Fandom

Svenskanoveller Wiki

Slätten brinner

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Juan Rulfo

Visst har de dödat hyndan
Men fortfarande finns valparna kvar...
Folkvisa

"Leve Petronilo Flores!"
   Ropet ekade längs klyftans sidor och steg upp till oss. Sedan upplöstes det.
   För en stund drev vinden bara med sig ett surrande av oordnade röster, likt ljudet av vatten som strömmar över en stenbotten. Strax därefter hördes från samma plats ännu ett rop som följde flodens krökning, dunsade mot sidorna och fortfarande hade kraft när det nådde oss:
   "Leve general Petronilo Flores!"
   Vi såg på varandra.
   Hyndan reste sig långsamt, tog ur patronen ur sitt gevär och lade den i skjortfickan. Sedan gick han fram till den plats där "De fyra" satt och sade till dem: "Kom med mig pojkar, så får vi se vilka tjurar vi skall fäkta med!" De fyra bröderna Benavides gick bakom honom, hukade; det var bara Hyndan som gick alldeles rak och lät halva sin magra kropp sticka upp över inhägnaden.
   Vi andra låg kvar utan att röra oss. Vi låg utmed muren med rna-garna i vädret som iguanor som lapar värme i solen.
   Stenmuren ringlade sig mycket där den klättrade upp och ned längs sluttningarna och det gjorde de också, Hyndan och "De fyra", de slingrade sig som om de gick med bundna fötter. Så såg de ut när de försvann ur vårt synfält. Sedan vände vi på huvudet och tittade än en gång uppåt och betraktade amoleträdets lågt hängande grenar som gav oss så mycket skugga.
   Det var det som det luktade av: skugga som värmts upp av solen. Ruttna amoleträd.
   Middagströttheten kom över oss.
   Oväsendet där nerifrån steg ideligen upp längs sluttningen och skakade oss så att vi inte kunde somna. Och fastän vi ville höra och verkligen spetsade öronen var det bara oväsen det som hördes: en virvel av låga ljud, som om vi på mycket långt håll hörde ljudet av kärror som körs längs en stenlagd gata.
   Plötsligt hördes ett skott. Flodklyftan upprepade det och det lät som om den skulle falla samman. Det fick världen att vakna till: Totochhilerna, de där färggranna fåglarna vi hade sett leka bland träden, flög upp. Och genast vaknade cikadorna som hade somnat i middagshettan och fyllde jorden med sina gnisslanden.
  — Vad var det? frågade Pedro Zamora, fortfarande lite dåsig efter middagssiestan.
   Då reste sig Pojkvaskern. Han grep tag i sitt gevär som om det hade varit en vedklabb och klev iväg efter dem som hade gått.
  — Jag skall gå och se efter vad det var, sade han och försvann ur sikte som de andra.
   Cikadornas filande steg så högt att vi blev döva och vi märkte inte hur mycket klockan var när de dök upp. När vi minst anade det hade de kommit, och stod bara där mittemot oss, helt utan skydd. Det såg ut som om de var på väg förbi, inriktade på andra brådskande uppgifter och inte på det här som hände nu.
   Vi vände oss om och betraktade dem genom gevärssiktet.
   De första gick förbi, sedan de andra och ännu fler, med kroppen framåtböjd, puckelryggiga av trötthet. Deras ansikten glänste av svett, som om de kastat sig i vattnet när de tog sig över bäcken.
   De fortsatte att komma förbi.
   Så kom signalen. Det hördes en lång vissling och sedan slog fällan igen där långt borta, åt det hållet Hyndan hade gått. Sedan fortsatte det här.
   Det var lätt. Deras kroppar nästan täckte gevärssiktet så det var prickskytte på nära håll och vi fick dem att göra det väldiga hoppet från livet till döden nästan utan att märka något.
   Men det varade bara ett kort ögonblick. Första och andra salvan kanske. Plötsligt var gevärssiktets öppning tom och det enda man såg var de som låg mitt på vägen, halvt hopkrupna, som om någon kommit och kastat dem där. De levande försvann. Sedan skulle de dyka upp igen, men för ögonblicket var de inte där.
   Vi fick vänta på följande salva.
   Någon av oss skrek: "Leve Pedro Zamora!"
   Från andra sidan svarade någon, nästan försynt: "Rädda mig, rädda mig. Helige Nino de Atocha, fräls mig!"
   Fåglarna kom förbi. Flockar av trastar flög över oss mot kullarna.
   Den tredje salvan tog oss bakifrån. Den kom från dem och fick oss att hoppa över till andra sidan muren, bortom kropparna av dem vi hade dödat.
   Sedan började jakten mellan buskarna. Vi kände kulorna bränna våra hälar som om vi hade fallit mitt i en svärm gräshoppor. Och då och då, allt oftare, föll den ned på någon av oss och han ramlade ihop med ett krakande i benstommen.
   Vi sprang. Vi nådde randen av klyftan och lät oss falla som om vi kastade oss ut i avgrunden.
   De fortsatte att skjuta. De sköt fortfarande när vi hade klättrat upp på andra sidan, på alla fyra, som grävlingar som skrämts av en skogsbrand.
   "Leve general Petronilo Flores era skitar", skrek de igen. Och ropet dånade längs klyftans väggar som tordönet under ett åskväder.

Vi låg hopkrupna på alla fyra bakom några stora runda stenar. Fortfarande flämtade vi häftigt efter språngmarschen. Vi bara tittade på Pedro Zamora och frågade honom med blicken vad det var som hade hänt. Men han tittade på oss också utan att säga något. Det var som om talet tagit slut för oss alla eller som om tungan förvandlats till en boll som hos papegojorna och det var svårt för oss att lossa på den för att säga något.
   Pedro Zamora fortsatte att titta på oss. Han gjorde sina beräkningar med blicken: med de där ögonen han hade, alldeles röda, som om han aldrig fick någon sömn. Han visste redan hur många vi var här, men det såg ut som om han fortfarande inte var säker, därför gick han över oss gång efter annan.
   Några saknades: elva eller tolv, utan att räkna med Hyndan och Pojkvaskern och dem som de tagit med sig. Det kunde mycket väl vara så att Pojkvaskern satt uppflugen i ett amoleträd, stödde sig mot sitt gevär och väntade på att de federala skulle ge sig iväg.
   Joséerna, Hyndans bägge söner, var de första som lyfte huvudet och sedan kroppen. Till slut vankade de fram och tillbaka och väntade på att Pedro Zamora skulle säga något till dem. Och han sade:
  — Ett sådant här bakhåll till så är det slut med oss.
   Och strax efter skrek han till Joséerna, halvkvävt som om han var i färd med att svälja en munfull mod: "Ja, jag vet att er far saknas, men lugna er, lugna er ett ögonblick. Vi skall gå och söka efter honom."
   Ett skott från andra sidan fick en flock trastar på stranden mittemot att flyga upp. Fåglarna föll ned över brinken och flaxade fram mot oss, sedan, när de fick syn på oss, blev de skrämda. De glänste i solen när de vände om och ännu en gång fyllde träden mittemot med sina skrin.
   Joséerna återvände till sin tidigare plats och satte sig.
   Där stannade vi hela eftermiddagen. När natten började sänka sig kom Pojkvaskern i sällskap med en av "De fyra". De sade att de kom nedifrån, från Piedra Lisa, men att de inte visste om de federala hade dragit sig tillbaka. Men att allt föreföll vara lugnt nu. Då och då hördes präriehundarnas ylanden.
  — Hördu Snygging, sade Pedro Zamora till mig. Du får i uppdrag att ge dig iväg till Piedra Lisa tillsammans med Joséerna för att se vad det blivit av Hyndan. Om han är död kan ni begrava honom. Och gör detsamma med de andra. De sårade kan ni lägga uppe på något så att indianerna kan se dem: men ta inte med er någon hit.
  — Som du vill.
   Och vi gav oss iväg.
   Präriehundarna hördes på närmare håll när vi kom fram till inhägnaden där vi hade stängt in hästarna. Där fanns inga hästar längre, bara en mager åsna som hade levt där innan vi kom. Det var säkert de federala som tagit med sig hästarna.
   Vi stötte på resterna av "De fyra" bakom några snår, liggande ovanpå varandra som om någon staplat dem där. Vi lyfte på deras huvuden och skakade lite på dem för att se om de fortfarande visade några livstecken: men de var stendöda. Vid vadstället låg en annan av de våra med revbenen stickande fram som om de huggit ned honom med machete. Och när vi letade på sluttningen hittade vi en här och en annan där, nästan alla med svartnade ansikten.
  — De här har de gjort ordentligt slut på, inte tu tal om det, sade en av Joséerna.
   Vi satte igång att leta efter Hyndan, vi beslöt att inte bry oss om någon annan utan bara hitta den förbannade Hyndan.
   Vi fick inte tag på honom.
   "De måste ha tagit honom med sig", tänkte vi. "De måste ha tagit honom med sig för att visa honom för regeringen", men ändå fortsatte vi att leta överallt i snåren. Präriehundarna fortsatte med sitt ylande.
   De ylade hela natten.

Några få dagar senare, i Armería, när vi skulle ta oss över en flod, stötte vi ihop med Petronilo Flores igen. Vi tog till reträtt men det var för sent. Det var som en slakt. Pedro Zamora höll sig i täten och fick den lilla kompakta fuxen i galopp, det bästa djur jag har känt. Och bakom honom kom vi andra i en hop, hukade över hästarnas mankar. Men ändå blev det ett stort blodbad. Jag märkte inte det hela för jag drogs ned i floden under min döda häst och strömmen grep tag i oss och förde oss långt bort, till ett stilla bakvatten med lågt vattenstånd och mycket sand.
   Det var den sista sammanstötningen som vi hade med Petronilo Flores styrkor. Sedan slogs vi inte mer. Eller rättare sagt, vi hade inte kämpat på någon tid, utan bara försökt hålla oss undan; därför beslöt vi, de få som återstod, att ge oss iväg upp i bergen för att komma undan förföljelsen. Och till slut var vi bara några så små och utspridda grupper att ingen längre var rädd för oss. Nu kom ingen längre springande och skrek: "Här kommer Zamoras gäng."
   Lugnet hade återvänt till Llano Grande.

Men inte för någon längre tid.
   Vi hade hållit oss gömda så där en åtta månader i gömstället i Tozínravinen, där som Armeríafloden trängs samman under många timmar innan den låter sig falla ut över kusten. Vi hoppades kunna vara där några år och sedan återvända till världen, när ingen längre kom ihåg oss. Vi hade börjat föda upp höns och ibland gav vi oss upp i höglandet på jakt efter boskap. Vi var fem, nästan fyra. För en av Joséerna hade fått kallbrand i benet efter ett skott i låret, när de sköt på oss bakifrån.
   Där var vi, och vi började känna att vi inte längre var till någon nytta. Och om vi inte hade vetat att de skulle hänga oss alla skulle vi ha givit upp.
   Men då dök det upp en viss Armancio Alcalá, som var den som sprang med ärenden och brev åt Pedro Zamora.
   Det var tidigt på morgonen medan vi höll på att stycka en ko, som vi hörde signalen i kohornet. Den kom mycket långt ifrån, åt Llanos till. Efter en stund hördes den igen. Det var som en tjurs bölande: först skarpt, sedan hest, och sedan skarpt igen. Ekot förstorade den alltmer och förde hit den, ända tills flodens sorl överröstade den.
   Och solen var just på väg att gå upp när den där Alcalá syntes där han dök upp mellan buskarna. Han kom med en last med två vagnar med 44-patroner och över hästens länder låg en bunke gevär som om det var en kappsäck.
   Han satt av. Han fördelade gevären och packade ihop dem som blev över.
  — Om ni inte har något särskilt för er den närmaste tiden så kan ni göra er i ordning för att ge er iväg till San Buenaventura. Där väntar Pedro Zamora på er. Och under tiden rider jag lite längre ned för att leta reda på Zanates. Sedan kommer jag tillbaka.
   Nästa dag kom han tillbaka, i skymningen. Och Zanates var verkligen med honom. Deras ansikten såg nästan svarta ut i det tilltagande mörkret. Det kom också tre till som vi inte kände.
  — Vi skaffar hästar på vägen, sade han. Och vi följde honom.
   Långt innan vi hunnit fram till San Buenaventura såg vi brinnande gårdar. Vid logarna steg lågorna allra högst som om det brann i en pöl med terpentin. Gnistorna flög omkring och bildade spiraler mot den mörka himlen och formade sig till stora lysande moln.
   Vi fortsatte framåt, upplysta av ljusskenet över San Buenaventura, som om något sade oss att vårt arbete befann sig där, för att göra slut på det som återstod.
   Men vi hade inte hunnit fram när vi mötte de första som kom ridande i skarp trav. Vid sadelknappen hade de knutit fast rep och bakom sig drog de män som var bundna av lasson. Några av dem var fortfarande i stånd att krypa fram med stöd av händerna, medan andra bara släpade efter med slappa händer och hängande huvuden.
   Vi såg dem dra förbi. Längre bak kom Pedro Zamora och mycket folk till häst. Mycket fler människor än någonsin förut. Synen gladde oss.
   Det var en glad syn att betrakta det där långa tåget av män som tog sig över Llano Grande ännu en gång, som under de goda tiderna. Som i början när vi stigit upp från marken som mogna tistel-bollar som förs bort av vinden, för att fylla hela Llanos med skräck. Det fanns en tid när det var så. Och nu tycktes den återvända.

Därifrån red vi mot San Pedro. Vi satte eld på den och sedan tog vi vägen mot Petacal. Det var vid den årstiden då majsfälten håller på att mogna och plantorna stod torra och dubbelvikta under kastvindarna som blåser över Llanos under den tiden. Så det var en vacker syn att se elden gå fram över inhägnaderna, se hur nästan hela Llanos blev ett enda stort bål i den här branden, med röken som ringlade sig ovanför. Den där röken med lukt av vass och honung, för elden hade också nått fram till sockerrörsfälten.
   Och ur röken kom vi fram, som spöken, med sotsvedda ansikten, och drev med oss boskap från olika håll för att samla den någonstans och flå skinnet av den. För det var det vi handlade i nu: kohudar.
   För som Pedro Zamora sade: "Den här revolutionen skall vi göra med rikemännens pengar. De skall få betala vapnen och allt vad som den här revolutionen vi håller på att genomdriva kostar. Och fastän vi inte just nu har någon fana att kämpa för, måste vi skynda oss att få ihop pengar, så att regeringstrupperna kan se att vi är mäktiga när de kommer." Så sade han till oss.
   Och när trupperna till slut återkom, gav de sig ut och dödade oss igen, precis som förut, men inte lika lätt. Nu syntes det på mils avstånd att de var rädda för oss.
   Men vi var rädda för dem också. Det syntes att vi satte ballarna i vrångstrupen bara vi hörde ljudet av manskapet eller från deras trumpet, från hästarna när hovarna slog mot stenbeläggningen på en eller annan väg, där vi låg på lur för att få dem i bakhåll. När vi såg dem dra förbi, kunde vi nästan känna hur de tittade på oss i smyg som om de sade: "Vi har redan fått korn på er, vi låtsas bara."
   Och så verkade det vara, för ett tu tre kastade de sig ned på marken och tog skydd bakom sina hästar och slogs mot oss därifrån, och tog oss som höns uppträngda i ett hörn. Från den gången visste vi att på det här sättet skulle vi inte hålla länge, trots att vi var många.
   Och nu var det inte längre general Urbanos folk, som hade flytt från oss från första stund och som skrämdes av rop och skuggor: de där männen som med våld tagits från sina gårdar för att slåss mot oss, och som bara gick på oss när de såg att vi var få. Nu var det slut med det. Sedan kom det andra: men de här senaste var de värsta. Nu var det en typ vid namn Olachea, med segt och uthålligt folk: med folk från höglandet som han hämtat från Teocaltiche, blandade med tepehuanindianer: långhåriga indiandjävlar, vana att inte äta på många dar, som ibland kunde sitta många timmar i sträck och spionera med stel blick utan att blinka, vänta på att man skulle sticka upp huvudet så att de kunde fyra av rakt mot en med en sådan där stor 30-30-kula som slog sönder ryggraden som om den knäckte en rutten gren.
   Det behöver väl inte sägas att det var lättare att överfalla gårdar än att ligga i bakhåll för regeringstrupperna. Därför spridde vi ut oss och med ett slag här och ett annat lite längre bort gjorde vi mer skada än någonsin, alltid på väg, delade ut vår spark och sprang som idioter.
   Och medan gårdarna vid Jazmin brann på vulkanens sluttningar slog andra av oss plötsligt ned på truppavdelningen och drog med sig grenar så att folk skulle tro att vi var många, där vi sprang skrikande bakom dammolnet vi drev upp.
   De bästa soldaterna höll sig lugna, avvaktande. En stund gick de från sida till sida, än framåt, än bakåt, verkade förvirrade. Och härifrån syntes bålen uppe på högslätten, stora bränder som om vi höll på med svedjeeldning. Härifrån kunde vi dag och natt se stall och gårdar och ibland lite större städer som stod i brand, som Tuzamilpa och Zapotitlan, som lyste upp natten. Och Olacheas män gav sig av dit och skyndade på marschen: men när de hunnit fram började Totolimispa brinna, mycket närmare, långt bakom dem.
   Det var en vacker syn. Att plötsligt komma fram ur snåren när soldaterna redan givit sig iväg med sin stridslust och se dem korsa den öde slätten, utan några fiender framför sig, som om de dök ned i Llanos, slättlandets djupa bottenlösa vatten som låg där inklämt mellan bergen som en stor hästsko.

Vi brände Cuastecomate och där lekte vi tjurar. Pedro Zamora tyckte mycket om den där tjurleken.
   De federala hade givit sig av åt Autlán på jakt efter en plats som de kallar La Purificación, där de trodde att de skulle hitta banditnästet som vi utgått ifrån. De gav sig av och lämnade oss ensamma i Cuastecomate.
   Där fanns det tillfälle att leka tjurleken. De hade glömt kvar åtta soldater, förutom förmannen och förvaltaren på gården. Det blev två dagars tjurlek.
   Vi fick göra en liten rund inhägnad som en sådan där som används för att stänga in getter, som vi kunde använda som arena. Och vi satte oss på tvärslåarna så att tjurfäktarna inte skulle kunna komma ut, för de sprang undan väldigt snabbt när de såg stiletten som Pedro Zamora hade som horn.
   De åtta soldaterna räckte en eftermiddag. De andra två nästa. Och den som kostade mest arbete var den där förmannen, smal och lång som en bambustör. Han kom undan bara genom att dra sig lite åt sidan. Förvaltaren däremot dog med en gång. Han var liten och knubbig och gjorde inget för att skydda sin kropp mot kniven. Han dog mycket tyst, nästan utan att röra sig, nästan som om han själv velat bli nedstucken. Men förmannen kostade verkligen arbete.
   Pedro Zamora hade lånat var och en av dem en filt, och det var skälet till att åtminstone förmannen kunde försvara sig så bra mot knivarna med den där tunga och tjocka filten; för när han visste hur det hela gick till, började han vifta med filten mot kniven och fick den att fortsätta rakt fram, och så där höll han på ända tills Pedro Zamora blev trött. Det syntes tydligt hur trött han blivit av att springa fram och tillbaka i inhägnaden, utan att kunna ge honom minsta stick. Och han förlorade tålamodet. Han lät alltsammans vara och istället för att sticka rakt fram som tjurar gör, stack han plötsligt förmannen i revbenen med kniven medan han höll undan fliken med andra handen. Det såg inte ut som om förmannen märkt vad som hade hänt, för han fortsatte en god stund att skaka täcket fram och tillbaka som om han viftade undan getingar. Först när han såg sitt blod rinna ned över bältet slutade han röra sig. Han blev förskräckt och försökte täcka för hålet mellan revbenen med fingrarna men där rann en strid ström av det där röda som fick honom att bli allt blekare. Sedan låg han där i mitten av inhägnaden och tittade på oss. Och så låg han ända tills vi hängde honom för annars skulle det ha dröjt länge innan han dog.
   Från den gången lekte Pedro Zamora tjur allt oftare när det fanns tillfälle.

Vid den tiden var vi nästan allesammans folk "nedifrån" från Pedro Zamora och nedefter; sedan kom det folk från andra ställen och slöt sig till oss; Gueroindianer från Zacoalco, långbenta och med ansikten vita som ostmassa. Och de där som kom från höglandet, som sade att de var från Mazamitla och som alltid gick insvepta i filtar som om det snöade ständigt och jämt. De tappade aptiten av värmen och därför skickade Pedro Zamora upp dem för att vakta öppningen in mot Volcanesravinen, högt upp, där det inte fanns annat än bara sand och stenar som rentvättats av vinden. Men gueroindianerna kom att hålla mycket av Pedro Zamora och ville inte lämna honom. De gick alltid omkring klistrade till honom, som en skugga, och utförde alla uppdrag han bad dem om. Ibland rövade de till och med bort de finaste flickorna som fanns i byarna för honom.
   Jag minns alltsammans mycket väl. Nätterna vi tillbringade i höglandet. Vi tog oss framåt utan att göra något oväsen och väldigt sömniga, när soldaterna förföljde oss tätt i spåren. Jag kan fortfarande se Pedro Zamora för mig, med sin hoprullade filt över axeln när han såg till att ingen kom på efterkälken:
  — Hördu, Pitasio sätt sporrarna i hästen nu! Och gå inte och somna Reséndiz, jag vill ha dig att prata med.
   Ja, han såg efter oss. Vi tog oss bara fram mitt i natten, med ögonen fördunklade av sömnighet och tankarna långt borta; men han som kände oss alla, talade med oss för att vi skulle lyfta huvudet. Vi kunde känna de där vidöppna ögonen han hade, som inte sov och som vant sig vid att kunna se nattetid och känna igen oss i mörkret. Han räknade oss allesammans en efter en, som någon som räknar pengar. Sedan kom han över till oss. Vi hörde hovslagen från hans häst och vi visste att hans ögon alltid var uppmärksamma; därför följde vi honom allesammans, utan att klaga över att det var kallt eller att vi var sömniga, som om vi vore blinda.

Men alltihopa gick i kras efter tågurspårningen i Sayulaklyftan. Om inte det hade hänt kanske Pedro Zamora och grabben Arias och Pojkvaskern och alla andra fortfarande hade varit i livet och revolten hade tagit fart. Men Pedro Zamora gick regeringen förnär med den där tågurspårningen i Sayula.
   Jag kan fortfarande se ljusen från eldarna som höjde sig där de travade upp de döda. De samlade ihop dem med spadar och lät dem rulla som trästockar ned till klyftans botten, och när högen blev stor dränkte de in dem med bensin och satte eld. Stanken fördes långt bort genom luften, och många dagar senare kunde man fortfarande känna lukten av förkolnad död.
   Strax innan visste vi inte riktigt vad som skulle hända. Vi hade spritt ut kohorn och benknotor över ett långt stycke och som om det inte skulle räcka hade vi brutit upp rälsen där tåget gick in i kurvan. Det gjorde vi och sedan väntade vi.
   Gryningen började ge ljus åt tingen. Man kunde nästan helt klart se människorna som låg hopträngda på taken. Vi hörde några som sjöng. Det var mans- och kvinnoröster. När de åkte förbi oss var det fortfarande nästan mörkt, men vi kunde se att det var soldater med sina packningar. Vi väntade. Tåget stannade inte.
   Om vi hade velat kunde vi ha skjutit på dem, för tåget gick långsamt och flåsande som om det försökte ta sig uppför branten med bara stånkanden. Vi skulle till och med ha kunnat prata med dem en stund. Men sakerna låg annorlunda till.
   De började märka vad som var på gång när de kände vagnarna gunga och tåget vajade som om någon skakat det. Sedan spårade loket ur och drogs bakåt på släp efter de tunga vagnarna som var fulla av folk. Det gav ifrån sig ett par hesa och sorgsna och mycket långa visslingar. Men ingen kom till hjälp. Det fortsatte bakåt draget av det där tåget som man inte kunde se slutet på, ända tills det miste fotfästet och föll på sidan ned i ravinens botten. Då följde vagnarna efter, en efter en, och de föll allesammans tills de kom till ro långt därnere. Sedan blev det alldeles tyst som om alla dött.
   Det var så det gick till.
   När de levande började komma fram mellan de sönderslagna vagnarna, drog vi oss undan besatta av skräck.
   Vi höll oss gömda flera dagar, men de federala drev fram oss ur våra hålor. De gav oss inte längre någon ro, inte ens för att få äta en bit rökt kött i fred. De gjorde slut på timmarna för att sova och äta, och fick dagar och nätter att bli likadana för oss. Vi försökte nå fram till Tozínklyftan, men regeringen hann före oss. Vi tog oss uppför vulkanens sidor. Vi klättrade upp till de allra högst belägna platserna och där, på det där stället som de brukar kalla Guds Väg, stötte vi på nytt på regeringstrupperna och de sköt för att döda. Vi kände kulorna slå ned över oss, i täta skurar, och hetta upp luften omkring oss. Till och med stenarna som vi gömde oss bakom slogs i flisor en efter en som om de vore jordkokor. Sedan fick vi veta att det var kulsprutor de där gevären som de sköt på oss med nu och som gjorde ens kropp till ett såll, men den gången trodde vi att det var massvis med soldater, tusentals och det enda vi ville var att få springa ifrån dem.
   Vi sprang allt vad vi kunde. På Guds Väg blev Pojkvaskern kvar, hopfallen som ett bylte bak en magnolia med filten lindad om halsen som om han försökte skydda sig mot kylan. Han låg kvar och stirrade på oss när vi gick åt olika håll för att fördela döden mellan oss. Och det såg ut som om han skrattade åt oss, med sin glesa ned-blodade tandrad.
   Det där att sprida sig var bra för många, men för andra gick det illa. Nästan jämt såg vi någon av de våra hänga i fötterna från en gren vid någon stig. Där hängde de kvar tills de blev gamla och fläktes ut som ogarvade hudar. Gamarna åt upp dem inifrån, slet ut inälvorna, tills bara skalet var kvar. Och eftersom de hängde upp dem högt, hängde de där och dinglade i vinddraget under många dagar, ibland månader, ibland var det bara byxorna som fladdrade i vinden som om någon hade hängt dem på tork där. Och man kände att nu var det verkligen allvar när man såg det där.
   Några av oss nådde fram till Cerro Grande och utsträckta som ormar fördrev vi tiden med att titta ned på Llano, på den där marken långt där nere där vi hade fötts och levt och där de nu väntade på oss för att slå ihjäl oss. Ibland blev vi till och med skrämda av molnens skuggor.
   Vi skulle gärna ha gått och talat om för någon att vi inte var bråkmakare längre och att de skulle låta oss vara i fred; men med all skada vi hade åstadkommit på olika håll hade folk fått blodad tand och det enda vi uppnått var att skaffa oss fiender. Inte ens indianerna häruppe tyckte om oss längre. De sade att vi dödat deras djur. Och nu bär de vapen som de ?att av regeringen och de har sänt bud att de ska slå ihjäl oss om de får syn på oss.
   "Vi vill inte se er, men får vi se er dödar vi er", lät de meddela.
   På det här sättet tog marken slut för oss. Det var nästan så att vi inte ens hade kvar en plats där de kunde begrava oss. Därför beslöt vi att vi, de sista, skulle skilja på oss, så att var och en red iväg i sin riktning.

Jag höll ihop med Pedro Zamora så där en fem år. Med bra och dåliga tider blev det sina modiga fem år. Sedan dess har jag inte sett honom. Det sägs att han begav sig till Mexiko efter en kvinna och att de slog ihjäl honom där. Vi var några som väntade på att han skulle komma tillbaka, att han skulle dyka upp en dag på nytt så att vi åter kunde lyfta vapnen; men vi tröttnade på att vänta. Och ännu idag har han inte kommit. De slog ihjäl honom där. En som var tillsammans med mig i fängelset berättade för mig det där att de slagit ihjäl honom.
   Jag kom ut ur fängelset för tre år sedan. Jag blev straffad där för många brott; men inte för att jag hållit ihop med Pedro Zamora. Det fick de aldrig veta. De tog mig för andra saker, bland annat för den där ovanan jag hade att röva kvinnor. Nu lever en av dem ihop med mig, kanske den bästa och snällaste av alla kvinnor som finns i världen. Hon som stod där, precis utanför fängelset, och väntade på mig. Vem vet hur länge hon hade väntat där på att de skulle släppa mig.
  — Snygging, jag väntar på dig, sade hon till mig. Jag har väntat på dig länge.
   Då trodde jag att hon skulle döda mig. Och svagt, svagt som i en dröm kom jag ihåg vem det var. Jag kände åter det kalla regnet under stormen över Telcampana, den där natten när vi tog oss in där och förstörde byn. Jag var nästan säker på att hennes far var den där gubben som vi slog ned när vi redan var på väg ut: den där som någon av oss sköt i huvudet medan jag tog hans dotter över sadeln och gav henne ett par duktiga smällar för att hon skulle lugna sig och sluta bitas. Det var en tös på en fjorton år, med vackra ögon som jag fick kämpa hårt med innan jag fick henne tyglad.
  — Jag har en son som är din, sade hon sedan. Där är han. Och hon pekade på en lång pojke med bestörta ögon:
  — Ta av dig hatten, så att din far kan se dig.
   Och pojken tog av sig hatten. Han var på pricken lik mig och hade något elakt i blicken. Något av det måste han ha fått från far sin.
  — Honom kallar de också Snygging, sade kvinnan igen, hon som är min kvinna nu. Men han är ingen bandit och mördare. Han är duktig.
   Jag sänkte huvudet.

Ur Uppbrott, 1982. Översättning av Elisabeth Helms.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki