FANDOM


Av: Emile Zola


Skogen 1


   I
   JAG kommer ihåg de långa strövtåg som Paul och jag gjorde för tjugo år sedan i Verrière-skogen. Paul var målare och jag var biträde i en bokhandel, mycket fattig, fullständigt okänd. Jag gjorde vers den tiden, dålig vers, som nu sover djupt nere på kistbotten glömskans välgörande sömn. Redan på måndagen började jag tänka på söndagen, med hela lidelsen hos en yngling på tjugo år som växt upp i fria luften och var förtvivlad över att behöva sitta instängd. Förr hade vi i omgivningarna av Aix strövat omkring på vägarna, gett oss ut på turer på flera mil i trakten, under stjärnklara kvällar och nätter. I Paris kunde vi inte återupptaga de långa utflykterna, ty man måste tänka på den obönhörliga tiden för tjänstgöringens början, som kom igen så hastigt. Vi gåvo oss därför av med första tåg på söndagsmorgonen för att redan tidigt vara utanför vallarna.

Skogen 2


   II
   Vi hade vår särskilda mening med det. Paul hade alltid med sig sina målargrejor, och jag hade helt enkelt en bok i fickan. Tåget gick efter Le Bièvre, denna stinkande lilla flod, vars vågor äro röda av garverierna i trakten. Man kom över den öde Montrouge-slätten, där de stora åbäkena till väderkvarnar avtecknade sig skarpt mot synranden. Så visade sig Bicètre vid sidan av en kulle rätt fram, bakom poppelträd. Med huvudet ute i dörrfönstret inandades vi i djupa drag den första doften av gräs. Det var för oss glömskan av allt, glömskan av Paris, inträdet i det paradis vi drömt om under veckans sex dagar.
   Vi brukade stiga av vid stationen Fontenay-aux-Roses. Där finns en präktig allé. Sedan stucko vi av tvärs över slätten, vi hade upptäckt en gångstig vid sidan av en bäck. Det var fint till höger och vänster, det var fullt med blommor, med heliotroper och rosor överallt. Trakten är bebodd av trädgårdsmästare, som drar upp rosor liksom bönderna odla säd. Man går i en genomträngande doft, medan kvinnorna insamla rosor, lövkojor och nejlikor, som i vagnar föras till Paris.
   Omkring klockan åtta kommo vi fram till mor Sens. Jag tror, att den goda kvinnan är död nu. Mor Sens höll ett värdshus mellan Fontenayaux-Roses och Robinson. Det var en hel tradition förbunden med det lilla etablissementet. En hop realistiska målare hade omkring 1845 bragt det på modet. Courbet regerade där en tid, och man påstod t. o. m., att från hans pensel förskrev sig den stora skylten över dörren, ett stilleben av kött, fjäderfä och legymer. Det var i varje fall ett trevligt värdshus med buskbersåer under sina präktiga träd, bersåer av en härlig friskhet där man satt och drack vin i lerkrus och åt deras berömda frikasséer på kanin. Där fingo vi vår första måltid för dagen i buskagets svalka, som nästan kunde få en att frysa lätt, vid ett bord, mörknat av regn och utan duk. I denna morgontimma voro vi ensamma med ivrigt sysselsatta pigor, som slaktade kaniner och plockade höns till aftonen. Å, så gott det var med nyvärpta ägg på morgonen en vacker vårsöndag!
   När vi gåvo oss av igen, började det bli varmt. Vi skyndade oss och lämnade Robinson till höger om oss. Vi hade att passera över hela fält med smultron, innan vi kommo fram till Aulnay. Efter rosorna kommo smultronen. Det är det man odlar i trakten jämte violer. Man säljer smultron efter vikt på små spanskgröna vågar. Om söndagskvällarna ser man familjer, som komma med glastallrikar och sätta sig vid kanten av fälten för att få sig ett mål smultron. Omkring kl. 9 brukade vi komma till Aulnay, ett litet samhälle, bestående av några hus utefter vägen. Där utmynnar den berömda Vallée-aux-loups som blivit bekant genom Chateaubriands vistelse där. Vägen gör en krök, man kommer in i en riktig öken. Den vägen måste ha lagts nere i ett sandtag, till höger och vänster resa sig små höjder, medan man föres långt ned i ett lager av gul jord, fin som stoft. Men snart kan man andas fritt, klippor resa sig upp mitt bland höga träd, som terrassvis stå där nedåt hela sluttningen. Det är på detta ställe i bakgrunden av den trånga dalen som Chateaubriands gamla landställe ligger, det har ett märkvärdigt romantiskt utseende: det ser ut som om fönster med spetsbågar och gotiska småtorn satts till på ett borgarhus. Men vägen stiger alltjämt och får ett allt mer vilt utseende, man passerar genom klyftor, där växa snedvridna barrträd mellan klipporna. Det är så att man i stekande julihetta kan tro sig vara i ett ensligt hörn av Provence. Slutligen kommer man upp på slätten där uppe, och då har man genast framför sig en vidsträckt utsikt och under den blå himlen har man rätt fram den mörka linje som bildas av Verrièresskogen.
   Om man då följer kanten av slätten för att bege sig till skogen, ser man nedanför sina fötter hela Bièvre-dalen och därefter en ändlös rad av kullar, som bilda krusiga linjer, allt mer och mer violfärgade och svaga, ända till horisonten. Ögat urskiljer byar, rader av popplar, vita punkter som äro husens ljusa fasader, odlade fält, mycket sönderdelade, och brokiga som en harlekinjacka, i alla skiftningar mellan grönt och gult. Ingenstädes har jag erfarit ett starkare intryck av imponerande vidd.
   III
   Till en början gingo vi lätt vilse i Verrièresskogen, oaktat den inte är stor. Jag kommer ihåg, att vi en dag fingo det infallet att ta vägen tvärs genom snåren för att komma fram fortare och att vi då stodo som dränkta i ett sådant hav av lövverk, att vi under två timmar gingo runt om samma punkt utan att komma ur fläcken. Paul ville stiga upp i en ek, liksom Tummeliten, för att åter hitta reda på vår väg, men han skavde sig på benen och fick ändå inte se annat än trädens toppar vagga för vinden och förlora sig i fjärran.

Skogen 3


   Jag vet inte någon mer förtjusande skog. De långa, stora ängarna äro översållade med fint gräs som verkar som silkessammet under fötterna. De mynna ut i stora runda öppna platser, i lövsalar, över vilka storträden liksom pelare bära upp valv av löv. Man går där i andakt liksom i skeppet i en kyrka. Men jag föredrog ändå de små gångstigarna, de trånga alléerna som fördjupade sig i täta snår, och giva dem en egendomlig skönhet. Vid ändan av stigen kunde man se en avlägsen ljusning, en rund fläck som lyste klar. Andra stigar krökte och slingrade sig i det oändliga under ett grönaktigt ljus. Och det fanns också där trevliga hörn, öppna ställen med stora smärta björkar, utsökt ljusa och fina, med störa majestätiska ekar i långa rader som syntes liksom en kunglig kortege längs gräsmattorna. Det fanns också sluttningar, där smultron och små bleka violer blommade på vida ytor, det fanns helt oväntat ställen, där man stod i gräset ända upp till hakan, sluttningar, planterade med ett helt virrvarr av träd, som stundom tycktes tränga ned på slätten, liksom förposter till en armé av jättar.
   Av dessa tillflyktsorter hade särskilt en gjort oss förtjusta. Då vi en morgon strövade genom skogen träffade vi på en liten skogssjö, långt borta från allfarvägar. Det var en göl full med Juncusarter, med mossigt vatten, som vi kallade »den gröna sjön», då vi inte visste dess riktiga namn. Efteråt har jag fått veta, att den heter Chalot-sjön. Sällan har jag sett ett mer undangömt ställe. Över dess yta stodo träden och sträckte sina utspruckna blommor långt ut, hela buketter och riktiga dukar av grönska. Det fanns en späd grönska; en pil lät sina grenar falla ned, en ask tycktes ge ifrån sig ett regn av gråaktig aska. Och allt detta lövverk, som förlorade sig i en hopgyttring som framträdde med sina runda former i olika skikt, och som bildade hela girlander av släpande uddar, avspeglande sig i sjöns stålglänsande spegel och skapade där en annan himmel, som noggrant återgav deras fria konturer. Inte ens en flygande mygga rörde upp vattenytan. Ett djupt lugn, en storslagen frid vilade över denna ljusa lilla vrå. Man kunde komma att tänka på ett bad av antikens Diana, där gudinnan doppar sina snövita fötter i en undangömd skogskälla. Det var som om ett hemlighetsfullt behag sankte sig från de stora träden, medan en diskret vällukt, trädens tysta tillgivenhet, steg upp från denna döda vattenyta, som glittrade av vattrade silverspråkets stora mästare som talar.
   Den gröna sjön hade till slut blivit målet för alla våra utflykter. Vi hyste för den en skaldens och målarens nyckfulla förkärlek. Vi älskade den riktigt och tillbragte våra söndagar på den fina gräsmatta som omgav den. Paul hade börjat en studie med vattnet i förgrunden, med de stora flytande växterna och träden, som fördjupade sig likt kulisserna på en teater och draperade sitt lövverk till förhängen liksom i ett kapell.
   Jag brukade lägga mig på rygg med en bok vid min sida, men jag läste knappast, jag betraktade himlen mellan löven, de blåa fläckar som försvunno i en virvel, då det blåste en smula. Solens fina strålar genomträngde skuggan som guldkulor och bildade på gräsmattan glänsande färgpaletter, vilkas runda fläckar flyttade sig helt långsamt. Jag kunde tillbringa hela timmar där utan att ha tråkigt, medan jag utbytte ett och annat ord med min kamrat då och då; jag låg där stundom med slutna ögonlock och drömde mig bort i den orediga och rosafärgade klarheten runtom.
   Där höllo vi till, där åto vi frukost och middag, och det var först skymningen som drev oss därifrån. Vi väntade, tills solen sände sina strålar snett ner och det såg ut som om skogen stode i lägor. I trädtopparna lågade en blodröd eld, och sjön som återgav denna låga fick samma färg, i skuggan som med sitt täta dök redan täckt marken. Skuggan härskade fullständigt, det var bara vattnets stålspegel som ännu lyste som av sin egen glans, så att den blixtrade genom mörkret som en diamant. Vi stodo ofta ännu en stund inför denna hemlighetsfulla glans, liksom inför den vita skepnaden av en gudinna som badar i månljuset.
   Men vi måste tillbaka till stationen, vi gingo genom den sovande skogen. En dimma gjorde snåren blåaktiga, längst bort bildade trädens svarta stammar hela kolonnader mot purpurhimlen. Under alléerna var det redan djupt mörker, det steg upp helt långsamt ur buskarna och bemäktigade sig så småningom de stora ekarna. Det var en högtidlig aftonstund, i vilken skogens sista avskedsord dallrade, de höga träden vaggade sina resliga gestalter och växterna föllo i vanmakt och sjönko i dvala.
   IV
   När vi kommo ut ur skogen, var det som om vi vaknade igen. Det var ännu full dager på platån. Vi vände oss om en sista gång, smått oroade av den mörka massa vi lämnade efter oss. Den vidsträckta slätten utbredde sig framför våra fötter i en blåaktig luft, som blev mörkare i de lägre dalarna och stötte i lilafärg. En sista solstråle träffade en avlägsen kulle, som liknade ett fält av mogna ax. En silverfärgad stump av La Bièvre lyste som en galon mellan popplarna. Till höger gingo vi förbi La Vallée-aux-loupes, vi följde kanten av platån ända till vägen från Robinson, som löper ned längs dess sida, och från den stund vi gingo nedåt hörde vi karusellmusik och skratt av folk som höllo på att äta under träden.
   Jag kommer ihåg vissa aftnar. Vi gingo igenom Robinson för att få se en smula av denna larmande glädje. Det hängde kulörta lyktor i kastanjeträden, medan ett slammer av gafflar kom uppifrån luften och fick oss att lyfta på huvudet för att se efter det kolossala näste, där man bullrade så. Då och då avbröt ett skott ifrån ett gevär de ideliga valsmelodierna från ett positiv. Andra som åto sin middag i buskar vid vägkanten skrattade ogenerat de förbipasserande mitt i ansiktet. Stundom stannade vi och inväntade sista tåget.
   Och en sådan härlig återfärd i den klara natten! I samma mån man avlägsnade sig från Robinson, blev det slut med allt buller. De par, som voro på väg till järnvägen, gingo långsamt. Under träden såg man vita kjolar och lätt muslin, som rörde sig i luften som de ångor blommor ge ifrån sig. Luften hade en balsamisk mildhet. Skratten dallrade i luften, och i denna stillhet hördes varje buller mycket långt bort, man hörde från de andra vägarna uppe på platåkanten en smäktande kvinnoröst sjunga en sång, en refräng som i all sin dumhet dock hade ett oändligt behag, då den bars fram genom aftonluften. Hela svärmar av majbaggar fingo träden att ge ifrån sig ett surr, och när det var varmt, läto dessa djur nattetid de promenerande höra ett snarkande läte. Flickor gåvo upp lätta skrin, fladdrande kjolar flögo snabbt förbi och rasslade som flaggor, och under tiden höll tydligen där nere i mor Sens' värdhus en hornblåsare på med fanfarer, som nådde oss melankoliska och nästan utdöda som ur djupet av en sagoskog. Natten blev mörk, skrattet dog ut, och i mörkret kunde man inte se annat än den lysande lyktan på stationen i Fontenay-aux-Roses.
   På stationen var det trängsel. Det var en liten station med en mycket trång väntsal. De dagar då det var oväder var där så fullt med promenerande som sprungit andan av sig, att man kunde kvävas därinne. Vackra kvällar höll man sig utanför. Kvinnorna hade alla en mängd blommor. Och skrattet började igen och lät nu otåligt. Och när man satt instuvad i järnvägsvagnarna, togo ofta passagerarna från ena ändan av tåget till den andra upp samma dumma refräng, det var en förskräcklig konsert, som överröstade hjulens buller och lokomotivets flåsande. Männen hängde ut genom vagnarnas fönster, kvinnorna svängde med sina bara armar och lutade sig mot sina kavaljerer. Det var en ungdom, berusad av våren, som återvände till Paris.
   V
   Ack, vilka härliga söndagar i Paris' omgivningar, då jag var tjugo år; de ha sedan för mig framstått som mina käraste minnen. Sedan har jag lärt känna på andra fröjder, men ingenting går upp emot att vara ung och känna sig fri för en dag, fri i den härliga naturen.

   Källa: All världens berättare nr 10 1949 Övers.: V. Erson Ill.: Claes Bäckström

Skogen 4

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki