FANDOM


Av Stephen King

KLOCKAN VAR EN kvart över tio och Herb Tooklander funderade på att stänga för kvällen, när mannen i den flotta överrocken och det vita, stirriga ansiktet kom inrusande på Tookeys Bar som ligger i norra delen av Falmouth. Det var den 10 januari och den tid då de flesta människorna har lärt sig att leva med alla de brutna nyårslöftena. Utanför tjöt en helvetes nordostlig vind. Det hade fallit femton centimeter snö redan innan det blev mörkt, och snön fortsatte att vräka ner hela tiden. Vi hade sett Billy Larribee fara förbi två gånger redan med stans snöplog. Andra gången sprang Tookey ut med en öl till honom — en ren barmhärtighetsgärning skulle min mor ha sagt, och gudarna ska veta att hon drack en hel del av Tookeys öl på sin tid. Billy hade talat om att de höll stormen stången ute på huvudleden, men att småvägarna var avstängda och skulle förbli så ända till nästa morgon. Portlands radio förutspådde ytterligare tre decimeter snö och en vindhastighet av arton sekundmeter som skulle blåsa ihop snön i drivor.
   Det var bara Tookey och jag där i baren, och vi lyssnade på stormen som tjöt kring takfoten och fick eldflammorna att dansa i den öppna spisen.
  — Ta dig en färdknäpp, säger Tookey. Jag tänker bomma igen nu.
   Han hällde upp en åt mig och en åt sig själv, och det var då som dörren for upp och den här främlingen kom instapplande. Han hade snö upp till axlarna och i håret precis som om han skulle ha vältrat sig i florsocker. Vinden skickade in en sky av pudersnö efter honom.
  — Stäng dörren! ryter Tookey åt honom. Är du född i farstun, kanske?
   Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så rädd karl. Han var som en häst vilken ätit brännässlor hela eftermiddagen. Han rullade med ögonen mot Tookey.
  — Min fru ... min dotter ...
   Han föll ihop på golvet, totalt avsvimmad.
  — Det var som tusan! säger Tookey. Booth, stäng dörren, är du bussig.
   Jag gick bort och stängde den, och det ska jag säga, att det var ingen lätt sak att få igen den med vinden pressande på från andra hållet.
   Tookey stod på knä och höll upp killens huvud. Han slog honom på kinderna. Jag gick fram till honom och såg genast att det var riktigt illa ställt. Hans ansikte var eldrött med grå fläckar här och var, och har man bott i det vintriga Maine ända sedan Woodrow Wilson var president, vilket jag har, då vet man att de där grå fläckarna betyder frostskador.
  — Han har svimmat, sa Tookey. Hämta konjaken från den bakre hyllan, är du bussig.
   Jag hämtade flaskan och kom tillbaka. Tookey hade knäppt upp överrocken på killen som hade hämtat sig en aning. Han låg med halvslutna ögon och muttrade någonting alldeles för lågt för att man skulle kunna tyda det.
  — Häll upp i kapsylen, säger Tookey. — Bara i kapsylen? frågar jag honom.
  — Det där är rena dynamiten, säger Tookey. Finns ingen anledning att ta livet av honom. Jag hällde upp i kapsylen och såg på Tookey. Han nickade.
  — Häll i honom bara.
   Jag hällde. Det var märkvärdigt att skåda. Mannen darrade till i hela kroppen och började sedan hosta. Ansiktet blev rödare. Ögonlocken, som hittills hade varit halvslutna, for upp som ett par fönsterluckor. Jag blev nog lite skrämd, men Tookey reste bara upp honom, som om han var en stor baby, och dunkade honom i ryggen.
   Mannen försökte kräkas och Tookey gav honom en ny dunk i ryggen.
  — Försök att hålla kvar konjaken, säger han, det där är dyrbara droppar.
   Mannen fortsatte att hosta, men han började lugna ner sig nu. Det var först nu som jag fick mig en riktig bra titt på honom. Stadsbo, det var ett som var säkert. Antagligen någonstans från södra Boston, gissade jag. Han bar glacéhandskar, dyrbara fast tunna. Han hade säkert flera gråvita fläckar på händerna, och han kunde skatta sig lycklig ifall han inte miste en eller ett par fingrar. Rocken var av den flotta sorten — måste ha kostat trehundra dollar eller så, såvitt jag kunde bedöma saken. Han hade ett par mycket små kängor på fötterna, vilka knappt räckte upp över vristerna, och jag hade mina funderingar över hur det kunde stå till med hans tår.
  — Bättre, sa han.
  — All right, sa Tookey. Kan ni ta er bort till brasan?
  — Min fru och min dotter, sa han. De är kvar där ute ... i stormen.
  — Ja, av ert sätt att storma in här, så trodde jag knappast att de satt hemma och tittade på TV, sa Tookey. Men ni kan lika gärna komma fram och berätta det vid brasan som här på golvet. Ta tag i honom, Booth.
   Han tog sig upp på fötter, fast han stönade till en aning och mungiporna åkte ner av smärta. Jag undrade över hans tår igen, samtidigt som jag undrade över Gud som kunde tillåta att sådana här dårar från staden New York åkte omkring i södra Maine mitt i den allra värsta stormen.
   Och jag undrade över om hans fru och den lilla flickan var något varmare klädda än han själv.
   Vi släpade i väg honom till den öppna spisen och parkerade honom i den gungstol som gamla mrs Tookey älskade att sitta i ända fram till sin död -74. Det var mrs Tookey som var ansvarig för det mesta på det här stället, och det hade till och med skrivits om det i Down East och The Sunday Telegram. En gång fanns det faktiskt en artikel i Bostontidningen Globes söndagsbilaga. Det är egentligen mera en ölpub än en bar, med det stora trägolvet som är sammanfogat med träpluggar i stället för spik, bardisken av lönnträ, det gamla taket med synliga takbjälkar och den enormt stora öppna spisen byggd av natursten. Mrs Tookey fick vissa idéer i skallen efter artikeln i Down East och ville börja kalla stället för Tookeys Värdshus eller Tookeys Rastställe, och jag måste ju hålla med om att det finns i de namnen en klang av nybyggarsamhälle, men jag föredrar nog det gamla enkla Tookeys Bar. Det är en sak att malla upp sig på sommaren när hela delstaten dräller av turister, men en helt annan på vintern när man måste komma överens med sina grannar, som också råkar vara de enda kunder man har då. Och det hade gått många vinterkvällar i stil med den här då Tookey och jag satt där ensamma och drack vattenblandad whisky eller kanske bara ett par öl. Min egen Victoria kilade vidare -73, och Tookeys Bar var det enda stället dit man kunde gå där det fanns tillräckligt med röster för att dämpa det stadiga tickandet från dödsuret inom en — även om det så bara var Tookey och jag, så räckte det. Jag skulle inte ha tyckt det vara samma sak ifall stället hette Tookeys Rastställe. Det låter kanske dumt, men det är sant.
   Vi placerade den här killen framför brasan och han började skaka värre än någonsin. Han höll sig om knäna och tänderna skallrade och ett par droppar klart slem droppade ner från hans näsa. Jag tror att han började inse att ytterligare femton minuter där ute skulle ha inneburit döden för honom. Det är inte snön som gör det, utan den kyliga vinden. Det är vinden som stjäl kroppsvärmen.
  — Var körde ni av vägen någonstans? frågar Tookey honom.
  — E-en mil s-söderut härif-från, svarade han.
   Tookey och jag såg på varann, och plötsligt kände jag hur jag blev kall. Iskall.
  — Säker på det? ville Tookey veta. Menar ni att ni har gått en mil genom all den här snön?
   Han nickade.
  — Jag tittade på kilometerräknaren när vi passerade genom stan. F-följde en vägbeskrivning ... skulle hälsa på min frus s-syster i Cumberland ... har aldrig varit där förut ... vi är från New Jersey ...
   New Jersey. Finns det någon som kan vara dummare än en New York-bo så måste det vara en kille från New Jersey.
  — Är ni säker på att det är en mil? krävde Tookey att få veta. — Ganska så säker, ja. Jag hittade avtagsvägen, men den var igensnöad ... den var ...
   Tookey grabbade tag i honom. I det fladdrande eldskenet såg hans ansikte blekt och trött ut, och han verkade minst tio år äldre än sina sextiosex.
  — Tog ni av åt höger? — Ja, till höger. Min fru... — Såg ni någon skylt?
  — Skylt?
   Han såg tomt på Tookey och torkade sig om nästippen.
  — Klart att jag gjorde. Den fanns ju med i vägbeskrivningen. Följ Jointner Avenue genom Jerusalems Lott fram till 295:ans uppfart.
   Hans blick vandrade från Tookey till mig och sedan tillbaka igen. Stormen tjöt och visslade och stönade runt knutarna utanför.
  — Det måste väl ha varit rätt, inte sant? frågade han. — Jerusalems Lott, sa Tookey så tyst att man knappt hörde honom. Åh, herregud.
  — Vad är det? frågade mannen och rösten steg en aning. Var det fel? Visserligen såg vägen igensnöad ut, men jag tänkte ... om det finns en stad där så är väl snöplogarna i farten och ... och sedan skulle jag ...
   Hans röst dog liksom bara ut.
  — Booth, sa Tookey lågt till mig. Ta och ring upp sheriffen.
  — Visst, säger den där idioten från New Jersey, det är ju självklart. Vad är det med er, gubbar? Ni ser ut som om ni skulle ha sett ett spöke.
  — Inga spöken i Jerusalems Lott inte, mister, sa Tookey. Sa ni åt dem att stanna kvar i bilen?
  — Klart att jag gjorde, svarade mannen och lät sårad. Jag är väl inte dum heller. Nåja, du har då knappast övertygat mig.
  — Vad heter ni? frågade jag honom. Sheriffen kommer säkert att fråga om det.
  — Lumley, säger han. Gerard Lumley.
   Han fortsatte att prata med Tookey och jag gick bort till telefonen. Jag lyfte luren och fann linjen dödstyst. Jag slog till knapparna ett par gånger, men det hördes fortfarande ingenting.
   Jag gick tillbaka till dem. Tookey hade hällt upp en ny hutt med konjak åt Gerard Lumley och den här gången gled den ner lättare.
  — Var han inte inne? frågade Tookey.
  — Linjen är död.
  — Förbannat också, säger Tookey och vi tittar på varann. Utanför tilltog stormen i styrka och vräkte nya snömassor mot fönstren. Lumley såg från Tookey till mig och tillbaka igen.
  — Men är det ingen av er som har en bil då? frågade han. Ängslan hade krupit tillbaka i hans röst igen.
  — De måste ha motorn i gång för att behålla värmen. Jag hade bara en kvarts tank med bensin kvar, och det tog mig en och en halv timme att ... Men kan ni inte svara då?
   Han reste sig upp och grabbade tag i Tookeys skjorta.
  — Mister, säger Tookey, ta och lugna ner er nu, va? Lumley såg på sin hand, sedan på Tookey och släppte taget.
  — Maine, fräste han och fick det att låta som ett mycket fult ord. All right, sa han, var finns närmaste bensinmack? Där måste de ha en bogserbil ...
  — Närmaste bensinmack ligger i Falmouth Center, sa jag. Det är fem kilometer härifrån.
  — Tack, sa han något sarkastiskt och var på väg mot dörren medan han knäppte överrocken.
  — Fast det är nog inte öppet, tillade jag. Han vände sig långsamt om och såg på oss.
  — Vad är det ni snackar om, gubbe?
  — Han försöker tala om för er att macken inne i centrum ägs av Billy Larribee och Billy är ute med snöplogen just nu, förbannade idiot, säger Tookey tålmodigt. Kom och sätt er här innan ni får hjärtsnörp och dör.
   Han kom tillbaka och såg omtumlad och rädd ut.
  — Vill ni påstå att man inte kan ... att det inte finns ... ?
  — Jag påstår ingenting, svarar Tookey. Det är ni som snackar hela tiden. Om ni bara kunde lugna ner er en minut, så skulle vi kunna tänka igenom hela saken.
  — Vad är det för ställe, det där Jerusalems Lott? frågade mannen. Hur kommer det sig att vägen var igensnöad? Och att det var mörkt överallt där?
  — Jerusalems Lott brann ner för två år sedan, sa jag. — Byggdes det aldrig upp igen då? Han såg ut som om han inte ville tro det.
  — Det verkar så, ja, svarade jag och kastade en blick på Tookey. Vad ska vi göra åt det här?
  — Vi kan ju inte lämna dem kvar där ute, sa Tookey. Jag gick fram till honom. Lumley hade gått bort till fönstret för att titta ut i det snöiga mörkret.
  — Men tänk om de redan har kommit åt dem? frågade jag.
  — Det kan ju hända, sa han. Men det är inget vi säkert vet just nu. Jag har min Bibel på hyllan. Har du fortfarande det där krucifixet kring halsen?
   Jag drog fram det under skjortan och visade honom. Jag var född och uppväxt som kongregationalist, men de flesta som bor runt omkring Jerusalems Lott brukar ha någonting på sig — ett krucifix, en helgonmedalj eller ett radband, vad som helst. Därför att för två år sedan, under en mörk oktobermånad, hände något hemskt i Jerusalems Lott. Ibland någon sen kväll, när det bara var vi stammisar som satt kring Tookeys brasa, kunde det hända att vi talade om saken. Omtalade, skulle kanske låta riktigare. Ni förstår, det var så att folk i Jerusalems Lott helt plötsligt började försvinna. Först några, sedan ytterligare några och sedan många på en gång. Skolorna stängde. Stan stod tom i nästan ett helt år. Visst hände det att folk flyttade dit — mestadels idioter utifrån som det här fina exemplaret i kväll — lockade av de låga markpriserna, kantänka. Men de blev inte gamla där. Många av dem flyttade därifrån en eller ett par månader senare igen. Och de övriga ... ja, de försvann. Sedan brann stan ner helt enkelt. Det var i slutet av en lång och torr höst. Man trodde att elden hade börjat i Marsten House uppe på höjden som överblickade Jointner Avenue, men ingen vet egentligen hur eldsvådan började. Inte ännu denna dag. Stan brann hejdlöst i tre dagar. Sedan blev saker och ting bättre för en tid, men så började det hända igen.
   Jag hörde bara ordet "vampyrer" nämnas en gång. Det var en tokig timmerbilsförare från Freeporthållet som hette Richie Mes-sina. Han var inne på Tookeys Bar den där kvällen och hade väl fått i sig en hel del.
  — För helvete! ryter han upphetsat och står där dryga två meter lång i sina yllebyxor, rutiga skjorta och läderstövlar. Är ni så förbannat rädda för att säga det högt? Vampyrer! Det är ju det ni tänker på allihop, inte sant? Förbannade, satans jävla idioter! Som en skock livrädda ungar som just har sett en rysare! Vill ni veta vad som finns där nere i Jerusalems Lott? Vill ni att jag ska tala om det för er? Ska jag tala om det?
  — Tala om det, Richie, säger Tookey.
   Det blev knäpptyst i lokalen. Man kunde höra knastret från brasan och det mjuka duggregnet i novembernatten utanför.
  — Alla är idel öra, tillade han.
  — Det enda som finns där är en flock vildhundar, berättar Richie Messina för oss. Det är vad ni har där. Det och en massa gamla kärringar som älskar mysiga spökhistorier. Jag skulle till och med kunna sticka dit och övernatta i resterna av det där spökhuset som ni är så rädda för. Får jag åttio dollar så gör jag det. Nå, vad säger ni? Är det någon som är villig att ställa upp på det?
   Men det fanns ingen som ville det. Richie var en gaphals med dåligt ölsinne, och det var väl ingen som skulle ödsla några tårar vid hans begravning, men det var heller ingen av oss som ville se honom gå till Jerusalems Lott efter mörkrets inbrott.
  — Åt helvete med er allihop, säger Richie. Jag har min bössa ute i bakluckan på min Cheva, och den kan stoppa vad som helst i Flamouth, Cumberland och Jerusalems Lott. Och det är dit jag tänker sticka nu.
   Han dundrade ut och det var ingen som sa något under en lång stund. Till sist tar Lamont Henry till orda och säger riktigt tyst:
  — Det här var sista gången som någon såg Richie Messina. Herre Jesus.
   Och Lamont, som sedan barnsben hade blivit uppfostrad till metodist, reste sig upp och gjorde korstecknet.
  — Han kommer att nyktra till och ändra sig, sa Tookey, fast med oro i rösten. Han kommer tillbaka vid stängningsdags och försöker få det att låta som om han skämtade.
   Men det var Lamont som fick rätt.
   Ingen såg till Richie någonsin mera. Hans fru sa till statssnutarna att hon trodde att han hade begivit sig till Florida för att komma undan en indrivningsfirma, men det gick inte att missta sig på sanningen i hennes blick — en sjuk, skrämd blick. Kort därefter flyttade hon till Rhode Island. Kanske trodde hon att Richie skulle komma efter henne någon mörk natt. Och jag är inte den som påstår något annat.
   Nu stod Tookey och tittade på mig, och jag tittade på Tookey medan jag stoppade tillbaka krucifixet innanför skjortan. Jag hade aldrig känt mig så gammal eller så vettskrämd i hela mitt liv.
  — Vi kan inte bara lämna dem kvar där ute, Booth, sa Tookey på nytt.
  — Jag vet.
   Vi betraktade varann ytterligare en stund, och sedan räckte han ut handen och tog mig på axeln.
  — Du är en bra karl, Booth.
   Det räckte för att peppa upp mig en smula. Det verkar som om folk tycks glömma bort att man är en karl när man väl har passerat de sjuttio, eller att man någonsin kan ha varit det.
   Tookey gick bort till Lumley.
  — Jag har en fyrhjulsdriven Scout, sa han. Jag ska ta ut den.
  — För tusan, karl, varför har ni inte sagt det tidigare? utbrast Lumley efter att ha snott runt från fönstret och bligat ilsket på Tookey. Måste ni gå som katten kring het gröt i hela tio minuter innan ni kunde få ur er det?
  — Mister, sa Tookey mycket lågt, håll klaffen. Och om ni får för er att öppna den, ska ni också tänka på vem det var som hamnade där ute i stormen till att börja med.
   Lumley skulle till att säga någonting, men han stängde munnen i stället. Han var knallröd om kinderna. Tookey gick ut för att köra fram jeepen ur garaget. Jag letade reda på pluntan under bardisken och fyllde den med konjak. Den kunde komma väl till pass innan den här natten var över.
   Storm i Maine — har du någonsin varit utsatt för det?
   Snön kommer yrande som sand genom luften och låter som det när den smattrar mot utsidan på bilen eller jeepen. Man kan inte använda helljuset för då blir allt mjölkvitt, och man kan inte se längre än tre meter framför bilen. Med halvljuset på kan man i bästa fall se fem meter. Men snön gör mig inte så mycket. Det är vinden som jag inte tycker om, när den tilltar i styrka och börjar tjuta. När den piskar upp snön i stora drivor och yr genom luften och låter som all världens hat och smärta och skräck man kan tänka sig. Det finns död i en snöstorm, vit död — och kanske någonting mer än bara död. Det är inget trevligt ljud att behöva lyssna till, när man ligger där under täcket i sin säng med fönsterluckorna förbommade och dörrarna låsta. Och det är tusen gånger värre om man måste ut och åka bil i stormen. I synnerhet om man måste till Jerusalems Lott.
  — Går det inte att åka lite fortare? frågade Lumley.
  — För att vara en som nyss kom in halvt ihjälfrusen ur kylan, verkar ni ha väldigt bråttom att hamna ute i snön igen, sa jag.
   Han gav mig en harmsen och förvirrad blick och sa inget mer. Vi körde med en hastighet av fyrtio kilometer i timmen längs landsvägen. Det var svårt att tro att Billy Larribee hade plogat här för bara en timme sedan. Vägen täcktes nu av fem centimeter snö och nya drivor höll på att torna upp sig. Ibland kom så hårda vindstötar att jeepen gungade på fjädrarna. Det enda man såg var en virvlande vit massa i strålkastarljuset.
   Vi mötte inte en enda bil.
   Efter tio minuter flämtar Lumley plötsligt till.
  — Hej! Vad är det där?
   Han pekade ut på min sida av bilen — jag hade suttit och stirrat rätt fram hela tiden. Jag vände mig om, men var aningen för sent ute. Jag tyckte mig kunna se någonting mörkt som försvann bort från bilen och ut i snön, men det kunde lika gärna ha varit inbillning.
  — Vad var det för något? En hjort? frågade jag.
  — Jag tror det, svarar han och låter uppskakad. Men ögonen de såg röda ut. Han såg på mig. Brukar hjortögon se ut så där i mörkret? frågade han och lät nästan bedjande.
  — De kan se ut hur som helst, säger jag och tänker att det kanske är sant, men jag har sett många hjortögon från bilen om natten, och jag har då aldrig sett några som lyser röda i strålkastarskenet.
   Tookey satt tyst.
   Ungefär femton minuter senare kom vi fram till ett ställe där snödrivan på höger sida av vägen inte var lika hög, eftersom snöplogen måste höja bladet en aning när de passerar en vägkorsning.
  — Jag tror att det var här vi svängde av, sa Lumley utan att låta alltför övertygad om det. Fast jag ser inte skylten ...
  — Det är här, svarade Tookey med en röst som inte lät som hans egen. Man ser bara överdelen av skylten.
  — Jaha? Just det, svarade Lumley och lät lättad. Förresten så vill jag be om ursäkt för mitt uppträdande nyss, mr Tooklander. Jag var frusen och bekymrad och anklagade mig själv på alla sätt och vis. Jag vill gärna tacka er båda två ...
  — Ni ska inte tacka Booth eller mig förrän ni har familjen i den här bilen, sa Tookey.
   Han kopplade in jeepens fyrhjulsdrift och dammade igenom snödrivan och inpå Jointner Avenue, som fortsätter rätt igenom Jerusalems Lott och vidare ut till väg 295. Snön yrde om stänkskydden. Bakändan kastade till lite grann, men Tookey har kört genom snö ända sedan Hector var en liten valp. Han parerade med ratten, gasade lite och vi var igenom. Då och då dök i strålkastarskenet ett par bilspår upp, antagligen efter Lumleys bil, som sedan försvann igen. Lumley satt framåtlutad och letade efter sin bil.
   Plötsligt sa Tookey:
  — Mr Lumley?
  — Ja?
   Han vände sig om för att se på Tookey.
  — Folk som bor i de här trakterna är lite vidskepliga av sig när det gäller Jerusalems Lott, säger Tookey och låter riktigt lätt på rösten — fast jag lade märke till de ansträngda linjerna kring munnen och blicken som hela tiden vandrade fram och tillbaka över vägen. Om vi hittar frun och barnet i bilen, då är allting bra. Vi plockar upp dem, åker tillbaka till mitt ställe, och sedan kan Billy dra upp bilen ur diket i morgon när stormen är över. Men om det skulle visa sig att de inte finns i bilen ...
  — Inte finns i bilen? klippte Lumley snabbt av. Men varför skulle de inte sitta i bilen?
  — Om de inte finns i bilen, fortsätter Tookey, vänder vi om och åker tillbaka till Falmouth Center och kallar på sheriffen. Det är ju i vilket fall som helst ingen mening med att irra omkring i snöstormen, eller hur?
  — Det är klart att de finns i bilen. Var skulle de annars vara?
  — Det är en sak till, mr Lumley, sa jag. Om vi får syn på några andra människor, ska vi inte tala med dem. Inte ens om de tilltalar oss. Har ni förstått det?
   Lumley frågar då mycket långsamt: Vad är det för vidskepligheter ni talar om?
   Innan jag hann svara honom — Gud vet vad jag tänkte säga — avbröt Tookey mig.
  — Vi är framme, sa han.
   Vi närmade oss en stor Mercedes bakifrån. Hela motorhuven låg begraven i snödrivan och en annan snödriva hade tryckt in bilens vänstra sida. Fast bakljusen var tända och vi kunde se avgaser stiga ur avgasröret.
  — De har i alla fall inte fått slut på bensin, sa Lumley. Tookey stannade jeepen och drog till handbromsen.
  — Kom ihåg vad Booth sa, Lumley.
  — Visst, visst.
   Men han tänkte inte på någonting annat än sin fru och sin dotter. Och jag kunde väl inte klandra honom för det.
  — Redo, Booth? frågade Tookey mig.
   Hans blick borrade sig in i min, bister och grå i ljuset från instrumentbrädan.
  — Jag antar väl det, svarade jag.
   Vi steg ur bilen och vinden slet tag i oss och vräkte snön i våra ansikten. Lumley gick först, nedhukad mot vinden, och den flotta överrocken flaxade bakom honom som ett segel. Det bildades två skuggor från honom, dels av Tookeys strålkastare, dels av baklysena från hans egen bil. Jag gick alldeles bakom honom och Tookey befann sig ett steg efter mig.
   Tookey grabbade tag i mig just som jag var framme vid bakluckan på Mercedesen.
  — Låt honom gå själv, sa han.
  — Janey! Francie! ropade Lumley. Är allting som det ska? Han ryckte upp dörren på förarsidan och stack in huvudet.
  — Är allting ...
   Han stannade som fastfryst. Vinden slet dörren ur hans hand och slog upp den på vid gavel.
  — Herre jösses, Booth, sa Tookey och lyckades med knapp nöd överrösta vindens tjut. Jag tror att det har hänt igen.
   Lumley vände sig om mot oss. Han stirrade på oss med vild, uppskärrad och förvirrad uppsyn. Plötsligt vräkte han sig mot oss genom snön, halkade till och föll nästan omkull. Han svepte mig åt sidan som om jag vore luft och slet tag i Tookey.
  — Hur kunde ni veta? röt han. Var är de? Vad i helvete är det som pågår här?
   Tookey lossade på hans grepp och trängde sig förbi honom. Vi tittade in i Mercedesen båda två. Det var varmt som i en bastu där inne, men det skulle inte vara så länge till. Den lilla bärnstens-färgade lampan på bensinmätaren glödde i mörkret. Den stora bilen var tom. På passagerarsidans golvmatta låg en Barbiedocka. Och en skidparkas i barnstorlek låg hopskrynklad över ryggen på sätet.
   Tookey satt händerna för ansiktet ... och i nästa ögonblick var han borta. Lumley hade gripit tag i honom och slungat in honom i snödrivan. Han var blek och såg vild ut. Munnen arbetade på honom som om han hade svalt något illasmakande bittert som han inte kunde få upp och spotta ut. Han böjde sig in i bilen och tog ut parkasen.
  — Francies jacka? viskade han och i nästa ögonblick vrålade han högt: Francies jacka!
   Han snodde runt och höll upp jackan i den lilla pälsklädda huvan. Han såg på mig med frågande och tvivlande ögon.
  — Hon kan inte ha gått ut utan sin jacka. Hon ... hon ... kommer ju att frysa ihjäl.
  — Mr Lumley
   Han snubblade förbi mig, fortfarande med parkasen i handen, och skrek:
  — Francie! Janey! Var är ni? Var ääär nii? Jag räckte ut handen och hjälpte Tookey på fötter.
  — Är du all...
  — Bry dig inte om mig, säger han. Vi måste hejda honom, Booth.
   Vi satte av efter Lumley det snabbaste vi kunde, och det var inte särskilt snabbt med tanke på att snön räckte oss ända upp till midjan emellanåt. Men så stannade han och vi hann i kapp honom.
  — Mr Lumley ... började Tookey och lade en hand på hans axel.
  — Det här hållet, sa Lumley. De gick åt det här hållet. Titta!
   Vi tittade ner på marken. Vi befann oss i en svacka och det mesta av vinden blåste över huvudet på oss. Man kunde precis urskilja två rader med fotspår, ett par större och ett mindre, som just höll på att fyllas med snö. Hade vi kommit fem minuter senare, skulle spåren ha varit försvunna.
   Lumley började gå framåt igen med nedböjt huvud, men Tookey ryckte honom tillbaka.
  — Nej! Nej, Lumley!
   Lumley vände upp sitt vilda ansikte mot Tookey och knöt näven. Han drog tillbaka armen ... men det fanns något i Tookeys blick som fick honom att hejda sig. Han såg från Tookey till mig och tillbaka igen.
  — Hon kommer att frysa ihjäl sa han som om vi vore ett par dumma småbarn. Fattar ni inte? Hon har inte sin jacka på sig och hon är inte mer än sju år ...
  — De kan vara precis var som helst, sa Tookey. Det är omöjligt att följa de där spåren. De kommer att vara försvunna i nästa snödriva.
  — Vad ska vi göra då? skriker Lumley med gäll och hysterisk röst. Hon kommer att frysa ihjäl ifall vi åker tillbaka för att hämta polisen! Både Francie och min fru!
  — De har kanske redan frusit ihjäl, sa Tookey och hans blick fångade Lumleys. Frusit ihjäl, eller något ännu värre.
  — Vad menar ni? viskade Lumley. Säg det, för tusan! Tala om det!
  — Mr Lumley, säger Tookey, det finns någonting här i Jerusalems Lott ...
   Men det var jag som slutligen sa det, sa ordet som jag aldrig hade trott att jag skulle uttala.
  — Vampyrer, mr Lumley. Jerusalems Lott är fullt av vampyrer. Jag förstår om ni har svårt för att tro på det ... Han glodde på mig som om jag kom från en annan planet.
  — Dårar, viskade han. Ni är två stycken dårar.
   Sedan vände han sig om, kupade händerna för munnen, och vrålade:
  — FRANCIE! JANEY!
   Han satte av genom snön igen, som nu räckte honom upp till fållen på den dyrbara rocken.
   Jag såg på Tookey.
  — Och vad gör vi nu då?
  — Följer efter honom, säger Tookey.
   Hans hår var fullt av snö och han såg faktiskt lite grann ut som en dåre.
  — Jag skulle bara inte kunna lämna honom där ute, Booth. Skulle du kunna det?
  — Nej, säger jag. Antagligen inte.
   Så vi började pulsa efter Lumley så gott vi kunde. Men han kom bara allt längre och längre bort ifrån oss. Han var ju så mycket yngre än vi, förstår ni. Han trängde vidare som en tjur och banade väg åt oss. Min ledgångsreumatism började plåga mig någonting förskräckligt. Jag tittade ner på mina ben och intalade mig själv: En liten bit till, bara en liten bit till, fortsätt för tusan, fortsätt ...
   Jag sprang rakt på Tookey som stod bredbent i en snödriva. Han hängde med huvudet och tryckte sina båda händer mot bröstet.
  — Tookey, säger jag, mår du inte bra?
  — Jo då, säger han och tar bort händerna. Vi måste följa efter honom, Booth, och när han inte orkar längre kommer han att ta reson.
   Vi tog oss över en höjd och där var Lumley nere i botten av sänkan och sökte desperat efter nya spår. Stackars sate, det fanns inte en chans att hitta några. Vinden svepte alldeles utmed marken där nere där han stod. Hade det funnits några spår hade vinden sopat igen dem redan tre minuter efter det att de kom dit, och nu hade det gått flera timmar.
   Han höjde huvudet och skrek ut i mörkret:
  — FRANCIE! JANEY! GUD HJÄLPE MIG!
   Man kunde höra hur desperat och vettskrämd han var, och man kunde tycka synd om honom för det. Det enda svar han fick var vindens dånande tjut.
   Det var nästan som om vinden skrattade åt honom och sa: Hallå där, mister New Jersey med din flotta bil och kamelhårsrock, det var jag som tog dem. Det var jag som tog dem och sopade bort deras spår, och i morgon kommer de att vara lika djupfrysta och prydliga som ett par jordgubbar i frysen...
  — Lumley! röt Tookey genom stormen. Hör på mig! Ni kan strunta i allt vad vampyrer och gengångare och allt sådant heter, men lyssna på det här! Ni gör det bara värre för dem! Vi måste hämta hit ...
   Plötsligt hördes ett svar. En röst som trängde fram ur mörkret som klingande silverklockor, och jag kände hur mitt hjärta frös till is.
  — Jerry ...Jerry, är det du?
   Lumley snodde runt.
   Och sedan kom hon. Hon flöt fram som ett spöke ur de mörka skuggorna i den lilla träddungen. Det syntes att hon var en stadskvinna, och just i det ögonblicket var hon det vackraste jag någonsin sett. Jag kände att jag helst av allt ville gå fram till henne och tala om för henne hur glad jag var över att hon var oskadd trots allt.
   Hon bar ett slags tung, grön yllepullover av något slag, poncho, tror jag att det brukar kallas. Den böljade runt omkring henne, och det mörka håret flöt ut i den vilda stormen som vattnet i en bäck i december, alldeles innan vinterkylan sätter in och fryser vattnet och håller det fast.
   Kanske var det så att jag verkligen tog ett steg åt hennes håll, för plötsligt kände jag Tookeys fasta och varma hand på min axel. Och ändå — hur ska jag beskriva det? — så längtade jag efter henne, så mörk och vacker med den där gröna ponchon böljande från hennes hals och axlar, lika exotisk och mystisk som någon av de vackra kvinnor man kan läsa om i en dikt av Walter de la Mare.
  — Janey! skrek Lumley. Janey!
   Han började med utsträckta armar pulsa emot henne genom snön.
  — Nej! skrek Tookey. Nej, Lumley!
   Han såg inte ens åt oss ... men hon gjorde det. Hon såg upp och grinade mot oss. Och när hon gjorde det, kände jag hur all min längtan och åtrå förvandlades till iskall fasa, lika vit och tyst som ett skelett i liksvepning. Och även från höjden där vi stod, kunde vi se den dystra, röda glöden i de där ögonen. Snarare en vargs än en människas ögon. Och när hon grinade kunde man se hur långa hennes tänder hade blivit.
   Hon var inte mänsklig längre. Hon var någonting dött som hade vaknat till liv i den här tjutande svarta stormen.
   Tookey gjorde korstecknet mot henne. Hon ryckte till ... och grinade sedan åt oss igen. Vi befann oss för långt bort och var kanske alltför rädda.
  — Stoppa det där! viskade jag. Kan vi inte stoppa det där?
  — För sent, Booth! säger Tookey bistert.
   Lumley var framme vid henne. Han var helt övertäckt med snö och liknade själv ett spöke. Han sträckte ut armarna efter henne — och gav till ett skrik. Jag kommer aldrig att glömma det där skriket. Det förföljer mig i mina mardrömmar, den där mannens skrik som från ett barn i en mardröm. Han försökte backa undan från henne, men hennes armar sköt ut, långa och nakna och vita som snön, och drog honom till sig. Jag såg hur hon böjde på huvudet och sedan högg till ...
  — Booth! sa Tookey hest. Vi måste bort härifrån!
   Vi började springa. Vi flydde som råttor kunde man säga, även om det inte fanns några sådana där den natten. Vi flydde tillbaka i våra egna spår, snavade omkull, upp igen, halkade och for. Jag kastade hela tiden blickar över axeln för att försäkra mig om att kvinnan med sitt grin och de röda ögonen inte följde efter oss.
   Vi nådde fram till jeepen och Tookey vek sig dubbel. Han höll sig för bröstet.
  — Tookey! sa jag vettskrämd. Vad...!
  — Hjärtat, sa han. Har varit dålig i över fem år nu. Hjälp mig upp i baksätet Booth, och se till att vi kommer härifrån snabbt som bara den.
   Jag hakade in min arm under hans rock, släpade honom runt bilen och lyckades på något sätt baxa in honom i den. Han böjde huvudet bakåt och slöt ögonen. Hans ansikte var vaxblekt och gult.
   Jag småsprang runt framsidan av jeepen och höll nästan på att springa omkull den lilla flickan. Hon bara stod där vid dörren på förarsidan. Håret hängde i ett par långa flätor och allt hon hade på sig var en liten, gul klänning.
  — Mister, sa hon med en gäll och klar röst lika ljuv som morgondaggen, kan ni hjälpa mig att hitta min mamma? Hon har gått i väg och jag fryser så ...
  — Kära barn, sa jag. Det är bäst att du hoppar upp i bilen. Din mamma ...
   Jag kom av mig, och har jag någonsin i mitt liv varit nära att svimma, så var det då. Hon stod visserligen där, men hon stod ovanför snön utan att lämna minsta spår efter sig åt något håll.
   Lumleys lilla dotter Francie tittade upp på mig. Hon var inte mer än sju år gammal och det skulle hon förbli under en evighet av mörker. Det lilla ansiktet var otäckt likblekt, och ögonen hade en röd- och silveraktig färg som ett par djupa brunnar. Precis under hennes haka upptäckte jag två små, knappnålsstora prickar med kusligt taggiga kanter.
   Hon sträckte ut armarna mot mig och log.
  — Lyft mig, är ni snäll, sa hon med mjuk röst. Jag vill kyssa er. Sedan kan ni ta mig till min mamma.
   Jag ville inte göra det, men det fanns inget jag kunde göra. Jag böjde mig ner och räckte ut armarna. Jag såg hur hon öppnade munnen. Jag såg de små huggtänderna innanför den rosa cirkeln av hennes läppar. Någonting genomskinligt och glittrande gled nerför hakan på henne, och med en dimmig, fasansfull känsla insåg jag att hon dreglade.
   Hennes små händer slöt sig om min hals och jag tänkte: Nåja, det kanske inte är så illa, inte så illa alls, kanske är det inte så illa efter en tid — när någonting svart for ut ur jeepen och träffade henne över bröstet. Det bildades ett moln av stinkande rök och en ljusblixt som i nästa ögonblick var borta igen, och hon backade undan med ett väsande. Hon vände sig om och ... hon var borta. Ena ögonblicket fanns hon där och i nästa fanns det endast en snövirvel som för en bråkdels sekund liknade en människa. Vinden skingrade den och svepte bort den över fälten.
  — Booth! viskade Tookey. Skynda dig!
   Och jag skyndade mig. Men jag hann plocka upp det som han hade kastat mot den lilla flickan från helvetet. Det var hans mors Bibel.

Det var ett tag sedan det där hände. Jag har blivit något äldre sedan dess, även om jag inte var ung precis den gången. Herb Tooklander dog för två år sedan. Han dog en fridfull död, i sömnen. Baren finns fortfarande kvar där. Det är något par från Waterville som har köpt stället, trevliga människor, och de har bevarat det i stort sett som det var. Fast jag brukar inte gå dit så ofta. Det är liksom inte samma sak nu när Tookey är borta.
   I Jerusalems Lott är det ungefär likadant som det alltid har varit. Sheriffen hittade den där killen Lumleys bil nästa dag. Bensinen hade tagit slut och batteriet var dött. Varken Tookey eller jag sa någonting om saken. Vad skulle det ha tjänat till? Det händer väl då och då att någon liftare eller campare försvinner i de där trakterna, uppe på Schoolyard Hill eller ute i närheten av Harmony Hills kyrkogård. Man brukar hitta vederbörandes ryggsäck eller en genomblöt och uppsvälld pocketbok eller något annat i den stilen. Men aldrig personerna själva.
   Jag får fortfarande mardrömmar om den där stormiga natten då vi åkte ut dit. Inte så mycket om kvinnan som den lilla flickan. Det var hennes sätt att le när hon räckte upp händerna för att jag skulle lyfta upp henne. För att hon skulle kunna ge mig en kyss. Men jag är en gammal man för alltid.
   Kanske händer det att ni också har vägarna förbi södra Maine någon gång. Vackert landskap. Ni kanske tar er tid och stannar till vid Tookeys Bar för en drink. Trevligt ställe. De har till och med behållit namnet. Unna er en drink och lyd sedan mitt råd att hålla åt höger när ni far vidare norrut. Vad ni än gör, åk inte in på vägen som leder till Jerusalems Lott.
   Speciellt inte efter mörkrets inbrott.
   Det finns en liten flicka där ute någonstans. Och jag tror att hon fortfarande väntar på sin godnattkyss.

Ur novellsamlingen "Majsens barn och andra noveller", B. Wahlströms Bokförlag AB 1985.
Novellen publicerades första gången i Maine Magazine, mars/april 1977. Originalets titel "One for the Road".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki