Fandom

Svenskanoveller Wiki

Soldaten

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

Det var en sådan där kväll som gav honom en känsla av hur det var att vara blind — hans ögon kunde inte urskilja skuggan av ett föremål, inte ens trädens konturer mot himlen.
   I mörkret blev han uppmärksam på små prasslande ljud i häcken, en hästs flämtningar ett stycke bort på ängen, det dämpade ljudet av en hov som stötte mot marken. Och vid ett tillfälle hörde han suset av en fågel som flög alldeles ovanför huvudet på honom.
   "Jock", sade han högt. "Nu går vi hem." Och han vände och började vandra tillbaka uppför den sluttande stigen utmed häcken medan hunden gnodde i väg före och visade vägen i mörkret.
   Det måste vara bortåt midnatt, tänkte han. Det betydde att det snart skulle bli en morgondag. I morgon var värre än i dag. I morgon var det värsta av allt eftersom det skulle bli i dag — och i dag var nu.
   I dag hade det varit ganska besvärligt, framför allt det där med stickan.
   Sluta nu, sade han till sig själv. Det är fullkomligt meningslöst att tänka på det. Ingen människa har någon glädje av att tänka på sådana saker. Tänk på något annnat för omväxlings skull. Man kan faktiskt bli kvitt en obehaglig tanke om man kastar sig över en annan tanke i stället. Gå så långt tillbaka i tiden som du överhuvudtaget kan. Plocka fram några minnen från lyckliga dagar. Sommarloven på olika badorter, våt sand och röda sandhinkar och räktrålar och klippor, hala av sjögräs, och de små klara gölarna med havsanemoner och sniglar och musslor och ibland en grå, genomskinlig räka som svävade djupt ner i det vackra, gröna vattnet.
   Men hur kunde den där stickan ha trängt in i hälen utan att han kände det?
   Det har ingen betydelse. Kommer du ihåg när du jagade efter snäckor längs kanten av tidvattnet? Varenda en var så fin och utsökt att den måste bäras försiktigt i handen som en dyrbar juvel hela vägen hem. Och så de små orangefärgade musslorna, de skimrande ostronskalen, de små smaragdglänsande glasbitarna, en levande eremitkräfta, gadden på en rocka och en gång — men en oförglömlig — ett av havet renspolat käkben av en människa med tänder i, vitt och underbart bland snäckorna och småstenarna. Å, mamma, titta vad jag har hittat! Titta, mamma, titta! ¤Men för att gå tillbaka till stickan. Hon hade verkligen varit ganska otrevlig när den hade kommit på tal.
   "Vad menar du med att du inte märkte den?" hade hon frågat hånfullt.
   "Jag märkte den inte helt enkelt."
   "Om jag sticker en nål i foten på dig så känner du förstås inte ett dugg, va?"
   "Det har jag inte sagt."
   Och så hade hon plötsligt stuckit honom i vristen med den nål som hon hade använt att ta ut stickan med, och han hade inte tittat på, så han visste inte om det förrän hon skrek till i ett slags skräck. Och när han sedan tittade ner hade han upptäckt nålen som satt fast i köttet bakom fotknölen, instucken nästan till hälften.
   "Ta ut den", hade han sagt. "Man kan bli förgiftad av sånt där."
   "Menar du att det inte känns?"
   "Ta ut den, är du snäll."
   "Menar du att det inte gör ont?"
   "Det gör hemskt ont. Ta ut den." "Vad är det med dig?"
   "Det gör hemskt ont, sa jag. Hörde du inte?"
   Varför behandlade man honom så där?
   När jag var och lekte på en strand, så gav man mig en spade i hand för att jag skulle gräva med den. Mina gropar var tomma som en kopp, och varje gång slog havet opp, men så rann det tillbaks igen.
   För ett år sedan hade doktorn sagt: "Blunda. Säg mig nu om jag drar den här tån uppåt eller neråt."
   "Uppåt", hade han sagt.
   "Och nu?"
   "Neråt. Nej, uppåt. Uppåt, tror jag."
   Det var konstigt att en neurokirurg skulle vilja leka med hans tår.
   "Hur klarade jag mig, doktorn?"
   "Ni skötte er mycket bra."
   Men det var för ett år sedan. Han hade känt sig ganska bra för ett år sedan. Då brukade det aldrig hända sådana saker som hände nu. Tänk bara på det här med kranen i badrummet, för att nu ta ett exempel.
   Varför satt varmvattenskranen i badrummet på fel sida i morse? Det var något nytt.
   Inte för att det har den minsta betydelse, men det skulle vara intressant att veta varför.
   Tror du att hon kan ha bytt kranar, tagit en skiftnyckel och en rörtång och smugit dit på natten och låtit dem byta plats?
   Tror du det? Ja, om du nu verkligen vill veta det så — ja, så tror jag det. Så som hon har uppfört sig på sista tiden skulle hon mycket väl kunna göra en sådan sak.
   Hon var faktiskt konstig, svår att förstå sig på, ja, det var hon verkligen. Det hade hon inte varit förut, men just nu var det ingen tvekan om att hon var konstig och svår att ha att göra med. Framför allt på natten.
   På natten, ja. Det var den värsta tiden på dygnet — natten.
   När han sträckte ut högra handen i sängen på natten kände hans fingrar inte det som de rörde vid. Varför gjorde de inte det? Han hade slagit omkull lampan och hon hade vaknat och plötsligt satt sig upp i sängen medan han trevade efter den på golvet i mörkret.
   "Vad gör du nu då?"
   "Jag slog ikull lampan. Förlåt mig."
   "Å, du milde", hade hon suckat. "I går var det ett glas vatten. Vad är det med dig?"
   En gång hade doktorn strukit över baksidan av handen på honom med en fjäder och han hade inte kunnat känna det heller. Men han hade känt när doktorn rispade honom med en nål.
   "Blunda. Nej, ni får inte titta. Blunda ordentligt. Säg nu om det här är varmt eller kallt."
   "Varmt."
   "Och det här?"
   "Kallt."
   "Och det här?"
   "Kallt. Jag menar varmt. Ja, det är varmt, eller hur?"
   "Det är riktigt", hade doktorn sagt. "Ni skötte er mycket bra."
   Men det var för ett år sedan.
   Varför satt strömbrytarna på väggen numera alltid ett litet stycke ifrån den plats där de satt förr när han trevade efter dem i mörkret?
   Tänk inte på det, sade han till sig själv. Det enda riktiga är att inte tänka på det.
   Och medan vi är inne på det här, varför skiftade väggarna i vardagsrummet färg en aning från den ena dagen till den andra?
   Grönt och blågrönt och blått. Och ibland — ibland flöt färgerna långsamt som färger sedda genom värmediset från en glödpanna.
   En efter en föll de små frågorna i prydlig ordning som kartotekskort ur en maskin.
   Vems ansikte var det som dök upp för en sekund utanför fönstret under middagen? Vems ögon?
   "Vad stirrar du på?"
   "Ingenting", hade han svarat. "Men tycker du inte vi ska dra för gardinerna?"
   "Robert, vad stirrade du på?"
   "Ingenting."
   "Varför stirrade du på fönstret så där?"
   "Tycker du inte vi ska dra för gardinerna?" hade han svarat.
   Han gick förbi den plats där han hade hört hästen på ängen och nu hörde han den igen — flämtningarna, de dämpade hovtrampen och knastrandet när den betade av gräset. Det lät som när en människa tuggar på selleri.
   "Hej på dig, gamla häst", ropade han högt i mörkret. "Hej du gamla häst där borta."
   Plötsligt hörde han fotstegen bakom sig igen, långa, långsamma kliv tätt bakom, och han stannade. Fotstegen tystnade. Han vände sig om och tittade ut i mörkret.
   "God afton", sade han. "Är ni här igen?"
   I den tystnad som följde kunde han höra hur bladen i häcken prasslade i vinden.
   "Ska ni också åt det här hållet?" frågade han.
   Så vände han sig om och promenerade vidare med hunden alltjämt ett stycke före, och fotstegen började följa efter honom igen, men tystare nu, som om personen i fråga gick på tå.
   Han stannade och vände sig om ännu en gång.
   "Jag kan inte se er", sade han. "Det är för mörkt. Är det någon jag känner?"
   Tystnad igen och så den svala sommarvinden mot hans kinder. Hunden drog i kopplet av iver att få komma hem.
   "All right", ropade han. "Ni behöver inte svara om ni inte vill. Men jag vet nog att ni är där, så det så."
   Någon som försökte göra sig märkvärdig.
   Långt borta i natten, åt väster och mycket högt upp, hörde han det svaga surret från ett flygplan. Han stannade igen, lyfte huvudet och lyssnade.
   "Många kilometer borta", sade han. "Kommer inte i närheten, här."
   Men varför stannade allting av inom honom när ett flygplan flög över huset? Varför slutade han prata och röra sig och satt bara eller stod i ett slags paralysi och väntade på det gälla tjutet från bomben? Som efter middagen i dag till exempel.
   "Varför hukade du dig så där?" hade hon frågat.
   "Hukade mig?"
   "Ja, just det. Varför gjorde du det?"
   "Hukade mig?" hade han sagt igen. "Jag förstår inte vad du menar."
   "Nej, det märks nog", hade hon svarat och stirrat på honom med de där hårda, blåvita ögonen medan ögonlocken sänkte sig en aning, som de alltid gjorde när hon var föraktfull. Han tyckte det var vackert när de gjorde det. Han tyckte om de halvslutna ögonen och det sätt på vilket ögonlocken sänkte sig och ögonen blev beslöjade när hennes förakt var som djupast.
   I går morse när han låg i sängen och kanondundret satte i gång långt borta i dalen hade han sträckt ut vänstra handen och tagit på henne för att få lite tröst.
   "Vad i fridens dar håller du på med?"
   "Ingenting, älskling."
   "Du väckte mig."
   "Förlåt mig."
   Det skulle hjälpa honom mycket om hon bara ville låta honom ligga närmare henne tidigt på morgnarna när han började höra kanondundret.
   Nu skulle han snart vara hemma. När han hade kommit runt häcken kunde han se ett ljusrött sken genom gardinerna i vardagsrummet, och han skyndade sig fram till grinden, gick igenom den och uppför gången till ytterdörren med hunden alltjämt stretande i kopplet.
   Han stod på verandan och trevade efter dörrhandtaget i mörkret.
   Det hade suttit till höger när han gick ut. Han kom tydligt ihåg att det hade suttit på höger sida när han stängde dörren för en halvtimme sedan och gick ut.
   Hon kunde väl inte ha flyttat på det också? Bara för att lura honom? Kunde hon ha tagit en verktygslåda och snabbt flyttat över det till andra sidan medan han var ute och luftade hunden?
   Han förde över handen till vänster — och i samma ögonblick som fingrarna rörde vid handtaget skedde en liten men våldsam explosion inne i huvudet på honom, och med den följde en våg av raseri och förödmjukelse och fruktan. Han öppnade dörren, stängde den hastigt efter sig och ropade: "Edna, är du där?"
   Det kom inget svar, så han ropade igen och den här gången hörde hon honom.
   "Vad vill du nu då? Du väckte mig."
   "Kom ner hit ett slag, är du snäll. Jag vill tala med dig."
   "Å, gud bevare mig", sade hon. "Håll tyst och kom hit i stället."
   "Kom hit!" skrek han. "Kom hit genast!"
   "Nej, så ta mig tusan om jag det gör. Du ska komma hit."
   Han stod tyst med huvudet bakåt, tittade uppför trappan och in i mörkret i andra våningen. Han kunde se hur trappräcket svängde åt vänster och fortsatte uppåt utom synhåll mot avsatsen, och om man fortsatte rakt fram över avsatsen kom man till sovrummet och det skulle vara mörkt där inne också.
   "Edna!" ropade han. "Edna!"
   "Ä, dra åt helvete!"
   Han började långsamt gå uppför trappan med tysta steg medan han höll i räcket, och han tog sig runt den vänstra trappkröken och kom upp i mörkret ovanför. Högst upp tog han ett steg för mycket, men det var han beredd på och det blev inget buller. Han stod sedan stilla en stund och lyssnade, och han var inte säker på det, men han tyckte han kunde höra kanonerna sätta i gång långt borta i dalen, mest tungt artilleri, sjuttifemmor och kanske ett par granatkastare någonstans i bakgrunden.
   Så tvärs över trappavsatsen och genom den öppna dörren som var lätt att hitta, för han visste precis var den var — vidare in på sovrumsmattan som var tjock och mjuk och ljusgrå, men det kunde han inte känna eller se.
   När han var mitt inne i rummet stannade han och lyssnade efter ljud. Hon hade somnat igen, andades ganska ljudligt och det hördes en liten svag vissling mellan hennes tänder varje gång hon andades ut. Gardinen fladdrade lätt mot det öppna fönstret, väckarklockan tick-tack-tickade bredvid sängen.
   Nu då hans ögon började vänja sig vid mörkret urskiljde han svagt sängändan, den vita filten som var instoppad under madrassen, upphöjningen som hennes fötter gjorde under sängkläderna. Och så rörde hon plötsligt på sig, precis som om hon var medveten om att han var i rummet. Han hörde henne vända sig i sängen ett par gånger. Ljudet av hennes andetag upphörde. Så följde en rad små rörelser och fjädrarna i sängen knarrade till en gång, högt som ett skrik i mörkret.
   "Är det du, Robert?"
   Han stod orörlig, alldeles tyst.
   "Robert, är du där?"
   Rösten lät främmande och ganska obehaglig, tyckte han. "Robert!" Hon var klarvaken nu. "Var är du?"
   Var hade han hört den rösten förut? Den var lite gäll, skärande som två höga toner som möts i en dissonans. Och så var det den där oförmågan att uttala r-et i Robert. Vem var det som brukade säga Wobert till honom?
   "Wobert", sade hon igen. "Vad gör du?"
   Var det den där sköterskan på sjukhuset, den långa, ljushåriga? Nej, det var längre tillbaka i tiden. En så hemsk röst borde han kunna komma ihåg. Fick han bara lite tid på sig skulle han nog komma på det.
   I samma ögonblick hörde han hur kontakten till sänglampan vreds om, och i ljusskenet såg han kvinnan halvsitta i sängen, iförd något slags skärt nattlinne. Hennes ansikte uttryckte storögd förvåning. Kinderna och hakan var skinande blanka av ansiktskräm.
   "Det är bäst du lägger ifrån dig den där innan du skär dig", sade hon.
   "Var är Edna?" Han stirrade intensivt på henne.
   Kvinnan höll ett vaksamt öga på honom där hon halvsatt i sängen. Han stod vid fotändan, stor, bredaxlad, orörlig och rak med hälarna ihop, nästan i givakt, klädd i sin mörkbruna, tjocka kostym.
   "Nå, lägg ifrån dig den där då", befallde hon.
   "Var är Edna?"
   "Vad är det med dig, Wobert?"
   "Det är inget särskilt med mig. Jag frågar bara var min fru är." Kvinnan makade sig långsamt upp i sittande ställning och flyttade benen ut mot sängkanten. "Tja, om du verkligen vill veta det, så har Edna gått sin väg", sade hon till slut. Rösten var förändrad nu och de hårda, blåvita ögonen såg hemlighetsfulla och listiga ut. "Hon gick för en liten stund sen medan du var ute."
   "Vart gick hon?"
   "Det sa hon inte."
   "Och vem är du då?"
   "En väninna till henne bara."
   "Du behöver inte skrika åt mig", sade han. "Vad ska det tjäna till?"
   "Jag vill bara du ska veta att jag inte är Edna."
   Mannen funderade på det en stund och sedan sade han: "Hur kan du veta vad jag heter?"
   "Det har Edna talat om för mig."
   Åter gjorde han en paus och granskade henne noggrant, fortfarande lite förbryllad men mycket lugnare nu. Hans ögon hade ett lugnt, kanske till och med en aning roat uttryck när han tittade på henne.
   "Jag tror jag föredrar Edna."
   Det blev tyst igen och ingen av dem rörde sig. Kvinnan var mycket spänd och satt rakt upp med armarna åt sidorna. De var lätt böjda vid armbågarna och hon tryckte handflatorna mot madrassen.
   "Jag älskar Edna, ska jag säga. Har hon aldrig sagt att jag älskar henne?"
   Kvinnan svarade inte.
   "Jag tycker hon är en riktig slampa. Men lustigt nog älskar jag henne ändå."
   Kvinnan tittade inte på mannens ansikte. Hon höll ögonen riktade mot hans högra hand.
   "En otäckt hänsynslös liten slampa, det är vad hon är, Edna."
   Så en lång tystnad igen. Mannen stod rak, alldeles orörlig, och kvinnan satt stilla i sängen och det var plötsligt så tyst att de genom det öppna fönstret kunde höra vattnet rinna ner i kvarndammen på gården långt nere i dalen.
   Sedan talade mannen igen, lugnt, långsamt och alldeles opersonligt.
   "Sanningen att säga så tror jag inte ens att hon tycker om mig längre."
   Kvinnan makade sig närmare sängkanten. "Lägg bort den där kniven innan du skär dig", sade hon.
   "Var snäll och skrik inte åt mig. Kan du inte tala hyfsat?" Nu lutade sig mannen plötsligt framåt och stirrade intensivt in i ansiktet på kvinnan. Han höjde på ögonbrynen. "Det var konstigt", sade han. "Det var mycket konstigt."
   Han tog ett steg framåt och hans knän rörde vid sängen.
   "Du liknar faktiskt Edna lite."
   "Edna har gått ut. Det har jag ju redan talat om."
   Han fortsatte att stirra på henne och kvinnan satt blickstilla med handflatorna djupt nedtryckta i madrassen.
   "Jag undrar det, jag", sade han.
   "Jag har ju sagt att Edna har gått ut. Jag är en god vän till henne. Jag heter Mary."
   "Min fru har ett litet lustigt, brunt födelsemärke alldeles bakom vänstra örat", sade mannen. "Du har väl inte det också?" "Nej, det har jag verkligen inte."
   "Vrid på huvudet, så att jag får se."
   "Jag säger ju att jag inte har det."
   "Jag skulle i alla fall vilja kontrollera det."
   Mannen gick långsamt runt sängändan. "Sitt stilla bara", sade han. "Rör dig inte." Och han kom långsamt mot henne medan han hela tiden iakttog henne, och det syntes ett litet leende i mungiporna på honom.
   Kvinnan väntade tills han var inom räckhåll, och sedan slog hon honom hårt rakt över ansiktet med högra handen, så snabbt att han inte ens hann uppfatta slaget. Och när han satte sig ner på sängen och började gråta tog hon kniven ur hans hand och gick hastigt ut ur rummet och nerför trappan till hallen där telefonen stod.

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Pelle Fritz-Crone. Originalets titel: "The Soldier".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki