FANDOM



Av; Johanna Holmström

Tristess. Finns inget att göra. Bara vänta på att bli vuxen. Är det din bild av hur det är att vara ung eller finns det ljusare sidor?

JAG MINNS DEN första röken, Blosset; indraget, de första slingorna. Fräsande glöd som ett öga i mörkret. Blinkande emot mig - mycket sakta. Den kittlande känslan i lungorna och sedan, sedan...

   —Håll andan! ropar Sonja och skrattar. Hennes mörka hår ligger tjockt över axlarna. Hon ler och håller handen utsträckt. Fryser fast. Håll andan! Jag tittar i kors och blåser ut. Vill att Sonja ska skratta mera. Pffffft... ser på det tjocka molnet som breder ut sig mitt i rummet. Massive Attack spelar i ett hörn av rummet och jag kan höra cd-skivan snurra runt, runt med ett surrande ljud. Jag kisar upp mot taket i det halvdunkla rummet och medan molnet sträcker ut sig känner jag hur jag flyter iväg. Jag tittar på Sonja som sakta rör sig i takt till musiken och räcker den rykande stumpen till mig och jag tar den.
   Vi dansar tillsammans. Min nacke är böjd och håret hänger ner mot golvet. Med utsträckta armar snurrar jag runt. Som en brusten ballerina. Bakom den stängda dörren finns slam_ mer av steg, buller och tjutet av bilar på jakt bakom tv-rutan. Sonja dansar men jag faller ner på hennes säng. Genom halvslutna ögonlock ser jag på Sonja.

   Hennes ansikte. Så overkligt verkligt. Och det tjocka håret jag var avundsjuk på. Det ringlar sig neråt men blir avklippt av ramen. I mina tankar flyter det ut över den blanka trähyllan tills det når hennes midja. Hennes ansikte mot den blå bakgrunden. Hon ler och ser in i kameran. Och bredvid henne. Bredvid henne en blond, tunnhårig flicka med oceandjupa smilgropar och gröna, sneda ögon.

   —Kinesögon! Ropar de i skolan och drar ögonvrårna uppåt. Tänder som glimmar och ljudet av gummibollen som studsar i lekarna mot skolväggen och som alltid studsar på mig. Förlåt. Men de menar det inte. Gummibollslekar med elakt studs. Kinesögon! genom sex klasser och sedan byter vi skola. Det blir skolfotograf och det knackar på min klassrumsdörr. Sonja har en grön sammetsklänning med vida ärmar och hon lutar sig mot dörrkarmen. Lärarinnan ser på henne med tomma ögon och pojkarna håller andan. Ingen i klassen säger något och jag riktar blicken stadigt i pulpeten. Sonja står tyst. Lärarinnan är torr i munnen och hennes tunga smackar mot gommen då hon talar.
   —Vad är det fråga om?
   Jag tittar upp och ser att Sonja ser rakt på henne och nickar.
   —Det är kamratfotografering. Jag kom för att hämta min kamrat. Jag känner hur kinderna blir heta. Kan inte titta bort. Ser rakt in i Sonjas ögon.
   —Kommer du? frågar Sonja och lärarinnan frågar:
   —Känner du henne?
   Jag nickar.
   —Jo.
   Jag har hört dem ropa på henne på skolgården. Sonja! ropar de. Sonja kom hit! Hon sträcker handen mot mig och jag reser mig sakta. Går ut från klassen som inte vågar andas.

   Kamerablixten får mig att blinka. Le! Hon ler. Det spänner i käkarna och mina sneda ögon strävar uppåt. Ett ljus mot ansiktet som ett dun och jag blinkar. Sonjas arm ligger om min axel, precis där fotografen placerade den. Jag rycker till då den sista blixten träffar mig och Sonja försvinner. Jag ser henne gå mot dörröppningen och glider ner från stolen. Lämnar det upphängda skynket med ökenbakgrund. Hennes skor slår mot det gröna golvet i korridoren och hon går genom en ruta av ljus som faller in genom ett fönster. Jag öppnar munnen. Det stockar sig i halsen. Ett rop som inte vågar komma ut dör där inne och nästa gång jag andas ut luktar det ruttet. Jag känner mig illamående då jag går tillbaka till klassrummet och sätter mig på min plats. Mina kinder är röda hela dagen och ansiktet känns obehagligt varmt. Jag är först ute ur klassen då det ringer ut för sista gången den dagen.

   Ute doftar det smältsnö och våt sand. Det droppar och plaskar. Hela skolgården är full av små munnar som viskande äter de sista spåren av vintern. Jag kisar mot solen och ser henne stå där vid stängslet bredvid »inga hundar«-skylten. Hon håller den ena foten på grinden och gungar den fram och tillbaka. Hennes långa hår skiner och tunna strån flyger i vinden. Det ser levande ut - som något som ständigt växer. Hon tuggar tuggummi. Jag tittar ner i marken och förbereder mig på att gå förbi. Låter håret hänga framför ansiktet.
   —Hej! säger hon men jag stannar inte. Går förbi henne. Bakom mig hör jag ljudet av röster som avtar.
   —Hej vänta lite!
   Grinden är bakom mig och jag skulle kunna se den bli mindre och mindre om jag gick baklänges. Skulle kunna se henne bli mindre och mindre. Jag ser ner på vattnet som blänker mellan småstenarna och hör gruset knastra hårdare. Stötvis hinner hon upp mig och en hand tar tag i min jacka. Vrider mig runt:
   —Hej vänta, sa jag.
   Jag ser på henne. Hon har gröna ögon och ett födelsemärke på kinden. Hennes ögonfransar böjer sig. Ett djur från en annan värld. Jag mår illa.
   —Va?
   Hon petar bort en hårslinga från läppen.
   —Jag ville bara säga tack. För den där fotojuttun. Jag svarar inte. Ser bara på henne. Hon svänger med armarna och studsar på stället.
   —Jag hade ingen annan jag kunde fråga.
   Jag ser på henne en stund men då hon inte verkar fortsätta vänder jag mig om och går. Stannar då ropet slår mig i ryggen.
   —Du heter Minna, eller hur? Jag har hört när de ropar på dig på skolgården.
   Jag vänder mig om, ser på henne. Det blåser och små rosk flyger lågt längs marken.
   —Ingen brukar ropa på mig på skolgården.
   Hon vrider armarna till en knut.
   —Nej... men jag vet vem du är. Du är alltid ensam och jag frågade någon vad du heter. Förlåt.
   Jag ser på henne och försöker hitta elakheten i hennes ansikte - en anklagelse över att jag alltid är ensam - men ser den inte. Den finns inte där. I hennes ansikte finns inget av de tecken jag söker.
   —Det gör inget, säger jag och hon ler.
   —Jag har hört vad de kallar dig, säger hon, och min blick faller ner i marken. Då jag tittar upp ler hon ännu. Hennes armar fortsätter vrida sig till en knut.
   —Jag tycker du har fina ögon, säger hon sedan.
   Jag ser på henne. Blicken i de gröna ögonen kan smälta is och snö.

   Tyckte du det Sonja? Jag tar av mig glasögonen och stryker rynkan mellan ögonbrynen. Drar sedan handen över ansiktet. Stiger upp och går ett varv runt vardagsrummet - rastlöst. Jag tittar ut. Nya knoppar på hängbjörken. De långa grenarna hänger ända ner till marken. Om man för dem åt sidan hittar man ett litet runt rum. En sal av levande fibrer. För tjugo år sedan brukade Andreas leka där. Han var fem år gammal och sprang in och ut mellan de tunna grenarna med sin gula plastanka. Armarna höll han högt över huvudet och han snurrade runt.

   Tre veckor har gått sedan kamratfotografiet togs. Jag ser Sonja på skolgården ibland men bryr mig inte om att hälsa. Hon är aldrig ensam och jag håller mig undan. Hon brukar stå och se på mig ibland. Som om hon gjorde ett avbrott i sitt liv och landade bredvid mig. Men hon talar inte med mig.
   Dagen efter att vi fått fotografierna stannar hon mig i korridoren och drar mig med sig. Dörren till mörkrummet står öppen och det är dit hon för mig. Tyst stänger hon dörren tills den endast är på springa och vänder sig sedan om. Jag kan inte se hennes ansikte i mörkret men jag tror att hon är arg. Jag vet inte varför. Vi känner inte varandra.
   —De vill träffa dig, säger hon. Rösten är låg men stadig och 4 torr som trä.
   —Vem?
   Hon svarar inte. Går bara från höger till vänster i rummet och hennes steg hörs knappt.
   Det är hennes röst som äter tystnaden. Som äter luften i rummet.
   —Har de slutat? Hon vänder sig mot mig. Kommer nära. Jag drar mig undan. Det luktar framkallningsvätska och en kopia på fotot av henne och mig finns någonstans i det här rummet. Det gömmer sig.
   —Slutat med vad då?
   Hon går framför den lilla ljusstrimman som faller in i rummet och jag kan nu se hennes ansikte. Hon ler och för händerna till ansiktet. Pekfingrarna drar ögonvrårna uppåt. Hon har kofta, omålade naglar.
   —Kinesögon, säger hon långsamt. Kinesögon.
   Jag blinkar och öppnar munnen. Tankarna flyter långsamt. Vet inte om jag borde svara.
   —Va?
   —Har de slutat jävlas efter att de såg mig i ditt klassrum?
   Jag skakar på huvudet. Huden bränner sig fast vid skelettet i ansiktet. Det är en obehaglig värme som kommer djupt inifrån.
   —Nej...
   Hon skrattar högt. Fingrarna drar fortfarande ögonvrårna uppåt. Hon kommer nära.
   —De kommer aldrig att sluta. Vet du varför?
   Jag ser på henne men håller ansiktet bortvänt. Kan inte vända det rakt emot henne och öppna det. Min röst orkar inte fram. Blir bara en viskning.
   —Nej.
   Jag tar ett darrande andetag och hon sänker händerna. Munnen slutar le. Hon ser på mig och blicken är arg.
   —De kommer inte att sluta för de vill inte.
   Jag gömmer ansiktet. Vill få henne att sluta men jag vågar inte säga något. Jag känner hur jag krymper och börjar sedan gråta.
   —Förlåt, säger hon och sedan: Mina föräldrar vill träffa dig. Jag sade att du kommer imorgon efter skolan.
   Jag hittar inte ut ur mitt skjorttyg utan sitter kvar med böjd nacke tills jag hör dörren till mörkrummet stängas.

   Förlåt. Det var inte meningen att du skulle bli ledsen. Jag hör rösten tydligt i rummet. Den är nästan verklig mellan sovande tapeter. I den genomskinliga belysningen ser jag mig omkring. Den stora klockan tickar.

   Hon hade en bror, och han var vacker. Det fanns ingen som han. Alla älskade honom. Han åkte på sin motorcykel genom den lilla staden och folk föll på knä då han åkte förbi. Minnet av honom är som ett nålstick och lämnar min hjärna perforerad.

   Dagen efter att hon förödmjukat mig i mörkrummet väntar hon på mig utanför skolan. Utan att veta varför följer jag med henne hem. Vi talar inte på vägen. Jag ser på henne. Hon är två år äldre än jag och hennes profil är mycket rak. Hon heter Sonja. Hennes kappa är lång och blå. Hon har mörka stövlar och runt ögonen har hon målat svarta streck. Vi går långsamt. Hon sparkar stenar. Jag känner mig arg.
   —Varför vill dina föräldrar träffa mig?
   Hon ser inte på mig. Sparkar stenar.
   —Det var det där jävla kamratfotot. Det är första gången jag har tagit ett sådant.
   Jag stannar.
   Jag måste gå hem. Min föräldrar vet inte var jag är.
   Hon vänder sig mot mig men ser inte på mig. Det mörka håret flyger mjukt i vinden. Hon kisar mot solen och hon är tjugo centimeter längre än jag är. Sen böjer hon sig ner och ser på mig.
   —Jag har redan sagt åt dem att du kommer. Snälla kom.

   Hon bodde i ett litet blått hus i utkanten av staden. Från hennes gård kunde man se fabriksskorstenarna och hustaken bakom trädtopparna. Där stammarna var som glesast kunde man se stenväggar och den röda tygmarkisen ovanför kioskdörren. Hon bodde i ett sådant hus där sådana som hon ofta bor. Litet utanför med sneda fönsterluckor och malplacerat. På kvällarna kunde man ibland höra skrik och högljudda röster. Strimlor av gräl. De bytte ut samma fönsterruta fem gånger under ett år då någon av de stenar som ofta slog i husväggen råkade krossa rutan. Jag var med en tidig, ljus sommarkväll då några flickor smög sig fram till huset. Jag minns inte varför de låtit mig följa med den gången, men jag höll mig litet bakom dem. Jag var rädd och mycket beredd på att springa. De samlade stenar, missade och slängde dem i husväggen. Flickorna var nio år gamla och kunde inte åstadkomma mycken skada. Jag minns de hårda dunsarna och den tomma känslan då inget hände. Då dörren inte slogs upp och ingen kom skrikande ut ur huset. Då inget hände och fnisset slutade och flickorna gick. Jag stannade ännu en stund och såg hur gardinerna förblev stilla. Efter den gången gick jag inte på länge till huset, men jag passerade det ibland på vägen. Jag såg aldrig någon ute på gården, men å andra sidan hade jag inte vägarna förbi så ofta. Attackerna som då och då utfördes mot huset, stenarna som smällde i väggarna, slutade intressera mig.
   På sommaren odlade de solrosor. Sonja hade ett fönster mot söder. De omgärdade sig med ett lågt, vitt staket och Sonjas mamma brukade odla potatis, tomater, dill, persilja, rädisor och sallad. En gång hittade hon människoavföring bland salladshuvudena. Jag minns att hon sjönk på knä och blev sittande. Den stora beige solhatten kastade en skugga runt henne och trädgårdshandskarna på hennes händer slokade i marken. Sedan slängde hon den lilla hackan hon krafsade i jorden med, steg upp och sade att hon fått tillräckligt. Att de skulle flytta. Men de flyttade aldrig. Hur dåligt det än blev så stannade de kvar.

   Jag öppnar den brunmålade dörren och stiger in. Hon kommer efter men tränger sig förbi mig i hallen. Det är mörkt inne fast solen skiner och jag känner lukten av gammalt stekos.
   —Ingen är hemma. Kom in.
   Jag står i den mörka hallen och försöker skapa mig ett helhetsintryck av rummet omkring mig. Det är svårt. Min blick faller på enskilda föremål som verkar tala för sig. Som vägrar samarbeta med de andra. En spegel hoplimmad av många bitar reflekterar mitt ansikte som en grinande mosaik. Hallskåpet med snidade, utstickande djurhuvuden. Klädknaggarna av renhorn. Den lilla ballerinastatyetten som har gått sönder och fått huvudet tillbakalimmat. Det var inte ett obehagligt hus. Det var inte smutsigt eller trasigt. Bara svårt. Hon tar min jacka och hänger den på ett renhorn. Hon är avslappnad här inne.
   —Kom, säger hon och jag följer henne in i köket.
   —Var är alla?
   —Ute.
   Hon öppnar kylskåpsdörren. Det är inte tomt som jag väntat mig. Där finns ost, smör, korv, choklad, mjölk, juice, oliver... och kylskåpslampan fungerar. Jag är inte längre rädd för henne.
   —Var ute?
   —Vill du ha juice?
   Jag skakar på huvudet och stöder mig mot diskbänken. Kranarna skiner mot mig. Köket är ljusare än resten av huset och på hyllorna står kryddburkar i en lång rad, och frukostflingor. Vitlök hänger från en krok i väggen och burkar med pasta står vid spisen. Det här är ett kök som älskar att finnas till. Ett kök för en familj som uppskattar mat. Ett litet bord med fyra stolar står vid fönstret. De har en väderkvarn i trädgården.
   —För fåglarna. De bli rädda om de ser något som rör sig. Hon dricker. Ser på mig över kanten av glaset.
   —Vad gör ni då det inte blåser? frågar jag.
   —Den fungerar ändå inte. Anttoni vill bygga en fågelskrämma av plåt men mamma säger att hon inte vill lyssna på skramlet.
   —Vem är Anttoni?
   Hon ställer ifrån sig glaset med en smäll.
   —Min bror.

   Hon hade en bror. Han brukade åka genom den lilla staden på en motorcykel som blänkte i solskenet och alla älskade honom. Pojkarna sprang efter honom och tiggde om att få åka med. Det fick de. Han var alltid mycket försiktig. Då han log, log folk tillbaka. Hans ansikte var ungt och dynamiskt. Det svarta håret var tjockt och lockigt. Han drog aldrig handen genom det - han var inte någon Elvis eller James Dean - han var Anttoni; Sonjas bror. Han öppnade dörren för de förälskade kvinnorna och sen tog han deras döttrar. En efter en tuggade han dem i sig. De försvann. De kom tillbaka. Som tomma behållare kom de tillbaka. De slutade aldrig att gråta.

   Vi står och ser på solrosorna. De är bara bruna skelett efter vintern och de flesta har fallit omkull.
   —De växer högre här är någon annanstans, säger hon och kisar upp mot solen.
   Hennes föräldrar har fortfarande inte kommit hem och det börjar bli sent. Jag vet inte hur jag ska berätta för henne att jag måste gå, men efter att ha andats in och ut en lång stund säger jag det.
   —Det är redan sent. Jag måste nog gå hem.
   —De här blommorna är min brors. Det enda han lämnade efter sig då han försvann förra året. Jag brukar hälla allt möjligt bland dem för att få dem att må dåligt men de bara växer.
   Jag trampar på stället och hon vänder sig mot mig.
   —Jag ljög för dig. Int vill mina föräldrar träffa dig. Jag ville bara prata med dig och se vad du är för en typ.
   Jag blinkar. Vet inte vad jag ska säga. Vet inte att det är här vår vänskap börjar. Känner det kanske, lätt, lätt, då jag några minuter senare går hemåt.

   Klockan två tar jag på mig jackan och skorna och går ut. Marken doftar nyvaket. Solen gnistrar i de få snöhögar som ännu finns kvar. De vita höghusen reser sig bländande runt mig och vinden som blåser håret från mitt ansikte är varm. Folk har kommit ut och blinkar mot solen som om de aldrig hade sett den förr. Jag går snabbt. Hör ljudet av en motorcykel bakom mig och vänder mig om. För ett ögonblick väntar jag mig se honom komma åkande. Det svarta håret glänsande. Han skulle ha vänt sig om och vinkat. Han skulle ha stannat.
   Jag viker upp kragen och ser motorcykeln åka förbi. En tjock, medelålders man i jeansjacka och röd hjälm. Hans bak väller över sitsen. Jag ler för mig själv och fortsätter mot utkanten av staden. Passerar kiosken. Uteserveringen är full av asiatiska ungdomar och flickor i tolvårsåldern. Kioskarbetaren är en ung, mörkhårig flicka. Skrämmande lik Sonja, men håret är för kort och hon är alldeles för smal. Hennes byxor är blå och spända. De har fransar i kanterna och hon har bruna läderstövlar. Hon ser på mig när jag går förbi och jag hälsar. Jag brukar ofta tränga mig förbi ansamlingen av ungdomar och köpa kaffe i kiosken. Då brukar jag prata med henne en stund. Hon känner Andreas, men jag vet inte hur väl.
   Det blå huset står kvar. Jag ser det på långt håll och går raskt närmare. Det är restaurerat nu. Utbyggt. Det som en gång var en liten stuga är nu ett stort hus med gräsmatta. Familjen som bor där har gjort det enda förnuftiga och anlagt en tennisplan på den hårda sanden bakom huset. Solrosorna är borta. Där de brukade växa finns nu asfalt och en basketställning. En pojke i lös, rutig skjorta och keps studsar en boll. Han för den mot korgen och siktar. Bollen studsar mot träskivan och missar. Han fångar den och fortsätter studsa.
   Hon brukade vänta på mig vid skolporten. Jag minns det gnisslande ljudet av grinden som svängde fram och tillbaka. Det brukade ge mig rysningar. Flickorna på min klass frågade mig vem hon var - förvånade över att jag kände någon som var två år äldre.
   —En vän, svarade jag, men det var i högsta grad ett löst antagande. Ändå fortsatte vår bekantskap de tre åren jag gick i högstadiet och intensifierades då jag fyllde sexton. Vid den tiden jobbade hon i kiosken och kände varendaste tonåring i staden till namn och utseende. Över hälften av dem försökte köpa cigaretter och öl av henne. Hon kände de äldre ungdomarna också, och någon av dem, jag vet inte vem, smög den första påsen med smuliga gröna blad i hennes hand. Hon var aderton år då hon började röka marijuana. Jag följde hennes exempel då jag fyllde sexton, men lyckades aldrig utveckla ett beroende. Mitt användande begränsade sig till ett par bloss då och då. Några år senare slutade jag helt.

   Vi har känt varandra i tre år och de stora solrosorna gungar fortfarande i vinden. Tunga huvuden. De är de mest levande blommor jag någonsin sett. Mot himlen är de som svarta solar. På bakgården växer en hel galax av gula blommor. Deras gröna stammar är tjocka. Man kan gripa tag om dem. Trädblommor. De sjunger sånger. De gråter frön. Väderkvarnens armar snurrar runt, runt. Någon har reparerat den men den skrämmer fortfarande inte fåglarna. De brukar sitta på den. Det gröna taket är vitstrimmigt.
   Vi sitter i hennes rum. Utanför fönstret breder en sandöken ut sig. Stenig, torr mark. Mullen som solrosorna och deras enda äppelträd står i är dithämtad. Inte ett träd, och inte en buske kan växa i den näringslösa marken. Huset är byggt på ett gammalt sandtag som sedan jämnats ut. Efter det blå husets solrosor tar världen slut.
   Sonja slänger den genomskinliga påsen på min mage. Jag tar upp den och ser på de gröna smulorna.
   —Vem säljer?
   Hon stannar och ser på mig. Ler och skakar på huvudet; nej, nej. Nej. Ur en låda tar hon cigarettpapperet och sätter sig på sängen. Hon tar påsen och öppnar den. Tar en nypa av de gröna smulorna och fördelar dem jämnt på papperet. Rullar, slickar... sluter till. Tänder. Det luktar sött och stickande. Hon röker långsamt.
   —Det här är det bästa som finns.
   Jag ser på henne. Hennes ansikte mjuknar en aning. Hon tittar på mig under halvslutna ögonlock. Jag stiger upp och går fram till fönstret där sandfältet breder ut sig.

   »Livet är en dans i ett timglas. Glaset är individens integritet. Halt. Slipat. Genomskinligt. Vi ser varandra genom glaset men kan inte nå varandra. Fingrarna lämnar märken på den slipade ytan. Andedräkten lämnar fuktiga blommor. Avtryck som vi pressar och blåser mot varandra. Ett försynt, försvinnande kontaktförsök.«
   Så står det på papperet hon använder som underlag då hon fördelar de gröna smulorna i cigarettpapperet. Jag fyller sexton och röker också, men då har Sonja redan glidit undan. Jag har sett den bruna klimpen i smörpapper. Jag har känt på den lilla bruna träpipan då Sonja inte var i sitt rum. Jag prövar den aldrig.

   Vi går genom staden och det är kväll. Vi gör allting tillsammans. Våra ansikten är vackra och tomma. Gatlyktorna lyser på oss och gör oss vita. Sonja stannar. Vi är på strövtåg. Det är lördag och det finns inget att göra. Småstadslördagen kännetecknas av en tjock tristess. Den kryper in under skinnet och får benen att röra sig. Den glider runt i alla kroppsdelar och tvingar oss ut i vårkvällen. Den får oss att vilja skrika rakt ut: blir det inte mera än så! Men ingendera av oss skriker. Kanske är vi rädda för att ett skrik skulle spräcka frågan och avtäcka ett nytt lager av tristess. Ett nytt lager slöblandad färg på det gamla flagande.
   På bänkarna i centrum sitter ungdomarna. Gågatan är full av dem. De sitter i grupper. De står i klungor. De är av alla åldrar. De dricker alkohol och röker. Vi går längs gågatan och ser på dem. Småbarn. En blond flicka gråter. Hon har håret i toviga svansar och hennes ansikte är svart av makeuptårar. Hon faller omkull och hennes kompisar skriker åt henne att stiga upp. Hon rullar sig på marken och glömmer att gråta. Skrattar högt. Försöker stiga upp men faller igen. Vi går förbi dem och de ser på oss. Ilska i de hårda ögonen. En pojke i tioårsåldern spyr i en buske med nya blad. Hans kompis sitter med bredvid honom på stenbeläggningen med halvslutna ögon och halvöppen mun. Han gungar fram och tillbaka. Överallt: skrik. Röster. Skratt. Ilska. Frustration. Våra långa vackra hår hänger rakt ner. En flicka kommer fram till oss. Hon har kleopatrafrisyr och når mig till axeln. Skorna har tio centimeters gummibotten. Hon har en ljusblå skidrock och vita byxor.
   —Har du en rööki?
   Hon riktar frågan till mig. Ser inte på Sonja. Om hon hade märkt Sonja kanske hon inte skulle ha vågat fråga oss. Sonja är känd som den »pihiga kiskamuijan« som inte säljer något åt någon som inte borde få köpa det. Nu tar hon tag i den ljusblå skidrocken och lyfter upp flickan. För sitt ansikte nära hennes.
   —Dra åt helvete satans skitunge. Gå hem.
   Sedan skuffar hon flickan ifrån sig. Vi går vidare. Sonja lindar armarna runt sig och tuggar på en hårslinga. Hennes ögon rör sig konstant. Från höger till vänster och tillbaka vaktar hon småstaden. Vi sätter oss på en bänk. Vi röker. Långsamt och hungrigt. Vi ser på varandras ansikten. Två blommor mot asfalten.

   Jag minns hennes ansikte i flimrande sekvenser. Ibland ur något jag har drömt. Ibland ur något som har hänt. Ibland ur något jag önskar att kunde ha hänt. Jag kunde aldrig säga nej till henne. Jag var alltid den som var maktlös. Överväldigad.
   Jag minns henne innan hon förändrades. Vi hade just lärt känna varandra. Hon skrattade åt kamratfotot och sade att det var tur att hon kommit in i min klass och hämtat mig. Hon berättade att det var en impuls. Alla andra hade haft en kamrat utom hon, så hon sade åt läraren att hon skulle gå och hämta sin. Sedan gick hon ut i den gröna korridoren och skämdes som hon aldrig skämts förut. Kände de röda fläckarna på kinderna då hon tänkte på hur hon skulle bli tvungen att gå tillbaka in i klassrummet - ensam. Hennes blick föll på den stängda dörren till klass 7c och hon knackade på.
   —Det var det bästa jag någonsin gjort, säger hon och det spelar ingen roll att jag är två år yngre. Vi är vänner. Hon är en lättsam person. Hon talar med folk och skrattar mycket men har inte några riktiga vänner. Jag är den första riktiga vän hon har. Och sedan, någon annan gång:
   —Du är ingen. Du är ynklig. Du förtjänar inte mitt sällskap.
   Jag förstår henne inte, men jag hatar henne aldrig. Den delen sköter hon bra själv. I skolan kallar de henne zigenare, och hon slutar efter nian. Jobbar i kiosken och går hem efter dagens slut. Är socialt accepterad. Hennes bror är en gud och alla vill vara som han. Ingen vill vara som Sonja. Det finns de som utgår från att hon är dum. De baserar det på att hon är nöjd med sin tillvaro i kiosken och visar förvånansvärt lite intresse för att avancera. Visar anmärkningsvärt lite motivation för något överhuvudtaget, egentligen. Enligt vissa har hon förlorat innan spelet börjat. Ändå tycker folk om henne. Kioskbimbon som är trevlig att se på och som gärna pratar.

   Det är kväll. Sonja låser dörren till kiosken. Hon har plockat in de daggvåta stolarna och staplat dem på en hög innanför dörren. Hon har stängt fönsterluckorna och låst dem. Hon har reglat dem inifrån. Hon har känt på fickorna och grävt djupt i dem. Märker att hon inte har några pengar.
   —Satans satan...
   Snabbt låser hon upp den bruna trädörren och tar upp kassaskrinet som ligger gömt under en liten lucka i golvet. Med en silverfärgad nyckel låser hon upp skrinet och ser på sedlarna som ligger där, tryckta emot varandra. Hon svettas och andas snabbare. Nyper sedan tag om en liten bunt som hon räknar och sticker in i fickan. Lägger summan på minnet. Sedan låser hon skrinet och lägger det tillbaka. Stänger luckan och drar mattan över den, precis som hon alltid gör. Låser sedan omsorgsfullt dörren och går.
   Vid en parkbänk träffar hon Marko. Hon kommer fem minuter försent och han ser otålig ut. Hon har redan hunnit bli orolig över att han ska tröttna på att vänta och sticka från mötesplatsen, så hon skyndar på stegen och är andfådd då hon kommer fram till honom.
   —Så det passar att komma nu.
   —Håll käften. Du börjar låta som min morsa.
   Markos ljusa hår står på ända och hans ansikte är solbränt. Hans kläder är rena och nystrukna. Han ser på flickan framför sig och tycker att hon ser ovanligt sliten ut. Hennes långa hår är slarvigt fäst i en enkel svans och jeansen är fläckiga. Hon har rökt hasch i lite mindre än ett år, och han har fört bok över hennes vanor precis som han gör över alla andra kunder. Han tycker sig märka en svag ökning under den senaste månaden och funderar på att råda henne att vara försiktig. Han brukar inte göra det. Det är trots allt kunderna som ser till att han får pengar, men han tycker om Sonja. Innan hon började röka var han till och med intresserad av henne. Nu ser han på henne och det rycker i näsborrar och läppar. Han tycker att hon luktar men kan inte vara säker.
   —Det vanliga?
   —Jo.
   Han tycker att hon flackar med blicken och att handen som räcker honom sedlarna darrar en aning för mycket.
   —Är du ox?
   Hon ser på honom. Ler. Hennes tänder är ännu mycket vita.
   —Snart är jag. Hon blinkar mot honom och han ler mot henne. Följer en plötslig impuls.
   —Jag har något du kanske vill pröva, säger han och hon tittar snabbt upp. Förvåning i hennes blick. Han brukar aldrig erbjuda henne något annat.
   —Vad då?
   Han gräver i fickan och får upp en påse med vita små piller. Han håller upp påsen framför henne.
   —Vad är det?
   Han ler och förklarar för henne om det underbara han har i den lilla påsen. Om hemligheterna som gömmer sig i det vita pillret. Han förklarar för henne den exakta effekten det kommer att ha på henne och hon lyssnar med öppen mun. När han tystnar frågar hon:
   —Hur mycket?

   Jag är hos Sonja. Vi sitter i hennes rum då jag hör ljudet av en motorcykel som närmar sig. Sonja stiger upp och går fram till fönstret.
   —Helvete också! Vad gör han här?
   Ljudet av motorcykeln tystnar och hon går av och an i rummet, innan hon sätter sig på sängen bredvid mig. Hennes ögon rusar omkring i rummet och fastnar sedan på dörren. Det svaga mumlet av röster i vardagsrummet har tystnat. Jag ser på Sonja och känner mig rädd.
   —Vem är det? frågar jag. Tystnaden vibrerar i huset och sedan hörs ljudet av ytterdörren som öppnar sig. Ett tjut - det måste vara Sonjas mamma Kaarina - och ljudet av snabba steg. Sonja sluter ögonen. Formar ord med läpparna. Svordomar. Jag kan höra det viskande ljudet av ett litet luktande »vittu«. Sonjas pappa brummar och sedan hör jag en ny röst. En som jag inte hört förr. Ljudet av steg kommer närmare och dörren till Sonjas rum öppnas. Kaarina står i dörröpp ningen och hennes hår lyser i lampskenet. Hon verkar vara genomträngd av ljus och hon ler.
   —Sonja, Anttoni är hemma. Ska du inte komma och hälsa?
   Hon väntar inte på ett svar utan skyndar iväg och lämnar dörren öppen. Sonja rör sig som för att resa sig men stelnar då den främmande rösten ropar:
   —Var är lillungen?
   Och sedan står han där i dörröppningen. Han skymmer ljuset som strömmar in från hallen men jag blinkar som om jag blivit bländad. Han sticker händerna i fickorna. Kör dem djupt ner. I byxfickorna kör han dem och lutar sig mot dörrposten. Det knakar i läderrocken som är alldeles ny och mina näsborrar vidgar sig av den skarpa lukten. Han gör ett kast med huvudet och ser road ut. Som om han försökte locka Sonja att säga något, men leendet är också blygt. Jag ser att händerna i byxfickorna är knutna så att det är knytnävar där inne och inte bara händer. Han gör ett nytt kast med huvudet och jag rodnar. Önskar att han ska sluta. Det ger mig en obehaglig känsla i maggropen. En känsla som sprider sig längs ryggraden och vidare ner till benen. Nästa gång jag stiger upp darrar mina knän, men det är inte nu, för nu står han där och ser på Sonja som sitter på sina händer och tuggar på sin underläpp.
   —Hej lillasyster. Hur mår du?
   Sonja svarar inte. Hon tittar inte på honom. Hon tuggar bara på läppen och säger inget. Han har snälla ögon. De är bruna.
   —Vad är det med dig? Ska du inte säga något?
   Han låter road. När hon inte svarar vänder han blicken mot mig. Leendet sprider sig över mitt bröst och mina axlar och min hals. Jag känner hur huden krymper och blir trång.
   —Hej, viskar jag.
   —Vem är du? frågar han och jag öppnar munnen för att svara, men Sonjas röst hinner före. Den river målarfärgen från väggarna. Den skrapar varje yta i rummet. Den klöser mina kinder. Som en klo river den repor i luften och i min röst. Den dödar mina ord tills de ligger stilla.
   —Hon är ingen. Gå härifrån och stäng dörren.
   Hon ser på mig. Hon har sakta vridit på huvudet, som en docka, och nu ser hon på mig medan rösten river sönder allting omkring oss som om det var papper. Han backar och stänger dörren, och jag blir ensam med henne. Litet senare gråter hon. Blöter ner mitt skjorttyg och jag är lättad. Hon låter mig hålla henne. Jag lyssnar på rösterna bakom ifrån den stängda dörren.
   —Nej. Hon måste bara få vänja sig...
   Den kvällen, då jag har gått hem och hon ligger i sitt rum och lyssnar på rösterna som aldrig slutar tala. Lyssnar på Anttoni som skrattar och hur ingen kommer för att se vad hon gör eller frågar om hon vill komma med. Lyssnar hur kaffeapparaten sörplar kaffe i pannan och känner doften som stänger ut henne. Den kvällen stiger hon tyst upp och öppnar lådan. Börjar göra i ordning sin pipa och tänker att det är konstigt hur tiden emellan rökandet bara verkar vara en väntan på nästa gång. Hennes blick faller på det lilla pillret. Det ligger i en ensam liten påse för Marko gav henne bara ett. Det är gratis, sade han. Det första är alltid gratis. Hon tar upp påsen och känner på pillret. Skakar sedan ut det och ser på det där det ligger i hennes handflata. Hon har en flaska läsk på nattduksbordet och sköljer ner pillret med en söt, kolsyrelös klunk.

   Anttoni är tillbaka. I tre års tid har solrosorna väntat på honom. Mot den blå himlen har de avtecknat sig. Då han gav sig iväg var plantorna små, närmast oansenliga, men det året växte de sig högre än någonsin förr. De växte sig högre än någon annanstans. En tidningsman kom för att fotografera dem. Han hade beige byxor och ljusblå skjorta med uppvikta ärmar. Med händerna i byxfickorna gick han omkring på bakgården. Han skrapade sig i nacken. Kameran hängde i en rem runt halsen. Han tittade upp mot de stora nickande blommorna och blinkade. Det var en tyst blå dag, och han vände sig mot huset. Tyckte sig se en hand bland gardinerna men kunde inte vara säker. Han var inte där på eget bevåg. Han var en utsänd. En utsänd som inte visste vad det var han bevittnade.
   Han muttrade då skorna blev dammiga. Det var en långsam dag på redaktionen. Han fotograferade blommorna, såg sig omkring och suckade. Såg kanske en långbent flicka i avklippta jeans stå i skuggan av det blå huset - hennes tår var bara och smutsiga - men han steg in i sin bil och smällde fast dörren. Dunsen ekade långt över sandfältet. Han körde iväg och kände sig lättad över att vara inne i sin bil, fastspänd vid sätet, men kunde inte riktigt förstå varför. Nästa dag fanns det en bild av solrosorna på fjärde sidan, samt en liten notis om deras ovanliga storlek. Paralleller mellan det gamla sandtaget och solrosorna drogs, och man avfyrade spekulationer vad gällde ett överskott av fosfater i marken. I flera år var de de största solrosorna i kommunen - kanske i hela landet - men det här var den enda gången det skrevs om dem i tidningen. Vad tidningsmannen inte visste var att solrosorna väntade. De väntade. Och medan de väntade sträckte de sig upp mot himlen och spanade ut över sandvägen. Men han kom inte, och de växte sig högre. Deras ansikten var vända mot vägen där han försvunnit, och i deras blad kunde man märka en märklig vibration.
   Sonja väntade med solrosorna. Det var hennes mamma Kaarina som tog hand om dem men det är Sonja som med smala ögon står och stirrar på blommorna. Smala, blanka ögon som två skärvor. Det gör ont att se in i dem. Det gör ont att äga dem med. De har skurit djupa sår i hennes hjärna.

   Anttoni var Sonjas äldre bror. Sonja föddes en regnig augustidag. Då var pojken sex år gammal. Han var vild. Han tyckte om att springa och hans hår var alltid trassligt. Med smutsfläckar på kinderna och i pannan, och med skrubbsår inga plåster i världen kunde täcka på knäna brukade han stå och se på det lilla nya barnet i vaggan. Han andades med öppen mun och uppspärrade ögon. Det snabba och vilda i honom försvann och axlarna sluttade. Det var som om han inte kunde bestämma sig för om han skulle gå åt höger eller vänster, och förblev bara stående. Då han lekte med henne några år senare tog han i hennes runda armar och ben så försiktigt men samtidigt så bestämt att hon alltid lydde honom utan att gnälla. De döpte henne till Sonja. Hon väntade länge med att börja gå, men när hon började följde hon honom överallt. På sina korta, knubbiga ben skyndade hon efter sin springande bror. Försvann han stod hon och väntade på honom tills han kom tillbaka. Hon var ett envist barn, och Kaarinas tålamod tog snabbt slut, men Anttoni minskade på takten för henne. Han frågade inte. Han gav inga alternativ. Han hade inte bråttom. Under Sonjas första tre år var de tillsammans varje dag.

   Första gången Anttoni försvann var Sonja tre år gammal. Han var nio. Han åkte på läger. Veckan han var borta vägrade Sonja äta. Kaarina försökte mata henne men hon knep ihop munnen och vände på huvudet: nej!
   —Mm-mm.
   Kaarina lade ner skeden. Sonjas ögon hade ett bestämt men skräckslaget uttryck, som om hon visste att man är tvungen att äta om man vill leva. Hon slog omkring sig då Kaarina försökte klä på henne och hon gömde händerna i armhålorna. Hon drog ihop sig som en larv.
   Anttoni kom hem från lägret efter tre dagar. De ringde hemifrån. Han satt vid bordet då ringsignalerna nådde hans öron. Han frös mitt i en rörelse och efter fjärde signalen steg han upp. Utan att andas tog han telefonluren och utan att säga något lyssnade han. Först hördes bara en andhämtning och sedan ett gnäll.
   —Em, sade en svag röst i andra ändan.
   En halv timme senare var han hemma.
   När Sonja var elva år gammal försvann Anttoni igen. Den gången blev han borta i flera månader och ingen visste var han var. En morgon var han borta. Hans kläder hade försvunnit. Han kom inte då man ropade. Han var sjutton år och hade fått tillräckligt av både skola och småstadsliv. Sonja klippte av sig håret. Hon stod och stirrade ut mot sandvägen. De hade ett äppelträd på gården. På försommaren drunknade det i sina egna vita blommors skimmer. På sensommaren böjde sig dess grenar tungt mot marken och bombarderade gräsmattan med fallfrukt.
   Hon flyttade en bänk till husväggen bredvid äppelträdet och satt där varje dag efter skolan och i sin väntan blev hon kakaobrun, men han kom inte tillbaka förrän flera månader senare. Då fanns det redan äppel i trädet. Med sig hämtade han solrosfrön.
   —Mamma... sade han och Kaarina tryckte handen för munnen mycket hårt. I hennes ögon kunde man se kärleken till den vilda sonen. Den lyste som den bara kan lysa då man har givit upp och släppt greppet. Sedan bredde hon ut armarna och hennes ansikte försvann in i hans skjorttyg. Den gången blev Sonja lycklig då han kom tillbaka. Hon trodde att han inte längre skulle försvinna. Hon trodde att han skulle stanna.
   Sonja var den enda flickan i sin skola som inte behövde några popidoler. Inga filmstjärnor. Inga fiktiva superhjältar. Hon hade sin bror. Han som hade försvunnit. Han som kom tillbaka. Återvände. Stannade.
   Fem år senare är han borta igen och den gången ser det ut som om han inte någonsin skulle dyka upp igen. Då Sonja var tre år gammal slutade hon äta för att få honom att komma hem. Då hon var sexton år gammal slutade hon att leva. När han kommer tillbaka flera år senare blir hon inte lycklig. Hon vägrar. Han ler snett och stryker henne över håret. Han doftar precis som han alltid har gjort. Hans händer är lika stora och hans hår är lika svart. Handen som stryker hennes hår. Men hon rör sig inte. Han tittar på solrosorna och säger:
   —Fan i mig...
   Deras ansikten är inte längre vända mot vägen, utan mot huset där han bor. Mot det blå huset. Mot sandöknen bakom det.

   Jag går hemåt. Vänder det blå huset ryggen och andas djupt. Granarna borstar luften med sina tjocka grenar. Jag skyndar mig hemåt. Småstaden ser på mig. Jag tycker att ljuset, färgerna, dofterna har förändrats under den tid jag har bott här, men jag stannar ändå kvar.
   Jag går snabbt längs grusgången som leder till mitt hus. Klockan är tre och det doftar matos i luften. Jag låser upp dörren och stiger in. Har inte varit borta i mera än fyrtiofem minuter men ändå har jag en känsla av att något har hänt medan jag varit borta. Det är en skiftning i pelargonernas blad. En darrning bland de solblekta gardinerna.

   Ett gammalt minne kommer dalande ner från taket. Efter att Anttoni kommit tillbaka slutade Sonja allt mera att besöka mig. Hon kom ibland. Vi satt i mitt rum eller ute på den allmänna gräsmattan. Då hon hörde ljudet av en motorcykel såg hon sig omkring. Häftigt. Hon blev arg. Jag förstod inte riktigt varifrån hennes ilska kom. Vi talade inte om hennes bror. Om jag försökte vägrade hon att svara. Hon reste sig. Hon sade att hon måste gå. Jag visste att han hade varit i Östeuropa. Att han hade åkt omkring och jobbat då pengarna tog slut. Mera än det visste jag inte. Innan han kom tillbaka hade Sonja talat om att åka bort. Att lämna småstaden och kanske också Finland för en tid. Då Anttoni kom tillbaka slutade hon att tala om det. Han åkte omkring på gatorna i småstaden och gjorde ingen nytta. Då folk talade om honom brukade hon fnysa. Han var samma person som han varit då hon var elva år gammal. Kanske var det just det som var problemet.

   Några månader senare ligger hon på sängen. Hennes ögon är slutna och den stickande lukten svävar i taket. Jag har gått till deras hus för att träffa henne. Hon har inte synts till på en vecka. Ingen har sett henne. Den gamla rädslan för henne har kommit tillbaka. Hon är oberäknelig.
   —Sonja.
   Hon öppnar ögonen då jag säger hennes namn, och vänder på huvudet. Hennes läppar är svullna och mörka, och ögonen är röda. Hon orkar inte lyfta på huvudet. Jag låter henne sova i några timmar. Lägger haschpipan i lådan bredvid hennes säng och hoppas att hon inte ska vilja leta efter den. Jag vet inte om hon sover eller inte. Jag vet inte om man kan kall-la det sömn. Det rycker i hennes armar och i ansiktet. Ibland gnäller hon. En gång öppnar hon ögonen och sätter sig upp. Hon tar tag i mitt hår och drar mig närmare.
   —Var är de? frågar hon. Hennes ögon är uppspärrade och hon ser sig omkring. Jag knuffar henne från mig och hon lägger sig ner. Hon ligger på sidan och gråter. Sedan somnar hon igen och när hon vaknar nästa gång sätter hon sig upp.
   —Var har du varit? viskar jag och hon svarar:
   —Jag vet inte.
   Hon ser sig omkring. Sträcker ut armen och öppnar den lilla lådan bredvid sängen. Jag håller andan. Hon tar fram träpipan och det lilla paketet med den bruna klumpen.
   —Sonja...
   Utan att se på mig blandar hon en bit av den bruna klumpen med tobak och fyller pipan. Hon tänder den inte utan låter den ligga.
   —Jag har varit här inne i en vecka nu. Jag har bara gått ut för att äta.
   —Var då?
   —Här i mitt rum. Jag skakar på huvudet.
   —Varför?
   —Den enda jag har saknat är dig.
   Hon lägger sig ner.
   —Men du har inte kommit.
   —Jag har väntat på att du ska komma ut.
   Jag ser på henne. Hon har en mörkgrön tröja och hennes långa hår är trassligt.
   —De finns överallt, säger hon. Jag är inte ens säker på att de inte finns här. De kommer inte in hit men jag kan inte vara säker på att de inte försöker.
   —Vilka då?
   Hon vänder sig mot mig.
   —Jag vet inte, säger hon. Hon skrattar. Hon skrattar länge. Jag får en idé.
   —Kom hit. Jag kammar ditt hår.
   Hon stiger upp och kommer fram till mig. Sätter sig på en stol framför mig. Det långa håret är mjukt under mina fingrar. Jag drar kammen genom det. Jag drar fingrarna genom det. Hon har inte tvättat det på flera dagar och det luk tar svett och talg. Vi talar och plötsligt är allt som förr. Hon skrattar och jag kammar hennes hår. Lukten av henne ligger som ett lock för mina näsborrar. Hindrar mig från att känna något annat. Men vi pratar och vi skrattar, och sedan stannar hon mitt i en rörelse. Hon stelnar. En stund sitter hon alldeles stilla men går sedan fram till fönstret. Som en apa rör hon sig fram och tillbaka framför rutan. Framåtlutad och med armarna hängande. Trycker sedan händerna mot rutan och blir stående. Jag ser att glaset redan är täckt av flottiga fingermärken. Hon rusar fram till sängen och slänger sig raklång. Gömmer huvudet under dynan.
   —Sonja... säger jag, och hon tittar på mig. Med ett skrik rusar hon upp och hennes händer är runt min hals. Fingrarna klämmer tag om strupen och mina ögon vidgas och pressas utåt. Jag försöker lösgöra hennes grepp. Jag slår henne i ansiktet och hon släpper taget. Faller bakåt. Pekar mot fönstret och skriker:
   —Där! Där! De är där!
   Jag stiger upp och mina ben darrar så att jag har svårt att gå. Tittar ut. Ser inget. Den ensamma sandöknen sträcker sig långt, långt bort. Åt andra hållet svajar solrosorna. Jag vänder mig om. Hon sitter på golvet och stirrar på mig. Ett nät av hår i ansiktet.
   —Det finns inget där, säger jag och hon stiger upp. Går fram till fönstret.
   —De är där... mumlar hon. Hennes händer lämnar stora avtryck på rutan.
   —Snälla Sonja. Kom med mig ut. Du måste gå ut nån gång. Hon vänder sig om.
   —Jo. Vi måste gå ut. Vi måste gå till Marko.

   Vi går till Marko. Vi går genom småstadens centrum förbi de fulla ungdomarna. Sonja lindar armarna runt sig. Hennes ögon rör sig inte. Hennes vaksamma blick är stadigt riktad framåt. Hon snubblar och tittar snabbt neråt. Fortsätter. Jag går bredvid henne och vill gå hem, men kan inte lämna henne ensam. Hon har förlorat sitt jobb i kiosken men jag har inte berättat det för henne. Inte ännu. Inte nu.
   Hon tuggar på en hårslinga. Hon tittar rakt fram. Jag lägger armen runt hennes axlar.
   —Sonja, varför går vi till Marko?
   Hennes ögon irrar. Hon stannar och jag leder henne åt hö.. ger. Hon nickar och viskar.
   —Just så. Just så.
   Vad det än var som hon varit rädd för i sitt rum finns tydligen inte här. Hon verkar vara lugn trots att blicken flackar. Hon tittar på mig och säger:
   —Det är slut.
   Jag skakar på huvudet. Hör dunket från Markos källare. Dörren är stängd men musiken hörs ut i gränden.
   —Du hade ju kvar då vi gick, säger jag men hon skakar på huvudet.
   —Nej, nej. Nej inte det. Inte det.

   I Markos källare slutar musiken aldrig att dunka. Festen fortsätter. Det finns alltid någon där som inte kan, vill eller får gå hem. Jag trycker ner handtaget. En svag lukt av rökelse strömmar emot mig. Jag andas in. Lukten och dunket ökar i styrka då vi går ner för trapporna. Det är fredagskväll. Sonja har ett upprymt uttryck i ögonen. Hon tränger sig före mig i den långa vita korridoren och öppnar dörren som det står bombskydd på. Försvinner in i rummet där ljuset blinkar inflammerat i rött och grönt. Intill dörröppningen står en långhårig kille. Han hänger med huvudet och jag kan inte se hans ansikte. Han har en blå jacka med svart mönster. Då jag går förbi sträcker han ut armen och försöker gripa tag i min arm.
   Jag undviker den famlande handen och går in. Sonja står i andra ändan av rummet och talar med Marko. De gestikulerar. Jag ser på henne mellan ryggarna som rör sig till den entoniga musiken. Mjukt, mjukt. De dansar på månen. I sofforna längs väggarna sitter ungdomarna och talar med varandra. Några dricker öl, men alkohol är inte något som uppskattas i Markos källare. Jag tittar på en grupp långhåriga killar i en av sofforna. Känner igen några av dem. De gick på min klass i högstadiet. Deras rörelser är långsamma och slappa. De skrattar mekaniskt. Onaturligt länge. Deras öppna fiskmunnar och våta tungor glänser. Ögon som vänds mot mig. Jag ler hastigt och lyfter handen. De vinkar och viftar åt mig att komma dit, men jag tittar snabbt mot Sonja. Hon talar ännu med Marko. Jag tränger mig fram till henne. Marko står med en bunt sedlar i handen.
   —Hej du. Du känner henne, va?
   Jag ser på honom. Det ljusa håret står rakt upp. Han har en vit, kortärmad skjorta och ljusblå, lösa jeans. Jag nickar mot hans höjda ögonbryn och blå uppspärrade ögon.
   —Jo, jag känner henne.
   —Ta henne med dig och stick härifrån.
   Jag ser på Sonja. Hon har gråtit.
   —Vad är problemet?
   Han slår ut med armarna. Tar sig för pannan och ser sig omkring.
   —Hon stör mina vänner, ox? Kolla på henne! Hon är skitig och kommer hit. Hon har inga pengar och börjar jåma om nån tjänst! Vad då? Jag är inte skyldig henne nånting!
   Sonja sträcker ut händerna. Försöker lugna honom.
   —Min bror... min bror hjälpte dig en gång. Polisen var på väg hit men han slog sönder ett fönster vid marketers och fick dem att följa efter honom istället. Du är skyldig mig!
   Marko stirrar på henne. Hans mun är öppen. Sen skrattar han en gång. Ha! Det låter som ett skall. Han tittar på mig.
   —Jag vet inte vad hon jamar om. Ta henne härifrån, nu.
   Jag lägger handen på hans axel. Lutar mig mot honom.
   —Hon är lite förvirrad just nu. ox? Kan vi stanna här en stund. Jag lovar att hon inte stör dig mera.
   Marko tittar på Sonja. Funderar.
   —ok, säger han sedan. OK, ni kan stanna. Men du borde göra något åt henne. Hon e ju helt paskana.
   Jag nickar.
   —Vad är det hon vill ha?
   Han ser på mig. Den analyserande tystnaden. Jag kan ser hur hans hjärna arbetar.
   —LSD, säger han sedan. Jag nickar.
   —Hur länge har hon...
   —Det kan jag inte säga. Inte så ofta.
   Jag nickar, nickar, nickar. Det är det enda jag kan göra. ox, ox, ox. Sen tar jag Sonja med mig. Vi går till soffan där de långhåriga killarna sitter. De tittar på oss och ler.
   —Kato Minna! Hej! Hur går det?
   De hälsar på mig och Sonja. Sonja ser sig omkring. Jag ser på deras ansikten och försöker känna igen dem. Kimmo, Janne, Stefan och två till som jag inte känner. Jag har inte sett dem sen högstadiet. De kan inte ha varit här. Det här är en liten stad.
   —Fan vad du har blivit snygg! ropar Stefan. Jag kommer ihåg de där ögonen.
   —Kinesögon! ropar Kimmo och för ögonvrårna uppåt med fingrarna.
   —Men nu är det ju bara sexigt, säger Stefan. De tittar på Sonja.
   —Och du är hennes kaveri, säger Janne. Dig minns man ju. Du var ju så satans snygg. Sonjas ögon irrar omkring. Hon tittar inte på pojkarna. Jag lutar mig mot Stefan.
   —Hon skulle behöva LSD, men hon har inga pengar. Han stirrar på mig.
   —Och vad fan har det med mig att göra?
   Jag skakar på huvudet.
   —Ingenting. Jag tänkte bara att jag skulle förklara.
   Vi sitter en stund till och sen stiger killarna upp och går. Deras sluttande axlar rör sig i kö mot ytterdörren. Sonjas ögon flyger ännu omkring. Jag tittar på Marko. Han står med händerna i sidorna och tittar på Sonja. En gång var han förälskad i henne. Nu skakar han på huvudet. Jag vill slå honom. Plötsligt är någon där. Han. Ljusen dämpas och en tung rytm börjar spela. Throw your hands up! Folk rör sig på golvet. En tung rytm i en skog av händer och han sätter sig bredvid mig i soffan. Killen som stod i korridoren då vi kom in. Hans hand som trevade efter mig. Hans blick är slö men fast och hans ansikte är så vackert att jag blir varm. Han ser på mig, och sen ser han på Sonja.
   —Känner du henne? frågar han. Jag nickar.
   —Jo.
   Han nickar och lägger armen runt min axel.
   —Jag heter Joni.
   —Minna.
   Sonja ser på mig. Hennes ögon är stora och mörka. Hon biter ihop tänderna.
   —Hej! väser hon.
   Jag lutar mig mot Joni och han viskar.
   —Vill du ha något.
   Throw your hands up! Det dunkar av fötter i hårda skor.
   Marko har försvunnit. Jag ser mig omkring.
   —LSD. Men jag har inga pengar.
   Han stryker mitt hår. Jag känner hans tunga i mitt öra.
   —Det är ok. Du kan betala senare.
   Jag sluter ögonen och han kysser mig. Jag känner honom sticka något i min hand. Det är kallt och hårt och jag lägger det i min ficka. Känner hur någon rycker mig i armen. Det är Sonja. Marko har kommit tillbaka och han har en stor man i en svart T-shirt med sig. Han pekar på Joni. Jag reser mig och drar Sonja med mig. Joni följer efter. Tillsammans knuffar vi oss genom rummet och ut genom dörren. Lämnar dunket, lämnar lukten, ljusen och värmen bakom oss. Det är overkligt tyst och vitt i korridoren. Jag tar tag i Sonjas hand och leder henne ut i den tysta, varma sensommarnatten. Hon stretar emot. Vill in tillbaka. Hon hoppas ännu att något ska hända. Hon vill tala med Marko. Jag tar tag i hennes armar och stryker håret från hennes ansikte. Försöker fånga hennes blick. Den irrar.
   —Sonja, kom. Jag för hem dig.
   Hon ruskar på huvudet men låter mig leda henne. Joni är försvunnen.
   Då vi kommit halvvägs stannar hon. Hon stirrar framför sig. I det svaga blå ljuset ser motorcykeln som står parkerad vid sidan av vägen spöklik ut. Den vaktar trottoaren och det glänser svagt i dess hårda metall. De svarta delarna är som skuggor mot silvret. De stora hjulen som tuggar asfalt är stilla. Lyktan stirrar slocknad framför sig. I motorcykelns mage bor ett vrål som nu har tystnat. Jag följer Sonjas blick då den letar sig uppåt. Motorcykeln står parkerad utanför ett högt grått hus och ett fönster på tredje våningen står öppet. Sonjas smala ögon ser upp mot fönstret där musik strömmar ut, sakta och mjukt, och där Sonjas klasskamrat Susanna skrattar. Sonja och Susanna brukade vara vänner. Inte nära vänner men de trivdes tillsammans. Nu sitter hon inne i sin lägenhet och hennes skratt flyter ut genom det öppna fönstret. Hon bor ensam där, på tredje våningen, men hon är inte ensam nu. Sonjas ögon klättrar upp längs husväggen och in genom det öppna köksfönstret. Ser Susanna som sitter i en T-shirt och ingenting annat, på köksbordet med korslagda ben och skrattar. Hon håller en plastmugg med vin i handen och hennes skratt svingar sig fram. Framför kylskåpet står Anttoni i bar överkropp och det svarta håret svartare än någonsin.
   Sonjas blick faller ner, och tillbaka till motorcykeln. Hon går fram till den. Tittar upp mot det öppna fönstret en gång till och sparkar sedan motorcykeln. Ett litet skrik kommer ut mellan de hopbitna tänderna. Jag går fram till henne.
   —Helvete! skriker hon medan skrattet och musiken fortsätter. Sonja går ner på knä och plockar upp några träpinnar från trottoaren. Stiger upp. Petar in pinnarna i startlåset. Trycker dem hårt in och bryter av dem i höjd med kanten av öppningen. Sen tittar hon på motorcykeln.
   —Orkar du knulla så orkar du gå, säger hon och sen går vi. Musiken och skrattet försvinner då vi vänder runt hörnet.
   Vi stannar i utkanten av stan och sätter oss på en bänk nära kiosken. De bruna fönsterluckorna är stängda. Den röda markisen är stilla. Sena fåglar sjunger. Sonja lutar pannan mot händerna.
   —Jag fattar inte. Marko var precis som om det där med polisen och Anttoni aldrig hade hänt!
   Jag säger inget. Säger inte vad jag tänker. Att det antagligen aldrig har hänt.
   —Han ville inte ens ge kredit. Han vet ju att jag jobbar i kiskan men ändå sade han nej.
   Jag lägger handen på hennes axel. Hennes gröna axel i grön tröja. Hon är alldeles stilla.
   —Du har inte varit i kiskan på över en vecka. Timo sade att du inte har nån sjukledighet kvar så han måste ge dig sparken. Han sa att jag skulle säga det för du syns inte till och ni svarar ju aldrig i telefonen.
   Jag stryker den gröna axeln. Stryker och stryker.
   —Voi vittu, säger hon sen. Vad ska jag göra nu då? Hur ska jag nu få pengar.
   Hon gråter. Det är en uppgiven, arg gråt. En gråt över verkligheten. Jag ruskar på henne. Säger något, säger: »Kan du inte bara sluta?« eller något. Säger bara något men får inget svar. Känner på den lilla bucklan i jeansen och sticker handen i fickan. Tar upp den lilla asken och tittar på Sonja. på de ryckande axlarna. Håret som är smutsigt och igen trassligt. Tittar på de oknutna skorna och de slitna naglarna med gammalt lack. Gömmer den lilla asken djupt i fickan och stiger upp.
   —Jag går hem nu, säger jag och går. Jag stannar på avstånd och ser till att hon verkligen går hem. Det är det minsta jag kan göra. Det är det mesta jag kan göra.
   På vägen hem öppnar jag den lilla asken. Gift dig med mig. Det lilla vita pillret friar till mig. Jag ser på det en lång stund. Munnen vill svälja. Tungan vill trycka sig mot det. Det ligger i min skära rynkiga handflata. Jag släpper det sedan mellan springorna i ett avloppsgaller. Det trippar hela vägen ut i vattensystemet.

   Sonja och hennes mamma Kaarina är mycket närmare vänner än de flesta tror. Det är många som tror att det i moderns hjärta bara finns plats för sonen som visar en sån motvilja mot hennes kärlek, men det finns ett speciellt band mellan henne och dottern som stannat kvar. De står ofta och ser på solrosorna och trädgården om kvällarna då solen har gått ner, och även om de inte ser rakt på varandra så samtalar de. Ett av dessa samtal kunde ha låtit så här.
   —Varför kom han tillbaka?
   —För att han har saknat oss.
   —Varför stack han då? - För att kunna sakna oss. - Jag hatar honom.
   —Ibland är det en mycket liten skillnad mellan kärlek och
   hat.
   —Nej, jag hatar honom verkligen.
   —Kom ihåg att du inte har någon annan bror.
   De kunde ha sagt just det här, för de talade verkligen om det mesta. De tittade upp mot den mörknande himlen och andades in luften som hunnit bli sval, och som doftade av fuktig jord och grönska. Naturens andning.

   Någon svär. Muttrar i mörkret.
   —Jävla ungar... Knaster av grus under skosulor och ljudet av metall som slinter mot metall.
   —Satan...
   Det knakar av läder. Ett ben som svingar sig och landar bredvid det andra. En suck. Händer i byxfickor och en obestämd tystnad. Ljudet av mobiltelefonens tangenter.
   —Moj, det är jag igen... jo ha, ha... nej lyssna: Jag måste lämna motorcykeln här i natt. Nån har jävlats med startlåset. Kan du kolla då och då att den är kvar... nä glöm det. Låt det vara. Skit i det. Jag hämtar den imorgon. Godnatt.
   Ljudet av steg som rör sig bortåt. Tystnad. Fem minuter senare hörs ljudet av däck som sliter upp sensommarnatten med ett tjut. En hård duns slår in i tiden och får den att stanna. Bildörrarna som slås upp hörs inte längre. Finns inte längre. Allting slutar just där.

   De två unga männen har dödat ett lejon. De jagade en hyena, men närmar sig nu sitt byte på darrande ben. I billyktornas sken glänser blodet på gatan svart. Det glänser som olja i hans svarta hår, och i hans svarta läderrock, men i hans mörka ögon glänser inget. Han ligger på sidan med ena armen utsträckt och han andas inte. Ansiktet har ett frånvarande uttryck. De två unga männen vågar inte andas. Deras ansikten skrynklas ihop. Deras tankar lossnar och halkar omkring i blodet på gatan. En sprittande känsla i huvudhårbottnen får dem att vilja skaka. Bilmotorn har stannat men musiken spe-. lar. Det är radion som blivit på. Lågt.
   Den tunga bröstkorgen är stilla. Benen och armarna har slutat röra sig. Han ligger på gatan med en gloria av blod runt sitt huvud. De två männen närmar sig på darrande ben.
   —Är han död? frågar den ena.
   —Han andas inte, svarar den andra.
   —Känn på pulsen, säger den ena och den andra närmar sig Anttoni. Sträcker ut en darrande hand och trycker två fingrar mot den vita halsen. Håller dem där en lång stund.
   —Jag känner inget.
   —Voi vittu Marko! Vad har du gjort?
   Marko drar till sig handen. Ser på Anttoni. Den stora kroppen som inte kände hans beröring.
   —Jag dödade honom.
   Marko blir alldeles lugn. Han ser på blodet på gatan.
   —Jag dödade honom.
   Den andra mannen grimaserar. Hulkar. Men det kommer inga tårar, bara saliv som rinner ur mungiporna. Han stampar på stället och håller om sig själv.
   —Vittu du är helt flippad!
   Rösten går i falsett. Marko ser på honom.
   —Jag sköter det här, säger han sedan.
   —Vad fan har du tänkt göra? Du kan inte gå till polisen! Marko vänder blicken mot Anttoni.
   —Jo, det kan jag. Försvinn härifrån. Om någon frågar var jag ensam i bilen. ox?
   Den andra mannen blir stilla. Han är blek och svettig. Han darrar. - Tack, Marko. Tack.
   —Du har tagit. Jag har inte. Jag vill inte hamna i pisset för din skull. Jag har tänkt anmäla det som en olyckshändelse så stick nu för satan. Förrän nån ser dig.
   Den andra mannen backar snabbt. Marko hör hans snabba steg fly genom natten. Själv sitter han kvar på huk framför Anttonis kropp. Knyter händerna till hårda nävar och biter ihop tänderna. Det bränner i ögonen som blir våta.
   —Voi vittu! Vittu! säger han lågt. Vad gjorde du här?
   Han lägger handen på Anttonis axel och böjer huvudet. Rullar kroppen över på rygg och tittar på det vita ansiktet. Tänker att det är en jävla lögn det där om att en död människa ser sovande ut. Anttoni är död. Han ser död ut. Marko sitter en lång stund framför kroppen. Han tänker på Sonja. Tänker att han borde hälsa på henne. Att han borde be om ursäkt. Skrattar och drar handen över ansiktet. Be om ursäkt!
   —Jag dödade din bror. Förlåt.
   Han tänker på hur han, liksom alla andra i hans ålder, alltid har velat vara som Anttoni. Nu är Anttoni död och det är Marko som har dödat honom. Innan han ringer polisen kräks han i en buske. Kräks tills han inte kan andas.

   Telefonen ringer och jag rycker till. Jag har somnat där jag sitter i soffan. Den stora väggklockan som hänger framför mig, och blir det första jag ser, glider från sin sömniga dubbelhet till bilden av en klocka som visar på tio över fem. Jag blinkar. Tar mig ur drömmen men kan inte röra mig. Jag låter det ringa en stund och stiger sedan upp. Går ut i hallen där telefonen hänger och lyfter luren.
   —Hallå?
   —Det här är Hanna Blomqvist från övervakningsavdelningen. Jag talade med er tidigare i dag och ni bad mig ringa så fort det blev några förändringar i Andreas tillstånd.
   —Jo.
   —Han har vaknat nu, och det värsta är över.
   Jag är tyst. Väntar på fortsättningen. Lyssnar på resten. Han har ätit litet nu men är ganska apatisk. Inga skador på hjärnan. Inte en så kraftig överdos men trots allt tur med sig. Nästa gång kunde det gå värre. Jag står med luren hårt tryckt mot örat och tänker att det är konstigt hur man aldrig vänjer sig. Fem gånger har han legat på sjukhuset i gränslandet mellan liv och död. Efter den tredje gången slutade jag åka dit då de ringde. Kunde inte hantera situationen. Att inte åka dit gjorde mig likgiltig och jag tyckte att det skötte sig bäst via telefonen eftersom jag inte ändå kunde göra någon insats vid själva räddningsarbetet. Jag var bara en skräckslagen betraktare vars uppgift var att irra omkring i korridoren, blekt svettig och panikslagen. Är ni modern? Ja. Hans tillstånd är kritiskt men vi gör allt vi kan. Brukade tänka att han dör nu, men sen kom läkaren tillbaka med goda nyheter. Han klarar sig. Den första gången var en dyna som pressades mot mitt ansikte mitt i natten. Jag kunde inte förstå vad det var som kvävde mig. Visste bara att jag inte kunde andas. Jag vill inte längre åka dit. Vill inte se de mörka ögonen. Skuld. Hans bortvända ansikte och kindens smala kurva. Hans långa ögonfransar som blinkar snabbare. Han tror att jag inte vet att han gråter. De tunna händerna med blå ådror. De darrar på täckets vita fält. Då jag tar tag i dem och håller i dem vänds ansiktet och de mörka ögonen mot mig. Jag kan inte se in i deras ordlösa vädjan.
   Hanna Blomqvist har tystnat i något som uppenbarligen kräver ett svar. Jag har inte lyssnat.
   —Ursäkta?
   —Han har frågat efter er.
   —Ja. Det är väl helt naturligt, svarar jag. Plötsligt medveten om min roll i situationen.
   —Ni kan komma och hälsa på honom nu, om ni vill.
   —Jag tror knappast att det är nödvändigt.
   Hanna Blomqvist tystnar, antagligen förvånad, men fortsätter sedan.
   —Jag har försökt kontakta patientens far, men han svarar inte i telefonen. Andreas behöver någon som kan komma och hämta honom på sjukhuset och hålla ett öga på honom de närmaste dagarna. Han kommer också att behöva någon som ser till att han anmäler sig till ett vårdprogram för missbrukare och uppmuntrar honom att slutföra det.
   Hanna Blomqvist börjar tappa tålamodet. Hon verkar vara irriterad över min likgiltighet. Hon är ung, optimistisk och ambitiös. Andreas ser vacker och oskuldsfull ut. Det brukar lura folk.
   —Det är femte gången han tar en överdos, svarar jag. Han är tjugosex år gammal. Jag förstår inte hur långt ni vill att en förälders ansvar ska behöva sträcka sig. Jag tror inte att jag kan göra något för att hjälpa honom. Jag har aldrig förr sett någon som lika målmedvetet förstör sig själv.
   —Jag tror att det räcker med att visa att det finns någon som bryr sig om honom, svarar Hanna Blomqvist.
   Jag småler. Det är precis vad jag också brukade tro.
   Jag avslutar samtalet med ett löst löfte om att besöka min son, men anser att det inte spelar någon roll om jag håller löftet eller inte. Andreas kommer att återvända en dag. Till samma sjukhus. Till samma Hanna Blomqvist. Han kommer att förvandla också henne till en cyniker. Flera år senare kommer han verkligen att genomgå ett avvänjningsprogram och skaffa sig ett jobb i en järnaffär i huvudstaden. Men det är inte nu. För nu ligger han apatisk i en vit sjukhussäng och hoppas svagt att någondera av hans föräldrar ska komma och besöka honom, men medan han stirrar in i den vita, släta väggen vet han att det knappast är troligt att de kommer att göra det.

   Det första jag ser då jag kommer till deras gård den varma sensommarkvällen är de skövlade solrosorna. Jag flämtar så att huvudet verkar pressas utåt - jag har sprungit hela vägen hemifrån till det blå huset - och tårarna som kommit från ett skräckslaget inre har torkat på mina kinder och får huden att kännas stel. Jag stannar vid förödelsen och lutar händerna mot knäna. Solrosorna ligger på marken. De ligger ovanpå varandra i ett tjockt lager av stammar, blad och söndertrampade blommor. Jag tror först att det är ett utslag av vandalism från någon av de unga ortsborna, men inser snart att upphovsmannen inte kan vara någon annan än Sonja. Då telefonen ringde och den formella rösten talade om för Kaarina att hennes son hade blivit påkörd och dödad hade hennes skrik väckt de övriga i huset, och då Sonja fått reda på vad som hänt hade hon tagit en kniv från ställningen i köket och rusat ut. Barfota i sitt vita nattlinne hade hon rusat ut bland de höga växterna och gripit tag om deras tjocka, livskraftiga stammar. Med ett skrik hade hon sedan skurit av dem, en efter en, och trampat sönder de hala gula blommorna. Hennes fötter blev gula och gröna, och hennes nattlinne fläckades av växtsafter. Hon skrek medan hon högg och hennes vilda hår flög i nattluften. Då hon var färdig var hon lika andfådd som jag är då jag står och ser på de förstörda solrosorna. Jag undrar var hon är nu och det är på darrande ben jag går fram till det blå huset och in genom dörren.
   Det var Kaarina som ringde till mig. Han är död! Han är död! Anttoni! Hon sade åt mig att komma och vara med
   Sonja som vägrade att följa med dem till sjukhuset. Jag rusade ut så fort jag lagt på luren och hade inte haft något tillfälle att tänka. Medan jag sprang grät jag. Förvirrade tårar över något så overkligt att det inte gick att förstå. Jag väntar mig att komma till ett sovande hus där alla i familjen är på plats. Att det bara har varit ett missförstånd. Eller kanske en dröm. Huset är tomt och mörkt. I hallen stirrar de utsnidade djurhuvudena i trä på mig. Jag grinar mot mig själv i mosaikspegeln. Jag ser den lilla ballerinastatyetten på golvet. Den är sönderslagen. Telefonluren ligger bredvid telefonen. I brådskan har de inte hunnit lägga den i klykan.
   Jag går sakta fram till dörren. Den stängda dörren. Sonjas rum. I korridoren som leder fram till den står en stol med en klädhög ovanpå. Det är Anttonis kläder. I ändan av korridoren finns ett fönster som ser ut över sandfältet. Jag trycker ner handtaget till den stängda dörren och öppnar den. En liten lampa lyser med ett nästan orange sken. Jag stiger in. Sonja ligger inte på sängen. Hon sitter inlindad i en svart filt i en stor, rund stol i ett hörn av rummet. Det orangea ljuset når henne inte och jag kan knappt se hennes ansikte.
   —Sonja?
   Jag hör ljudet av hennes gråt och går fram till henne. Jag gråter också och sätter mig på huk bredvid henne. Jag känner på lukten i rummet att hon är påverkad. Den bruna träpipan ligger avbruten och tom på golvet. Sonja svarar inte och jag sträcker ut armen. Drar hennes huvud till mig och kramar om det. Hennes hud är mycket sval.
   —Han är död, säger hon och vi gråter tillsammans.
   —Jag vet, säger jag.
   —Jag var så arg på honom. Han skulle inte ha kommit tillbaka. Jag ville ju åka och leta efter honom, men sen kom han bara själv och lekte att inget hade hänt.
   —Tänk inte på det nu, säger jag.
   —Nu vet jag inte om jag kan hitta honom igen, säger hon och jag blundar hårt. Stryker hennes hår tills hon somnar, och sen somnar jag bredvid henne. Tillsammans bedövar vi oss från det som har hänt. Hoppas på en liten stund av glömska;
   Då jag vaknar är det tidig morgon. Solen lyser utanför fönstret och jag blinkar. Ser på Sonja som ännu sover och knuffar på henne. Hon rör sig inte och jag knuffar henne hårdare men hon vaknar inte. Jag sträcker fram handen och trycker fingrarna mot hennes hals. Hittar pulsen efter en stund och andas ut. Den bultar där, jämn och lugn under hennes varma hud. Jag sitter en stund bredvid henne och stryker hennes hår. Det är så glanslöst. Jag suckar. Känner att det är dags att gå nu för jag är trött. Jag sitter i stolen bredvid henne och känner att jag inte längre orkar stanna kvar, och jag reser mig.
   —Hej då Sonja, säger jag och min röst låter hes och ovan. Sedan går jag. Genom korridoren mot ytterdörren och ut. Det luktar ännu av de avskurna blommorna. Någon har hämtat hem motorcykeln och den står på gården, på gruset bredvid äppelträdet och bänken där Sonja brukade vänta. Jag går fram till den. Lägger handen på den hala, solvarma sadeln. Sluter ögonen men tittar sedan på de små runda ändorna av pinnarna som är inkörda i startlåset. Jag sätter mig på motorcykeln och sluter igen ögonen. En svag vind blåser och det känns som om jag flög. Jag vrider på handtaget och vinden tilltar. Det är inte ett moln på himlen, bara en svag vit flygplansrand. Jag ser neråt. På det blå huset som blir mindre och mindre. Och på solrosorna som en gång kom i tidningen för att de var de största någon någonsin sett. Deras gulsvarta ansikten är leenden, och de följer mig med blicken där jag försvinner allt högre.
   
Ur Inlåst och andra noveller, Söderströms, 2003


Närstudium
   
   1. Hur börjar Sonjas och Minnas bekantskap?
   
   2. Vad kallar klasskamraterna Minna?
   
   3. Hur ser det ut där Sonja bor?
   
   4. Vem är Anttoni? Hur är han?
   
   5. Varför bjuder Sonja hem Minna?
   
   6. Hur påverkar haschrökandet Sonja?
   
   7. Hur reagerar Sonja när hennes bror kommer hem?
   
   8. När tar Sonja pillret hon fått av Marko? Varför just då?
   
   9. Varför försvann Anttoni första gången?
   
   10. Vad beror det på att Sonja blir så ledsen?
   
   11. Även andra gången han försvinner blir Sonja lycklig när han återvänder. Varför?
   
   12. Hur förändras Sonja när Anttoni kommit hem för tredje gången? Varför?
   
   13. Sonja saboterar sin brors motorcykel. Varför gör hon det?
   
   14. Vad händer med Anttoni?
   
   
Funderingar
   
   Redan i början antyds det att det är en vuxen kvinna som ser tillbaka på sin ungdom. Hon tänker på femårige Andreas som för tjugo år sedan sprang omkring och lekte. Senare får vi veta att han är hennes son. Hur reagerar hon på sonens överdos? Kan hennes reaktion ha något samband med vad som hände i hennes ungdom?
   
   En bit in berättas det också om Minna i nutid. Vad i texten visar att hon aldrig slutat tänka på Sonja?
   
   Hur kan man i texten se att novellen är skriven av en finlandssvensk författare?
   
   Solrosorna spelar en viktig roll i berättelsen. De speglar på olika sätt personernas känslor. Hur då?
   
   
Diskussion
   
   Att bli vuxen är inte bara en dans på rosor. Krav och tristess gör att man kan vilja fly från verkligheten. Vad tycker du om Sonjas och Andreas sätt att lösa de här problemen?
   
   
Eget skapande
   
   Hur går det för Sonja? Skriv ett brev från Kaarina, Sonjas mamma, där hon berättar hur livet efter Anttoni blev.
   

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki