Fandom

Svenskanoveller Wiki

Spökplaneten

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Sewell Peaslee Wright
JAG LÅG OCH SOV när faran upptäcktes, men i samma ögonblick som skeppstelefonen ringde förstod jag att situationen var allvarlig. Kincaide, min andre navigatör, var en lugn och erfaren man, och han skulle inte ha väckt mig utom i ett verkliga nödläge.
  — Det är Hanson, sa jag hastigt i mikrofonen. Vad står på, Kincaide?
  — En meteoritsvärm närmar sig vår bana, svarade Kincaide med spänd röst. Jag har ändrat vår kurs så mycket jag vågade och har minskat farten, men det här är den största meteoritsvärm jag nånsin har sett. Vi kan nog inte undvika att passera igenom åtminstone en del av den.
  — Jag kommer genast, Kincaide.
   Jag släppte mikrofonen och ryckte till mig min morgonrock, som jag drog på mig på väg ut ur min hytt. Jag måste kanske påminna om att rymdskeppen på den tiden inte hade några repulsionsstrålar till skydd mot meteoriter. Två metallväggar var det enda som skyddade oss mot rymdens alla faror.
   Kincaide satt böjd över de två skärmar som visade rymden omkring oss. Med ena handen höll han mikrofonen tryckt mot sina läppar. Genom glasväggen kunde jag se hur männen i styrhytten arbetade febrilt med sina spakar, rattar och mätare. Kincaide såg upp när jag kom in och pekade med sin lediga hand på skärmarna.
   En enda blick övertygade mig om att han inte hade överskattat faran. Skärmarna var beströdda med små grönaktiga, lysande prickar, som långsamt rörde sig över de mjölkvita ytorna. Skeppets position markerades av en liten röd fläck, och avståndet till meteoritsvärmen kunde lätt beräknas med hjälp av de tunna linjer som var inristade kors och tvärs över skärmarna. En sakkunnig bedömare kunde inte undgå att dra slutsatsen att en fruktansvärd katastrof var nära förestående.
   Kincaide mumlade något i mikrofonen, och jag såg att hans order ögonblickligen åtlyddes av männen i styrhytten. Jag kände ett egendomligt tryck som sa mig att farten minskades, men av skärmarna framför mig framgick det tydligt att ingen manöver som vi kunde våga oss på skulle rädda oss från meteoriterna.
  — Det går inte att undvika, Kincaide. Minska farten så mycket som möjligt och fortsätt att väja undan. Jag tror vi kan slippa gå genom den tätaste delen av svärmen.
  — Ja, kapten, sa Kincaide utan att ta blicken från skärmarna. Hans röst var lugn nu — när ansvaret vilade på mig som befälhavare, var han åter den effektive, sansade officer Som jag hade lärt mig tycka om både som kollega och vän.
   Jag vände mig bort från skärmarna och tryckte på larmsignalen, som kallade varje man och officer ombord på "Ertak" till sin post. Sedan började jag ge order i mikrofonen.
  — Correy — det var min förste navigatör — kom genast till navigationshytten. Hendricks, gör en inspektionsrond och se särskilt till att disintegratoroperatörerna är beredda. Strålgeneratorerna ska sättas i gång omedelbart med högsta styrka.
   Jag bör kanske nämna att Hendricks var en ung officer och en mycket duglig sådan, fast han hade lite häftigt humör — som ungdomar ofta har. Han hade nyligen mönstrat på mitt skepp för att ersätta Anderson Croy, som — men det har jag redan berättat om.
   Sedan dessa förberedelser var gjorda, tittade jag igen på de två skärmarna. Hopen av små gröna prickar hade tydligt ändrat läge i förhållande till den starkt lysande, röda fläcken som markerade "Er-taks" position, men en snabb jämförelse mellan de två skärmarna visade att vi oundvikligen skulle komma att passera genom den övre högra utkanten av svärmen (för att göra min framställning mera lättbegriplig använder jag landtermer).
   Den stora meteorithopen rörde sig nu i samma riktning som vi själva — detta tack vare Kincaides kraftiga kursförändring. Vårt läge hade därigenom förbättrats avsevärt, eftersom en eventuell sammanstötning nu skulle bli mycket lindrigare.

DET VAR SVÅRT att stå utan att hålla fast i någonting och det var nästan omöjligt att gå, för en minskning av vår oerhörda fart och även den minsta kursförändring utsatte skeppet och allting ombord för en fruktansvärd påfrestning.
  — Kincaide, sa jag, det är kanske bäst att öka gravitationen en aning.
   Kincaide nickade och sa några ord i sin mikrofon. I nästa ögonblick kände jag hur min tyngd ökades med bortåt femti procent, och trots fartminskningen kunde jag nu stå utan stöd och gå utan alltför stor svårighet.
   Hyttdörren rycktes upp och Correy kom in. Hans ögon lyste av nyfikenhet och iver. En larmsignal betydde fara, och få varelser i universum har älskat faran mer än Correy.
  — Vi tycks få det besvärligt, Correy, sa jag och nickade mot skärmarna. En meteoritsvärm som vi inte kan undvika.
  — Vi har gått genom meteoritsvärmar förr, kapten, sa Correy och log. Och vi kan göra det en gång till.
  — Jag hoppas det, men det här är den största svärm jag nånsin har sett. Titta på skärmarna.
   Correy kastade en blick på dem, dunkade Kincaide i ryggen och skrattade högljutt.
  — Gamla "Ertak" ska nog slingra sig igenom, kapten, sa han. Stråloperatörerna är väl på sin post?
  — Ja, men jag är inte så säker på att strålarna kommer att vara till mycket nytta. Strålarnas verkan minskas ju genom att det inte finns något ledande medium, och man kan inte räkna med någon verklig effekt på annat än järnmeteoriterna. De andra som har en blandad sammansättning — och de är vanligast — påverkas inte mycket av disintegratorstrålar. Vi ska göra vad vi kan, men om vi klarar oss så beror det nog mest på tur.
  — Det är i alla fall väl att vi är ute på en rutinpatrullering och inte på ett specialuppdrag, sa Correy med en röst som vittnade om att han hade insett situationens allvar. Om det händer oss något, så är det ingen annan som blir lidande på det.
  — Nej, sa jag tvärt. Det blir bara ett nytt namn på listan över försvunna skepp. I varje fall har vi gjort och ska göra allt som står i vår makt. Vi får väl se hur det går om tio minuter eller så. Stämmer det, Kincaide?
  — Tio minuter?
   Kincaide studerade skärmarna med rynkad panna. — Vi bör vara i farozonen om knappa tio minuter. Och ute ur den igen tre, fyra minuter senare — om ingenting händer.
   Jag gick tvärs över golvet och studerade skärmarna igen. Rymden under och ovanför, till höger och vänster om oss var beströdd med gröna ljuspunkter.
   Correy kom och ställde sig vid sidan om mig. När han lutade sig fram, hörde jag hur han drog ett djupt andetag.
   Kincaide såg upp. Correy såg upp. Jag såg upp. Våra blickar möttes och vi läste varandras tankar. Sedan tittade vi alla tre på en gång bort på klockorna — eller rättare sagt, på den klocka som visade jordtid, för ingen av oss var förtjust i det universella tid-mätningssystemet.
   Knappt åtta minuter ...
  — Correy, sa jag så lugnt som möjligt, ni får avlösa Kincaide som navigatör. Kincaide, sök upp Hendricks och be honom förklara situationen för besättningen. Ta sedan själv befälet över disintegratoroperatörerna och ge dem instruktioner. Låt disintegratorerna träda i funktion när ni anser det lämpligt. Ni vet hur viktigt det är.
  — Ja, kapten.
   Han gjorde honnör, och jag besvarade hälsningen. Vi skakade inte hand — en hälsningsform som är bruklig på jorden och som underligt nog används både när man möts och skils — men vi var båda medvetna om att detta kunde vara ett sista farväl. Dörren stängdes och Correy och jag var ensamma.

I ANDRA BERÄTTELSER om mina upplevelser i rymdpatrull-tjänsten har jag skrivit alltför mycket om mig själv. Jag är en gammal, gammal man — hundraårsdagen har jag redan långt bakom mig — och den enda nytta jag kan göra är att på detta sätt skildra några av de bedrifter som patrulltjänsten utförde på den tiden då rymdfärder ännu var ett stort äventyr för många.
   Universum har inget intresse för gamla män. Man glömmer att vi en gång var unga, starka och handlingskraftiga. Man minns inte vad vi uträttade — men så har det alltid varit. Så kommer det alltid att bli. John Hanson, f. d. kapten i rymdpatrulltjänsten, duger inte till något annat än att roa den unga generationen med berättelser om gamla tider.
   Nå, låt gå för det. Jag är nöjd. Mitt liv har varit långt och innehållsrikt, och jag skulle inte vilja byta mina minnen från den gamla goda tiden ens mot ungdom och friska krafter, om jag blev tvungen att leva om mitt liv i denna bortklemade tid.
   Jag märker att jag har kommit bort från ämnet — det är så lätt för en gammal gubbe att tappa tråden och börja prata om sig själv. Det är bara den unge John Hanson — befälhavaren på "Er-tak" — som kan intressera mina läsare.
   Jag slösade inte bort de få minuter som återstod. Jag tog fram skeppets loggbok och skrev en kort och koncis redogörelse för vår situation och våra åtgärder. Om vi inte överlevde och om loggen ändå av någon underlig tillfällighet blev läst av någon människa, skulle universum åtminstone få veta att "Ertaks" officerare inte hade tappat besinningen ens i en sådan fara.
   Just som jag lade från mig pennan, bröt Correy tystnaden.
  — Kincaides beräkning stämde bra, sa han med en hastig blick på klockan. Här har vi dem!
   Jag nickade och ställde mig vid televisionsapparaten — en av de där klumpiga, huvförsedda historierna som vi använde på den tiden. Jag vidgade synfältet så mycket som möjligt och granskade rymden framför oss åt alla håll.
   Radarskärmarna hade inte ljugit om den fara som hotade oss. Vi var mitt inne i ett veritabelt moln av meteoriter av olika storlekar.
   De var inte stora — den största jag såg hade väl tre, fyra gånger så stor massa som "Ertak". En del av de mindre var bara femton till tjugo meter tvärs över.
   De var kantiga och oregelbundna till formen, och de tycktes rotera med olika hastighet som små planeter.
   Jag riktade nu min uppmärksamhet på rymden rakt framför oss och såg plötsligt att våra disintegratorer hade trätt i verksamhet. Strålgeneratorernas brummande hade tilltagit i styrka, och jag kände en svag vibration under fötterna.
   Översidan på en av meteoriterna smulades långsamt sönder, och ett dammoln yrde ut i rymden. Mer och mer av den smälte bort, tyngdpunkten flyttades och rotationen blev oregelbunden.
   Ännu en stråle koncentrerades på den vacklande massan. Den befann sig rakt i vår kurs och blev större och större för varje sekund.
   Allt hastigare smälte den samman, men den var farligt nära nu. Jag måste ändra inställningen på min apparat för att inte en del av den skulle komma utanför mitt synfält. Om ...
   Meteoriten försvann rakt framför skeppets för — inte ett ögonblick för tidigt. Jag tittade upp på den mätare som visade temperaturen i skeppets yttervägg och såg att den svarta visaren långsamt flyttade sig ett par grader och sedan stannade. Det var ett mycket känsligt instrument, och det reagerade till och med för den svaga friktion som uppstod när vi passerade genom dammolnet efter den upplösta meteoriten.

VÅRA DISINTEGRATORER arbetade för fullt, men deras strålar är inte alls så effektiva ute i rymden som i en atmosfär. Fem, sex gånger såg det ut som om vi skulle kollidera med en av de roterande kropparna, men vi klarade oss — i ett par fall med hjälp av tur, de andra gångerna tack vare strålarna.
   Plötsligt glesnade meteoritsvärmen och strax därpå kom vi ut i tomma rymden igen. Vi hade klarat oss! Faran var över, och ...
  — Det tycks vara en till rakt ovanför oss, kapten, sa Correy lugnt — det var första gången han yttrade något sedan vi kom in i farozonen. Ni ser den kanske inte i er apparat.
  — Tack, Correy, sa jag.
   Hans skärmar, som byggde på en helt annan princip, hade vissa fördelar i jämförelse med min ap- parat — de visade hela rymder omkring oss i stället för bara er del.
   Jag fick utan svårighet in den meteorit som han hade nämnt. Det var en mycket stor kropp med en massa som var ungefär tre gånger större än "Ertaks", och den befann sig på något avstånd ovanför oss — en eftersläntrare i den grupp som vi just hade undsluppit.
  — Kommer dess bana att sammanfalla med vår på någon punkt, Correy? frågade jag, för televisionsapparaten kunde naturligtvis inte ge mig någon upplysning därom.
  — Ja, jag tror det, svarade han med rynkad panna där han satt böjd över skärmarna. Är strålarna riktade mot den, kapten?
  — Ja, allihop skulle jag tro, men det tycks gå långsamt.
   Jag stod tyst och följde meteoriten i min apparat. Ett tjugotal strålar var riktade mot den snabbt krympande kroppen som var omgiven av ett väldigt dammoln men ändå smälte den samman alltför långsamt.
   Jag tryckte på knappen till Kincaide och sa i mikrofonen:
  — Kincaide, är alla strålarna riktade mot den stora meteoriten ovanför oss?
  — Ja, kapten.
  — Med maximal styrka?
  — Ja, kapten.
  — Nå, då så. Gör vad ni kan, Kincaide.
   Jag vände mig mot Correy. Han såg upp från sina skärmar och kastade en hastig blick på klockan.
  — De har bara tio sekunder på sig, sa han. I annat fall ...
   Han ryckte på axlarna och återgick till att studera skärmarna.
   Tio sekunder! Det var inte tillräckligt. Jag hade sett vad strålarna förmådde och jag insåg att de inte skulle hinna förinta den stora meteoriten i tid.
   Jag brydde mig inte om att fråga Correy om det var möjligt att ändra kursen tillräckligt och snabbt nog för att undvika en sammanstötning. Om det hade varit möjligt utan att slita "Er-tak" i stycken genom påfrestningen, skulle han redan ha gjort det. Jag tittade bort på klockan. Sju sekunder hade gått. Tre sekunder kvar!
   Strålarna gjorde allt man kunde vänta. Det var bara ett litet stycke kvar av meteoriten, och det krympte snabbt ihop. Men vår tid krympte ihop ännu snabbare.
   Klippblocket tycktes flyga upp i ansiktet på mig.
  — Nu är det slut med oss, Correy, skrek jag med hes röst. Tack för allt.
   Jag tror han försökte svara. Jag hann se att han öppnade munnen. Sedan kom en stöt som skakade hela skeppet. Jag flög upp i luften. Jag föll ...
   Ett bländande ljussken som härrörde från min egen hjärna, sedan mörker.

JAG VAR NOG vid medvetande flera sekunder innan jag slog upp ögonen. Jag var inte klar i huvudet, och tankarna snurrade runt.
   Vi hade kolliderat med en meteorit. Jag kom ihåg kraschen. Jag kom ihåg att jag föll. Jag kom ihåg att jag slog huvudet mot någonting.
   Men jag levde fortfarande. Det fanns luft att andas, och jag vilade mot ett fast underlag. Jag öppnade ögonen.
   I första ögonblicket tyckte jag att jag befann mig i ett fullständigt främmande rum. Jag kände inte igen någonting. Allt var uppochnervänt. Sedan tittade jag uppåt och förstod vad som hade skett.
   Jag låg på navigationshyttens tak. Ovanför mig hade jag skärmarna, som fortfarande lyste, kronometrarna och televisionsapparaten. Vid sidan om mig låg Correy utsträckt, med lite stelnat blod på kinden. Papper, stolar och andra lösa föremål var utströdda runt omkring oss.
   Min första tanke var att skeppet hade vänt sig upp och ner. I nästa ögonblick insåg jag naturligtvis hur dum denna tanke var. Begreppet upp och ner existerar ju inte ute i tomma rymden. Som ersättning har man i rymdskeppen gravitationsapparater som alstrar en artificiell tyngd. Stöten hade tydligen på något sätt rubbat dessa apparaters funktion, så att de verkade repellerande i stället för attraherande. Det var därför jag hade fallit från golvet till taket.
   Allt detta flög genom min hjärna på några ögonblick, medan jag släpade mig bort mot Correy — släpade mig, för det värkte i mitt huvud så jag vågade inte resa mig och min ena axel, den vänstra, var stel.
   Först trodde jag att Correy var död. Men när jag böjde mig fram över honom, såg jag att pulsådern på halsen rörde sig.
  — Correy, viskade jag. Hör ni mig? Hur är det med er?
   Hans ögonlock fladdrade till och han suckade. Så tittade han plötsligt upp på mig — och log!
  — Är vi verkligen kvar här, kapten?
  — Ja, på sitt sätt. Titta er omkring, så förstår ni nog hur det hänger ihop.
   Han såg sig omkring med rynkad panna. Han var inte riktigt klar i huvudet ännu.
  — Verkar konstigt det här, sa han. Vad har hänt?
   Jag talade om för honom vad jag trodde, och han nickade långsamt.
  — Hur lång tid har gått sedan det hände? frågade han. Den förbaskade klockan hänger upp och ner. Kan ni se vad den är, kapten?
   Det kunde jag — med en viss svårighet.
  — Över tjugo minuter, sa jag.
   Jag undrar hur det är med de andra.
   Jag reste mig mödosamt och kikade in i styrhytten. Flera av männen var på benen och vacklade omkring halvt bedövade, och just som jag vinkade åt dem, hördes en röst från dörren:
  — Några order, kapten?
   Det var Kincaide. Han stod och tittade in genom vad som tidigare hade varit övre delen av dörren, och han var inte precis i något presentabelt skick. Hans näsa var blodig och svullen, så att den var dubbelt så stor som vanligt. Båda ögonen var nästan tilltäppta av svartblå svullnader, och håret som var nersmetat av blod klibbade fast i pannan på honom.
  — Ja, Kincaide, sa jag. Samla ihop några stycken och låt dem undersöka gravitationsapparaten. Det måste finnas något fel nånstans. Men låt dem inte utföra reparationen förrän alla ombord har blivit varnade. Annars kommer vi att falla igen med huvudet före. Correy och jag tar hand om de skadade.
DEN NÄRMASTE HALVTIMMEN var påfrestande. Två män hade dödats ögonblickligen, och en till dog innan vi hann göra något för att rädda honom. Alla ombord hade blivit skadade på ett eller annat sätt, men det visade sig i alla fall att ungefär hälften av männen inte var värre däran än att de kunde sköta sin tjänst.
   Efter inspektionsronden återvände jag till navigationshytten och satte mig i förbindelse med Kincaide.
  — Har ni hittat felet? frågade jag.
  — Ja, kapten. Hendricks och några andra har undersökt apparaten, och han har just rapporterat att de har lokaliserat felet. Det rör sig om en omkastning av strömmen i en strömkrets, så det är lätt avhjälpt.
  — Utmärkt, sa jag och drog en lättnadens suck. Jag säger till när de kan sätta i gång.
   Jag varnade hela besättningen och gav särskilda förhållningsorder till dem som vårdade de skadade. Sedan anropade jag Hendricks:
  — Kasta om strömmen om fem sekunder, Hendricks, och avvakta vidare instruktioner.
   Correy och jag följde sedan skyndsamt de förhållningsorder som jag hade gett besättningen. Vi ställde oss på huvudet mot väggen, men gudskelov behövde vi inte vänta länge i den löjliga ställningen. Plötsligt rutschade vi utför väggen och hamnade med en duns på fötterna, samtidigt som alla de lösa föremål som hade legat utströdda på taket föll ner runt omkring på golvet. Trots att jag visste att det inte förhöll sig så, kunde jag inte undgå känslan att skeppet hade vänt sig rätt igen.
  — Allt tycks vara i bästa ordning, sa jag sedan jag hade kastat en hastig blick på instrumenten.
  — La ni märke till hastighetsmätaren, kapten? frågade Correy i bister ton. Någon av männen i styrhytten måste ha fört upp hastighetsregulatorn när han föll. Vi går med högsta fart, kapten, och det har vi gjort i nästan en timme nu utan någon navigatör.
   Vi stirrade på varandra. En timme med maximal fart — en fart som aldrig användes utom i nödfall. Och skeppet var fortfarande inställt på största möjliga avvikelse från den rätta kursen. Det betydde att vi sedan nästan en timme var på väg ut i oändligheten i en vid båge — med en fart som jag inte gärna ville tänka på.
  — Jag ska genast räkna ut vår position, sa jag. Minska farten så länge. Försök få ner den till normal fart så fort som möjligt. Vi skyndade bort till radarskärmarna, som var vårt viktigaste hjälpmedel vid navigeringen. Genom att jämföra stjärngrupperna där med våra rymdkort var det i allmänhet enkelt att räkna ut vår position.
   Men i stället för de lysande, mjölkvita ytorna med en röd fläck i mitten och himlakropparna grupperade runt denna som gröna ljuspunkter fanns det nu bara de svarta linjernas rektangelmönster, upplyst av ett matt, fladdrande ljus som inte visade någonting annat än att apparaterna var sönder. — Meteoriten förstörde väl en del av våra kopparplåtar, sa Correy långsamt.
   Jag nickade. -- Vi måste gå ner för att reparera dem — om vi kan hitta något ställe.
   Correy kastade en blick på attraktionsmätaren.
  — Jag ska ta och titta i televisionsapparaten, sa han. Det tycks finnas en ganska stor himlakropp i närheten. Kanske vi har tur nu efter all oturen.
   Han böjde sig fram över huven och vred på rattarna tills han hade fått in den himlakropp som attraktionsmätaren reagerade för.
  — En planet som är ungefär lika stor som jorden, sa han. Och jag tycker jag ser moln, så det finns tydligen atmosfär. Ska vi försöka landa på den, kapten?
  — Ja. Vi är nästan hjälplösa innan vi har fått skärmarna i funktion igen. Lika stor som jorden sa ni — känner ni igen den?
   Correy lutade sig fram över apparaten igen och studerade planeten en lång stund.
  — Nej, kapten, sa han och såg upp. Jag har aldrig sett den förr.

VI STYRDE mot den okända planeten med hjälp av televisionsapparaten och var snart nära nog för att få en uppfattning om naturförhållandena.
   Våra spektroskopiska undersökningar hade visat att det fanns en atmosfär som människor kunde andas i. Den var visserligen starkt uppblandad med gaser som inte kunde anses direkt nyttiga, men vi trodde inte att de skulle skada oss under ett kort besök.
   Såvitt vi kunde se, fanns det bara en kontinent, som låg något norr om ekvatorn. Den var trekantig till formen, och den nordligaste spetsen nådde nästan upp till nordpolen.
  — Det är en outforskad planet, det är jag övertygad om, sa Correy. jag skulle säkert ha kommit ihåg den där ensamma, trekantiga kontinenten om jag hade sett den på någon av våra kartor.
   På den tiden var ju universum inte så väl utforskat och kartlagt som det är nu.
  — Det syns inga spår av liv, sa jag.
  — Det är lika gott det, kapten. Det är bättre att det inte finns några invånare alls än att det finns vildar som stör oss i vårt arbete. Var tycker ni att vi ska landa, kapten?
   Jag granskade den stora kontinenten omsorgsfullt. Uppe i norr fanns en massa snötäckta berg, av vilka några tycktes vara slocknade vulkaner. Från detta bergmassiv sträckte sig långa bergskedjor åt söder, och mellan dem låg gröna och tydligen bördiga dalar. Södra kanten var täckt av tät, tropisk vegetation — en verklig djungel.
  — Precis söder om den mittersta bergskedjan tycks det finnas en högslätt, sa jag. Jag tror det skulle vara ett bra ställe att landa på.
  — Ja, kapten, sa Correy.
   Farten minskades till normal atmosfärhastighet och "Ertak" sänkte sig ner mot högslätten, medan Correy höll ett öga på ytterväggstemperaturmätaren och jag spanade efter tecken på intelligent liv.
   Jag såg en del stigar — särskilt kring bergens fot — men det var tydligen djurstigar, för det fanns inte några bostäder av något slag, inga städer, inga byar, inte ens några enstaka hus som jag kunde upptäcka.
   Correy satte ner skeppet så mjukt som rosenblad dalar till marken. Rosor — bör jag kanske tillägga — är vackra blommor med mjuka blomblad som växer, på min hemplanet, jorden.
   Vi öppnade stora luckan omedelbart. Jag stod och såg på när den tjocka stålluckan långsamt och tyst svängde ut på sina väldiga gångjärn, med samma underliga känsla som jag har haft varje gång jag har stått i begrepp att stiga ut på en okänd planet där ingen människa förut har satt sin fot.
   Luften kändes frisk och skön, och det var en njutning att andas in den efter att ha varit instängd så många veckor. Lite tunnare var den kanske än den luft vi var vana vid, men underbart uppfriskande och fylld av en svag doft troligen från någon av de gaser vilkas förekomst spektroskopet hade avslöjat. Gravitationen var normal, vilket jag konstaterade då jag steg ut genom luckan. Vi tycktes ha funnit en mycket lämplig reparationsbas.
   Correys förmodan beträffande vad som hade hänt visade sig vara fullständigt riktig. På översidan av "Ertak" från midskepps till en meter från den spetsiga aktern löpte en fåra, som hade förstört hundratals av de kopparplattor som var fastsatta i ytterväggen och som fyllde en viktig funktion i vårt radarsystem. Fåran var på sina ställen så djup att ytterväggen måste ha varit intryckt ända till innerväggen. Några decimeter till — det var bäst att inte tänka på vad som då skulle ha skett.

NÄR VI VAR klara med vår inspektion, hade skymningen börjat falla — en skymning som varade mycket länge, vilket troligen berodde på luftens speciella sammansättning. Jag är ingen blek, smalaxlad laboratoriemänniska, så jag är inte säker på vad orsaken var. Men den förklaringen verkar i varje fall logisk.
  — Correy, jag tror vi plockar ut vår fältutrustning och ger alla som inte behövs ombord tillfälle att sova i friska luften, sa jag. Vill ni vara snäll och ge order om det? — Ja, kapten. Ska Hendricks ta vakten från åtta till tolv som vanligt?
   Jag nickade. — Kincaide får avlösa honom vid midnatt, och klockan fyra får ni ta vakten, Correy.
  — Ja, kapten.
   Det dröjde inte många minuter förrän tälten var resta i två raka rader framför den öppna luckan. I slutet på den korta tältgatan stod officerarnas tält, tre stycken i en liten rad.
   Kvällsmaten tillreddes över öppen eld, och när vi hade ätit, ägnade sig männen åt stojande lekar, som jag — det måste jag erkänna — inte skulle haft något emot att delta i. De sprang och härjade kring de två stora eldarna som skolpojkar på utflykt. Endast de som har tillbringat en lång tid instängda i ett rymdskepp vet vilken njutning det är att få röra sig fullständigt fritt.
   Correy, Kincaide och jag satt framför våra tält och pratade om ditt och datt, medan eldarna brann och den kådiga veden fyllde luften med en angenämt doftande rök. Jag har glömt vad det var vi pratade om, men jag kommer aldrig att glömma vad som hände strax före vaktombytet den kvällen.

DET VAR en kort stund före midnatt. Männen hade lugnat sig och höll på att lägga sig. Jag hade sagt att de fick vara uppe hur länge de hade lust denna första kväll — en god officer, och det försökte jag vara, är aldrig rädd för att släppa efter på disciplinen då och då.
   Av eldarna återstod bara två stora askhögar, täckta av glödande kol, och himlen var mörk bortsett från de tindrande stjärnorna. Antingen hade denna planet inga månar eller också hade de — eller den — inte gått upp ännu.
   Kincaide reste sig, sträckte på sig lättjefullt och tittade på klockan.
  — Sju minuter i tolv, kapten, sa han. Jag tror jag går in och avlöser ...
   Han fullbordade aldrig meningen. Ett brusande ljud hördes och ett fuktigt nät, en levande, fasansfull varelse, föll över oss ur mörkret.
   På ett ögonblick fylldes vårt lugna, välordnade läger av en våldsam uppståndelse. Jag försökte kämpa mot den trådiga, nästan ogripbara massa som höll fast mig, men det var som om mina armar, mina ben, hela min kropp var insnörd i elastiska band.
   Luften var fylld av underliga, viskande ljud, som hördes över männens rop. Nätet omkring mig drogs åt allt hårdare. Jag kände hur jag lyftes upp från marken. Andra behandlades på samma sätt — jag såg en av besättningsmännen som sköt rakt upp i luften bara några meter ifrån mig. På en höjd av ungefär fyra meter fördes han sedan bort med stor hastighet. Jag hörde hur Hendricks ropade på mig från den öppna luckan, och jag ropade tillbaka:
  — Hendricks! Akta er! Gå in och stäng ...
   En klibbig massa la sig över munnen på mig, och jag fördes bort som på mjuka fjädrar, medan de väsande, viskande ljuden hördes allt tydligare. Samma öde drabbade, såvitt jag kunde bedöma, varenda en av de män som inte hade varit i tjänst ombord på skeppet.
   Jag slutade upp att kämpa emot, och genast blev det elastiska nätet omkring mig lösare. Det föreföll mig som om de viskande ljuden omkring mig plötsligt fick en gillande ton. Det tydde på att de varelser som hade gripit oss var begåvade med förstånd, trot. att de var spöklika och osynliga.
   Efter en stund, under vilken vi alla snabbt fördes mot bergen i en klunga på samma höjd över marken, lyckades jag vrida på huvudet, så att jag mot den stjärnljusa himlen kunde se de varelser som hade tagit oss tillfånga.
   Såsom ofta är fallet när jag ska beskriva varelser och företeelser på en fullständigt olikartad planet, har jag svårt att finna ord. Jag tänker på maneter, sådan som finns i haven på de flesta av de bebodda planeterna, men det är inte någon god jämförelse.
   Dessa varelser var bleka och nästan helt genomskinliga. Vilken form de hade, kunde jag inte bilda mig någon föreställning om. Jag kunde urskilja rynkiga, sladdriga utväxter och tentakelliknande armar som vred sig, och det var allt. Den oregelbundna, gungande rörelsen tydde på att de gick på marken, och om denna förmodan var riktig, var de storväxta, för de höll oss bortåt fyra meter upp i luften.
   När trycket kring min kropp lossnade, återfick jag talförmågan, och jag ropade till Correy som befann sig strax framför mig och som ilsket muttrande kämpade emot av alla krafter.
  — Correy! Det är ingen idé att göra motstånd. Spar på krafterna i stället.
  — Vad i herrans namn är det för några varelser? skrek Correy i upprörd ton.
  — Kapten har rätt, Correy, ropade Kincaide, som inte var långt ifrån min förste navigatör. Låt oss hämta andan och försöka få klart för oss vad som har skett. Jag är alldeles utpumpad.
   Hans röst vittnade om hur häftigt han hade kämpat emot.
  — Jag vill veta vart de för mig och orsaken, muttrade Correy, men han slutade i alla fall upp med att göra motstånd. Vad är det för underliga varelser?
  — Jag tror vi kommer att få veta det inom kort, Correy, svarade jag. Titta rakt fram!
   De varelser som bar männen längst fram i skaran hade stannat framför en vägg — om det var en mur eller en klippvägg kunde jag inte se i mörkret. Hastigt fördes vi andra fram så att vi bildade en tät klunga, somliga i sittande ställning, andra med benen uppåt, men de flesta liggande på ryggen eller sidan. Det viskande ljudet lät nu upphetsat, som om våra underliga bärare väntade att något viktigt skulle hända.
   Jag passade på tillfället och sa några ord till mina män.
  — Hör på allihop, sa jag. Uppriktigt sagt vet jag inte vad det är vi har råkat ut för, men jag vet att vi kommer att klara oss. Spar på krafterna, håll ögonen öppna och håll er beredda att genast lyda order. Den sista uppmaningen var onödig, det vet jag. Om någon av er ser något av intresse, så rapportera omedelbart till
   Ett samtidigt, ofrivilligt utrop från männen avbröt mig, och det var inte så underligt, för väggen framför oss hade plötsligt öppnats och ett gulaktigt ljus strömmade ut. En lukt som påminde om den svaga doft vi genast hade märkt i luften men som var oändligt mycket starkare slog emot oss, men det dröjde flera sekunder innan jag kände det. Hela min uppmärksamhet var riktad på den grupp underliga varelser som stod i öppningen och avtecknade sig skarpt mot ljuset.

FÖRSÖK FÖRESTÄLLA ER ett stort klot ungefär två och en halv meter i diameter, något tillplattat på undersidan och uppburet av sex korta och tjocka stabbar, påminnande om elefantfötter, och med en utväxt ovanpå som ett runt spaningstorn. Föreställ er sedan strax nedanför denna utväxt sex långa, sladdriga tentakler, så långa att de hänger ner från ekvatorn på dessa levande klot och släpar på marken. Om ni kan föreställa er detta, har ni ett vagt begrepp om hur de varelser såg ut som stod där framför oss.
   En skarp, väsande viskning kom från en av dessa varelser och besvarades av våra bärare i en ivrig kör. Det hördes ett svar som liknade en befallning, och gruppen i öppningen tågade ut. En efter en snodde sig dessa synliga tentakler kring oss, och var och en av de klotrunda varelserna bar in en av oss.
   Jag hörde ett besviket väsande från mörkret utanför, där vi hade varit för ett ögonblick sedan. Sedan hördes ett skrapande ljud och en duns, när stendörren rullades tillbaka på sin plats.
   Ingången var stängd. Nu hade vi ingen möjlighet att fly.
  — Vad tänker de göra med oss? mumlade Correy med sammanbitna tänder. Ack, om jag bara fick en hand fri!
   Med tentaklerna uppsträckta ovanför den huvudliknande utväxten på den klotformade kroppen bar varelserna oss snabbt genom en gång som blev allt bredare — bort mot det gula ljusets källa.
   Gången ledde till en stor, oregelbundet formad grotta, i vilken flera andra gångar mynnade. Om grottans storlek kan jag inte säga något bestämt, men den var mycket stor och så hög att taket här och var försvann i dunklet.
   Den väldiga grottan var nästan fylld av varelser av samma slag som de som bar oss, och de steg åt sidan för att släppa fram oss. Jag såg nu att utväxten ovanpå deras runda kropp var ett slags huvud, utan hår och utan hals. Ansiktsdragen var särskilt frånstötande, och jag ska göra min beskrivning så kort som möjligt. Ögonen var runda och saknade tydligen ögonlock; de var blekt gråbruna till färgen. Näsa i vår mening saknades, men mitt i ansiktet satt ett rosettliknande organ, något påminnande om luktorganet hos vissa fladdermöss. Deras ögon, som var tunna och liknade pergament, satt tätt tryckta mot huvudet. Någon mun hade de inte, men strax ovanför det ställe där huvudet smälte samman med den runda kroppen satt några fladdrande hudveck, och det var dessa som frambringade det viskande ljud jag redan har talat om.
   Det gula ljuset kom från en väldig låga som brann ungefär mitt i grottan. Jag hade inte tillfälle att granska anordningen närmare, men av vad jag såg drog jag slutsatsen att det var något lättantändligt ämne i stil med fotogen som brann.
   Från en gång i andra ändan på grottan korn en procession intågande — nio figurer som liknade dem som bar oss, bortsett från att deras hud var mörkare och rynkig både i ansiktet och på kroppen. Jag antog att dessa var äldre än de övriga. De behandlades med vördnad och rörde sig med värdighet, och min förmodan att det var "personer" med stort inflytande bekräftades snart.

DESSA NIO VARELSER ställde sig i en halvcirkel — den mittersta något framför de andra. På en viskad befallning släpptes vi alla ganska burdust ner på golvet framför detta vördnadsbjudande råd.
   Nio par fisklika ögon granskade oss, men om blickarna var fientliga eller ej kunde jag inte avgöra. En av de nio yttrade någonting till en av dem som hade burit oss, och fick ett kort svar.
   Jag märkte att den mittersta varelsen riktade sin blick på mig. Jag hade ställt mig ett par steg framför mina män, och han förstod tydligen att jag var gruppens ledare.
   Han yttrade något till mig, och jag förstod av tonen att det var en befallning, men jag kunde inte göra något annat än skaka på huvudet. Inga ord kunde förmedla tankar mellan honom och mig — men vi hade som väl var ett hjälpmedel till hands.
  — Correy, sa jag, får jag er menor.
   Jag lösgjorde min egen från bältet, där den satt tillsammans med annan utrustning som vi alltid bar utanför skeppet, och placerade den på huvudet. Sedan gav jag tecken till en av de nio att göra detsamma med Correys menor.
   De betraktade mig misstänksamt, trots att jag genom gester försökte få dem att förstå att dessa instrument kunde förmedla tankar. Menorerna var på den tiden klumpiga och tunga, och troligen föreföll de dessa varelser farliga.
   Emellertid måste jag ha gjort mig förstådd åtminstone delvis, för de nios ledare yttrade någonting till en av de varelser som hade burit oss in i grottan, och gjorde en slingrande rörelse med en av sina tentakler — tydligen ett tecken till mig att jag skulle sätta menoren på denna varelses huvud.
  — Den gamle gossen är försiktig, kapten, viskade Correy. Vill prova den på hunden först.
   Jag nickade och satte — inte utan svårighet — den andra menoren på den utvalda individens huvud.
   Båda instrumenten var inställda på maximal styrka, och jag koncentrerade mig på sådana enkla bilder som jag trodde denna individ skulle kunna uppfatta — jag hade nämligen inga stora förväntningar beträffande dessa varelsers intelligens.
   Det dröjde flera sekunder innan han fattade vad som skedde. Sedan började han tala i upphetsad ton till de nio, men hans ord var naturligtvis fullständigt obegripliga för mig. Innan han hade hunnit tala till slut, sköt en tentakel ut från de nios ledare och tog av menoren. I nästa ögonblick satt den — med en ganska betänklig lutning — på ledarens glänsande hjässa.
  — Uppfattar ni något, kapten? frågade Correy med låg röst.
  — Inte ännu. Jag försöker få honom att förstå hur vi kom hit och att vi är vänner. Sen ska jag se vad jag kan få ur honom. Jag måste först få honom att begripa att han ska svara med bilder och inte med ord, och det blir kanske inte så lätt.
   Det blev inte lätt. Jag kände hur svetten rann nerför ansiktet på mig, medan jag ansträngde mig för att få honom att begripa detta. I hans ögon läste jag förundran blandad med fruktan, men ingenting tydde på att han fattade vad jag ville att han skulle göra.
   Jag gav honom en bild av himlavalvet och av vårt skepp på väg genom rymden. Sedan visade jag honom hur "Erak" landade på högslätten, och då gav han ifrån sig otåliga läten, som om han ville ha sagt att allt det där kände han till.
   EFTER EN LÅNG STUND fattade han äntligen idén. Han gav en mycket otydlig bild av "Ertak" på väg bort från denna underliga planet. Sedan bleknade bilden bort, och han tänkte samma sak igen, som man upprepar en fråga som inte har blivit förstådd. Han ville tydligen veta vart vi skulle bege oss, om vi lämnade hans planet.
   Jag utmålade för honom andra planeter, befolkade med varelser som mer eller mindre påminde om mig. Jag visade honom de stora städerna och de flottor av skepp som upprätthöll trafiken mellan dem. Sedan frågade jag honom så gott jag kunde om hans folk.
   Hans tankebilder var suddiga och osammanhängande, och jag är inte säker på att mitt referat av hans berättelse är riktigt i alla detaljer.
   Detta folk hade en gång i tiden levt i det fria, och alla varelser på denna planet hade varit likadana som dessa i grottan. De spöklika varelser som hade tagit oss tillfånga fanns inte då.
   Men så småningom uppstod en härskande klass, som försökte undertrycka massorna, men dessa satte sig till motvärn. Den härskande klassen var emellertid intelligent och väl bevandrad i vissa vetenskaper och gjorde upp en plan för att kuva de okunniga massorna.
   Dessa varelser åt inte. Enligt traditionen hade de en gång för mycket länge sedan haft mun, men hur det förhöll sig med den saken var man inte säker på. De fick sin kraft från en mineralhaltig gas som trängde ut från planetens innandöme. Den härskande klassen drog slutsatsen att de skulle få övertaget, om de kunde kontrollera tillförseln av denna gas, och de satte i gång med att förverkliga sin plan.
   Det var fort gjort. Alla tillförselvägarna täpptes till utom en, och det var den grotta i vilken vi befann oss. Detta var medlemmarna av den härskande klassen, och därute levde massorna på det lilla som läckte ut av den livsviktiga gasen, utan vilken de blev nästan okroppsliga och hjälplösa slavar åt varelserna inne i grottan.
   Dessa varelser saknade alltså skelett, och som svampar suger till sig vätska, sög de till sig stora kvantiteter av den mineralhaltiga gasen, som spände ut dem och gav dem tyngd. Jag förstod nu varför det behövdes sex tjocka ben för att bära upp kroppen. Lemmarna bestod ju bara av vävnad, det fanns inget skelett som stadgade dem.
   De nios ledare beskrev för mig hur hänsynslöst de behandlade varelserna därute. Dessa måste insamla det ämne som matade lågan och hålla en stor reservoar fylld. Stora mängder gräs måste skördas och torkas och bäras till grottans ingång — detta hö använde grottinvånarna till att sova på. Ett dussintal andra uppgifter höll slavarna ständigt sysselsatta, och ingen vågade protestera, för grottinvånarna hade möjlighet att fullständigt avskära tillförseln av den mineralhaltiga gasen, som ingen kunde leva utan.
   Grottinvånarna hade makten, och den skulle de aldrig släppa ifrån sig. Varelserna därute skulle förbli deras slavar och uppassare. Och vi — vi skulle inte tillåtas återvända till våra underliga världar, för att vi inte skulle komma tillbaka dit med många andra sådana skepp som "Ertak" och blanda oss i deras angelägenheter. Nej.
   Pupillerna i hans ögon drogs ihop och hans egendomliga luktorgan fladdrade, som om han hade gripits av en stark sinnesrörelse.
   Nej, vi skulle inte få lämna deras planet. Han skulle ge order till dem som stod bakom oss, och huvud, armar och ben skulle slitas från vår kropp. Sedan skulle vi inte kunna ställa till förtret för dem ...

DET räckte för mig.
  — Hör på allihop, sa jag med låg röst men med en häftighet som fick männen att lystra ögonblickligen. Vi måste kämpa för livet. När jag ger tecken, rusa då mot ingången som vi kom in genom. Jag springer främst. Använd pistolerna och om det visar sig nödvändigt, bomberna också. Nu!
   Jag slängde min menor i ansiktet på den närmaste vakten. Den studsade bort som om den hade träffat en gummiboll. Bakom mig gav en av männen ifrån sig ett gällt skrik. Jag hörde det krasande ljudet av ben som krossades, och med ett styng av smärta insåg jag att "Ertaks" loggbok skulle få åtminstone ett dödsfall att berätta om.
   Ett dussintal tentakler slängdes ut mot mig, och jag överöste deras ägare med kulor ur min automatpistol. Luften var fylld av mina mäns rop och våra fienders viskningar. Runt omkring mig hörde jag kulornas vinande. Två gånger exploderade bomber inte långt ifrån mig, och klippan skälvde under mina fötter. Någonting for förbi tätt intill mitt ansikte, och i nästa ögonblick slog ett slappt bylte i patrulltjänstens blå och silvervita uniform emot klippväggen tio meter framför mig. De där tentaklernas styrka var fruktansvärd.
   Pistolerna tycktes inte vara särskilt effektiva. De sårade men dödade inte utom när kulan träffade huvudet.
  — Sikta på huvudet, skrek jag. Och använd bomberna. Kasta dem mot väggarna.
   Mina män besvarade min uppmaning med hesa rop, och jag hörde Correy skrika med ilsken röst:
  — Där har du! Rakt genom ögat. Det är rätta stället.
   Runt omkring oss väsnades de uppretade varelserna, och minst tio gånger grep deras slingrande armar tag i mig. Varje gång skar jag av tentakeln med en välriktad kula och lät stumpen rulla upp sig av sig själv och falla till golvet. Jag såg att varelserna inte hade något blod i sig.
   Sakta men säkert kämpade vi oss ut ur grottan och fram genom gången. Jag hade sparat mina egna bomber för ett särskilt ändamål, och nu osäkrade jag dem och tog en i var hand.
  — Jag tänker försöka spränga dörren, skrek jag. Släng er ner på golvet i samma ögonblick som jag kastar dem. Skärvorna kommer att hejdas av fienderna omkring oss. Ett — två — tre ...
   De två bomberna exploderade nästan samtidigt. Marken skälvde och stenstycken for vinande genom luften ovanför huvudet på oss. Och — ja! Vi kände ett drag av svalare, renare luft. Bomberna hade gjort verkan.
  — Ett litet tag till så är vi ute, ropade jag. Dörren är sprängd och vi har bara några stycken fiender framför oss. Är ni beredda?
  — Ja, kapten, svarade mina män i en kör.
  — Framåt då!
   Det var lätt att ge denna order men svårt att verkställa den. Vi var så hårt trängda att endast männen längst bak och längst fram kunde använda sina vapen. Och våra fiender gjorde ett förtvivlat försök att hålla kvar oss.
   Ytterligare två av våra män slets bokstavligt talat i stycken framför mina ögon, men det var en viss tröst för mig att jag fick tillfälle att skjuta en kula genom huvudet på de varelser vilkas tentakler hade utfört det avskyvärda dådet. Och under tiden trängde vi oss fram till den sprängda dörren.

JAG TITTADE UPP när jag kom ut i det fria, för jag hörde ett svagt, surrande ljud som verkade bekant. Och jag hade inte misstagit mig. På knappa tjugo meters höjd svävade "Ertak", och i utgången stod Hendricks och lutade sig ut i en farlig vinkel.
  —  Ohoj "Ertak", ropade jag. Kom ner genast!
  — Ja, kapten.
   Hendricks vidarebefordrade ordern, och just som de sista av mina män rusade ut ur grottan, tog skeppet mark framför oss.
  —  Alle man ombord, befallde jag. Kvickt!
   Under alla mina år som befälhavare har jag aldrig sett en order verkställas med större glädje. Jag var den siste som gick ombord, och samtidigt som jag gjorde det, kastade jag en sista blick bort mot fienden.
   Grottvarelserna kunde inte komma igenom den smala öppning som mina bomber hade sprängt i klippan, trots att de ansträngde sig förtvivlat för att vidga den. Mellan skeppet och ingången till grottan skymtade jag töckniga gestalter — det var slavarna som girigt sög till sig den gas som trängde ut.
  — Vad ska jag göra, kapten? frågade Hendricks nervöst; han var mycket ung och det hade varit några påfrestande timmar för honom.
   Gå upp till tvåhundra meters höjd, Hendricks, sa jag. Rakt upp från det här stället. Sedan övertar jag befälet.
  — Det är inte ofta, tillade jag, som patrulltjänsten bryr sig om de ekonomiska förhållandena. Men det här är ett av undantagen.
  — Ja, kapten, sa Hendricks -av det goda skälet, skulle jag tro, att det var det enda en ung officer kunde säga till sin kapten under sådana omständigheter.

TVÅHUNDRA METER, kapten, rapporterade Hendricks.
  — Det är bra, sa jag och nickade. Så tryckte jag på knappen till den underofficer som skötte den stora främre disintegratorn.
   Ott?
  — Ja, kapten.
  — Rikta disintegratorn med normal strålbredd och med full styrka mot marken rakt nedanför oss. Håll strålen stilla och fortsätt tills ni får vidare order. Är det uppfattat?
  — Ja, kapten.
   Jag lade från mig mikrofonen och reste mig upp. Samtidigt hörde jag hur strålgeneratorernas surrande fick en djupare ton.
  — Jag hoppas, kapten, att jaghandlade riktigt när jag följde efter er med "Ertak", sa Hendricks. Jag hade aldrig hört talas om något liknande fall, och jag visste inte vad jag skulle göra ...
  — Ni har skött er utmärkt, sa jag. Om ni inte hade varit där med skeppet när vi kom ut, hade kanske varelserna därute — men om dem vet ni ju ingenting ännu.
   Jag tog upp mikrofonen igen och gav order om att ett par strålkastare skulle föl ja strålen, och sedan begav jag mig till fören, där jag kunde iaktta vad som skedde genom ett observationsfönster.
   Strålen borrade sig rakt ner i en bergssluttning, och rött stoft yrde i våra strålkastares ljusknippen. Här och där skymtade jag de töckniga varelser som denna planets härskare hade dömt till slaveri och svält, och jag log bistert för mig själv. Snart skulle bladet vända sig.

I UNGEFÄR EN TIMME fortsatte - strålen att borra sig ner i klippan, medan jag stod vid sidan om Ott och hans medhjälpare och iakttog effekten. Sedan började det ske något därnere.
   Små klippstycken flög upp ur det schackt som strålen hade borrat. Strålar av svart gyttja sköt upp i luften. Plötsligt skakades "Ertak" av en häftig stöt, och schaktet förvandlades till en liten vulkan, som slungade klippstycken och gyttja högt upp i luften.
  — Utmärkt, Ott, sa jag förtjust. Sluta upp nu.
   Det skådespel vi nu fick se är nog det egendomligaste jag någonsin har bevittnat i mitt långa liv. Det hade börjat ljusna så smått, och nu var det tillräckligt ljust för att vi, utan strålkastarnas hjälp, skulle kunna iaktta vad som skedde. nere på marken.
   Trots att stenar och gyttja fortfarande slungades upp ur schaktet, trängde sig de nästan genomskinliga slavarna ända fram till kanten för att komma åt den livgivande gas som strömmade ut.
   De kunde räknas i hundratal, ja tusental. Det kom ständigt fler, och de trängde sig närmare och närmare — en massa gulaktiga, krälande skuggor mot den mörka marken.
   Långsamt började de svälla upp och mörkna, allteftersom de sög till sig den gas som var mer än bröd, kött och vatten är för oss. De skugglika gestalterna förvandlades till runda varelser, precis likadana som grottinvånarna. De fäktade med tentaklerna i vild glädje och drog sig tillbaka för att lämna plats åt sina bröder.
  — Det är så man knappt tror sina ögon, kapten, sa Correy, som hade kommit och ställt sig vid sidan om mig. Titta på dem! Det kommer fler från alla håll. Hur gick det till?
  — Jag använde disintegratorn som borr. Vi borrade ett schakt rakt ner i berget, tills vi träffade pa den gas som grottinvånarna hade lagt beslag på. Vi har frigjort ett helt folk, Correy.
  — Grottinvånarna kommer nog inte att få det så lustigt nu, sa Correy med ett bistert leende. Men när man tänker på hur de har behandlat slavarna och hur de behandlade oss, så tycker man det
  — är rätt åt dem.
  — Ja, de har förtjänat det, sa jag. Det har varit intressant att se, men jag tror vi har sett tillräckligt. Vi har gjort ett gott jobb i natt, men det är ljusan dag nu och det kommer att ta flera timmar att reparera skadorna på skeppets skrov. Ta hand om navigeringen, Correy, och välj ut ett ställe där vi kan arbeta ostört. Vi måste komma i väg härifrån före kvällen.
  — Ja, kapten, sa Correy och kastade en sista blick på det under som vi hade åstadkommit på marken nedanför oss. Det ska bli skönt att komma ut i rymden igen och slippa från den här planetens besvärligheter.
  — Det finns besvärligheter ute i rymden också, sa jag torrt och tänkte på den meteoritsvärm som så när hade satt punkt för vårt liv. Man kan inte slippa från faror och besvärligheter ens i rymden.
  — Nej, kapten, sa Correy borta från dörren. Men man kan få sina åtta timmars regelbunden sömn.
   Och sömn är — när allt kommer omkring — en underbar sak.
   Särskilt för en gammal man som tyngs av åren.

Först publicerad i "Astounding Stories", april 1931. Originalets titel: The Ghost World.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki