Fandom

Svenskanoveller Wiki

Spökskeppet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av R. B. Middleton

Spokskepp 1.png


   Fairfield är en liten by nära Portsmouthsvägen ungefär halvvägs mellan London och havet. Främlingar som av en slump hittar dit ibland tycker att det är en tjusig gammaldags plats; vi som bor där och kallar den vår hembygd kan inte tycka, att det är något tjusigt alls med den, fast vi skulle bli ledsna, om vi måste bo någon annanstans. Det är väl så, att våra själar har tagit form efter värdshuset och kyrkan och ängarna, antar jag. I alla händelser känner vi aldrig någon hemtrevnad utanför Fairfield.
   Det är klart att cockneys med sina väldiga hus och bullrande gator kan kalla oss lantliga om de gitter, hur som helst är Fairfield ett bättre ställe att bo på än London. Doktorn påstår, att när han far till London så blir hans själ nästan krossad av husens tyngd, och han är ändå genuin londonbo från början. Han var tvungen bo där när han var en liten pys, men nu vet han bättre. Ni, mina herrar, får gärna skratta kanske att några av er hör hemma i storstan — men mig förefaller det, som om ett sådant vittnesbörd vägde upp många dusdsin sejdlar bevis.
   Trist? Ja det är möjligt att ni skulle tycka att det är trist här, men jag försäkrar er, att jag noga hört på alla skepparhistorier om London som ni dragit i kväll, och det är absolut ingenting mot vad som händer i Fairfield. Det hänger ihop med vårt sätt att tänka och sköta våra egna affärer. Om en av er londonbor lämnades kvar på vår allmänning en lördagskväll, när vålnaderna efter de pojkar som stupade under kriget håller möte med flickorna som ligger bedgravda på kyrkogården, så skulle han inte kunna låta bli -tu vara nyfiken och närgången, och då skulle vålnaderna gå någon annanstans där det var lugnare. Men vi låter dem komma och gå som de behagar och bråkar inte, och därför är också Fair-field den spökigaste platsen i hela England. Jag har i varje fall sett en man utan huvud sitta på brunnskanten mitt på ljusa dagen, och barnen lekte vid hans fötter som om han varit deras far. Tro mig, andar vet när de har det bra lika mycket som levande varelser.
   Ändå måste jag bekänna, att den historia som jag ämnar berätta för er var konstig även för vår vrå av världen, där tre flockar spökhundar regelbundet kommer rusande genom mörkret och smedens farfarsfar varenda natt sysslar med att sko hästar åt hädangångna gentlemän. Sådana där saker skulle aldrig kunna hända i London på grund av det närgångna sätt som folk har där, men smeden han ligger tryggt kvar ovanpå smedjan och sover sött som ett lamm. En gång när han hade huvudvärk skrek han ner till dem att inte föra ett sådant oväsen, och på morgonen hittade han ett gammalt guineamynt som de hade lagt på städet som en ursäkt. Han bär det i klockkedjan nu. Men jag måste raska på med min historia : om jag börjar med att berätta för er om allt underligt som händer i Fairfield, så tar det aldrig slut.
   Alltsammans kom sig av den stora stormen på våren 97, just det året som vi hade två stora stormar. Det här var den första, och jak minns den mycket väl, för på morgonen upptäckte jag, att den hade flyttat halmtaket på min svinstia in i änkans träddgård lika lätt som om det hade varit en pojkes pappersdrake. När jag kikade över häcken, så höll änkan — det var änkan efter Tom Lamport — på med att rensa upp bland vattenkrassen med en hacka. När jag iakttagit henne en stund gick jag ner till Räven och Rönnbären för att berätta för krögaren vad hon hade yttrat om mig. Krögaren skrattade, för han var gift och inte rädd för det andra könet. — Apropå det, sa han, så har stormen blåst in något på mina ägor också. Jag skulle tro, att det är något slags båt.
   Jag blev högeligen förvånad över detta, ända tills han berättade, att det bara var ett spökskepp och inte skulle göra någon skada på rovorna. Vi diskuterade om det kunde ha blåst upp ifrån havet vid Portsmouth, och sedan talade vi om något annat. Två skifferplattor hade blåst ner från prästgården och ett stort träd vräkts omkull på Lumleys mark. Det var en ordentlig storm.
   Jag antar att vinden hade spritt omkring våra spöken över hela England. De kom tillbaka dagarna efter på tröttkörda hästar och mycket ömfotade, och de var så glada över att få komma igen till Fair-field att några av dem grät som barn när de kom promenerande gatan uppför. Godsägaren sa, att hans farfars farfarsfarfar inte hade sett så dödstrött ut sedan slaget vid Naseby, och han är en lärd man.
   Från det ena till det andra så skulle jag tro, att det dröjde en vecka, innan vi hade kommit i ordning igen, och då en eftermiddag mötte jag krögaren ute på allmänningen och han verkade bekymrad.
   — Jag skulle vilja att ni kom med och tog er en titt på det där skeppet hemma hos mig, sa han. Det förefaller som om det låg ganska illa på rovorna. Jag törs inte tänka på vad frugan ska säga, när hon får syn på det.
   Jag följde med honom ner genom grändden, och det var påtagligt nog att det fanns ett skepp mitt på vreten, men ett sådant skepp som ingen människa sett flyta på vatten de sista trehunda åren. Och mitt på en rovåker! Det var helt svartmålat och prytt med träsniderier och ett stort burspråk i aktern precis som i godsägarns salong. På däcket stod flera små svarta kanoner och stirrade ut genom skottgluggarna, och skeppet var förankrat både fram och bak vid den hårda marken. Jag har sett världens underverk på vykort, men aldrig har jag sett något jämförligt med detta.
   —Det förefaller ganska solitt för att va-• ra ett spökskepp,• sa jag, för jag såg att krögarn kände sig besvärad.
   —Jag skulle vilja mena att det är något mitt emellan och hälften av varje, svarade han eftertänksamt, men det håller på att förstöra femtio rovor som är verkliga, och frugan vill ha undan det.
   Vi gick fram till skeppet och rörde vid bogen, och den var hård som på ett riktigt fartyg.
   —Det finns säkert folk i England som skulle kalla det här ganska konstigt, sa han.
   Jag vet verkligen inte mycket om båtar, men jag skulle tro att det här spökskeppet vägde drygt tvåhundra ton och på mig verdkade det, som om det kommit för att bli där, så jag kände medlidande med krögaren som var gift.
   —Alla Fairfields hästar skulle inte orka flytta bort det från rovorna, sa han med bis ter uppsyn.
   I samma ögonblick hörde vi ett buller från däcket, vi tittade upp och såg att en karl kommit ut från förhytten och nu stod och tittade ner på oss helt fridsamt. Han var klädd i svart uniform med blanka guldtränsar, och vid sidan hade han en stor huggare i mässingsbalja. — Jag är kapten Bartolomew Roberts, sa han med en gentlemans tonfall, inlöpt för att värva rekryter. Jag tycks ha fört henne ganska långt från hamnen.
   —Hamnen, skrek krögaren, ni är ju femtio mil från havet!
   Kapten Roberts rörde inte en min. — Är det verkligen så mycket? sa han likgiltigt, men det betyder ingenting.
   Krögaren blev litet stött över detta. — Jag vill inte vara ogästvänlig, sa han, men jag önskar att ni inte hade placerat ert skepp på min åker. Ni förstår, min hustru sätter stort värde på de här rovorna.
   Kaptenen tog sig en pris snus ur en präktig gulddosa, som han hämtade fram ur fickan och torkade av fingrarna på ett mycket förnämt sätt. — Jag är bara här på några månader, sa han, men om ett bevis på min högaktning kunde återställa freden med er goda maka skulle jag känna mig glad, och med de orden lossade han en stor guldbrosch från sin rockkrage och kastade ner den till krögaren.
   Krögaren blev röd som en jordgubbe : — Jag vill inte förneka, att hon är svag för smycken, sa han, men det här är verkligen för mycket för en halv säck rovor. Och sannerligen var det en stilig brosch.
   Kaptenen skrattade: — Tyst nu min herre, det rör sig om en påtvingad affär och ni är värd ett gott pris. Tala inte mera om det. Han nickade farväl till oss, snurrade runt på klacken och gick in i kajutan. Och krögaren kunde återvända med lättat sinne.
   —Den här stormen har blåst lite tur åt mitt håll, sa han. Frugan kommer att bli mer än nöjd över broschen. Den är bättre än vad smedens guinea någonsin varit.
   97 var jubileumsår, året för det andra jubileet som ni minns, och det var stora ting i görningen i Fairfield, så vi hade inte mycket tid över att bråka om spökskeppet, och det är förresten inte vår vana att lägga oss i saker som inte angår oss. En eller två gånger, när han hackade rovorna, såg krödgaren sin hyresgäst, och krögarens hustru bar sin nya brosch i kyrkan varje söndag. Men vi idkade inget umgänge med spökena någonsin, utom en velig pojke som fanns i byn, och han kunde inte skilja på en människa och ett spöke, stackare. Men på jubileumsdagen berättade någon för kapten Rodberts varför kyrkklockorna ringde, och han hissade flagg och avlossade kanonerna som en äkta engelsman. Det är sant, att kanonerna blev avfyrade, och en av de runda kulorna slog ett hål i lantbrukare Johnstones lada, men ingen fäste sig vid det i den feststämning som rådde.
   Inte förrän högtidligheterna var över, märkte vi att det var något galet i Fairfield. Det var skomakaren som berättade det först för mig en morgon på Räven och Rönnbären. — Ni känner ju min farfars farbror, sa han till mig.
   —Ni menar Josua, den hyggliga pojken, svarade jag, som kände väl till honom.
   —Hyggliga! sade skomakaren upprörd. Kallar ni honom hygglig, som kommer hem klockan tre varenda morgon full som en kaja och väcker upp hela huset med sitt skrän.
   —Det kan omöjligt vara Josua, sa jag, för jag kände honom som ett av de aktningsvärdaste yngre spökena i hela byn.
   —Visst är det Josua, sa skomakaren, och endera natten kommer han att hitta sig själv utestängd om han inte aktar sig.
   Sådant tal upprörde mig, det kan jag berätta för er, ty jag tycker inte om att höra en person okväda sin egen familj, och jag kunde omöjligt tro att en stadgad gosse som Josua hade slagit sig på att dricka. Men just då kom slaktare Aylwin in och på ett sådant humör, att han knappt kunde få ner sitt öl.
   —Den förbaskade valpen! upprepade han ideligen, och det tog en stund innan skomakaren och jag listat ut, att han höll på att prata om sin stamfader som föll vid Senlac.
   —Ett glas? sa skomakaren uppmuntrande, för i olyckan blir vi alla kamrater. Och slaktaren nickade dystert.
   —Den förbaskade valpen, sa han och tömde sitt krus.
   Nå, efter denna händelse höll jag öronen öppna, och det var samma historia runtom i byn. Det fanns knappt en enda ung man bland alla Fairfields spöken som inte raglade hem berusad frampå småtimmarna. Jag brukade vakna om nätterna och höra dem ta snedsteg förbi mitt hus, medan de skrålade oanständiga visor. Det värsta var, att vi inte lyckades hålla skandalen hemlig för oss själva, utan folk i Greenhill började tala om "supiga Fairfields" och lärde barnen att sjunga en nid visa om oss.
   I supiga Fairfield, i supiga Fairfield behövs inga smörgåsar alls, med rom till frukost, rom till middag, rom till kvällsvard man smörjer sin hals.
   Vi är kanske lättsinniga i vår by, men sånt där gillar vi inte.
   Naturligtvis kom vi snart på vart de unga lymlarna gick för att få sig en tår, och krögaren var fruktansvärt kränkt över att hans hyresgäst visat sig vara så usel, men hans hustru ville på inga villkor skiljas från broschen, för annars kunde ju krögaren med den ha underrättat kaptenen att han var uppsagd och genast måste ge sig iväg. Men allteftersom tiden gick blev tillståndet värre och värre, och hela dagarna kunde man se de fördärvade ynglingarna sova ruset av sig ute i markerna. Nästan varje eftermiddag brukade en spökkärra skaka ner till skeppet med en laddning rom, och fast de äldre spökena tycktes böjda för att strunta i kaptenens frikostighet, kunde de unga varken med lock eller pock hindras därifrån.
   Så en eftermiddag när jag tog min vanliga . lilla tupplur hörde jag en knackning på dörren, och utanför stod kyrkoherden och verkade mycket allvarlig, som en person som har ett uppdrag framför sig och inte helt och hållet uppskattar det.
   — Jag är på väg ner för att tala med kaptenen om all denna dryckenskap i byn, och jag skulle vilja, att ni följde med, sa han rent ut.
   Jag kan inte påstå, att jag hade någon särskild lust för ett sådant besök och jag försökte antyda för kyrkoherden, att när allt kom omkring så var det bara spöken, så vad betydde det egentligen.
   —Döda eller levande, så är jag ansvarig för deras goda uppförande, sa han, och jag ämnar göra min plikt och sätta punkt och slut på denna ständiga oordning. Och ni ska komma med mig, John Simmons. Och så skedde, för kyrkoherden är en man med stor övertalningsförmåga.
   Vi gick ner till skeppet och när vi närmade oss det kunde jag se kaptenen stå uppe på däck och hämta frisk luft. När han varsnade kyrkoherden tog han mycket artigt av sig hatten, och jag kan berätta för er, att det kändes som en lättnad, att han hade tillbörlig vördnad för prästdräkten. Kyrkoherden besvarade hälsningen och talade ut frimodigt nog.
   —Min herre, det skulle glädja mig att få ett par ord med er.

Spokskepp 2.png


   —Kom ombord min herre, kom ombord, sa kaptenen och av hans röst kunde jag gissa, att han visste i vad ärende vi infunnit oss. Kyrkoherden och jag klättrade upp för ett slags obekväm repstege och kaptenen förde oss till den stora hytten i skeppets akter, där burspråket fanns. Det var den underbaraste plats man någonsin kan se, helt fylld med guld- och silvertallrikar, svärd med juvelbesatta baljor, snidade trästolar och väldiga kistor som såg ut som om de skulle spricka av guineas. Även kyrkoherden var förbluffad, och han skakade inte alltför avböjande på huvudet när kaptenen tog ner några silverbägare och slog upp ett glas rom åt oss. Jag smakade på min, och jag har inget emot att medge att den fullständigt förändrade min syn på tillvaron. Det var minsann ingenting mittemellan med den rommen, och jag kände på mig att det varit löjligt förebrå pojkarna för att de druckit för mycket av en vätska som denna. Den tycktes fylla mina ådror med eld och sötma.
   Kyrkoherden lade fram förhållandena rakt på sak för kaptenen, men jag lyssnade inte mycket till vad han sa, jag var ivrigt upptagen med att smutta på min dryck och att titta genom fönstret på fiskarna som simmade fram och tillbaka över krögarens ägor. Just då tycktes det mig som den mest naturliga sak i världen, att de skulle vara där, fast jag efteråt inte alls kunde förstå, att just det bevisade att det var ett spökdskepp.
   Men till och med då tyckte jag att det var en smula konstigt, när jag såg en drunknad sjöman flyta förbi i den tunna luften med hår och skägg fullt av bubblor. Det var första gången jag hade sett något sådant i Fairfield.
   Hela tiden medan jag beskådade djupens under, berättade kyrkoherden för kapten Roberts, hurusom det varken var lugn eller ro i byn på grund av dryckenskapens förbannelse, och vilka dåliga exempel de yngre spökena utgjorde för sina äldre kolleger. Kaptenen lyssnade uppmärksamt och indflickade bara ett ord då och då, om att pojkar är pojkar och att unga män måste så sin vildhavre. Men när kyrkoherden hade slutat sin föreläsning, så fyllde han våra silverbägare och sade i högtidliga ordalag till kyrkoherden :
   — Jag är förtvivlad över att förorsaka bedkymmer där jag blivit så väl mottagen, och ni kan glädja er åt att jag sticker till havs i morgon natt. Och nu måste ni dricka en skål för en lycklig resa! Vi reste oss upp och utbringade en uppriktigt menad skål, och den ädla rommen flöt som het olja genom mina ådror.
   Därefter visade kaptenen några av de sevärdheter han hade samlat ihop från främmande trakter, och vi var storligen förvånade, fast jag efteråt inte riktigt kunde erinra mig vad det var. Och sedan fann jag mig själv promenerande vid kyrkoherdens sida genom rovlandet, och jag berättade för honom om djupens härligheter, som jag hade skådat genom skeppsrutan. Han vände sig häftigt mot mig.
   —Om jag vore ni, John Simmons, sa han, skulle jag gå raka vägen hem och lägga mig. Han har ett sätt att framställa förslag, vår kyrkoherde, som, det inte skulle falla någon vanlig människa in, och jag gjorde som han sagt åt mig.
   Ja, nästa dag började det blåsa upp, och det blåste hårdare och hårdare, tills jag vid åttatiden på kvällen hörde ett brak och tittade ut i trädgården. Jag är rädd att ni inte tror mig, det förefaller mig själv ganska tjockt, men för andra gången hade en vindstöt kastat halmtaket på svinstian in i änkans trädgård. Jag tyckte inte det var någon ide att vänta på vad änkan kunde ha att meddela om det, så jag tog vägen över allmänningen till Räven och Rönnbären, och blåsten var så stark att jag svävade fram på tå som en tös på en marknad. När jag nådde värdshuset måste krögaren hjälpa mig stänga dörren, det var precis som om ett dussin getter trängt på för att komma in från ovädret.
   —Det är en ordentlig storm, sa han och tappade upp öl. Jag hörde, att en skorsten dumpit per vid Dickory End.
   —Det är ändå lustigt, vad dessa sjöfarare vet om väder, svarade jag. När kapten nämnde, att han tänkte ge sig iväg i natt, så trodde jag att det skulle behövas en riktig pust för att kasta skeppet tillbaka i havet, men nu är det sannerligen mer än en pust.
   —Ack, ja, sa krögaren, i natt ger han sig säkert av och kom ihåg, att fast han har varit frikostig med hyra mot mig, så är ja säker på att det inte är någon förlust för byn. Jag håller inte styvt på herrskap som hämtar sina drycker från London i stället för att hjälpa traktens handlare att få sitt levebröd.
   —Men ni har aldrig haft någon rom som hans, sa jag för att få honom att yttra sig.
   Hans hals blev mörkröd ovanför kragen, och jag fruktade att jag gått för långt, men efter en stund återvann han andningsförmågan med en grymtning.
   —John Simmons, sa han, om ni har kommit hit i det här ovädret för att prata en massa strunt, så har ni gjort er utflykt i onödan.
   Nå, jag var naturligtvis tvungen att lugna ner honom genom att prisa hans rom sedan, gud förlåte mig, att jag svor på att den var bättre än kaptenens. För den rommens like har inga levande läppar smakat utom mina och kyrkoherdens. Men på något sätt lyckades jag i alla fall få krögaren på gott humör och strax var vi tvungna ta oss ett glas av det bästa för att pröva halten.
   —Överträffa det här, om du kan! skrek han och vi lyfte glasen till munnen, men bara för att hejda oss halvvägs och titta bestörta på varandra. För vinden som hade ylat utanför som en galen hund, hade plötsligt slagit om till något som var lika melodiöst som gosskören en julafton.
   —Det är då säkert att det inte är Mardtha, viskade krögaren. Martha var hans faster som bodde i våningen över.
   Vi gick till dörren, och vinden bröt upp den så att handtaget körde rakt i väggens murbruk. (Men vi tänkte inte på det just då, ty ovanför våra huvuden seglade behagfullt mellan de gungande stjärnorna skep-
   pet som hade tillbringat sommaren på krögarens åker. Skottgluggarna och burspråket brann av ljus och från däcket hördes sång och fiolspel.
   — Han har gett sig av, skrek krögaren över stormen, och han har tagit halva byn med sig! Jag förmådde bara nicka till svar, jag har inte lungor som blåsbälgar.
   På morgonen var vi i stånd att uppskatta vindstyrkan, och utom min svinstia hade tillräckligt mycket skadats i byn för att ge oss ordentlig sysselsättning. Barnen behövde inte bryta några grenar för eldningen den hösten, sedan vinden hade strött ut över skogen mer än vad de orkade bära hem. Många av våra spöken var spridda vitt omkring, men den här gången kom bara ett par tillbaka, alla de unga männen hade seglat iväg med kaptenen. Och inte bara spöken, för den stackars halvfnoskiga pojken saknades, och vi räknade ut att han hade stuckit med eller kanske mönstrat på som mässpojke utan att begripa bättre.
   Vilken veklagan bland spökflickorna och sånt knot från familjer, som hade förlorat en stamfar! Byn var alldeles bragt ur fattningen, och det lustiga var, att det var folk som hade beklagat sig värst över pojkspolingarna, som gjorde mest väsen nu, när de var borta. Jag hade ingen sympati för skomakaren eller slaktaren som rände omkring och talade om hur mycket de saknade sina pojkar, men det gjorde mig ledsen att höra de stackars ensamma flickorna kalla sina älskade vid namn i skymningen på allmänningen. Jag tyckte inte, att det var riktigt rättvist, att de skulle förlora sina män för andra gången efter att så meningslöst ha slutat leva för att bli förenade med dem.
   Dock inte ens ett andeväsen kan vara evigt sorgset, och efter några månader visste vi bestämt, att folket som seglat med skeppet aldrig mer skulle komma tillbaka.
   Och så en dag, jag vågar påstå att det kunde vara ett par år efteråt, när hela affären redan var glömd, vem kommer traskande längs landsvägen från Porthsmouth, om inte pojken som hade gett sig av med skeppet utan att vänta tills han var död och vorden spöke. Aldrig har man väl sett en sådan pojke. Han hade en stor rostig huggare som dinglade i en snodd vid midjan och han var tatuerad överallt i granna mönster, så att till och med hans ansikte såg ut som en flickas tygprover. Han hade en näsduk i handen full av utländska snäckor och en sorts gammalmodiga små mynt, som var mycket besynnerliga, och han vandrade fram till brunnen utanför sin mors hus och pumpade upp litet vatten åt sig som om han inte hade varit någon särskild stans.
   Det värsta var, att han hade återvänt lika enfaldig som när han for, och trots alla försök var det omöjligt att få något vettigt ur honom. Han pratade bara en massa smörja om kölhalning och plankgång och rödfärgade mördare, saker som en anständig sjöman inte borde veta någonting om, så det föreföll mig, som om kaptenen trots sitt fina sätt hade varit mer sjörövare än gentlemannaseglare. Men att få något förnuftigt ur den pojken var lika svårt som det är att plocka körsbär från en vildapel. En fånig historia som han ideligen tog om körde han med, och när man hörde honom kunde man tro, att det var det enda som hänt honom i hela hans liv.
   — Vi hade kastat ankar, brukade han säga, vid en ö som kallades Blomsterkorgen, och sjömännen hade fångat några papegojor och vi höll på med att lära dem svära. Upp och ner på däck, fram och tillbaka på däck, och språket de använde var förskräckligt. Sedan råkade vi se masterna på ett spanskt skepp utanför hamnen. Eftersom det befann sig utanför hamnen kastade vi papegojorna i sjön och seglade ut för att slåss. Och alla papegojorna drunknade i sjön och språket de använde var förskräckligt.
   Han var sådan den där pojken, bara fådnigt prat om papegojor, när vi frågade honom om striden. Och vi fick aldrig någon möjlighet att lära honom bättre, för två dagar efteråt stack han sin väg igen och har inte synts till sedan dess.

Spokskepp 3.png


   Ja, det var min historia, och jag försäkrar er, att sådant händer i Fairfield jämt och ständigt. Skeppet har aldrig kommit tillbaka, men allteftersom folk blir äldre så verkar det som om de skulle tro att det nån gång någon blåsig natt skall komma seglande högt över häckarna med alla de fördlorade spökena ombord. Om det kommer, så är det välkommet. Det finns en spökflicka som aldrig tröttnat på att tro att hennes pojke skall återvända. Varje natt kan man se henne ute på allmänningen, hur hon anstränger sina stackars ögon med att spana efter masttopparnas lanternor bland stjärnorna. En trofast flicka skulle man kunna kalla henne, och jag menar att det skulle vara rätt benämning.
   Krögarns åker blev inte ett dugg sämre efter besöket, men det påstås att sedan dess har rovorna som växer här haft smak av rom.

Ur "The GhostShip", London 1912. Översatt av Uno Florén. Ur All världens berättare nr 10, 1947. Illustrerad av Nils Stödberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki