FANDOM



Av: Inger Edelfeldt

   "TAR DU DE HÄR SMÅ ABBORRARNA hem till Agnes?" Min mor pekar mot den lilla spannen som står på träsoffan.
   Hon brukar skicka mig dit med småfisken, för Agnes är så dann med sina katter.
   Jag tar vägen förbi vedbon. Där har de suttit och fjällat fångsten. Det ser ut som om marken är täckt med små, små mynt, både av guld och silver. Kunde man inte ta vara på de där? frågade jag när jag var liten. Det tyckte de var bra roligt. Jag hade trott att man skulle kunna klä ett skrin med fjällen, ett smyckeskrin. Det skulle just bli vackert, sa de. Det skulle bli som för skomakaren, han som hade fått en så stor gädda och i sin stolthet kom på den förunderliga idén att han skulle göra ett par gäddskor åt sig. Och hela natten satt han med skinnet och spände fast det på bottnarna. Men det torkade ihop och blev hårt som sten. Så nu har han de där skorna stående framme, fast de inte går att gå i, och fast alla skrattar åt honom och kallar honom för Gädd-Olle.
   Jag är nog likadan; varje gång jag ser fiskfjällen ligga där, ser jag också skrinet framför mig, lysande. Men jag berättar inte såna saker längre. Inte för att det var något ont i deras skratt. Men ändå. Man lär sig att bete sig som folk. Man lär sig att ett träd är ett träd, och en fisk är en fisk, och en brunn är en brunn. Man lär sig att sätta sig som de andra, och stryka undan håret som de, och gå som de, och man lär sig det muntra tilltalet, det deltagande tilltalet, det trötta tilltalet. Annars kan det gå en illa här i världen, om man inte säger "Säger du det?" på samma sätt som de andra. Det är precis som när man lär sig sånger och böner; så lär man sig allt som man ska säga: om vädret, om grannarna, om hur det går i skolan. Inget ont i det, kanske. Nej, också en triumf, som när man lär sig sjunga rent.
   "Och du bara växer?" — "Ja, nog gör jag det."
   "Ja, snart åker du väl till stan, som syster din." — "Det får vi allt se, det."
   "Du är allt fin du." — "Säger du det?" (och ler)
   Men jag frågar mig alltid vad de har för hemligheter. Eller har de inga? Är det bara jag som har hemligheter? Och inne i dem är det ljust, de öppnar fönstren och vädrar, de skakar vita dukar på backen, i solen. De sneglar inte mot skogsbrynet. Eller gör de?

   Agnes och Edor bor längst uppe i byn. De tror sig lite förmer men det kan man unna dem, för de har en dotter som är efterbliven.
   Agnes är så dann med sina katter.
   Det tar en stund att gå vägen upp, man måste prata med folk. Man måste tala om vart man är på väg och vad man har i hinken, och fråga dem hur de mår, och hälsa och ha sig.
   "Jaså, du ska upp till Edors. Men här, ta och ge Astrid de här karamellerna."
   "De säger att hon inte ska ha nåt sött, hon får så fula tänder." "Asch, inte kan det då vara viktigt för en sån som hon, vad hon har för tänder. Nåt gott ska väl hon ha ock."
   Så då tar jag karamellerna, några såna där vridna i ljusgrönt med bruna ränder.
   Går förbi handelsboden, hör kaffekvarnen därinifrån, motstår lusten att gå in och känna doften av nymalt kaffe. Nu finns det riktigt kaffe igen, hur mycket kaffe som helst, inga malda ärter, inget Minas kaffe, tack gode Gud att Hitler är död, det tog lång tid men kaffet kom tillbaka och nu luktar det äntligen fred i handelsboden.
   Det känns länge sen kriget tog slut. Ändå drömde jag helt nyss en natt att Kriget kom, jag var ensam i huset, där fanns inte ens möbler, och gardinerna var för små för fönstren. Jag drog i dem men de räckte inte. Gardiner små som barnförklän. Jag gick ut på farstubron för att ropa till de andra men då såg jag att Kriget var över mig. Soldaterna kom klivande över horisonten, de var högre än kyrktorn, med huvudena uppe bland molnen. Och jag tänkte i drömmen: det är inte konstigt, nu kommer de som jag alltid vetat ska komma. Det var inget underligt, nästan en lättnad. Jag såg hur smått allting var, huggkubben, brunnen, apeln, allt det självklara. Det blåste också, från horisontens håll. Men jag vaknade innan Kriget kom.
   Hela den dagen såg allt så smått ut. En dockvärld, bräcklig. Människor också. Jag ville säga åt dem: Gå inte ut, stanna hemma.

   Halvvägs uppe i byn ligger Olssons tillbommade hus. Det har stått tomt nu i sju år på grund av en arvstvist. En del säger att det är ett spökhus också, för att Pers Johanna hängde sig i skogen.
   Men min far säger, att det som spökar där, det är bara snålheten och omedgörligheten. För Emanuel Olsson vill ha hela huset, fast han har hus i Mora, och Olof Olsson vill ha hela huset, fast han gift sig till en gård i Vingåker, och ingen av dem har råd att betala en advokat, och under tiden bor ingen av dem där, de sätter inte ens sin fot där, se.
   Men det är väl ingen som beklagar det. På tomten växer krusbär, vinbär och hallon, bigarråer till och med, och smultron. Drivor av gullvivor om våren. Man ska inte gå in på andras mark, mumlar de. Men ingen frågar var man har fått gullvivorna ifrån.
   Det är den vackraste tomten i hela byn, med slänten ner mot sjön. Man ser horisonten, skogstaggig, och hur det blånar bortåt. Än har det inte växt igen, men kommer att göra det. Helst går man inte dit ensam, för Pers Johannas skull. Tills för något år sen gjorde inte jag det heller. Jag gick med Hill hit, hon som heter Hill efter någon släkting i Amerika. För två år sen slog vi kullerbyttor nerför hela slänten och Hill höll på att bryta nacken av sig. Det var Pers Johanna sa vi, det var Pers Johanna som sträckte sig efter dig.
   Himlen var nästan stickande blå den dagen, minns jag.

   Sannerligen säger jag er; jag är förmer men jag vet att dölja det. Eller inte förmer; men något är det med mig. Hur vet man att man verkligen är förmer, och inte bara inbillar sig? Hur kunde Jesus veta så säkert att han var förmer och inte bara tokig? Somliga människor är så mycket förmer att de inte drar löje över sig, om de visar det. Andra är bara ett uns förmer, och då blir det besvärligt. Var går gränsen, undrar jag? Varför skulle just jag inte kunna vara en av dem, de utvalda?
   Jag tror man kan bli tokig om man tänker på det. Men jag känner hur det brinner inuti mig. Det brinner och lyser som ikring det där skrinet.
   Jag fattar saker och ting för lätt, tror jag. Men jag vill inte att det ska märkas. I skolan stakar jag mig med flit när vi ska läsa högt.
   Det är inte bara det att jag fattar för lätt. Jag tror jag ser saker och ting på ett annat sätt, också. Vad som skiljer det från andras sätt att se är inte lätt att veta. Men för mig är inte en brunn bara en brunn. Jag
   kan inte säga vad annat den är, men något annat är det bakom tingen hela tiden, och ibland hisnar det för mig när jag ser något helt vanligt, ett träd eller en slipsten eller ett får eller vad som helst.
   När jag sitter ensam på Olssons farstutrapp ger jag efter för det där. Allting får lysa som det vill, inuti mig och runt ikring. Alltsammans står fram och säger till mig: Jag är en Kärra, jag är en Rallarros, jag är en Flaggstång. Och det är som om de välsignar mig, och jag dem. Till och med bergen, så långt borta.
   Sen är det vägen in mot skogen, vid husets gavelsida; den vägen som hon gick.
   Och det är en annan sak med mig, att jag kan se saker och ting så tydligt inuti huvudet, även sånt som andra har berättat; det blir som om det vore mina egna minnen.
   Jag frågade Hill: "Kan du se framför dig sånt som inte har hänt dig?" "Vad menar du?" sa Hill.
   Jag sa att jag kunde se precis hur Pers Johanna tog stolen och repet och gick ut på stigen, förbi bigarråträdet där bären var som stora blodsdroppar. Stolen, det var precis den där vita, flagnade, som man kan se genom kammarfönstret. Och hon bar en lavendelblå klänning med liten vit krage, och alldeles innan hon gick in på stigen, vände hon sig om mot huset som för att be om hjälp, jag såg precis hur hon tedde sig, det bakåtstrukna håret, fjunen i hårfästet, hennes bleka ansikte med stora, vackra, glasartade ögon och näsvingarna som vidgades. Ännu stod hon i solen men bakom och ikring henne var det mörkt: flimrande skuggor, ett menande sus ur lövverk; ingången till skogen.
   "Hur vet du hur hon såg ut?" sa Hill. "Det finns ingen bild tagen av'na så det hittar du allt på."
   "Jag vet bara. Det är som om jag minns. Det är lika med det som händer i böcker. Jag kan se det framför mig precis. Är det så för dig ock?"
   "Jag vet inte", sa Hill. "Ibland kanske. Men inte är det viktigt. En har väl riktiga ögon att se med."

   Så sitter jag här på Olssons trapp och äter upp karamellerna för att spara Astrids tänder. Jag ser ut över högt gräs och störarna till en såte, och det är som ett sug i att se på slänten ner mot sjön. Som precis i slutet av en melodi. Ett sug som känns i bröstet.
   Men så vänder jag blicken mot gräset vid mina fötter och husgrunden med sina fläckar av mossa och lav. Allt lyser ovanligt mycket idag, som för att säga: idag är det.
   Mina fötter i skorna jag ärvt från Anna-Lisa: de lyser också.
   När jag säger att det lyser, så menar jag inte att det syns något ljus. Men bara att det är som om det vore någon mening med det.
   Och jag tittar på mina händer; då blir det en ström inuti dem, det surrar som när man slår på något elektriskt. Kanske är det någon kraft jag har, tänker jag. Så prövar jag att lägga fingrarna kring en blomknopp för att se om den ska slå ut. Var fick jag det ifrån? Ingenting händer, men det känns nästan otäckt; en syndfullhet. Blomknoppen förblir stängd och på himlen syns plötsligt ett grått litet moln.
   Jag är rädd med ens. Det går en vind över gräset.
   "Förlåt mig", ber jag.
   Och jag reser mig. Tar spannen med småfisk. Går från Olssons tomt utan att ens smaka på smultronen.

   Väl framme vid Agnes och Edors grind har jag blivit normal igen.
   Agnes är sömmerska. Hennes syster Kristina är också sömmerska och har hemsömnad i Orsa. Agnes säger att hennes syster tar åt sig äran av vad Agnes syr. Jag har aldrig hört henne säga det men min mor påstår att hon säger det, så jag väntar alltid på att hon ska säga det. Ibland har jag försökt lura henne dithän.
   "Syr din syster lika fina kläder som du?" frågar jag då.
   "Nog gör hon det", svarar Agnes, liksom strängt.
   Nu frågar jag inget sånt. Jag bara lämnar över småfisken. Agnes säger: "Nämen inte ska vi ha all den fisken", och jag får truga ett par gånger som sig bör, innan Agnes tackar och häller över den i en emaljerad bunke. Garbo är inne och granskar mig misstänksamt, men Batsheba är ute.
   "Nu blev du allt glad", säger Agnes åt Garbo.
   "Hon ler liksom", säger jag. "Hon ser ut som en människa i ansiktet, den katten."
   "Ja, nog gör hon."
   Sen försöker jag klappa Garbo, det hör till. Katten blir stel i ryggen och går in i kammaren, svansen är tjock.
   "Att man inte får klappa'na!" beklagar jag.
   "Hon är då så avig mot främmande", ler Agnes. "När Kristina kommer hit så tar det flera dagar innan hon får ta i'na, och ändå är vi släkt."
   "Hur är det med Astrid?" säger jag.
   "Hon sitter därinne med lappkorgen, som vanligt. En kan ju tycka att hon skulle va i solen."

   Astrid är som en drottning över den där lappkorgen. Ibland är jag nästan avundsjuk på henne. De är så vackra, lapparna. Bomull blommande som platta trädgårdar. Varmt, strävt kläde i vinrätt, spetsbitar, florstunna sidenrester ljusgröna som vårlöv, små knappar liknande ädla stenar. Hon sitter med lapparna i timmar, säger Agnes. Lägger ut dem invid varandra, som åkerlapparna i Nils Holgersson, och tittar på dem länge, känner på dem. Härskar över dem.
   Astrid säger aldrig någonting, jo, ibland ett litet läte, nästan som ett råmande, men kort och strävt. Hennes ögon är mörkblå, så tungt mörkblå som vore de stinna av skymningshimmel. Stora ögon, för tunga för ansiktet. Hennes mun hänger öppen. Hon kan gå men det är som om hon inte gärna gjorde det. Ute på backen blir hon sittande och stirrar på stenar. Även om hon tittar en in i ögonen så tittar hon inte ändå. Det är ett själlöst djurs blick, men ändå inte.
   Jag har ibland tänkt att någon skulle kunna lära henne något, om någon hade tid. Men gör man något som hon inte är van vid, kan hon få utbrott. Då dunkar hon huvudet mot golvet. Så man måste vara försiktig. Först måste man stå en stund i dörren, innan man går in. Närma sig utan åthävor, kattlikt.
   Hon är lika gammal som jag, tror jag.
   Nu har hon precis lagt ut lapparna: en svart, en med rosa tapetmönster, en jordgubbsröd. Hon tittar upp mot mig som vore jag vad som helst, något flyktigt; en fågelskugga, en solkatt. Sen tittar hon på lapparna igen och det kurrar till i hennes strupe, sådär dovt.
   Jag sitter där ett litet tag. Så sträcker jag ut handen, försiktigt, och lägger den på hennes hjässa. Det känns lite dumdristigt, för jag vet att hon kan få ett utbrott. Hennes hjässa är len, fast håret ser så smutsigt ut. Len och varm. Hon gör ingenting för att ta bort handen. Bara stirrar vidare på lapparna.
   Efter ett tag känns det för tokigt att sitta så där, precis som med blomknoppen.
   I detsamma ropar Agnes från köket och frågar om jag vill ha en karamell.
   "Men följ med in i salen", säger hon.
   Inte vet jag varför hon har karamellerna i chiffonjén inne i salen. Men kanske för att visa upp guldlamporna. Det är där man ser att de tror de är förmer. De har klistrat för fönstren i salen med vitt papper, så man inte ser att de vetter mot lagårdsbacken och stian. Sen har de då tapetserat med något slags stadstapeter, och köpt lampor som heter lampetter. Edor påstår att de är av guld men det är förstås inte sant. Men sånt ska man bara säga "Jaså du" om.
   Ovanför chiffonjén med karamellerna hänger en tavla som föreställer en hjort. Det är vinter runtikring honom och han står och bölar för att han är ensam. Det isar i en av att titta på den där bilden. Hemma hos oss har vi Skyddsängeln som för barnen över spången, och så har vi två barn med lockigt hår som pratar i telefon och ser sminkade ut, som filmstjärnor, och ett korsstygnsbroderi ifrån min faster i Ludvika, av penséer i en vas. Men hos Agnes har de den där stackars ensamma hjorten, och hejdar jag mig inte kan jag precis gå in i tavlan och känna hur kallt det är där. Som att jag skulle kunna gå in i den och aldrig komma ut, se Agnes och Edors sal som genom ett litet fönster långt bort i snöyran, och stå där ropande, utan att någon hör mig.
   Jag tar emot karamellen, det är en polkagris, och tackar, och Agnes tackar en gång till för fisken och ber mig hälsa till min mor från henne och Garbo och Batsheba.
   Det känns skönt att komma ut i solen. På vägen vänder jag mig om och ser tillbaka upp mot huset. Då ser jag att Astrid har stigit ut på farstubron. Jag höjer handen och vinkar till henne. Kanske rycker det till lite i hennes hand, eller kanske inbillar jag mig det.
   I alla fall så står hon där på bron.
   Jag vinkar en gång till.
   På vägen hem går jag in på ödetomten igen, för att plocka smultron. Det är så att jag måste göra det.
   Spannen luktar fisk så jag går till brunnen för att skölja av den. En övergiven brunn. Skopan ligger kvar men den är rostig. Brunnslocket är gistet och kliver man där, störtar man ner. Handtaget har lossnat, men jag baxar undan locket. En sökande kyla stiger upp mot mig, ett kallt, listigt rop ur jorden. Jag släpper ner spannen, kedjan rasslar, veven skriker som ett spädbarn.
   Det är bara en brunn, bara en vev, säger jag mig. Sköljer ur min lilla fiskspann och baxar på locket igen. Plockar bara en bottenskyla av smultron innan den där vinden kommer åter, den som säger: gå din väg, du är för liten!
   Så går jag mot grinden. På andra sidan buskarna ser jag vägen hem, och jag blir liksom förvånad att den finns där.

   Ur "Rit", AWE/Geber 1991

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki