Fandom

Svenskanoveller Wiki

Snäckan

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share
Snackan 1.jpg


   Av: Bertil Lagerström
   
   DET var den sommarn med fyrverkerit, som farbrorn med röda näsan hade tänt på. Och far kom med en båt den sommarn och båten hade snuva. Han solbadade för mycket... och lärde sig fånga lake. Men det var något annat också. Det där med fyrverkerit var i augusti, men hela sommarn var det där med Inga och Nisse Håll på båten, han med den dubbla överläppen.
   Han och mor sprang den knastrande stigen ner mot dova vågslagen. Båten hade råmat på fjärden. Och stigen var smal och gräset vasst: strök mot hans såriga ben. Härligt kändes det att rusa så där huvudstupa nerför branten! Man kunde inbilla sig att en av dom där lömska huggormarna låg på lur inne i gräsvärlden för att hugga en i skinkan om man snubblade. Och man snubblade ofta. Dom stackars jodfläckade knäna dunkade hårt emot jorden och gruskornen åt sig in under skinnet och bildade blåa landskap som man kunde titta på om kvällarna i fotogenlampans susande, gula sken.
   Sen kom då båten med snuvan, han kallade den så för att den hade en våg av vit fradga om nosen. Det var en mulet bortblåsande rök från skorstenen. Den liknade inte fattig stugrök eller röken från eldarna på jamboreen eller röken från fars dräktiga cigarrer. Båtröken levde ... en tjock, böljande plym bredde den fruktansvärde maskinisten helt fräckt över deras färd. Han tänkte att röken var så där svart och bolmande för att maskinisten var elak. När båten låg och stånkade vid bryggan och alla sommargästerna kom i land stod maskinisten oberörd i sin lucka strax ovanför vattenlinjen. Hettan slog upp från hans heta grop. Dom håriga underarmarna höll han korsade och det lyste tatueringsblått under det svarta luddet. Den var han rädd för
   Far tog mor under armen. Nisse Håll stod vid pållaren och flinade. Var är Inga, sa far. Det visste ingen. Nisse Håll stod där och flinade med sin dubbla överläpp, drog trossen av pållaren och tog spjärn mellan båtens försilvrade räcke och bryggkanten. När snuvan dunkade bort igen på väg till nästa brygga kände sig Stellan lättad.
   Dagarna gled förbi skimrande och overkliga. En morgon kändes världen som nyskurad. Åskan hade skrällt på natten och Stellan hade legat och lyssnat. Han var rädd för dom molande dånen och dom knastrande ljuden när det lät som om enorma pappersblad revs itu av ilskna jättehänder. Men han fröjdade sig åt blixtarna och beundrade barfota bakom fönstret dom väldiga guldsprickorna som sekundhäftigt slogs in i den tryckande natthimlen. Regnet kom med en hyssjning långt bortifrån och så trummade tusentals ivriga nattfingrar mot taket tätt ovanför hans huvud. Gryningen kom och han kunde höra ån jäsa. Regnet fortsatte att falla och ån svällde hastigt. Det lät som många röster, som om många munnar på en gång suckade och pratade under dom gröna, repiga vattenvirvlarna. Han slängde på sig kläderna och rusade ut.
   Väldiga flottor av hoppackad vass kom drivande, svängde makligt runt på det sjudande vattnet, möttes, törnade ihop, Skildes och svängde på nytt som paren i en allvarsam dans med invecklade turer. Några av dom fastnade mot spången. Trycket kom den att bågna och knaka och repen skrek högt på hjälp. Dom oljiga, blanka vattenmassorna delades fräsande mot dessa hejdade vassruggar av tusentals tunga, fullsugna rör. Ibland lossnade en tätpackad klump och försvann med ett hemskt gurglande under spången för att dyka opp ett stycke nedanför och ruska på sig som en hund innan den på nytt obscent guppande och ful gled in i den seriösa vattendansen.

Snackan 2.jpg


   Det var ett skådespel som passade hans ögon. Namn på lästa floder dök upp i hans hjärna och han tänkte: Mississippi ... Mississippi ... med ett hjärta som sprängde av längtan. Efter vad? Det visste han inte, bara att det var något mycket betydelsefullt, mycket märkvärdigt, något som man nästan kunde gråta och skratta åt på samma gång.
   Vid elvatiden kom en karl i en eka som liknade bondens likkista i lidret — bonden som hade allt klart för sin egen begravning. Karlen stod och vägde på benen i den trubbiga fören och manövrerade skickligt sin farkost med en stör. Han hade slokhatt på huvudet och den dröp som våt mossa och vattnet droppade nerför hans skrovliga, hoptorkade ansikte. Stellan stod på sin sida om spången och såg på när karlen tryckte ner några av dom vresigaste ruggarna med stören. Det gnällde hjärtskärande i spången när repen med en utmattad rörelse svängde tillbaka i sitt normala läge.
   Sen blev himlen torr och grå. Vin- den tog i och ruskade vattnet ur trädkronorna. Det plaskade och stänkte trevligt överallt. Stellan bröt loss en alkvist och strök med den över ansiktet. Lite vatten fångades opp av hans läppar och smakade kallt och beskt. Molnen tog till flykten över den grumliga, låga skyn. Två anddrakar kom fallande snett genom luften. Dom sträckte ut benen, krökte ryggen och landade med ett plask. Men dom lyfte smattrande igen. Strömmen var för strid. På andra sidan stranden där vassen var tätast kämpade en sothöna efter fotfäste. Vattenmassorna blev grågula, det var solen som gläntade på molnens zinkgrå luckor.
   Från vägen hördes bullret av en tung bil.
   När Stellan sprang opp för den halkiga åslänten såg han att det var slaktarn. Hans fula lastbil stod på kullerstensgården utanför lagårn mitt i andmaten, som Stellan brukade knia och ge åt kycklingarna. Tant Elsa stod med dom fräkniga armarna i kors över bröstet och pratade med slaktarn. Han var kortväxt och hjulbent i .blårock och smutsig vegamössa. Han hade stövlar av grovt mönstrat läder. Det kom honom att se farlig ut i Stellans ögon.
   Han kanske behöver en hammare, hörde han tant Elsa säga. Slaktaria grymtade och gned med baksidan av handen över sin gulröda, vassa mustasch. Sen makade han sig närmare den repiga lagårdsdörren, öppnade den och klev ovigt in. Stellan smet efter. Tant Elsa såg honom väl, men kom sig inte för att köra bort honom. Hon klagade ofta över att hon var »trött i huvut».
   Inne i lagårn var det hemtrevligt och tryggt. En ko stod inne. Hon hade fått juvret uppslitet på en taggtråd. Hon vände på huvudet och blängde likgiltigt på slaktarn utan att sluta idissla.
   Det var inte henne slaktarn sökte utan hennes sista kalv som stod i en kätte längst in. Tjuren stod också inne. Han gav till ett oppkäftigt böl som en trumpetstöt när slaktarn gick förbi. Slaktarn öppnade grinden till kätten. Sen fick han syn på Stellan.
   Maka på dej, sa han vänligt. Så jag kommer fram med kalven! Ska kalven bort? Slaktarn utstötte ett konstigt ljud som skulle föreställa skratt. Ja, det kan man säja! Han ska bort ... jo, jo!
   Stellan förstod ingenting, han var för liten. Kalvstackarn snavade mot tröskeln i dörren men föll inte. Utanför i blåsten stod tant Elsa. Slaktarn gick ett par meter åt sidan och förde kalven med sig i grimskaftet. Nu stånkade slaktarn och böjde sig ner efter en sten och vägde den i handen. Stenen var rund och slät. En massa svartmyror sprang yrvakna omkring på ytan. Alldeles oväntat slog slaktarn till kalven i pannan. Det lät som när man kastar näck i vattnet. Kalvstackarn sjönk ner på knä med ett dumt, stirrigt uttryck i ögonen. Ett ögonblick stod han orörlig i den ställningen, sen vältrade han över på sidan. Stellan svalde. Han tittade förfärad rakt in i kalvens ljusbruna öga som hastigt förglasades. Knivbladet glimmade till när slaktarn stötte in det i kalvens darrande, varma strupe. Blodet började skvala. Det var ofattbart! Blodet rann mellan kullerstenarna som mönja. Andmaten blev våt och röd. Stellan tittade på tant Elsa. Hon stod och såg lite otålig ut för att blåsten rufsade till henne i håret. Du förstår att kalven ska säljas inne i stan, sa hon.
   Han svarade inte, bara nickade. Han ville springa bort, men någonting starkare än han höll honom kvar. Han såg på när slaktarn lyfte upp den blodtomma, slankiga djurkroppen och slängde den i dammet på lastbilsflaket. Sen fick han fram en illa hanterad plånbok ur den blå rocken. Ett monogram av försilvrad plåt som var slarvigt påsytt dinglade på hörnet slaktarns initialer. Han vätte på tummen när han tog fram pengar.
   Stellan stod obeslutsam och tittade på blodpölen där kalven nyss hade legat. Blodet grenade ut sig i meningslösa mönster mellan kullerstenarna. Några glatta vetekorn simmade överst på den lackliknande ytan. Lastbilens motor började morra. Stellan böjde sig ner, fick upp slangbågen, siktade och sköt. Han hörde stenen smälla mot plåten på förarhyttens baksida. Sen körde bilen med kalven och slaktarn sin väg.
   Solen var i moln igen. Gården, vägen, fälten ... allt blev grått. Han gick tvärs över vägen och in i trädgårn. Ett ljud hördes från bersån. När han smög sig fram fick han syn på Inga. Hon halvlåg i en tältstol med dom bara benen i kors över varann som en stor gräshoppa som tänker börja gniddelignia. När hon fick syn på honom rynkade hon pannan och såg förolämpadpad ut.

Snackan 3.jpg


   Det är fräckt av dej och komma och smyga så där. Du spionerar på mej. Jag visste inte att du var här, sa han sanningsenligt. Han blev alltid illa till mods när systern såg på honom så där. Jag letar efter Lenne, sa han. Ja, gå till honom du, sa Inga. Och låt mej vara i fred! Vad är det för bok du läser? Ingenting som du begriper i alla fall... Sen sken hon opp lite. En väldigt spännande bok är det, Stellan!
   Courts Mahler heter den som har skrivit den! Kurtschmaler ... konstigt namn, sa Stellan. Han är nog inte svensk, va?
   Hon bevärdigade honom inte med något svar utan tittade viktigt ner i boken igen. Inga, sa Stellan sen, varför sa mor häromdan att det är synd att du är äldre än mej? Inga suckade och sänkte boken igen. Såna dumheter, fräste hon. Hon menade att jag är sex år äldre än dej begriper du väl din dumsnut. Du är en liten glytt!
   Han stod en stund och vägde på ett ben.
   Och du är kär i Nisse Håll med dubbelläppen, skrek han ursinnigt. Det ryste över ryggraden på honom när han sprang därifrån som om han hade gjort något förfärligt och brottsligt. Men innerst inne kände han sig nöjd med sig själv för att han hade sagt det.
   Kalven och slaktarn hade han glömt när han nu sprang neråt ån igen. Där träffade han på Lenne. Lenne hade två skatfjädrar instuckna i sitt toviga hår och en pilbåge i handen. Bågen var gjord av enträ i två stycken, sammanhållna av spik och lindad med järntråd. Det var en fin båge. Stellan visste att Nisse Håll hade gjort den. Han hade velat ha en själv, men han hade aldrig vågat fråga Nisse Håll. Det var något som stod emellan.
   Dom andra är på holmen, sa Lenne. Vi håller på med en vasskanot. Kom så går vi till dom!
   Ån svallade fortfarande lika hög. Från. holmen kunde dom höra dom andra pojkarnas ljusa röster skära genom bruset. Stellan tittade åt spången — den såg så vanlig ut — sen tog han av sig skjorta och byxor. Lenne flämtade till. Men om du inte bottnar? Då simmar jag väl, svarade Stellan. Han njöt intensivt. Men det är bäst du tar spången som inte är så säker.
   Han skårades lite när han skulle vada ut. Han kände att Lenne blev ledsen. Ta du spången, Lenne, sa han ivrigt. Så stack han fötterna i det framrusande vattnet. Det skvalade och stänkte och kittlade honom om benen. En lyckokänsla steg inom honom, han kände sig som en erövrare. Vattnet kom högre och högre. Det började bli svårt att hålla balansen. Han visste att han var noga iakttagen både av Lenne och pojkarna på holmen och det kom dom framkrypande farhågorna för riskerna i hans flodövergång att dra sig tillbaks. Han spärrade ut handflatorna och använde dom som fenor i vattnet. Snart var botten inte jämn och grusig längre utan blev full av revlar och stenbumlingar. Han förstod att han rätt som det var skulle f alla pladask framstupa och därför blev han inte rädd när det verkligen inträffade. Strandlinjen snurrade runt för hans vattenblinda ögon. Det sög och brusade i öronen, men fortfarande fanns glädjen ren och stark kvar i hans kropp. Strömmen drog honom girigt med sig. Innan han kom på rätt köl i vattnet var han redan i höjd med holmens bortersta spets. Men han var inte rädd.
   Han hade hamnat i en kall, kokande gryta. Motståndslöst sögs han in i den risslande flodbågen, han svängdes runt av dom lekfulla virvlarna medan stränderna gled förbi på båda sidor som en grön, overklig film.
   Han frustade ... blinkade ... och så såg han med ens den sista raka sträckan av vältrande vatten ända ner till mynningen i sjön. I kröken hade han väl haft en liten möjlighet att dra sig ur vattnets våld, nu var det ett utsiktslöst företag. Vattnet ägde honom, bar honom med sig allt hetsigare med sin inneboende längtan att få tömma ut sig i sjöns lugna vattensköte. Ja, han måste följa med.
   Åmynningen kunde han på sina fem fingrar. Det fanns några skarpa stenar i sista biten av den sammanträngda rännan, men å andra sidan hade nattregnet höjt vattenståndet. Kanske regnet skulle rädda honom, tänkte han. Kanske var det klapprandet av små vänliga regnfingrar som han hade hört mot sitt tak på natten. Kanske var det just de hundra eller tusen droppar han hade hört, som nu fyllde ån tillräckligt .för att höja hans mjuka ma- ge över mynningens stenspetsar.
   Nu blev det behagligt att segla utan båt. Han låg på mage och tog bara ett simtag då och då. Vattnet blev varmare. Han närmade sig själva utloppet, som skymdes av nerhängande alars och pilträds, vattenälskande kronor. Något gråvitt som inte var vatten skymtade tätt framför honom, men han hann inte bli rädd förrän han var förbi det. Farten var för hisklig. Han kände ett mjukt pirrande i magen. En svart stock kom störtande förbi och dök som en säl i det gröna suget ... Och så, snöpligt och Oförberett, var hans väldiga äventyr avslutat och han låg och flöt ett stycke från sjöstranden lika lugnt som om han hade hoppat i från bryggan som han brukade. Lite avkyld både till det yttre och inre simmade han sakta i land och ställde sig att titta ut över sjön mycket trött och naken.
   Sen kom missmodet och fruktan för straff. Pojkarna skulle tro att han hade drunknat. Kanske Lenne just nu stod där hemma och berättade om alltsammans. Han måste hem kvickt.
   Det blåste fortfarande och skinnet knottrade sig på honom. Han lämnade den steniga strandskoningen och trängde sig in bland dom risiga buskarna med ormbunkar och mossor och sprintande ödlor. När han hukade sig ner undkom han vinden och hade plötsligt en liten värld för sig själv där han kunde ha det tryggt och hänge sig åt hemlighetsfullt skimrande drömmar. Han petade undan en torr gren med tårna och satte sig ner. Lite vit skursand i hans kupade hand blev till en sval, skön symbol för den rika, underliga världen. Vinden tjöt häftigt och argt men på andra sidan snårmuren kluckade vågorna vänligt förmanande. Outtröttliga ... Han sov inte, men . drömde att han var en snäcka, oppslängd av vågorna från vattnet där han hörde hemma, men hans skal var fast och tätt och slöt skyddande till omkring hans kropp. Snäckan var mellan honom och världen och den skyddade honom mot allt som han inte förstod. Allt som var farligt... som slaktarn och åskan och allt det andra.
   Sen började hans hjärta klappa. Han hade hört röster på avstånd och sen ett skratt som. han kände igen. Försiktigt reste han sig opp och spejade. Nere på stranden stod en karl i blåställ, och byxlinningarna fladdrade om smalbenen på honom. Och så var. det Inga, hon stod tätt tryckt mot karlen och såg ut som ett barn i en jättes famn. Han glömde att han nyss hade varit en snäcka. En skymt av Ingas ansikte bakom den blå jättens axel gjorde honom rädd. Hon såg så konstig ut, det såg ut som om hon grät ....men på samma gång kunde han höra henne skratta. Tänkte Nisse Håll slå ihjäl hans syster! Som slaktarn hade gjort med kalven. Nej ... nu slog Inga armarna om jättens hals och han lyfte opp henne så att hon satt som han själv brukade sitta hos far när det ibland hände att far lekte med honom. Jätten vände sig oförberett helt om och började gå rakt mot den plats där Stellan stod med sitt glömda skal och Inga hade han med sig som byte.
   Då sprang han och medan han sprang kom gråten — han visste inte varför. Lenne och pojkarna stod i en ring på stranden bredvid spången och mitt i ringen låg hans kläder. Medan han drog dom på sig berättade han om färden på ån. Dom andras beundran fyllde honom proppfull med lycka. Den där lyckan var det enda han var medveten om när han sprang opp för att äta. Han åt sig mycket mätt för det fick han. När, Inga kom in lite senare flammade hans intresse opp ett ögonblick och han tittade nyfiket på henne. Hon såg ut precis som vanligt, det kanske var han själv som hade förändrats.
   Men när det hade blivit natt och han inte kunde somna utan låg i sängen och drömde vakendrömmar kom han åter att tänka på snäckan som han hade lämnat kvar på stranden. Han visste att han var liten och lika betydelsefull som en liten myra i det stora hela, men så mycket förstod han ändå att han måste klara sig utan snäckskal för resten av sitt liv.
   Så blev det också.
   Den där sommarn var den längsta i hans liv. Den var fylld av märkvärdiga upplevelser. Som till exempel fyrverkerit som farbrorn med röda näsan tände på. Och laken som han fångade. Allt det där försvann med åren. Det enda som stannade i minnet var känslan för det där hårda skyddande skalet, som han hade lämnat kvar på en strand en tyst dag i juli.

Källa: All världens berättare 1949 nr 5

Snackan 4.jpg


   Ill.: Ulla Sundin

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki