FANDOM


Av Toni Morrison

Under hela sitt liv hade han varit förtjust i saker — inte att förvärva rikedom eller vackra föremål, utan en uppriktig kärlek till nötta ting: en kaffekanna som hade varit hans mors, en dörrmatta från ett pensionat där han en gång hade bott, ett täcke från Frälsningsarméns lagerförsäljning. Det var som om hans förakt för mänskliga kontakter hade omvandlats till ett begär efter saker som människor hade rört vid. Som om den rest av mänsklig ande som lådde vid livlösa föremål var allt han härdade ut med ifråga om mänsklighet. Att till exempel betrakta spår av människosteg på mattan — andas in lukten av täcket och frossa i den skona vissheten att många kroppar hade svettats, sovit, drömt, älskat, legat sjuka och till och med dött under det. Vart han for tog han med sig sina saker och letade alltid efter flera. Denna hunger efter begagnade ting ledde honom till slumpvila men vanemässiga undersökningar av soptunnor på bakgator och papperskorgar på offentliga platser ...
   Allt som allt var hans personlighet en arabesk: invecklad, symmetrisk, balanserad och fast uppbyggd — så när som på en svaghet. Det noggranna mönstret stördes någon gång av sällsynta men starka sexuella begär.
   Han kunde ha blivit en aktiv homosexuell men saknade modet. Tidelag föll honom inte in, och sodomi kom inte på fråga, för han upplevde inga varaktiga erektioner och tålde inte tanken på någon annans. Och för övrigt var det enda som äcklade honom mer än att smeka och ligga med en kvinna att smeka och smekas av en man. Fastän hans åtrå var enorm njöt han aldrig av fysisk kontakt. Han avskydde hull mot hull. Kroppslukt och andedräkt blev honom övermäktiga. Åsynen av lite torkad substans i en ögonvrå, trasiga tänder eller tänder som saknades, öronvax, pormaskar, födelsemärken, blemmor, sårskorpor — alla utsöndringar och skydd som kroppen var mäktig — oroade honom. Därför riktades hans uppmärksamhet så småningom på de mänskliga varelser vars kroppar var minst motbjudande — barnen. Och eftersom han var för blyg för att konfronteras med homosexualitet, och eftersom små pojkar var oförskämda, lättskrämda och envisa, begränsade han sitt intresse till små flickor. De var vanligen lätthanterliga och ofta förföriska. Hans sexualitet var allt annat än liderlig; hans välvilja mot småflickor hade en anstrykning av oskuld och han förband den i sina tankar med renhet. Han var vad man skulle kunna kalla en mycket ren gammal man.
   En kanelögd västindier med ljusbrun hud.
   Fast hans rätta namn stod tryckt på skylten i hans köksfönster och på de reklamkort han skickade ut, kallades han av stadsborna för Soaphead Church. Ingen visste vad "Church" kom ifrån — kanske någon kom ihåg honom från den tiden då han var gästpredikant — de där prästerna som blivit kallade men inte hade någon hjord eller fålla och som ständigt gästade andra kyrkor och stod vid altaret tillsammans med värdpredikanten. Men alla visste vad "Soaphead" betydde — det tjocka lockiga håret som blev blankt och vågigt när det pomaderades med tvållödder. En sorts primitiv metod.
   Han hade växt upp i en familj som var stolt över sina akademiska prestationer och sitt blandade blod — de trodde faktiskt att det förstnämnda berodde på det senare. En sir Whitcomb, en brittisk adelsman på fallrepet som valt att gå till botten under en behagligare sol än Englands, hade introducerat det vita inslaget i släkten i början av artonhundratalet. Eftersom han var en gentleman "by order of the King", gjorde han det enda raka för sin utomäktenskapliga mulattson — sörjde för honom med trehundra pund sterling, till stor belåtenhet för pojkens mamma som kände att lyckan var henne bevågen. Mulattpojken var också belåten och såg det som sitt livs mål att vårda det vita inslaget. Han skänkte sin gunst åt en femtonårig flicka med liknande påbrå. Och i god viktoriansk efterföljd lärde hon sig allt som var värt lära av sin make — att i kropp, själ och tanke ta avstånd från allt som vittnade om Afrika; att odla de vanor och företräden som hennes frånvarande svärfar och dåraktiga svärmor skulle ha godkänt.
   De överförde denna anglomani till sina sex barn och sexton barnbarn. Med undantag för någon enstaka oansvarig rebell som valde en istadig svart, "gifte de upp sig" och fick släktens hy att ljusna och anletsdragen att spädas ut.
   Med den förtröstan som följer medvetandet om att vara överlägsen skötte de sig bra i skolan. De var flitiga, ordentliga och energiska och strävade efter att utom allt tvivel bevisa de Gobineaus tes att "all civilisation utgår från den vita rasen, utan dess hjälp kan ingen civilisation existera, och ett samhälle är stort och lysande endast i den mån det bevarar blodet av den ädla grupp som skapat det". På så vis blev de sällan förbigångna av lärare som rekommenderade lovande studenter till studier utomlands. Männen läste medicin, juridik och teologi och dök ofta upp på de underordnande regeringsposter som var tillgängliga för den infödda befolkningen. Att de var korrumperade i offentlig och privat tjänst och både liderliga och lastbara ansågs vara deras medfödda rättighet och hälsades med förtjusning av de flesta i den mindre rikt utrustade befolkningen.
   Under årens gång blev det svårt att bevara vitheten på grund av en del av bröderna Whitcombs slarv, och en del avlägsna och mindre avlägsna släktingar gifte sig med varandra. Inga märkbart tråkiga följder upptäcktes av dessa föga välbetänkta äktenskap, men en och annan gammal husjungfru eller trädgårdsdräng la märke till försvagade förståndsgåvor och en tendens till egenheter hos somliga av barnen. Nån lucka vid sidan av den vanliga alkoholismen och lastbarheten. De skyllde luckan på ingifte inom släkten och inte på de ursprungliga generna hos den förfallne lorden. I varje fall fanns det svarta får. Inte fler än i andra familjer förstås, men farligare eftersom de var mer inflytelserika. En av dem var en religiös fanatiker som grundade en egen sekt och blev far till fyra söner, av vilka en blev skollärare och känd för sin millimeterrättvisa och sitt behärskade våld. Denna skollärare gifte sig med en rar, oföretagsam halvkinesisk flicka för vilken påfrestningen att föda en son blev för mycket. Hon dog strax efter förlossningen. Hennes son, som fick namnet Elihue Micah Whitcomb, försåg skolläraren med många tillfällen att utarbeta sina teorier om uppfostran, disciplin och ett sunt liv. Lille Elihue lärde sig allt han behövde kunna ordentligt, speciellt självbedrägeriets sköna konst. Han läste glupskt men förstod bara valda stycken, sådana delar av andras tankar som stödde det han för ögonblicket ägnade sig åt. Sålunda valde han att minnas Hamlets skymford mot Ofelia, men inte Jesus kärlek till Maria Magdalena; Hamlets lättsinniga politik, men inte Jesus allvarliga anarki. Han la märke till Gibbons syrlighet, men inte hans tolerans, Othellos kärlek till den fagra Desdemona, men inte Jagos perversa kärlek till Othello. De böcker han beundrade mest var Dantes; de han föraktade mest var Dostojevskijs. Trots att han stiftade bekantskap med västvärldens bästa hjärnor, lät han sig beröras bara av den smalaste tolkningen. Han reagerade på sin fars behärskade våld med att skaffa sig stränga vanor och milda fantasier. Och hatade och fascinerades av varje antydan till oordning och förfall.
   När han var sjutton år mötte han emellertid sin Beatrice, som var tre år äldre än han själv. En vacker, leende långbent flicka som arbetade som kontorist på ett kinesiskt varuhus. Velma. Hennes levnadsglädje och aptit på livet var så stor att hon inte uteslöt den sjuklige och bräcklige Elihue från den. Hon tyckte att hans petighet och hans totala brist på humor var rörande och längtade efter att låta honom stifta bekantskap med glädjens idé. Han motstod invitationen, men hon gifte sig med honom i alla fall, bara för att upptäcka att han led av och njöt av en oövervinnlig melankoli. När hon efter två månaders äktenskap förstod hur viktig hans melankoli var för honom, att han var mycket intresserad av att göra om hennes glädje till ett mer akademiskt svårmod, och att han liknade erotiken vid nattvarden och den heliga Graal, gick hon helt enkelt sin väg. Hon hade inte bott vid havet under alla dessa år och lyssnat på hamnarbetarens visor för att sedan tillbringa livet i en ljudlös grotta i Elihues fantasi.
   Han kom aldrig över hennes flykt. Hon skulle ha varit svaret på hans aldrig ställda, aldrig erkända fråga — var fanns det liv som kunde motverka det påträngande icke-livet? Velma skulle rädda honom från det icke-liv han hade lärt sig av den flata sidan på sin pappas livrem. Men han värjde sig mot henne med en sådan skicklighet att hon till slut drevs att fly från den ofrånkomliga tristess som blev resultatet av ett sådant granntyckt liv.
   Unge Elihue räddades av sin faders stadiga hand från att synbarligen krossas, då denne påminde honom om familjens goda rykte och Velmas mer tveksamma. Sen fullföljde han sina studier med större energi än förut och bestämde sig slutligen för att bli präst. När han blev upplyst om att han inte hade någon kallelse, lämnade han ön och kom till Amerika för att studera psykiatri, ett ämne som då började utvecklas. Men det krävde för mycket sanning, för många konfrontationer, och erbjöd för lite stöd åt ett sviktande ego. Han gled in på sociologi och fysikalisk terapi. Denna skiftande ut bildning pågick i sex år, tills hans far vägrade underhålla honom längre innan han "fann" sig själv. Elihue, som inte visste vad han skulle ta sig till, lämnades än en gång att sköta sig själv och fann sig totalt oförmögen att tjäna pengar. Han sjönk ner i en snabbt trådsliten herrskapstillvaro, interpunkterad av några få av de manschettjobb som stod till buds för svarta människor i Amerika, oavsett deras nobla härstamning: portier på ett färgat hotell i Chicago, försäkringsagent, handelsresande för en kosmetikfirma som levererade till svarta. Slutligen slog han sig ner i Lorain i Ohio 1936, utgav sig för att vara präst och vann respekt för sitt sätt att tala engelska. Stadens kvinnor upptäckte snart att han var ogift, och eftersom de inte kunde förstå varför han avvisade dem, drog de slutsatsen att han var övernaturlig snarare än onaturlig.
   När han väl förstod deras ståndpunkt, skyndade han sig att ta fasta på den genom att acceptera namnet Soaphead Church och den roll han blivit anvisad. Han hyrde en sorts våning mot gården av en djupt religiös gammal dam som hette Bertha Reese. Hon var renlig, tyst och så gott som döv. Bostaden var idealisk på alla vis utom ett. Bertha Reese hade en gammal hund, Bob, som fast han var lika döv och tystlåten som hon inte var lika renlig. Största delen av dagen låg han och sov på köksverandan, som var Elihues entré. Hunden var för gammal för att vara till någon nytta och Bertha Reese hade inte ork och sinnesnärvaro nog att sköta om honom riktigt. Hon gav honom mat och vatten och lämnade honom ensam. Hunden var skabbig; ur hans matta ögon rann en sjögrön vätska kring vilken knott och flugor samlades. Soaphead kände vämjelse inför hunden och önskade att han skulle skynda sig att dö. Han ansåg detta vara en human önskan, för han stod inte ut med att se någonting lida, intalade han sig. Det föll honom inte in att det som verkligen berörde honom var hans eget lidande, för hunden hade anpassat sig till sin skröplighet och höga ålder. Soaphead beslöt sig till sist för att göra slut på djurets plågor och köpte lite gift att göra det med. Det var bara Soapheads fasa för att gå fram till hunden som hade hindrat honom från att fullfölja sitt uppsåt. Han väntade på ett utbrott av raseri eller förblindande avsky för att skrida till verket.
   Här bodde han med sina nötta tillhörigheter, han steg upp tidigt varje morgon efter en drömlös sömn och gav råd åt dem som kom och bad om det.
   Hans specialitet var skräck. Folk kom till honom fyllda av skräck, de viskade i skräck, de grät och bad i skräck. Och skräck var vad han rådde dem till.
   De hittade vägen till hans dörr en och en, alla insvepta i sin egen slöja av vrede, längtan, stolthet, hämnd, ensamhet, olycka, nederlag och hunger. De bad om de enklaste ting: kärlek, hälsa och pengar. Gör så att han älskar mig. Tala om vad den här drömmen betyder. Hjälp mig att bli av med den där kvinnan. Gör så att mamma lämnar tillbaka mina kläder. Gör att min vänstra hand slutar skaka. Ta bort min babys vålnad från spisen. Gör slut på den-och-dens besvärligheter. Alla dessa önskemål tog han själv itu med. Hans metod var att göra vad man bad honom om — inte att säga till en person att hans begäran kanske var orättvis, elak eller hopplös.
   Med enstaka och allt sällsyntare påhälsningar av de små flickor han kunde övertala att komma på kalas till honom, levde han ganska fridfullt bland sina saker utan att medge att han saknade något. Han var naturligtvis medveten om att något inte var som det skulle i hans liv, och allas liv, men hänsköt problemet dit där det hörde hemma, till livets Skapare. Han trodde att eftersom förfall, synd, smuts och oreda trängde igenom överallt, måste de ingå i tingens ordning. Det onda existerade därför att Gud hade skapat det. Han, Gud, hade visat en klåparaktig och oförlåtlig brist på omdöme då han skapade ett ofullkomligt universum. Teologerna rättfärdigade sedefördärvet som ett medel genom vilket människorna kämpade, prövades och segrade. En seger för den kosmiska snyggheten. Men denna snygghet, Dantes snygghet, fanns i den metodiska indelningen och isoleringen av alla nivåer av ondska och förfall. I världen var det inte så. De allra mest förtjusande damer gick på toaletten, och de som såg allra hemskast ut hade rena och heliga känslor. Gud hade gjort ett dåligt jobb och Soaphead misstänkte att han kunde ha gjort det bättre själv. Det var faktiskt synd att Skaparen inte hade frågat honom till råds.
   Soaphead satt åter och grunnade på dessa tankar sent en het afton då han hörde en knackning på dörren. Han öppnade och fick se en liten flicka som var helt obekant för honom. Hon var väl i tolvårsåldern, tänkte han, och föreföll honom sorgligt charmlös. När han frågade vad hon ville, svarade hon inte, men höll fram ett av hans kort med reklam för hans talanger och tjänster: "Är du tyngd av bekymmer och omständigheter som inte är naturliga, kan jag avlägsna dem; bryta trolldom, otur och onda krafter. Tänk på att jag är en äkta spiritist och tankeläsare, född med förmågan, och jag kan hjälpa dig. Resultat efter ett besök. Under många års praktik har jag sammanfört många till äktenskap och återförenat många som varit skilda åt. Är du olycklig, nedslagen eller nödställd kan jag hjälpa dig. Är du förföljd av otur? Har din käraste förändrats? Jag kan säga dig vad det beror på. Jag kan säga dig vilka som är dina fiender och dina vänner, och om den du älskar är sann eller falsk. Är du sjuk kan jag visa dig vägen till hälsa. Jag kan finna borttappade eller stulna föremål. Full belåtenhet garanteras."
   Soaphead Church bad henne stiga in.
   "Vad kan jag göra för dig, mitt barn?"
   Hon stod där med händerna knäppta över magen, en liten utstående kula till mage. "Kanske. Kanske ni kan göra det åt mig."
   "Göra vad?"
   "Jag får inte gå i skolan längre. Och jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig."
   "Hur kan jag hjälpa dig? Säg det. Var inte rädd."
   "Med ögonen."
   "Vad är det med dina ögon?"
   "Jag vill att dom ska vara blå."
   Soaphead snörpte på munnen och lät tungan glida över en guldplomb. Han tyckte att det var både den mest fantastiska och den mest logiska begäran han nånsin hade hört. Här kom en ful liten flicka och ville bli vacker. En våg av kärlek och förståelse vällde upp i honom, men ersattes genast av vrede. Vrede över att det inte stod i hans makt att hjälpa henne. Av alla de önskningar folk hade kommit till honom med — pengar, kärlek, hämnd — tyckte han att detta var den största och den som mest förtjänade att uppfyllas. En liten svart flicka som ville resa sig upp ur svarthetens hål och se världen med blå ögon. Hans upprördhet växte och kändes som kraft. För första gången önskade han uppriktigt att han kunde göra underverk. Aldrig förr hade han verkligen velat ha den sanna heliga kraften — bara kraften att övertyga andra om att han ägde den. Det verkade så sorgligt, så futtigt att det bara var hans dödlighet, inte hans omdöme, som stod hindrande i vägen. Eller gjorde den inte det?
   Med darrande hand gjorde han korstecknet över henne. Det kröp i honom, han frös i sitt heta, dunkla lilla rum med de nötta tingen.
   "Jag kan ingenting göra för dig, mitt barn. Jag är ingen trollkarl. Jag arbetar bara genom Herren. Han använder mig ibland till att hjälpa människor. Det enda jag kan göra är att erbjuda mig själv som Hans redskap så att Han kan verka genom mig. Om Han vill uppfylla din önskan, gör Han det."
   Soaphead gick bort till fönstret och vände ryggen mot flickan. Hans tankar rusade iväg, hejdade sig och rusade iväg igen. Hur skulle han formulera nästa mening? Hur skulle han hålla kvar känslan av makt? Hans blick föll på Bob som låg och sov på verandan.
   "Vi måste, äh, offra nånting, det vill säga ta kontakt med naturen. Nåt enkelt djur kan vara medium för vad Han vill säga. Låt oss försöka."
   Han föll på knä vid fönstret och rörde på läpparna. Efter en tidrymd som föreföll passande reste han sig och gick till isskåpet som stod vid det andra fönstret. Ur det tog han fram ett litet paket inslaget i rosafärgat vaxat papper. Från en hylla tog han en liten brun flaska och stänkte lite av innehållet på det som fanns i papperet. Han la det halvöppna paketet på bordet.
   "Ta den här maten och ge den till djuret som ligger och sover på verandan. Se till så att han äter upp det. Och se efter hur han reagerar. Om ingenting händer, vet du att Gud har sagt nej. Om djuret uppför sig konstigt, blir din önskan uppfylld i morgon dag."
   Flickan tog paketet; lukten av det mörka kladdiga köttet fick henne att vilja kräkas. Hon la ena handen på magen.
   "Var modig, mitt barn. Såna här saker är ingenting för dom som är klenmodiga!"
   Hon nickade och svalde eftertryckligt för att hålla tillbaka kväljningarna. Soaphead öppnade dörren och hon steg över tröskeln.
   "Adjö, Gud vare med dig", sa han och stängde snabbt dörren. Han stod vid fönstret och tittade på henne med ögonbrynen hopdragna i vågor av medkänsla och smekte med tungan det nötta guldet i överkäken. Han såg flickan böja sig över den sovande hunden som när hon rörde vid honom öppnade ett vattnigt öga, hoptovat i ögonvrårna med något som liknade grönt klister. Hon sträckte ut handen och rörde vid hundens huvud och klappade honom försiktigt. Hon la köttet på verandagolvet bredvid nosen på honom. Lukten sporrade honom; han lyfte på huvudet och satt sig för att lukta lite mer på det. Han slök det i tre fyra tuggor. Flickan klappade honom på huvudet igen och han tittade upp mot henne med milda trekantiga ögon. Plötsligt hostade han, som en gammal gubbe med slem i halsen — och reste sig. Flickan hoppade till. Hunden försökte kräkas, han tuggade luft och så föll han plötsligt omkull. Han försökte ta sig upp men kunde inte, försökte igen och föll halvt om halvt nerför trappan. Han rörde sig som en trasig leksak, storknande och snubblande, runt gården. Flickans mun var öppen och ett litet blomblad till tunga syntes. Hon gjorde en vild meningslös rörelse med ena handen och satte sedan båda händerna för munnen. Hon försökte att inte kräkas. Hunden föll igen och det gick en ryckning genom hans kropp. Sen låg han stilla. Flickan gick några steg baklänges med händerna för munnen. Sen vände hon och sprang ut från gården och längs trottoaren.
   Soaphead Church gick fram till bordet. Han satte sig ner med händerna knäppta och pannan stödd mot tummarnas insidor. Sen steg han upp och gick till ett litet nattduksbord med en låda, ur vilken han tog fram papper och en reservoarpenna. Det stod en flaska med bläck på samma hylla som giftet. Med de här sakerna slog han sig ner vid bordet igen. Sakta och omsorgsfullt och nöjd med sin skrivkonst, författade han följande brev:

   ATT: TILL HONOM SOM I HÖG GRAD FÖRÄDLAT DEN MÄNSKLIGA NATUREN GENOM ATT SKAPA DEN

Käre Gud,
   Syftet med detta brev är att göra dig förtrogen med fakta som antingen har undgått dig eller som du har valt att bortse från.
   En gång i världen levde jag ung och grön på en av dina öar. En ö i södra Atlantens övärld mellan Nord- och Sydamerika, som omfattar Karibiska havet och Mexikanska bukten, uppdelad i Stora Antillerna och Små Antillerna och Bahamaöarna. Inte kolonierna Windward och Leeward Islands, märk väl, utan givetvis inom den stora av de båda Antillerna (även om noggrannheten i mitt språk emellanåt kan vara tungrodd, är det viktigt att jag klart bevisar för dig vem jag är).
   Till saken.
   Vi i den här kolonin tog efter de mest dramatiska och iögonfallande av våra vita herrars egenskaper, vilka naturligtvis var deras sämsta. Vi behöll vår rasidentitet och höll fast vid de egenskaper som var lättast att ta efter och minst besvärliga att bibehålla. Vi var följaktligen inte kungliga men snobbiga, inte aristokratiska men klassmedvetna; vi trodde att auktoritet var detsamma som grymhet mot våra underordnade och utbildning detsamma som att gå i skolan. Vi förväxlade våld med passion, lättja med fritid och trodde att hänsynslöshet var detsamma som frihet. Vi fostrade våra barn och odlade våra grödor; vi lät barnen växa och egendomen utveckla sig. Vår manlighet bekräftades med förvärv, vår kvinnlighet med underkastelse. Och vi avskydde lukten av din frukt och dina dagars arbete.
   I dag på förmiddagen, innan den lilla svarta flickan kom, grät jag — efter Velma. O, inte högt. Det finns ingen vind som kan bära eller ens vägra att bära ett ljud som är så tungt av saknad. Men jag grät på mitt eget tysta ensamma vis — efter Velma. Du måste känna till det där med Velma för att förstå vad jag gjorde i dag.
   Hon (Velma) lämnade mig på samma sätt som folk lämnar ett hotellrum. Ett hotellrum är en plats där man gör någonting annat. Det betyder ingenting i sig själv för det man verkligen ägnar sig åt. Ett hotellrum är bekvämt. Men bekvämligheten begränsar sig till den tid man behöver det, medan man är i den speciella stan i de speciella affärerna; man hoppas att det är bekvämt men föredrar framför allt att det är anonymt. Det är i alla fall inte där man bor.
   När man inte längre behöver det, betalar man lite för att man har använt det, säger "Tack så mycket", och när man har avslutat sina affärer i stan, lämnar man rummet. Finns det någon som saknar ett hotellrum? Finns det någon som har ett hem, ett riktigt hem någonstans, som vill stanna där? Finns det någon som ser tillbaka med tillgivenhet eller ens avsmak på ett hotellrum sedan han lämnat det? Det enda man kan tycka om eller se ned på är det liv man har levt i rummet. Men själva rummet? Fast man tar med sig en souvenir. Nej, inte för att minnas rummet. Utan mera för att minnas tiden och platsen för sina affärer eller sitt äventyr. Vad kan någon känna för ett hotellrum? Man känner inte mer för ett hotellrum än man väntar sig att hotellrummet ska känna för den som bor där.
   Så, min himmelske Fader, var det hon lämnade mig; eller rättare sagt inte lämnade mig, för hon var egentligen aldrig där.
   Du minns väl, inte sant, hur och av vad vi är skapade. Låt mig nu berätta om små flickors bröst. Jag ber om ursäkt för det malplacerade (är det så det kallas?), det obalanserade i att älska dem vid olämpliga tider på dagen och på olämpliga platser, och det osmakliga att älska sådana som tillhörde medlemmar av min släkt. Behöver jag be om ursäkt för att jag älskar främlingar?
   Men du saknas också här, Herre. Hur och varför lät du det hända? Hur kommer det sig att jag kunde lyfta blicken från begrundandet av din kropp och försjunka i begrundandet av deras? Knopparna. Knopparna på några av dessa telningar. De var elaka, förstår du, elaka och späda. Elaka små knoppar som gjorde motstånd mot beröringen, fjädrande som gummi. Men aggressiva. De utmanade mig att röra vid dem. Kommenderade mig att röra vid dem. Inte ett dugg blyga, som man skulle tro. De sköt ut mot mig, ja just mig. Smalbröstade, finbröstade flickungar. Har du någonsin sett dem, Herre? Jag menar verkligen tittat på dem. Man kan inte se dem utan att älska dem. Du som skapade dem måste ha tyckt att de var förtjusande redan som idé — hur mycket underbarare är inte förverkligandet av den idén. Jag kunde, som du säkert minns, inte hålla händerna och läpparna ifrån dem. Salt-söta. Som inte riktigt mogna körsbär täckta av den lätta salta svetten från springande dagar och hoppande, skuttande, studsande timmar.
   Kärleken till dem — beröringen, smaken och känslan — var inte bara en lätt och läcker mänsklig last; den var för mig Något att göra i stället för. I stället för pappa, i stället för prästrocken, i stället för Velma, och jag valde att inte avstå från den. Men jag gick inte till kyrkan. Det gjorde jag i alla fall inte. Vad gjorde jag då? Jag berättade för folk allt jag visste om Dig. Att jag hade Din kraft. Det var inte en fullständig lögn. Jag borde inte ha tagit emot deras pengar, det erkänner jag, i utbyte mot välformulerade, välplacerade, välturnerade lögner. Men, märk väl, jag avskydde det. Inte ett ögonblick älskade jag lögnerna och pengarna.
   Men betänk: Kvinnan som lämnade hotellrummet.
   Betänk: Den gröna tiden, middagstiden i övärlden.
   Betänk: Deras hoppfulla ögon som bara överglänstes av deras hoppande bröst.
   Betänk: Hur väl jag behövde ett angenämt ont för att hindra mig från att veta det jag inte stod ut med att veta.
   Betänk: Hur jag avskydde och föraktade pengarna.
   Och betänk nu detta: Det var inte för mina förtjänsters skull, utan för att jag skulle förbarma mig, som den lilla svarta flickan kom till mig i dag i sin vilsenhet. Säg mig, Herre, hur kunde du lämna en flickunge ensam så länge att hon hittade vägen till mig? Hur kunde du? Jag gråter över dig, Herre. Och det är för att jag gråter över dig som jag blev tvungen att göra ditt arbete åt dig.
   Vet du vad hon kom för att be om? Blå ögon. Nya blå ögon, sa hon. Som om hon skulle köpa skor. "Jag skulle vilja ha ett par nya blå ögon." Hon måste ha bett dig om det mycket länge utan att få svar. (En vana, kunde jag ha talat om för henne, en mycket gammal vana som du bröt för Jobs skull — men aldrig mer.) Hon kom till mig och bad om det. Hon hade ett av mina kort. (Kort bifogas.) Förresten har jag lagt till Micah — Micah Elihue Whitcomb. Men jag kallas Soaphead Church. Jag minns inte hur eller varför jag fick det namnet. Vad är det som gör ett namn mer personligt än ett annat? Är det namnet som är det verkliga då? Och är personen bara vad namnet säger? Var det därför du inte ville svara på den enklaste och vänligaste av alla frågor som Moses ställde till dig: "Vad är ditt namn?" utan i stället svarade "Jag är den jag är." Som Karl-Alfred? I Yam What I Yam? Du var rädd att lämna ut ditt eget namn, va? Rädd att de skulle få veta namnet och sedan veta vem du var? Då skulle de inte frukta dig? Det gör ingenting. Bli inte arg. Jag menar inget illa. Jag förstår. Jag har varit en dålig människa också, och olycklig. Men en gång kommer jag att dö. Jag har alltid varit så snäll. Varför ska jag behöva dö? De små flickorna. De små flickorna är det enda jag kommer att sakna. Kan du tänka dig att när jag tog i deras små fasta bröstvårtor och bet i dem — bara lite — så kände jag mig snäll? Jag ville inte kyssa dem på munnen eller gå till sängs med dem eller ta mig en flickhustru. Jag kände mig lekfull och snäll. Inte som tidningarna skrev. Inte som folk viskade. Och de hade ingenting alls emot det. Inte alls. Minns du så många som kom tillbaka? Ingen försökte ens tro på det. Skulle de ha kommit tillbaka om jag hade gjort dem illa? Två av dem, Doreen och Sugar Babe, kom tillsammans. Jag gav dem mintchoklad och pengar och de åt glass med benen i sär medan jag lekte med dem. Det var som en bjudning. Och det var inget snusk och ingenting oanständigt och ingen lukt, och ingen som stönade — bara mitt och småflickornas ljusa rena skratt. Och det var inga ögonkast — inga långa konstiga ögonkast — inga långa konstiga Velmaögonkast efteråt. Inga ögonkast som fick en att känna sig smutsig efteråt. Som fick en att vilja dö. Med småflickor är allting rent och fint och snällt.
   Du måste förstå det, Herre. Du har sagt: "Låten barnen komma till mig och förmenen dem icke." Har du glömt det? Har du glömt det där om barnen? Ja. Det glömde du. Du lät dem gå hungriga, sitta vid vägkanten, gråta bredvid sina döda mammor. Jag har sett dem förkolnade, lama och halta. Du glömde dem, Herre. Du glömde hur och när du skulle vara Gud.
   Det är därför jag gjorde om den lilla svarta flickans ögon åt henne, och jag rörde henne inte; jag inte så mycket som petade på hen ne. Men jag gav henne de där blå ögonen hon ville ha. Inte för njutning och inte för pengar. Jag gjorde vad Du inte gjorde, vad Du inte kunde och ville göra; jag såg på den där fula lilla svarta flickan och jag älskade henne. Jag lekte att jag var Du. Och det var en mycket bra föreställning.
   Jag, jag har låtit ett under ske. Jag gav henne ögonen. Jag gav henne de blå, blå ögonen, två blå ögon. Koboltblå. En strimma blått direkt ur din blå himmel. Ingen annan kommer att se hennes blå ögon. Men hon ser dem. Och nu lever hon lycklig i alla sina dar. Jag, jag har funnit det rätt och riktigt att göra så.
   Nu är du avundsjuk. Du är avundsjuk på mig.
   Förstår du? Jag har också skapat. Inte ursprungligt som du, men skapandet är ett berusande vin, mer för provsmakaren än för tillverkaren.
   Sedan jag sålunda har sugit i mig denna nektar, så att säga, är jag inte rädd för Dig, för Döden eller ens för Livet, och det är i sin ordning med Velma; det är i sin ordning med pappa; och det är i sin ordning med de Stora och Små Antillerna. Helt i sin ordning.
   Med de bästa hälsningar...
   Din Micah Elihue Whitcomb

   Soaphead Church vek ihop pappersarken i tre lika stora delar och stoppade dem i ett kuvert. Han önskade att han hade haft lite sigillack fast han inte hade något sigill. Han drog fram en cigarrlåda som stod under sängen och rotade i den. Där fanns några av hans dyrbaraste ting: en tunn jadeskiva som hade lossnat från en manschettknapp på ett hotell i Chicago; ett hängsmycke av guld, format som ett Y med en bit korall i, som hade tillhört den mor han aldrig lärde känna; fyra stora hårnålar som Velma hade lämnat kvar på kanten till tvättstället i badrummet; ett mörkblått ripsband från huvudet på en liten flicka som hette Precious Jewel; ett svartnat handtag till en kran från tvättstället i en fängelsecell i Cincinnati; två spelkulor som han hittat under en bänk i Morningside Park en mycket vacker vårdag; en gammal katalog från Lucky Hart som fortfarande luktade nötbrunt och mockafärgat ansiktspuder och ansiktskräm med citron. Han distraherades av de här sakerna och glömde vad han sökte efter. Ansträngningen att komma på det blev för mycket, det surrade i hans huvud och han överfölls av trötthet. Han stängde lådan och la sig tillrätta på sängen och gled in i en elfenbensvit sömn där han inte hörde de små skriken från en gammal dam som hade gått ut ur sin karamellbutik och hittat den stela kroppen av en gammal hund som hette Bob.

Ur "De blåaste ögonen", 1994. Översättning Kerstin Hallén.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki