FANDOM


Av George R.R. Martin

Willie kände blodlukten ett kvarter från hennes bostad. Han tvekade och sniffade igen i den kyliga nattluften. Det var höst, vinden kom från floden och det var regn i luften, men doften, den doften, gick det inte att ta miste på — koppar, kryddor och eld.
   En joggare sprang förbi och hans orangefärgade träningsoverall lyste i skenet från fullmånen. Willie drog sig djupare in i skuggorna. Vad var det för en dåre som var ute och sprang vid den här tiden på dygnet? Skitstövel, tänkte Willie och tanken yttrade sig i ett lågt morrande. Mannen såg sig skrämd om. Willie kröp bakåt ännu längre in under lövverket. Efter ett utdraget ögonblick fortsatte mannen längs cykelvägen, han sprang lite fortare nu.
   Willie tog en chans och flyttade sig till parkens utkant där han från buskarna kunde se hennes gata. Två polisbilar stod framför hennes hus med blåljusen påslagna. Vad i helvete hade hon ställt till med?
   När han hörde avlägsna sirener närma sig och såg fladdrande blåljus var Willie nära att gripas av panik. En tung doft av blod fyllde luften och fick hans huvud att dunka. Det var för mycket. Han vände och sprang långt in i parken, för en gångs skull utan att bry sig om vem som kunde se honom. Han tänkte bara på att komma därifrån. Han sprang söderut, snabbt och tyst, tills han flämtade efter luft och tungan hängde ut genom munnen. Han var inte i form för sådan här skit. Han längtade till lägenhetens säkerhet, sin favoritfåtölj och en rejäl dos av astmasprayen. Nere vid floden stannade han slutligen, han flämtade och darrade, halvt berusad av blod och skräck. Han kröp ihop vid ett brofundament, tittade på ljusen från passerande bilar och lyssnade till trafikljudet för att lugna sina spända nerver.
   Till slut, när han kände sig lite starkare, tog han en jordekorre. Blodet kändes hett och fylligt i hans mun och köttet gjorde honom starkare, men sedan fick han en hårboll i munnen av den jävla pälsen.

- - -


"Willie", sa Randi Wade misstänksamt, "om det här är något knäppt påhitt för att få omkull mej, så kommer det inte att funka."
   Den lille mannen studerade sin egen bild i den ovala antika spegeln ovanför hennes soffa, prövade olika minspel tills han fastnade för ett sårat uttryck som fann hans gillande och vände sig emot henne så att hon kunde se det. "Tror du det? Tror du verkligen det om mej? Jag kommer till dej, jag behöver din hjälp och vad får jag, jo billiga sexuella insinuationer. Du borde känna mej bättre än så, Wade. Herregud, Randi, hur länge har vi varit vänner?"
   "Nästan lika länge som du har försökt att få mej i säng", sa Randi. "Medge att du är en kåt liten jävel, Flambeaux."
   Willie bytte samtalsämne. "Vet du vad, det ger faktiskt ett amatörmässigt intryck att sköta affärerna från lägenheten." Han satt i en av hennes sammetsklädda öronlappsfåtöljer. "Missförstå mej inte, det här är ett trevligt ställe. Jag älskar de viktorianska grejerna och kan knappt tåla mej tills jag får se sovrummet, men ska inte en privatdeckare ha ett sjabbigt litet kontor i stans sämre kvarter? Du vet, en dörr med mattslipat glas, en flaska i skrivbordslådan, en massa damm på dokumentskåpen . "
   Randi log. "Vet du vad de tar i hyra för de där sjabbiga små kontoren i de sämre kvarteren? Jag har en telefonsvarare, finns med i Gula sidorna ... "
   "AAA-Wades undersökningar", sa Willie surt. "Hur har du tänkt att folk ska hitta dej? Wade, det borde stå under W. Om Gud hade tyckt att alla skulle stå under A så skulle han aldrig ha hittat på alla de där andra bokstäverna." Han hostade. "Jag håller på att bli sjuk", klagade han som om det var hennes fel. "Tänker du hjälpa mej eller inte?"
   "Inte förrän du talar om vad det handlar om", sa Randi trots att hon redan bestämt sig. Hon gillade Willie och hon var skyldig honom en väntjänst. Han hade ordnat jobb åt henne när hon behövde det och samtidigt gett henne sin vänskap. Till och med hans ständiga fåfänga försök att förföra henne var på något sätt vinnande, även om hon aldrig medgav det för Willie. "Vill du veta min taxa?"
   "Taxa?" Willie lät plågad. "Vad sägs om vänskap? För gamla tiders skull? För alla gånger som jag bjöd dej på lunch."
   "Du bjöd mej aldrig på lunch", sa Randi anklagande.
   "Är det mitt fel, att du alltid nobbar mej?"
   "Att ta med sej en bytta popcorn till ett motell för ett snabbt skjut är enligt min mening inte ett luncherbjudande", sa Randi.
   Willie visade upp ett buttert, långt ansikte. Hans breda gummiansikte kunde uppvisa ett förvånansvärt antal uttryck. Just nu såg han ut som om någon kört över hans hundvalp. "Det skulle inte ha varit nån snabbis", sa han med sårad värdighet. Han hostade, lutade sig bakåt i stolen och såg märkvärdigt barnslig ut mot de röda sammetsdynorna. "Randi", sa han med en röst som plötsligt lät rädd och uttröttad, "det här är på riktigt."
   Hon hade träffat Willie Flambeaux första gången när hans indrivningsbyrå var efter henne för att hennes före detta man lämnat efter sig obetalda räkningar. Hon hade varit utan jobb, ruinerad och desperat. Willie hade tyckt synd om henne och gett henne jobb på byrån. Jobbet hade varit som sänt från ovan hur illa hon än hade tyckt om att trakassera folk för att få in deras pengar men hon hade stannat kvar tills hon hade blivit kvitt skulderna. Willies skeva leende, ändlösa förslag och sinne för sarkasmer hade på något sätt hjälpt henne att inte förlora förståndet. De fortsatte att hålla kontakt till och från även sedan hon lämnat råtthålet, som Willie brukade kalla byrån.
   Under hela den tiden hade Randi aldrig hört honom låta skrämd, inte ens när han hade brett ut sig om döden som väntade honom på grund av hans många gräsliga och obestämbara sjukdomar. Hon satte sig ner på soffan. "Nåväl, låt höra!" sa hon. "Vad är det för fel?"
   "Läste du Courier i morse?" frågade han. "Om den mördade kvinnan på Parkway?"
   "Jag ögnade igenom det", sa Randi.
   "Hon var god vän till mej."
   "Herregud!" Plötsligt fick Randi dåligt samvete för att hon hade gjort det så svårt för honom. "Willie, jag är så ledsen."
   "Hon var bara ett barn", sa Willie. "Tjugotre år. Du skulle ha gillat henne. Hon var tuff. Smart också. Hon satt i rullstol sen gymnasiet. På avslutningsbalen drack hennes kille sej full och sen blev han förbannad, när hon inte ville låta honom gå hela vägen. På vägen hem tryckte han gasen i botten i ilskan och körde rätt in i en långtradare. Pojken dog omedelbart. Joanie överlevde men hennes ryggrad blev svårt skadad och hon förlamades från midjan och neråt. Hon lät det aldrig bli något hinder. Hon for till universitetet, tog examen med spets och fick ett bra jobb."
   "Kände du henne hela den här tiden?"
   Willie skakade på huvudet. "Nä. Jag mötte henne för ungefär ett år sen. Hon hade använt sina kreditkort lite lättsinnigt — ja, du känner igen tongångarna. En dag stod jag utanför hennes dörr och presenterade henne för Mister Sax. Det ena ledde till det andra och vi blev vänner. Ungefär som du och jag." Han tittade in i hennes ögon. "Kroppen var lemlästad. Vem kan göra nåt sånt? Hemskt nog att mörda henne men ... " Willie började rossla. Astman. Han avbröt sig, tog ett djupt andetag. "Och vad i helvete menas med det? Lemlästad. Herregud, vilket äckligt ord! Men på vilket sätt lemlästad? Jag menar, handlar det om Jack Uppskäraren eller?"
   "Jag vet inte. Spelar det nån roll?"
   "Ja, för mej." Han vätte läpparna. "Jag ringde polisen i dag för att få lite mer detaljer. Det gav ingenting. Jag ville inte uppge mitt namn och de ville inte ge mej några uppgifter. Jag försökte med begravningsbyrån också. Men hon ska ligga framme i en stängd kista och sen ska kroppen kremeras. För mej låter det som om man försöker dölja något."
   "Som vad då?" sa hon.
   Willie suckade. "Du kommer att tycka att det här är riktigt knäppt men tänk om ... " Han drog fingrarna genom håret. Han såg väldigt oroad ut. "Tänk om Joanie blev ... nåväl misshandlad ... söndertrasad, kanske också till och med ... delvis uppäten ... av något djur."
   Willie fortsatte men Randi lyssnade inte längre.
   Kylan grep tag i henne. Den var gammal och grå och skräckfylld. Plötsligt var hon tolv år igen, stod i köksdörren och hörde hur hennes mor gav ifrån sig de där förfärliga ljuden, det hemska höga kvidandet. Männen försökte tala med henne, få henne att förstå ... "Något sorts djur", sa en av dem. Randis mor tycktes varken höra eller förstå, men det gjorde Randi. Hon upprepade orden högt och allas ögon riktades mot henne och en av poliserna hade sagt "Herregud, barnet!" och de hade fortsatt att titta på henne tills modern slutligen rest sig och sett till att hon kom i säng. Hon började gråta hysteriskt, när hon stoppade om henne ... modern, inte Randi. Randi hade inte gråtit.
   Inte då, inte under begravningen, inte ens under alla år som gått sedan dess.
   "Hallå där! Mår du inte bra?" frågade Willie.
   "Bara bra", sa hon vasst.
   "Herregud, skräm mej inte så där. Har jag inte nog av mina egna problem? Du såg ut som ... fan, jag vet inte vad du såg ut som, men jag skulle inte vilja möta det i en mörk gränd." Randi gav honom en hård blick. "Enligt tidningarna var det mord. Angrepp från något djur är inte mord."
   "Försök inte med några juridiska spetsfundigheter, Wade. Jag vet inte, jag vet inte ens om något djur var inblandat. Kanske är jag bara knäpp, paranoid, kalla det vad du vill. Tidningen hoppade över de äckliga detaljerna. Den jävla tidningen utelämnade en massa." Willie andades häftigt, hade svårt att sitta stilla i stolen och trummade med fingrarna på armstödet.
   "Jag ska göra så gott jag kan, Willie. Men på en sån här sak satsar polisen allt de har och jag vet inte hur mycket jag kan ha att tillföra."
   "Polisen", sa han bittert. "Jag litar inte på polisen." Sedan skakade han på huvudet. "Randi, om polisen letar igenom hennes saker, så kommer mitt namn att dyka upp, vet du, i hennes adressbok och bland hennes grejer."
   "Så du är rädd för att bli misstänkt?"
   "Jag vet inte, för helvete. Kanske."
   "Har du alibi?"
   Willie såg väldigt olycklig ut. "Nej, egentligen inte. I alla fall inget som går att använda i en domstol. Jag skulle egentligen ... träffat henne den kvällen. Fan också. Hon kan ha skrivit mitt namn i sin jävla almanacka. Jag vill bara inte att de ska snoka omkring, förstår du?"
   "Varför inte?"
   Han gjorde en grimas. "Till och med vi inkassotorpeder har våra små smutsiga hemligheter. Fan också, de kanske hittar alla de där nakenfotona på dej." Hon skrattade inte. Willie skakade på huvudet. "Fan också. Jag tycker polisen borde ha något bättre för sej än att lösa mord — jag har till exempel inte fått en enda parkeringsbot på över ett år. Det får en att undra över vad som håller på att hända med den här stan." Han började rossla igen. "Jävlar, nu blir jag uppjagad igen. Det är ditt fel, Wade. Jag slår vad om att du har såna där trosor med öppen gren under de där jeansen. Stämmer det?" Han tittade anklagande på henne, tog sin inhalator ur jackfickan, satte plastmunstycket till munnen, sprutade och drog girigt ner i lungorna.
   "Du tycks må bättre", sa Randi.
   "När du sa att du skulle hjälpa till med allt du kunde, gällde det att du skulle ta av dej alla kläderna också?" "Nej", sa Randi bestämt. "Men jag åtar mej fallet."

- - -


River Street var inte någon särskilt förnäm adress men Willie gillade den. De rika uppe på branten hade "flodutsikt" från gavelfönstren och loftgångarna på sina viktorianska hus men Willie hade själva floden, som flöt just utanför fönstren. Han hörde ljuden från den dag som natt, när vattnet slog mot pålverket, hur mistlurarna tjöt när dimman tätnade och skriken från fritidsbåtarna under soliga eftermiddagar. Månen lyste på svart vatten och han hade sin egen murknande pir att sitta på, om han kände för att vara ensam. Han hade elva rum som hade varit kontor, en herrtoalett (med urinoar) och damtoalett (med Tampaxautomat), trägolv, vackra gamla takfönster och om han någonsin fick det där lånet skulle han absolut bygga sig ett kök. Han hade också ett övergivet bryggeri på bottenvåningen om han någon gång skulle vilja brygga sitt eget öl. Den dragiga röda tegelbyggnaden hade uppförts för hundra år sedan och lika länge hade man ansett att kvarteret hörde till stadens sämre delar. Nu för tiden hade det som inte var bebott gjorts om till industrilokaler så Willie hade inte många grannar och det var det bästa av allt.
   Parkeringsplats var inte heller något problem. Willie hade en lika kolossal som gammal limefärgad Cadillac, mest krom och fenor, som han ställde vid piren en meter från sin dörr. Det tog honom fem minuter att ta sig igenom alla låsen. Willie trodde på lås, särskilt på River Street. Bryggeriet låg mörkt och tyst. Han låste och reglade dörren bakom sig och släpade sig upp till bostaden.
   Han var mycket räddare än vad han låtit Randi ana. Han hade varit nog så nedstämd i går natt, när han hade känt doften av blod och förstått att Joanie gjort något riktigt dumt, men när han hade fått morgontidningen och läste att hon var offret, att hon hade torterats, dödats och lemlästats ... lemlästats, gode Gud, vad menades med det? Hade en av de andra ... nej, han kunde inte ens tänka på det, det gjorde honom sjuk.
   Hans vardagsrum hade varit VD-kontor på den tiden bryggeriet skulle bli koncern. Det vette mot floden och Willie tyckte att det var snyggt möblerat med tanke på omständigheterna. Ingenting passade ihop, men det spelade ingen roll. Han hade skaffat en sak här och en där under årens lopp. Nyare grejer vanligtvis rakt av genom byte av kontrakt, antika prylar i stället för pengar från folk med hopplösa och långvariga skulder. Willie lyckades nästan alltid få någonting även från konton som alla andra avskrivit som hopplösa fall. Om det fanns något som han gillade betalade han klienten ur egen ficka. Tjugo till trettio cent per dollar, och behöll möblerna själv. Han gjorde en hel del riktiga fynd på det sättet.
   Han hade just börjat koka vatten på sin värmeplatta när telefonen ringde. Han vände sig om och stirrade på den med rynkad panna. Det kunde vara polisen ... men det kunde också vara Randi eller någon annan vän, något helt oskyldigt. Grimaserande gick han fram och lyfte upp luren. "Hallå!"
   "God afton, William!" Willie kände det som om någon drog ett kallt finger längs hans ryggrad. Jonathan Harmons röst var rik och fyllig men den fick honom att rysa. "Vi har försökt nå dej."
   Det kunde jag slå vad om, tänkte Willie, men han sa: "Jaha, jag har varit ute."
   "Du har väl förstås hört talas om den lama flickan?"
   "Joan", sa Willie vasst. "Hon hette Joan. Ja, jag känner till det. Men allt jag vet är det som jag läste i tidningen."
   "Jag äger tidningen", påminde Jonathan. "Jo, Willie, några av oss ska samlas på Blackstone för att tala om det. Zoe och Amy är redan här och jag väntar Michael vilket ögonblick som helst. Steven har kört i väg för att hämta Lawrence. Han kan svänga förbi dej också om du är ledig."
   "Nej", vräkte Willie ur sig. "Jag kanske är billig men jag är faktiskt aldrig ledig."
   "William, ditt liv kan vara i fara."
   "Jaså, din jävla skit. Är det ett hot? Då ska jag säga dej, att jag har skrivit ner allting som jag vet, allting, och lämnat kopior till några vänner." Han hade inte mer än uttalat orden förrän han kom på, att det lät som en bra idé "Om jag slutar som Joanie ska de se till att breven når polisen. Hör du det?"
   Han väntade sig nästan att Jonathan lugnt skulle säga "Jag äger polisen", men det var alldeles tyst och stilla i luren och sedan kom en suck. "Jag inser att du är ledsen för att Joan ... "
   "Håll din jävla käft om Joanie", avbröt Willie. "Du har ingen rätt att säga ett jävla dugg om henne, jag vet vad du tyckte om henne. Och hör nu noga på, Harmon, om det visar sej att du eller din vrickade grabb har något att göra med det som hänt, så kommer jag till Blackstone en natt och dödar dej, det kan du ge dej på. Hon var en bra tjej . .. hon ... " För första gången sedan det hände uppfylldes han plötsligt av henne — hennes ansikte, hennes skratt, hennes doft när hon var kåt och retades, det graciösa spelet i hennes muskler när hon sprang bredvid honom. Ljuden hon gav ifrån sig när deras kroppar förenades. Allt kom tillbaka och han kände tårarna på kinderna. Han upplevde ett tryck över bröstet som om en järnkätting drogs åt om lungorna. Jonathan sa något, men Willie lyssnade inte utan slängde på luren. Sedan drog han ur jacket. Vattnet kokade bort på värmeplattan. Han fumlade i fickan efter astmasprayen och tog en rejäl dos, sedan höll han huvudet över vattenångan tills han kunde andas igen. Tårarna försvann men inte smärtan.
   Senare tänkte han på vad han hade sagt, hotelserna som han hade kastat fram, och blev så skakig att han gick ner och dubbel-kollade alla låsen.

- - -


Förfallet hade nått långt vid Courier Square. De stora varuhusen hade flyttat till förortsgator och de grandiosa gamla filmpalatsen hade styckats upp till flera salonger eller förvandlats till porrbiografer. Där en gång exklusiva butiker legat fanns nu sierskor eller boklådor med "vuxenlitteratur". Om Randi verkligen hade velat ha ett skumt litet kontor i de dåliga kvarteren kunde hon finna ett sådant vid Courier Square. Den livskraft som fanns kvar kom från tidningshuset.
   Courier Building var ett arv från en annan tidsålder när centrum fortfarande var stadens hjärta och tidningen dess själ. Gamle Douglas Harmon, som gärna berättade för alla och envar som var villig att lyssna att han var skuren ur samma stycke som Hearst och Pulitzer, hade alltid ansett journalistik besläktad med ett religiöst kall. Tidningshuset, som han låtit uppföra i gotisk stil, såg ut som en misslyckad korsning mellan Chrysler Building och en riktigt grotesk katedral. Fem årtiondens smog hade fått granitfasaden att mörkna och surt regn hade frätt sönder utsmyckningarna med varghuvuden längs fasaden men man kunde ännu ställa klockan efter de kolossala pressarna på bottenplanet och en Harmon tittade fortfarande ner över torget och staden från huvudkontoret längst upp i Iron Spire.
   De svarta marmorgolven i entrén var hala och våta när Randi kom in från regnet i en ett par nummer för stor Burberrykappa. Den var en souvenir från den sista striden med hennes före detta make. Hon hade fått betala för den så hon tyckte sig sannerligen ha rätt att använda den. En säkerhetsvakt satt bakom den stora hästskoformade receptionen, under en vägg med klockor som en gång visat tiden på olika platser i världen. De flesta var trasiga och hade stannat i en kronologisk kakofoni. Lobbyn var ett trist ställe en mörk eftermiddag som den här, med ett drag lika kyligt som vaktens ansikte. Randi tog av sig hatten, skakade ut håret och gav honom ett vänligt leende. "Jag har kommit för att träffa Barry Schumacher."
   "Redaktionen, tredje våningen." Vakten gav henne knappt en blick och återgick till att läsa sado-macho-tidningen som låg uppslagen i knät. Randi gjorde en grimas och gick förbi. Klackarna slog mot marmorgolvet. Hissen var en öppen historia med svart järngaller; den skramlade och skakade och tog en evighet på sig att ta henne upp till redaktionen. Hon hittade Schumacher ensam vid ett skrivbord. Han rökte och stirrade ut genom fönstret på de regnåta gatorna. "Titta där!" sa han när Randi kom upp bakom honom. En gatflicka med minikjol i läder stod under The Castles mörknande markis. Regnet hade blött ner hennes tunna vita blus och den klistrade sig mot brösten. "Hon kunde lika gärna ha bara bröst", sa Barry. "Och alldeles framför Castle också. Det var första teatern i staden som visade 'Borta med vinden', visste du det? Alla de stora filmerna hade premiär där." Han gjorde en grimas, svängde runt på stolen och fimpade cigaretten. "Det är för jävligt", sa han.
   "Jag grät, när Bambis mamma dog . . . " sa Randi.
   "På The Castle?"
   Hon nickade. "Min far tog mej dit men han grät inte. Jag såg honom gråta en gång bara men det var senare, mycket senare, och det var inte en film som fick honom att göra det."
   "Frank var en bra karl", sa Schumacher pliktskyldigt. Han närmade sig pensionsåldern, var överviktig och tunnhårig men han var fortfarande oklanderligt klädd och Randi kom ihåg honom som ung snobbig reporter — han hade varit en duktig undersökande sådan på den tiden. I många år hade han varit med i faderns pokergäng. Schumacher brukade låtsas att hon var hans flickvän och att han bara väntade på att hon skulle bli stor så att de kunde gifta sig. Det fick henne alltid att fnittra. Men det hade varit en annan Barry Schumacher, den här såg inte ut som om han hade skrattat sedan Kennedy var president. "Nå, vad kan jag hjälpa dej med?" frågade han.
   "Du kan berätta allt som inte publicerades om Parkwaymordet", sa hon och satte sig ner mitt emot honom.
   Barry reagerade knappt. Hon hade inte träffat honom särskilt ofta sedan fadern dog. Varje gång hade han verkat gråare, mer utmattad, som en man som hade förlorat passioner, skratt, ilska, ja allt. "Vad får dej att tro att något undanhållits?"
   "Min pappa var polis, minns du inte det? Jag vet hur det funkar här i stan. Ibland ber polisen er att hålla inne med en del saker."
   "De ber om det", medgav Barry. "De ber oss, men vad vi sen gör, det är två skilda saker. Någon gång nämner vi inte viktiga bevis, så att vi kan rensa bort alla dem som erkänner, trots att de inte gjort det. Du känner till rutinerna." Han avbröt sig för att tända en cigarett.
   "Och den här gången?"
   Barry ryckte på axlarna. "En jävla historia. Ruskig. Men vi skrev om det, eller hur?"
   "Du skrev att kroppen lemlästats. Vad betyder det exakt?" "Vi har en ordbok ovanför redaktionschefens skrivbord om du vill slå upp det."
   "Jag vill inte slå upp det", sa Randi i lite för vass ton. Barry var en riktig skit. Det hade hon inte väntat sig. "Jag vet vad ordet betyder."
   "Så du menar att vi skulle ha tryckt alla de snaskiga detaljerna?" Barry lutade sig tillbaka och drog ett djupt bloss på cigaretten. "Vet du vad Jack Uppskäraren gjorde med sitt sista offer? Bland mycket annat skar han av henne brösten. Skar dem i skivor hur snyggt som helst, som om han skurit upp det vita köttet på en kalkon, och lade strimlorna prydligt i en hög vid sidan av sängen. Han var mycket ordningsam, han lade bröstvårtorna högst upp." Han blåste ut röken. "Är det såna detaljer som du vill veta? Vet du hur många småungar som läser Courier varje dag?"
   "Jag struntar i vad du trycker i Courier", sa Randi. "Jag vill bara veta sanningen. Är det meningen att jag ska dra slutsatsen att Joan Sorensons bröst skurits av?"
   "Det sa jag inte", sa Schumacher.
   "Nej, du sa inte mycket om någonting. Dödades hon av någon sorts djur?"
   Schumacher tittade upp, hans ögon mötte hennes och för ett ögonblick skymtade hon i de trötta ögonen bakom de stålbågade glasögonen den vän, som han en gång varit. "Ett djur", sa han mjukt. "Är det vad du tror? Det här handlar inte om Joan Sorenson alls, eller hur? Det handlar om din far." Barry reste sig upp och gick runt skrivbordet. Han lade händerna på hennes axlar och tittade henne in i ögonen. "Randi raring, glöm det här! Jag älskade också Frank men han är död, han har varit död i ... för helvete, det är nästan tjugo år nu. Enligt åklagaren dödades han av någon galen hund och det är allt."
   "Det fanns inga spår av rabies, det vet du lika väl som jag. Min far tömde pistolen. Vilken galen hund kan stå emot sex skott från en 38:a och ändå fortsätta att attackera, va?"
   "Kanske missade han", sa Barry.
   "Han missade inte", sa Randi med skärpa. Hon vände sig bort från honom. "Vi kunde inte ens låta honom ligga i en öppen kista. Alltför mycket av kroppen var ... " Fortfarande var det svårt för henne att säga det, men hon var en stor flicka nu och hon tvingade fram det: " ... uppätet", avslutade hon med låg röst. "Något djur hittades aldrig."
   "Frank måste ha satt några kulor i den och sen när den dödat honom så kravlade den fördömda besten i väg och dog någonstans", sa Barry. Hans röst var inte ovänlig. Han vände på henne så att de stod ansikte mot ansikte igen. "Kanske gick det till så, kanske inte. Det var en jävla historia men det hände för arton år sen, raring, och det har ingenting med Joan Sorenson att göra."
   "Då så, berätta vad som hände med henne", sa Randi.
   "Hör på nu, det är inte meningen att jag ... " Han tvekade och slickade sig nervöst om läpparna. "Det var med kniv", sa han stillsamt. "Hon mördades med en kniv, allt står i polisens rapport, en psykopat med en skarpeggad kniv." Han satte sig på skrivbordskanten och rösten återfick sitt vanliga cyniska tonfall. "Någon knäppis tycks ha sett för många sjuka filmer, du vet vilka, Halloween, Friday the 13th, nu för tiden finns det en för varje helgdag på året."
   "Då så." Av hans tonfall förstod hon att hon inte skulle få veta mer av honom. "Tack."
   Han nickade utan att titta på henne. "Jag vet inte varifrån ryktena kommer. Det fattas bara att folk får för sej att något vilt djur springer omkring och dödar folk." Han klappade henne på axeln. "Håll dej inte undan, kom och ät middag någon kväll. Adele frågar alltid efter dej."
   "Hälsa så mycket till henne." Hon stannade i dörren. "Barry .. . " Han tittade upp och tvingade fram ett leende. "När de hittade kroppen, fattades det något då?"
   Han tvekade en aning. "Nej", sa han.
   Barry hade alltid förlorat vid faderns pokerpartier. Han var ingen dålig spelare, hade Randis pappa sagt, men hans ögon avslöjade honom när han försökte bluffa .. . liksom de avslöjade honom nu.
   Barry Schumacher ljög.

- - -


Dörrklockan var trasig så han var tvungen att knacka. Ingen svarade, men Willie gick inte på det. "Jag vet att ni är inne, mrs Juddiker", ropade han genom fönstret. "Jag hörde TV:n ett kvarter härifrån. Ni stängde av den, när ni såg mej komma. Så lägg av!" Han knackade igen. "Jag går inte härifrån."
   Innanför började ett barn säga något men tystades snabbt ner. Willie tvekade. Han hatade det här. Varför lät de honom alltid genomlida det? Han tog fram ett kreditkort, öppnade dörren med det och steg in i ett mörkt vardagsrum. Han hade nästan väntat sig skrik. I stället möttes han av en chockad tystnad.
   De stirrade på honom, en kvinna och två barn. Rullgardinerna var nerdragna och gardinerna fördragna. Kvinnan var klädd i en vit morgonrock av frotté och hon såg ännu yngre ut än hon hade låtit i telefon. "Du kan inte bara kliva in här", sa hon.
   "Redan gjort", sa Willie. När han stängde dörren blev rummet alldeles mörkt. Det gjorde honom nervös. "Gör det något om jag tänder?" Hon sa inget, så han tände. Möblerna var skräp från frälsningsarmén, utom den jättelika TV:n med extra stor bildskärm, som stod längst in i ett hörn. Det äldsta barnet, en liten flicka som såg ut att vara i fyraårsåldern, stod beskyddande framför den. Willie log mot henne. Hon log inte tillbaka.
   Han vände sig åter mot modern. Hon såg ut att vara omkring tjugo, kanske yngre, mörk med fem kilos övervikt men fortfarande vacker. Hon hade ett band av bruna fräknar över näsryggen. "Skaffa dej en säkerhetskedja till dörren och använd den!" sa Willie till henne. "Och försök inte spela 'ingen är hemma' med oss helveteshundar, förstått?" Han satte sig ner i en svart vilstol av vinyl, som hölls ihop med isoleringstejp. "Jag skulle verkligen vilja ha något att dricka, Coca-Cola, juice, mjölk, vad som helst, för det har varit en sån där jävlig dag." Ingen rörde sig, ingen talade. "Hör ni", sa Willie, "lägg av! Jag tänker inte tvinga dej att sälja ungarna till medicinska experiment. Jag vill bara tala om för dej, vad du är skyldig."
   "Du tänker ta TV:n", sa mamman.
   Willie sneglade på monstret och ryckte på axlarna. "Den är ett år gammal och väger ett halvt ton. Hur ska jag kunna flytta på något sånt med min dåliga rygg? Jag har astma också." Han tog fram astmasprayen ur fickan och visade den för henne. "Om du vill döda mej kan du be mej att ta den där TV:n."
   Det tycktes hjälpa upp det hela lite. "Bobby, ge honom en läsk!" sa modern. Pojken sprang i väg. Hon höll igen morgonrocken när hon satte sig på soffan, men Willie kunde se att hon inte hade något under den. Han undrade om hon hade fräknar på brösten också, ibland hade de det. "Jag talade om för dej i telefon, att vi inte har några pengar. Min man har stuckit. Men han har ändå inte haft något jobb sen packhuset slog igen."
   "Det vet jag", sa Willie. Packhuset användes som förkortning för slakthuset. Alla använde den benämningen på sydsidans slakthus, som hade varit stadens största arbetsgivare tills det slog igen dörrarna för gott för två år sedan. Willie tog fram ett anteckningsblock ur fickan och bläddrade några blad. "Nåväl. Du köpte den, gjorde två avbetalningar, flyttade, men lämnade ingen ny adress. Du är fortfarande skyldig tvåtusenåttahundrasexton dollar. Och trettio cent. Vi glömmer räntan och påminnelseavgifterna." Bobby kom tillbaka och gav honom en kalorifri ingefärsläsk med chokladsmak. Willie höll tillbaka en rysning och öppnade burken.
   "Gå ut och lek på baksidan", sa hon till barnen. "Vi vuxna måste prata lite." Men hon lät inte särskilt vuxen när de gått sin väg. Willie fruktade nästan att hon skulle börja gråta. Han avskydde när de grät. "Det var Ed som köpte TV:n", sa hon med darrande röst. "Det var inte hans fel. Kreditkortet kom med posten."
   Willie kände igen tongångarna. Ett kreditkort kommer med posten och nästa dag springer man i väg och köper det största man bara kan hitta. "Jag förstår att du har en massa problem. Tala bara om för mej var jag kan hitta Ed, så ska jag klämma pengarna ur honom."
   Hon skrattade bittert. "Du känner inte Ed. Han brukade kånka omkring med de där stora biffköttsidorna på packen, du skulle se hans armar. Om du bråkar med honom, så rycker han loss huvet på dej och kör upp det i arslet, bara så att du vet."
   "Låter härligt", sa Willie. "Jag kan knappt bärga mej att få lära känna honom."
   "Du tänker väl inte tala om för honom att jag berättade var du kunde hitta honom", frågade hon nervöst.
   "På min scoutheder", sa Willie. Han lyfte högerhanden i en gest som han uppfattade var scoutmanér, även om läskburken tog udden av den.
   "Har du varit scout?" frågade hon.
   "Nej", medgav han, "men en patrull brukade klå upp mej regelbundet, när jag var ung."
   Det fick henne faktiskt att le. "Det är din begravning. Han bor ihop med nån slampa, jag vet inte var. Men på helgerna brukar han passa baren nere vid Squeaky's."
   "Jag känner till stället."
   "Det är inget riktigt jobb", tillade hon tankfullt. "Han har aldrig meddelat det eller så. På det sättet kan han fortfarande få ut arbetslöshetsunderstöd. Tror du han nånsin skickar nåt för ungarna? Inte då."
   "Hur mycket räknar du med att han är skyldig dej?" frågade Willie.
   "Massor", sa hon.
   Willie reste sig. "Hör här, det där angår ju inte mej men samtidigt gör det det, om du förstår hur jag menar. Om du vill, efter att jag har talat med Ed om TV:n, så kan jag se vad jag kan få ut till dej. Helt affärsmässigt. Jag tar en del och resten får du, menar jag. Det blir kanske inte så mycket men lite är bättre än ingenting, eller hur?"
   Hon stirrade förvånat på honom. "Kan du det?"
   "Visst, för fan. Varför inte?" Han tog fram plånboken och hittade en tjugodollarssedel. "Här får du", sa han. "Ett förskott. Ed betalar tillbaka till mej." Hon tittade klentroget på honom, men vägrade inte att ta emot sedeln. Willie trevade i sin rockficka. "Jag vill att du ska träffa någon", sa han. Han hade alltid några billiga saxar i rockfickan. Han hittade en och stack den i hennes hand. "Var så god. Det här är Mister Sax. Från och med nu är han din bäste vän."
   Hon tittade på honom som om han hade förlorat förståndet.
   "Presentera Mister Sax för nästa kreditkort som kommer med posten", sa Willie, "så slipper du att ha med såna skitstövlar som mej att göra."
   Samtidigt som han öppnade dörren för att gå, kom hon fram till honom. "Vad sa du att du hette?"
   "Willie", svarade han.
   "Jag heter Betsy." Hon lutade sig framåt och kysste honom på kinden och den vita morgonrocken gled isär så mycket att han fick en snabb glimt av hennes små bröst. De var lite fräkniga och bröstvårtorna stora och bruna. Hon tog ett steg tillbaka och drog samtidigt igen morgonrocken. "Du är ingen skitstövel, Willie", sa hon och stängde dörren.
   När han gick i väg längs gången mådde han bättre än någon gång sedan Joanies död, han kände sig nästan mänsklig. Hans Cadillac väntade vid trottoarkanten med suffletten uppfälld till skydd för regnskurarna som hade följt honom runt stan hela morgonen. Han klev in och startade bilen. Han kastade en blick i backspegeln just som mannen i baksätet satte sig upp.
   Ögonen som mötte honom i spegeln var ljusblå. Ibland när vårfloden lagt sig och floden återgått till sin normala fåra kunde man hitta stillastående vattensamlingar längs stranden. Vatten som skurits av från flodströmmen, illaluktande, stillastående och kallt. Man undrade om det fanns något liv där nere i mörkret. Det var den sortens ögon mannen i baksätet hade, djupt liggande i ett mörkt ansikte med insjunkna kinder och inramat av brunt hår som föll långt och rakt till axlarna.
   Willie snurrade runt mot honom. "Vad i helvete gör du där bak? Tar dej en tupplur? Jag hatar att behöva påpeka det, Steven, men det här fordonet är faktiskt en av de få saker här i stan som Harmons inte äger. Jag antar att det gör dej förvirrad, eller hur? Eller tog du miste på det och en parkbänk? Okej, det gör ingenting, jag kör dej till parken. Jag kan till och med köpa en tidning som kan värma dej medan du avslutar din slummer."
   "Jonathan vill träffa dej", sa Steven med sin låga, kyliga röst. Liksom ansiktet var rösten orörlig och livlös.
   "Jaha, säger du det. Men jag kanske inte vill träffa Jonathan. Har du nånsin tänkt den tanken?" Nu är det kört, tänkte han och tvingade sig att stå emot sin längtan att bara hoppa ur bilen och springa sin väg.
   "Jonathan vill träffa dej", upprepade Steven, som om Willie inte hade förstått. Han lutade sig framåt. En hand slöt om Willies axel. Steven hade en kvinnas fingrar, långa och späda med ljust fint skinn. Men handflatan var full av brännsår som löpte kors och tvärs över huden. Hans fingertoppar var blodiga och täckta med sårskorpor, köttet var rött och rått. Fingrarna grävde sig ner i Willies axel med grym omänsklig styrka. "Kör!" sa han och Willie körde.

- - -


"Jag beklagar", sa polisen i receptionen. "Chefen är fullbokad i dag. Jag kan sätta upp en tid om ett sammanträffande på torsdag."
   "Jag vill inte träffa honom på torsdag. Jag vill träffa honom nu." Randi hatade polishuset. Det var alltid fullt av snutar. Hon ansåg att snutarna kunde delas upp i tre sorter, så vitt det gällde henne: de som såg en snygg kvinna att hoppa på, de som såg en privatdeckare och tyckte illa om henne och de som såg Frank Wades lilla flicka och tyckte synd om henne. Den första och andra typen retade henne, medan den tredje gjorde henne riktigt förbannad.
   Receptionisten knep ogillande ihop läpparna. "Som jag just har förklarat så är det omöjligt."
   "Tala bara om för honom att jag är här", sa Randi. "Han tar emot mej."
   "Han har besök just nu, och jag är säker på att han inte vill bli avbruten."
   Randi hade fått nog. Dagen var snart slut och hon hade knappt fått fram någonting. Hon gick snabbt runt disken och knuffade upp den midjehöga dörrgrinden.
   "Ni får inte gå in!" skrek receptionisten gällt men då hade Randi redan öppnat dörren. Polischefen Joseph Urquhart satt bakom ett gammalt skrivbord av trä, belamrat med mappar, och talade med undersökningsdomaren. Båda tittade upp när dörren öppnades.
   Urquhart var en reslig, kraftig man i sextioårsåldern. Hans hår hade tunnats ut rejält, men det som fanns kvar var fortfarande rött, trots att ögonbrynen blivit alldeles grå. "Vad i helvete", började han.
   "Jag är ledsen för att jag tränger mej in, men fröken Vänlig ville inte ge mej någon tid", sa Randi, när receptionisten rusade in bakom henne.
   "Unga dam, detta är ett polishus och jag tänker slänga ut dej med fötterna före", sa Urquhart barskt samtidigt som han reste sig och gick runt skrivbordet, "såvida du inte ger din farbror Joe en stor kram."
   Leende gick Randi tvärs över björnskinnsfällen, slog armarna om polischefen och lade kinden mot hans bröst när han nästan krossade henne. Kontorsdörren slogs igen med en smäll. Randi frigjorde sig från famntaget. "Jag saknar dej", sa hon.
   "Visst", sa han med ett lätt bannande tonfall. "Det är väl därför som vi ser så mycket av dej."
   Joe Urquhart hade varit faderns partner i åratal, på den tiden de båda bar uniform. De hade stått varandra nära och Urquharts hade varit som en faster och farbror för henne. Deras äldsta dotter hade suttit barnvakt för henne och hon hade gjort detsamma för deras yngre dotter. Efter faderns död hade Joe tagit hand om dem, hjälpt modern genom begravningen och alla juridiska formaliteter och sett till att Randi fått pengar från pensionsfonden till collegestudierna. Men det hade ändå inte varit som förr och familjerna hade glidit ifrån varandra, ännu mer sedan modern slutligen avlidit. Nu för tiden träffade Randi honom bara en eller två gånger om året och hade dåligt samvete för det. "Jag är ledsen", sa hon. "Du vet att jag vill hålla kontakt men ... "
   "Tiden räcker inte till?" gissade han.
   Undersökningsdomaren harklade sig. Sylvia Cooney var en institution, en stor burdus kvinna av obestämbar ålder, med en kropp som en cementblandare, med det gråa håret bakåtstruket i en knut i nacken och ett mjukt fyrkantigt ansikte. Hon hade varit undersökningsdomare så länge Randi kunde minnas. "Kanske ska jag dra mej tillbaka", sa hon.
   Randi hejdade henne. "Jag måste få fråga er om Joan Sorenson. När blir obduktionsprotokollet tillgängligt?"
   Cooney kastade en snabb blick på chefen och tittade sedan på Randi. "Det finns ingenting jag kan berätta för er", sa hon. Hon lämnade rummet och stängde dörren ljudlöst bakom sig.
   "Det har inte släppts än", sa Joe Urquhart. Han gick tillbaka bakom skrivbordet och gjorde en gest. "Sätt dej!" Randi slog sig ner och lät blicken vandra runt väggarna. En var täckt med rekommendationer, certifikat och inramade fotografier. Hon såg fadern tillsammans med Joe, båda såg plågsamt unga ut, två leende ungdomar i uniform som stod framför sin svartvita polisbil. Ett älghuvud hade monterats ovanför bilden och det plirade ner på henne med sina glasartade ögon. Fler troféer hängde på de andra väggarna. "Jagar du fortfarande?" frågade hon.
   "Inte på åratal", sa Urquhart. "Har inte tid. Din pappa brukade skoja med mej om mitt jaktintresse. Sa alltid att om jag nånsin sköt någon i tjänsten skulle jag stoppa upp huvet och låta hänga upp det. Sen hände det och skämtet var inte lika roligt längre." Han rynkade pannan. "Varför är du intresserad av Joan Sorenson?"
   "Yrkesmässigt", sa Randi.
   "Lite utanför ditt område, eller hur?"
   Randi ryckte på axlarna. "Jag väljer inte mina fall."
   "Du är för bra för att tvingas snoka runt på motell." Det var en känslig fråga. "Det är inte för sent för dej att ansluta dej till poliskåren."
   "Nej", sa Randi. Hon försökte inte förklara. Hon visste av erfarenhet att det inte gick att förklara varför för honom. "Jag åkte till den lokala polisstationen i morse för att titta på rapporten om Sorenson. Den saknades i arkivet. Ingen visste var den var. Jag fick namnen på polismännen som var där, men ingen av dem hade tid att tala med mej. Nu får jag veta att dödsorsaken inte ska offentliggöras heller. Kan du tala om för mej vad det är frågan om?"
   Joe sneglade ut genom fönstret bakom sig. Rutorna var regn-våta. "Det här är ett känsligt fall", sa han. "Jag vill inte att media ska blåsa upp det."
   "Jag är inte journalist", sa Randi.
   Urquhart vände sig mot henne. "Du är inte polis heller. Det är ditt eget val. Men Randi, jag vill inte att du blandar dej i det här, förstår du?"
   "Jag är inblandad oavsett om du vill det eller inte", sa hon. Hon gav honom inget tillfälle att säga emot. "Hur dog Joan Sorenson? Blev hon anfallen av ett djur?"
   "Nej", sa han. "Det blev hon inte. Och det är den sista fråga jag tänker besvara." Han suckade. "Randi", sa han, "jag vet hur hårt du tog Franks död. Det var ganska svårt för mej också, minns du inte det? Han ringde till mej för att jag skulle komma och hjälpa honom. Jag kom inte fram i tid. Tror du att jag nånsin kan glömma det?" Han skakade på huvudet. "Lämna det bakom dej! Sluta inbilla dej saker och ting."
   "Jag inbillar mej ingenting", snäste Randi. "För det mesta tänker jag inte ens på det. Men det här är annorlunda."
   "Gör som du vill", sa Joe. Det låg en liten bunt arkivmappar på skrivbordshörnet bredvid Randi. Urquhart lutade sig fram, tog upp dem och slog dem mot skrivbordsunderlägget för att samla ihop dem. "Jag önskar att jag kunde hjälpa dej", sa han. Han drog ut en låda och stoppade ner bunten. Randi hann se namnet på mappen som låg överst: Helander. "Jag är ledsen", sa Joe medan han reste sig. "Om du ursäktar mej . . . "
   "Är det av nostalgiska skäl du läser om Helanders akt eller finns det ett samband med Sorenson?" frågade Randi.
   Urquhart satte sig ner igen. "Helvete!" sa han.
   "Eller kanske jag bara inbillar mej att det var det namnet som stod på mappen?"
   Joe såg plågad ut. "Vi har anledning att tro att Helanders pojke kan vara tillbaka i stan."
   "Knappt en pojke längre", sa Randi. "Roy Helander var tre år äldre än jag. Söker ni honom för Sorensonmordet?"
   "Vi måste det med tanke på hans bakgrund. Han släpptes för två månader sen, visar det sig. Hjärnskrynklarna säger, att han är botad." Urquhart gjorde en grimas. "Kanske, kanske inte. I vilket fall som helst är han bara ett av många namn. Vi letar bland hundratals."
   "Var finns han?"
   "Jag skulle inte berätta det för dej, även om jag visste. Han är en dålig en, liksom resten av hans familj. Jag gillar inte att du ger dej i lag med hans sort, Randi. Det skulle inte din far gjort heller." ¤Randi reste sig. "Min far är död", sa hon, "och jag är en stor flicka nu."

- - -


Willie parkerade bilen där Trettonde gatan tog slut, vid foten av klippbranten. Blackstone låg högt ovanför floden, omgivet av ett flera meter högt järnsmitt staket med en rad vassa piggar högst upp. Det gick att köra fram till grindstugan men då måste man ta vägen ner till telegrafen, genom centrum, runt utsiktsvägen och sedan Harmon Drive, uppför och nerför kullarna och längs branterna med deras herrgårdar från ångbåtsepoken. Med sina tinnar och torn liknade de högreståndsdamer som stirrade ut över slätten och floden nedanför och mindes svunna och bättre tider. Det var en lång och tröttsam resa.
   Före automobilens tid hade den varit ännu längre och tröttsammare. När Douglas Harmon blev tvungen att åka ner till Courier Square varje dag beslöt han sig för att göra det lite enklare för sig. Han byggde en privat bergbana med två vagnar som kröp utefter brantens gråa klippor, från foten av Trettonde gatan till Blackstone där uppe.
   Förbränningsmotorer, limousiner, chaufförer och stenlagda vägar hade bidragit till att vänja Harmons av med att använda Douglas linbana som förvandlades till en sorts bakdörr. Men det passade Willie bra. Jonathan Harmon fick honom ändå alltid att känna sig som om han borde komma genom tjänstefolkets bakdörr.
   Willie steg ur sin Cadillac och stoppade ner händerna i regnrockens säckiga fickor. Han tittade uppåt det tvärbranta stupet. Klippan var våt och mörk. Steven grep bryskt tag i hans armbåge och föste honom framåt. Bergbanevagnen var av trä, i stort behov av färg, med bänkplats för sex personer. Steven drog i klocksnöret och vagnen ryckte till när den började uppstigningen. Den andra vagnen gled neråt och halvvägs möttes de två. Vagnen skakade och Willie upptäckte rost på skenorna. Förfallet hade nått ända fram till Blackstones grindar.
   Nästan vid toppen passerade den en öppning i järnstaketet och Nya huset kom inom synhåll med sina viktorianskt pråliga gavlar och torn. Harmons hade bott i det i nästan ett århundrade men det kallades fortfarande för Nya huset och skulle alltid göra det. Bakom huset bredde tät skog ut sig och den smala vägen vindlade fram mellan åldrade träd. De andra gamla familjerna hade för länge sedan styckat sina ägor och sålt ut till nybyggare. Inte Harmons. Blackstones stod intakt, ett stycke urskog mitt i staden.
   Mot skyn i väster skymtade siluetten av tornet, en del av Gamla huset vars sotsvarta stenväggar hade gett Blackstone dess namn. Huset låg långt in bland träden. Dess gräsmattor och gårdsplan var igenvuxna. Även när det inte syntes visste man att det fanns där någonstans. Tornet reste sig spetsigt och imponerande mot den grå och rödfärgade horisonten i väster, skumt och förbjudet. Det hade varit Douglas Harmon, journalisten och bergbanebyggaren, som uppfört Nya huset och stängt det gamla, jättelikt och dystert även med viktorianska mått mätt, men varken Douglas, sonen Thomas eller sonsonen Jonathan hade förmått sig att riva det. Legenden berättade att det spökade i Gamla huset och Willie kunde faktiskt tänka sig det. Blackstone liksom dess ägare spred kalla kårar längs hans rygg.
   Vagnen ryckte till och stannade. De steg ut på en träplattform där färgen flagnade. Ett par breda franska fönster ledde in till Nya huset. Jonathan Harmon väntade på dem lutad mot en käpp och hans gängliga kropp avtecknade sig i ljuset från dörren. "God dag, William", sa han. Harmon var knappt sextio, det visste Willie, men hans långa snövita hår och den av ledgångsreumatism märkta kroppen gjorde att han såg mycket äldre ut. "Jag är så glad att du kunde komma", sa han.
   "Nåja, eftersom jag var i närheten så tyckte jag att jag kunde titta in", sa Willie. "Det är bara det att jag just nu kom på att jag lämnade fönstren öppna i bryggeriet. Det är bäst att jag rusar hem och stänger dom så mina dammråttor inte blir blöta." "Nej", sa Jonathan Harmon. "Jag tror inte det."
   Willie kände hur bandet drogs åt kring hans bröstkorg. Han rosslade, hittade astmasprayen och tog två rejäla doser. Han räknade med att behöva dem. "Okej, du har övertalat mej. Jag stannar", sa han till Harmon. "Men det är bäst att du bjuder på en drink. Jag har fortfarande kvar smaken i munnen efter ingefärsläsk med chokladsmak."
   "Steven, var en hygglig pojke nu och bjud vår vän William på en konjakskupa med Remy Martin, är du snäll. Till mej också. Kylan känns ända in i benstommen." Steven, tyst som alltid, gick in för att göra som han blivit tillsagd. William tänkte följa honom men Jonathan rörde lätt vid hans arm. "Ett ögonblick", sa han. Han gjorde en gest. "Titta!"
   Willie vände sig om och tittade. Han var inte riktigt lika rädd längre. Om Jonathan önskat se honom död skulle Steven redan ha gjort ett försök och kanske också lyckats. Steven var ett förfärligt misstag enligt faderns sätt att se, men det fanns en abnorm styrka i de ärrade händerna. Nej, det här tycktes handla om något annat.
   De tittade österut över staden och floden. Skymningen hade börjat sänka sig och gatubelysningen tändes där nere som rader av lysande pärlband i olika riktningar så långt ögat kunde nå och de löpte över floden på de tre stora broarna. Molnen hade dragit österut och horisonten var koboltblå. Månen hade börjat stiga.
   "Det fanns inga ljus därute när grunden till Gamla huset grävdes", sa Jonathan Harmon. "Det var vildmark. En rasande flod som banade väg genom urskogen och om du stod på en höjd måste mörkret brett ut sig i evigheten. Vattnet var friskt, luften ren och skogarna fyllda med villebråd ... hjort, bäver, björn . . . men inga människor, i alla fall inga vita. John Harmon och hans son James skrev båda om att de sett indianeldar då och då från tornet, men stammarna undvek platsen, särskilt sedan John hade börjat bygga Gamla huset."
   "Indianerna var kanske inte så dumma i alla fall", sa Willie.
   Jonathan sneglade på Willie och snörpte på munnen. "Vi byggde den här staden av ingenting", sa han. "Blod och järn byggde staden, blod och järn födde den och dess folk. De gamla familjerna kände till blodets och järnets makt, de visste hur de skulle göra staden mäktig. Familjen Rochmonts hamrade till och formade metaller i smedjor, stålverk och gjuterier, familjen Anders fraktade dem på sina pråmar, ångbåtar och järnvägar och din egen familj letade upp dem och bröt dem ur jorden. Du kommer från järnsläktet, William Flambeaux. Men vi Harmons stod för blodet. Vi hade boskapen och slakthuset men långt före det, innan den här staden eller nationen fanns, var Gamla huset centrum för skinnhandeln. Pälsjägare kom hit med pälsar, skinn och oberett bäverskinn som såldes till Harmons och sen skeppades på floden, först på timmerflotte och sen på pråmar. Ångan kom senare, mycket senare."
   "Ska det bli frågesport om det här?" frågade Willie.
   "Vi har vansläktats", sa han och tittade vasst på Willie. "Vi måste komma ihåg hur det hela började. Svart järn och rött, rött blod. Du måste minnas. Din farfar var av Flambeauxblod, av den gamla rena rasen."
   Willie visste när han blev förolämpad. "Och min mor var en Pankowski", sa han, "vilket gör mej till hälften fransk och till hälften polack — en bastard. Inte för att jag bryr mej. Jag menar att visst är det enormt att min farfarsfar ägde halva staten, men gruvorna började sina vid sekelskiftet och depressionen tog resten. Min far var ett fyllo och jag sysslar med indrivning, tänka sej!" Han var förbannad och det gjorde honom obetänksam. "Hade du något särskilt skäl till varför du skickade Steven att kidnappa mej eller hade du bara lust att diskutera fransk-indianska kriget?"
   Jonathan sa: "Kom, vi får det bekvämare inomhus. Vinden är kylig." Orden var nog så vänliga men hans tonfall hade förlorat varje spår av värme. Han gick långsamt och stödde sig tungt på käppen, när han förde in Willie. "Du får förlåta mej", sa han. "Det är fukten. Den förvärrar ledgångsreumatismen och mina gamla krigsblessyrer." Han tittade bakåt mot Willie. "Det var omåttligt ociviliserat att slänga på luren i örat på mej. Visst har vi skilda uppfattningar men av respekt för min person så . . . "
   "Jag har haft en massa problem med mina telefonledningar på senaste tiden", sa Willie. "Ända sen avregleringen har servicen varit åt helvete." Jonathan ledde honom in till ett litet vardagsrum. En brasa sprakade i öppna spisen och hettan därifrån värmde skönt, sedan han traskat runt hela dagen i regn och kyla. Möblerna var antika eller kanske bara gamla; Willie var inte helt klar över skillnaden.
   Steven var redan där. Två konjakskupor, halvfyllda med gyllengul vätska, stod på ett lågt bord. Steven satt på huk framför brasan. Hans långa magra kropp var hopfälld som en stor fällkniv. Han tittade upp när de kom in och stirrade på Willie lite för länge som om han plötsligt glömt vem han var eller vad han gjorde där. Sedan vände han sina blå ögon mot elden igen och tog ingen notis om dem eller deras samtal.
   Willie såg sig om efter den bekvämaste stolen. Stilen påminde honom om Randi Wade, men det fick honom bara att känna sig skyldig. Han lyfte upp konjaken. Willie visste mycket väl att han bara borde smutta på den, men han var alltför frusen, trött och förbannad så han struntade i det. Han svalde den i en enda rejäl klunk, satte glaset på golvet och lutade sig bakåt i stolen och kände hur värmen spred sig i kroppen.
   Det syntes att Jonathan hade värk. Han satte sig försiktigt på kanten av soffan samtidigt som han med båda händerna stödde sig på käppen. Willie kom på sig själv med att stirra på den och Jonathan såg det. "Ett varghuvud", sa han och flyttade händerna så att Willie kunde se ordentligt. Skenet från brasan speglade sig i den gula metallen. Besten morrade som om den högg efter något. Ögonen var röda.
   "Granater?" gissade Willie.
   Jonathan log som om Willie hade varit ett mycket enfaldigt barn. "Rubiner", sa han, "satta i 18 karats guld." De breda händerna med sina upphöjda ådror var förvridna av ledinflammation. De slöt sig åter om käppen och dolde varghuvudet.
   "Dumt!" sa Willie. "Folk här i stan skulle kunna mörda för den käppen."
   Jonathans leende hade ingen värme. "Det är inte guld som kommer att bli min död, William." Han sneglade mot fönstret. Månen hade stigit högt över horisonten. "En bra måne för jakt", sa han. Han såg åter på Willie. "I går kväll höll du på att anklaga mej för delaktighet i mordet på den lama flickan." Han röst hade blivit farligt len. "Hur kunde du säga så?"
   "Inte den blekaste", sa Willie. Konjaken hade stigit honom åt huvudet. "Att du inte minns ens vad hon hette kanske hade något att göra med saken. Eller kanske var det för att du alltid tyckte illa om Joanie, ända sedan du hörde talas om henne. Min patetiska byracka, min hynda brukade du ju kalla henne. Märkligt att vissa ordval håller sig kvar i minnet. Jag vet inte, kanske är det bara något jag fått för mej, men jag fick intrycket att du inte precis önskade henne välgång och lycka. Och märk väl, jag har inte ens nämnt Stevens namn i sammanhanget."
   "Var snäll och låt bli det", sa Jonathan iskallt. "Du har sagt alldeles tillräckligt redan. Se på mej, William. Vad ser du?"
   "Dej", sa Willie. Han var inte riktigt i form för dumma lekar men Jonathan Harmon gjorde saker i sin egen takt.
   "En gammal man", rättade Jonathan honom. "Kanske inte så gammal till åren, men gammal likväl. Ledgångsreumatismen blir värre för varje år och det finns dagar när smärtan är så stor att jag knappt kan röra mej. Det finns ingen kvar i min släkt utom Steven, och Steven är, uppriktigt sagt, inte vad jag hade hoppats på." Han talade med fast och klar röst, men Steven tittade inte ens upp från brasan. "Jag är trött, William. Det är sant, jag tyckte inte om din krympling. Jag är inte så förtjust i dej heller för den delen. Vi lever i en tid av korruption och vansläktande. De gamla sanningarna om blodet och järnet har glömts bort. Men icke desto mindre, hur mycket jag än föraktade din Joan Sorenson och vad hon representerade, så hade jag inte lust på hennes blod. Allt jag vill är att leva mina sista år i lugn och ro."
   Willie ställde sig upp. "Bespara mej det där gubbsnacket. Jovisst, jag vet allt om dina ledgångsbesvär och dina krigsblessyrer. Jag vet också vem du är och vad du är i stånd att ta dej för. Okej, du dödade väl inte Joanie, då. Men vem gjorde det? Han där?" Han viftade med tummen mot Steven.
   "Steven var här med mej."
   "Det har jag bara ditt ord på", sa Willie.
   "Du har för höga tankar om dej själv, Flambeaux. Du är inte tillräckligt viktig för att jag skulle ljuga. Min son är inte kapabel till en sådan handling. Måste jag påminna dej om att Steven är handikappad han också, på sitt sätt?"
   Willie gav Steven ett snabbt ögonkast. "Jag kommer ihåg en gång, när jag var liten och min pappa tog med mej när han skulle hit för att träffa dej. Jag älskade att åka med den lilla bergbanan. Ni två gick in för att prata, men det var vackert väder så du lät mej leka utomhus. Jag hittade Steven i skogen där han lekte med en stackars hundracka som tagit sig igenom stängslet. Han tryckte ner den med ena foten medan han drog loss benen, ett efter ett. Han slet loss dem med bara händerna, precis som när ett barn plockar kronbladen från en blomma. När jag kom fram hade han slitit loss två och höll på med det tredje. Han hade blod över hela ansiktet. Han kan inte ha varit mer än åtta år den gången."
   Jonathan Harmon suckade. "Min son är ... störd. Vi vet det båda två, så det finns ingen anledning att förneka det. Han har kroppsliga fel också, som du mycket väl vet. Men hans styrka kontrolleras av de läkemedel han använder. Han har inte varit våldsam på många år, inte sant, Steven?"
   Steven Harmon tittade på dem. Han satt tyst alldeles för länge, medan han stirrade på Willie utan att blinka. "Nej", sa han till slut.
   Jonathan nickade nöjt, som om något hade blivit klart och fastställt. "Förstår du, William, du gör oss orätt. Vad du tog som ett hot var ett erbjudande om skydd. Jag hade tänkt föreslå att du skulle flytta in i ett av våra gästrum ett tag. Jag har föreslagit Zoe och Amy samma sak."
   Willie skrattade. "Det kunde jag ge mej på. Ska jag också knulla med Steven eller är det bara flickorna som måste det?"
   Jonathan rodnade, men tappade inte fattningen. Hans fåfänga försök att gifta bort Steven med en av systrarna Anders var en öm punkt. "Jag beklagar att de tackade nej till mitt erbjudande. Jag hoppas att du är klokare. Blackstone har vissa ... skyddsanordningar ... men jag kan inte garantera din säkerhet utanför detta hus."
   "Säkerhet?" frågade Willie. "Säkerhet för vad?"
   "Jag vet inte, men jag kan uttrycka det så här — i nattens mörker finns det varelser som jagar jägarna."
   "Varelser som jagar jägarna", upprepade Willie. "Det där var bra, fin rytm och så, men kan du dansa till den?" Han hade fått nog och började gå mot dörren. "Tack för erbjudandet, men jag säger nej tack. Jag tar risken i eget hus." Steven försökte inte stoppa honom.
   Jonathan Harmon lutade sig ännu tyngre mot käppen. "Jag kan berätta för dej hur det gick till när hon dödades", sa han lugnt.
   Willie stannade och stirrade in i den gamles ögon. Sedan satte han sig igen.

- - -


Huset låg på södra sidan i en stadsdel som fick vissa sämre lägenhetsområden att se lyxrenoverade ut. Det låg på en armbågsliknande landtunga mellan floden och den gamla kanalen som flöt förbi packhuset. Alger och avloppsutsläpp hade kvävt kanalen och lukten därifrån kunde kännas flera kvarter bort. Det var envåningshus byggda i enkelpanel, knappast hus ens, snarare skjul. Randi hade inte varit där sedan packhuset hade stängt grindarna för gott. Vart tredje hus hade en till salu-skylt uppsatt på gräsmattan. De knirkade övergivet i blåsten. Minst hälften av husen tycktes, trots skyltarna, vara mörka och obebodda. Ogräset växte midjehögt runt de väderbitna brevlådorna, och de såg minst två nerbrunna hustomter.
   Det var många år sedan och Randi mindes inte husnumret, men det var sista huset på vänster hand, det kom hon ihåg, intill en bensinstation på hörnet. Taxichauffören letade sig fram tills de hittade huset. Bensinstationen var igenbommad, till och med pumparna var borta men huset stod där ungefär som hon mindes det. En till salu-skylt fanns på gräsmattan, men hon såg ljus som rörde sig inne i huset. En ficklampa kanske? Ljuset försvann innan hon kunde avgöra saken.
   Chauffören erbjöd sig att vänta. "Nej", sa hon. "Jag vet inte hur länge jag blir kvar." När han försvunnit stod hon länge på den torra gräsmattan och stirrade en god stund mot ytterdörren innan hon till slut gick upp för gången.
   Hon beslöt sig för att inte knacka, men dörren öppnades just när hon sträckte sig efter dörrvredet. "Kan jag stå till tjänst, fröken?"
   Den kraftiga och muskulösa kroppen höjde sig hotfullt över henne. Hon kände inte igen honom. Han hörde inte till familjen Helander. De hade varit korta och seniga, alla med samma livlösa smutsblonda hår. Den här mannen hade hår svart som gjutjärn och var mera lurvig än vad polismyndigheten ansåg passande. Skäggstubben gav hakan en blåsvart nyans. Händerna var breda, fingrarna korta och trubbiga. Karin luktade snut lång väg.
   "Jag letade efter människorna som bodde här förut."
   "Familjen flyttade när packhuset slog igen", berättade han. "Men kom in, vet ja." Han öppnade dörren ytterligare. Randi såg nakna golv, damm och mannens partner, en svart man med ölmage som stod vid köksdörren.
   "Jag tror inte det", sa hon.
   "Jag insisterar", svarade han och visade polisbrickan, som var fastnålad på insidan av den enkla grå kostymen.
   "Betyder det att jag är gripen för förhör?"
   Han såg dämpad ut. "Nej, naturligtvis inte. Vi skulle bara vilja ställa några frågor." Han försökte låta vänligare. "Jag heter Rogoff."
   "Mordroteln", sa hon.
   Ögonen smalnade. "Hur ... ?"
   "Ni har hand om Sorensonutredningen", svarade hon. Hon hade fått hans namn på snutstationen samma morgon. "Ni måtte inte ha mycket att gå efter, om ni inte har något bättre för er än att hänga här och vänta på att Roy Helander ska dyka upp."
   "Vi skulle just gå. Tänkte att han kanske skulle bli nostalgisk, gömma sig i det gamla hemmet, men det finns inga tecken på det." Han tittade stint på henne och gjorde en grimas. "Nåt emot att säga vad ni heter?"
   "Varför då?" frågade hon. "Är det fråga om en razzia eller en invit?"
   Han log. "Jag har inte beslutat mej för vilket än."
   "Jag heter Randi Wade", sa hon och visade sin licens.
   "Privatdeckare", sa han i en ton som var omsorgsfullt neutral medan han lämnade tillbaka tillståndsbeviset. "Ute på jobb?" ¤Hon nickade.
   "Intressant. Det är väl aldrig så väl att ni skulle vilja tala om vem som är er klient?"
   "Nej."
   "Jag skulle kunna släpa er inför domstol och tvinga er att tala om det för domaren. Den där licensen kan dras in, vet ni. Försvårande av pågående polisutredning, undanhållande av bevismaterial."
   "Tystnadsplikt", sa hon.
   Rogoff skakade på huvudet. "Privatdeckare har inget sånt. Inte i den här delstaten."
   "Jodå", sa Randi. "Åklagarjäv. Jag har en juristexamen också." Hon gav honom ett vänligt leende. "Lämna min klient utanför det här. Jag vet en del intressanta saker om Roy Helander, som jag skulle kunna tänka mej att dela med mej av."
   Rogoff begrundade saken. "Låt höra!"
   Randi skakade på huvudet. "Inte här. Känner ni till automatfiket vid Courier Square?" Han nickade. "Klockan åtta", sa hon. "Kom ensam! Ta med en kopia av obduktionsprotokollet på Sorenson!"
   "De flesta flickor vill ha godis eller blommor", sa han.
   "Obduktionsprotokollet", upprepade hon med fast röst. "Har de fortfarande kvar protokollen från tidigare fall nere på stan?" "Jovisst", sa han. "I domstolskällaren."
   "Bra. Ni hinner med en liten läsövning på vägen. Det var arton år sedan. Några barn försvann. En av dem var Roys lillasyster. Det fanns andra också — Stanski, Jones, jag har glömt namnen. En snut som hette Frank Wade höll i utredningen, hade polisbricka i guld, precis som ni. Han dog."
   "Menar ni att det finns ett samband?"
   "Det är du som är snut. Bestäm själv!" Hon lämnade honom där han stod i dörröppningen och promenerade raskt bort längs gatan.

- - -


Steven brydde sig inte om att följa honom ända ner till foten av branten. Willie for ner med bergbanan, dyster i sinnet och med tunga tankar. Hans leder värkte värre än vanligt och näsan rann. Varje gång han blev upprörd höll kroppen på att bryta samman, och Jonathan Harmon hade verkligen upprört honom. Det var troligen smartare än att döda honom, något som han nästan hade väntat sig när han upptäckte Steven i sin bil, men ändå ...
   Han körde hemåt längs Trettonde gatan när han såg baren med sin neonskylt. Utan att tänka körde Willie in mot trottoaren och parkerade. Kanske hade Harmon rätt eller så hade han bara mundiarré. Hur det än förhöll sig med den saken så var Willie ändå tvungen att tjäna sitt levebröd. Han låste bilen och gick in.
   Det var en lugn tisdagskväll och det var tomt på Squeaky's. Det var en krog för folk som jobbade. Här fanns två biljardbord, ett shuffleboardspel längre in i lokalen, bås längs ena långsidan. Willie satte sig på en av barstolarna. Bartendern var en gammal typ, hård och torr som ett vedträ. Han såg elak ut. Willie övervägde att beställa en banana daiquiri bara för att se vad killen skulle säga, men en blick på hans sura, förvridna ansikte fick honom att tappa lusten och han bad att få en boilermaker i stället. "Jobbar Ed i kväll?" frågade han när bartendern serverade drinkarna.
   "Jobbar bara på helgerna", sa mannen. "Men han kommer hit de flesta kvällar och spelar biljard."
   "Jag väntar", sa Willie. Ögonen tårades av den starka drycken och han sköljde raskt ner den med en stor klunk öl. Vid herrtoaletten syntes en telefonautomat. När han fått växel av barten-dem gick han och stoppade in en tjugofemcentare och ringde till Randi. Hon var inte hemma, allt han fick höra var hennes förbannade telefonsvarare. Willie hatade telefonsvarare. De gjorde livet betydligt svårare för inkasserarna, det var ett som var säkert. Han väntade in tonen, pratade in ett snuskigt meddelande till Randi och lade på.
   Herrtoaletten hade en kondomautomat uppsatt ovanför rännorna. Willie läste instruktionen medan han kissade. Kondomerna var till för att förebygga sjukdomar, förstås, trots att den enda sort som fanns att få i vänstra facket var en French tickler. Kanske borde han installera en automat hemma, tänkte han. Han drog upp blixtlåset, spolade och tvättade händerna.
   När han kom in i kroglokalen igen, fanns två nya gäster vid biljardbordet, sysselsatta med att krita sina köer. Willie tittade mot bartendern, som nickade. "Vem av er är Ed Juddiker?" frågade Willie.
   Ed var inte den störste av dem — kompisen var tjock och blek som Moby Dick — men han var stor nog och ståtade med ett riktigt dumdrygt ansiktsuttryck. "Va?"
   "Vi måste prata om en del pengar, som du är skyldig." Willie sträckte fram sitt visitkort.
   Ed tittade på handen, men gjorde ingen min av att ta kortet. Han skrattade till. "Försvinn!" sa han. Han vände sig åter mot biljardbordet. Moby Dick ställde upp kulorna och Ed inledde med en break.
   Det där var i sin ordning, om det var så han ville ha det. Willie satte sig på sin barstol och beställde en öl till. Han skulle få sina pengar på ett eller annat sätt. Förr eller senare måste Ed gå sin väg, och då skulle det vara Willies tur.

- - -


Willie var fortfarande inte hemma. Randi lade på luren i telefonautomaten och rynkade pannan. Han hade ingen telefonsvarare heller, inte Willie Flambeaux, det skulle vara alldeles för förnuftigt. Hon visste att hon inte behövde oroa sig. Helveteshundarna använder inte stämpelur, som han uttryckt saken för henne mer än en gång. Han var troligen ute för att jaga någon skuldsatt dagdrivare. Hon skulle försöka igen, när hon kommit hem. Om han fortfarande inte svarade så skulle hon börja oroa sig.
   Automatfiket var nästan tomt. Hennes klackar smattrade ihåligt mot den gamla linoleummattan när hon gick till sitt bås och satte sig. Kaffet hade kallnat. Hon slötittade ut genom fönstret. Digitaluret på State National Bank förkunnade att klockan var 8:13. Randi beslöt sig för att vänta tio minuter till.
   Den röda vinylen i båset var gammal och sprucken, men hon kände sig konstigt nog tillfreds där, medan hon blickade ut mot Iron Spire på andra sidan torget. Automatfiket hade varit hennes favoritställe, när hon var liten flicka. Varje födelsedag hade hon krävt att få gå på bio på Castle och att sedan få äta på automatrestaurangen och varenda år hade hennes pappa skrattat och gått med på det. Hon älskade att stoppa mynt i automaterna så att fönsterfacken flög upp och att fylla på sin pappas kaffekopp från den gamla kaffemaskinen i mässing som hade så många knappar och spakar.
   Ibland kunde hon se händer, bara händer utan tillhörande kroppar, som stoppade smörgåsar eller pajbitar i facken och det var nästan som en gammal skräckfilm. Man såg aldrig människorna som arbetade i automatfiket, bara deras händer. Pappan brukade retas med henne och säga att det var folk som inte betalt sina räkningar. Hon ryste, men på något sätt blev de där årliga besöken ännu mer underbara och kanske lite ruskiga. Sanningen var, när hon fick reda på den, betydligt mindre intressant. Men så var det ju med det mesta här i livet.
   Nu för tiden var automatfiket alltid tomt, vilket fick Randi att undra över varför golvet ändå kunde vara så otroligt smutsigt. Dessutom fick man numera stoppa tjugofemcentare i stället för tiocentare i myntinkasten bredvid de små facken. Men banankrämspajen var fortfarande bättre än någon annanstans och kaffet som kom ur de gamla slitna mässingstapparna var bättre än kaffet som hon bryggde hemma.
   Hon övervägde att ta en kopp till när dörren öppnades och Rogoff äntligen kom in från regnet. Han var klädd i en tjock-fodrad rock och håret var blött. Randi tittade på klockan medan han kom fram till båset. Den var 8:17. "Du är sen", sa hon.
   "Jag läser långsamt", svarade han. Han ursäktade sig och gick i väg för att hämta mat. Randi betraktade honom medan han stoppade endollarssedlar i växelautomaten. Han såg inte illa ut om man gillade hans typ, men han tillhörde definitivt snuttypen.
   Rogoff återvände med en kopp kaffe, en varm köttsmörgås med potatismos, sås och sönderkokta morötter och en stor bit äppelpaj.
   "Banankrämspajen är bättre", sa Randi, när han satte sig mitt emot henne.
   "Jag gillar äpple", sa han och vecklade ut en pappersservett. "Fick du med dej obduktionsprotokollet?"
   "Har det i fickan." Han började mycket metodiskt skära smörgåsen i små portionsbitar innan han började äta. "Jag beklagar det där med din pappa."
   "Det gör jag också. Det var länge sen. Kan jag få titta på protokollet?"
   "Kanske det. Berätta något om Roy Helander som jag inte känner till ännu."
   Randi lutade sig tillbaka. "Vi växte upp tillsammans. Han var äldre, men han gick om några gånger och hamnade i min klass. Han var en illa sedd unge från andra sidan järnvägen och jag var polisdotter, så vi hade inte mycket gemensamt ... förrän hans lillasyster försvann."
   "Han var tillsammans med henne", sa Rogoff.
   "Ja, det var han. Ingen bestred det, allra minst Roy själv. Han var femton, hon var åtta. De gick längs spåren, försvann tillsammans och Roy kom tillbaka ensam. Han hade blod på byxorna och på händerna. Systerns blod."
   Rogoff nickade. "Allt det där står i arkivpärmen. De hittade blod på järnvägsspåret också."
   "Tre barn hade redan försvunnit. Med Jessie Helander blev det fyra. Folk hade alltid tyckt att Roy var lite underlig. Han var en ensling, hade svårt för att uttrycka sig, skolkade ofta och flydde till ett hemligt gömställe i skogen. Roy lekte hellre med yngre barn än med pojkar som var i hans egen ålder. Ett degenererat barn från en dålig familj, en barnmisshandlare som faktiskt våldtagit och dödat sin egen syster, det var vad de sa. De utsatte honom för en hel rad prover, beslöt sig för att han var svårt störd och skickade i väg honom till en anstalt någonstans. Han var ju fortfarande minderårig, trots allt. Fallet lades ner och staden kunde andas ut."
   "Om du inte har mer att komma med, så behåller jag protokollet", sa Rogoff.
   "Roy sa att han inte gjort det. Han grät och skrek en hel del och hans historia höll inte ihop, men han höll fast vid den. Han berättade att han hade balanserat på rälsen några meter bakom systern och lyssnat efter tåget när ett monster kom fram ur en avloppsbrunn och hoppade på henne."
   "Ett monster", sa Rogoff.
   "En stor raggig hund, det var vad han sa. Hans beskrivning stämde in på en varg. Alla insåg det."
   "Det har inte funnits varg i den här delen av landet på över hundra år."
   "Han beskrev hur Jessie skrek när varelsen börja slita sönder henne. Han sa att han fick tag i hennes ben och försökte dra henne ur varelsens käftar vilket skulle förklara allt blodet han hade på sig. Vargen vände sig om, tittade på honom och morrade. Den hade röda ögon, brinnande röda ögon, sa Roy, och han var riktigt rädd så han släppte taget, men vid det laget var Jessie säkert redan död. Vargen morrade till ännu en gång mot Roy och sprang sedan i väg med kroppen i käftarna." Randi tystnade och drack en klunk kaffe. "Det var hans version. Han berättade den om och om igen, för modern, poliserna, psykologerna, domaren, alla. Ingen trodde någonsin på honom."
   "Inte ens du?"
   "Inte ens jag. Vi viskade om Roy i skolan, om vad han hade gjort med sin syster och med de andra barnen. Vi kunde inte riktigt föreställa oss det, men vi visste att det måste vara något hemskt. Det var bara det att min pappa aldrig riktigt godtog den versionen."
   "Varför inte?"
   Hon ryckte på axlarna. "Intuition, kanske. Han pratade alltid om att en snut måste följa sin intuition. Det var hans utredning. Han tillbringade mer tid med Roy än någon annan och något i pojkens berättelse grep honom. Men det fanns ingenting att ta fasta på. Det andra bevismaterialet var överväldigande. Så Roy låstes in."
   Hon såg honom i ögonen medan hon fortsatte. "En månad senare försvann Eileen Stanski. Hon var sex år gammal."
   Rogoff hejdade sig just när han skulle stoppa in gaffeln med potatismos och tittade tankfullt på henne. "Så opassande", sa han.
   "Pappa ville att Roy skulle släppas, men han fick inget stöd. Den officiella hållningen var att mordet på flickan Stanski inte hade något med de andra morden att göra. Roy hade mördat fyra och nån annan psykopat hade tagit död på den femte."
   "Det kanske var så."
   "Skitsnack", sa Randi. "Pappa begrep det och han sa det högt. Det gjorde honom inte populär hos polisen, men han brydde sig inte. Han kunde vara mycket envis. Läste du arkivmaterialet om hans död?"
   Rogoff nickade. Det syntes på honom att han kände sig obehaglig till mods.
   "Min pappa sargades till döds av ett djur. En hund, enligt undersökningsdomaren. Om du vill tro på det, så gärna för mig." Det här var den svåra delen. Minnet var som ett gammalt myggbett. Hon försökt glömma bort det, men det gick inte. "Han fick ett telefonsamtal, mitt i natten, något om en ledtråd om de försvunna barnen. Innan han for, ringde han till Joe Urquhart för att be om förstärkning."
   "Polischefen Urquhart?"
   Randi nickade. "Han var inte chef på den tiden. Joe var pappas partner på den tiden när Urquhart fortfarande bar uniform. Pappa hade sagt, att han fått ett hett tips. Men han lämnade inga detaljer, inte ens namnet på den som ringde, berättade Urquhart."
   "Kanske han inte ens visste vem det var som hade ringt?"
   "Det visste han nog. Min pappa var inte den som drog i väg ensam mitt i natten efter ett anonymt tips. Han körde ensam ner till slakthuset. Djuret väntade på honom där. Vad det än var så kunde det ta sex skott och ändå fortsätta mot honom. Det slet sönder halsen på honom och när han var död åt det upp honom. Joe vittnade senare att när han först hittade kroppen var han inte ens säker på att det var en människa."
   Hon hade berättat sin historia med kall och stadig röst, trots att det vände sig i magen på henne. När hon hade slutat stirrade Rogoff på henne. Han lade ner skeden och sköt undan tallriken. "Jag tappade plötsligt aptiten."
   Randis leende saknade värme. "Jag älskar den här stans lokal-blaska. För ett par år sedan inträffade ett fall, en kvinna kidnappades av ett gäng, som höll henne kvar i två veckor. Hon misshandlades, torterades och våldtogs på alla möjliga sätt, hundratals gånger. När historien kom ut skrev tidningen att hon hade blivit, citat, överfallen, slut citat. Det hette, att min fars kropp hade lemlästats. Det sas samma sak om Joan Sorenson. Själv har jag fått veta att kroppen var intakt." Hon lutade sig framåt och såg med hård blick rakt in i hans mörkbruna ögon. "Det är lögn."
   "Ja", medgav han. Han tog fram ett papper ur bröstfickan, vek upp det och räckte det till henne. "Men det är inte som du tror."
   Randi rev åt sig undersökningsrapporten och skummade snabbt första sidan. Orden tycktes henne otydliga, de vägrade låta sig registreras. Det var inte som hon hade väntat sig.
   Dödsorsak: Blodförlust
   Någonstans långt borta hörde hon Rogoff säga något. "Hon borde ha varit trygg i sin bostad — hon hade en lägenhet på fjortonde våningen. Inga balkonger, inga brandtrappor och dörrvakten hade inte sett någonting. Dörren var låst. Det var ett billigt lås, lätt att dyrka upp, men det fanns inga tecken på åverkan."
   Mordvapnet måste ha haft en knivsegg, minst 25 centimeter lång och extremt skarpslipad, smal och smidig, kanske ett kirurgiskt instrument.
   "Kläderna låg över hela våningen, helt sönderrivna. Med hennes handikapp är det svårt att tänka sig att hon gjorde mycket motstånd, men det såg ut som om hon hade gjort det. Ingen av grannarna hade hört något, förstås. Mördaren hade kedjat fast henne naken vid sängen. Han arbetade snabbt, måste ha vetat vad han gjorde, men det måste ändå ha tagit tid innan hon dog. Sängen var genomdränkt av hennes blod, rakt genom lakan och madrass ända ner till sängfjädrarna."
   Randi såg på honom. Undersökningsprotokollet gled ner på plastbordet. Rogoff sträckte sig fram och tog hennes hand.
   "Joan Sorenson blev inte uppäten av ett djur, miss Wade. Hon flåddes levande och lämnades att förblöda. Det är hennes hud som fattas."

- - -


Klockan hade passerat midnatt när Willie kom hem. Han parkerade bilen vid piren. Ed Juddikers plånbok låg på passagerarsätet. Willie öppnade den, tog ut pengarna och räknade dem. Sjuttionio spänn. Inte mycket, men alltid en början. Han skulle ge hälften till Betsy i första omgången och ta resten som återbetalning från Ed. Willie stoppade pengarna på sig och lade den tomma plånboken i handskfacket. Ed kanske skulle behöva körkortet. Han skulle lämna tillbaks den under veckoslutet när Ed jobbade på Squeaky's, och diskutera en återbetalningsplan med honom.
   Willie låste bilen och traskade med trötta steg över de regn-våta gatstenarna till ytterdörren. Himlen över floden var mörk och inga stjärnor syntes. Månen hade gått upp, gömd någonstans bakom de svarta molnen. Han famlade efter nycklarna som låg under inhalatorn, pillerasken, en samling nagelsaxar, en näsduk och all annan osorterad bråte som gjorde att rockfickan säckade sig. Efter en lång stund övergick han till att leta i byxfickan, hittade nycklarna och började bearbeta låsen. Han stack in den första nyckeln i det dubbla sjutillhållarlåset.
   Dörren öppnades långsamt och tyst. Den var inte låst.
   Det blekgula ljuset från en gatlampa sken genom bryggeriets höga och dammiga fönster och mönstrade golvet med svaga fyrkanter och förvridna linjer. Stora rostiga maskiner stod gömda i det svagt upplysta rummet som jättelika mörka bestar. Willie stod i dörren med nycklarna i handen medan hjärtat slog som en stångjärnshammare. Han stoppade nycklarna i fickan, hittade inhalatorn och tog en dos. Inhalatorns väsande lät nästan oanständigt högt i stillheten.
   Han tänkte på Joanie och vad som hänt henne.
   Han kunde springa, tänkte han. Cadillacen fanns bara några meter bakom honom, bara några steg bort och vad som än väntande på honom därinne skulle inte hinna ifatt honom innan han kom fram till bilen. Just det, ut på vägen, köra hela natten, han hade bensin så det skulle räcka ända till Chicago, "det" skulle inte följa efter honom ända dit. Willie tog ett första steg bakåt, sedan stannade han och fnissade nervöst. Han såg sig plötslig sitta bakom ratten i sitt stora limegröna kromschabrak medan han försökte starta om och om igen och dränka förgasaren medan något mörkt och hemskt kom fram ur bryggeriet och tog sig fram till honom över gatstenarna. Det var dumt, det var bara i dåliga skräckfilmer som tändningen inte fungerade, eller hur? Eller hur?
   Kanske hade han bara glömt att låsa när han for i väg till arbetet. Han hade haft mycket att tänka på, en hel arbetsdag framför sig efter en natt med mardrömmar, kanske stängde han bara dörren efter sig och glömde låsa.
   Han glömde aldrig att låsa.
   Men kanske ändå, bara den här gången.
   Willie tänkte på att byta. Men så kom han ihåg Joanie och övergav tanken. Han stod på ett ben och drog av ena skon. Sedan drog han av sig den andra. Regnvattnet dränkte strumporna. Han rörde sig framåt, tog ett djupt andetag, gick in i det mörka bryggeriet så tyst han kunde och stängde dörren efter sig.
   Ingenting rörde sig.
   Willie stack ner handen i rockfickan och drog fram Mister Sax. Det var inte mycket att ha men bättre än att komma tomhänt. Medan han tog livtag på de mörka skuggorna längs väggen korsade han rummet och började smyga uppför trappan i strumplästen.
   Ljuset från gatan sken igenom fönstret i slutet av korridoren. Willie stannade när hans huvud kom i nivå med första våningen. Han kunde se uppåt och bort i korridoren. Alla kontorsdörrarna var stängda. Inget ljus skymtade under dörrspringorna eller genom ljusfången i ogenomskinligt glas ovanför dörrarna. Vad som än väntade på honom väntade i mörker.
   Han kände att bröstet drog ihop sig igen. Inom kort skulle han behöva inhalatorn igen. Plötsligt ville han bara få det överstökat. Han klev upp de sista trappstegen och gick tvärs över korridoren med två långa kliv, kastade upp dörren till vardagsrummet och slog på lyset.
   Randi Wade satt nersjunken i hans saccofåtölj. Hon blinkade till när han tände. "Du skrämde mej!" sa hon.
   "Skulle jag ha skrämt dej?" Willie gick tvärs igenom rummet och föll ihop i sin liggfåtölj. Saxen föll ur hans svettiga hand och studsade på det hårda golvet. "Dra på trissor, du fick mej nästan att tappa kontrollen över intimhygienen. Vad i helvete gör du här? Glömde jag att låsa dörren?"
   Randi log. "Du låste dörren och låste dörren och sen låste du dörren en gång till. Du har nog världsrekord i att låsa dörrar, Flambeaux. Det tog mej tjugo minuter att ta mej in."
   Willie masserade sina bultande tinningar. "Jomenvisst, med alla dessa kvinnor som åtrår min kropp så har jag väl rätt till lite personligt skydd, eller hur?" Han upptäckte de våta strumporna, drog av en av dem och grimaserade. "Se bara", sa han "Mina skor är ute i regnet och mina fötter är dyngsura. Om jag får lunginflammation så får du betala läkarräkningarna, Wade. Du kunde ha väntat."
   "Det regnade", påpekade hon. "Du hade väl inte velat att jag skulle vänta i regnet, Willie. Det skulle bara ha gjort mej förbannad, och jag är redan på urdåligt humör."
   Något i hennes röst fick Willie att sluta gnida sina tår och titta upp mot henne. Regnet hade klistrat ljusbruna hårtestar i pannan, och ögonen var bistra. "Du ser förfärlig ut", medgav han.
   "Jag försökte göra mej presentabel men det fanns ingen spegel på din damtoalett."
   "Den gick sönder. Det finns en på herrtoaletten."
   "Jag är inte den sortens flicka som går in på herrtoaletter", sa Randi med låg och samtidigt hård stämma. Hon fortsatte: "Willie, din flickvän Joan dödades inte av ett djur. Hon blev flådd. Mördaren försvann med hennes skinn."
   "Jag vet", sa Willie utan att tänka sig för.
   Hennes ögon smalnade. De var grågröna, stora och vackra men just nu såg de lika kalla ut som marmor. "Vet du?" upprepade hon. Nu blev rösten mycket mjuk, nästan en viskning, och Willie förstod att nu var han illa ute. "Först berättar du nån slags skithistoria och skickar ut mej runt hela stan, och så säger du att du vet? Vet du vad som hände min pappa också, eller? Var det bara ditt vanliga smarta sätt att få min uppmärksamhet?"
   Willie gapade. Han hade den andra strumpan i handen och lät den falla till golvet. "Men Randi då, ge mej en chans bara. Det var inte alls på det sättet. Jag fick reda på det för bara några timmar sen, jag svär. Hur skulle jag ha fått reda på det? Jag var inte där och det stod inte i tidningen." Han kände sig förvirrad och skyldig. "Vad sjutton är det jag ska veta om din far? Jag vet inte ett skit om din far. Under hela tiden som du arbetade för mej så nämnde du din familj kanske två gånger, allt som allt."
   Hennes ögon sökte i hans ansikte efter tecken på om han ljög eller inte. Willie försökte leverera ett av sina varmaste och mest förtroendeingivande leenden. Randi grimaserade. "Sluta!" sa hon med trött röst. "Du ser ut som en begagnad bilhandlare. Okey då, du visste inget om min pappa. Förlåt! Jag är lite upprörd just nu, och jag tänkte ... " Hon slutade och tänkte efter. "Vem berättade för dej om Sorenson?"
   Willie tvekade. "Jag kan inte berätta det för dej. Jag önskar att jag kunde, det gör jag verkligen. Men jag kan inte. Du skulle inte tro mej i alla fall." Randi såg mycket olycklig ut. Willie fortsatte: "Kom du fram till om jag är misstänkt eller inte? Polisen har inte ringt."
   "De har säkert ringt hela dan. Vid det här laget har de säkert lyst dej. Om du nu tycker illa om telefonsvarare så borde du åtminstone komma hem då och då." Hon rynkade pannan. "Jag snackade med Rogoff från mordroteln."
   Willies hjärta slutade att slå och när hon såg hans blick höll hon avvärjande upp ena handen. "Nej, ditt namn nämndes inte. Inte av någon. De kommer troligen att ringa alla som kände henne, men det blir nog bara rutinförhör. Jag tror inte att de kommer att specialbehandla dej."
   "Bra", sa Willie. "Ja, det betyder i alla fall att jag är skyldig dej en tjänst, men det finns ingen anledning för dej att fortsätta med det här. Bra betalt är det ju inte heller så... "
   "Så vad då?" sa Randi och tittade misstänksamt på honom. "Försöker du att bli av med mej nu? Efter att ha syltat in mej?" Hon såg arg ut. "Vad är det du försöker hålla inne med?"
   "Det där fick du nog om bakfoten", sa Willie med lätt tonfall. Kanske skulle han kunna skämta sig från det hela. "Det är ju du som brukar bli alldeles ifrån dej, om jag så bara erbjuder mej att hjälpa dej med att köpa trosor."
   "Sluta med den där skiten", sa Randi med skarp röst. Han insåg att hon inte var det minsta road. "Det här handlar om tortyr och mord på en flicka som jag trodde var en vän till dej. Eller har du glömt bort det på något sätt?"
   "Nej", sa han, bragt ur fattningen. Willie kände sig mycket obehaglig till mods. Han reste sig och gick genom rummet och satte på kokplattan. "Vill du ha lite te? Jag har Earl Grey, Red Zinger, Morning Thunder..."
   "Polisen tror att de har en misstänkt", sa Randi.
   Willie vände sig om. "Vem då?"
   "Roy Helander", svarade Randi.
   "Det var som fan", sa Willie. Han hade gjort lumpen i Hamburg när Helanderutredningen pågick. Han hade prenumererat på Courier för att hålla sig á jour med vad som hände i den gamla hemstaden och rubrikerna hade gjort honom illamående. "Är du säker?"
   "Nej", sa hon. "De samlar in de vanliga misstänkta. Roy var en lämplig syndabock förra gången så varför inte använda honom igen. Men de måste hitta honom först, förstås. Ingen vet riktigt om han är kvar i stan, om han ens är kvar i delstaten."
   Willie vände sig om och ägnade sig åt kokplattan och tekannan. Plötsligt fick han svårt att se Randi i ögonen. "Du tror alltså inte det var Helander som rövade bort barnen?"
   "Inklusive sin egen syster? Inte en chans. Jessie var den sista människa han skulle ha gjort något ont, hon gillade honom faktiskt. För att inte tala om att han var ordentligt inlåst när det femte barnet försvann. Jag kände Roy Helander. Han hade dålig andedräkt och badade inte alltför ofta men det gör honom inte till nån som förgriper sig på barn. Han lekte med de yngre barnen för att de äldre retade honom. Han hade nåt slags hemligt ställe i skogen där han gömde sig när det blev för svårt, han ... "
   Hon avbröt sig plötsligt och Willie vände sig om med en tepåse dinglande i ena handen. "Tror du samma sak som jag?" ¤Tekannan började tjuta.

- - -


Randi kastade sig oroligt av och an, sedan hon kommit hem och lagt sig. Det var omöjligt att somna. Varje gång hon blundade såg hon faderns ansikte eller Joan Sorenson där hon låg fastbunden vid sängen, medan mördaren närmade sig med kniven i handen. Flera gånger började hon tänka tillbaka på Roy Helander och hans hemliga tillflyktsort. I hennes tankar var Roy fortfarande den tafatte yngling, som hon mindes. Håret var livlöst och otvättat, ögonen rädda och förvirrade när de tvingade honom att berätta sin historia om och om igen. Hon undrade vad det hade blivit av hans hemliga gömställe under hela tiden som han satt inlåst och nerdrogad på mentalsjukhus och hon undrade om han någon gång drömt om det där han låg i sin cell. Hon trodde att han nog hade gjort det. Om det verkligen var så att Roy Helander kommit hem, så trodde Randi att hon nog visste var han befann sig.
   Men att veta det var en sak och att hitta gömstället var något annat. Hon hade försökt lista ut det tillsammans med Willie men de hade inte kommit på det. Randi försökte minnas men det hade varit så länge sedan, en viskning på skolrasten. En hemlig plats i skogen, som var hans och bara hans, hade han sagt, en plats dit ingen någonsin kom, undangömd och fylld av magi. Det kunde vara vad som helst, en grotta vid flodstranden, en träkoja, till och med något så enkelt som några hopfogade pappskivor. Men vilken skog hade han menat? Utanför staden fanns förorterna och bondgårdar med kringliggande ägor, och den närmaste allmänningen låg närmare 60 kilometer norrut längs floden. Om gömstället fanns i något av stadens naturskyddsområden så borde någon ha snubblat över det för länge sedan. Utan att ha mer att gå efter så hade Randi inte en chans att hitta det. Men hon var oroad och skrämd.
   När digitalklockan visade 2:13 gav Randi upp försöken att somna. Hon steg upp, tände och gick tillbaka till köket. Kylskåpet var ganska barskrapat, men hon hittade några flaskor Pabst, kanske skulle en öl få henne att somna. Hon öppnade en flaska och tog med sig den tillbaka till sängen.
   Möblemanget i sovrummet var en salig blandning. Mattan var en stuvbit, byrån var tråkig men praktisk och jättesängen med sina hörnstolpar var bara en kopia. Hon ägde några få antikviteter — klädskåpet i massiv ek, spegeln med sin utsirade träram och sina tassformade fötter och kistan i cederträ vid sängens fotända var äkta. Hennes mor hade alltid kallat den för en skattkista. Hade små flickor fortfarande skrin med sina hemliga förhoppningar i? Hon trodde inte det, åtminstone inte i den här trakten. Kanske fanns det fortfarande andra platser där ett ord som hopp inte kändes så fruktansvärt overkligt, men den här staden var inget sådant ställe.
   Randi satte sig på golvet, ställde ölen på mattan och öppnade kistan.
   Den var något man använde för att gömma undan sin framtid, alla de små detaljerna i ens framtidsdrömmar som de lärde en att drömma om när man var barn. Hon hade inte varit barn sedan hon var tolv år, inte efter den natten när hennes mamma väckte henne med den där rösten som lät så omänskligt hemsk. Randis kista var fylld med minnen.
   Hon tog fram dem ett och ett. Årsböcker från high school och college, buntar med kärleksbrev från före detta pojkvänner, till och med en bunt från skitstöveln som hon varit gift med. Här fanns skolringen och vigselringen, hennes skoldiplom, idrottsdiplomen hon fått för orientering och handboll och en inramad bild av henne själv och en dåvarande pojkvän vid examen.
   Allra längst ner i kistan, begravd under alla de andra avlagringarna, fanns en polisrevolver, kaliber 38. Hennes fars vapen, det som han tömde samma natt som han dog. Randi tog fram den och lade den försiktigt åt sidan. Under låg boken, en gammal treringspärm med blått tygomslag. Hon lade den i knät och öppnade den.
   De gulnade klippen från Courier om faderns död var fasttejpade på första sidan och Randi stirrade länge på det välbekanta fotografiet, innan hon vände blad. Det fanns andra klipp också, artiklar om de försvunna barnen som hon i hemlighet rivit ur gamla nummer av Courier på biblioteket. Hon hade också klippt ut tidskriftsartiklar om djur som angripit människor, om massmördare, om monster.
   Artiklarna låg hopvikta mellan de linjerade bladen som hon hade fyllt med sin prydliga tolvåringsstil. Handstilen blev bredare och slarvigare allt eftersom hon vände blad. Hon hade fortsatt med boken i åratal, ända tills hon for till college och bestämde sig för att försöka glömma. Hon trodde att hon hade klarat av den saken ganska bra, men nu när hon vände bladen visste hon att det var lögn. Man glömmer inte. Bara en blick på rubrikerna var nog för att allt skulle komma tillbaka i en kväljande anstormning.
   Eileen Stanski, Jessie Helander, Diane Jones, Gregory Corio, Erwin Weiss. Ingen av dem hade någonsin påträffats, inte så mycket som en benbit eller ett klädfragment hade man hittat. Polisen hade sagt att hennes fars död var en olyckshändelse, utan anknytning till fallet som han arbetade med. Alla godtog den förklaringen; polischefen, borgmästaren, tidningen, till och med hennes mor, alla ville de bara lägga händelserna bakom sig för att kunna leva vidare. Barry Schumacher och Joe Urquhart var de sista som gav upp, men de gjorde det till slut ändå och då var det bara Randi kvar. Bara att nämna saken gjorde hennes mor så upprörd att Randi slutligen upphörde med att prata om det, men hon glömde inte. Hon bara fortsatte att ställa frågorna, fast tyst. Hon fyllde sin pärm och gömde den varje kväll längst ner i sin skattkista.
   Vad det nu hade varit för bra med det.
   De sista omkring tjugo sidorna var fortfarande tomma och den blå linjeringen hade bleknat. Bladen var styva och när hon skulle vända sista bladet tvekade hon. Kanske var det inte där längre, tänkte hon. Kanske hade hon bara inbillat sig det hela. Det fanns ingen mening med det i alla fall. Han skulle nog ha kunnat få reda på det där med hennes pappa, men visst var väl deras post censurerad? De skulle aldrig låta honom skicka i väg något sådant.
   Randi vände sista bladet. Det fanns där, precis som hon hade vetat hela tiden.
   Hon gick tredje året på college när hon fick det. Vid det laget hade hon lagt alltihop bakom sig, fadern hade varit död i sju år och hon hade inte ens tittat i boken på tre år. Hon hade fullt upp med föreläsningarna, flickföreningen och pojkvännerna. Ibland hade hon mardrömmar, men i stort sett mådde hon bra; hon hade blivit vuxen, blivit verklig. Om hon någon gång funderade på det så tänkte hon att de vuxna kanske hade haft rätt hela tiden, att det hade varit något slags djur.
   <... något slags djur . . .
   Sedan hade brevet kommit. Hon öppnade det på väg till lektionen, läste det medan hennes vänner småpratade omkring henne; skrattade, skämtade bort det och lade undan brevet, uppförde sig vuxet. Men den natten, när hennes rumskamrat somnat, tog hon fram det igen, tvingade sig själv att läsa det och mådde illa. Hon mindes att hon hade tänkt slänga bort det. Det var ju bara skräp, en sjuk hjärnas förvridna tanke.
   I stället lade hon in det i boken.
   Tejpen hade gulnat och vittrat sönder, men kuvertet var fortfarande vitt och anstaltens namn var prydligt tryckt i vänstra hörnet. Någon hade troligen smugglat ut det åt honom. Själva texten hade klottrats ner med tryckbokstäver på billigt skrivmaskinspapper. Det var inte undertecknat, men hon hade förstått vem det var ifrån.
   Randi tog ut brevet ur kuvertet, tvekade ett ögonblick och vek upp det.


DET VAR EN VARULV



Hon tittade på det om och om igen och plötsligt kände hon sig inte så vuxen längre. Hon hoppade högt när telefonen ringde.
   Hjärtat slog i bröstet. Hon vek ihop brevet och stirrade på telefonen, kände sig på något märkligt sätt skamsen, som om hon ertappats med något otillåtet. Klockan var 2:53 på morgonen, vem i helvete kunde komma på tanken att ringa nu? Om det var Roy Helander skulle hon bara skrika rätt ut. Hon lät det ringa.
   Vid fjärde ringsignalen ingrep hennes telefonsvarare. "Detta är AAA-Wades detektivbyrå och det är Randi Wade som talar. Jag har inte möjlighet att ta samtalet just nu, men ni kan lämna ett meddelande efter tonsignalen så ringer jag upp."
   Signalen ljöd. "Ähm . hallå", hördes en mörk manlig röst som definitivt inte tillhörde Roy Helander.
   Randi lade ner boken och snappade åt sig luren. "Rogoff? Är det du?"
   "Jo", sa han. "Ledsen om jag väckte dej. Hör på, det här är inte efter reglerna och jag kan inte hitta på någon bra ursäkt för att jag ringer, förutom att jag tyckte att du borde få veta det."
   Randi kände kalla kårar längs ryggraden. "Veta vad då?" "Det har skett ett till", sa han.

- - -


Willie vaknade kallsvettig.
   Vad var det där?
   Ljud, tänkte han. Någonstans i korridoren.
   Drömde han? Willie satte sig upp i sängen och försökte ta sig samman. Natten är full av ljud. Det hade kunnat vara en bogserbåt på floden, en bil som passerat under hans fönster, vad som helst. Han kände sig fortfarande fåraktig på grund av att han låtit sin rädsla ta överhanden när han såg den öppna dörren. Det var bara rena rama turen att han inte stuckit saxen i Randi. Han kunde inte låta sin fantasi hålla struptag på honom. Han gled ner under täckena, vände sig på mage och slöt ögonen.
   Någonstans i korridoren öppnades och stängdes en dörr.
   Han öppnade ögonen på vid gavel. Han låg mycket stilla och lyssnade. Han hade låst alla låsen, intalade han sig, han hade följt Randi till dörren och sedan låst alla sina lås, patentlåsen, kedjan, sjutillhållarna, han hade till och med sänkt ner låsbommen. Ingen kunde komma in när den väl var på plats, den kunde bara lyftas undan från insidan, dörren var av stål rakt igenom. Bakdörren var lika inbrottssäker som om den svetsats fast, så fastrostad var den, omöjlig att rubba. Om de hade slagit sönder ett fönster skulle han ha hört ljudet. Det var inte möjligt, inte möjligt. Det var bara en dröm.
   Dörrknoppen på hans sovrumsdörr vred sig sakta, klickade till. Det hördes ett svagt metalliskt rasslande när någon försökte puffa upp dörren. Låset höll. Den andra puffen var något hårdare och ljudet något högre.
   Vid det laget hade Willie hoppat ur sängen. Det var en kylig natt, Y-frontskalsongerna och undertröjan var dåligt skydd mot kylan, men Willie hade annat att tänka på. Han kunde se nyckeln som stack ut ur nyckelhålet på sovrumsdörren. En antik nyckel för ett hundraårigt lås. Nyckelhålen på kontorsdörrarna var tillräckligt stora för att kika igenom. Willie hade låtit nycklarna sitta kvar, bara för att stänga ute draget, men han vred aldrig om dem . . . utom just i kväll. Av någon outgrundlig anledning hade han vridit om nyckeln innan han gick till sängs. Han hade på något sätt känt sig lite mer säker när han hörde låskolvarna klicka. Och nu var det allt som fanns mellan honom och vad det nu var som fanns där på andra sidan.
   Han gick baklänges mot fönstret och sneglade bakåt mot gränden på bryggeriets baksida. Det var kolsvart ute. Han trodde sig minnas en grönmålad soptunna rakt under fönstret, men det var för mörkt att urskilja den.
   Något bultade på dörren. Hela rummet skakade.
   Willie kunde inte andas. Inhalatorn låg på toalettbordet på andra sidan rummet, vid dörren. Han kände sig som om han satt fången i en jättes näve som kramade all luft ur honom. Han kippade efter andan.
   Det som befann sig i korridoren slog mot dörren igen. Trät började gå sönder. Dörren var av trä rakt igenom, hundra år gammalt trä, men det splittrades som en modern ihålig fanérdörr.
   Willie började känna sig yr. Det där på andra sidan skulle nog bli riktigt förbannat, när det till slut tog sig in här bara för att finna att astman redan tagit död på honom, tänkte han galghumoristiskt. Willie ålade sig ur undertröjan och lät den falla ner på marken. Så satte han tummen under resåren på kalsongerna.
   Dörren skakade och splittrades, så att den nästan lossnade från gångjärnen. Vid nästa slag klövs den i två delar. Willies huvud snurrade på grund av syrebristen. Han släppte tankarna på kalsongerna och överlämnade sig själv åt förvandlingen.
   Ben, kött och muskler kved under övergången, men syret rusade ner i lungorna, sött och kallt, och han kunde andas igen. Lättnaden skakade honom och han kastade huvudet bakåt och gav röst åt den. Det var ett ljud som skulle kunna få blodet att isas, men den mörka skepnad som höll på att ta sig igenom resterna av dörren tvekade inte och det gjorde inte heller Willie. Han rätade ut benen och tog språnget. Glas krossades runt om honom när han kastade sig genom fönstret och glassplittret virvlade ner i mörkret. Willie tog miste på soptunnan, landade på alla fyra, tappade balansen och halkade någon meter längs gatstenen.
   När han tittade upp, kunde han se en skepnad ovanför sig, den fyllde hela fönstret. Händerna rörde sig och han såg en fruktansvärd glimt av silver. Det räckte. Willie var på fötter igen och sprang i väg längs gatan det fortaste han någonsin sprungit.

- - -


Taxin släppte av henne två hus längre ner. Polisens avspärrningar sträckte sig runt hela huset, en gammal viktoriansk herrgårdsliknande byggnad som såg ut att vara i stort behov av en ommålning. Nyfikna grannar med tjocka rockar över pyjamaser och morgonrockar stod längs Grandview. De viskade till varandra och sneglade mot huset. Polisbilarnas blåljus gav deras ansikten ett slags morbid lystenhet.
   Randi gick snabbt förbi dem. En polis hon inte kände stoppade henne vid avspärrningen. "Jag heter Randi Wade", sa hon. "Rogoff bad mej komma hit."
   "Jaså", sa han. Han viftade med tummen mot huset. "Han är därinne och pratar med systern."
   Randi hittade dem i vardagsrummet. Rogoff såg henne, nickade, vinkade avvärjande och fortsatte förhöret. De andra snutarna tittade nyfiket på henne, men ingen sa något.
   Systern såg ut att vara i fyrtioårsåldern men såg ungdomlig ut, slank och mörk, blek hy och en vild man av svart hår som räckte ner på halva ryggen. Hon satt på soffkanten och var klädd i en morgonrock i vitt siden som inte lämnade mycket kvar åt fantasin och verkade lika likgiltig för den kyliga nattluften som kom in genom den öppna dörren som för polismännen kvardröjande blickar.
   En av dem höll på att ta fingeravtryck från en svartglänsande flygel i ena hörnet av rummet. Randi gick dit, när han var klar. Överdelen av flygeln var full av inramade fotografier. På ett av dem fanns ett sommarmotiv taget någonstans längs floden. Två söta flickor i matchande bikinis stod på var sin sida om en kraftig ung man. Flickorna var genomblöta och skrattade mot fotografen. De hade långt svart hår som hängde ner över deras breda leenden. Mannen eller pojken eller vad han nu var hade också badbyxor men man kunde se att byxorna och pojken var snustorra. Han var mager och gulblek och hans blå ögon stirrade in i linsen med en tomhet som gjorde ett egendomligt oroande intryck. Flickorna såg ut att vara arton eller kanske tjugo år. En av dem var kvinnan som Rogoff just höll på att förhöra, men Randi kunde inte säga vem av dem det var. De var tvillingar. Hon kastade en blick på de övriga fotona, nästan rädd för att hon skulle hitta något som Willie var med på. De flesta ansiktena var okända för henne och hon höll fortfarande på att titta på dem, när Rogoff dök upp bakom henne.
   "Undersökningsdomaren är på övervåningen där kroppen finns", sa han. "Du kan komma upp om du tror att du klarar av det."
   Randi vände sig bort från flygeln och nickade. "Fick du veta något av systern?"
   "Hon hade en mardröm", sa han. Han började gå uppför den smala trappan med Randi tätt efter sig. "Hon säger, att så länge hon kan minnas så brukade hon, när hon fick mardrömmar, krypa ner i Zoes säng på andra sida korridoren." De hade nått upp till övervåningen. Rogoff tog tag i dörrknoppen i glas men hejdade sig. "Vad hon fick se när hon korsade korridoren i natt kommer att ge henne ständiga mardrömmar i åratal framöver."
   Han öppnade dörren. Randi följde efter. Det enda ljuset kom från en liten nattduksbordslampa. Polisfotografen rörde sig i rummet och tog bilder av det rödaktigt förvridna något på sängen. Ljuset från hans fotoblixtar fick skuggorna att hoppa och vrida sig och det gjorde också Randis mage. Blodlukten var överväldigande. Hon kom ihåg somrarna för mycket länge sedan, heta julidagar när vinden kom söderifrån och förde med sig slakthuslukten som lägrade sig över staden. Men detta var tusen gånger värre.
   Fotografen rörde sig medan han avfyrade blixt på blixt. Rummet gick från grått till rött, sedan tillbaka till grått igen. Obducenten böjde sig över kroppen och hennes rörelser blev ryckiga och overkliga genom fotoblixtarnas stroboskopliknande sken. Det vita blixtljuset gav ett bländande återsken från taket och när Randi tittade upp såg hon att taket hade speglar. Den döda kvinnans mun var vidöppen, som fastfrusen i ett tyst skrik. Mördaren hade skurit loss läpparna tillsammans med skinnet och insidan av munnen var lika röd som utsidan. Ansiktet var borta, det fanns inget kvar förutom de blänkande muskelvävnaderna och här och där en blekvit glimt av ben men han hade inte rört hennes ögon. Det var stora mörka ögon, vackra och sensuella, samma som systems. De var vidöppna och stirrade skräckslaget mot spegeln i taket. Hon hade sett varje detalj av det hon utsattes för. Vad hade hon sett i spegelbilden? Smärta, skräck, uppgivenhet? Kanske hade hon funnit något slags tröst i sin spegelbild, tvilling som hon var, till och med då, när ansikte, hud och mänsklighet hade skurits bort från henne.
   Blixten slogs på igen och Randi såg glimmande metall runt handleder och vrister. Hon slöt ögonen under någon sekund, försökte få ordning på andhämtningen och gick fram till fotändan av sängen där Rogoff stod och pratade med undersökningsdomaren.
   "Samma sorts kedjor?" frågade han.
   "Rätt gissat. Och titta på det här." Undersökningsdomare Cooney tog den otända cigaretten ur munnen och pekade.
   Kedjan var hårt åtdragen kring vristen. När blixten avfyrades igen såg Randi andra cirklar. Mörka svarta linjer som liksom etsats i det öppna köttet och de frilagda nervtrådarna. Det gjorde ont bara att titta på det.
   "Hon gjorde väl motstånd", föreslog Rogoff. "Kedjan skavde mot huden."
   "Skavsår ger öppna och blodiga sår", svarade Cooney. "I det här fallet skulle man aldrig lägga märke till skavsår med tanke på vad hon utsattes för. Det där är brännsår, Rogoff, tredje gradens brännsår. Båda vristerna, båda handlederna, på alla ställen där metallen kom åt huden. Sorenson hade likadana brännmärken. Som om mördaren hade hettat upp kedjorna tills de var vitglödgade. Det är bara det att metallen är kall nu. Känn på den!"
   "Nej tack", sa Rogoff. "Jag tror dej på ditt ord."
   "Stopp ett slag!" sa Randi.
   Undersökningsdomaren tycktes först nu ha lagt märke till henne. "Vad gör hon här?" frågade hon.
   "Det är en lång historia", svarade Rogoff. "Randi, det här är faktiskt polisens jobb så det är bäst att du ... "
   Randi låtsades inte höra. "Hade Joan Sorenson likadana brännmärken?" frågade hon Cooney. "På handlederna och vris-tema där kedjorna kommit åt skinnet?"
   "Just det", sa Cooney. "Hur så?"
   "Vad vill du ha sagt?" frågade Rogoff.
   Hon tittade på honom. "Joan Sorenson var förlamad. Hon kunde inte använda benen. Hade ingen känsel alls nedanför midjan. Varför då bry sej om att kedja hennes vrister?"
   Rogoff stirrade på henne ett ögonblick och skakade på huvudet. Han vände sig mot Cooney. Undersökningsdomaren ryckte på axlarna. "Jaha, intressant synpunkt. Men vad betyder det?"
   Hon hade inget svar att ge dem. Hon tittade bort mot sängen, på den flådda, förvridna, lemlästade varelsen som en gång hade varit en vacker kvinna.
   Fotografen bytte vinkel och tryckte av. Blixten lyste upp scenen igen. Kedjan gnistrade i ljusskenet. Randi strök mjukt med fingertoppen mot metallen. Hon kände ingen hetta. Bara kallt silver.

- - -


Natten var fylld av ljud och dofter.
   Willie sprang vilt, blint, som en grå skugga rusade han längs de svarta, regnvåta gatorna, tvingade sig framåt hårdare och snabbare än någonsin tidigare, struntade i vart han sprang — vart som helst, ingenstans, överallt. Bara så långt bort som möjligt, bort från våningen, bort från varelsen som väntade där med dödens skinande ljus i handen. Han störtade fram längs sotiga gränder, under lastramper och hoppade över låga ståltrådsstängsel. På ett ställe hejdades han av en betongmur. Tre gånger missade han hoppet men den fjärde gången lyckades han få över framtassarna och genom att krafsa och sparka med baktassarna kunde han fösa sig över. Han ramlade i det våta gräset och rullade runt men tog sig upp igen och sprang. Det fanns nästan ingen trafik på gatorna men när han kastade sig över en bred boulevard dök en varubil upp från ingenstans. Den ökade farten och han fångades in av strålkastarnas sken. Det plötsliga, bländande ljuset skrämde honom och han blev stående mitt i gatan ett utdraget ögonblick. Chauffören såg skräckslagen ut. Signalhornet tjöt, bilen bromsade, kom i sladd och slirade in i mittrefugen.
   Men då var Willie redan försvunnen.
   Han sprang genom bostadskvarter nu, längs lugna gator kantade av prydliga tvåvåningshus. Parkerade bilar stod längs de smala gatorna, fastighetsmäklarnas skyltar knirkade i vinden, men det enda ljuset kom från gatubelysningen ... och då och då från den bleka månen när molnen för ett ögonblick skingrades. Han kände lukten av hund från en del bakgårdar och ibland hörde han ursinniga vilda skall och visste att de känt vittring av honom. Hundskallen väckte ägarna och grannarna, ljusen tändes i de tysta husen, dörrarna öppnades mot bakgårdarna men då var Willie redan flera kvarter därifrån. Han sprang.
   Slutligen, när benen värkte, hjärtat dunkade våldsamt och den röda tungan hängde ut ur munnen, korsade Willie järnvägsspåren, klättrade upp för en brant järnvägsbank och stoppades av ett flera meter högt ståltrådsstängsel med taggtråd längst upp. Bakom stängslet fanns en stor gårdsplan och en låg tegelstensbyggnad utan fönster, väldig och mörk i månskenet. Lukten av gammalt blod var svag men gick inte att ta miste på och plötsligt visste Willie var han befann sig.
   Det gamla slakthuset. Packhuset, som det kallades, bankrutt och övergivet sedan två år. Han hade sprungit långt och tillät sig till slut att stanna för att hämta andan. Flämtande slog han sig ner på marken vid staketet, darrande av köld trots sin raggiga päls.
   Han hade fortfarande jockeykalsongerna på sig. Han skulle ha skrattat om hans stämband tillåtit det. Han tänkte på mannen i varubilen och undrade vad denne trott när Willie uppenbarade sig i strålkastarskenet, ett utmärglat grått spöke i ett par vita kalsonger och med glödande ögon röda som helveteseldar.
   Willie snurrade runt sig själv och fick fatt i resårbandet med käkarna. Han slet i det, morrade dovt och efter en kort kamp lyckades han dra av dem. Han kastade dem åt sidan och sjönk ner på den fuktiga marken med benen vilande på tassarna. Munnen var halvöppen och ögonen höll vaksamt vakt. Han vilade. Trafiken hördes på avstånd och en hund skällde vilt någon kilometer bort. Han kände lukten av rost och mögel, stanken av dieselånga och kylig metall. Under alltihop fanns slakthusets doft, försvagad men inte försvunnen, den dröjde kvar och viskade om blod och död. Den väckte känslor till liv inom honom som borde få sova och Willie kände hur hungern vred runt hans tarmar.
   Han kunde inte bortse från det, inte helt och fullt, trots att han hade andra bekymmer i natt, en fruktan som var viktigare än hunger. Gryningen närmade sig, skulle vara där om bara några timmar och han hade ingenstans att ta vägen. Han kunde inte gå hem, inte förrän han visste att han kunde vara trygg där, och han måste söka skydd någonstans. Utan nycklar, kläder och pengar var kontoret stängt för honom. Han måste söka sin tillflykt någonstans, lita på någon.
   Han övervägde Blackstone, tänkte på Jonathan som satt där framför brasan, på Stevens isigt blå ögon och ärrade händer, på det gamla tornet som sköt upp som en rutten gammal stör. Jonathan kanske skulle kunna skydda honom med sina starka murar och hullingförsedda stängsel och med sitt tal om blod och järn.
   Men sedan såg han Jonathan framför sig med det långa vita håret, käppen med varghuvudet, de ådrade och förvärkta händerna som vred och grep tag. Ett morrande trängde ofrivilligt fram och Willie insåg att Blackstone inte var svaret.
   Joanie var död och de andra kände han inte tillräckligt väl, visste knappt allas namn och ville inte lära känna dem bättre heller.
   Till sist återstod bara Randi — det kunde inte hjälpas.
   Willie tog sig upp på fötter, uttröttad och ostadig. Vinden hade vänt, svepte över gårdsplaner och inhägnader och förde med sig en viskning om blod som fick Willies näsborrar att darra. Willie kastade huvudet bakåt och ylade, ett långt ensamt rysligt skri, som tilltog i styrka, avtog och fördes genom den kalla natten tills hundarna i flera kvarter omkring gav skall. Han började springa igen.

- - -


Rogoff skjutsade henne hem. Gryningen höll på att randas, när han körde upp sin gamla svarta Ford till porten. När hon öppnade bildörren lade han in friläge och vände sig emot henne. "Jag kräver det inte just nu", sa han, "men kanske måste jag få veta namnet på din klient. Sov på saken! Kanske beslutar du dej för att berätta det för mej."
   "Kanske att jag inte kan", sa Randi. "Tänk på tystnadsplikten."
   Rogoff gav henne ett trött leende. "När du skickade mej till domstolen kollade jag dej också. Du har aldrig läst juridik."
   "Jaså." Hon log också. "Asch, jag tänkte göra det. Räknas inte det?" Hon ryckte på axlarna. "Jag sover på saken. Så talar vi om det i morgon." Hon klev ur, stängde dörren och gick från bilen. Han lade in en växel, men Randi kom tillbaka innan han hann köra i väg. "Hör du, Rogoff, har du något förnamn?"
   "Mike", svarade han.
   "Vi ses i morgon, Mike."
   Han nickade och körde i väg samtidigt som gatubelysningen släcktes. Randi gick upp för yttertrappan, fumlande med nyckeln.
   "Randi!"
   Hon stannade och vände sig om. "Vem är det?"
   "Willie." Rösten ljöd högre nu. "Här nere vid soptunnorna." ¤Randi lutade sig fram över yttertrappan och fick syn på honom. Han hukade bland soptunnorna och darrade i morgonkylan.
   "Du är naken!" sa hon.
   "Någon försökte mörda mej i natt. Jag lyckades ta mej ut men utan kläder. Jag har väntat. Inte för att jag vill klaga, men jag tror att jag har fått lunginflammation och mina ballar är alldeles stelfrusna. Jag kommer aldrig att kunna få några barn efter det här. Var i helvete har du varit?"
   "Det har begåtts ett mord till. Samma tillvägagångssätt." ¤Willie skakade så våldsamt att soptunnorna skramlade. "Helvete!" sa han och rösten svek. "Vem?"
   "Hon hette Zoe Anders."
   Willie ryckte till. "Fan, fan, fan!" sa han. Han tittade upp mot Randi. Hon kunde se skräcken i hans ögon men han frågade ändå: "Hur är det med Amy?"
   "Systern?" frågade Randi. Han nickade. "Chockad men oskadd. En mardröm." Hon avbröt sig. "Jaså, du kände Zoe också. Som Sorenson?"
   "Nej, inte som Joanie." Han såg plågad ut. "Kan vi gå in?" ¤Hon nickade och öppnade dörren. Willie såg så tacksam ut, tänkte hon, som om han tänkte slicka hennes hand.

- - -


Underkläderna var hennes exmakes och de var för stora. Den rosa morgonrocken var Randis och för liten. Men kaffet var perfekt och det var varmt inomhus. Willie var in i märgen trött och nervös men glad över att fortfarande vara vid liv, särskilt när Randi ställde tallriken framför honom. Hon hade lagat till äggröra med cheddarost, lök och bacon. Det luktade himmelskt och han föll villigt.
   "Jag tror att jag har kommit på nåt", sa hon och slog sig ner mitt emot honom.
   "Perfekt", sa han. "Äggen, menar jag. Det vill säga vad du än kommit på så är det också bra, men herregud jag behövde verkligen de här äggen. Du kan aldrig föreställa dej hur hungrig man blir av ... " Han avbröt sig plötsligt, stirrade ner på äggen och tänkte vilken idiot han var, men Randi hade inte lagt märke till något. Willie sträckte sig efter en baconskiva och bet av ett stycke. "Knaprigt", sa han. "Gott!"
   "Jag tänker berätta det för dej", sa Randi, som om han inte sagt något alls. "Jag måste berätta det för någon och du har känt mej så länge så jag tror inte att du kommer att köra i väg mej till hispan. Du kanske skrattar." Hon blängde på honom. "Men om du skrattar så åker du ut på gatan igen, utan vare sig boxershorts eller morgonrock."
   "Jag ska inte skratta", lovade Willie. Han trodde inte det skulle bli svårt att hålla sig för skratt. Han kände sig rätt ängslig och slutade äta.
   Randi tog ett djupt andetag och tittade honom stint i ögonen. Hon har väldigt vackra ögon, tänkte Willie. "Jag tror att min far dödades av en varulv", sa hon allvarligt utan att blinka.
   "Herregud!" sa Willie. Han skrattade inte. En jättestor osynlig anakonda slingrade sig runt hans bröst och klämde till. "Jag", sa han. "Jag, jag, jag." Det var allt han fick fram. Han sköt sig bort från bordet, snubblade över stolen och rusade mot badrummet. Där låste han in sig och satte på duschen för fullt på högsta värme.
   Badrummet fylldes med ånga. Det fungerade inte lika bra som sprayen från inhalatorn men det hindrade honom från att kvävas. När ångan var som tätast, låg Willie på knä och flämtade likt någon som försökte suga upp en elefant genom ett sugrör. Till slut började han andas igen.
   Han förblev stående på knä länge, tills ångan från duschen trängt igenom morgonrocken och underkläderna och ansiktet var alldeles rött. Sedan kravlade han över kakelgolvet, stängde av duschen och reste sig på ostadiga ben. Spegeln ovanför tvättfatet var alldeles immig. Willie torkade av den med en handduk och kisade på sig själv. Han såg ut som en skit. En våt skit. Och han kände sig ännu sämre. Han försökte torka sig men ångan och vattnet från duschen hade vätt ner allting och handdukarna var lika fuktiga som han själv. Han hörde Randi gå omkring utanför och öppna och stänga lådor. Han ville gå ut och möta henne ansikte mot ansikte, men inte i det här tillståndet. En man måste ha någon stolthet. För ett ögonblick önskade han att han var hemma i sin egen säng med astmasprayen på nattduks-bordet tills han kom ihåg att sovrummet var upptaget senast han var där.
   "Tänker du komma ut någon gång?" frågade Randi.
   "Ja visst", sa Willie, men rösten var så svag att han tvivlade på att Randi uppfattat svaret. Han sträckte på sig och rättade till morgonrocken. Underkläderna under såg ut som om han deltagit i en Miss Wet T-shirt-tävling. Han suckade, låste upp dörren och gick ut. Den kyliga luften som slog emot honom gav honom gåshud.
   Randi satt vid bordet igen. Willie återvände till sin plats. "Ursäkta mej", sa han. "En astmaattack."
   "Jag märkte det", sa Randi. "Orsakas av stress, eller hur?" "Ibland."
   "Ät upp din äggröra!" uppmanade hon. "Den blir kall."
   "Ja", sa Willie. Han tänkte att han lika gärna kunde göra det, vinna tid och fundera ut vad han skulle säga till henne. Han tog tag i gaffeln.
   Det påminde honom om när han tagit i en smutsig kastrull som stått på värmeplattan sedan kvällen innan och han för sent insett att han hade glömt att stänga av värmen. Willie gallskrek, gaffeln slamrade i bordet, studsade en, två, tre gånger och landade framför Randi. Han sög på fingrarna. De började redan rodna. Randi tittade lugnt på honom och tog upp gaffeln. Hon höll upp den, strök den med tummen och nuddade tankfullt med spetsarna mot munnen.
   "Jag tog fram bästa silvret, medan du var i badrummet", sa hon. "Äkta silver som tillhört familjen i flera generationer."
   Hans fingrar gjorde helvetiskt ont. "Gode gud, har du något smör? Olja, isterflott, det spelar ingen roll, vad som helst ... " Han avbröt sig när hon sänkte handen under bordet och drog fram en revolver. Från Willies håll såg det ut att vara en väldigt stor revolver.
   "Dina fingrar är det minsta av dina bekymmer, Willie. Jag inser att du har ont så jag ger dej ett par minuter att samla tankarna och tala om för mej varför jag inte ska skjuta huvet av dej här och nu." Hon spände hanen med tummen.
   Willie bara stirrade på henne. Han såg patetisk ut, som en halvdränkt hundvalp. Under ett förfärligt ögonblick befarade Randi att han skulle få en ny astmaattack. Hon kände sig förvånansvärt lugn, inte arg, inte rädd, inte ens nervös, men hon trodde inte att hon skulle klara av att skjuta en man som sprang mot badrummet i ryggen, inte ens om mannen var en varulv.
   Gudskelov besparade Willie henne det beslutet. "Du ska nog inte tänka på att skjuta mej", sa han förvånansvärt självsäkert med tanke på omständigheterna. "Det är dålig stil att skjuta sina vänner och du skulle göra hål i din morgonrock."
   "Jag har ändå aldrig gillat den där morgonrocken. Jag avskyr rosa."
   "Om du verkligen menar allvar och vill döda mej, så är oddsen bättre om du använder gaffeln", sa Willie.
   "Så du medger att du är en varulv?"
   "En lykantrop* ",
(* Lykantrop. Medicinsk beteckning för sjukdomstillstånd för patient, som tror sig vara en varulv. Av grekiskans Tukos, varg, och anthropos, människa. (Ö.a.))

   rättade Willie. Han sög på sina brända fingrar igen och sneglade på henne från sidan. "Åtala mej! Det är ett medicinskt tillstånd. Jag är allergisk, har astma, dålig rygg och lider av lykantropi. Är det mitt fel? Jag mördade inte din far. Jag har aldrig mördat någon. Jag åt en halv mördarhund en gång. Men kan du klandra mej för det?" Rösten blev gnällig. "När började du bära vapen, för den delen? Jag trodde att den där skiten om att privatdeckare hade revolver bara hörde till TV-världen."
   "Det heter att bära revolver och det stämmer. Jag tar bara fram min vid speciella tillfällen. Min far bar den, när han dog."
   "Den var inte till stor hjälp, eller hur?" sa Willie mjukt.
   Randi övervägde det en stund. "Vad skulle hända om jag tryckte av?" Vapnet började kännas tungt, men hon höll handen stadigt.
   "Jag skulle försöka förvandla mej. Jag tror inte att jag skulle hinna men jag skulle försöka. Ett par skott i huvet på det här avståndet skulle förstås ta livet av mej så länge jag är människa. Men se till att du inte missar eller bara sårar mej. Har jag väl förvandlats så blir läget ett helt annat."
   "Min far tömde revolvern den natten han mördades", sa Randi tankfullt.
   Willie undersökte sin hand. "Helvete också!" sa han. "Jag håller på att få en blåsa."
   Randi lade ner vapnet på bordet och gick till köket för att hämta lite smör. Han tog tacksamt emot det. Hon kastade en blick ut genom fönstret, medan han behandlade sina brännskador. "Solen har gått upp", sa hon. "Jag trodde att varulvar bara kunde förvandla sej nattetid, vid fullmåne?"
   "Lykantroper", sa Willie. Han spände fingrarna och suckade. "Det där snacket om fullmåne hittades på av nån manusförfattare från Universal, kolla i litteraturen. Vi kan förvandla oss när vi vill — dag, natt, fullmåne, nymåne, det spelar ingen roll. Ibland känner jag mer för att göra det vid fullmåne, det har väl något med hormoner att göra, men det har mer med brunst än med humör att göra, om du förstår vad jag menar?" Han grep tag i kaffekoppen. Kaffet var kallt nu, men det hindrade inte Willie från att tömma koppen i ett svep. "Jag borde inte berätta allt det här för dej. Men, för helvete, Randi, jag gillar dej, du är min vän, jag bryr mej om dej. Tro mej, det bästa du kan göra är att glömma bort att den här morgonen nånsin existerat."
   "Varför det?" frågade hon rättframt. Hon tänkte inte glömma någonting. "Vad händer med mej, om jag inte gör det? Tänker du bita strupen av mej? Ska jag glömma Joanie Sorenson och Zoe Anders också? Och Roy Helander och alla de försvunna barnen? Är det meningen att jag ska glömma bort det som hände min egen far?" Hon avbröt sig och sänkte rösten. "Du kom till mej för att få hjälp, Willie, och förlåt mej om jag säger det, men du ser verkligen ut som om du fortfarande behöver det."
   Willie tittade på henne tvärs över bordet med ett buttert slokörat uttryck i sitt långa ansikte. "Jag vet inte om jag vill kyssa dej eller slå dej", medgav han till slut. "För helvete, visst har du rätt. Du vet redan alldeles för mycket." Han reste sig. "Jag måste få på mej mina egna kläder, de här våta underkläderna ger mej lunginflammation. Ring efter en taxi, vi måste kolla min lägenhet! Har du en rock till mej?"
   "Ta Burberryn", sa Randi. "Den hänger i garderoben."
   Rocken var till och med större på honom än den varit på Randi, men den vann över den rosa morgonrocken. Han såg nästan mänsklig ut, när han kom ut från garderoben och mixtrade med bältet. Randi rotade bland silvret. Hon hittade en stor förskärare, den som hennes far brukade använda till kalkonen på tacksägelsedagen, och stack ner den i jeansbältet. Willie tittade nervöst på henne. "Bra idé" sa han. "Men ta revolvern också!"

- - -


Taxichauffören var en tigande typ. Färden tvärs igenom staden gick under pinsam tystnad. Randi betalade medan Willie gick ur och kollade dörrarna. Det var en mulen, stormig dag och flodens vatten slog grått och krabbt mot piren.
   Willie sparkade till ytterdörren i ett anfall av förtrytelse och försvann sedan ner i gränden. Randi väntade vid piren och såg bilen köra sin väg. En stund senare var Willie tillbaka. Han såg förtretad ut. "Det här är löjligt", sa han. "Bakdörren har inte öppnats på åratal. Det krävs hammare och stämjärn bara för att ta sej igenom rosten. Säkerhetsreglarna är på plats, fastkedjade och låsta med världens bästa hänglås. Och framdörren ... det finns extranycklar i min bil men det hjälper inte, låsbommarna måste tas bort inifrån. Så hur i helvete kom det in, undrar jag?"
   Randi undersökte bryggeriets medfarna tegelväggar. De var bastanta och fönstren låg flera meter ovanför marknivån. Hon gick runt hörnet och tittade in i gränden. "Där är ett trasigt fönster", sa hon.
   "Det gick sönder när jag hoppade ut", sa Willie. "Inte när min nattlige gäst kom in."
   Randi hade redan räknat ut det med ledning av allt glassplitter på kullerstensbeläggningen. "Just nu är jag mer intresserad av hur vi ska ta oss in." Hon pekade. "Om vi flyttar på soptunnan lite till vänster och jag klättrar upp på den och du ställer dej på mina axlar så kanske du kan häva dej in."
   Willie övervägde det. "Men om det är kvar där inne?"
   "Vad då?" sa Randi.
   "Det som var ute efter mej i natt. Om jag inte hade hoppat ut genom fönstret så hade jag inte haft något skinn i morse och tro mej, jag är redan tillräckligt frusen." Han tittade på fönstret, på soptunnan, och sedan på fönstret igen. "För fan", sa han. "Vi kan inte stå här hela dan. Jag har en bättre id& Hjälp mej att rulla undan tunnan en bit från väggen."
   Randi förstod inte varför, men gjorde som han sa. De placerade tunnan mitt i gränden, mitt emot det trasiga fönstret. Willie nickade och började lossa på skärpet till rocken som hon hade lånat honom. "Vänd dej om!" sa han. "Jag vill inte att du ska flippa ut. Jag måste klä av mej naken och vill inte att dina köttsliga lustar ska ta överhanden."
   Randi vände sig bort, men frestelsen att kika över axeln var oemotståndlig. Hon hörde rocken falla till marken. Sedan hörde hon något annat ... mjuka steg från trampdynor, som från en hund. Hon vände sig om. Han hade tagit sig längst in i återvändsgränden. Hennes exmakes underkläder låg slängda på kullerstenarna ovanpå Burberryrocken. Willie kom farande längs gränden och tog fart mot bryggeriet. Randi noterade att han inte var någon särskilt imponerande varulv. Den raggiga pälsen hade en smutsig gråbrun färgton. Rumpan var för stor, benen för smala och han sprang ganska klumpigt. Han spurtade, hoppade upp på soptunnan, gjorde avstamp och flög in genom det trasiga fönstret. Mer glas splittrades. Randi hörde en väldig duns inifrån sovrummet.
   Hon gick till framsidan. Efter en kort stund började låsen rassla ett efter ett och Willie öppnade den tunga ståldörren. Han var iförd sin egen badrock av rödrutig flanell och hade handen full med nycklar. "Kom in!" sa han. "Det finns inga spår efter nattliga besökare. Jag har satt på tevatten."

- - -


"Den jäveln måste ha krupit upp ur toaletten", sa Willie. "Jag hittar ingen annan väg som han kan ha kommit in."
   Randi stod framför resterna av den splittrade sovrumsdörren. Hon studerade det söndertrasade trät, förde fingrarna längs en taggig flisa och knäböjde för att undersöka golvet. "Vad det än var så var det starkt. Titta på märkena i trät, se hur skarpa och rena de är. Det gör du inte med en knytnäve. Klor kanske. Men troligare med en kniv. Och titta på det där!"
   Hon visade på dörrknoppen av mässing som låg på golvet bland träflisorna.
   Willie böjde sig ner för att plocka upp den.
   "Rör den inte!" sa hon och grep tag i hans arm. "Titta bara!"
   Han föll på knä. Först lade han inte märke till något. Men när han böjde sig närmare upptäckte han att mässingen var rispad och skavd. "Något vasst", sa Randi. "Och hårt." Hon reste sig. "Varifrån hörde du ljudet först?"
   Willie tänkte efter. "Det är svårt att säga", sa han. "Från baksidan, tror jag."
   Randi gick dit. Alla dörrar i korridoren var stängda. Hon undersökte räcket längst upp vid trappan och fortsatte sedan med att öppna och stänga dörrar. "Kom hit!" sa hon vid fjärde dörren. Willie lunkade ner längs korridoren. Hon höll dörren på glänt. Dörrknoppen på utsidan var oförstörd men den på insidan uppvisade samma sorts repor som de som synts på sovrumsdörrens. Willie blev bestört. "Men det här är herrtoaletten", sa han. "Menar du att den kom från toaletten? Jag tänker aldrig skita mer."
   "Den kom från det här rummet. Hur det är med toaletten vet jag inte." Hon gick in och såg sig omkring. Där fanns inte mycket att se. Två toalettstolar, två pissoarer, två handfat med spegel ovanför, antika tvålkoppar i mässing bredvid vattenkranarna, en behållare med pappershanddukar, Willies handdukar och toalettsaker. Inget fönster. Inte ens något litet mattslipat ljusfång. Inga fönster alls.
   Tekitteln började tjuta. Randi såg tankfull ut när de gick tillbaka till vardagsrummet. "Joan Sorenson dödades bakom en låst dörr och mördaren tog sej in till Zoe Anders utan att väcka systern på andra sidan hallen."
   "Den jäveln tycks kunna komma och gå som han vill", sa Willie. Tanken fick honom att rysa. Han sneglade nervöst omkring sig när han tog fram tepåsarna men där fanns bara han själv och Randi.
   "Nej, det kan den inte", sa Randi. "Beträffande Sorenson och Anders så fanns det inga tecken på att någon brutit sej in, inga skador, ingenting utom deras döda kroppar. Men på väg till dej stoppades mördaren av något så simpelt som en låst dörr."
   "Inte stoppades", sa Willie. "Bara hejdades en smula." Han höll inne en rysning och kom med teet till soffbordet.
   "Fick han fatt i den rätta Anderssystern?" frågade hon.
   Willie blev dumt stående med tekannan lyftad ovanför kopparna. "Vad menar du?"
   "Två identiska tvillingar delar samma hus. Anta att mördaren aldrig besökt huset tidigare. På något sätt lyckas han ta sej in. Han mördar, kedjar och flår bara en av dom, utan att ens väcka den andra." Randi log mot honom. "Du kan inte skilja dom åt, när du ser dom. Han visste vem som bodde i vilket rum så frågan är: Fick han fatt i varulven?"
   Det var skönt att se att hon inte var ofelbar. "Ja", sa han. "Och nej. De var tvillingar, Randi. Lykantroper båda två." Hon såg uppriktigt förvånad ut. "Hur visste du det?" frågade han henne.
   "Kedjorna", sa hon likgiltigt. Hennes tankar var långt borta och kretsade kring problemet. "Silverkedjorna. Hon var sönderbränd där de nuddat huden. Och Joan Sorenson var förstås en varulv också. Hon var förlamad ... men bara när hon var människa, inte efter förvandlingen. Det var därför som hennes ben kedjats fast, för att hålla henne kvar om hon förvandlade sej." Hon tittade på Willie med förvirrad uppsyn. "Det stämmer inte att döda den ena och inte röra den andra. Är du säker på att Amy Anders är varulv också?"
   "Lykantrop", sa han. "Ja visst. Absolut. De var till och med svårare att skilja åt som vargar. När de var människor klädde de sej åtminstone olika. Amy gillade vit spets och krås och sånt, medan Zoe föredrog läder." På Willies soffbord stod ett askfat i slipat glas med Willies privata blandning av aspirin, Allerest och Tums koltabletter. Han tog en handfull piller och svalde dem torrt.
   "Nåväl, innan vi fortsätter vill jag syna ett kort", sa Randi.
   För en gångs skull låg han ett steg före. "Om jag visste vem som dödat din far skulle jag säga det, men jag vet inte. Jag låg i lumpen, utomlands. Jag minns vagt att jag läste något om det i Courier, men sanningen är den att jag hade glömt alltihop tills du kastade det över mej i går. Vad skulle jag kunna berätta?" Han ryckte på axlarna.
   "Skitsnack, Willie. Min far dödades av en varulv. Du är en varulv. Du måste veta nåt."
   "Hejda dej! Försök ersätta varulv med jude, diabetiker eller flintskallig och se vilken effekt det får. Jag säger inte att du har fel om din fars död för det har du inte. Det stämmer. Allt stämmer från kroppens utseende till den tömda revolvern. Men bortsett från det så återstår frågan — vilken varulv?"
   "Hur många finns det?" frågade Randi klentroget.
   "Inte fan vet jag", sa Willie. "Vad tror du egentligen? Att vi har frimurarmöten vid fullmåne? De renrasiga är fan i mej inte så många, flocken har glesnat under senare generationer. Men det finns en massa gatukorsningar som jag, halvblod, kvartsblod. De gamla familjerna har alla sina oäktingar. En del kan förvandla sej, andra inte. Jag har hört talas om några få som förvandlat sej och sen inte kunnat återgå igen. Och det gäller de gamla släkterna. Sådana som Joanie ska vi bara inte tala om."
   "Var Joanie annorlunda?"
   Willie nickade motvilligt. "Du har sett det på bio. Man blir biten av en varulv och förvandlas själv till en, förutsatt att det finns något liv kvar i en, inte bara ett lik." Hon nickade och han fortsatte. "Den delen är sann eller delvis sann, men det händer inte så ofta längre. Om nån blir biten nu för tiden, rusar han till doktorn, får såren rengjorda och desinficerade, får sprutor mot rabies och stelkramp och penicillin och gud vet allt och mår bra. Den moderna medicinens underverk."
   Willie tvekade en stund, såg henne i ögonen, dessa vackra ögon, undrade om hon skulle förstå och slutligen kastade han fram det. "Joanie var en så gullig tjej och det gjorde ont att se henne i den där rullstolen. En kväll berättade hon för mej, att det svåraste av allt var att inse att hon aldrig skulle få veta hur det känns att älska. Hon var oskuld när de krockade med lastbilen. Vi hade druckit en del, hon grät ... och jag kunde inte stå emot. Jag berättade vad jag var och vad jag kunde göra. Hon trodde inte ett ord på vad jag sa, så jag var tvungen att visa henne. Jag bet henne i benet, hon hade ju för fan ingen känsel där, så jag bet henne och höll fast och grävde mej in ordentligt. Sedan skötte jag själv om henne. Inga doktorer, inga antiseptiska medel, inget rabiesvaccin. Det blev en rejäl infektion och under ett par dagar hade hon så hög feber att jag var rädd för att hon skulle dö, benet var nästan svart och man kunde se hur det spred sej upp längs ådrorna. Jag medger, att det var rätt så häftigt och jag har ingen lust att göra det igen, men det funkade. Febern gick ner och Joanie förändrades."
   "Ni var inte bara vänner", sa Randi med visshet. "Ni var ett par."
   "Ja", sa han, "som vargar. Jag antar att jag ser sexigare ut i päls. Men jag var inte ens i närheten av hennes klass. Joanie var en mycket aktiv varg. Så gott som varenda natt."
   "Men som människa var hon fortfarande förlamad", sa Randi.
   Willie nickade och höll upp handen. "Ser du?" Brännmärkena syntes fortfarande. En blodfylld blåsa hade bildats på pekfingret. "En eller ett par gånger har förvandlingen räddat mitt liv, när astman blivit så svår att jag hållit på att kvävas. Sjukdomen försvinner men du kan ge dej fan på att den väntar på en när man återgår till mänsklig skepnad. Ibland kan man råka ut för otrevliga överraskningar. Att bli skottskadad som varg känns knappt, som ett myggbett eller en dunk i ryggen, och det läks med en gång. Men du kan få betala för det när du blir människa igen, särskilt om du gör det för snabbt och såret blir infekterat. Och silver bränner skiten ur dej oavsett vilken skepnad du intar. LBJ var min favoritpresident, jag älskade honom för att han bytte från silver — till nickelmynt."
   Randi reste sig. "Det här är lite väl magstarkt. Gillar du att vara varulv?"
   "En lykantrop." Willie ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Det är ju vad jag är. Gillar du att vara kvinna?"
   Randi gick tvärs över rummet, fram till fönstret och stirrade ut över floden. "Jag tittar på dej och du är min vän Willie som jag känt i åratal. Men du är också varulv. Jag har intalat mej själv sen jag var tolv att varulvar inte existerar och så upptäcker jag att hela stan är fylld av dem. Bara det att någon eller något dödar dem och flår dem. Ska jag bry mej? Varför ska jag det?" Hon drog med fingrarna genom sitt tilltrasslade hår. "Vi vet båda att Roy Helander inte mördade ungarna. Min far visste det också. Han gav inte upp, men en natt lockades han ner till packhuset och något djur bet strupen av honom. När jag tänker på det så inser jag att om jag tar reda på varulvsmördaren så hjälper jag samtidigt min fars mördare. Men sen ser jag på dej." Hon vände sig om och tittade på honom. "Och fan också, du är fortfarande min vän."
   Hon såg ut att kunna brista i gråt. Willie hade aldrig sett henne gråta och ville inte göra det heller. Han avskydde när kvinnor grät. "Kommer du ihåg när jag först erbjöd dej jobb och du inte ville ha det för du ansåg att alla indrivare var skitstövlar?"
   Hon nickade.
   "Lykantroper byter skinn. Vi förvandlas till vargar. Visst är vi köttätare, man hittar inte många vegetarianer i flocken, men det finns olika sorters kött. Det finns inte alls lika många råttor här som i andra städer av den här storleken. Vad jag vill säga är att även om skinnet förändras så är insidan densamma. Så sluta upp med att tänka på varulvar och varulvsmördare och tänk på mördare i stället, för det är det saken gäller."
   Randi gick tillbaka tvärs över rummet och satte sig. "Jag vill inte gärna medge det, men du har rätt."
   "Jag är en bra älskare också", sa Willie med ett grin.
   Skuggan av ett leende drog över hennes anletsdrag. "Försök bara."
   "Just det. Hur ser dina trosor ut?"
   "Skit i mina trosor", sa hon. "Vad tror du om morden, de gamla och de nya? Har du några idéer?"
   Randi var enkelspårig, tänkte Willie. Tyvärr tycktes hon aldrig slå in på det spår som ledde till sängen. "Jonathan berättade en gammal legend för mej."
   "Jonathan?" sa hon.
   "Jonathan Harmon. Ja, just han. Gammalt blod och järn, Courier, Blackstone, flocken, de gamla grundarna, rubbet."
   "Vänta lite! Är han en var ... en lykantrop?"
   Willie nickade. "Ja visst. Flockens ledare, han ... "
   Randis tankar löpte i förväg. "Och det är ärftligt?"
   Han förstod vad hon var ute efter. "Ja, men .. . "
   "Steven Harmon är mentalt störd", avbröt Randi. "Familjen har lagt locket på, men det kan inte hejda ryktesfloran. Om våldsamheter, okända läkare som kommer till Blackstone, chockbehandlingar. Han är nån sorts sado-masochistisk galning, eller hur?"
   Willie suckade. "Ja. Har du någonsin sett hans händer? Hans handflator och fingrar är fulla med brännskador. Jag såg en gång hur han slöt handen om ett vagnshjul i silver och höll kvar greppet tills det rök från hans fingrar. Det brände ett stort runt hål i handflatan." Han ryste. "Ja, Steven är knäpp och han är stark nog att rycka loss din arm och slå ihjäl dej med den, men han kan inte ha dödat din far."
   "Det säger du ja", sa hon.
   "Han dödade inte Joanie och inte Zoe heller. De mördades inte bara, Randi. De flåddes också. Det är det här som legenden berättar om. Det handlar om att byta skinn, eller hur? Om att makten sitter i skinnet? Så du fångar en varulv, flår den, stiger in i det blodiga skinnet ... och förvandlas."
   Randi stirrade äcklad på honom. "Fungerar det verkligen så?" "Någon tycks tro det."
   "Vem?"
   "Någon som haft varulvar i tankarna i många år. Någon för vilken det inte längre bara är en fix Lidé utan som har blivit en fullfjädrad psykopat. Någon som tror sej ha sett en varulv en gång, som anser att varulvar har gjort honom illa, som hatar dem och vill skada dem, vill ha hämnd ... men som också, kanske undermedvetet, vill veta hur det är att vara en."
   "Roy Helander", sa hon.
   "Om vi kunde hitta hans jävla hemliga gömställe i skogen så kanske vi kunde få veta säkert."
   Randi reste sig. "Jag har rådbråkat hjärnan i timmar. Vi skulle ju kunna snoka igenom några av stans parker men jag är inte optimistisk om utgången att lyckas. Nej, jag vill veta mer om de där legenderna och jag vill med mina egna ögon ta en titt på Steven. Hämta bilen, Willie! Vi ska göra ett besök på Blackstone."
   Han hade varit rädd för att hon skulle föreslå något i den vägen. Han sträckte sig fram och tog en handfull till av pil-lerblandningen. "Det här är inte familjen Adams ska du veta. Steven är verklig."
   "Det är jag också", sa Randi och Willie insåg att han hade förlorat.

- - -


Det regnade igen när de nådde fram till Courier Square. Willie väntade i bilen medan Randi gick in till vapenhandlaren. När hon återvände tjugo minuter senare satt Willie och snarkade bakom ratten. Han hade åtminstone haft förstånd nog att låsa dörrarna till den enorma gamla Cadillacen. Hon knackade på rutan. Han ryckte till och stirrade ett ögonblick på henne utan att känna igen henne. Sedan vaknade han till, lutade sig åt sidan och låste upp dörren till passagerarplatsen. Randi klev in.
   "Hur gick det?"
   "Det är inte så stor efterfrågan på silverkulor men de kände till nån norröver som tillverkar för samlare", sa Randi med avsmak. "Du verkar inte särskilt glad för det."
   "Nej. Du har ingen aning om vad de tar betalt för en ask silverkulor. Men strunt i det. Det dröjer två veckor innan jag får dem. Det skulle ha tagit en månad men jag lade på lite extra." Hon tittade dystert ut genom den regnvåta rutan. En flod av grått vatten forsade längs rännstenen och förde med sig cigarettfimpar, gamla tidningsrester och annan bråte.
   "Två veckor?" Willie vred om tändningen och lade in växeln. "Helvete! Vi är troligen döda båda två om två veckor. Lika bra det. Blotta tanken på silverkulor gör mej nervös." De korsade torget, körde förbi Castles baldakin och Courier Building och vidare mot telegrafen. Vindrutetorkarna gick rytmiskt av och an. Willie svängde till vänster och upp på Trettonde gatan mot branten, medan Randi tog fram faderns revolver, fällde cylindermagasinet åt sidan och kollade att den var laddad. Willie iakttog henne i ögonvrån. "Slöseri med tid", sa han. "Vapen dödar inte varulvar. Det är varulvar som dödar varulvar."
   "Lykantroper", påminde Randi.
   Han flinade och för ett ögonblick såg han nästan ut som gamle Willie, den som hon delat kontor med för länge sedan.
   Båda blev märkbart spända när de körde längs Trettonde gatan. Cadillacens stora hjul forsade fram genom vattenpölarna. De var ett kvarter från branten, när han såg en liten vagn krypa nerför klippan, vit mot den svarta stenen. Ögonblicket efteråt fick hon syn på ljusen, blinkande blåljus.
   Willie såg dem också. Han trampade på bromsen, tappade kontroll över bilen, sladdade och styrde vilt för att inte köra rätt in i en parkerad bil. Hans panna badade i svett när han till sist fick stopp på bilen, men Randi trodde inte det berodde på att han varit nära att krocka. "Gode Gud", sa han, "gode Gud, inte Harmon också. Jag kan bara inte tro det." Han började rossla och fumlade i fickan efter astmasprayen.
   "Vänta här så ska jag kolla!" sa Randi. Hon klev ur, fällde upp kragen och gick sedan resten av vägen till branten vid slutet av Trettonde gatan. Undersökningsdomarens stationsvagn stod parkerad bredvid tre polisbilar. Randi kom fram samtidigt som bergbanevagnen kom ner. Först ut var Rogoff. Bakom honom såg hon Cooney, polisfotografen och två uniformerade polismän som bar på en liksäck. Det måste ha varit trångt i vagnen på nerfärden.
   "Du!" Rogoff tycktes förvånad över att se henne. Regnet hade klistrat svarta hårslingor i pannan på honom.
   "Som du ser", sa Randi. Liksäckens plast var hal och våt och polismännen hade problem med att få grepp om den. En av dem tappade fotfästet när han klev ur och Randi tyckte att hon såg något i den ändra läge. "Mönstret stämmer inte", sa hon till Rogoff. "De andra morden ägde rum på natten." Rogoff grep tag om hennes arm och drog henne försiktigt men bestämt åt sidan. "Du ska nog inte se det här, Randi", sa han.
   Något i hans tonfall fick henne att titta strängt på honom. "Varför inte? Det kan knappast vara värre än Zoe Anders, eller hur? Vem är i säcken, Rogoff? Fadern eller sonen?"
   "Ingendera", sa han. Han sneglade bakåt, upp mot branten och Randi följde hans blickar. Ingenting syntes av Blackstone, bara det järnsmidda staketet som omgärdade egendomen. "Den här gången hade han inte lyckan med sej. Hundarna fick tag i honom. Cooney säger att blodlukten från ... från det han hade på sej ... nåväl det måste ha gjort dem galna. De slet honom i bitar, Randi." Han lade handen på hennes axel som för att trösta henne.
   "Nej", sa Randi. Hon kände sig bedövad och förvirrad.
   "Jo", envisades han. "Det är över och det finns ingenting för dej att se."
   Hon drog sig bort från honom. De höll på att lasta in kroppen i undersökningsdomarens stationsvagn under Sylvia Cooneys överinseende, där hon stod i regnet och rökte cigarr. Rogoff försökte gripa tag i henne igen, men hon slingrade sig loss och sprang fram till bilen. "Hallå där!" sa Cooney.
   Kroppen var halvvägs in i bilen. Randi sträckte sig efter liksäckens dragkedja. En av poliserna fick tag i hennes arm. Hon skakade honom av sig och öppnade säcken. Halva ansiktet var borta. Högra kinden, örat och delar av hakan hade slitits loss ända in till benet. Resten av anletsdragen var översköljda av blod. ¤Någon försökte slita bort henne från bakluckan. Hon svängde runt och sparkade till honom i skrevet, sedan vände hon sig mot kroppen igen och fick tag under armarna och drog. Kroppen gled ur plasthöljet som en banan ur sitt skal och föll ner på gatan. Regnet tvättade den ren och vattnet i rännstenen färgades först skärt, sedan rött. En hand eller en del av en hand ramlade ur säcken som en efterbörd. Större delen av armen var borta och Randi kunde se benpiporna sticka fram. Stora köttbitar hade slitits loss från låret, axeln och bålen. Han var naken men mellan benen fanns bara ett rött sår.
   Någonting satt fast runt halsen, bundet under hakan. Randi böjde sig fram för att röra vid det men ryggade tillbaka när hon såg ansiktet. Regnet hade tvättat det rent. Ett öga fanns kvar, ett grönt, öppet, stirrande öga. Regndropparna samlades i ögonhålan och bildade en rännil nerför kinden. Roy hade blivit mager på gränsen till utmärglad och hade en veckas skäggstubb, men han hade fortfarande samma hårfärg, samma färg som alla bröderna och systrarna, den helanderska råttfärgade.
   En tilltrasslad mantel hade knutits fast under hans haka. Den hade tovat till sig när han föll. Randi försökte släta ut den, men de grep tag i båda armarna och släpade i väg henne. "Nej", skrek hon vilt. "Vad hade han på sej? För helvete, vad var det? Jag måste få se det." Ingen svarade. Rogoff hade kopplat ett polisgrepp om hennes högerarm, hårt som stål. Hon kämpade vilt, sparkade och skrek men han höll henne fast tills hysterin lagt sig och sedan höll han om henne en stund när hon snyftande lutade sig mot hans bröst.
   Hon märkte inte när Willie kom, men plötsligt fanns han där. Han tog henne bort från Rogoff och förde henne till Cadillacen. Sedan satt de där tysta och såg hur först undersökningsdomarens stationsvagn och sedan polisbilarna for sin väg, en efter en. Hon var täckt av blod. Willie gav henne några aspirintabletter från en burk som han hade i handskfacket. Hon försökte svälja dem, men strupen var alldeles torr och hon lyckades inte med att få ner dem.
   "Det är ingen fara", sa han om och om igen. "Det var inte din far, Randi. Snälla du, lyssna på mej. Det var inte din far!"
   "Det var Roy Helander", sa Randi till slut. "Och han hade Joanies skinn på sig."

- - -


Willie körde henne hem. Hon var inte i form att möta Jonathan Harmon eller någon alls. Hon hade lugnat sig men hysterin lurade under ytan, han kunde se den i ögonen, höra den i rösten. Som om inte det var nog upprepade hon gång på gång: "Det var Roy Helander", som om han inte visste, "och han bar Joanies skinn."
   Willie hittade nycklarna och hjälpte henne in i våningen. Han förmådde henne att svälja några sömntabletter ur den apoteksblandning som han hade i handskfacket. Sedan gjorde han i ordning sängen och klädde av henne. Han hade räknat ut att om något skulle få henne att reagera så borde det vara när hon kände hans fingrar knäppa upp blusen men hon log bara frånvarande, drömmande och talade om för honom att det var Roy Helander med Joanies skinn. Den stora silverkniven fastsatt i bältet fick honom att tveka. Men till slut drog han ner blixtlåset, lossade spännet och drog av jeansen med kniv och allt. Hon hade inga trosor på sig. Det hade han alltid misstänkt.
   När Randi till slut sov, gick Willie in i badrummet och spydde.
   Sedan gjorde han i ordning en stor gin och tonic för att skölja bort smaken efter spyorna och slog sig ner i en av sammetsfåtöljerna i vardagsrummet. Han hade fått mindre sömn än Randi de senaste nätterna och han kände sig som om han skulle domna bort vilket ögonblick som helst men visste samtidigt att det var viktigt att han höll sig vaken. Det var Roy Helander i Joanies skinn. Så det var över och han var trygg.
   Han erinrade sig hur hans dörr skakat i går, en solid trädörr och hur den hade slagits i spillror som om den varit av billigt fanér. Det hade funnits något mörkt och mäktigt bakom den, något som lämnade efter sig skåror på mässingsknopparna och visade sig på platser där det inte hörde hemma. Willie visste inte vad som funnits bakom dörren men på något sätt trodde han inte att de magra, halvt uppätna kvarlevorna av mannen som han hade sett på Trettonde gatan passade in. Han trodde ungefär lika mycket på att Roy Helander varit hans nattlige besökare med eller utan Joanies skinn som på att han hade överfallits av hundar. Hundar! Hur länge trodde Jonathan att han skulle klara sig undan med det där skitsnacket? Men han kunde inte klandra honom, inte när Zoe och Joanie mördats och Helander försökte ta sig in på Blackstone, klädd i mänskligt skinn.
   ... det finns något som jagar jägarna.
   Willie lyfte luren och slog numret till Blackstone.
   "Hallå." Rösten var slapp, okänslig — en röst som inte brydde sig om någonting eller någon, inte ens sig själv.
   "Hej, Steven", sa Willie tyst. Han skulle just till att fråga efter Jonathan, när han greps av en underlig galenskap och hörde sig själv fråga: "Tittade du på? Såg du vad Jonathan gjorde med honom? Gick det för dej?"
   Tystnaden i andra luren tycktes fortgå i oändlighet. Ibland glömde Steven helt enkelt bort att tala. Men inte den här gången. "Jonathan gjorde inte av med honom. Det gjorde jag. Det var enkelt. Jag kände lukten från honom där han kom genom skogen. Han såg mej inte ens. Jag kom upp bakom honom, slog ner honom och bet av örat. Han var inte alls stark. Efter en stund förvandlade han sej till människa och då var han alldeles hal men det spelade ingen roll, jag ... "
   Någon tog luren. "Hallå, vem är det?" hördes Jonathans röst.
   Willie lade på. Han kunde alltid ringa igen. Jonathan kunde få svettas lite och undra vem som ringt. "Efter en stund förvandlades han till människa", upprepade Willie högt. Steven gjorde det själv. Steven kunde inte ha gjort det. Kunde han? "Herregud!" sa Willie.

- - -


Någonstans, långt borta, ringde en telefon.
   Randi vände sig halvsovande. "Joanies skinn", muttrade hon sömndrucket, halvt obegripligt. Hon var naken och lakanen hade trasslat ihop sig kring henne. Rummet låg i ett kolsvart mörker. Telefonen ringde igen. Hon satte sig upp med ett lakan lindat kring halsen. Det var kallt och tinningarna bultade. Hon slet bort lakanet och kastade i väg det. Varför var hon naken? Vad i helvete hade hänt? Det ringde igen och telefonsvararen drog i gång. "Detta är AAA-Wades detektivbyrå och det är Randi Wade som talar. Jag har inte möjlighet att ta samtalet just nu, men lämna gärna ett meddelande efter tonen, så ringer jag upp."
   Randi sträckte sig efter luren precis lagom för att få pipsignalen i örat. Hon spratt till. "Det är jag", sa hon. "Jag är här. Hur mycket är klockan? Vem är det?"
   "Randi, mår du bra? Det är farbror Joe." Joe Urquharts barska röst kändes befriande. "Rogoff berättade vad som hänt och jag blev orolig för dej. Jag har försökt att få tag i dej i flera timmar."
   "Flera timmar?" Hon tittade på klockan. Den var över midnatt. "Jag har sovit. Tror jag åtminstone." Det sista hon kom ihåg var att hon och Willie var på väg med bilen längs Trettonde gatan till Blackstone i fullt dagsljus för att ...
   Det var Roy Helander och han hade Joanies skinn på sig.
   "Randi, hur är det fatt? Är det säkert att du mår bra? Du låter konstig på rösten. För sjutton, säg nåt då!"
   "Jag är kvar", sa hon. Hon strök bort håret från ansiktet. Någon hade öppnat fönstret och luften kändes iskall mot den bara huden. "Jag mår fint", sa hon. "Det var bara det att ... jag sov. Jag blev lite uppjagad bara. Det är ingen fara."
   "Är det säkert det?" frågade Urquhart tvivlande.
   Willie måste ha kört henne hem och bäddat ner henne, tänkte hon. Men var fanns han? Hon kunde inte tänka sig att han bara skulle ha lämnat henne och försvunnit, det skulle inte vara likt Willie.
   "Lyssna noga nu!" sa Urquhart barskt. "Har du begripit något av det jag sa till dej?" Nej, det hade hon inte. "Jag är ledsen, men jag är ... lite förvirrad. Det har varit en märklig dag."
   "Jag måste få träffa dej", sa Urquhart. Hans röst hade fått något enträget över sig. "Jag måste få träffa dej med en gång. Jag har gått igenom arkivmaterialet om Roy Helander och hans offer. Det är något som inte stämmer, något oroande. Ju mer jag läser om fallen och jämför med Cooneys obduktionsprotokoll, desto mer tänker jag på Frank och vad som hände den där natten." Han gjorde en paus. "Jag vet inte hur jag ska uttrycka mej. Under alla de här åren ... Jag ville bara ditt eget bästa, men jag var . . var inte riktigt ärlig mot dej."
   "Berätta!" sa hon. Hon hade plötsligt vaknat till.
   "Inte i telefon. Jag måste ha dej framför mej och få visa dej vad det rör sig om. Jag svänger förbi och hämtar dej. Tror du att du kan vara klar om en kvart?"
   "Vi säger tio minuter", sa Randi.
   Hon lade på luren, hoppade ur sängen och öppnade sovrumsdörren. "Willie?" ropade hon. Det kom inget svar. "Willie!" ropade hon lite högre. Inget svar. Hon tände ljuset, gick barfota genom hallen och väntade sig att han skulle ligga och snarka på soffan. Men vardagsrummet var tomt.
   Händerna var torra som sandpapper och när hon tittade på dem upptäckte hon att de var täckta med torkat blod. Det vände sig i magen på henne. Hon hittade kläderna hon haft på sig i en hög på sovrumsgolvet. De var bruna och stela av torkat blod de också. Randi vred på duschen och stod under vattnet i väl fem minuter. Hon lät det vara så varmt att det hettade på samma sätt som silvergaffeln måste ha bränt i Willies hand. Blodet sköljdes bort och vattnet färgades svagt rosa. Hon torkade sig omsorgsfullt och letade fram en varm flanellskjorta och ett par rena jeans. Hon brydde sig inte om att ordna håret, regnet skulle snart blöta ner det igen, men hon tog tid på sig att hitta sin fars revolver och stack den långa förskäraren av silver genom en hälla i jeansen.
   När Randi böjde sig ner för att plocka upp kniven såg hon pappret som låg på golvet vid sängbordet. Det måste ha ramlat ner när hon sträckte sig efter telefonluren.
   Hon plockade upp och vek upp det. Det var fullskrivet med Willies välbekant slarviga handstil, en hel sida med snabbt nertecknat klotter.
   Jag måste i väg och du mår inte bra nog för att komma med, började det. Gå ingenstans och prata inte med någon. Roy Helander försökte inte ta sig in i Blackstone för att döda Harmon. Jag begrep till slut hur det låg till. Harmons förbannade familjehemlighet r ingen hemlighet alls, jag borde ha hajat det för länge sen, Steven . . .
   Längre kom hon inte förrän det ringde på porttelefonen.

- - -


Willie tryckte sig mot marken när han kommit två tredjedelar uppför klippan. Det regnade och hjärtat slog medan han klängde sig fast vid rälsen. På något sätt verkade lutningen inte alls lika brant när man satt i bergbanevagnen som den kändes nu. Han sneglade bakom sig och såg Trettonde gatan långt under sig. Det gjorde honom yr. Han skulle inte ens ha kommit så här långt, om han inte hade haft rälsen att hålla sig till. När lutningen blev nästan lodrät kunde han kravla sig uppåt från en sliper till nästa som på en stege. Händerna var fulla av stickor men det var ändå bättre än att försöka ta sig uppför den våta klippan och bara ha ormbunkarna att hålla sig i.
   Det är klart, han kunde ju ha bytt och löpt uppför rälsen som ingenting, men han begrep att det nog inte hade varit en särskilt god idé. Jag kände på lukten att han var på väg, hade Steven sagt. Lukten av människa var svagare i en stad full med folk. Han hoppades att Steven och Jonathan var inne bakom lås och bom i Nya huset. Fast om de strök omkring utomhus så trodde Willie att han på det här sättet hade en liten chans att undgå upptäckt.
   Han hade vilat länge nog. Han lutade huvudet bakåt, såg upp mot det höga, svarta järnstängslet som gick längs branten och försökte uppskatta hur långt det var kvar. Sedan tog han ett extra djupt andetag ur inhalatorn, bet ihop tänderna och klättrade upp mot nästa sliper.

- - -


Vindrutetorkarna rörde sig nästan ljudlöst fram och tillbaka medan den långa, svarta bilen gled gatan fram genom nattmörkret. Fönstren var så mörkt rökfärgade att de nästan var svarta. Urquhart hade civila kläder på sig, en röd- och svartrutig arbetarskjorta, mörka byxor och en säckig dunjacka. Polismössan var det enda som påminde om uniformen. Han tittade rakt in i mörkret medan han körde. "Du ser förfärlig ut", sa hon.
   "Det är inget mot hur jag känner mej." De körde snabbt under en vägbro, runt en påfart och kom sedan in på flodvägen. "Jag känner mej gammal, Randi. Precis som den här stan. Hela den här jävla förbannade stan är gammal och rutten."
   "Vart är vi på väg?" frågade hon. Det var mitt i natten och inga andra bilar sågs till på gatorna. Floden var som ett svart hål till vänster om dem. Gatlamporna på högersidan liksom simmade i ljusringar medan de körde längs kalla och tomma kvarter mot klipporna.
   "Till packhuset", sa Urquhart. "Där det hände."
   Bilens varmluftsfläkt blåste en jämn och varm luftström in i bilen, men Randi kände sig plötsligt iskall inombords. Hon stoppade handen i rocken och slöt fingrarna runt förskärarfästet. Silvret kändes skönt och betryggande. "Då så", sa hon. Hon drog fram kniven ur hällan och lade den på sätet mellan dem.
   Urquhart kastade en blick på henne. Hon tittade noga på honom. "Vad är det där?" frågade han.
   "Silver", sa Randi. "Plocka upp den!"
   Han tittade på henne. "Vad sa du?"
   "Du hörde vad jag sa", sa hon. "Ta upp den!"
   Han tittade på vägen, sedan åter på henne och på vägen igen. Han gjorde ingen rörelse för att röra vid kniven.
   "Jag skämtar inte", sa Randi. Hon flyttade sig bort från honom och tog spjärn med ryggen mot bildörren. När Urquhart tittade mot henne hade hon redan fått fram revolvern och siktade rakt mellan ögonen på honom. "Plocka upp den!" sa hon med klar röst.
   Han bleknade. Han började säga något, men Randi skakade otåligt på huvudet. Urquhart slickade sig om läpparna, tog ena handen från ratten och plockade upp kniven. "Så där", sa han och höll klumpigt upp den, medan han styrde med den andra. "Nu har jag tagit upp den. Vad vill du att jag ska göra med den?"
   Randi sjönk tillbaka mot bilsätet. "Lägg ner den igen", sa hon lättat. Joe tittade på henne.

- - -


Han vilade sig en lång stund i buskarna vid toppen medan han lyssnade på regnet som föll runt omkring honom och fruktade alla andra ljud som han kunde få höra. Han inbillade sig att han hörde mjuka steg bakom sig och en gång tyckte han sig höra en dov morrning någonstans till höger. Han kunde känna nackhåren resa sig och det var som om han aldrig ens känt till att han hade nackhår. Men det var ingenting, bara nerverna som spelade honom ett spratt. Willie hade alltid haft dåliga nerver. Natten var kall, svart och öde.
   När Willie äntligen kunde andas som vanligt igen, började han ta sig förbi Nya huset. Han försökte hålla sig kvar inne bland buskarna så mycket som möjligt och så långt borta från fönstren han kunde. Några ljus var tända, men han såg inte till några livstecken. Kanske hade de gått och lagt sig, han hoppades att så var fallet.
   Willie rörde sig långsamt och försiktigt, så tyst som möjligt. Han såg noga efter var han trampade, tog några steg, stannade, såg sig omkring, lyssnade. Han kunde förvandla sig på ett ögonblick om han hörde någon ... eller någonting ... som närmade sig. Det skulle förmodligen inte tjäna något till, men kanske, kanske skulle det ge honom en chans.
   Regnrocken hängde på honom som ett andra, genomdränkt skinn, tung som bly. Skorna var genomvåta och lädret kippade när han rörde sig. Willie avlägsnade sig från huset, längre in bland träden, tills en vägkrök dolde ljusen.
   Först då och sedan han försiktigt kastat en blick åt båda hållen för att kontrollera att inget var i antågande, tog han risken att snabbt ta sig över vägen.
   När han väl kommit över sökte han sig längre in i skogen, med snabbare och djärvare steg. Han undrade var Roy Helander hade befunnit sig när Steven hade fått tag i honom. Det kunde ha varit här någonstans, tänkte Willie, här i denna vildmarksskog med sin urgamla växtlighet, med decennier av löv, mossa och döda föremål som förmultnade i marken under hans fötter.
   Allt eftersom han rörde sig bort från branten och staden tätnade skogen tills träden växte så tätt att han inte längre kunde se himlen och regndropparna inte längre dunkade mot huvudet. Där han befann sig var det nästan torrt. Ovanför trummade regnet utan uppehåll mot löven. Huden kändes klibbig och för ett ögonblick tappade han bort sig, som om han vandrat ner i något slags hemsk grotta långt under marken, en dyster och kall plats dit dagsljuset aldrig nådde.
   Men sedan snubblade han in mellan två jättelika förvridna ekar och kände vinden och regnet mot ansiktet igen. Han lyfte på huvudet och såg det framför sig, sönderslagna fönsterbågar som stirrade mot honom från väggar, liksom uthuggna ur klipporna, svartskinande som midnattsmörkret och som sög åt sig allt ljus och hopp. Tornet reste sig till höger om honom. Det var en monstruös byggnad som steg upp mot stormskyarna i en farlig lutning.
   Willie slutade andas, grep efter inhalatorn, tappade den, plockade upp den. Munstycket var slemmigt av den blöta jorden. Han torkade av det mot ärmen, körde in det i munnen och sög i sig en, två och tre doser tills strupen öppnade sig igen.
   Han tittade sig omkring, hörde bara regnet, såg ingenting och steg fram mot tornet. Fram till det som hade varit Roy Helanders hemliga tillflyktsort.

- - -


Den stora dubbelgrinden i det höga stängslet hade varit låst med hänglås i två år, men i kväll stod grinden vidöppen och Urquhart körde rätt in. Randi undrade om grindarna hade stått öppna även den natten när hennes far kommit hit. Hon trodde att det nog varit så.
   Joe parkerade nära en av lastramperna, i skuggan av det gamla slakthuset som var uppfört i tegel. Byggnaden gav dem lite skydd från regnet men Randi darrade i kylan när hon steg ur bilen. "Här?" frågade hon. "Var det här du hittade honom?"
   Urquhart stirrade bort mot boskapsinhägnaden. Den var jättelik, och uppdelad i ett tiotal kättar längs den sida som vette mot järnvägsspåret. Där fanns en labyrint av stängsel i brösthöjd som kallades löparbanan mellan kättarna och slakthuset. Den tvingade korna att komma löpande en och en rakt in i slakthuset där mannen med det blodbestänkta förklädet och hammaren i ena handen väntade. "Här var det", sa Joe, utan att titta på henne.
   Det blev tyst en lång stund. Någonstans långt borta tyckte sig Randi höra ett svagt och vilt ylande, men kanske var det bara vinden och regnet. "Tror du på spöken?" frågade hon.
   "Spöken?" Polischefen lät frånvarande.
   Hon huttrade till. "Det är som om ... som om jag kunde känna honom. Som om han fortfarande var här, efter alla dessa år, som om han fortfarande höll en vakande hand över mej."
   Joe Urquhart vände sig mot henne. Hans ansikte var vått av regnet, eller kanske var det tårar. "Jag vakade ju över dej", sa han. "Han sa åt mej att vaka över dej och det gjorde jag. Jag gjorde så gott jag kunde."
   Randi hörde ett nytt ljud någonstans borta i nattmörkret. Hon vände på huvudet, rynkade pannan, lyssnade. Bildäck som krossade grus och sedan såg hon strålkastare utanför stängslet. Ännu en bil på väg.
   "Du och din far är lika på många sätt", sa Joe med trött röst. "Envetna. Vill inte lyssna på någon. Jag tog ansvar för dej, visst gjorde jag väl det? Jag hade egna barn också, men du krävde aldrig något av mej, eller hur? Så varför i helvete lyssnade du inte på mej?"
   Nu förstod Randi. Hon var inte förvånad. På något sätt kände hon på sig att hon vetat om det sedan länge. "Det var bara ett telefonsamtal den där natten", sa hon. "Det var du som ringde efter pappa."
   Urquhart nickade. Han fångades för ett ögonblick av strålkastarljuset från den annalkande bilen och Randi såg hur underkäken darrade, medan han kämpade med att få fram orden. "Titta i handskfacket", sa han.
   Randi öppnade bildörren, satte sig på kanten av bilsätet och gjorde som han sa. Facket var olåst. Där fanns en glasburk med aspirin, en däcktrycksmätare, några kartor och en låda patroner. Randi öppnade den och hällde några av dem i handen. De kändes kalla och glimmade svagt i det snåla kupéljuset. Hon lämnade kvar lådan på sätet, steg ur och sparkade igen dörren. "Mina silverkulor", sa hon. "Jag trodde inte att jag skulle få dem så snabbt."
   "Det där är de som Frank beställde, för arton år sen", sa Joe. "Efter begravningen gick jag till vapenhandlarn och hämtade ut dem. Jag hade rätt, ni är rätt lika, ni två."
   Den andra bilen hade kört fram och stannat. Den naglade fast henne med helljusen. Randi skuggade ögonen med ena handen för att inte bländas. Hon hörde en bildörr öppnas och stängas.
   Urquharts röst var full av vånda. "Jag sa ju åt dej att hålla dej borta från det här, helvete också. Jag sa åt dej! Begriper du inte? De äger stan!"
   "Han har så rätt. Du skulle ha lyssnat på honom", sa Rogoff när han steg in i ljuset.

- - -


Willie trevade sig fram längs den långa mörka hallen med ena handen mot väggen medan han försiktigt tog ett steg i taget. Stenväggarna var så tjocka att han inte längre kunde höra ljudet från regnet. Det enda som hördes var ekot av hans försiktiga steg och blodströmmen i öronen. Tystnaden i Gamla huset var djup och oroväckande och det var något med väggarna som oroade honom. Det var kallt, men stenarna under hans fingrar var fuktiga och märkligt varma vid beröringen. Willie var glad över att det var mörkt.
   Till slut nådde han tornets fot och matta ljuspelare föll över slitna trånga trappsteg som vindlade uppåt så långt han kunde se. Willie började gå uppför. Han räknade stegen först men ungefär vid tvåhundra tappade han bort sig och resten blev en grym prövning, som han uthärdade under tystnad. Mer än en gång tänkte han byta till varg, men han motstod frestelsen.
   Benen värkte av ansträngningen när han nådde toppen. Han satte sig en stund på trappsteget med ryggen mot den glatta stenväggen. Han andades ansträngt, men när han grep efter inhalatorn var den borta. Han hade troligen tappat den i skogen. Han kände hur lungorna drog ihop sig i panik men det fanns ingen hjälp att få.
   Willie reste sig.
   Rummet luktade blod och urin och något annat, en vittring som han inte kunde placera men som av någon orsak fick honom att darra. Det fanns inget tak. Willie insåg att det hade slutat att regna medan han var inomhus. Han tittade upp när molnen skingrades och såg en blekvit måne lysa ner mot honom.
   Och plötsligt såg han hur andra månar skimrade till liv runt omkring honom då de reflekterades i de höga speglar som kantade rummet. De återspeglade himlen ovanför och varandra, måne efter måne, tills rummet simmade i det silveraktiga månljuset och de oändliga speglingarna.
   Willie vände sig långsamt runt och såg ett tiotal andra Williar som vred sig med honom. De månbelysta speglarna var strimmiga av torkat blod och ovanför dem sträckte sig en cirkel av slaktarkrokar från stenmurarna. Ett människoskinn hängde ner från en av dem, rörde sig sakta i en vind han själv inte kände och när månljuset träffade det tycktes det kränga och förändra form, från kvinna till varg och till kvinna igen, bådadera och ingetdera.
   Det var då Willie hörde stegen i trappan.

- - -


"Dum idé det där med silverkulorna", sa Rogoff. "Vi har lokala förordningar här. Polisen får omedelbart en anmälan, när någon beställer specialammunition. Din far gjorde samma misstag. Flocken gillar inte silverkulor."
   Randi kände en egendomlig lättnad. Ett ögonblick hade hon trott att Willie förrått henne, att han trots allt varit en av dem och bara tanken hade gnagt som gift i själen. Ena handen höll fortfarande hårt om ett tiotal av kulorna. Hon sneglade mot dem, så nära och ändå så långt borta.
   "Även om de fortfarande går att använda så skulle du aldrig hinna ladda", sa Rogoff.
   "Du behöver inte silverkulorna", sa Urquhart. "Han vill bara prata. De lovade, ingen behöver bli skadad."
   Randi öppnade handen. Kulorna föll ner på marken. Hon vände sig mot Urquhart. "Du var min fars bäste vän. Han brukade säga, att du var modigare än alla han kände."
   "De ger en inget val", sa Urquhart. "Jag hade egna barn. De sa att inga fler barn skulle försvinna om Roy Helander fick skulden, de lovade att de skulle ta hand om saken. Men om vi fortsatte att pressa på, så skulle ett av mina barn stå i tur. Det är så det fungerar i den här stan. Allt skulle ha ordnat sig, men Frank ville inte låta saken bero."
   "Vi dödar bara i självförsvar", sa Rogoff. "Visst är det något extra med människokött, det går inte att förneka den driften, men det är inte värt riskerna."
   "Vad hände med barnen?" frågade Randi. "Dödade ni dem i självförsvar också?"
   "Det där var länge sen", sa Rogoff.
   Joe stod med sänkt huvud. Randi såg att han var slut och begrep att han hade varit en slagen man sedan länge. Alla de där troféerna fanns kvar på väggen i tjänsterummet, men på något sätt begrep hon, att han hade slutat jaga för alltid den natten när hennes far dog. "Det var sonen", muttrade Joe tyst med rösten full av skam. "Steven har aldrig varit normal, alla vet det, det var han som dödade barnen, åt dem. Det var hemskt, Harmon berättade det för mej personligen, men han ville ändå inte låta oss ta Steven. Han sa, att han skulle ... skulle få kontroll över Stevens ... matlust ... om vi lade ner undersökningen. Han höll sitt ord också, han satte Steven under medicinering, och det tog slut, morden upphörde."
   Hon insåg att hon borde hata Joe Urquhart, men i stället kände hon medlidande. Trots att det hade gått så lång tid så hade han fortfarande inte begripit. "Joe, han ljög. Det var inte alls Steven." "Visst var det Steven", insisterade Joe, "det måste det ha varit, han är ju galen. De andra ... Randi, det går att komma överens med dem. Lyssna på mej, det går att prata med dem."
   "Som du gjorde", sa hon. "Och Barry Schumacher."
   Urquhart nickade. "Just det. De är som vi, det finns några galningar bland dem, men alla är inte onda. Du kan inte klandra dem för att de skyddar sina egna, det gör vi också, inte sant? Se på Mike här, han är en bra polis."
   "En bra polis som om ett ögonblick kommer att förvandla sig till varg och bita strupen av mej", sa Randi.
   "Snälla Randi, lyssna på mej nu", sa Urquhart. "Det behöver inte bli på det sättet. Du kan gå härifrån, säg bara till. Jag kan få dej anställd hos mej, du kan arbeta tillsammans med oss, hjälpa oss att ... hålla ordning. Din far är död, du kan inte få honom tillbaka och pojken Helander, han förtjänade det han råkade ut för, han dödade dom, han flådde dom levande, det var självförsvar. Steven är sjuk, han har alltid varit sjuk ... "
   Rogoff tittade på henne under lugg. "Han har fortfarande inte begripit", sa hon. Hon vände sig åter mot Urquhart. "Steven är sjukare än du begriper. Det är något som fattas. För mycket inavel kanske. Tänk efter! Anders och Rochmont, Flambeaux och Harmon, de fyra stora grundarfamiljerna, alla varulvar som gifte sig med varandra generation efter generation, kanske i hundratals år, för att hålla släktleden rena. Nog blev de rena alltid. De avlade Steven. Han dödade inte de där barnen. Roy Helander såg en varg bära med sig systern och Steven kan inte bli varg. Han har samma blodsbrunst, samma omänskliga styrka, han bränner sig på silver, men det är allt. Den siste av de renrasiga kan inte förvandla sig!"
   "Hon har rätt", sa Rogoff lugnt.
   "Varför tror du att de aldrig hittade några kvarlevor?" fortsatte Randi. "Steven dödade inte de där barnen. Gamle Harmon bar i väg dem upp till Blackstone."
   "Gubben hade nån tokig idé om att ifall Steven åt tillräckligt med människokött så skulle det göra susen, göra honom hel", sa Rogoff.
   "Det fungerade inte", sa Randi. Hon drog fram Willies anteckningar ur fickan och lät bladen singla mot marken. Det fanns där alltihop. Hon hann läsa igenom det innan hon gick ner för att öppna för Joe. Ingen kunde lura Frank Wades dotter.
   "Det fungerade inte", upprepade Rogoff, "men vid det laget hade Jonathan fått smak på det. När man väl börjat är det svårt att sluta." Han tittade på Randi en lång stund som om han vägde för eller emot något. Så började han . . .

- - -


. . . att förvandlas. Den efterlängtade kalla luften fyllde lungorna och eld rasade genom muskler och ben när övergången fick grepp om honom. Han ryckte av sig rock och byxor och kände resten av kläderna slitas sönder när hans kropp vred sig, köttet rann fram som varmt vax. Och han bytte skepnad. Född på nytt.
   Nu kunde han se, höra och lukta. Tomrummet skimrade av månljuset, varje detalj var klar och skarp som om det varit mitt på dagen. Natten var full av ljud. Han hörde vinden, regnet och prasslet av fladdermössen i skogen. Han hörde trafikljuden och polissirenerna från staden längre bort. Han var levande nu och full av kraft och något var på väg uppför trappan. Det klättrade långsamt men till synes outtröttligt och dess vittring fyllde luften. Lukten av blod fanns överallt och inunder den kände han doften av rakvatten som dolde en otvättad kropp, svett och intorkad sperma, en mörkare brygd av träkolsglöd i håret och långt under allt detta lukten av sjukdom, en sötaktigt rutten lukt som från en grav.
   Willie drog sig bakåt genom hela rummet. Han stirrade mot den valvformade dörren samtidigt som en morrning steg upp ur strupen på honom. Han blottade de långa gulaktiga tänderna och dreglade.
   Steven stannade i dörröppningen och tittade på honom. Han var naken. Vargens rödglödande ögon mötte hans iskalla blå och det var svårt att säga vilka ögonpar som var mest omänskliga. Ett ögonblick trodde Willie att Steven inte hade förstått. Ända tills han log och sträckte sig efter skinnet som vred sig ovanför honom i järnkroken.
   Willie hoppade.
   Han högg Steven högt uppe på ryggen och vräkte ner honom trots att handen fortfarande klamrade sig fast vid Zoes skinn. Under en sekund hade Willie chansen att hugga Steven i strupen men han tvekade och tillfället försvann. Steven fick tag i Willies ena framtass med sin bleka och ärrade näve och bröt itu den som en normal människa hade gjort med en pinne. Smärtan var outhärdlig. Sedan lyfte Steven honom och vräkte i väg honom. Han hamnade rakt mot en av speglarna och hörde den splittras. Spetsiga glasbitar flög genom luften som knivar och en av dem gick rakt igenom hans ena sida.
   Willie rullade undan. Glasspjutet bröts sönder under kroppen och han gnydde. På andra sidan rummet höll Steven på att komma på fötter. Han sträckte ut en hand för att ta stöd.
   Willie kom snabbt på fötter. Hans brutna ben höll redan på att fogas samman igen, men det värkte, när han försökte stödja på det. Glassplitter rev i honom för varje steg han tog. Han kunde knappt röra sig. Vilken jävla ynkrygg till varulv han var ändå!
   Steven höll på med att rätta till sin hemska slängkappa genom att dra ner flikar av skinn över ansiktet. Som att ömsa skinn, vitsade Willie galghumoristiskt. Just det och om ett ögonblick skulle Steven använda det där flådda skinnet för att göra det som han aldrig lyckats med på egen hand, han skulle byta skepnad och då var det ajöss med Willie.
   Willie kom emot honom med vidöppet gap, men han var för långsam. Stevens fot sparkade till honom så hårt att han tappade andan och trycktes ner mot marken. Willie försökte vrida sig lös men Steven var för stark. Han tryckte på, försökte krossa honom. Willie kom plötsligt att tänka på den där hunden och det Steven hade gjort med den för länge sedan.
   Willie vek sig nästan dubbel och högg tag i Stevens ena vad. Blodet fyllde käften och exploderade inne i honom. Steven raglade bakåt. Willie for upp, rakt mot Steven som en pil och bet honom ännu en gång. Den här gången fick han bättre grepp med tänderna och slet runt i köttet. Huvudet dunkade som åskslag. Han var full av kraft, han kunde känna den växa inom sig. Plötsligt kände han att han kunde slita Steven i stycken, att han kunde få känna smaken av det söta köttet närmast benen, kunde få höra Stevens skrik som ljuv musik. Han föreställde sig hur det skulle kännas när han höll Steven mellan sina käftar, skakade honom som en trasdocka och kände hur livet strömmade ur honom. Tanken grep tag i honom och Willie högg och högg, slet bort bitar av hud och kött, berusad av blodet.
   Och sedan långt borta hörde han Steven skrika med hög och gäll röst, en liten pojkröst. "Nej, pappa", gnydde han om och om igen. "Nej, snälla pappa, bit mej inte mera, pappa, bit inte mera."
   Willie släppte honom och backade.
   Steven satt på golvet och snyftade. Han blödde som en gris. Det fattades bitar av låret, vaderna, skuldran och foten. Benen var bloddränkta. Tre fingrar saknades på högra handen. Kinderna var slemmiga av levrat blod.
   Plötsligt blev Willie rädd.
   Först förstod han inte. Steven var slut, det insåg han, han kunde slita sönder strupen på honom eller låta honom leva, det gjorde detsamma, det var över. Men det var något som var fel, något var fruktansvärt, vansinnigt fel. Det var som om temperaturen hade sjunkit hundra grader och varje hår på hans kropp reste sig upp. Vad i helvete var det som höll på att hända? Han morrade långt nere i halsen och drog sig bakåt mot dörren medan han höll Steven under noggrann uppsikt.
   Steven fnittrade till. "Begriper du nu", sa han. "Du har kallat på honom. Du har spillt blod på speglarna. Du har kallat honom tillbaka."
   Det kändes som om rummet snurrade. Månljuset flöt fram från den ena spegeln till den andra och det gjorde honom yr. Eller så var det inte månljuset.
   Willie tittade in i speglarna.
   Spegelbilderna hade försvunnit. Willie, Steven, månen, allt var borta. Det var blod på speglarna och de fylldes av dimma, en silveraktigt blek dimma som skimrade när den flyttade på sig.
   Något rörde sig genom dimman, gled från den ena spegeln till nästa, runt, runt. Något hungrigt som ville komma ut.
   Han såg det, tappade bort det och fick syn på det igen. Det fanns framför honom, bakom honom, bredvid honom. Än var det en jakthund, utmärglad och hemsk, än en vidrig orm med fjäll, än var det en man, med djupa hålor till ögon och knivar i stället för fingrar. Han höll sig inte stilla, för var gång som Willie tittade tycktes han byta skepnad och varje ny skepnad var värre än den förra, mer förvriden och vedervärdig. Det fanns något utmärglat och grymt i alla dess skepnader. Fingrarna var så vassa, så vassa och han tittade på dem och kände deras smekande drag under huden, hur de stack i nerverna medan smärta, blod och eld följde i dess spår. Han var svart, svartare än natten, en svarthet som för alltid insöp allt ljus men ändå sken av silver. Det var mardrömmen i skratthusspegeln, det var han som jagar dem som jagar.
   Han kände hur ondskan försökte tränga sig genom spegelglaset.
   "Skinnare!" ropade Steven.
   Spegelytorna tycktes krusa sig och buktas ut, likt en vågkam på en kvicksilversjö. Willie upptäckte skräckslaget hur dimman skingrades. Han kunde se det klarare nu och han insåg att varelsen kunde se honom. Och med ens förstod Willie Flambeaux vad som höll på att hända, förstod att speglarna inte skulle vara speglar längre när dimman lättade, inga speglar utan dörrar, dörrar, och så skulle skinnaren komma .

- - -


... fram genom klädtrasorna, och bakom ögonspringorna lyste det som av glödande kol. Han var en halv gång större än vad Willie hade varit, med en tjock, svart och raggig päls, och när han öppnade käften glänste tänderna som dolkar av elfenben.
   Randi drog sig baklänges utmed bilsidan. Hon grep hårt om kniven och månljuset glimmade i silverbladet men på något sätt tycktes det inte räcka till. Den svarta jättevargen närmade sig henne, tungan hängde ut mellan tänderna. Hon tog spjärn med ryggen mot bildörren och väntade på hans språng.
   Joe Urquhart ställde sig framför henne.
   "Nej", sa han. "Inte hon också, det är ni faktiskt skyldiga mej, prata med henne, ge henne en chans, jag ska se till att hon begriper hur det hänger ihop."
   Vargen morrade varnande.
   Urquhart stod kvar och plötsligt hade han dragit fram revolvern, höll den i sina darrande händer, ett sista halmstrå. "Stanna, jag menar allvar! Hon hann inte ladda med de förbannade silverkulorna, men jag har haft arton jävla år på mej. Jag är polischef i den här jävla stan och nu tar jag dej."
   Randi lade handen på dörrhandtaget och sköt upp dörren. Under ett ögonblick stod vargen som fastfrusen med de onda ögonen fästa på Joe, och hon trodde att det skulle gå vägen. Hon kom ihåg pappans pokerspel på onsdagskvällarna. Han sa alltid att Joe, till skillnad från Barry Schumacher, hade ett pokeransikte som hette duga.
   Men så kastade vargen huvudet bakåt och ylade, och det var som om allt blod lämnade henne. Det ljudet kände hon igen. Hon hade hört det i sina drömmar tusen gånger. Det fanns i hennes blod det där ljudet, ett eko från forntiden, när världen var en skog och människor flydde i naken skräck för den jagande flocken. Vrålet ekade mot det gamla slakthuset och spred sig över staden. Människorna i sina lägenheter måste ha hört det, tittat nervöst genom fönstret och kontrollerat sina låsta dörrar innan de vred upp ljudet på TV-apparaterna.
   Randi fick upp dörren lite mer och gled in med ena foten just som vargen tog språnget.
   Hon hörde Urquhart skjuta och skjuta än en gång innan vargen brakade rakt i bröstet på honom och krossade honom mot bildörren. Randi var halvvägs inne i bilen, men dörren slog igen med fasansfull förkrossande kraft mot hennes vänstra fot. Hon hörde ett ben brytas av slaget och vrålade till av den plötsliga smärtan. Utanför sköt Urquhart än en gång och sedan skrek han. Det hördes ljud av något som slets sönder och flera skrik och sedan kände hon något vått som stänkte mot vristen.
   Foten satt fast som i en fälla och kampen utanför fick dörren att smälla till mot den gång på gång. Varje slag var som en mindre explosion när de splittrade benbitarna gneds mot varandra och rev i de öppna smärtnerverna. Joe skrek och blod-droppar täckte den färgade rutan som regn. Det snurrade i Randis huvud och ett tag trodde hon att hon skulle svimma av smärtan. Men så kastade hon sig med all sin kraft mot dörren och lyckades få upp den så mycket att hon precis kunde dra in foten. Vid nästa stöt slog dörren igen på riktigt och hon tryckte ner låset.
   Hon lutade sig mot ratten och kände kväljningarna komma. Joe skrek inte längre men hon kunde höra hur vargen slet i honom, slet loss tjocka stycken kött. När man väl en gång börjat är det svårt att sluta, tänkte hon hysteriskt. Hon fick fram faderns revolver, fällde cylindern åt sidan med darrande händer och slet ut patronerna. Sedan trevade hon på sätet, hittade lådan, tömde den och slet åt sig en handfull silverkulor.
   Ute var det tyst. Randi hejdade sig och tittade upp.
   Vargen hade hoppat upp på på bilhuven.

- - -


Willie bytte.
   Han följde sin instinkt nu, han visste inte riktigt varför, han lät bara förvandlingen ske. Smärtan väntade i människohamnen, men det visste han ju redan. Den spred sig med ett gällt skrik genom hans kropp, som en stormvind, och kastade honom gnyende till marken. Han kunde känna glassplittret under revbenen, farligt nära lungan. Vänstra armen hängde neråt på ett ställe där det aldrig varit meningen att den skulle vara böjd. När han försökte röra den skrek han och bet sig i tungan så att munnen fylldes med blod.
   Dimman hade förvandlats till ett lätt dis och spegeln närmast honom buktade utåt och bultade som något levande.
   Steven satt med ryggen mot väggen. De blåa lystna ögonen stirrade mot Willie medan han sög i sig sitt eget blod från det som var kvar av fingrarna. "Det hjälper inte att byta", sa han med sin otäcka dova röst. "Skinnaren bryr sig inte. Skinnaren vet vad du är. När man väl kallat på honom så måste han ha tag i ett skinn." Willie hade tårar i ögonen, men han såg honom igen i spegeln bakom Steven, hur han tryckte sig genom den allt lättare dimman, hur han pressade sig fram, tryckte sig igenom.
   Han kom vacklande upp på fötter med smärtan vrålande i huvudet. Han stödde den brutna armen mot sin kropp, tog ett steg mot trappan och kände glasbitar gnissla mot de nakna fötterna. Han tittade ner. Bitar av den krossade spegeln fanns överallt.
   Willie kastade upp huvudet och såg sig omkring med vild blick. Han var omtöcknad men räknade. Sex, sju, åtta, nio ... den tionde var krossad. Då var det nio kvar. Han kastade sig framåt, vräkte hela kroppsvikten mot den närmaste spegeln. Den splittrades vid sammanstötningen, försvann i tusentals bitar. Willie krossade de största skärvorna under fötterna, stampade på dem tills hälarna blev bloddränkta. Han fortsatte utan att tänka. Han cirklade runt i rummet och använde den egna kroppen som tillhygge medan han hörde det befriande ljudet av glas som krossades. Världen omkring honom förvandlades till en röd smärtdimma och tusen små knivar skar i honom överallt. Han undrade om det skulle göra någon skillnad om Skinnaren kom igenom och fick tag i honom, om han skulle märka skillnaden.
   Han vacklade bort från ännu en spegel medan små vitglödgade nålar stacks in i hans fötter för varje steg han tog och smärtan övergick i eld när den spred sig upp genom vaderna. Han snubblade och föll raklång. Det kringflygande glassplittret hade trasat sönder ansiktet och blodet rann ner i ögonen.
   Willie blinkade och torkade bort blodet med den oskadade handen. Hans gamla regnrock låg under honom, blodindränkt och täckt med söndermalt glas och spegelskärvor. Steven stod framför honom och stirrade ner på honom. Bakom honom fanns en spegel. Eller var det en dörr?
   "Du missade en", sa Steven dovt.
   Något hårt tryckte mot magen. Willie famlade med handen under sig, den gled ner i rockfickan och fingrarna slöt sig om något kallt av metall.
   "Skinnaren är på väg efter dej nu", sa Steven.
   Willie kunde inte se. Blodet hade runnit ner i ögonen igen. Men känseln fanns kvar. Han lyckades få in fingrarna i öglorna, rullade runt och slog uppåt med handen snabbt och hårt, med all den styrka han hade kvar, och stack Mister Sax rakt in i skrevet på Steven.
   Det sista han hörde var ett skrik och ljudet av glas som krossades.

- - -


Lugn, tänkte Randi, bara lugn! Men vanmakten som fyllde henne berodde på mer än bara fruktan. Pälsen runt käftarna var tovig av blod och ögonen stirrade på henne genom framrutan. De var rödglödgade med en ondska som var avskyvärd. Hon tittade hastigt bort och försökte få in en av silverkulorna i revolvercylindern. Händerna skakade och kulan gled ur hennes grepp ner på golvet. Hon brydde sig inte om den utan försökte med en annan.
   Vargen ylade, vände och försvann. För ett ögonblick förlorade hon honom ur sikte. Randi vände på huvudet åt alla håll och försökte nervöst kika ut i beckmörkret utanför bilen. Hon sneglade mot backspegeln men den hade immat igen och det gick inte att se något i den. Hon huttrade, lika mycket av kyla som av rädsla. Var var han? tänkte hon förvirrat.
   Så såg hon honom, han sprang rakt mot bilen.
   Randi tittade ner, fick in en patron i cylindern och var på väg med ännu en, när han kom flygande över huven och stötte samman med framrutan. Sprickorna spred sig i ett spindelvävs-liknande mönster över hela framrutan. Vargen grinade ondskefullt mot henne. Blod och dregel smetades ut över glaset. Sedan kom nästa stöt. Och nästa. Och nästa. Randi hoppade till vid varje stöt. Framrutan sprack upp mer och mer tills en stor bit i mitten blev mjölkvit och ogenomskinlig.
   Randi hade fått in den andra patronen i cylindermagasinet. Hon lyckades sticka in en tredje. Händerna skakade av skräck och kyla, det var iskallt i bilen. Hon spanade ut i mörkret genom sprickorna och blodet, fick en fjärde patron på plats och skulle just fälla in cylindern när vargen kastade sig mot framrutan ännu en gång och den gav vika.
   I ena ögonblicket hade hon vapnet och i nästa stund var det försvunnet. Vargen pressade på mot bröstet och säkerhetsglaset, som spruckit i miljoner små mjölkvita skärvor men som fortfarande höll ihop och föll över hennes ansikte som en slöja. De bloddränkta käkarna och de rödglödande ögonen fanns där alldeles framför henne.
   Vargen öppnade käften och hon kände den heta andedräkten med sin vämjeliga rovdjursstank.
   "Din jävla skit!" skrek hon och brast nästan i skratt. Det var inte mycket att komma med som sista ord i jordelivet.
   Något vasst och silverblänkande sjönk ner i vargens nacke.
   Det gick så snabbt att Randi inte begrep vad som hände, och knappast vargen heller. Plötsligt försvann blodsbrunsten ur de mörkröda ögonen och de blev fulla av smärta, överraskning och slutligen skräck. Hon såg flera silverknivar stickas in genom vargens hals och sedan hur hans mun fylldes med blod. Sedan skakade den svartpälsade kroppen och kämpade när något drog bort den från henne och framtassarna trummade ett smärtans tapto mot framsätet. Det luktade bränt hår. När vargen började skrika lät den nästan mänsklig.
   Randi kvävde sin egen smärta, körde skuldran mot bildörren och knuffade det som var kvar av Joe Urquhart åt sidan. Halvvägs ut ur bilen kastade hon en blick bakåt.
   Handen var otäckt förvriden och fingrarna var långa skinande rakknivar av silver, iskallt vassa som synden. Likt fem långa hoplänkade knivar hade fingrarna sjunkit ner i vargens nacke och drog den till sig. Blodet strömmade ut mellan vargens tänder och benen sparkade allt svagare. Knivfingrarna slet tag i vargen och hon hörde ett otäckt tjockt ljud av något som krossades när varelsen började dra vargen genom backspegeln med en obönhörlig, obegriplig kraft. Dra in den i spegeln till vad det nu var som befann sig på andra sidan. Det jättelika svarta vargansiktet tycktes svikta och ändra sig under någon sekund och fick nästan mänsklig form.
   När hans ögon mötte hennes hade den röda glöden falnat, där fanns bara smärta och en bön om hjälp.
   Han hette Mike, mindes hon.
   Randi tittade ner. Revolvern låg på golvet.
   Hon plockade upp den, kontrollerade magasinet, fällde in det, satte pipan mot vargens huvud och avlossade alla fyra skotten.
   När hon kom ut ur bilen och satte ner ena foten sköljde smärtan över henne som stora havsvågor. Randi föll ihop på alla fyra. Hon kräktes när hon fick höra sirenerna.

- - -


" .. . något slags djur", sa hon.
   Kriminalaren gav henne en lång och surmulen blick och slog igen anteckningsblocket. "Är det allt ni kan berätta?" sa han. "Att polischef Urquhart dödades av ett slags djur?"
   Randi ville bita ifrån sig, men hon var omtöcknad av smärtstillande medel. De hade satt in två stålspikar i fotleden och det värkte fortfarande fruktansvärt. Läkarna hade sagt att hon måste stanna en vecka till. "Vad är det ni vill att jag ska säga?" sa hon svagt. "Det är vad jag såg, ett slags djur. En varg."
   Polismannen skakade på huvudet. "Jaså. Så polischefen dödades av nåt slags djur, troligen en varg. Och Rogoff, var är han då? Hans bil var där, hans blod fanns inne i chefens bil, överallt, så tala om det för mej ... var i helvete är Rogoff?"
   Randi slöt ögonen och låtsades att smärtan tagit överhanden. "Jag vet inte", sa hon.
   "Jag kommer tillbaka", sa polisen när han gick.
   Hon låg med slutna ögon ett tag och tänkte att hon kanske kunde försöka somna igen när hon hörde dörren öppnas och stängas. "Han kommer inte tillbaka", sa en mjuk röst till henne. "Det ska vi nog se till."
   Randi öppnade ögonen. Vid fotändan stod en äldre man med långt vitt hår. Han lutade sig mot en käpp med ett gyllene varghuvud till knopp. Han hade mörk kostym, en begravningskostym, och håret var så långt att det föll ner på axlarna. "Mitt namn är Jonathan Harmon", sa han.
   "Jag har sett er på bild. Jag vet vem ni är. Och vad ni är." Hennes röst hade blivit hes. "En lykantrop."
   "Jag ber", sa han. "En varulv."
   "Willie ... vad hände med Willie?"
   "Steven är död", sa Jonathan Harmon.
   "Bra", spottade Randi fram. "Steven och Roy, de gjorde det tillsammans, det berättade Willie. För skinnens skull. Steven hatade er andra för att ni kunde byta skinn men inte han. Men när er son väl hade fått sitt skinn så behövde han inte Helander mera, eller hur?"
   "Jag kan inte säga att jag sörjer honom djupt. Uppriktigt sagt var Steven aldrig den sorts arvtagare som jag tänkt mej." Han gick fram till fönstret, drog ifrån gardinerna och tittade ut. "Det här var en mäktig stad en gång, ska ni veta, en stad av blod och järn. Nu har allt förvandlats till en rosthög."
   "Åt helvete med er stad", sa Randi. "Vad hände med Willie?" "Det var synd det där med Zoe, men när väl Skinnaren har kallats så fortsätter han att jaga tills han tar ett skinn, från spegel till spegel. Han känner vår vittring, men han vill inte komma för långt från sin hemvist. Jag vet inte hur din byracka till vän lyckades undkomma honom levande två gånger, men det gjorde han ... och det var Zoes och Michaels olycka." Han vände sig om och tittade på henne. "Ni kommer inte att ha samma tur. Var inte alltför snar med att lyckönska er själv, flicka lilla. Flocken skyddar de sina. Läkaren som skriver ut era recept, apoteksbiträdet som hämtar fram medicinen, springpojken som lämnar över medicinen till er ... vem som helst kan vara en av oss. Vi glömmer inte våra fiender, miss Wade. Ni och era anhöriga gör gott i att komma ihåg det."
   "Det var ni", sa hon med visshet i rösten. "I packhuset, natten då min far . . . "
   Jonathan nickade korthugget. "Han var en mästerskytt, det kan jag villigt erkänna. Han satte sex kulor i mej. Mina krigsblessyrer, som jag kallar dem. De syns fortfarande vid röntgenkontrollerna, men mina läkare har lärt sig att inte vara nyfikna."
   "Jag ska döda dej", sa Randi.
   "Jag tror inte det." Han lutade sig över sängen. "Kanske jag tar er själv en vacker natt. Ni skulle se mej, miss Wade. Min päls är vit numera, vit som snö, men resningen, den majestätiska kraften har inte lämnat mej. Michael var ett halvblod, och er Willie, han var knappt mer än en hund. De renrasiga är något helt annat. Vi är digervargarna, vi är mardrömmarna som hemsöker era minnen från människorasens ursprung, de mörka skepnaderna som utan uppehåll cirklar runt i mörkret bortom skenet från era eldar."
   Han log mot henne, vände och gick. Vid dörren stannade han. "Sov gott!" sa han.
   Randi sov inte en blund, inte ens sedan mörkret fallit och sköterskan kommit in och släckt ljuset, trots hennes bevekande böner om att låta det vara tänt. Hon låg där i mörkret och stirrade i taket, hon kände sig ensammare än någonsin. Han är död, tänkte hon. Willie var död och det var lika bra att hon vande sig vid tanken. Mycket tyst, mycket mjukt började hon gråta i det mörka sjukhusrummet.
   Hon grät länge, för Willies och för Joan Sorensons skull och för Joe Urquhart och slutligen efter alla dessa år för Frank Wade. Tårarna tog slut men hon fortsatte att gråta och kroppen skakade av torra snyftningar. Hon skakade fortfarande när dörren öppnades försiktigt och en tunn ljusstrimma från korridoren skar genom rummet.
   "Vem är det?" sa hon hest. "Svara eller så skriker jag!"
   Dörren stängdes tyst. "Ssssch. Tyst, annars hör de!" Det var en kvinnoröst, en ung, lite skrämd röst. "Sköterskan sa, att jag inte fick komma in och att besökstiden var slut, men han sa åt mej att gå hit på en gång." Hon närmade sig sängen.
   Randi tände läslampan. Besökaren tittade nervöst mot dörren. Hon var mörk, söt och säkert inte mer än tjugo. Näsan var full av fräknar. "Jag heter Betsy Juddiker", viskade hon. "Willie sa åt mej att ge dej ett meddelande, men det är tokigt alltihop ... "
   Randis hjärta hoppade över ett slag. "Willie ... berätta! Jag bryr mej inte om hur vansinnigt det låter, säg bara vad han sa."
   "Han sa, att han inte kunde ringa själv för att flocken kanske lyssnade, att han blev svårt skadad men att det är bra nu, att han är norröver och att han fått tag i en veterinär som tar väl hand om honom. Jag vet att det låter konstigt, men han sa faktiskt så, en veterinär."
   "Fortsätt!"
   Betsy nickade. "Han lät skadad och han sa, att han inte kunde ... kunde byta just nu, utom de få minuterna som behövdes för att ringa, för han var skadad och smärtan väntade på honom, men han ville bara säga att djurdoktorn hade fått bort det mesta av glaset och rättat till benet och att han skulle klara sig. Och sen sa han att den natten han försvann så kom han förbi mitt hus och lämnade kvar något åt dej och jag skulle hitta det och ta med det hit." Hon öppnade handväskan och letade. "Den låg i buskarna bredvid brevlådan, min lille pojke hittade den."
   Hon lämnade över den.
   Det var en bit från en sönderslagen spegel, en skärva lika lång och smal som Randis finger. Hon höll den i handen ett tag, förvirrad och osäker. Glaset var kallt och tycktes bli kallare ju längre hon höll i det.
   "Försiktigt, den är väldigt vass", sa Betsy. "Det var en sak till, och jag begriper ingenting, men Willie sa att det var viktigt. Han sa, att jag skulle tala om för dej att det inte fanns några speglar där han befann sig, inte en enda, men att det, vad han mindes, fanns massor på Blackstone."
   Randi nickade, även om hon inte riktigt hade förstått det hela, inte riktigt än. Hon lät tankfullt fingret glida längs den smala spegelskärvan.
   "Vad var det jag sa", sa Betsy, "nu skar du dej i alla fall!"

Från "Svarta syner". Originalets titel: "Skin Trade".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki