Fandom

Svenskanoveller Wiki

Skott på fel tavla

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Carl-Göran Ekerwald
   
   KULNA VINTERKVÄLLAR DÅ deras hus omvärvdes av väldiga snömoln hade de suttit vid öppna spisen och drömt om sommaren. De skulle hyra stuga på västkusten.
   —Visst blir det härligt, sade hon och lyfte strålande ögon mot honom, och härligt för lillan.
   De kom överens om att det skulle vara sandstrand och inte klippor, vidare skulle han försöka få ut sin semester i början av juni innan turistströmmen på allvar kom igång. Då skulle de få ha stranden för sig själva, han, hon och lillan.
   De annonserade i en stor tidning och fick över trettio svar. Till slut fastnade de för ett som verkade rimligt. Särskilt en passus i brevet verkade tilltalande. "Ni får ta de som det är, i all enkelhet." Enkelhet var ett ord som stod i en speciell ljusglans för honom, för han var litet asketiskt lagd.
   När semestern definitivt var fastställd, betalade de i förskott och fick genast nyckeln sig tillsänd i ett brev. Strax efter pingst packade de och löste biljetter. Avresan skedde i en upprymd stämning som de inte upplevat sedan skolårens sommarlov och det var över tio år sedan. Men de reste en hel dag och deras barn blev grinigt och skrek ganska mycket, trots att det större delen av resan satt i föräldrarnas knä. När de steg av tåget kände de sig utschasade. Han var irriterad på henne för att hon yrkat på att de i god tid skulle göra sig i ordning före framkomsten, så att de nu stått ute i korridoren vid dörren minst en halvtimme.
   De tog taxi ut över slätten mot havet. Folk låg på knä och rensade i betfälten, barnet somnade och de kände sommarlovsstämningen återvända. Taxichauffören var sur och lyste inte ens upp för en riklig drickspenning. Strax efteråt kom ett annat obehag. Just när han skulle gå in genom öppningen i stengärdesgården som omgav tomten upptäckte han grannen, en tung fyrkantig gestalt med pipskägg och matrosmössa. Att det skulle vara så nära till grannar hade han inte tänkt sig. Så här års borde ju förresten sommarvillorna ännu stå tomma. Ungefär sjuttiofem meter skilde de båda ställena åt. Nåja, de skulle ju mest vara på stranden. I stan hade de grannar ett par decimeter från huvudkudden.
   I kanten av en risig tallskog, en riktig mordskog, stod den hyrda stugan: en enkel träbarack på medar. Nina stod på trappan och väntade med barnet på armen. Efter en stunds letande fann han nyckeln och låste upp.
   Inredningen var mycket enkel. Ett rankt bord, två stolar, fotogenkamin och spritkök, husgeråd i ett skåp på väggen med blommigt förhänge. Innanför låg sovrummet, ett trångt bås med två britsar. Det mest trista var väggbeklädnaden, stora isoleringsplattor, grå, litet håriga.
   Nina började gråta. Barnet grät också. Asketen tröstade.
   —Vi är trötta nu. I morgon bitti ser vi på det hela med andra ögon. Och vänta du! Vi har ju havet och stranden och där finns inga stygga väggar.
   Hon log genom tårarna och vinterns dröm tycktes åter närma sig sitt förverkligande.
   Nästa dag försonade de sig med det minimala och fula möblemanget. Väggarna försökte de se bort ifrån. Och när de senare på dagen kom fram över dynkammen och såg havet, fylldes de av en känsla av frihet. Vardagens alla små bekymmer drev bort med den salta vinden som en sky av damm och livet kändes fräscht. De tog ett dopp i det vårkalla vattnet — nakna, för de var alldeles ensamma på den kilometerlånga sandstranden, de gick i det sträva gräset, vasst som växande bajonetter, de kom ner i en sandgrop och sträckte ut sig i solen. De runda dynformationerna tycktes honom en projektion av Ninas former men i oerhörd förstoring och sänkan där de låg blev med ens så förtrolig, ett tryggt bo för vinddrivna fåglar. Paradisiskt.
   Plötsligt rasade sandkorn ner från slänten ovanför. Han hörde en harskling och där stod grannen med mössan, han tog snuggan ur munnen och spottade. Sedan försvann han.
   Det var ofta så där. När det var som bäst skulle alltid något irriterande och fördystrande kasta sin skugga över dem så att de inte skulle glömma bort att de var kvar på jorden.
   Och deras strand, deras dyner som nyss legat där helgade av de salta vågorna och den salta vinden låg där smutsade.
   Nina hade också sett det. Hon sade:
   —Vi måste gå nu. Lillan ska äta och sova.
   På kvällen när barnet hade somnat satt de och höll varandras händer, mittemot varandra vid fönstret. Utsikten var tomten med pump och oxelberså, vidare stengärdesgården och så de risiga tallarna.
   —Det är enkelt, gärna obekvämt också, men det gör ingenting. Det här är den bästa semestern. Jag kunde leva hela livet i den här baracken om jag bara fick ha dig och lillan hos mig.
   Han tog av sig glasögonen och torkade med näsduken de tjocka linserna som alltid kom hans ögon att se ut som om man såg dem genom meterdjupt vatten.
   Så reste de sig och gick ut. Arm i arm gick de fram på den sandiga stigen. Havet, sanden och vinden var rätt fond för deras svärmeri men den ruggiga tallskogen måste de tänka bort liksom den tunga svarta kråkan som skrämdes upp från sin kvällskvist. Han blev med ens smärtsamt medveten om dessa ständigt återkommande störningsmoment. Livet var en blandad kompott. Men här var osedvanligt många dåliga omen. Han försökte skaka av sig obehaget då de plötsligt stannade vid ljudet från skramlande hinkar. Rätt fram mot dem kom grannen, det var han som skramlade. Nina satte upp ett förskräckt ansikte, släppte honom genast och skyndade in till barnet. Drivande moln täckte solskivan. Ljuset var askgrått.
   —Disponent Fegel, sade grannen, satte ner hinkarna och räckte fram en hårig hand. Pipskägget var välansat. Det luktade Eau de Portugal om hela karlen.
   —Jaha, sade asketen och tvekade om han skulle räcka fram sin jordiga näve, han hade rivit upp en blodrot med rötterna.
   —Det gör ingenting — jord är hälsa och liv. Bara det finns vatten, tillade pipskägget betydelsefullt. Som det nu har torrblåst i fjorton dar är det fråga om hur det blir med äppelträna. Det ska mycket vatten till om det ska bli nån blomning.
   En vindil jagade gråa fjolårsbarr från de risiga tallarna. En bil backade in på den gropiga vägen och hela tiden stod havet i bakgrunden som ett slitet tvättbräde.
   —Och hur var namnet? Han uttalade namnet mycket förnämt. Det lät som om han sagt nämnt.
   —Jonsson, sade asketen och borstade generad jorden från händerna.
   —Jag jobbar på bibliotek och vi har hyrt här för några veckor, tilllade han hjälplöst väluppfostrat. Hans långsmala ansikte, barnsligt vekt och finnigt, och hans osäkerhet gav intryck av pubertet trots att han ju närmade sig de tretti.
   —Jag hoppas att det inte är någonting i vägen att jag hämtar vatten i pumpen här. Min egen brunn har sinat och jag har förr...
   —Visst, visst, mer än gärna.
   Det var tydligt att disponenten tyckte illa om att vara hjälpsökande. Han såg arg ut då han frågade. Hans borstiga ögonbryn drogs samman mot ett martialiskt panndike och han grep tag i hinkarna resolut, saken var på förhand avgjord.
   —Gör det, sade asketen, vattnet räcker säkert. Disponenten spände ut bröstet så att det blev ändå bredare än vad det nyss var och redan då var det överraskande brett, huvudet satt liksom på en stor trälåda för pianofrakt, så knäade han bort till den gröna pumpen och började fylla hinkarna. Asketen gick in till sin hustru som satt vid fönstret och såg ut.
   —Så är det slut på friden då, sade hon. Pumpen gnisslade från åtta till tio.
   —Det måste vara många fruktträd, sade hon.
   Nästa kväll upprepades det hela. Båda satt de inne och längtade efter regn. Tredje kvällen beslöt han att gå ut på sin hyrda tomt för att visa att han blev störd av det eviga hinkandet. Han gick fram och åter mellan oxlarna och baracken. Halvvägs stod den gröna pumpen.
   Den här historien med vattenhämtningen hade satt sig på hjärnan hans. Han gick och retade sig på det hela dagarna. Kunde inte längre uppleva någonting. Han måste göra något åt det. Han förebrådde sig sin oginhet. Han borde naturligtvis tänka på de halvdöda fruktträden. Han såg för sitt inre öga deras fina rotspetsar, hur de tänjdes ut åt olika håll utan att nå minsta fuktighet, till slut skrumpnade rötterna, blev hårda, spröda, döda. Lövverket slokade, blomknopparna föll rasslande till marken. Det var allt en förbannad egoism detta att han ville vara i fred även dessa timmar på kvällen. Innan de for på sommarnöje hade de tänkt att de skulle sitta vid ett trädgårdsbord och njuta söderns milda kvällar, se solen försvinna i världshavet under himlens brinnande fanor. Men det här var ju annorlunda. Skulle han nu fortsätta att idissla sin besvikelse. Borde han inte tänka ett slag på grannens anledning: de döende träden. I blixtbelysning stod lösningen klar för honom. Han skulle ta och hjälpa till med vattningen. Då skulle den här plågan ge med sig. Inför det förnuftiga skall man böja sig. Så högg en vis man itu den gordiska knuten.
   Då han hunnit så långt i sina funderingar hörde han skramlandet från hinkarna och där kom disponenten. Asketen tog mod till sig. Att handla förnuftigt, därtill fordras mod. Han steg fram till pumpen och erbjöd sig att hjälpa till. Disponenten log med en min av: det där satt allt långt inne! och hämtade två hinkar till. Nu gnisslade pumpen nästan i ett. De kom in i en slags rytm, de möttes på ungefär samma ställe varje vända och varje gång sade disponenten någonting med pipan i munnen och grinande som en sjörövare mot sitt offer.
   —Ett ungt träd behöver en tretti liter, sade han en gång. Asketen räknade träden. Det var tjugonio. En annan gång de möttes sade disponenten:
   —I fjol fick jag också hjälp. Det var en lärare. Han var mycket energisk.
   En tredje gång sade han:
   —Man blir stark i armarna.
   Asketen småsprang med de fyllda hinkarna. Det skvalpade över och han blev blöt om benen. Kvällskylan svalkade inte längre. Skjortan var våt som en trasa. Svettdroppar stänkte på glasögonen. Det var också svårt att upprätthålla tanken på de vederkvickta rottrådarna. När han hällde vattnet runt de smala stammarna ner i bevattningsfåran sjönk vattnet undan, försvann, det var som att hälla i ett öppet cementrör. Tre hinkar fick varje träd. Efter två timmar hade han vattnat åtta.
   Efteråt tog han Nina med sig till havet. Han ville bada av sig hela historien. Men det gick inte. Förstrött svarade han på hennes frågor. Hon var inte heller glad. Kvällen var väl förstörd för henne. Hade han gjort rätt i att hjälpa till med denna förbannade vattning, då borde inte hjärnan kännas så inflammerad som den nu gjorde. Och i sängen låg han fortfarande och malde sitt problem medan nattvinden då och då slamrade i de torra tallgrenarna utanför. Regn skulle vara det enda som avgjorde saken. Han låg med händerna under huvudet och stirrade ut i mörkret. Han måste gå till grunden med det här.
   Alternativ 1. Vattna träden därför att torka råder. Varför vattnade han då inte alla träd och buskar? Den här mordskogen intill skulle behöva åtskilliga byttor för att grönska.
   Alternativ 2. Vattna för att lindra grannens börda. Bären varandras bördor. Men varför hade han då inte hellre farit till sina svärföräldrar och hjälpt dem under sin semester. Man skulle hjälpa inifrån och utåt, man är omgiven av kretsar, familjen, föräldrarna, svärföräldrar, grannar, samhället ete. Och det värsta var ju att denna hjälp var förbunden med ett sådant växande agg mot disponenten att det närmast var en fientlig handling att hjälpa vidare. Han var egoist. Nåväl, då var han det. Basta.
   Alternativ 3. Vattna träden för att kväsa denna hatfyllda egoism. Nej, han kände att detta inte var rätta tillfället. Det var inte förnuftigt att frivilligt välja att dyka ned i ett sådant hav av ondska.
   Alternativ 4. Inte vattna. Av vilka skäl? Skäl a. Det vore en övning till mod och självständighet.
   Skäl b. Det vore ett ärligt beteende. Han var ingen ödmjuk hjälpare, varför då hyckla!
   Skäl c. Hade disponenten planterat flera träd än han rådde med — då fick han också bära ansvaret. Att lägga sig i vore detsamma som att hindra det rätta förhållandet att uppenbaras för honom.
   Skäl d. Deras egen brunn kunde bli tom.
   Detta sista lugnade honom fullständigt och han somnade. Han drömde om hinkar. I varje hink fanns argument för och emot, och han bar dem fram och åter i den ruggiga mordskogen.
   När barnet väckte honom på morgonen minns han ur drömmen en mening: ju mer man vattnar, desto torrare blir det, och torrare lät ödesdigert, det betydde hans egen död. Och han beslöt sig för att denna dag ej bära något vatten. Han var glad och hoppfull. Nina levde upp på nytt. När barnet fått sin mat låg det och jollrade. Det var det andra saliga ögonblicket efter ankomsten till sommarbaracken.
   Den dagen tillbragte de på stranden, badade, låg i dynerna, gick på upptäcktsfärd längs en uttorkad bäck och fann knoppande liljor. Efterhand som dagen skred dunstade glädjen bort för honom, han blev tystare och Nina såg på honom att tankekvarnen åter malde grus.
   De åt som vanligt sex. Klockan sju hörde de pumpen. Disponenten hade med sig fyra hinkar. Nina såg sin man gå ut. De båda männen samtalade ett slag, sedan tog asketen de två fyllda och disponenten fortsatte sitt pumpande. Med händerna hårt om bordskanten väste hon över de smala läpparna:
   —Mes!
   Disponenten gick och myste med snuggan i sin mun, han tuggade på den och pipskägget vickade upp och ned som stjärten på en sädesärla. I kväll skulle de törstiga träden få dricka.
   När de möttes sade han:
   —Fin motion. Nästa gång lät det:
   —Man blir stark i armarna, det är bra för en läskarl.
   Dessa smått ironiska vändningar lockade fram ett slags trots hos asketen. Vid nästa möte sade han strax innan disponenten skulle öppna sin mun:
   —Vattnet är nog i kallaste laget. Nästa gång fortsatte asketen sin attack:
   —Brunnen sinar. Vattnet är brunare nu än i början.
   Det var en kraftmätning och den svage blev stärkt av den.
   När klockan var nio hade de vattnat de träd som var kvar från föregående kväll.
   —Vattnet är nog litet kylslaget, sade disponenten. Jag har två tunnor som vi kunde fylla så hinner det bli ljumt till i morgon.
   Den kvällen bar de vatten till halv elva, då var tunnorna fyllda. Pipskägget såg på honom uppfordrande och leende:
   —I morgon tar vi stenpartiet.
   Asketen var överrumplad. Han kom sig bara för att säga:
   —Jaha, och då är vattnet bättre.
   Med tunga steg återvände han över till sin hyrda tomt, gjorde en omväg kring pumpen och gick in. Barnet sov. Nina hade lagt sig med ansiktet mot väggen. Han var nästan för trött för att klä av sig men till slut var det klart och han kröp till sängs tillintetgjord.
   Den natten sov han fullständigt drömlöst.
   Nästa dag vaknade han med en känsla av att det regnade. Barnet sov också längre än vanligt och han tänkte att det nog hängde ihop med regnet. Han steg upp och drog i rullgardinen som med en hånfull smäll avslöjade junimorgonens silveraktiga soldis.
   Sedan de badat promenerade de till stationssamhället för att handla. Det var flera kilometer. Han bar barnet i famnen. De fann kaprifolium. På ett kafé rastade de och drack en läskedryck. Hem var det hon som bar barnet och han en stor pappkartong med proviant.
   Efter middagen tog han fram en bok och började läsa. Ett stort lugn omslöt honom.
   Klockan sju kom disponenten med sina fyra hinkar. Han såg sig omkring och började därefter pumpa, fyllde alla fyra kärlen, såg sig fors kande omkring igen och började bära. Efter ett tag kom han tillbaka. Då gick asketen ut. Med boken i handen, sammanslagen om pekfingret, stod han framför sin granne och så sade han kort, fast:
   —Jag skulle bara säga en sak. Jag vill inte bära längre. Disponenten såg inte förvånad ut. Han skrattade med pipan pekande upp mot högra ögat.
   —Jaså, sade han, det är armarna som inte håller.
   —Nej det är det inte.
   —Jo det är armarna. Läsfolk är armsvaga.
   —Nej, jag vill helt enkelt inte hjälpa er. Jag har annat att tänka på.
   —Varför sade ni inte det första kvällen då?
   —Jag tänkte på träden. Det var för deras skull jag bar vatten.
   —För tränas skull, och så skrattade han så att skägget hoppade, han höll piphuvudet slutet i ena handen. Asketen såg hur det rök mellan knogarna.
   —Det är armarna. Dom håller inte, medge det!
   —Det är inte det, säger jag. Om jag fortsatte att släpa på de där hinkarna åt er kommer jag att hata er, hör ni det, jag avskyr er redan.
   Disponenten skrattade igen, men med en grimas av ilska. Så på en gång försvann skrattet. Ansiktet blev skråpuksaktigt, hemskt och så väste han fram med saliv stänkande som pärlor i det gråsvarta pipskägget:
   —Avskyr — va fan kan du göra mig din lilla myggskit?
   Han stack snuggan mellan de röda läpparna och lyfte sina hinkar. Asketen vände och gick stigen ner mot stranden och havet. Han hade lyft av sig sin vrede. Det kändes som kunde han flyga.
   
   Ur "Elden och fågelungen", Bonniers, 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki