Fandom

Svenskanoveller Wiki

Spåren av ditt blod i snön

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Gabriel García Márquez

Framåt kvällen, när de nådde gränsen, upptäckte Nena Daconte att fingret med vigselringen fortfarande blödde. Civilgardisten stod med en grov yllekåpa över den svarta lackmössan och undersökte passen i ljuset av en karbidlampa, medan han kämpade för att inte blåsa omkull i vinden från Pyrenéerna. Fast det var två giltiga diplomatpass, lyfte gardisten lampan för att kontrollera att fotografierna stämde med deras ansikten. Nena Daconte var nästan ett barn, med glada fågelögon och melassfärgad hy som ännu strålade av Karibiens gassande sol i den dystra januariskymningen, och hon var rejält påbyltad i sin päls av minkrygg som kostat mer än en årslön för hela gränsgarnisonen. Billy Sánchez de Avila, hennes man, som körde bilen, var ett år yngre än hon och nästan lika vacker, och han var klädd i skotskrutig jacka och baseballmössa. Till skillnad från sin hustru var han lång och atletisk och hade de blyga hårdingarnas typiska järnkäkar. Men det som bättre än något annat vittnade om deras ställning var den silvergrå bilen, vars interiör andades med ett vilddjurs andedräkt som aldrig förr på den där fattiggränsen. Baksätet var fullproppat med splitternya väskor och oöppnade presentpaket. Där låg dessutom den tenorsaxofon, som varit den förhärskande lidelsen i Nena Dacontes liv, innan hon föll för sin ömme badortsbuses burdusa kärlek.
   När civilgardisten lämnade tillbaka passen, frågade Billy Sánchez var de kunde hitta ett apotek för att få hans hustrus finger förbundet, och vakten skrek i motvind att de skulle fråga i Hendaye på franska sidan. Men vakterna i Hendaye satt till bords i skjortärmarna och spelade kort medan de doppade brödbitar i sina vinkrus inne i sin varma, väl upplysta glasbur, och de behövde bara se hur stor och fin bilen var för att peka åt dem att köra in i Frankrike. Bil ly Sánchez tutade flera gånger, men vakterna förstod inte att det var till dem, utan en av dem öppnade en glasruta och skrek ilsknare än vinden:
  — Merde! Allez-vous-en!
   Då klev Nena Daconte ur bilen, insvept i pälsen ända upp till öronen, och frågade vakten på fulländad franska var det fanns ett apotek. Vakten svarade av gammal vana med munnen full med bröd att det var inte hans sak, särskilt inte i så här dåligt väder, och stängde luckan. Men sedan lade han märke till flickan som stod insvept i den blänkande minkpälsen och sög på sitt finger, och han måtte ha tagit henne för en trolsk uppenbarelse den här stormiga kvällen, för han kom genast på bättre humör. Han förklarade att närmaste stad var Biarritz, men att mitt i vintern och med en sådan snålblåst fanns det nog inget apotek öppet förrän i Bayonne, litet längre bort.
  — Är det något allvarligt? frågade han.
  — Inte då, log Nena Daconte och visade fingret med diamantringen, där hålet av törntaggen knappt syntes i fingertoppen. Det är bara ett stick.
   Före Bayonne började det snöa igen. Klockan var inte mer än sju, men de fann gatorna öde och husen stängda inför stormens raseri, och när de snott runt flera gånger utan att hitta ett apotek, bestämde de sig för att köra vidare. Billy Sánchez var glad för det. Han hade en omättlig lidelse för sällsynta bilar och en pappa med alltför dåligt samvete och övernog med tillgångar för att göra honom till viljes, och han hade aldrig kört något som gick upp mot den här Bentley Cabriolet som de Patt i bröllopspresent. Han var så berusad av körningen att han kände sig mindre trött ju längre han körde. Han var beredd att nå ända till Bordeaux samma kväll, där de hade reserverat bröllopssviten på Hotel Splendide, och det fanns ingen motvind och inget snöfall i världen som kunde hindra honom.
   Nena Daconte var däremot utmattad, särskilt av sista biten på vägen från Madrid, som varit en slingrande, hagelpiskad getstig längs bergen. Så efter Bayonne knöt hon en näsduk hårt om ringfingret för att hejda blodflödet och somnade djupt. Billy Sánchez märkte det inte förrän strax före midnatt, när det slutat snöa och vinden plötsligt mojnat i tallskogen och himlen över Les Landes fyllts av isiga stjärnor. Han hade kört förbi de sovande ljusen i Bordeaux men bara stannat för att fylla tanken på en station vid vägen, för han hade fortfarande ork nog för att nå ända till Paris utan att hämta andan. Han var så lycklig över sin stora leksak för 25.000 pund sterling att han inte ens undrade om den här strålande unga varelsen också var det, där hon sov bredvid honom med bandaget om ringfingret nerblött, medan hennes ungflickssömn för första gången genomträngdes av ovisshetens blixtar.
   De hade gift sig tre dagar tidigare, tusen mil därifrån, i Cartagena de Indias, till hans föräldrars förvåning och hennes föräldrars besvikelse, och med ärkebiskopens personliga välsignelse. Ingen annan än de själva förstod den verkliga orsaken eller kände till ursprunget till denna oförutsedda kärlek. Den hade börjat tre månader före bröllopet, en söndag vid havet, då Billy Sánchez och hans gäng stormade damernas omklädningshytter vid stranden i Marbella utanför Cartagena. Nena Daconte hade knappt fyllt arton år, hon hade just kommit hem från internatskolan La Châtellerie i Saint-Blaise i Schweiz, där hon lärt sig tala fyra språk utan accent och behärska tenorsaxofonen till fulländning, och det här var hennes första söndag vid havet sedan dess. Hon hade klätt av sig naken för att ta på sig baddräkten, när paniken bröt ut och stormnings-tjuten genljöd från hytterna i närheten, men hon förstod inte vad som pågick förrän dörrhandtaget slets av och hon såg framför sig den vackraste bandit som tänkas kunde. Det enda han hade på sig var en trådsmal badbyxa av falskt leopardskinn, och hans kropp var stilla och smidig och hade sjöfararnas gyllenbruna hud. I högra näven, med ett metallarmband om handleden värdigt en romersk gladiator, höll han en hoprullad cykelkedja som tjänstgjorde som livsfarligt vapen, och om halsen hängde en medaljong utan helgon som tyst vibrerade i takt med hjärtats slag. De hade varit tillsammans i småskolan och tävlat om gottpåsarna på många barnkalas, för båda tillhörde det provinsiella släkte som ledde stadens öden efter eget gottfinnande alltsedan kolonialtiden, men det hade gått så många år sedan sist att de inte kände igen varandra vid första ögonkastet. Nena Daconte stod kvar orörlig, utan att göra något för att dölja sin intensiva nakenhet. Billy Sánchez fullföljde då sin puerila rit: han drog ner leopardbyxan och visade henne sitt aktningsvärt resta djur. Hon såg oförskräckt på honom.
  — Jag har sett både större och styvare, sade hon och behärskade sin rädsla. Så tänk dig för innan du gör något, för med mig måste du sköta dig bättre än en neger.
   I själva verket var Nena Daconte inte bara oskuld, utan hon hade aldrig förr sett en naken karl, men utmaningen hade verkan. Det enda Billy Sánchez kom sig för med var att ilsket slå näven i väggen med kedjan hoprullad, så han krossade handen. Hon körde honom till sjukhuset i sin bil, hon hjälpte honom över konvalescensen, och till slut lärde de sig tillsammans att älska ordentligt. De tillbringade de svåra junieftermiddagarna på husets inre terrass, där sex generationer av Nena Dacontes förfäder hade dött, hon med att spela poplåtar på saxofonen, och han med handen gipsad där han låg i hängmattan, glupskt stirrande. Huset hade mängder av franska fönster mot buktens stinkande pöl, och det var ett av de största och äldsta i La Manga och säkert det fulaste. Men terrassen med schack-rutigt stengolv, där Nena Daconte spelade saxofon, var en tillflykt från hettan klockan fyra, och den vette mot en skuggig gård med mangoträd och bananplantor, under vilka det fanns en namnlös grav som var äldre än huset och släktens minne. Också de som inte förstod sig på musik tyckte att saxofonen lät som en anakronism i ett så anrikt hus. "Det låter som en båt", hade Nena Dacontes mormor sagt när hon hörde det första gången. Hennes mor hade förgäves försökt få henne att spela annorlunda, och inte som hon brukade, med kjolen uppdragen över låren och knäna isär, och med en sensualitet som hon inte fann väsentlig för musiken. "Jag bryr mig inte om vilket instrument du spelar", sade hon, "bara du gör det med benen ihop." Men det var de här melodierna med sitt tonfall av avsked vid båtar, och denna kärlekslidelse, som gjorde att Nena Daconte kunde bryta Billy Sánchez bittra skal. Under hans trista ryktbarhet som knöl, som han omsorgsfullt grundat med hjälp av två berömda efternamn, upptäckte hon ett skrämt och ömsint hittebarn. De lärde känna varandra så väl medan benen läktes i hans hand, att han själv häpnade över hur oförhappandes kärleken uppstod när hon ledde honom till sin jungfrubädd en regnig eftermiddag då de var ensamma hemma. Varje dag vid samma tid i nära två veckor vältrade de sig nakna inför chockerade blickar från porträtten av inbördeskrigare och omättliga farmödrar, som varit deras föregångare i den historiska sängens paradis. Också i kärlekspauserna låg de nakna kvar för öppna fönster och insöp brisen, som kom med dofter från vraken i bukten och dess skitlukt, och lyssnade i saxofonens tystnad till de vardagliga ljuden från gården, paddans entoniga sång under bananerna, vattendroppen på ingens grav, livets naturliga gång som de inte hunnit lära känna förut.
   När Nena Dacontes föräldrar kom hem, hade de kommit så långt i kärleken att världen inte längre räckte till för annat, och de älskade när och var som helst, och de försökte uppfinna den på nytt för varje gång. I början älskade de så gott det gick i de sportbilar, med vilka Billy Sánchez pappa försökte dämpa sina egna skuldkänslor. Senare, när det blivit för lätt i bilarna, smög de om nätterna ner till de övergivna badhytterna i Marbella där ödet fört dem samman första gången, och i novemberkarnevalen tog de rentav förklädda in på hyresrummen i det gamla slavkvarteret Getsemani, under beskydd av de svarta matronor som bara några månader tidigare måst stå ut med Billy Sánchez och hans kedjegäng. Nena Daconte hängav sig åt den lönnliga kärleken med samma frenetiska begeistring som hon tidigare slösat på saxofonen, till den grad att hennes tämjda gangster till slut begrep vad hon menat när hon sagt att han måste uppföra sig som en neger. Billy Sánchez besvarade hennes lidelse ihärdigt och väl och med samma förtjusning. När de blivit gifta uppfyllde de sin äktenskapliga plikt, medan flygvärdinnorna sov, mitt över Atlanten, med möda inlåsta och skakande mer av skratt än av lusta på planets toalett. Då, ett dygn efter bröllopet, var det bara de själva som visste att Nena Daconte var gravid i tredje månaden.
   Så när de kom fram till Madrid kände de sig som ett par älskande som ingalunda fått nog av varandra, utan hade nog med reserver för att uppföra sig som ett alldeles nygift par. Bådas föräldrar hade ordnat med allt. Innan de steg ur planet kom en protokolltjänsteman in i förstaklasskabinen och räckte Nena Daconte den vita minkpälsen med kanter i blänkande svart, som var hennes föräldrars bröllopspresent. Till Billy Sánchez överlämnade han en fårskinnsjacka som var senaste mode det året, och ett par anonyma nycklar till en bil som stod på flygplatsen för att överraska dem.
   Deras lands diplomatiska representanter tog emot i VIP-salongen. Beskickningschefen och hans hustru var inte bara gamla vänner till bådas familjer, utan ambassadören var den förlossningsläkare som hade satt Nena Daconte till världen, och han väntade på henne med en bukett rosor som var så friska och klara i färgerna att daggdropparna verkade konstgjorda. Hon hälsade på bägge två med skämtsamma kyssar, litet besvärad av sitt något avancerade tillstånd som nygift, och så tog hon emot rosorna. När hon tog dem stack hon sig på en tagg men viftade bort malören med en förtjusande undanflykt.
  — Det gjorde jag med flit, sade hon, så ni skulle märka min ring.
   Mycket riktigt beundrades den glänsande ringen av beskickningen in pleno, för den hade säkert kostat en förmögenhet, inte så mycket för diamanternas kvalitet som för sin aktningsvärda ålder och sitt fina skick. Men ingen märkte att fingret började blöda. Allas uppmärksamhet vändes sedan mot den nya bilen. Ambassadören hade varit skämtsam nog att frakta den till flygplatsen och låta slå in den i cellofanpapper med en väldig guldrosett. Billy Sánchez uppskattade inte hans påhittighet. Han var så ivrig att få se bilen att han slet av papperet i ett huj, och sedan tappade han andan. Det var en Bentley Cabriolet av årets modell inredd i äkta skinn. Himlen var som en askgrå filt, ner från Guadarrama trängde en iskall, stickande bergsvind, och det var obehagligt att vara utomhus, men Billy Sánchez hade fortfarande ingen känning av kylan. Han höll diplomaterna kvar på parkeringen, omedveten om att de höll på att förfrysa av artighet, tills han var färdig med att undersöka bilen i alla dess skrymslen. Sedan satte sig ambassadören bredvid honom för att visa vägen till residenset, där man förberett en lunch. På vägen pekade han ut stadens sevärdheter, men Billy Sánchez tycktes bara ha ögon för bilens trollkraft.
   Det var första gången som han var utomlands. Han hade prövat på alla privata och statliga läroverk, gång på gång i samma klass, tills han hamnat i ett limbo av besvikelse. Första åsynen av en annan stad än hans egen, de askgrå husblocken med ljusen tända mitt på dagen, de kala träden, det fjärran havet, allt frammanade en känsla av övergivenhet som han ansträngde sig för att hålla från hjärtat. Men en stund senare föll han utan att märka det i glömskans försåt. Det hade börjat snöa tyst och snabbt, vinterns första snöfall, och när de kom ut ur ambassadörens hus efter lunchen för att börja resan till Frankrike, fann de staden täckt av ett lysande snötäcke. Då glömde Billy Sánchez bilen, och i allas åsyn började han att ösa snö i ansiktet på sig under jubelrop och rulla runt i snön mitt på gatan med jackan på.
   Nena Daconte märkte att fingret blödde först när de körde ut ur Madrid i det klara eftermiddagsljuset efter snöstormen. Hon blev förvånad, för hon hade med sin saxofon ackompanjerat ambassadrisen, som tyckte om att sjunga italienska operaarior efter officiella luncher, och knappt ens märkt att det värkte i ringfingret. Därefter, medan hon visade sin man kortaste vägen mot gränsen, sög hon omedvetet på fingret så fort det blödde, och först när de var framme vid Pyrenéerna kom hon på tanken att leta rätt på ett apotek. Sedan gav hon efter för de senaste dagarnas sömnbrist, och när hon plötsligt vaknade med en mardrömsaktig känsla av att bilen for fram över vattnet, tog det en lång stund innan hon kom ihåg näsduken som var knuten om fingret. Hon såg på instrumentbrädans lysande klocka att hon var över tre, räknade tyst efter, och först då insåg hon att de fortsatt hela vägen förbi Bordeaux och Angoulême och Poitiers, och att de var på väg längs Loiredalen som låg översvämmad av månsken. Månens glans trängde fram genom dimman, och slottens silhuetter bland tallarna verkade tagna ur en saga. Nena Daconte, som kunde trakten utantill, beräknade att de befann sig tre timmar från Paris, och Billy Sánchez fortsatte oförskräckt vid ratten.
  — Du är inte klok, sade hon. Du har kört i över elva timmar utan att äta någonting.
   Han var fortfarande så berusad av den nya bilen, att han inte kunde besluta sig för att stanna. Fast han sovit illa på planet, kände han sig pigg och hade mer än nog med krafter för att orka till Paris i gryningen.
  — Lunchen på ambassaden sitter i än, sade han. Och så tillade han alldeles ologiskt: När allt kommer omkring har de inte hunnit ut från bion än i Cartagena. Hon är väl ungefär tio.
   I alla fall var Nena Daconte rädd att han skulle somna vid ratten. Hon öppnade en ask av alla presenterna som de fått i Madrid och försökte stoppa en bit syltad apelsin i munnen på honom. Men han vred undan ansiktet.
  — Karlar äter inte konfekt, sade han.
   Strax före Orléans skingrades dimman, och en väldig måne lyste upp de snöiga åkrarna, men trafiken blev besvärligare av de jättestora lastbilarna med grönsaker och vinfat som var på väg till Paris. Nena Daconte skulle ha velat byta av sin man vid ratten, men hon vågade inte ens antyda det, för redan första gången de gått ut tillsammans hade han meddelat henne, att det inte finns något mer förnedrande för en man än att låta sig köras av sin kvinna. Hon var klarvaken efter nära fem timmars djup sömn, och dessutom var hon glad att de inte sovit över på något landsortshotell i Frankrike, som hon kände sedan barnsben genom otaliga resor tillsammans med föräldrarna. "Det finns inga vackrare landskap i världen", brukade hon säga, "men man kan dö av törst utan att hitta någon som vill ge en ett glas vatten gratis." Så övertygad var hon, att hon i sista stund hade stoppat en tvål och en rulle toalettpapper i handbagaget, för på hotellen i Frankrike fanns det aldrig någon tvål, och papperet på toaletterna var förra veckans tidningar klippta till fyrkanter och hängda på en krok. Det enda hon just då beklagade var att hon slösat bort en hel natt utan kärlek. Hennes mans replik kom omedelbart.
  — Jag satt just nu och tänkte att det måtte vara skitkul att knulla i snön, sade han. Här på stället, om du vill.
   Nena Daconte tänkte över saken. Vid vägkanten såg snön varm och behaglig ut i månskenet, men ju mer de närmade sig Paris förstäder blev trafiken tätare, och det fanns klungor av upplysta fabriker och en hel del arbetare på cykel. Om det inte varit vinter skul le det redan ha varit ljusan dag.
  — Det är bäst vi väntar till Paris, sade Nena Daconte. Där får vi det varmt och gosigt i en säng med rena lakan, som gifta människor.
  — Det är första gången som du inte ställer upp, sade han.
  — Visst, replikerade hon. Det är första gången som vi är gifta.
   Strax före gryningen tvättade de sig i ansiktet och kissade på ett värdshus vid vägen, och så drack de kaffe med varma croissants vid disken, där lastbilschaufförerna frukosterade på rödvin. Nena Daconte hade märkt på toaletten att hon hade blodfläckar på blus och kjol, men hon försökte inte tvätta bort dem. Hon kastade bort den nerblodade näsduken, flyttade vigselringen till vänster hand och tvättade det sårade fingret noga med tvål och vatten. Sticket var nästan osynligt. Ändå började det blöda igen så fort de hade satt sig i bilen, så Nena Daconte lät armen hänga utanför fönstret, övertygad om att den iskalla vinden från åkrarna skulle ha en läkande inverkan. Det var återigen förgäves, men hon blev fortfarande inte orolig. "Om någon vill hitta oss blir det lätt", sade hon med sin vanliga charm. "Han behöver bara följa spåret av mitt blod i snön." Sedan tänkte hon över vad hon hade sagt, och hennes ansikte blossade i det första gryningsljuset.
  — Tänk dig, sade hon, ett blodspår i snön från Madrid ända till Paris. Vore det inte fint för en sång?
   Hon fick inte tid att tänka mer på saken. I Paris förstäder flödade fingret alldeles ohämmat, och hon kände verkligen att livet höll på att rinna ur henne. Hon hade försökt stämma blodflödet med toalettpappersrullen som hon hade i väskan, men hon hann inte förbinda fingret lika fort som hon måste kasta det blodiga papperet. Kläderna hon hade på sig, pälsen, bilens säten blev nedblodade efter hand, och det alldeles ohjälpligt. Billy Sánchez blev allvarligt förskräckt och envisades med att leta rätt på ett apotek, men nu visste hon att det inte var en sak för apotekare.
  — Vi är nästan framme vid Porte d'Orléans, sade hon. Fortsätt rakt fram längs avenue du Général Leclerc, som är bredast och har gott om träd, så ska jag säga sen vad du ska göra.
   Det blev den svåraste etappen på hela resan. Avenue du Général Leclerc var en infernalisk härva av småbilar och motorcyklar som fastnat i båda riktningarna, och väldiga lastbilar som försökte ta sig fram till saluhallarna. Billy Sánchez blev så nervös av det meningslösa tutandet, att han grälade på kedjegängsvokabulär med flera förare och rentav försökte stiga ur bilen för att slåss med en av dem, men Nena Daconte lyckades övertyga honom om att fransmännen var världens oförskämdaste människor men att de aldrig slogs. Det var ännu ett bevis på hennes goda omdöme, för just då ansträngde sig Nena Daconte för att inte förlora medvetandet.
   Bara att komma ut ur rondellen Léon de Belfort tog drygt en timme. Kaféerna och varuhusen var upplysta som om det varit midnatt, för det var en typisk tisdag i Paris i januari, mulen och smutsig och med ett ihärdigt duggregn som inte lyckades övergå i snö. Men avenue Denfert Rochereau var glesare trafikerad, och efter några få kvarter gjorde Nena Daconte tecken åt sin man att svänga åt höger och stanna framför olycksfallsentrén till ett dystert, jättelikt sjukhus.
   Hon behövde hjälp för att stiga ur bilen, men hon miste varken behärskningen eller medvetandet. Där hon låg på sin rullsäng och väntade på jourhavande läkare, svarade hon på sköterskans rutinfrågor om hennes identitet och hälsotillstånd.
   Billy Sánchez hämtade hennes handväska och tryckte hennes vänstra hand där hon numera bar vigselringen, och den kändes slapp och kall, och hennes läppar hade förlorat sin färg. Han satt hos henne med hennes hand i sin, tills jourläkaren kom och gjorde en snabb besiktning av det sårade ringfingret. Det var en mycket ung man med djupt kopparfärgad hy och kalt huvud. Nena Daconte brydde sig inte om honom utan gav sin man ett blekt leende.
  — Bli inte rädd, sade hon med sin obändiga humor. Det värsta som kan hända är att den här kannibalen skär av mig handen och äter upp den.
   Läkaren avslutade sin undersökning och överraskade dem med en alldeles felfri spanska, fast med en underlig asiatisk accent.
  — Nej, mina vänner, sade han. Den här kannibalen dör hellre av hunger än han skär av en så vacker hand.
   De blev generade, men läkaren lugnade dem med en älskvärd åtbörd. Sedan sade han till om att rulla iväg sängen, och Billy Sánchez ville följa med och hålla sin fru i handen. Läkaren grep honom i armen och hejdade honom.
  — Inte ni, sade han. Hon ska till intensivvården.
   Nena Daconte log igen mot sin man och fortsatte att vinka till honom tills sängen försvann i änden på korridoren. Läkaren stod kvar och läste igenom uppgifterna som sjuksköterskan skrivit i formuläret. Billy Sánchez tilltalade honom.
  — Doktorn, sade han. Hon är gravid.
  — Hur länge då?
  — Två månader.
   Läkaren tillmätte det inte den betydelse som Billy Sánchez väntat sig. "Ni gjorde rätt i att tala om det för mig", sade han, och så gick han åt samma håll som sängen. Billy Sánchez stod kvar i den beklämmande salen som luktade sjuksvett, han stod kvar utan att veta vad han skulle göra och tittade på den tomma korridoren där de fört bort Nena Daconte, och sedan satte han sig på träbänken, där det satt andra och väntade. Han visste inte hur länge han suttit där, men när han bestämde sig för att lämna sjukhuset var det mörkt igen, och det duggregnade ännu, och han visste fortfarande inte vad han skulle ta sig till, dignande under hela världens tyngd.
   Nena Daconte blev inlagd klockan 9.3o tisdagen den 7 januari, enligt vad jag kunde verifiera flera år senare i sjukhusets arkiv. Den där första natten sov Billy Sánchez i bilen som stod parkerad framför olycksfallsingången, och tidigt nästa morgon åt han sex kokta ägg och drack två koppar café au lait på närmaste kafé, för han hade inte ätit ett ordentligt mål sedan Madrid. Sedan återvände han till olycksfallsmottagningen och frågade efter Nena Daconte, men man lät förstå att han måste vända sig till receptionen i huvudingången. Där hittade man till slut en städare från Asturien som hjälpte honom att komma till tals med receptionisten, och denne tog reda på att Nena Daconte faktiskt var inskriven på sjukhuset men att hon bara fick ta emot besök tisdagar mellan nio och fyra. Det vill säga sex dagar senare. Han försökte få träffa den spansktalande läkaren, som han beskrev som en skallig neger, men ingen kunde identifiera honom med två så enkla detaljer.
   Lugnad av underrättelsen att Nena Daconte fanns i registret återvände han till platsen där han lämnat bilen, och en trafikpolis tvang honom att parkera två kvarter längre bort, på en mycket trång gata och på sidan med udda nummer. På trottoaren mittemot fanns en restaurerad byggnad med skylten: "Hôtel Nicole." Det hade bara en stjärna, och en mycket liten vestibul där det inte fanns mer än en soffa och ett gammalt piano, men den pipige ägaren kunde göra sig förstådd med gästerna på alla de språk förutsatt att de kunde betala. Billy Sánchez installerade sig med elva väskor och nio presentkartonger i det enda lediga rummet, som var ett trekantigt vindsrum på nionde våningen, dit man nådde alldeles andfådd via en spiraltrappa som luktade av skummet från kokande blomkål. Rummet var överlupet av dystra väggprydnader, och genom det enda fönstret trängde endast det grumliga ljuset från gården. Det fanns en dubbelsäng, ett stort klädskåp, en enkel stol, en flyttbar bidé och ett handfat med tillhörande karaff, så enda sättet att vara i rummet bestod i att ligga på sängen. Alltihop var värre än gammalt, det var slitet, men samtidigt rent, och det bar färska spår av medicin.
   För Billy Sánchez skulle inte hela livet ha räckt till för att tyda alla gåtor i denna värld byggd på idogt knussel. Han begrep aldrig mysteriet med ljuset i trappan som slocknade innan han kom fram till sin våning, och han upptäckte aldrig hur man gjorde för att tända det igen. Han behövde en halv förmiddag för att lära sig att på varje etage fanns en skrubb med toalett med kedja, och han hade just bestämt sig för att använda den i mörkret när han av en slump upptäckte att ljuset tändes när man vred om låset inifrån, så att ingen skulle kunna glömma att släcka efter sig. Duschen, som låg längst bort i korridoren och som han envisades med att använda två gånger om dagen precis som hemma, betalades separat och kontant, och varmvattnet, som kontrollerades från kontoret, tog slut efter tre minuter. Emellertid hade Billy Sánchez sinnesnärvaro nog att begripa att denna tingens ordning, så annorlunda än hans egen, i alla fall var bättre än januarirusket, och för övrigt kände han sig så ensam och bedrövad att han inte kunde förstå att han någonsin kunnat leva utan Nena Dacontes stöd och värn.
   Så snart han kommit upp på rummet på onsdagsmorgonen slängde han sig på mage på sängen med överkastet på och tänkte på den härliga varelse som låg kvar och förblödde mittemot, och snart försjönk han i en sömn så djup att klockan visade fem när han vaknade, men han kunde inte avgöra om hon var fem på eftermiddagen eller på morgonen, och inte vilken veckodag eller i vilken stad med fönsterrutor piskade av vind och regn. Han låg vaken i sängen och väntade, ihärdigt tänkande på Nena Daconte, tills han fick klart för sig att det var morgon. Då gick han och åt frukost på samma kafé som dagen innan, och där fick han veta att det var torsdag. Sjukhusfönstren var tända och det hade slutat att regna, så han satt lutad mot en kastanj framför huvudentrén, där läkare och sköterskor i vita rockar kom och gick, i hopp om att hitta den asiatiske läkaren som tagit emot Nena Daconte. Han såg honom inte, och inte heller den eftermiddagen efter lunch, då han måste avstå från sin väntan för han höll på att förfrysa. Klockan sju drack han en kopp kaffe till och åt två hårdkokta ägg som han själv tog från disken efter att i två dygn ha ätit samma sak på samma ställe. När han kom tillbaka till hotellet för att lägga sig hittade han sin bil ensam på ena sidan och alla de andra på andra sidan gatan, och han hade fått en böteslapp på vindrutan. Med möda lyckades portiern på hotell Nicole förklara att på ojämna dagar fick man stå på ojämna nummer och nästa dag på andra sidan. Alla dessa rationella påhitt var obegripliga för en Sánchez de Avila av blåaste blod, som knappt två år tidigare hade kört in i en kvartersbio med borgmästarens tjänstebil och åstadkommit dödsoffer inför oberörda poliser. Han förstod ännu mindre när hotellportiern rådde honom att betala böterna men inte flytta bilen så här dags, för då skulle han bli tvungen att flytta den en gång till efter midnatt. Den natten tänkte han för första gången inte bara på Nena Daconte utan vred sig sömnlös i sängen och mindes sina egna genomvakade nätter på bögsyltorna vid saluhallen i det karibiska Cartagena. Han kom ihåg smaken av stekt fisk och kokosris på hamnkrogarna vid kajen där skutorna från Aruba lade till. Han kom ihåg sitt hem med väggarna täckta av bougainvillea, där hon väl ännu bara var sju på kvällen, och såg sin far i sidenpyjamas där han läste tidningen i svalkan på terrassen.
   Han kom ihåg sin mor, som man aldrig visste var hon var på någon tid på dygnet, sin glupska och pratsamma mor, i söndagsklänning och med ros bakom örat i skymningen, halvkvävd av värmen i sina skrymmande, lysande tyger. En kväll när han var sju år, hade han plötsligt kommit in i hennes rum och överraskat henne naken med en av sina tillfälliga älskare. Den tillfälliga händelsen, som de aldrig talat om, skapade ett hemligt samförstånd dem emellan som var nyttigare än kärlek. Men själv hade han inte varit medveten om detta eller allt det andra hemska i sin ensamhet som enda barnet, förrän den här natten när han låg och vred sig i sängen i ett dystert vindsrum i Paris utan någon att berätta sina olyckor för och med en rasande ilska på sig själv för att han inte orkade behärska gråten.
   Det blev en nyttig sömnlöshet. På fredagen steg han upp, mörbultad av sin vaknatt men fast besluten att ta sitt liv i egna händer. Till slut bestämde han sig för att bryta upp låset till sin väska för att byta kläder, för nycklarna till alla väskorna låg i Nena Dacontes handväska, liksom det mesta av pengarna och adressboken där han kanske kunde ha hittat numret till någon bekant i Paris. På stamkaféet märkte han att han lärt sig hälsa på franska och beställa skinksmörgåsar och café au lait. Han visste också att han aldrig skulle kunna beställa smör eller ägg på något sätt, för han skulle aldrig kunna lära sig att säga det men smöret fick han alltid med brödet, och de hårdkokta äggen stod alltid på disken så man kunde ta dem själv. Dessutom hade personalen efter tre dagar blivit van vid honom, och då blev det lättare att göra sig förstådd. Så till fredag lunch, medan han försökte samla tankarna, beställde han en kalvkotlett med pommes frites och en flaska vin. Sedan mådde han så bra att han beställde en flaska till, drack hälften av den och gick tvärsöver gatan fast besluten att ta sig in i sjukhuset med våld. Han visste inte var han skulle få tag i Nena Daconte, men i hans medvetande hade bilden av den asiatiske läkaren etsat sig fast som en försynens skickelse, och han var säker på att få tag i honom. Han gick inte in genom huvudingången utan genom olycksfall, som verkade mindre välbevakad, men han nådde inte längre än till korridoren där Nena Daconte hade vinkat adjö till honom. En vakt med blodfläckat förkläde frågade något när han gick förbi, och han lade inte märke till det. Vakten följde efter, ständigt upprepande samma fråga på franska, och grep honom till slut i armen så hårt att han tvärstannade. Billy Sánchez försökte skaka honom av sig med ett knep från kedjegänget, och då svor vakten ve och förbannelse över honom på franska, vred om hans arm med ett perfekt armlås och nästan bar honom till dörren under en oavbruten ström av franska förbannelser, medan han vrålade av smärta, och slängde honom som en säck potatis mitt på gatan.
   Den kvällen, näpst av minnesbetan, började Billy Sánchez att bli vuxen. Han beslöt, precis som Nena Daconte skulle ha gjort, att vända sig till sin ambassadör. Hotellportiern, som trots sin trumpna uppsyn var riktigt hjälpsam och därtill hade stort tålamod med andras språk, letade rätt på ambassadens adress och telefon i katalogen och skrev upp dem på en lapp åt honom. Han fick svar av en mycket vänlig kvinna, i vars släpiga, glanslösa röst Billy Sánchez omedelbart igenkände Andernas tungomål. Han började med att säga sitt fullständiga namn, säker på att göra intryck på kvinnan med sina båda efternamn, men telefonrösten förändrades inte. Han hörde henne rabbla sin läxa att herr ambassadören inte var på kontoret för ögonblicket och inte väntades förrän dagen därpå, men att han i alla händelser inte kunde ta emot honom annat än efter överenskommelse och av särskilda skäl. Billy Sánchez förstod då att han inte heller på det sättet skulle nå fram till Nena Daconte, så han tackade för upplysningen lika älskvärt som den hade framförts. Sedan tog han en taxi och åkte till ambassaden.
   Den låg på rue de l'Élysée nummer 22, i ett av Paris stillsammaste kvarter, men det enda som gjorde intryck på Billy Sánchez, enligt vad han själv sade mig i Cartagena de Indias flera år senare, var att solen sken lika klart som i Karibien för första gången sedan de anlänt, och att Eiffeltornet stack upp över staden mot en strålande himmel. Tjänstemannen som tog emot honom i ambassadörens ställe verkade nätt och jämnt återställd från en dödlig sjukdom, inte bara på grund av sin svarta yllekostym, trånga krage och svarta sorgslips, utan också på grund av sitt diskreta sätt och sin lågmälda röst. Han förstod Billy Sánchez oro men påminde honom med oförändrad vänlighet om att de befann sig i ett civiliserat land, vars strikta normer grundades på urgamla, visa kriterier, till skillnad från den barbariska Nya Världen där det räckte med att muta receptionisten för att ta sig in på ett sjukhus. "Nej, min käre unge vän", sade han. Det var inget annat att göra än att underkasta sig förnuftets styre och vänta till tisdag.
  — När allt kommer omkring är det bara fyra dagar dit, slutade han. Under tiden kan ni gå på Louvren. Det är värt besväret.
   När han kom ut, befann sig Billy Sánchez utan att veta vad han skulle ta sig till på Place de la Concorde. Han såg Eiffeltornet över hustaken, och det verkade ligga så nära att han försökte ta sig dit till fots längs kajerna. Men snart insåg han att det låg längre bort än det verkade, och dessutom flyttade det sig efter hand. Så han satte sig att tänka på Nena Daconte på en bänk vid Seine. Han såg pråmarna dra förbi under broarna, och de såg inte ut som båtar utan som kringdrivande hus med röda tak och blomkrukor på fönsterbrädena och linor med tvättkläder på däcken. En lång stund iakttog han en orörlig fiskare med orörligt spö och orörlig lina i strömmen, och så väntade han envist på att något skulle röra sig, tills det började mörkna, och då bestämde han sig för att ta en taxi tillbaka till hotellet. Först då upptäckte han att han inte visste namnet eller adressen och att han inte hade en aning om i vilken stadsdel sjukhuset låg.
   Panikslagen gick han in på första bästa kafé, beställde en konjak och försökte samla tankarna. Medan han tänkte, såg han sig speglad flera gånger om ur olika vinklar i de många väggspeglarna, och han var skrämd och ensam, och för första gången sedan han föddes kände han att döden var en realitet. Men vid andra glaset mådde han bättre, och så kom han på den gudasända tanken att återvända till ambassaden. Han tog upp kortet ur fickan för att komma ihåg var den låg, och då upptäckte han att hotellets namn och adress stod tryckta på baksidan. Han blev så skakad av den upplevelsen att han inte lämnade sitt rum under veckoslutet utom för att äta och flytta bilen till andra sidan gatan. I tre dagar föll utan uppehåll samma smutsiga duggregn som den morgon då de anlänt. Billy Sánchez, som aldrig hade läst ut en bok, skulle ha velat ha en för att inte ha tråkigt där han låg raklång i sängen, men de enda han hittade i sin hustrus väskor var på andra språk än spanska. Så han fortsatte att invänta tisdagen med att betrakta tapeternas påfågelsmönster och utan att för ett ögonblick sluta tänka på Nena Daconte. På måndagen städade han litet i rummet med tanke på vad hon skulle säga om hon fann det i detta tillstånd, och först då upptäckte han att minkpälsen var fläckig av torkat blod. Han tillbringade eftermiddagen med att tvätta den med den doftande tvål han hittat i övernattningsväskan, tills han fått den likadan som när den burits ombord på planet i Madrid.
   Tisdagen grydde kall och grå, men utan duggregn, och Billy Sánchez steg upp klockan sex och väntade i sjukhusporten tillsammans med en massa anhöriga till patienter som var fullastade med presentpaket och blombuketter. Han kom in tillsammans med den övriga hjorden och med minkpälsen på armen, utan att fråga och utan att ha en aning om var Nena Daconte kunde vara, men buren av vissheten att han skulle hitta den asiatiske läkaren. Han korsade en stor inre gård med blommor och småfåglar, längs vilken sjukavdelningarna låg: kvinnorna till höger och männen till vänster. Han följde med strömmen till kvinnoavdelningen. Han såg en lång rad patienter sitta på sängarna iförda sjukhusets påvra särkar i ljuset från de stora fönstren, och han tyckte rentav att alltihop var gladare än man kunde tro utifrån. Han kom till änden av gången och gick sedan samma väg tillbaka tills han var säker på att ingen av de sjuka var Nena Daconte. Sedan gick han en gång till genom inner gården och kikade in i mansavdelningen tills han tyckte sig känna igen den läkare han letade efter.
   Det var faktiskt han. Han var i sällskap med andra läkare och flera sköterskor, i färd med att undersöka en patient. Billy Sánchez steg in på avdelningen, föste undan en av sjuksköterskorna och ställde sig framför den asiatiske läkaren, som stod böjd över patienten. Han tilltalade honom. Läkaren lyfte sina sorgsna ögon, tänkte efter och kände igen honom.
  — Men var tusan har ni hållit hus? sade han. Billy Sánchez blev överrumplad.
  — På hotellet, sade han. Här om hörnet.
   Då fick han veta det. Nena Daconte hade dött av blodförlust klockan 19.10 torsdagen den 9 januari, efter sjuttio timmars fruktlösa försök av Frankrikes främsta specialister. In i det sista hade hon varit klar och samlad, och hon hade sagt åt dem att hämta hennes man på hotell Plaza Athénée, där de hade bokat rum, och hon hade lämnat uppgifter så de kunde ta kontakt med hennes föräldrar. Ambassaden hade blivit underrättad på fredagen av ett iltelegram från utrikesministeriet, när Nena Dacontes föräldrar redan satt på planet till Paris. Ambassadören ombesörjde personligen formaliteterna för balsameringen och jordfästningen och stod i ständig kontakt med polisprefekturen i Paris för att lokalisera Billy Sánchez. En brådskande efterlysning utfärdades och sändes från fredagkvällen till söndag eftermiddag på radio och TV, och under dessa fyrtio timmar var han den mest eftersökte mannen i Frankrike. Hans porträtt, som man hittat i Nena Dacontes handväska, fanns att se överallt. Tre Bentley Cabriolet av samma årsmodell hade man funnit, men ingen av dem var hans.
   Nena Dacontes föräldrar hade anlänt på lördagförmiddagen och vakat över liket i sjukhuskapellet medan de in i det sista hoppades få tag i Billy Sánchez. Även hans föräldrar hade underrättats, och de var beredda att flyga till Paris; men i sista stund avstod de på grund av något missförstånd i telegramväxlingen. Jordfästningen ägde rum klockan två på söndagen, bara tvåhundra meter från det trista hotellrum där Billy Sánchez ensligen trånade efter Nena Dacontes kärlek. Den tjänsteman, som tagit emot honom på ambassaden, berättade flera år senare för mig att han själv fått telegrammet från utrikesministeriet en timme efter det att Billy Sánchez lämnat kansliet, och att han letat efter honom i de hemlighetsfulla barerna längs rue du Faubourg St. Honoré. Han erkände att han inte brytt sig särskilt mycket om honom när han kom, för han kunde inte tänka sig att den där lantisen, som var ny i Paris och gick klädd i en så illasittande fårskinnsjacka, kunde skryta med ett så lysande ursprung. Samma söndagkväll, medan han själv låg och kämpade med gråtlusten, gav Nena Dacontes föräldrar upp sitt letande och reste sin väg med den balsamerade kroppen i dess metallkista, och de som fick se den upprepade i åratal efteråt att de aldrig sett en vackrare kvinna, vare sig död eller levande. Så när Billy Sánchez till slut kom in på sjukhuset på tisdagmorgonen, hade begravningen redan ägt rum i den dystra familjegraven i La Manga, bara några meter från det hus där de hade gjort sina första försök att utforska lyckan. Den asiatiske läkaren, som underrättat Billy Sánchez om den sorgliga händelsen, ville ge honom lugnande tabletter i sjuksalen, men han tackade nej. Han gick utan att säga adjö, utan att ha något att tacka för, och tänkte att det enda han behövde illa kvickt var någon att möblera om käften på med en cykelkedja för att komma över sin olycka. När han kom ut ur sjukhuset märkte han inte ens att det börjat snöa med flingor utan spår av blod, klara, mjuka flingor som såg ut som vita dun, och att det vilade en feststämning över Paris gator, för det var det första stora snöfallet på tio år.

Ur "Tolv långväga berättelser", 1993 Översättning Peter Landelius

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki