FANDOM



Av J. Sheridan Le Fanu

I ett brev daterat på senhösten 1753 ger miss Rebecca Chattesworth en detaljerad och märkvärdig redogörelse för skeenden timade i The Tiled House vilka hon, ehuru hon inledningsvis bedyrar sin misstro mot alla sådana orimligheter, måste ha noterat med anmärkningsvärd exakthet.
   Jag ivrade för att låta trycka det fullständiga brevet, som verkligen är både högeligen säreget och personligt. Men min förläggare inlägger sitt veto; och han har säkerligen rätt. Den värda gamla damens brev är nog för långt, och jag får nöja mig med några enkla antydningar om dess innebörd.
   Det året, möjligen den 24 oktober, begynte en egendomlig tvist mellan åldermannen mr Harper från High Street i Dublin och lord Castlemallard, som i sin egenhet av nära släkting med den unge arvingens moder hade åtagit sig att för hans räkning förvalta den lilla markegendom som hyste The Tiled eller The Tyled House — jag har påträffat båda stavningarna.
   Åldermannen Harper hade träffat avtal om att hyra huset åt sin dotter, som var gift med en herre vid namn Prosser. Han inredde det med möbler och draperier och allehanda ting till avsevärd kostnad. Herrskapet Prosser flyttade in någon gång i juni, och efter att dottern hade avskedat tjänstefolk i snabb takt fann hon att hon inte kunde bo i huset och hennes far uppsökte lord Castlemallard och meddelade honom i otvetydiga ordalag att han inte ämnade acceptera hyresavtalet eftersom huset var utsatt för obehagligheter som han inte kunde förklara. Det spökade, förklarade han rentut, så att tjänstefolk bara stod ut att bo där några få veckor, och efter vad hans dotter och hennes man hade genomlidit där borde han inte bara lösas från hyreskontraktet utan huset borde rivas som en förargelse och som ett tillhåll för något värre än mänskliga missdådare.
   Lord Castlemallard inlämnade en stämningsansökan till kammarrätten för att tvinga åldermannen att fullgöra kontraktet och erlägga den fulla hyran. Men åldermannen gick i svaromål med stöd av icke mindre än sju långa edliga intyg, som samtliga tillställdes lorden i kopia, och med önskad verkan; för hellre än att de skulle inges till rätten gav lorden vika och samtyckte till att lösa honom från kontraktet.
   Jag beklagar att fallet inte drevs åtminstone så långt att rätten fick ta del av den mycket övertygande och oförklarliga historia som miss Rebecca förtäljer.
   De nämnda obehagligheterna började inte förrän mot slutet av augusti, då mrs Prosser, när hon en afton satt ensam i skymningen vid det öppna fönstret i den inre salongen, tittade ut mot trädgården och tydligt såg en hand smyga sig upp på stenkarmen vid fönstrets underkant, som om någon stod nedanför fönstret och avsåg att klättra upp. Mer än handen syntes inte på stenkarmen; det var en ganska kort hand men välproportionerad, vit och fyllig, inte ung utan åldrad, säkert fyrtioårig, förmodade hon. Det var bara några veckor sedan det hemska rånet i Clondalkin hade ägt rum, och damen misstänkte att handen tillhörde en av ogärningsmännen som nu stod i begrepp att ta sig in genom ett fönster i The Tiled House. Hon gav till ett skräckslaget utrop och ett högt skrik, och i samma ögonblick drogs handen sakta tillbaka.
   Trädgården genomsöktes, men ingenting tydde på att någon skulle ha uppehållit sig under fönstret nedanför vilket det stod en lång rad med blomkrukor som rimligen måste ha gjort det omöjligt för en person att ta sig dit.
   Senare samma afton hördes snabba och flera gånger upprepade knackningar på köksfönstret. Kvinnorna blev rädda och betjänten försåg sig med eldvapen och öppnade köksdörren men uppdagade ingenting. När han stängde den hörde han emellertid, som han sa, "en duns mot den" och kände att det tryckte emot som om någon försökte tränga sig in, vilket gjorde honom rädd; och ehuru knackningarna mot köksfönstret fortfor gjorde han inga fler efterforskningar.
   När kokerskan, "en ärlig, oförvillad kvinna inemot de sex tio", påföljande kväll, en lördag, var ensam i köket och tittade upp såg hon vad som förmodades vara samma knubbiga men aristokratiska hand tryckt med handflatan mot glasrutan som om den försiktigt trevade efter någon ojämnhet i ytan. Hon skrek till när hon fick se den och läste en bön av något slag. Men det dröjde flera sekunder innan handen avlägsnade sig.
   Under många kvällar därefter hördes knackningar på köksdörren, först lågt, sedan uppfordrande som av slag med knogarna. Och betjänten ville inte öppna, ropade bara "Vem är det?"; och det kom inget svar, endast ett ljud som om handflatan hade lagts mot dörren och långsamt strukit från sida till sida i ett slags mjuk, sökande rörelse.
   Där herrskapet Prosser uppehöll sig i den inre salongen, som de för tillfället använde som sällskapsrum, stördes de under samma tid av knackningar på fönstret, stundom mycket svaga och förstulna, som en hemlig signal, vid andra tillfällen så plötsliga och hårda att rutan hotade att brista.
   Allt detta ägde således rum på husets baksida, vilken som jag nämnt vette mot trädgården. Men en tisdagskväll vid halvtiotiden hördes exakt samma knackningar på ytterdörren och höll, till mr Prossers irritation och hans hustrus fasa, på så med jämna mellanrum i nära två timmar.
   Sedan följde flera dagar och kvällar utan några som helst obehag och de började tro att det var slut på otyget. Men när Jane Easterbrook, en engelsk tjänsteflicka, på kvällen den trettonde september gick in i serveringsrummet efter en liten silverskål i vilken hennes matmors ölost brukade serveras och råkade titta upp mot det lilla fönstret med bara fyra rutor varseblev hon hur genom ett hål, som borrats i karmen för spärrskruven till fönsterluckan, ett vitt knubbigt finger stacks in — först bara fingertoppen, sedan in till andra leden, och hur detta finger kröktes och vred sig hit och dit som sökande efter en hasp att haka av. När tjänsteflickan återvände till köket föll hon, med berättelsens ord, "i vanmakt och var mycket klen hela påföljande dag".
   Mr Prosser, som enligt uppgift var en prosaisk och egenkär karl, fnös åt spöket och hånade de andra för deras ängslan.
   Han lutade åt åsikten att alltihop var ett klumpigt skämt eller en billig trollkonst och väntade på ett tillfälle att ertappa skälmen flagrante delicto. Denna teori behöll han inte länge för sig själv utan förkunnade den i allt starkare ordalag med ingen ände på svordomar och hotelser, i tron att någon svekfull individ bland tjänstefolket bedrev detta upprörande spel.
   Det var också sannerligen på tiden att någonting gjordes; för inte endast tjänstefolket utan även hans goda hustru gick nu omkring med betryckt och orolig uppsyn. De satte inte foten utanför huset efter solnedgången, och efter mörkrets inbrott vågade de-inte röra sig inomhus annat än två och två.
   Inga knackningar hade förmärkts på cirka en vecka när mr Prosser som befann sig i salongen — mrs Prosser uppehöll sig i barnkammaren — hörde dem igen mycket lågt mot ytterdörren. I huset rådde djup tystnad, vilket i hög grad skärpte hans hörsel. Det var andra gången otyget hade gett sig till känna på framsidan, och ljudet hade ändrat karaktär.
   Mr Prosser tycks ha lämnat salongsdörren öppen och tyst gått ut i hallen. Ljudet lät som om någon slog på den bastanta dörrens utsida mjukt och regelbundet med handflatan. Han tänkte rycka upp dörren häftigt men ändrade sig och gick mycket tyst tillbaka och in till kökstrappan vid vars övre avsats det fanns en "vapenkammare", belägen ovanför serveringsrummet, där han förvarade sina eldvapen, värjor och käppar.
   Här kallade han på betjänten, som han trodde var en ärlig karl, räckte honom ett par laddade pistoler, stack ett annat par i sina egna rockfickor och begav sig, med betjänten efter sig och en grov promenadkäpp i handen, så omärkligt han kunde tillbaka till ytterdörren.
   Allt gick som mr Prosser önskade. Tvärtemot att skrämmas av deras annalkande ökades fridstörarens otålighet; de mjuka klappningarna som först hade väckt mr Prossers uppmärksamhet övergick i befallande knackningar som rytmiskt följde på varandra två och två.
   Mr Prosser öppnade vredgat dörren med käppen framför sig över bröstet i högerhanden. Han såg ingenting; men hans arm gjorde ett egendomligt ryck uppåt, som om en hand hade fört undan den, och någonting pressade sig mjukt förbi under den. Betjänten varken såg eller kände någonting och kunde inte förstå varför hans husbonde vände sig om så hastigt och lät käppen vina genom luften och sedan slog igen dörren med ett sådant brak.
   Från den stunden upphörde mr Prosser med sitt hånfulla tal och sitt svärjande och föreföll nästan lika ovillig att föra saken på tal som de övriga i huset. Han kände sig i själva verket synnerligen illa till mods, inom sig övertygad att när han till svar på den uppfordrande knackningen hade öppnat ytterdörren så hade han därigenom släppt in fridstöraren.
   Han sa ingenting till sin hustru men gick tidigt upp till sovrummet, "där han en stund studerade sin bibel och läste böner". Jag hoppas att det uttryckliga omnämnandet av denna omständighet inte antyder dess ovanlighet. Han låg vaken en god stund, berättas det; och ungefär en kvart efter midnatt, som han bedömde det, hörde han ljudet av en mjuk handflata som klappade lätt mot utsidan av sovrumsdörren och sedan långsamt strök över den.
   Upp störtade mr Prosser, högeligen förfärad, låste dörren och ropade "Vem är det?" men fick inget annat svar än detta stilla strykande ljud, som han nu kände igen alltför väl, av en mjuk hand över dörrspegeln.
   På morgonen blev tjänsteflickan skräckslagen av ett handavtryck i dammet på "lilla salongsbordet" där de föregående dag hade packat upp delftporslin och andra saker. Robinson Crusoe blev inte hälften så förfärad när han upptäckte avtrycket av en naken fot i sanden. Vid det här laget hade handen gjort hela hushållet uppskrämt, några nästan från vettet.
   Mr Prosser undersökte avtrycket och avfärdade det som en struntsak, men snarare, som han efteråt bedyrade, för att lugna tjänstefolket än för att det på något sätt skulle ha lämnat honom oberörd; emellertid befallde han dem alla in i rummet, en efter en, sa åt var och en att lägga sin hand med flatan neråt på samma bord och erhöll sålunda ett liknande avtryck av varenda person i hushållet, inklusive sig själv och sin hustru; och i sitt edliga intyg förklarade han att formen på det första avtrycket fullständigt skilde sig från allas som bebodde huset men däremot överensstämde med den hand som mrs Prosser och kokerskan hade sett och beskrivit.
   Vem eller vad denna hands ägare än månde vara, tolkade de alla denna diskreta demonstration som ett tillkännagivande av att han inte längre befann sig utanför huset utan hade slagit sig ner innanför dess väggar.
   Och nu begynte mrs Prosser ansättas av egendomliga och förfärliga drömmar av vilka några, såsom de detaljerat skildras i miss Rebeccas långa brev, verkligen var gränslöst ohyggliga. Men när mr Prosser en afton trädde in i sovrummet och stängde dörren efter sig, kände han sig en smula konfunderad av den absoluta tystnaden i rummet; inga andetag hördes, vilket föreföll honom obegripligt eftersom han visste att hans fru hade gått till sängs, och han hade en synnerligen god hörsel.
   Ett ljus brann på ett litet bord vid sängens fotända, förutom det som han själv höll i ena handen; under armen höll han en tjock räkenskapsliggare med uppgifter om hans svärfars affärsverksamhet. Han drog undan förhänget till sängen och såg sin fru ligga där, som han några sekunder förfärad befarade, död, kritvit, med det orörliga ansiktet täckt av en kall hinna av fukt; och på kudden, tätt intill hennes huvud och alldeles innanför förhänget, låg vad han först tog för en padda — men som i själva verket var just denna fetlagda hand, med handleden vilande på kudden och fingrarna utsträckta mot hennes tinning.
   Skräckslagen kastade mr Prosser med en häftig rörelse liggaren rakt mot förhänget, bakom vilket handens ägare kunde förmodas stå. Lika snabbt och smidigt rycktes handen undan, förhänget böljade till och mr Prosser hann runt sängen lagom för att se hur dörren till toalettkammaren, som var belägen på andra sidan, drogs igen av, som han trodde, denna blekfeta hand.
   Han ryckte upp dörren och stirrade in: men toalettkammaren var tom frånsett kläderna som hängde på knaggarna på väggen och toalettbordet och spegeln mitt emot fönstren. Han smällde igen dörren och låste den med, som han uppger, "en känsla av att jag höll på att drivas från förståndet"; sedan ringde han på tjänstefolket, som med mycken möda väckte mrs Prosser ur en sorts "trance", i vilken han säger att hon, att döma av hennes utseende, tycktes ha utstått "dödens kval". Miss Rebecca tillägger: "Efter vad hon med egna läppar berättade för mig om sina syner, kunde han ha tillfogat 'och även helvetets'."
   Men den tilldragelse som tycks ha utlöst beslutet att lämna huset var den besynnerliga sjukdom som drabbade deras äldsta barn, en liten gosse på två och ett halvt år. Han låg vaken, skakande i skräckfyllda krampryckningar, och tillkallade läkare hänförde symptomen till begynnande hjärnvattusot. Mrs Prosser vakade tillsammans med barnsköterskan vid brasan i barnkammaren, högeligen oroad av barnets tillstånd.
   Gossens säng stod längs en vägg med huvudändan mot ett klädskåp, vars dörr emellertid inte gick att stänga helt. Ett litet sängomhänge var fästat över den lilles säng; det var ungefär trettio centimeter högt och dess nederdel hängde cirka femton centimeter ovanför kudden.
   De märkte att den lilla sjuklingen blev lugnare varje gång de tog upp honom och höll honom i knät. De hade just lagt tillbaka honom, eftersom han tycktes ha stillat sig och vara på god väg att somna, men han hade inte vilat fem minuter i sin säng förrän han började skrika av ohejdad fasa; i samma stund upptäckte barnsköterskan för första gången, och mrs Prosser som följde riktningen av hennes blick såg det lika tydligt, den verkliga orsaken till barnets plågor.
   Skymd av skuggan från sängomhänget stack den feta vita handen ut genom klädskåpets dörrspringa, riktad mot barnets huvud med flatan vänd nedåt. Modern ryckte med ett skrik till sig barnet ur sängen, och hon och barnsköterskan rusade ner till makarnas sovrum där mr Prosser vilade i sängen; de slog igen dörren efter sig och hade knappt gjort det förrän en lätt knackning hördes på den från utsidan.
   Mycket mer kunde berättas, men detta torde räcka. Det enligt mitt förmenande märkliga med historien är att den endast beskriver en spökande hand och inte mer. Personen som denna hand tillhörde visade sig inte en enda gång; det var heller inte fråga om en hand avskild från den övriga kroppen, utan om en hand som uppenbarades och visades fram på ett sådant sätt att dess ägare genom någon illasinnad skickelse alltid var dold för blicken.
   Vid en collegelunch år 1819 träffade jag en mr Prosser — en mager, allvarlig men tämligen pratsam gammal herre med kritvitt hår som var åtstramat i en stångpiska — och han berättade för oss alla, med stor noggrannhet i alla detaljer, om sin kusin James Prosser, vilken som mycket liten en tid hade sovit i en barnkammare, där hans mor hade sagt att det spökade, i ett gammalt hus i trakten av Chapelizod, och som varje gång han var sjuk, överansträngd eller på annat sätt opasslig i hela sitt liv, ända från en tid han knappast kunde minnas, plågades av att för sitt inre se en och samma herre, fet och blek, vars varje knapp, varje lock i peruken, varje veck i de spetsprydda kläderna och varje drag och kontur i det sinnliga, jovialiska och osunda ansiktet var lika minutiöst inpräglade i hans minne som klädedräkten och anletet på hans egen farfars porträtt som hängde framför honom varje dag vid frukost, middag och kvällsvard.
   Mr Prosser anförde detta som ett exempel på en anmärkningsvärt särpräglad, ensartad och ihållande mardröm och nämnde i den ytterliga fasa och ångest hans kusin, som han omtalade i förfluten form som "stackars Jemmie", visade varje gång han kunde förmås att tala om den.

Originalet är ett utdrag ur boken:The House by the Churchyard (1863). Översatt av Lars Hansson 1983.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki