Fandom

Svenskanoveller Wiki

Spöket

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


   Av: KNUT HAMSUN

Spoket 1.png


   Flera år av min barndom tillbringade jag uppe hos min farbror på en prästgård i Nordland. Det var en svår tid för mig, mycket arbete, mycket stryk och sällan eller aldrig en timme till lek och nöjen. Då min farbror höll mig så strängt bestod egentligen min enda glädje i att gömma mig unddan och vara ensam. Om jag händelsevis hade en ledig timme så begav jag mig ut i skogen eller gick till kyrkogården och strövade omkring bland korsen och gravstenarna, drömde, tänkte och pratade högt med mig själv.
   Prästgården låg ovanligt vackert alldeles vid Glimma, en bred älv med många stora stenar vars brus ljöd dag och natt, natt och dag. Glimma flöt under en del av dagen söderut under den övriga delen norrut, allt efter som det var ebb eller flod — men alltid brusade hennes eviga sång och hennes vatten forsade med samma fart sommar som vinter åt vilket håll det än bar.
   Uppe på en kulle låg kyrkan och kyrkogården. Kyrkan var en gammal korskyrka av trä och kyrkogården var utan planteringar och gravarna utan blonmor, men tätt invid stenmuren växte de härligaste hallon, stora och saftiga bär som sög sin näring ur den feta gravmullen. Jag kände varje grav och varje inskrift och jag upplevde, att kors som varit alldeles nyuppsatta under tidernas lopp började luta mot sitt fall och slutligen blåste omkull en stormig natt.
   Men fanns det inga blommor på gravarna så växte det i stället om somrarna högt gräs på hela kyrkogården. Det var så högt och strävt att jag ofta satt där och lyssnade till hur blåsten susade i detta egendomligt sträva gräs som räckte mig ända upp till livet. Och så mitt under suset kunde väderflöjeln på kyrktornet snurra runt och dess rostiga gnissel genljöd klagande över kyrkogården. Det var som om järnstycket skurit tänderna mot något annat järn.
   När dödgrävaren var i arbete hade jag ofta en pratstund med honom. Det var en allvarlig man som sällan log, men han var mycket vänlig mot mig och när han stod där och skottade upp jord ur graven kunde det hända att han ropade åt mig att gå litet ur vägen, för nu hade han ett stort stycke av en höft eller en grinande dödskalle på spaden.
   Jag hittade ofta ben och hårtestar av lik på gravarna och grävde då alltid ner dem i jorden igen som dödgrävaren hade lärt mig. Jag var så van vid detta att jag aldrig kände en rysning när jag råkade på dessa mänskliga kvarlevor. Under ena ändan av kyrkan var en likkällare där det låg en massa ben, och i denna källare satt jag ofta och lekte med benbitarna och bildade figurer på marken av de söndersplittrade skärvorna.
   Men en dag hittade jag en tand på kyrkogården.
   Den var en framtand, skimrande vit och kraftig. Utan att jag visste varför stoppade jag tanden i fickan. Jag tänkte använda den till något, fila något slags figur av den och foga in den i ett av de märkvärdiga föremål som jag snidade i trä.
   Jag tog tanden med mig hem.
   Det var höst och mörkret föll tidigt på. Jag hade ännu åtskilligt att styra med och det dröjde väl ett par timmar innan jag begav mig över till drängstugan för att arbeta på min tand. Under tiden hade mådnen gått upp — det var halvmåne.
   I drängstugan fanns inte något ljus och jag var alldeles ensam. Jag vågade inte utan vidare tända lampan innan drängardna kom in, men jag kunde gott reda mig med skenet som föll genom spisluckan om jag brassade på ordentligt. Jag gick därför ut i skjulet för att hämta ved.
   I skjulet var det mörkt.
   När jag trevar mig fram till veden kändner jag ett lätt slag som av ett enda finger på mitt huvud.
   Jag vände mig hastigt om men såg ingen.
   Jag slog med armarna omkring mig men kunde inte känna någon.
   Jag frågade om någon var där men fick inte något svar.
   Jag var barhuvad och tog mig åt huvudet på det ställe som hade blivit berört, och kände då i min hand något iskallt som jag genast släppte. Det var då besynnerligt! tänkte jag för mig själv. Jag kände åter i håret — då var det kalla borta.
   Jag tänkte :
   Vad kan det väl ha varit för kallt som föll från taket ner i huvudet på mig?
   Jag tog en famn full med ved och gick tillbaka in i drängstugan, eldade och väntade tills eldskenet trängde ut genom spisluckan.

Spoket 2.png


   Sedan gick jag efter tanden och filen. Då knackade det på fönstret.
   Jag såg upp. Utanför fönstret stod en man med ansiktet tätt tryckt intill rutan. Han var främmande för mig, jag kände honom inte och ändå kände jag hela socknen. Han hade rött helskägg, en röd ylledhalsduk om halsen och en sydväst på huvudet. Vad jag inte tänkte på då, men som senare föll mig in var — hur kunde jag så tydligt urskilja huvudet i mörkret just på den sida av huset där aldrig månen sken? Jag såg ansiktet med skrämmande tydlighet, det var blekt, nästan kritvitt, och ögodnen stirrade rätt på mig.
   En minut förgår.
   Så börjar mannen att skratta.
   Det var inte något hörbart skratt som kom huvudet att skaka utan munnen gapade och ögonen stirrade som förut, men mannen skrattade.
   Jag tappade vad jag hade i handen och en iskall rysning for genom mig från hjässan till fotabjället. I det skrattande ansiktets väldiga gap upptäckte jag plötsligt en svart lucka i tandraden — det fattades en tand.
   Jag satt där och stirrade rakt fram i min ångest. Ännu en minut gick. Ansiktet började få färg, det blev starkt grönt, sedan starkt rött men skrattet stannade kvar. Jag förlorade inte besinningen, jag lade märke till allt omkring mig — elden sken klart genom spisluckan och kastade ett svagt skimdmer ända över till andra väggen där det stod en stege. Jag hörde också från kammaren bredvid att en klocka tickade på väggen. Så tydligt såg jag allting att jag till och med märkte, att sydvästen som mannen utanför fönstret hade på sig uppe på kullen var av svart avnött färg, men hade en grönmålad kant.
   Då drog mannen ner huvudet utefter rutan, drog det långsamt allt längre och längre ner så att det slutligen var nedanför fönstret. Det var som om han hade glidit ner i marken. Jag såg honom inte mer.
   Min ångest var outhärdlig, jag skälvde i hela kroppen. Jag sökte på golvet efter tandden men vågade inte ta ögonen från fönstret — ansiktet kunde ju kanske komma tilldbaka.
   Då jag hade hittat tanden igen ville jag genast bära den tillbaka till kyrkogården, men jag hade inte mod att göra det. Jag satt där fortfarande ensam utan att kunna röra mig. Jag hör steg utanför på gården och tänker att det är en av pigorna som kommer klapprande i sina trätofflor, men jag törs inte ropa på henne och stegen går förbi. En evighet förgår. Elden i spisen börjar brinna ner och ingen räddning är inom synhåll.
   Då biter jag ihop tänderna och stiger upp. Jag öppnar dörren och går baklänges ut ur drängstugan, hela tiden ser jag åt fönstret vid vilket mannen hade stått. Då jag kommit ut på gården springer jag över till stallet för att be en av drängarna följa med mig över till kyrkogården.
   Men drängarna var inte i stallet.
   Nu under bar himmel hade jag emellertid blivit modigare och jag beslöt att jag ensam skulle gå över till kyrkogården, på så sätt skulle jag också slippa anförtro mig åt någon och sedan komma i klorna på farbror.
   Så gick jag alltså ensam uppför backen. Tanden bar jag i min näsduk.

Spoket 3.png


   Uppe vid kyrkogårdsporten stannade jag — modet övergav mig. Jag hör Glimmas eviga brus, annars är allt tyst. I kyrkogårdsporten fanns inte någon dörr, endast ett valv genom vilket man gick. Jag ställde mig ängsligt på ena sidan av valvet och sticker försiktigt in huvudet genom öppningen för att se om jag skall våga gå vidare.
   Då sjunker jag plötsligt pladask på knä.
   Ett stycke på andra sidan om porten inne mellan gravarna står min man med sydvästen. Han hade åter det kritvita ansiktet och vände det mot mig, men samtidigt pekade han framåt kyrkogården.
   Jag ansåg att det var en befallning men vågade inte gå in. Jag låg där mycket länge och såg bönfallande på mannen, och han stod där stilla och orörlig.
   Då hände något som åter gav mig en smula mod — jag hörde en av drängarna nere vid stallet beskäftigt traska omkring och vissla. Detta livstecken i närheten hade den verkan att jag reste mig upp. Då avlägsnade sig mannen så småningom, han gick inte, han gled bort över gravarna alltjämt pekande framåt. Jag trädde in genom porten. Mannen lockade mig vidare. Jag tog några steg och stannade sedan — jag förmådde inte mer. Med darrande hand tog jag den vita tanden ur näsduken och kastade den av alla krafter in på kyrkogårdden. I detsamma snurrade järnstången uppe på kyrktornet runt och det gälla skriet skar genom märg och ben på mig. Jag störtade genom porten, utför backen och hem. Då jag kom in i köket sade de mig att mitt ansikte var vitt som snö.
   Det har gått många år sedan dess men jag minns ännu varenda liten detalj. Jag ser mig ännu ligga på knä utanför kyrkodgårdsporten och jag ser den rödskäggige mannen.
   Hans ålder kan jag inte ens på ett ungedfär säga. Han kunde vara tjugu år gammal, han kunde också vara fyrtio. Då det inte skulle bli sista gången jag såg honom har jag också senare tänkt över denna fråga, men jag vet fortfarande inte, vad jag skall säga om hans ålder.
   Mången afton och mången natt kom mannen igen. Han visade sig, skrattande med sin vidöppna mun i vilken det felades en tand, och försvann. Det hade snöat och jag kunde inte mer gå till kyrkogården och lägga den i jorden. Och mannen kom igen och igen med allt längre mellanrum hela vintern igenom. Min hårresande fasa för honom minskades men han gjorde mitt liv mycket olyckligt, ja, ända till övermått. Under de dagarna var det mig ofta en viss
   glädje att tänka på att jag kunde göra ett slut på mina kval genom att kasta mig i Glimma.
   Så kom våren och mannen försvann helt och hållet.
   Helt och hållet? Nej, inte helt och hållet men för hela sommaren. Vintern därpå kom han tillbaka. Endast en gång visade han sig, så blev han borta en lång tid. Tre år efter mitt första möte med honom lämdnade jag Nordland och stannade borta ett år. När jag kom tillbaka var jag konfirdmerad och som jag själv ansåg en stor fullvuxen människa. Jag bodde nu inte längre hos min farbror på prästgården utan hemma hos far och mor.

Spoket 4.png


   En afton på hösten då jag just hade gått och lagt mig lades en kall hand på min panna. Jag slog upp ögonen och fick se mannen framför mig. Han satt på min säng och tittade på mig. Jag låg inte ensam i rummet utan tillsammans med två av mina syskon, men jag ropade ändå inte på någon av dem. Då jag kände det kalla trycket mot min panna slog jag med armen omkring mig och sade : — Nej, gå din väg! Mina syskon frågade från sina sängar med vem jag talade.
   Då mannen hade suttit stilla en stund började han vagga av och an med överdkroppen. Därvid blev han större och större, slutligen stötte han närapå i taket, och då han tydligen inte kunde komma mycket längre steg han upp, avlägsnade sig med ljudlösa steg från min säng och gled genom rummet till kakelugnen där han försvann. Jag följde honom hela tiden med ögonen.
   Han hade aldrig förr varit mig så nära som denna gång — jag såg honom rakt i ansiktet. Hans blick var tom och slocknad, han såg på mig men på samma gång liksom förbi mig, rätt igenom mig långt in i en annan värld. Jag lade märke till att han hade grå ögon. Han rörde inte ansiktet och han skrattade inte. Då jag stötte bort hans hand från min panna och sade : — Nej, gå din väg! drog han långsamt tillbaka handen. Under alla de minuter som han satt på min säng blinkade han inte en enda gång med ögonen.
   Några månader senare då det hade blivit vinter och jag åter farit hemifrån vistades jag en tid hos en handelsman W., där jag hjälpte till i boden och på kontoret. Här skulle jag för sista gången träffa min man.
   Jag går en afton upp på mitt rum, tänder lampan och klär av mig. Jag vill som vanligt sätta ut mina skor åt tjänsteflickan, tar därför skorna i handen och öppnar dörren.
   Då står han där i gången tätt framför mig, den rödskäggige mannen.
   Jag vet att det är folk i rummet bredvid och är därför inte rädd. Jag mumlar bara : — Är du här nu igen? Strax därpå öppnar mannen sin stora mun och börjar skratta. Detta gjorde inte längre något skrämmande intryck på mig men denna gång blev jag uppmärksammare — den felande tanden fanns åter där!
   Den hade kanske blivit nedstucken av någon i jorden. Eller också hade den smulats sönder under alla dessa år, förvandlats till stoft och förenat sig med det övriga stoftet från vilket det hade blivit skilt. Gud allena vet hur det hängde ihop!
   Mannen bet åter ihop munnen under det jag stod där i dörren, vände sig om och gick utför trappan där han försvann.
   Sedan dess har jag aldrig sett honom. Och det har nu gått många år.
   Denne man, detta rödskäggiga sändebud från dödens rike har gjort mig mycket ont genom den obeskrivliga fasa som han förde in i mitt barnaliv. Jag har haft mer än en andesyn, mer än ett sällsamt sammanträffande med det oförklarliga — men ingenting har gripit mig så djupt som detta.
   Och ändå har han kanske inte enbart gjort mig skada, den tanken har ofta kommit för mig. Jag skulle kunna föreställa mig att han har varit en av de första anledningarna till att jag lärt mig bita ihop tänderna och visa mig orädd. Det är något som jag då och då under mitt senare liv har haft användning för.

Källa: Ur den norska novellsamlingen "Kratskog", Köpenhamn, 1903
Illustrerad av Tord Nygrend

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki