FANDOM


Av H.F. Brinsmead

Fyra små flickor hoppade och skuttade på en grusväg som slingrade sig som ett vitt band i mörkret.
   Tidens tand hade naggat och fransat den i kanterna överallt där vattnet hade sköljt över den, eller där växtligheten hade trängt sig fram. Det var den gamla bergsvägen, som var byggd av straffångar. Nu var det bara några gamlingar, och så de ensamma, oförvägna barnen i Candlebark Country som kände till var den vek av från stora landsvägen. Det var bara de som visste var den slingrade sig bort över de böljande kullarna vid foten av bergen, och sedan upp, upp, över en kall bäck, hela tiden uppför, in i den mörka skogen för att sedan kvickt försvinna in i skymningen när natten föll på.
   Den gamla vägen etsade sitt suddiga streck genom granskogarna, över bergens taggiga toppar — de karga markerna i sandstensterrängen som avlöste eukalyptusskogen — för att till slut försvinna in mellan bördiga vulkaniska kullar under ett mörkt täcke av vitask, fuktig, fränt doftande sassafras och trädormbunke med skrovliga stammar.
   De fyra små flickorna kände mycket väl till Gamla vägen. De visste precis var skogsviolerna växte tätt, var kräftorna kravlade som skuggor bland stenarna i bäcken, och de hade hittat den spöklika vägen som kedjefångarna hade byggt för länge sedan,, långt före stråtrövarnas.och diligensernas dagar. Det var deras hemliga mötesplats, deras skymningsgömställe.
   "Titta! En orm!" Hazel, den näst äldsta, ryggade till så att de andra hejdade sig.
   "Det är bara en svart pinne!" sa Celia.
   "Den rörde på sig! Det såg jag!"
   Susan avbröt henne.
   "Den rörde sig visst!" Hon kikade på det svarta frågetecknet i det vita gruset.
   "Dummer!" sa Celia spefullt. "Det är bara en krokig pinne."
   Hon böjde sig fram och sträckte ut handen för att ta den. Hennes krumma ryggrad var som en rad trådrullar under sommarklänningen. Precis som hon skulle ta i den svarta pinnen med handen, rätade den ut sig. Den flöt ut ur sin böjda form och rann bort över sanden, ut i stenöknen bland tuvor av gubbskägg och buskar med hårda blad.
   Celia flämtade förskräckt till, hon skakade i kroppen och småsnyftade. Hu, så otäckt! De andra försökte trösta henne. "Såja Celi, såja."
   "Det är ingen fara längre, Celi, den är borta, alldeles borta." "Det var en orm", sa Hazel. "Det var ju det jag sa. . ."
   Susan puffade ivrigt på henne.
   "Kom, så går vi hem. Ska vi inte det?"
   "Ja." Celia gned sig i ögonen. "Jag vill gå hem."
   "Steffy?" Susan såg sig om efter den fjärde systern. "Steffany! Vart har hon tagit vägen?"
   De tre flickorna ropade på sin syster, och de tittade åt båda hållen på vägen — åt höger, där den slingrade sig tillbaka till stora landsvägen — åt vänster, där den klättrade bort ur den steniga vildmarken och försvann in i den snåriga regnskogen.
   "Hon har nog redan gått hem", sa Hazel. "Hon är så skraj av sig, så hon sprang förstås sin väg så fort hon fick syn på ormen."
   "Ja, säkert." Susan nickade. "Så olydig hon är. Men att vi inte såg henne?"
   "Vi tittade ju bara på ormen. Kom nu!"
   Flickorna sprang sin väg— åtminstone tre av dem — bort mot bondgården i utkanten av skogen. I ett av fönstren brann ett ljus som spred ett matt sken i kvällningen.

Men den yngsta av dem — Steffany — sprang med lätta steg ända bort till det ställe där Gamla vägen dök in i det havsgröna dunklet som i en tunnel. Där inne glödde ett svavelgrönt sken under regnskogens tunga lövvalv.
   Där hörde hon visslingen tydligare.
   Hon hade hört en låg vissling, när hon gick tillsammans med sina systrar där borta, där vägen var vit och lätt att se. Sedan hade ljudet låtit svagt och tvekande, som skuggan av minnet av en sång. Men det hade lockat på henne, och den svaga, melodiska visslingen i fjärran hade ljudit bevekande i hennes öron.. .

Hon sprang mellan växternas levande gröna väggar stel i ansiktet av skräck. Hon rörde sig som i ett tomrum, utan att veta vilka fasor som lurade i skogens oändliga dunkel i denna sällsamma timme. Över huvudet på henne gungade himlen som en smal, självlysande sidenremsa med en svällande halvmåne invävd i tyget, och några enstaka stjärnor som var som en vattenstämpel. Luften var tung och klibbig av tystnad — det enda som hördes var hennes egna steg och då och då den gälla melodin.
   Nu glesnade de täta träden och gav plats för en liten glänta, en smal hylla, där en vårbäck gröpte ur bergssidan före den sista, branta toppen. Det enda som syntes av vägen var en milstolpe av sten till hälften dold i det höga gräset.
   En lägereld glödde som en ädelsten i skymningen. Bredvid stenen satt en oformlig figur. En karl. Hans kläder var slitna. I hans ögon speglades eldens röda sken. Han snörpte ihop munnen. I handen kramade han en illa medfaren leksaksflöjt. Bredvid lägerelden stod ett knyte med hans torftiga packning, och en mager svart hund vaktade det lugnt och självsäkert. Med nosen på tassarna låg den och stirrade tankfullt in i brasan, och i ögonen glimmade skenet från de fladdrande flammorna precis som i mannens.
   Flickan hejdade sig och stod stilla ett ögonblick, sedan gick hon försiktigt fram mot dem.
   Så fort han fick syn på henne, gjorde han en hastig åtbörd, som för att fly, och höll upp upp handen över huvudet i självförsvar. När han upptäckte att hon var ensam, slappnade han av lite, men det märktes på det röda blänket i ögonen att han var på sin vakt.
   Nu upptäckte Steffany att det bara var en liten pojke som dolde sig under det fattiga, ovårdade skalet. Hunden kröp närmare intill honom och kurade ihop sig mot hans ben. Rädslan rann av henne, nu var hon bara fascinerad och tyckte förfärligt synd om honom, varför visste hon inte.
   "Förlåt. . ." sa hon blygt. "Jag. . . jag hörde dig spela." "Är du ensam?" viskade han hest.
   Hon nickade, och ögonen var runda av häpnad.
   "Har du nån efter dig?"
   "Nej då, det lovar jaga Var inte rädd! Det är bara jag." Hon gick ännu närmare, sen tog hon mod till sig och satte sig på milstolpen.
   "Kan du inte spela för mig igen?" frågade hon sakta." Jag skulle vilja lära mig melodin."
   "Inte törs jag spela, flicka lill. Jag hann ju bara spela en liten stump, så kom du farandes! Nu vågar jag inte blåsa i flöjten. Då hör de mig säkert och kommer och tar mig."
   "Tar dig? Vilka kommer och tar dig?"
   Skräcken lyste fram i hans smutsiga ansikte.
   "Jo, rödrockarna, ska du veta. Jag har inte vågat spela på flöjten en enda gång sen jag hittade den — inte förrns i kväll." "Vilka rödrockar? Varför skulle de ta dig?"
   Han såg sig förstulet om, satte munnen till örat på henne och viskade:
   "Jag har rymt! Jag gjorde det för hundens skull, inte för min egen, det svär jag vid den Lede. Hade det inte varit för hunden, så hade jag stått ut med både piskan och allt annat, ja då."
   "Berätta", sa flickan. "Jag ska inte göra dig nåt ont, det lovar jag på heder och samvete."
   Han började tveksamt, så blev han säkrare, och till slut föll orden rytmiskt i skymningen som slöt sig omkring dem, och han talade på en konstig dialekt, som hon aldrig hade hört förut.
   "Jag var med i ett vägarbetarlag, förstår du. Bortskeppad på livstid var jag, för fars gröna rocks skull. Han bar grönt, förstår du. Så jag hamnade här i ett lag kedjefångar som byggde vägen ner till Taberag-bergen. Förmannen var snar att ta till piskan, det vill jag då lova. Grym och hård som flinta, var han. Det är bra kallt på vintern, må du tro, när det snöar och blåser. Då sliter hungern i inälvorna, och bulorna värker. Men. . . ja, titta på hunden du. Bortsprungen var han. Han hade väl kommit bort från en boskapstransport. I alla fall så tydde han sig till oss, och han höll sig hos oss, det gjorde han. Levde på kaniner, han fångade så det räckte till mig också ibland. Han sov hos oss på nätterna och värmde oss. Han slickade våra sår. För se, den här hunden, det är en god kristen, det går jag i god för. Men när förmannen tog sig för att piska honom. . ." Pojken satte handen för ögonen, och hunden tittade kärleksfullt på honom, som om den hade hört och förstått vartenda ord och led med sin husse.
   "Då — må alla helgon förlåta mig — då kom det ett glödande raseri över mig. Jag kunde inte styra mig." Rösten svek honom. Så fortsatte han.
   "Jag slog ner honom", viskade han. "Jag vred piskan ur handen på honom. Det var som om jag hade tio mans styrka — jag var som besatt av Den onde, så hjälpe mig Guds Moder.
   Och så piskade jag honom.
   Jag gav honom för stackars Jake Donegal, som dog av hostan i vintras. Och jag piskade honom för Ted Barnaby, som fick kallbrand av sina fotbojor. Jag piskade honom för den svarta hedningen som han red omkull som söndagsnöje. Men framför allt piskade jag honom för hundens skull. Du tycker väl att det inte är klokt. Men jag kunde inte rå för det, det är dagsens sanning. Jag piskade honom för det här stackars oskäliga djurets skull, för det är en människovän ända ut i svansspetsen. . . det gjorde jag."
   Pojken slog händerna för ansiktet, och elden tycktes ruva på en mörk tragedi. Så tog han sakta bort händerna.
   "Och. . . sen. . ." viskade han. "Sen. . . slutade jag. För han. . . han var död. Jag hade dödat honom."
   Flickan flyttade sig bakåt och försökte se honom i ansiktet i det fladdrande skenet. Pojken sa: "Jag drog foten ur bojorna. Jag hade väl magrat av svälten, så de satt löst. Och sen. . . begav jag mig upp i bergen. Jag gick uppför hela tiden. . . bara uppför. Och så kom jag hit. Nu orkar jag inte längre. Om de får tag i mig, så blir det galgträdet på Taberag-berget."
   Först visste flickan inte vad hon skulle säga för att trösta trashanken. Hon la armen om hans knotiga rygg. Revbenen var som ribborna i en skyddande bur. Efter en stund sa hon: "Var inte rädd. Vad som än händer. . . var inte rädd. Du hade inget annat val. Jag är inte rädd för dig. Hunden och jag tycker om dig."
   "Om soldaterna får tag i mig", sa han, "så ska jag tänka på det."
   Sen kastade han sin lilla rostiga leksaksflöjt i knät på henne. "Behåll den", sa han. "Kanske du en vacker dag spelar på den — och jag lyssnar och kommer."
   Plötsligt blev det mörkt och hon kände sig dåsig. Sömnen kom svepande som slingor av rök framför ögonen på henne. . .

Skallgångskedjan hittade henne högt uppe i bergen när det började dagas.
   "Men Steffy", sa hennes far. "Hur har du burit dig åt för att göra upp en lägereld? Hade du tändstickor med dig? Berätta nu, hur det kom sig att du gick vilse, min flicka. Berätta, hur du har klarat natten."
   Hon ruskade på huvudet. Det var fyllt av förvirrade drömmar.
   Hon hade en liten rostig leksaksflöjt i förklädesfickan. En gammaldags bleckflöjt, som ingen hade sett på många, många år.
   Steffany hade kvar flöjten när hon var vuxen, som ett kuriosum, ett minne av den gången när hon som liten gav sig i väg ensam i skymningen på Straffångarnas väg.
   Men hon spelade aldrig på den. Den var för rostig. Och så gammal att det inte fanns någon som kunde visa henne hur man fick den att spela sin melodi.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki