Fandom

Svenskanoveller Wiki

Sofiane B. 20 år

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Maïssa Bey

Kan vem som helst bli terrorist eller måste det finnas vissa förutsättningar? Vilka i så fall?

SOFIANE ÄR DÖD. Det fick jag reda på när jag läste om hans sista bravad i tidningen. Kanske var det också hans första, jag vet inte, det är länge sedan jag sist hörde något om honom, det var innan detta grymma krig tog sin början. Ingen i familjen hade varskott oss.
   Han var tjugo år, lika gammal som min son.
   Sofiane, det var den lille blonde pojken med det blyga leendet och med pigg, nyfiken blick som brukade hänga mig i kjolarna när vi besökte hans föräldrar. Han följde oss överallt, tyst och uppmärksam på allt vi sade ända tills hans far skickade iväg honom med en skarp tillsägelse trots att han inte gjorde något väsen av sig. Utan ett ord lydde han, gick ut ur rummet och vågade sig inte över tröskeln igen innan vi åkte. Vi återsåg honom stående intill vår bil nere på gården och han lät sig snällt kramas om till adjö och lämnade oss inte med blicken förrän vi försvann i den första kurvan i slutet på byns huvudgata.
   Sofiane är död. Jag kanske glömde att säga att enligt ordningsmaktens kommuniké som ordagrant återgavs i flera tidningar, var han »en farlig terrorist«.
   Han var också min brorson, min brors son.
   Hur gammal kan han ha varit sist jag såg honom? Femton år, kanske sexton. Ur minnet stiger en tydlig bild av en välbyggd tonåring, fortfarande skägglös med en lustig röst som växlar mellan bas och diskant och alltjämt med samma blyga leende som kontrasterade så underligt mot hans storebrors utstrålning och säkerhet. Han bar på sin lilla syster, den sistfödda och jag lade märke till hur tålmodigt och ömt han matade henne medan hans mor var upptagen med att passa upp på oss andra. Intill honom fanns den andra systern, Amina, hans tvillingsyster, tystlåten också hon och lika mörk som han var blond.
   Jag skulle kunna lägga till andra detaljer, som att jag redan då kände på mig att han var annorlunda, anade osynliga tecken som man inte fäster sig vid och inte förstår förrän efteråt... när det är för sent... men framför mig ser jag inget annat än en vacker pojke, känslig och tilldragande.
    Han var den känsligaste av bröderna, är just vad modern med bruten röst upprepar för mig i telefon.
    Han har varit död i en vecka men vi visste inget förrän igår. Det är över två månader sedan han försvann och vi hade inte hört något ifrån honom förrän... Viskande och knappt hörbart, som om hon var rädd att någon lyssnade fortsatte hon:
    Kom inte hit, för allt i världen kom inte, vägen är inte säker och man vet aldrig... hans far har åkt iväg för att begrava honom, man har bett honom att komma ensam... han har inte kommit tillbaka än.
   Jag drar mig för att berätta det för min son. Han är där inne på sitt rum. Ännu har jag inget sagt. Hur skall jag meddela honom att hans kusin är död? Och framförallt hur talar man om för honom att denne kusin var terrorist? Han kommer också att ha svårt att förknippa detta namn med ett ansikte, det är ju så länge sedan vi sågs! Jag måste kanske förklara för honom varför vi kommit bort från varandra. Visst, denna atmosfär av otrygghet som rått sedan, ja hur länge är det? Fem år? Sex år? Ja i mer än fem år nu har vi avstått från alla resor som inte varit absolut nödvändiga. Familjeträffarna blir allt mer sällsynta och banden löses upp, idag inser jag i vilken grad detta krig märkt våra liv och fått oss att förlora känslan för värden som vi förut tyckt vara väsentliga. Men är detta enda skälet? Skulle jag kunna berätta för min egen son om min revolt gentemot en äldre bror, som i mycket unga år ville ha makt över mig och tvinga mig till lydnad?
   Vad skulle det tjäna till? Allt detta förefaller mig idag så avlägset och framförallt så löjligt! Dessutom är jag rädd för att inte kunna svara på frågorna han kommer att ställa. Säkerligen samma som jag ställer mig själv.
   De första svaren försöker jag hitta genom att läsa om artikeln som jag klippt ut ur tidningen, en notis som tillkännager »undanröjandet av Sofiane B, tjugo år gammal och en farlig terrorist, skjuten till döds då han i en stulen bil försökte forcera en polisspärr vid utfarten av staden M. Han var vid tillfället inte ensam men de två kumpanerna lyckades fly och efterspanas nu... «. Man klargör också att han påträffades med en revolver som tillhört en polisman som mördats föregående kväll mitt i stan. Sofiane blev alltså nerskjuten några tiotal kilometer från sin hemby. Var han på väg att åka hem till de sina? Var det han som var mördaren? För dem som skrivit pressmeddelandet verkade det knappast finnas något tvivel.
   Men än sen då, om han verkligen var så farlig som de påstår, farlig och fanatisk som alla de andra, då borde han ha begått fler brott. Och om han inte blivit »oskadliggjord av ordningsmakten« skulle han kanske fortsatt att härja och, vem vet, kanske till och med döda sin egen bror, för en av hans bröder är polis. Möjligheten fyller mig plötsligt med en häftig, outhärdlig förtvivlan, som stegras av alla olidliga skräckscener och bilder av död, som vi dagligen dränks i och som rullas upp för min inre syn utan att jag kan hejda det ens om jag sluter ögonen. Skulle det vara möjligt att en av mina egna brorsöner är en av dessa vars blotta omnämnande gör mig alldeles Tamlagen och fyller mig med hat, rädsla och avsky? Sofiane med sitt milda ansikte och veka sinnelag, skulle han helt kallt vara i stånd att döda sin egen bror om han fått order om det eller sin kusin, min son, som snart blir inkallad till militärtjänst? Kanske också min dotter som vägrar beslöja sig och som varje morgon ger sig iväg till skolan i jeans och tennisskor. Kanske hade han av samma skäl redan dödat andra flickor, andra kvinnor, för om han verkligen valt samma väg som så många andra ungdomar som sägs ha blivit vilseförda och utnyttjade, då har han, det ser jag klarare idag, inte haft något annat val än att utföra sin emirs order. Jag törs inte fortsätta mitt resonemang av rädsla att inte förmå slutföra denna både enkla och uppenbara tankegång. Men nej, det kan inte vara möjligt, inte han, han skulle aldrig ha kunnat! Han som älskade sin mor och sina systrar så mycket, han skulle aldrig ha kunnat slipa en kniv för att... nej, det fanns inget av monster i honom! Och medan jag försöker övertyga mig själv om det absurda i allt detta slås jag av det självklara att alla de andra mördarna ju också framburits av kvinnor, att också de blivit matade och säkert också älskade, kanske inte tillräckligt men ändå, av mödrar som liknar alla andra mödrar, kanske lika milda och försynta som min svägerska, denna lilla kvinna, häpnadsväckande uthållig och självuppoffrande, i farten från morgon till kväll och vars hela tillvaro går ut på att utan klagomål göra sitt bästa för att hennes alltför talrika avkomma ska ha det så bra som möjligt.
   Nej, det måste finnas en förklaring! Jag måste kunna förstå: jag kan inte finna mig i denna chockerande omöjliga tanke. Min egen brors son! Det måste vara ett missförstånd, ett tragiskt misstag som har kostat en stillsam ung man livet, en gymnasist med några månader kvar till sin examen. Vem ska kunna förklara för mig och få mig att erkänna att små pojkar, skrattlystna eller blyga, busiga eller snälla en dag kan bli brottslingar kapabla till de mest ohyggliga saker? I så fall skulle också min egen son... med en rysning av skräck avvisar jag tanken jag just snuddat vid.
   Jag måste kunna förstå upprepar jag för mig själv hela vägen på väg till dem. Det finns säkert en förklaring att hämta vid resans slut, en resa som förefaller mig evighetslång, det tar många ångestfyllda timmar innan jag slutligen kommer fram till deras förr så lugna lilla by vars omgivningar nu övervakas av talrika militärpatruller, beredda unga, ack så vansinnigt unga de också med fingret på avtryckaren.
   Människor går förbi och undviker att titta upp, husen med sina stängda dörrar och fönsterluckor tycks tillintetgjorda av hettan och tystnaden. Och var finns barnen som brukade komma från alla håll så fort det kom någon bil och som alltid skockades kring oss med sina leende ansikten tryckta mot rutan, inte aggressivt eller för att tigga utan helt enkelt av nyfikenhet? Det enda jag känner igen är hettan, en torr, dammig och outhärdlig hetta som trycker mig på samma sätt som den övergivenhet och förödelse, som tycks härska i denna till synes så fredliga lilla by, där den ligger på sluttningen av en kulle; förr i världen trädbevuxen men nu helt kal sedan träden sågats ner eller bränts upp. Precis så som det sett ut på så många andra ställen vi rest igenom.
   Runt huset är det helt öde. Egendomligt. Här finns ingenting som antyder att familjen just drabbats av sorg. Jag ser inga sådana stolar, som man har för vana att sätta ut på trottoaren i en veckas tid för männens skull, manliga vänner och grannar som brukar komma också mycket långväga ifrån, för att beklaga sorgen. Jag hör varken gråt eller klagorop från kvinnorna inifrån det tysta huset. Har ingen kommit hit för att stödja min bror i denna svåra stund, som man fortfarande brukar i vårt land? Det beror säkert på rädsla, förklarar min man, rädslan att inlåta sig med familjen till en fördömd eller att visa sympati som skulle kunna misstolkas.
   I dörröppningen ser jag inget annat än min brors förstörda ansikte, som fårats av en smärta han först försöker dölja, hans hand vilar ett kort ögonblick tungt på min axel och till slut denna klump av sorg som äntligen löses upp i tårar och vi gråter fastklamrade vid varandra, förenade i en smärta som just i det ögonblicket får oss att på nytt uppleva känslor vi båda trott att en lång frånvaro och livets allmänna nötande hade trubbat av.
   Även denna bild: Malika, Sofianes mor sittande på en madrass mitt i det stora rummet som tömts på alla möbler, Malika, tårlös med rödkantade ögon och ännu mindre än jag minns henne, klädd helt i vitt i mitten av en skara kvinnor, som diskret kommit hit för att omge henne med sitt deltagande. Med livlös röst som om hon läste en klagosång upprepar hon:
    De lurade honom med sig, han var för ung att förstå. Det är allt hon säger och allt hon vet men hon behöver inte precisera ytterligare, det är lätt att förstå vilka hon åsyftar, vilka hon anklagar. Hennes son, han var vacker, god och oskyldig. Dom, det är de andra, något mystiskt och odefinierat med oemotståndlig förmåga att förleda, och påverka, och det är deras fel att han inte längre finns till. Hon måste intala sig själv detta för att bevara bilden av detta barn, hennes favoritson som hon säger, den ende av hennes söner som godtog att lyssna på henne ibland och även att tala med henne men utan att berätta för henne, ack nej, utan att någonsin berätta för henne vad som plågade honom, vad som fått honom att lyssna på dem, tro på dem, följa dem, och hon, hans egen mor hade ingenting sett eller misstänkt, inte minsta tecken, ingenting förrän den dagen då han gav sig iväg utan att säga ett ord till någon och utan att ta någonting med sig.
   De nickar och samtycker alla kvinnorna runt omkring henne och jag förstår av brottstycken som når mig av deras samtal att vissa av dem också har söner som gett sig iväg »upp i bergen«. Om detta talar de i förtäckta ordalag och med sänkta blickar, de som i vanliga fall aldrig tvekar att öppna sig inför varandra vid de sällsynta tillfällen då de kan träffas. Visserligen finns jag där och för dem är jag en utomstående, någon man idag måste vara på sin vakt emot. Den vita huvudduk jag bär som tecken på sorg är inte tillräckligt för att de skall känna sig säkra nog för att våga komma med farliga förtroenden. Ensam i ett hörn ser jag tyst på; kanske finns förklaringen jag söker så förtvivlat just här. I suckarna som ackompanjerar deras tal, i den ständigt upprepade frågan framviskad med eftertryck: »Vad kan väl vi göra åt det?« en fråga som ingen av dem tycks försöka hitta svaret på och som inte är något annat än ett erkännande av den resignation som så ohjälpligt finns nedärvd hos dem. Ingen har någonsin lärt dem eller tillåtit dem att sätta sig upp mot ett öde som krossar deras drömmar och att helt enkelt säga nej till att finna sig i och tyst lyda, först fadern därefter maken och sedan sonen, till att göra smärtsamma avkall som lämnar efter sig sår, ibland så djupa att livslusten bryts ner, och en outhärdlig smärta, som stegras av ångestropen de bär inom sig och som de inte kan ge fritt utlopp. Hur skulle de kunna klara att hålla tillbaka dessa söner, som alltför fort växer upp och i sin tur blir män?
    Sofiane var mycket lydig och starkt troende, bekräftar hans far när vi är ensamma.
    Han var också mycket förtegen, kanske väl mycket men aldrig trodde jag... nej, jag skulle aldrig trott att han...
   Han avslutar inte meningen. Och vilken far kan väl förklara hur och varför hans son en vacker dag blir mördare? Min bror har bara en enda förklaring, den enda som kan befria honom själv från allt ansvar och den håller han fast vid. Det är nödvändigt för att slippa ställa sig själv alltför många frågor och framförallt för att han måste kunna övertyga sig själv, han insisterar och hetsar upp sig och i vreden anklagar han alla och en var: sina andra söner, sin hustru, sin sons vänner, hans lärare, militären, regeringen, ja alla har sin del av ansvaret. Alla utom han själv. Det påstås till och med att hans son skulle ha begått flera mord, en del med kniv! Hans egen son! En grabb som inte ens kunde försvara sig. Sofiane var inget annat än en ängslig och tystlåten pojke som blivit dominerad och lurad av löften och fagert tal från dessa män, som alla vet vilka de är och som ostraffat kan fortsätta gå omkring på byns gator och värva sina offer i moskéerna utan att någon bryr sig. Jag lyssnar tyst och varken kan eller törs säga till honom att hans sätt att resonera som far leder till att alla de som idag dödar ju skulle kunna sägas vara utan ansvar, oskyldiga offer de också och oförmögna att i sin blindhet förstå det ohyggliga och barbariska i de brott som de begår i namn av och istället för sina läromästare. Men min bror har inget behov av att diskutera vidare; han har funnit de skyldiga. Medan han ger utlopp åt sitt ursinne, sitt lidande och sin bitterhet rör sig de andra sönerna tysta i hans närhet och längre bort i ett hörn av rummet sitter hans två döttrar tätt intill varandra också de tyst och utan att ens verka ha hört vad vi har sagt. Jag ser på Malika och hennes tunna kropp som man knappt kan tro har givit liv åt så många barn... minsta gest hos henne andas förtvivlan. Med en suck säger hon till mig:
    Det känns som om han kommer tillbaka. Han hade för vana att komma och sätta sig här, förstår du, säger hon och pekar på den tomma platsen intill sig. Hon talar om sitt barn och om att för henne kommer han alltid att finnas, han som nu inte finns längre, en son vars frånvaro hon aldrig kommer att acceptera, en son som hon egentligen hade förlorat långt innan han blev dödad. Men det vägrar hon både att tänka på och tala om, den smärta hon känner just nu har utplånat all annan vånda och förvisat den till delar av minnet som hädanefter inte är tillgängliga.
   Det är först på natten som jag tillsammans med Amina, tvillingsystern, skall kunna närma mig Sofiane. Amina, som hela dagen kurat i en ensam och ordlös sorg, hemsökt av så våldsamma syner att hon inte längre kan sluta ögonen när natten kommer. Det är hon som skakande av torr gråt i skydd av nattens mörker ska komma till mig och som i en utdragen hickning av förtvivlan skall försöka befria sig, som om hon bit för bit rev av sig sin rädsla men framförallt, det är vad hon hela tiden outtröttligt upprepar, samvetskvalen som nu plågar henne för att inte ha förstått att hindra honom, inte ha kunnat övertyga honom; inte ha lyssnat på honom, inte ha kunnat tala med honom, hon, den enda som skulle ha kunnat men som inte förmått; hon, hans syster, hans andra jag, anklagar sig själv till bristningsgränsen för att sedan mycket lång tid ha låtit honom stänga sig inne i en värld som han inte skulle komma att återvända ifrån. Hon upprepar att hon bär på en sådan skuldbörda att det för henne är outhärdligt att leva vidare, att minnas och att var hon än befinner sig till och med när hon blundar känna hans närvaro, som om hennes minne och hela hennes jag bara var uppfyllda av denna enda visshet. Hon får hädanefter leva med det olidliga minnet av vad hennes bror betydde för henne, vad hon betydde för sin bror. Och mina egna ord väger lätt och har ingen verkan, de når inte fram till henne, hon förmår inte ta in dem och jag förstår att det är till honom hon talar. Att han finns i henne. Att han är som ett gapande sår inne i henne och att hon idag inte vet vem av dem som förrått den andra.
   Tryckt tätt intill mig, dubbelvikt i sin häftiga, nästan djuriska smärta och med en klanglös röst som tonar ut i nattens tystnad skall Amina fortsätta att tala i timmar innan hon i gryningen helt utmattad sluter ögonen och sjunker in i en orolig sömn avbruten av stönanden och ryckningar som varken orden jag viskar i hennes öra eller de vaggande rörelser som jag instinktivt tar till för att få henne att somna, förmår dämpa.
   Nu är det jag som måste hitta tråden och samla ihop hennes ord ett efter ett, hennes meningar, hennes rop och även hennes tystnad, blanda min röst med hennes för att berätta om hennes rädsla och hennes ångest, om min egen rädsla också. Nu är det jag som måste försöka återge eller förstå den här historien, den om ett barn, som ville bevisa för världen att han var en riktig man genom att ta den enda väg som stod honom till buds, en väg kantad av hat och våld, men utan att förstå att det värsta våldet var det han utsatte sig själv för.
   Amina går så långt tillbaka hon kan i minnet av sin barndom, deras gemensamma barndom, och plötsligt ser jag dem tydligt framför mig i minnet, aldrig långt borta ifrån varandra; den lilla klena mörkhyade flickan och den lille långhårige pojken, klädd som en flicka, som alla söta småpojkar som man vill skydda från det onda ögat så länge de inte är omskurva. När de var små var deras samförstånd så totalt att det tagit dem lång tid att bli medvetna om olikheterna, men Amina lärde sig snart att tolka omgivningens blickar. Sofiane kände sig så nära sin syster och så lik henne att han trodde att hon bara var en del av honom som på något gåtfullt sätt lösgjort sig före födelsen, det hade han sagt henne en gång. Nära honom, tillsammans med honom var Amina inte rädd för någonting. När hon erinrar sig dessa lyckliga stunder i sitt liv minns hon för ett kort ögonblick hur mjukt han uttalade hennes namn. Före. När han kom hem och ropade på henne så fort han steg över tröskeln, som för att försäkra sig om att hon var där, hon som tidigt blev förbjuden att gå ut och vara med pojkarna och leka på gatan, som fått lära sig att vänta och att tiga inför de andra bröderna, att lyda dem och tyst finna sig i deras förakt och att utan protester svara på alla de öknamn de gav henne. Bara han sa hennes riktiga namn. För de andra var hon den svarta, »Kahloucha«. De kallade henne aldrig något annat, därför att det var det bästa sättet att förödmjuka henne och tillägger hon - kanske är hon rädd att den detaljen skall undgå mig, eftersom detta också är en del av hennes hemliga sår - det bästa sättet att understryka skillnaden mellan henne och Sofiane, hennes tvillingbror, så mycket vackrare, hon säger det själv, som ett faktum och utan minsta spår av avundsjuka i rösten.
   Ja, de andra fanns också där, bröderna, sju stycken och alla äldre än hon och förfärad inser jag hur hårda och arroganta de varit mot denna stackars syster som bara fanns till för att passa upp på dem. De hade gjort allt för att stöta ut henne ur sina liv och även ur broderns. Och trots att Sofiane var så olik dem hade det slutat med att han gått över på deras sida, på låtsas, säger hon, bara på låtsas och för att vara som de hade han frigjort sig från henne och förnekat den kärlek, som han fortfarande hyste för henne, denna svaghet oförenlig med hans status som man och tyngre att bära än ett födelsemärke eller ett lyte. De var tvungna att gömma sig som älskande för att kunna tala med varandra och hade utan att ha kommit överens om det tagit för vana att träffas nattetid när alla sov. På vintern i det tysta och varma men otrivsamma köket längst bort i gången och på sommaren på den lilla innergården eller på terassen, där de utsträckta sida vid sida, fascinerades av den mörka himlens oändlighet och byggde luftslott. Och i detta skimrande stilla dunkel var det som om de trots allt återfann något av det tvillingskap som ingen längre ville tillskriva dem.
   Och sedan var det fadern, min bror, så sträng och fordrande mot sina söner och alldeles särskilt gentemot denne alldeles för känslige och veke pojke som det var nödvändigt att lära bli en man. En far som aldrig tilltalade Sofiane annat än för att snäsa av honom eller lika ofta förödmjuka honom och som aldrig visat minsta tecken på tillgivenhet eller intresse. En far som Sofiane till slut hade börjat hata och fly bort ifrån, bort från hemmets väggar till dem som ville lyssna, som pratade med honom och som inbillade honom att de förstod för att lättare fånga honom i sina nät.
   Amina visste. Hon visste att hennes bror till slut skulle ge sig iväg och lämna henne. Det hade han talat om för henne. Men han hade också sagt och ständigt upprepat, att det var för hennes skull, på grund av henne och modern, som han visste var skör, som han fortfarande fann sig i maktfullkomligheten hos denne man, i hans ögon bara den som avlat ho nom. Och hon hade litat på honom därför att hon trott sig veta allt om honom, aldrig kunde hon tro att han skulle kunna överge henne, än mindre svika den blinda tillit hon hade för honom.
   Jag föreställer mig min bror, när Amina talar om honom, i det ögonblick då han ensam, så fruktansvärt ensam, med sina egna händer tvingades gräva sin sons grav, lyfta upp hans kropp för att svepa den och sedan täcka den med jord. Vad tänkte han då och vilka var hans böner vid detta sista möte? Hade han ändå till slut talat till denne son, vars längtan och innersta drömmar han inte visste något om? Hade han bett honom om förlåtelse eller hade han nöjt sig med att uttala en snabb bön för hans själ? Jag kommer aldrig att få veta det, min bror kommer att fortsätta att vara lika tillbakadragen och behålla all sin ångest och sorg för sig själv. Själv skulle jag inte kunna finna de rätta orden för att hjälpa honom bära detta lidande, som han försöker dölja för omgivningen precis som förr i världen, då han var den mest frånvarande och mest oåtkomlige av mina bröder.
   Sofiane ville undkomma inflytandet från denne oförsonlige far men han ville framförallt också göra något av sitt liv. Han kände sig låst, dömd till att leva i denna by långt från all ära och redlighet där det längsta perspektivet sträckte sig till närmaste lilla stad, ett litet och måttligt intressant samhälle dit folk som hungrade efter upplevelser åkte då och då från de kringliggande byarna, en och en eller gruppvis. Han hade ingenting, inget som kunde nära hans drömmar eller fylla ut hans hopplöst tomma dagar. Skolan med sina olika stadier och tvång som accepterades utan större övertygelse, han var en mycket medelmåttig elev utan chans till framgång och väl medveten om att faderns ambitioner för honom liksom för hans äldre bröder inte sträckte sig längre än till avgångsklassen. Framtiden låg där grå och dammig som en stig som redan trampats upp av de som föregått honom och som han såg fastna och som för varje dag sjönk allt djupare, försvann och blev till stoft, snart ersatta av exakt likadana söner, som också inväntar sitt förfall och slutet på sina alltför långsamma levnadslopp, fridfullt sittande i solen, nästan mumifierade under vanor och traditioner som ingen av dem skulle ha drömt om att ändra på.
   Göra något av sitt liv! Det var precis det han fick chansen till när han godtrogen och full av häpnad varje dag fick höra om en värld där orättvisorna skulle vara borta, där alla människor skulle vara omslutna av samma kärleksfulla omsorg och där alla problem på ett mirakulöst sätt blivit undanröjda, ett idealsamhälle, som skulle vara genomförbart men på vissa villkor, förklarade man för honom. Det första var att utplåna alla dem som skulle tänkas vilja hindra en återgång till detta rena urtillstånd och komma att ifrågasätta det andliga i denna längtan omfattad av miljontals människor utspridda överallt i världen. Hur kunde han motstå dem som med sådan hänförelse försäkrade att han tillhörde de utvalda, de som visste att deras tid på jorden bara var ett litet obetydligt ögonblick som de borde offra för att förtjäna den eviga lyckan?
   Amina förstod inte särskilt mycket av det som Sofiane sade på kvällarna när han i febrig upphetsning berättade om de eviga diskussionerna han hade med sina vänner och vissa av sina lärare. Men hon lät honom hållas utan att komma med frågor, darrande säger hon att det var som om någon annan talade genom hans mun och att han kanske inte hade förmått svara eller ens hört henne om hon frågat något och hon hade varit alltför rädd att förlora honom för att försöka. Det enda hon kunde erinra sig från dessa stunder av osammanhängande och hektiskt prat var orden, ständigt de samma, laddade med våld, död och hat, ord som han hela tiden upprepade, som för att verkligen låta dem tränga in. Hon fanns där hela tiden i hans närhet, försökte förgäves förstå och väntade på att han någon gång skulle göra en andningspaus för att säga honom... ja, vad skulle hon säga? Vad kunde hon säga för att hjälpa honom bli sig själv, hon, hans trogna skugga, Kahloucha, den svarta, som bara hade sin stackars meningslösa kärlek att komma med och som vanmäktigt såg på medan han gled allt längre bort.
   Sofiane försvann en regnig vintermorgon. Amina förstod så fort hon upptäckte hans skolväska övergiven i gången bakom ytterdörren. Men hela dagen lyssnade hon ändå efter hans steg och tyckte sig höra att han ropade på henne. På natten lämnade modern ytterdörren på glänt så att han ljudlöst och utan att väcka sin far skulle kunna smyga sig in i rummet som han delade med sina bröder. Hans plats förblev tom och följande natt stängde fadern själv dörren utan att säga ett ord.

Ur Röster från Algeriet av Monica Malmström, Tranan, 1998. Översättning av Monica Malmström


   Närstudium
   
   1. Hur var Sofiane som pojke?
   
   2. Hur länge hade han varit försvunnen?
   
   3. Varför har de inte haft några släktträffar på över fem år?
   
   4. Hur har Sofiane dött?
   
   5. På vilket sätt har den lilla byn förändrats?
   
   6. Varför har man sågat ner eller bränt träden runt byarna?
   
   7. Inga män sitter vid huset för att beklaga sorgen. Vad beror det på?
   
   8. Vad innebär det att sönerna har gett sig iväg »upp i bergen«?
   
   9. Varför vågar kvinnorna inte tala öppet om vad de menar?
   
   10. Vilka rår enligt fadern för att sonen blev terrorist?
   
   11. Varför fick Sofiane inte umgås och prata som han ville med sin tvillingsyster?
   
   12. Hur behandlar bröderna Amina? Varför?
   
   
   Funderingar
   
   Hur var fadern mot Sofiane? Hur påverkade det honom?
   
   Sofiane var mycket lydig och starkt troende enligt fadern. Hur kan det ha påverkat Sofianes »vak att bli terrorist?
   
   Vilka är »de« i texten som får skulden för att de unga männen blir terrorister? Vad är det för värld som »de« utlovar?
   
   
   Diskussion
   
   Amina har samvetskval för att hon inte hindrat Sofiane, övertygat honom om att han hade fel. Vad skulle hon ha sagt för att få honom att inte lämna hemmet och bli terrorist?
   
   
   Eget skapande
   
   Finns det något som du brinner för, något som du verkligen skulle vilja göra? Var går gränsen för vad du skulle göra för att uppnå din dröm?
   
   Att vara kär i någon som inte ser en kan vara plågsamt. Kom med förslag på hur man ska bära sig åt för att väcka intresset hos föremålet för ens förälskelse.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki