Fandom

Svenskanoveller Wiki

Slam Arpenryd

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Pär Rådström

DAGENS BERÄTTELSE som är den sista i den här lilla serien skall handla om en ung man vid namn Kurt Olof Arpenryd född 1938. Det hör till vår tids under att personer som är födda så sent som 1938 någonsin blir myndiga, giftasvuxna och skatteobjekt. Men det blir dom.
   Kurt Olof Arpenryd blev faderlös vid tre års ålder. Hans mor var litet rädd för honom. Det fanns något obeskrivligt manligt över honom som skrämde henne. Hon sökte förkväva denna manlighet genom att kalla honom Kurre och vägra att klippa hans hår. Ända tills han var sju år trodde Kurt Olof att han hette Kurre men då började han skolan och förstod snart bättre.
   Det utkämpades även en strid om hans hår som Kurt Olof vann. Lockarna föll den elfte september 1945 och bara någon vecka senare bleknade namnet Kurre bort och ersattes med Kurt Olof hemma och det rejälare Kurre i skolan.
   Det gick inte precis så bra för lilla Kurt Olof i skolan. Enligt lärarinnan var han inte bara längre än sina kamrater utan dessutom dummare. Så var naturligtvis inte fallet. En ingående testning hade visat att Kurt Olof på intet sätt var obildbar även om hans kombinationsförmåga inte var särskilt högt uppdriven.
   Mamman fylldes under tiden med en allt djupare avsky för karlar och i hennes ögon kom Kurt Olof allt mer att påminna om en sådan. När
   Kurt Olof skulle upp i andra klassen var det egentligen bara slentriantänkandet som gjorde att han inte i stället sattes att gå om den första. Har man sluppit in i folkskolan är det ju meningen att lärarna skall vara kapabla att lära eleverna så pass mycket på ett år att de skall kunna gå vidare. Att Kurt Olof här var ett undantag ville man inte erkänna.
   Med en högst bristfällig uppfattning om alfabetet klättrade alltså Kurre vidare på bildningens stege. Mamman upptäckte att pensionen efter den döde maken blev allt mindre och mindre värd. Detta gjorde henne inte mildare stämd mot männen. Hon såg i kronans sjunkande värde ett bevis på manssamhällets sammansvärjning mot ensamma kvinnor och något låg det väl i hennes tanke. Hon skaffade sig alltså ett arbete på en maskinfirma som hette Carlson & Lamm och där hon egendomligt nog blev mycket uppskattad. Hennes huvudsakliga sysselsättning bestod i att slå in paket samt skicka iväg dem. Detta gjorde hon till stor belåtenhet för företagets ledning och varje kväll lämnade hon in en förprickad lista över de paket sona under dagen slagits in och skickats iväg. Hon skickade aldrig fel. Hennes företrädare, en liten alkoholiserad man i sextioårsåldern, hade ofta skickat saxar till gräsklippningsmaskiner till folk som beställt saxar till hårklippningsmaskiner och så vidare. Han hade kostat firman åtskilliga slantar men sen Kurres mamma kom dit hände det aldrig några missöden.
   Man skulle kunna tro att den uppskattning Kurt Olofs mamma mötte ute på arbetsmarknaden skulle stämma henne gynnsammare mot samhället och männen men så var inte alls fallet. Tvärtom. Hon fick överallt bevis för sin tes att karlar år löss och kräk och har för mycket betalt och använder pengarna till att lura hederliga fruntimmer och dessutom så är dom bara intresserade av en sak och vad den saken var vägrade hon att ens tänka på med hänsyn till att hon hade ett minderårigt barn hemma och förresten växte den drulen alldeles för fort och blev allt mer och mer lik en karl själv när hon tänkte efter. Ja i såna banor gick hennes tankar.
   Vi hoppar nu ett par år och har lyckats som genom ett under att få in Kurt Olof i ett läroverk alldeles utanför stan. Familjen har nämligen övergivit den mörka trerummare på Kungsholmen där man bodde med fadern och bor nu strax bortanför Enskede i ett rum och kök och matalkov. Och i matalkoven bor Kurt Olof. Han är nu fjorton år gammal och går i läroverkets tredje klass och om två år kan han ta realen om han kan.
   Han har börjat få finnar och en sorts mörkt fjun på överläppen och dessutom sviker honom hans röst när han i badrummet försöker härma Dizzie Gillespie. Ja den sviker honom även när han söker härma Jussi
   Björling för den delen så det är ingenting speciellt hos Gillespie som får den att brista utan det är det berömda målbrottet.
   Kurt Olof tog aldrig realen. Hans oförmåga att inom skolans väggar multiplicera fjorton med tjugotre hindrade dock inte att han redan på skolgården bara några meter från väggarna i fråga kunde sälja en hatt han köpt för tio kronor för fjorton kronor till sin före detta bästa vän. Dummare var han inte. Om man nu kan kalla den sortens affärstalang för brist på dumhet. Hans musikintresse var emellertid högt utvecklat. Han kunde praktiskt taget alla Slam Stewarts solon utantill och även om dom i princip är lätta att lära sig så var det ingen dålig prestation särskilt om man tar i betraktande att han aldrig klarat av att lära sig till exempel Nordens huvudstäder. Han la Leningrad i Finland vilket ju trots allt tyder på en viss geografisk orientering även om det var sämre med den politiska.
   Det naturliga var alltså att börja i musikhandel. Dessutom spelade han bas. Han började alltså i Hanseforss El och Musik redan vid sexton års ålder. Där skedde något egendomligt. Han visade sig nämligen vara en alldeles utmärkt el-, radio- och musikhandelsmedhjälpare. När den stora bandspelarvågen gick över landet i mitten av femtiotalet höll sig Hanseforss El och Musik väl framme till stor del tack vare Kurre Arpenryd som han nu kallades. Han spelade också med i Knoppen Orrebjärs kvartett fast där kallades han Kurre Slam Arpenryd. Den uppmärksamme lyssnaren förstår varför.
   Han visste allt om stereo och hi-fi och kunde vid arton års ålder skilja på Callas och Tebaldi. Musiken var hans värld. Men det var inte hans moders värld. När hon sa till honom att göra i ordning efter sig så sa han att O. O. Man. Han diggade inte alls det där och O. O. Man... var livet kass. Dödskass... Sten kass och O. O. Man, var han trött på tekoppar och disk och O. O. Low. Real Low.
   Hans moder förstod honom inte i såna ögonblick utan stirrade på sin son som vid detta tillfälle var 1,87 lång och hade nåt som skulle föreställa ett litet skägg under underläppen, ett litet Gillespieskägg alltså... ett sånt där O. Man. Bopskägg alltså.
   Hon stod och såg på detta långa fjuniga vidunder som talade så konstigt och som gick så kutryggig och som envisades med att klippa av sig allt håret fast han egentligen hade hennes hår och hon förstod att detta var brytningens tid. Hennes son var vuxen nu. Eller vad man skall kalla det. Hon kände att hon inte längre kunde bo ihop med honom i alla fall. Det var något främmande med honom. Något som hon inte ville ha i sitt hus. En lång gänglig drasut som sa O, O, O. Det gick inte.
   Och så ställde han aldrig in tekopparna efter sig, än mindre sköljde av och diskade dom.
   Och omkring sin tjugonde födelsedag flyttade Slam Arpenryd in i ett förhyrt rum hos en tant på Östermalm och i den vevan slutade han också hos Hanseforss El och Musik för att i stället börja hos Dukes Skivbar på Skeppargatan. Nu var han expert. Han spelade inte längre med Knoppen Orrebjär stadigt utan frilansade i stället och hade suttit in med Sune Spångberg, Lasse Bagge och såna där.
   Hans tal var nu helt codefierat. Stannade man honom på gatan och bad om en tändsticka såg han förvirrat på en och mumlade Tändsticka, Ständticka, O. Never touch the stuff, va e re om, har jag gjort nåt, blow man blow. Akta dej för elden broder, ta det i låret. Och gick.
   Men i affären eller rättare sagt skivbaren uppehöll han en sorts normalkanal som man kunde nå honom på särskilt om det var klassisk musik man ville köpa. Då kunde hans språk falla sönder och kvar stod då de tvåhundra vanliga ord som han använde vid försäljningen av män sådana som Beethoven och Varese. Fast Varese var på gränsen. Percussion man, percussion. Hans tal var alltså nästan obegripligt. Varken ja eller nej utan mest O O O.
   I denna veva fullgjorde han också sin värnplikt. Han var ingen lysande soldat och hade dessutom fått för sig att det var furiren som skrivit de mot Slam riktade krigslagarna. Så var naturligtvis inte fallet även om furiren så småningom med såväl sergeantens som löjtnantens hjälp såg till att de efterlevdes.
   Svårast var förlusten av det lilla skägget som inte av militären räknades som skägg och då han uppmanades att antingen låta skägget växa eller också raka av det så visste han att han förlorat. Skägget växte inte mer. Det räckte bara till den lilla O-boppen och dessutom så sa man inte bop längre så skägget försvann. Efter någon månad rätade han även på ryggen även om det tog emot och illustrerade således den tes som generalmajor Almgren sedermera lade fram. Att det inte finns några raggarproblem i det militära ty efter någon vecka kan man inte se vilka som är raggare eller ej.
   Nu var ju inte Slam eller Kurt Olof någon raggare utan en musiker. En människa till hälften Bone. Och vad det betyder. Ja det är med det som med swing, vet man inte vad det är så går det inte att förklara.
   När han kom ut ur det militära återupptog han sitt arbete på Dukes Skivbar. Där hade man nu utökat och börjat sälja TV-apparater.
   Och nu mina damer och herrar. Nu börjar det hända saker i Kurt Olofs liv.
   En dag inkommer nämligen i Dukes Skivbar fröken Katarina Ekberg. Hon är så snygg. Ja, säger Kurt Olof senare, hon var så snygg som... som... som... Ja sen kunde han inte mer, men så långt var det vanlig svenska i alla fall. Och egendomligt var det att han valde sina föräldrars språk när han för första gången i sitt liv skulle uttrycka något som verkligen engagerat honom fast det inte hade med musik att göra.
   Katarina Ekberg ber att få höra litet Billie Holiday. Bara en sån sak. Hon var givetvis också Kurt Olofs favorit och en ung flicka som kommer in och ber att få höra ett Billie-Holiday-album i stället för ett med Helen Shapiro det är inte vanligt. Kurt Olof öppnar sina annars ständigt halvslutna ögon och säger Billie, comin' right up.
   Och så sitter dom där, de två unga och lyssnar på Billie Holiday. De ser inte in i varandras ögon eller något annat fånigt utan drömmer sig tillsammans tillbaka till tiden för deras födelse 1938 respektive 1940 när Teddy Wilson ackompanjerade Billie Holiday och Benny Carter var med såväl på alt som trumpet. Och så försjunkna tillbringar de det första mötets första skälvande timmar.
   Klockan sex stänger affären och Katarina går. Kurt Olof känner sig varm på något sätt och för första gången i sitt liv längtar han efter ett bad. Det händer saker, eller hur.
   Han går hem till sitt ensamma hyresrum på Storgatan gnolande Sugar, you're my darlin' Sugar. När han kommer hem sitter han stilla på sitt rum och tänker: Vad skall jag göra? Hur skall jag få träffa henne igen.
   Då knackar hyrestanten på dörren och säger att det är telefon. Han rusar ut och svarar
   Hallå
   Jasså är det du, morsan.
   Hej.
   När då?
   På söndag.
   Ok.
   Jag kommer.
   Fint.
   Hej då.
   Vad har tagit åt honom? Säga ja tack till en inbjudan från morsan att komma på kaffe en söndagseftermiddag. Vad har hänt honom. Har han fått smör i bollen? Har kulan börjat smälta? Ding. Har han fått. Knäpp-ding.
   Morgonen därpå tvättar han sig under armarna innan han går till jobbet. Lyckan. Vad är lyckan. Kärleken. Det är höst. Ganska sen höst men ändå surrar luften av tusen lärkor, näktergalar lyfta tak och sväva kring med dem. Hela Stockholm jublar och drillar. Han är kär. Men samtidigt är det svart och mörkt. Ja i samma ögonblick som solen gör höst till vår försvinner den in i den mörkaste vrån och sitter där och kulnar inför den ohyggliga ensamheten kring Kurt Olof som nu inte är Slam ens med sig själv. Nej nu är han en ensam och naken Kurt Olof på väg till Dukes Skivbar. Ty aldrig aldrig mer skall han träffa henne. Han vet inte ens vad hon heter. Hitintills är det bara vi som vet att hon heter Katarina Ekberg. Kurt Olof vet ingenting. Han snubblar halvsnyftande fram på Storgatan gripen av sin egen väldiga tragik. Han kommer in i affären Hänger av sig rocken går ut igen till disken och där... där... Allt blir vår igen. Titta så listigt Hedvig Eleonora kyrka svävar bort... hör alla änglarnas flöjter
   Herbie Mann leder dom... vad är det dom spelar änglarna... jo det är Laura... äntligen... där är hon igen... i sitt hjärta börjar Kurt Olof gnola — (Laura) — ett meningslöst lyckognol — o där är hon... och hon kommer bara rakt in och går rakt fram till honom och säger att hon bestämt sig. Hon tar Billie-Holiday-albumet.
   Kärleken ger Kurt Olof mod.
  — Jaha, säger han på korrekt svenska. Och hur var namnet, tillägger han sen en aning blygare.
  — Katarina, viskar hon, men jag kallas Kajsa.
  — Fel, säger han och ser in i hennes ögon. Jag kommer alltid att kalla dej Katarina.
  — O, säger hon.
  — Nej, säger han. Inte o, som vore den tiden slut. Jag heter Kurt Olov.
   Och så har de då äntligen träffats och bytt namn. Hon stannar hela förmiddagen i skivbaren och tillsammans spisar de igenom Jay and Kay som Kurt Olof visserligen tycker är litet gammalmodiga men som det i alla fall svänger om. Och svänger gör det om allting nu i kärlekens tecken. Det svänger om Östermalmstorg dit han går med henne på sin lunchtimme. De gå på Puerta del Este och äta lunch. Hon dricker mjölk och han tar en Fagott.
   De är som två kuggar som konstruerats för varandra men aldrig träffats. Och som nu när mötet äntligen sker finner en stor glädje i att de passar varandra så precis. De låter sina tankars hjul gå runt runt och häpnar över att varje kombination går utan törnar och skavningar. Som gjorda för varandra. Äntligen passar den slitna klichén.
   Hon följer honom tillbaks till skivbaren och nu några ord om Kurt Olofs chef. Han hette Hasse Duke Person och hade spelat trumpet i Ove Kjells orkester på den tiden Roffe Erikson var med. Simon spelade bas, Hasse Theselius på första alt. Vilket band. American Patrol. Vilket band. Duke Person var född 1920 och kunde alltså teoretiskt vara Kurt Olofs fan. Mentalt sett var han mindre lämpad för denna uppgift. Från att ha varit vad man kallar en slarver hade han sedan han öppnat eget blivit en så kallad snålis. En man som inte spenderade något öre på någonting annat än kapitalsamlingsräkningen och som ansåg att allt egentligen var förkastligt. Det fanns en tid då Duke gärna dröjt sig kvar på restaurang Pilens Tvåa men den tiden var nu förbi, förträngd, förskjuten, dold och slutligen glömd.
   Han hade anställt Kurt Olof och behållit honom därför att han trott och det visade sig att han hade rätt i sin förmodan att ungdomen talade ett annat språk idag än när han själv var ung. Och eftersom han inte förstod vad Kurt Olof sa så hade han korrekt nog utgått ifrån att denne var en representant för den ungdom som talade sitt eget språk.
   Men nu hade han börjat tröttna på den här eviga musiken. Varför kunde inte ungdomarna nöja sig med att spela gamla fina Miller-låtar. Det hade dugt på hans tid. Möjligen litet Basie. Men det här tutet med Coltrane och vad dom hette. Vad var det för nåt? Ingen melodi. Inga utav dom gamla standardlåtarna. Det var därför han bestämt sig för att långsamt övergå till att sälja mer radioapparater och TV än grammofonskivor.
   När Kurt Olof kom tillbaks från lunch och hade med sig den där flickan igen som suttit där hela förmiddagen blev Hasse Duke Person arg. Han bad om ett privat samtal och sa: Hörrödu Slam eller Kurt eller vad du vill. Om du tänker stanna här så får du allt ta och sälja några TV-apparater. Det var allt han sa och sen gick han på lunch själv.
   Katarina kunde inte stanna längre än till två och på de timmar som återstod sålde Kurt Olof tre TV-apparater.
   Kurt Olof fick på något sätt för sig att det var nödvändigt för honom att stanna på Dukes Skivbar. Det var förenat med hans lycka. Det var där han mött Katarina. Dukes Skivbar fick han inte svika. Han sålde en omätlig mängd TV-apparater. I samma veva avled en faster till Hasse Duke Person. Fastern hade haft en pappers- och musikaffär i Gävle och överlät nu den på sin brorson. Hasse Person sålde Dukes Skivbar till Kurt Olof. Han skulle betala av på tre år.
   Så hösten 1961 gifte sig Kurt Olof och Katarina och Kurt Olof öppnade eget. Man hade fått en lägenhet i Rågsved genom vad som kallas oanständig tur och babyn väntades till våren. Den där söndagseftermiddagen om ni minns den då Kurt Olof skulle gå till sin mamma och dricka kaffe hade mamman klagat över att det inte var detsamma på maskinfirman längre under den nya chefen.
   Så våren sextiotvå anställde Kurt Olof sin egen mamma att sköta postorderavdelningen. Det gjorde hon perfekt. Hon lärde sig snart att Zoltan Kodály inte hör hemma i paket samman med Laila Westersund. Redan hösten 1962 var affären betald. Den tillhörde nu Kurt Olof.
   Vad skulle man kalla den. Katarina såg upp från sitt babybestyr och sa att det fick pappsen bestämma.
   Och mamman. Ja hon hade börjat förlika sig med sin son och tänkte att hon skulle visa att hon förstod så hon föreslog:
   Slams Skivbar.
   Men då blev Kurt Olof nästan upprörd och på oklanderlig svenska sa han: Är mamma från vettet, det skulle se ut det. Mamma glömmer att jag har barn. Nej Arpenryds Radio och TV skall den heta. Förresten skall vi minska på skivförsäljningen och mer koncentrera oss på TV-apparaterna. Snart kommer en andra kanal och det är vår stora chans, förstår mamma.
   Ty Kurt Olof före detta Slam Arpenryd var nu vuxen eller en tråkmåns eller en familjeförsörjare eller mogen eller vad ni vill.
   Nåt annat var han i varje fall. Men ändå hände det att hans hitta tog några gamla corny fraser från slutet av femtiotalet när han såg sin hustru och sitt barn.
  — O man, kunde han då mumla för sig själv men det inskränkte sig vanligen till detta.

Ur Pär Rådström i press och radio, Bokförlaget PAN/ Norstedt 1968.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki