är det din tur, farmor", sa jag. "Hur var det nu?"
   "Jo, Skinn Skerping, han var en vildtoring och gjorde för jämnan en massa hyss och galenskaper", sa farmor. "Ändå var han dräng hos prästen och borde ha haft bättre vett. En som han inte tyckte om, Skinn Skerping, det var klockarn, honom var han osams med."
   "Klockarn, det var han som spelade psalmerna i kyrkan om söndagarna", sa min bror för att farmor skulle förstå att vi hängde med.
   "Ja", sa farmor, "och ibland spelade han om nätterna också. På orgeln i kyrkan, för dit hade han ju nyckel och kunde komma och gå som han ville. Och musik tyckte han om både natt och dag, den klockarn. Men en mörk höstkväll fick Skinn Skerping i sin syndiga skalle att nu skulle han skrämma klockarn ordentligt."
   "Vad gjorde han då", frågade min bror, fastän han visste det lika bra som jag.
   "Den luvern, han hade spökat ut sej i vita lakan och satt på sej ett skråpansikte som det lyste om. Och nu smög han sej efter in i kyrkan.
   Och där sitter nu den stackars klockarn så lugnt och spelar så ljuvligt, då hörs där i Guds hus ett gruvligt ramande, och framme vid altaret står det en avgrundsande, det hemskaste spöke, undra på att klockarn gav till ett illskrik och satte av mot utgången så fort bena bar honom. Men efter kom spöket och jagade honom genom hela kyrkan. Klockarn sprang för livet, och det var i sista stund han räddade sej ut genom dörren. Men efter kom spöket och skulle också ut, ja, Skinn Skerping skulle också ut, för ensam inne i kyrkan tordes han inte vara. Han var rädd för spöken han också! Men han fick sitt straff. Just när han pressar sej ut genom kyrkdörren, känner han hur någon bakifrån hugger tag i honom, och då isas blodet av skräck i hans ådror. För vem kan det vara som hugger honom i nackskinnet om inte ett spöke eller kanske rentav Gud fader i himmelen som vill straffa honom för vad han har gjort mot klockarn. Och i Guds hus till på köpet.
   Nästa dag var en söndag, och när sockenborna med prästen och klockarn i spetsen kommer till kyrkan, då hittar de Skinn Skerping liggande kall och stel precis utanför kyrkdörren. Men det var varken ett spöke eller Gud fader i himlen som hade sträckt ut sin hand efter Skinn Skerping, det var den tunga kyrkdörren som hade slagit igen och klämt fast hans spökdräkt så att han inte kunde komma loss."
   "Var han död", frågade jag, fastän jag visste hur det var.
   "Nej, han var inte död", sa farmor. "Men han var inte levande heller, långt ifrån. För blodet hade ju isats i honom och tinade aldrig mera opp. Och på det viset blev Skinn Skerping ett spöke. Så går det när man skräms i Guds hus! Varken prästen eller kyrkfolket visste vad de skulle göra med honom. Begrava honom kunde de ju inte, när han inte var ordentligt död. De tog helt enkelt och ställde upp honom, stel och styv som han var, vid kyrkväggen. Och där fick han stå."
   "Hur länge då", frågade min bror, fast vi hade hört det så många gånger. "I hundra år", sa farmor. "Länge efter sen klockarn var både död och begraven och prästen också, stod Skinn Skerping där och spökade, så folk gick långa omvägar i rena förskräckelsen. De ville inte gå i närheten av honom."
   "Men hur var det med prästens piga", frågade min bror, och jag ryste, för nu börjades det på allvar.
   "Då hade det för länge sen kommit en ny präst i prästgården", sa farmor. "Och han hade en piga som inte var rädd för nånting, varken spöken eller jävlar eller gastar eller andra avgrundsandar.
   Och en höstkväll var det kalas i prästgården. Mycket ungdom var där, och då var det en galning som undrade om pigan verkligen inte var rädd för nånting. 'Om du är så modig, så kan du gå opp till kyrkan och hämta hit Skinn Skerping. Du ska få fem kronor till ett klänningstyg, om du gör det', sa han, för han var en rik knös som hade mycket pengar. Och pigan skrattade och sa att det klänningstyget var hon inte rädd för att skaffa sej.
   Hon ut i mörka natten och iväg till kyrkan. Där tog hon Skinn
   Skerping på ryggen, och hon bar honom till prästgården, rakt in i stora salen gick hon, och där dängde hon honom i golvet så det skrällde om det. Då gick det liksom ett sus genom alla som var där, för maken till modig piga hade de aldrig sett. Och han som hade skickat henne tog genast upp fem kronor och gav henne till det där klänningstyget. 'Nu kan du bära tebaka Skinn Skerping', sa han sen. Det var vad han trodde, ja! 'Jag har bara åtagit mej att hämta honom', sa pigan. 'Bära tebaka honom kan du göra sj älv.'
   Men det tordes han ju inte. Så han fick ge pigan fem kronor till för att hon skulle göra det, det gick inte med mindre.
   Och sen tågade hon ut i mörkret igen, den modiga pigan. Med
   Skinn Skerping på ryggen klev hon iväg uppåt kyrkbacken, och inte var hon rädd nu heller. Men när de kom fram till kyrkan, då tog
   Skinn Skerping tag i henne."
   När farmor sa det isades blodet i oss också.
   "Då tog Skinn Skerping tag i henne" — att det kunde finnas så hemska ord! "Och så pressade han sina kalla spökfingrar runt hennes hals, gjorde han inte det", frågade min bror precis som om han aldrig hade hört det förr.
   "Det var just vad han gjorde", sa farmor. "För han ville tvinga pigan att bära honom till klockarns grav, så att han fick be honom om förlåtelse för att han hade skrämt klockarn så pass för hundra år sen. Och pigan måste lyda, det måste man när man har ett par spökhänder på strupen, annars går det illa. Hon bar Skinn Skerping till klockarns grav, och med sin hemska spökröst bad han klockarn om förlåtelse", sa farmor.
   "Då kom där nere från graven en annan spökröst, det var klockarn som svarade. 'Jag förlåter, om Gud förlåter', sa han, och i den stunden föll
   Skinn Skerping ihop och blev bara en liten askhög. Men prästens piga, hon blev aldrig mer riktig i huvet", sa farmor. "Nä, undra på det", sa min bror då.
   Det var bara ett rum och kök i farmors stuga, men ovanpå fanns det en liten vind. Där hade farmor många märkvärdiga saker, och nästan jämt när vi var hos henne letade hon reda på nånting att ge oss i present. När vi nu hade fått höra färdigt om Skinn Skerping, försvann farmor upp på vinden. Efter en stund kom hon ner med en gammal gitarr som hon gav min bror, och jag fick en tjock inbunden årgång av en gammal veckotidning med mycket bilder i. Jag lyfte den och kände hur tung den var. Men farmor la den i en säck och snörde fast säcken vid mina axlar. Vilket bra knep, nu var det ingen konst att bära den!
   "Men det är bäst ni skyndar er hem, innan det blir mörkt", sa farmor. Och då fick vi bråttom. För detta var i november, och det mörknade tidigt. Vi sa genast tack och adjö och var ute genom dörren, innan farmor hann blinka.
   "Vi går över åsen", sa min bror, och han fick bestämma som vanligt. Det gick annars en smal, knagglig körväg nedanför åsen som klokt folk använde, och den borde vi också ha tagit, om vi hade haft något förstånd och brytt oss om att komma hem medan det var någorlunda ljust. Men min bror tågade muntert knäppande på gitarren uppför åsbranten, och jag knatade efter, jo, jag följde min bror genom eld och vatten, om så skulle vara. Det gick en liten stig uppe på åsen mellan tallar och granar. Där vandrade man som i en pelarsal. Mystiskt och härligt brukade det vara där, men just nu, så här i skymningen, tyckte jag att det bara var kusligt.
   Och förresten började jag bli trött. Säcken var så tung, och jag önskade bara att jag vore hemma. Jag kunde inte gå lika fort som min bror, undan för undan sackade jag efter. Han var redan ett långt stycke före mej, och han märkte inget. Han bara spelade så mycket han orkade. Men till sist upptäckte han att jag inte hängde med längre, och han ropade:
   "Vad är det? Är det tungt med säcken?"
   Och då ropade jag tillbaka — jag ryser än när jag tänker på det — så här ropade jag:
   "Ja, det är tungt. Jag ville hellre bära Skinn Skerping!"
   Å, hur kunde jag häva ur mej nånting så hemskt, varför gjorde jag det? Spöken kom när man kallade på dem och sa deras namn, det visste jag ju! Hur kunde jag då vara så dum?
   Nu kom han nog smygande där inne bland tallarna, Skinn Skerping, det värsta spöket i Småland. När som helst kunde han vara där och säja med sin hemska spökröst:
   "Jaså, du vill bära mej? Det ska du få då!"
   Jag försökte skrika på min bror, men han hörde mej inte. Han bara spelade för fullt.
   Vi var på väg nerför åsen nu, åt andra hållet. Där vid åsens slut växte det täta hasselsnår som vi måste igenom för att komma ner till körvägen. De där snåren hade vi gett ett särskilt namn, min bror och jag. "Siljan i Dalarnas lund" kallade vi dom, varför visste vi inte. Vi tyckte bara att det lät vackert.
   Nu såg jag på långt håll min bror försvinna in i Dalarnas lund, och jag kände mej ensam och vettskrämd och övergiven mer än någon annan på jorden. Jag orkade inte ta ett steg längre. Men jag måste, jag visste ju att Skinn Skerping lurade nånstans i mörkret. Jag måste komma ifatt min bror. Han fanns där inne i hasselsnåren. Jag hörde honom spela, och jag följde gråtande och flämtande efter honom in i Dalarnas lund. Och det var där Skinn Skerping högg tag i mej, ja, det gjorde han. Med sina spökhänder grep han mej bakifrån och höll mej fast. Jag skrek, men han släppte mej inte, å, jag skrek så att blodet isades i mej. Nu var det slut med mej, det visste jag, det fanns ingen räddning mer.
   Men ibland händer det under. Plötsligt hörde jag min fars röst, pappa stod där!
   "Barn, vad i all världen gör ni här", frågade han.
   "Vi har varit hos farmor", sa min bror. Nu stod han också där bredvid mej. "Vad är det med dej", sa han.
   Han la sin hand över min nacke, och så gav han till ett gapskratt. "Du sitter ju fast", sa han. "Titta, det är en hasselgren som har kört rakt in under snörena."
   Men jag kunde inte skratta. Fastän Skinn Skerping så hastigt försvann.
   Jag bara grät, ja, jag grät medan pappa hjälpte mej loss och knöt av mej den tunga säcken, jag grät medan han bar mej ner till körvägen, där han hade häst och vagn stående. Men sen torkade jag tårarna och klättrade kvickt upp på vagns ätet. Vilken lycka att Skinn Skerping var borta och att man fick vila sina trötta ben lite, ja, vad det var skönt att få åka hela vägen hem. Ibland turades det verkligen. Pappa hade varit till kvarnen, den låg inte långt från farmorsstugan. Och när han kom på hemvägen hörde han gitarrmusik och höga skrik uppe från åsen.
   "Och då tänkte jag att det är nog barna", sa pappa.
   Jag satt på vagns ätet bredvid honom och höll hårt i hans arm. Nu bar det hemåt på den knaggliga vägen, där vagnen hoppade och for, hemåt i mörkret.
   Snart var det alldeles svart. På flaket bakom mej satt min bror. Han hade börjat spela igen, och nu sjöng han också.
   "I en djup oändlig skog", sjöng han.
   Det var en av våra bästa visor, en sorglig en om ett stackars barn som gick vilse i mörka skogen.


"Barnet i sin ensamhet gick och grät."


Å, vad det var sorgligt och vackert! Men som väl var slutade det lyckligt, barnet kom hem till sist. Och min bror knäppte på gitarren och sjöng slutklämmen med fröjd:


"Samma hem och samma far,
allt var kvar."


Det hade slutat lyckligt för mej också, jag gick inte längre ensam och grät bland tallar och hasselsnår. Samma hem och samma far hade jag också, allt var kvar. Och inte satt jag fast i Skinn Skerpings klor heller!
   Men skräcken hade jag inte glömt. Och när vi kom hem och satt vid köksbordet och åt kvällsmat, min bror och jag, då frågade jag honom:
   "Tror du att jag nånsin blir riktig i huvet efter det här?"
   "Åja, någotsånär", sa min bror.
   Ändå var jag lite orolig.
   "Men prästens piga, hon blev aldrig riktig mer, det vet du!"
   Då skrattade min bror.
   "Du är väl i alla fall inte så stollig som den pigan", sa han.

Skinn Skerping – hemskast av alla spöken i Småland är en spökhistoria från 1986. Den är skriven av Astrid Lindgren, illustrerad av Ilon Wikland och utgiven hos Rabén & Sjögren.
(Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skinn_Skerping_%E2%80%93_hemskast_av_alla_sp%C3%B6ken_i_Sm%C3%A5land)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki