FANDOM


Av Dan Simmons

Den dagen som Louis Steig fick samtalet från sin syster om att deras mor fått ett sammanbrott och tagits in på ett sjukhus i Denver med diagnosen cancer hoppade han omedelbart in i sin Camaro, körde mot Denver i full fart, sladdade på en bit blankis vid Boulder Turnpike och slog runt med bilen sju varv. När han togs in på sjukhuset var han i koma med skallbrott och allvarlig hjärnskakning. När han vaknade efter nio dagars medvetslöshet fick han veta att ett benfragment trängt in i främre delen av vänstra hjärnhalvan. Han fick tillbringa ytterligare arton dagar på sjukhuset — det var inte ens samma sjukhus som hans mor vårdades på — och när han skrevs ut hade han en huvudvärk som var värre än han någonsin hade kunnat föreställa sig. Han hade svårt att fästa blicken och läkarna berättade att det fanns en betydande risk för att han hade fått bestående hjärnskador. Dessutom fick han av sin syster veta att deras mor led av en obotlig cancer som befann sig i sista stadiet.
   Men det var ändå bara början.
   Det tog ytterligare tre dagar innan Louis kunde besöka sin mor. Huvudvärken var kvar och synen försämrad — ungefär som en TV-kanal som inte ställts in rätt — men de där anfallen med förblindande smärta och kräkningar som han inte kunde kontrollera hade försvunnit. Hans syster, Lee, körde och hans fästmö Debbie var också med under den fem mil långa bilresan från Boulder till sjukhuset i Denver.
   "Hon sover för det mesta men det är tack vare medicinerna", sa Lee. "De håller henne nersövd. Hon känner troligen inte igen dig även om hon är vaken."
   "Jag förstår", sa Louis.
   "Läkarna säger att hon måste ha känt den där klumpen ... förstått vad smärtan berodde på ... i åtminstone ett år. Om hon bara hade ... de kanske hade tvingats ta bort bröstet då också, båda troligen, med de hade kunnat ... " Lee tog ett djupt andetag. "Jag var med henne hela förmiddagen. Jag kan bara inte gå upp dit en gång till i dag, Louis. Jag hoppas du förstår."
   "Ja", sa Louis.
   "Vill du att jag följer med in?" frågade Debbie.
   "Nej", sa Louis.

* * *


Louis satt med moderns hand i sin i nästan en timmes tid. Det kändes som om den sovande kvinnan i sängen var en främling för honom. Även med hänsyn till hans nersatta syn verkade hon vara tjugo år äldre än den människa han hade känt. Huden var gråaktigt gulblek och ådrorna syntes tydligt på händerna som hade blåmärken efter kanylerna. Armarna verkade sakna muskler och hennes kropp såg hopsjunken och infallen ut i sjukhuslinnet. Det luktade illa om henne. Louis stannade trettio minuter längre än vad besökstiden tillät och gick först när det kändes som om hans huvudvärk skulle komma tillbaka med full kraft. Hans mor sov fortfarande. Louis tryckte den skrovliga handen, kysste modern på pannan och reste sig för att gå.
   Han var nästan ute ur rummet när han sneglade mot spegeln och såg en rörelse. Hans mor sov fortfarande men någon satt i stolen som Louis just rest sig från. Han snurrade runt.
   Stolen var tom.
   Louis huvudvärk blixtrade som om en glödgad stålvajer drogs fram och tillbaka bakom det vänstra ögat. Han vände åter blicken mot spegeln, men långsamt för att inte förvärra smärtan och yrseln. Bilden i spegeln var tydligare än hans syn hade varit på flera dagar.
   Någonting satt i stolen han nyss hade lämnat.
   Louis blinkade och flyttade sig närmare väggspegeln, han kisade något för att se tydligare. Gestalten på stolen var lite dimmig, en smula otydlig mot den skarpare bakgrunden, men det gick inte att förneka att där fanns något fast och verkligt. Först trodde Louis att det var ett barn — smalt och bräckligt, storleken påminde om en utmärglad tioårings — men sedan lutade han sig närmare spegeln, kisade genom huvudvärkens töcken, och alla tankar på barn jagades på flykten.
   Den lilla gestalten som lutade sig över hans mor hade ett stort rakat huvud liksom uppsatt på en smal hals med en ännu smalare kropp. Huden var vit — inte hudvit utan pappersvit, fiskmagevit — och armarna var långa benpipor hårt omslutna av skinn och senor. Händerna var bleka och enorma, fingrarna var minst femton centimeter långa, och medan Louis såg på sträcktes de ut över moderns sängkläder. När Louis kisade upptäckte han att huvudet inte var rakat utan helt enkelt hårlöst — han kunde se ådrorna genom den genomskinliga huden. Huvudformen var störande bred, kortskallig och så oproportionerlig i förhållande till kroppen att utseendet påminde honom om fotografier på embryon och foster. Som svar på hans tankegång började huvudet sakta vaja fram och tillbaka som om den långa smala halsen inte längre kunde hålla upp sin vikt. Louis kom att tänka på en orm som närmar sig offret.
   Louis förmådde bara stirra på konturerna av blek hud, vassa benknotor och blåmärkesfärgade skuggor. Han tänkte i förbigående på koncentrationslägerfångar som släpade sig fram, på veckogamla lik som flutit upp till ytan och som liknade uppblåsbara tingestar gjorda av ruttnande vitt gummi. Det här var värre.
   "Det" hade inga öron. Ett oregelbundet hål med rödaktiga hudflänsar öppnade sig direkt in i det vanskapta huvudet. Ögonen såg ut som blåtiror, insjunkna blåsvarta ögonhålor med ögonglober som såg ut som om man på skämt lagt dit två gula spelkulor. Inga ögonlock. Ögonen var uppenbarligen blinda.
   Louis tyckte sig se flera lager av grönstarraktigt strimmigt slem. Ändå tittade de hit och dit med snabba rörelser som om de såg. Ett rovdjurs snabba, lurande ögonrörelser, allt medan det stora huvudet lutade sig närmare den sovande moderns kropp. Louis insåg att varelsen på något sätt ändå kunde se.
   Louis virvlade runt, öppnade munnen för att skrika, tog två steg mot sängen och den plötsligt tomma stolen, stannade med nävarna knutna men fick inte fram ett ljud och vände sig åter mot spegeln.
   Varelsen hade ingen mun i egentlig mening, inga läppar. Men under den långa, tunna näsan sträckte sig kind- och käkbenen framåt under den vita huden och bildade en tratt. Ett långt, avsmalnande tryne av muskelvävnad och brosk som avslutades med en alldeles rund öppning som pulserade något när de blekrosa ringmusklerna längs innerkanten utvidgades eller drogs samman alltefter varelsens puls eller andetag. Louis vacklade och grep efter ryggen till en tom stol, slöt ögonen, försvagad av smärtan i huvudet och ett plötsligt illamående. Han var säker på att inget kunde vara mera vidrigt än det han just sett.
   Louis öppnade ögonen och begrep att han hade fel.
   Långsamt, nästan ömt, hade varelsen dragit ner den tunna filten och överlakanet som täckte modern. Nu sänkte den sitt vanskapta huvud mot moderns bröstkorg tills den avskyvärda snabeln bara var några centimeter från det urtvättade blåblommiga sjukhuslinnet. Något kom fram ur den hudkantade öppningen, något grågrönt maskliknande och fuktigt. Små köttliknande känselspröt kände sig för. Det stora vita huvudet böjde sig längre ner, brosk och muskler drogs samman och en drygt decimeterlång snigel trängde fram. Den vaggade lite fram och tillbaka där den hängde ovanför Louis mor.
   Louis kastade huvudet bakåt, och skriket trängde äntligen fram. Han försökte vända sig om, släppa dödmansgreppet om stolen och låta bli att titta mot spegeln, men kunde inte.
   Under snigelns känselspröt fanns ett ansikte som bara bestod av en mun, som matintaget på någon sorts djuphavsparasit.
   Munnen pulserade samtidigt som snigeln föll mjukt ner på moderns bröstkorg, rullade ihop sig, vred sig och grävde ner sig. In i modern. Föremålet lämnade inte efter sig något märke, inte ens ett hål i sjukhuslinnet. Louis kunde bara se hur huden darrade till lite grann när snigeln försvann in i moderns bröstkorg.
   Det vita huvudet på den barnliknande varelsen drogs tillbaka, de gula ögonen stirrade rakt mot Louis genom spegeln och sedan sänkte sig ansiktet åter mot moderns hud. En andra snigel visade sig, föll, grävde ner sig. Och en tredje.
   Louis skrek igen, lyckades bryta förlamningen, vände och sprang mot sängen med den tomma stolen, fäktade vilt genom luften, sparkade stolen mot ett hörn och rev lakan, filt och linne från modern.
   Två sjuksköterskor och ett biträde kom springande när de hörde Louis skrik. De störtade in i rummet och såg honom stå böjd över moderns nakna kropp och riva med naglarna i hennes ärrade och hopsjunkna bröstkorg där läkarna nyligen opererat bort båda brösten. Efter att ett ögonblick ha stått lamslagna av chock grep biträdet och ena sköterskan tag i Louis medan den andra sköterskan fyllde en spruta med något starkt lugnande. Men innan hon kunde sätta sprutan i Louis hade denne åter tittat mot spegeln, pekat mot en plats vid andra sidan sängen, skrikit en sista gång och svimmat.

* * *


"Det är fullständigt normalt", sa Lee nästa dag efter deras andra resa till sjukhuset i Boulder. "En fullständigt begriplig reaktion." "Ja", sa Louis. Han stod på golvet klädd i pyjamas medan hon vek tillbaka överlakanet på hans säng.
   "Dr Kirby säger att skador på den delen av hjärnan kan orsaka märkliga känslomässiga reaktioner", sa Debbie från sin plats vid fönstret. "Ungefär som den där, vad var det han hette nu igen . Reagans pressekreterare, som blev skjuten för några år sedan, men det går över, förstås."
   "Javisst", sa Louis medan han lade huvudet tillrätta på de högt staplade kuddarna. Det fanns en spegel på väggen mittemot. Hans blick lämnade den inte för ett ögonblick.
   "Mamma var vaken en stund i morse", sa Lee. "Riktigt vaken. Jag berättade för henne att du hade varit där för att träffa henne. Hon ... kommer inte ihåg ditt besök förstås. Hon vill träffa dig."
   "Kanske i morgon", sa Louis. I spegeln syntes alla tre. Bara de. Solljuset föll som ett gult band över Debbies röda hår och Lees arm. Örngotten bakom Louis huvud lyste vita.
   "I morgon", sa Lee. "Eller kanske i övermorgon. Just nu måste du ta en del av den där medicinen som dr Kirby gav dig och försöka sova lite. Vi kan åka och hälsa på mamma tillsammans när du känner dig bättre."
   "I morgon", sa Louis och slöt ögonen.
   Han stannade kvar i sängen i sex dagar, lämnade den bara för att gå på toaletten eller för att byta kanal på TV:n. Hans huvudvärk var konstant men gick att bemästra. Han såg inget ovanligt i spegeln. På den sjunde dagen gick han upp vid tiotiden på förmiddagen, duschade länge, tog på sig sina ljusbruna fritidsbyxor, en vit skjorta och en blå blazer. Han tänkte just säga till Lee att han nu var redo att besöka sjukhuset när systern kom in i rummet med röda ögon.
   "De ringde just", sa hon. "Mamma dog för cirka tjugo minuter sedan."

* * *


Begravningskapellet låg ungefär två kvarter från huset där hans mor hade bott. Louis hade växt upp där sedan de flyttat från Des Moines när han var tio, bara en bit från Capitol Hill-området där de gamla tegelhusen alltmer förvandlades till nergångna hyreshus och där spansktalande ungdomsgäng härskade nattetid.
   I enlighet med moderns önskan skulle det hållas en mottagning på kvällen för att vänner från Denver skulle kunna ta farväl innan kistan flögs tillbaka till Des Moines dagen därpå för jord fästning i S:t Marykyrkan och gravsättning på den lilla stadskyrkogården där Louis far var begraven. Den öppna kistan påminde Louis om något slags ålderdomligt barbari. Han höll sig så långt borta från den som möjligt, välkomnade folk vid dörren och vände sig bara då och då mot kistan där han kunde urskilja moderns näsa, de knäppta händerna och de rougade kinderna.
   Ett sextiotal människor kom under den två timmar långa prövningen, de flesta av dem i sjuttioårsåldern — samma ålder som hans mor. Det var folk från kvarteret som han inte träffat på femton år. Och så var det nya vänner som hon lärt känna genom bingospel eller på pensionärscentret. Flera av Louis vänner från Boulder tittade in, däribland två medlemmar från hans bergsklättrarklubb i Colorado och två kolleger från fysiklabbet på Columbia University. Debbie stod vid hans sida hela tiden och tittade uppmärksamt på hans bleka, svettiga ansikte medan hon då och då tryckte hans hand när hon såg att huvudvärken sköljde över honom.
   Mottagningen var nästan över när han plötsligt kände att han inte stod ut. "Har du en dosa?" frågade han Debbie.
   "En vad då?"
   "En dosa", sa han. "Du vet en sån där puderdosa med spegel."
   Debbie skakade på huvudet. "Louis, du har väl aldrig någonsin sett mig med en sån?" Hon rörde runt i handväskan. "Vänta ett slag. Jag har en liten fickspegel som jag använder för att kolla min .. . "
   "Ge hit den", sa Louis: Han lyfte upp den lilla rektangulära spegeln med plastklädd baksida och vände sig mot utgången för att få bättre sikt bakåt.
   Det fanns ett tiotal sörjande kvar i lokalen. De talade dämpat i den svaga belysningen och den blomdoftande stillheten. Någon skrattade i tamburen utanför men sänkte sedan rösten. Lee stod bredvid kistan i en svart klänning som uppslukade ljuset och talade tyst med gamla mrs Narmoth från andra sidan gatan.
   Det fanns mellan tjugo och trettio andra små figurer i rummet och de flyttade sig som bleka skuggor mellan fällstolsraderna och de mörkklädda sörjande. De rörde sig långsamt och försiktigt. Det såg ut som om de försökte hålla balansen med de alldeles för stora huvudena i en trevande dans. Var och en av de barnliknande varelserna väntade på sin tur att närma sig kistan. När de nått fram böjde de sig framåt. Den bleka kroppen och det skalliga huvudet avtecknade en mjuk skugga som skimrade i grågrönt. Var och en stannade en kort stund vid kistan och sänkte därefter huvudet långsamt, nästan vördnadsfullt.
   Louis kippade efter andan och händerna skakade så mycket att spegelbilden blev otydlig och vibrerade. Han kom att tänka på raden av gratulanter vid hans egen konfirmation . . . och på djur vid en matho.
   "Louis, vad är det?" frågade Debbie.
   Han skakade av sig hennes hand, vände och sprang mot kistan, trängde sig fram bland de sörjande och kände kalla ilningar i magen medan han undrade om han passerade rätt igenom de vita varelserna.
   "Vad står på?" frågade Lee med ett oroat ansiktsuttryck och tog honom i armen.
   Louis skakade av sig henne och tittade ner i kistan. Endast den främre delen av kistlocket var avlyft. Hans mor låg där i sin finaste blå klänning och sminkningen tycktes ha återgett hennes härjade ansikte en del av vad det en gång varit. Hennes radband syntes mellan de knäppta fingrarna. Stoppningen under henne var av ljusbrunt silke och såg mycket mjuk ut. Louis lyfte spegeln. Sedan höll han sig mycket hårt i ena kistkanten, som om den varit relingen på ett fartyg i storm och han höll på att spolas överbord.
   Det fanns flera hundra av de där snigelliknande varelserna i kistan. De flöt omkring och fyllde den till brädden. De var mer vita än grågröna nu och mycket, mycket större, en del av dem lika tjocka som Louis underarm. Många var närmare fyra decimeter långa. Antennerna hade dragit sig samman och öppningarna hade vidgats till mycket små gula ögon. Nejonögonmunnarna hade nu fått en tydligt avsmalnande form.
   Medan Louis tittade närmade sig en av de bleka, barnliknande varelserna kistan på hans högra sida, lade sina långa vita fingrar mindre än två decimeter från Louis hand och böjde ner ansiktet som för att dricka.
   Louis såg hur varelsen sög i sig fyra av de långa bleka sniglarna samtidigt som ansiktet drogs samman och utvidgades nästan på ett erotiskt sätt när den absorberade den mjukglatta måltiden. De gula ögonen blinkade inte ens. Andra varelser närmade sig kistan för att ta del i nattvarden. Louis sänkte spegelvinkeln och såg ytterligare två sniglar strömma ut ur modern. De flöt genom det blå tyget rätt in i den skummande massan av sina likar. Louis flyttade spegeln, tittade bakom sig och såg omkring sex bleka varelser stå där som om de tålmodigt väntade på att han skulle flytta på sig. Deras kroppar var bleka och könlösa med otydliga konturer. Fingrarna var extremt långa och såg mycket vassa ut. Ögonen var hungriga.
   Louis skrek inte. Han sprang inte sin väg. Försiktigt höll han handen för spegeln, släppte sitt fasta grepp om kistkanten och promenerade långsamt därifrån. Bort från kistan. Bort från Lees och Debbies rop och frågor. Bort från begravningskapellet.
   Han befann sig timmar och kilometrar därifrån i ett okänt område bebyggt med lagerlokaler och fabriker när han stannade i ljusskenet från en gatlykta, höll spegeln högt och snurrade ett helt varv för att förvissa sig om att inget och ingen fanns inom synhåll. Sedan kröp han ihop vid lyktstolpen och höll sig om knäna medan han vaggade fram och tillbaka och jämrade sig.

* * *


"Jag tror att det är cancervampyrer", sa Louis till psykiatern. Genom fönsterluckorna såg Louis en glimt av Flatirons skifferklippor. "De lägger de där tumörsniglarna som sedan håller sig kvar och häckar inuti människorna. Vad vi kallar tumörer kanske är ett slags ägg. Senare tar cancervampyrerna tillbaka dem."
   Psykiatern nickade, tryckte ner tobaken i pipan och tände en tändsticka till. "Kan ni kanske ge mig lite mera . .. ja ... detaljer ... om de där synerna ni har?" Han puffade intensivt på pipan.
   Louis skakade på huvudet men slutade plötsligt när huvudvärken sköljde över honom. "Jag har tänkt igenom det här under de gångna veckorna", sa han. "Ta det här med att det inte går att hitta någon känd person längre tillbaka än för hundra år sedan som dött av cancer. Försök själv."
   Läkaren sög på pipan. Skrivbordet stod framför fönstren och hans ansikte låg i skugga och lystes bara upp då och då när han tände pipan. "Jag kan inte komma på någon just nu", sa han, "men det måste finnas många."
   "Precis", sa Louis med en röst som var mer upphetsad än han hade avsett. "Det är ju så att vi nu för tiden väntar oss att folk ska dö i cancer. En på sex. Eller kanske är det en på fyra. Jag kan ju bara se till mig själv. Jag känner inte en enda av dem som dog i Vietnam, men alla känner någon — vanligtvis någon anhörig som dött i cancer. Tänk på alla filmstjärnor och politiker. Det finns ju överallt. Det är vår tids pest."
   Läkaren nickade och försökte undvika mästrande tonfall i rösten. "Jag förstår vad ni menar", sa han. "Men bara för att modern diagnostik inte fanns på den tiden behöver det inte betyda att folk inte dog i cancer under tidigare århundraden. Dessutom har forskningen visat att modern teknik, miljöförstöring, livsmedelstillsatser och så vidare har ökat risken att komma i kontakt med cancerogena ämnen som . . . "
   "Javisst", sa Louis med ett skratt, "cancerogena ämnen. Förr trodde jag det. Men för helvete, doktorn, har ni någonsin läst igenom medicinalstyrelsens och amerikanska cancersamfundets officiella listor över cancerogena ämnen? Det är ju allt man äter, andas in, har på sig, rör vid eller roar sig med. Det är ju allting. Det är ju samma sak som att säga att de inte vet. Tro mig, jag har läst all den där smörjan, de vet inte ens vad som får en tumör att växa."
   Läkaren lade fingertopparna mot varandra. "Men det tror ni att ni vet, mr Steig?"
   Louis tog fram en av sina speglar från bröstfickan och vred på huvudet i snabba halvcirklar. Rummet verkade tomt. "Cancervampyrer", sa han. "Jag vet inte hur länge de har funnits. Kanske var det något vi gjorde under detta århundrade som lät dem komma igenom ... något slags port eller någonting. Jag vet inte."
   "Från en annan dimension?" frågade läkaren i vanlig samtalston. Lukten från hans piptobak påminde svagt om tallskog i sommarväder.
   "Kanske det", sa Louis och ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Men de finns i alla fall här och de har fullt upp med att äta . . och föröka sig ... "
   "Varför tror ni att ni är den ende som tillåts se dem?" frågade läkaren med glättig röst.
   Louis kände att han höll på att bli arg. "För helvete, jag vet inte om jag är den ende som kan se dem. Jag vet bara att något hände efter min olycka "
   "Skulle det inte kunna vara . .. lika troligt", föreslog läkaren, "att skadan på ert skallben kan ha orsakat en del mycket realistiska hallucinationer? Ni medger ju att er syn har påverkats på något sätt." Han tog pipan ur munnen, gjorde en grimas och famlade efter tändstickorna.
   Louis grep tag i stolskarmarna och kände hur hans ilska kom och gick i takt med huvudvärkens smärtvågor. "Jag har varit tillbaka på sjukhuset", sa han. "De kan inte hitta något tecken på bestående skada. Min synskärpa är lite konstig — men det är bara för att jag kan se mera nu. Jag menar, flera färger och så. Det är nästan som om jag kunde se radiovågor."
   "Låt oss anta att ni har kraften att se dessa ... cancervampyrer", sa läkaren. Tobaken glödde efter tredje halsblosset. Rummet luktade solvarma tallbarr. "Betyder det att ni också har förmågan att kontrollera dem?"
   Louis strök med handen över ögonbrynen och försökte gnida bort smärtan.
   "Jag vet inte."
   "Förlåt, mr Steig, jag hörde inte ... "
   "Jag vet inte", skrek Louis. "Jag har inte försökt att röra vid någon av dem. Jag menar, jag vet inte om ... jag är rädd för att den skulle kunna . .. förstår ni, hittills har varelserna ... cancervampyrerna . .. de har ignorerat mig, men . "
   "Om ni kan se dem", sa läkaren, "måste inte det betyda att de kan se er?"
   Louis reste på sig, gick fram till fönstret och slog upp fönsterluckorna så att rummet lystes upp av kvällssolen. "Jag tror att de ser vad de vill se", sa Louis och stirrade ut mot bergen bortom staden samtidigt som han lekte med sin fickspegel. "Kanske är vi bara oformliga konturer för dem. De hittar oss ändå när det är dags att lägga ägg."
   Läkaren kisade i det plötsliga solljuset, tog pipan ur munnen och log. "Ni talar om ägg", sa han, "men det ni beskrev handlade mera om matvanor. Betyder den skillnaden, och det faktum att . . . synen . . . dök upp för första gången när er mor höll på att dö, något djupare för er? Vi söker ju alla efter möjligheter att kontrollera saker som vi inte har någon makt över — saker som vi tycker är för svåra att acceptera. Särskilt när det gäller ens egen mor."
   "Hör på", suckade Louis. "Jag vill inte lyssna på något freudianskt skitsnack. Jag gick med att komma hit i dag för att Deb tjatat på mig i veckor men . "
   Louis avbröt sig, lyfte spegeln och stirrade.
   Läkaren sneglade på honom medan han kratsade ur pipan. Munnen var något öppen och visade vita tänder, friskt tandkött och skymten av tungan som var krökt av koncentration. Underifrån och rakt genom tungan stack först de köttiga antennerna, sedan den grågröna kroppen av en tumörsnigel fram, en snigel som inte var mer än några centimeter lång. Den flyttade sig högre upp på läkarens käke och gled utan ansträngning ut och in genom skinn och muskler i mannens kind, lika lätt som en mask i en komposthög. Djupare ner i de skuggade delarna av läkarens mun rörde sig något som var större.
   "Det kan ju inte skada att tala om det", sa läkaren. "Det är ju trots allt det jag är till för."
   Louis nickade, stoppade ner spegeln och gick mot dörren utan att se sig om.

* * *


Louis upptäckte att det var lätt att köpa billiga speglar. De fanns med eller utan ram och han hittade dem i möbelbutiker och hos skrothandlare, second hand-butiker, i järnhandeln, porslinsaffärer och till och med på trottoarerna där folk ställt ut skräp att kastas. Det tog Louis mindre än en vecka att fylla sin lilla lägenhet med speglar.
   Sovrummet var bäst skyddat. Förutom de tjugotre speglarna i olika storlekar som han hängde upp på väggarna lät han täcka hela taket med speglar. Han satte dit dem själv, tryckte fast dem i klistret och kände sig lite mera säker för varje spegelfyrkant han fick upp.
   Louis låg på sin säng en lördagseftermiddag i maj och stirrade på spegelbilderna av sig själv. Han tänkte på samtalet han just hade haft med systern, när Debbie ringde. Hon ville komma hem till honom men han föreslog att de skulle träffas på Pearl Street Mall i stället.
   På bussen fanns det tre passagerare och två av dem. En fanns längst bak i bussen när Louis steg på, ytterligare en steg in genom de stängda dörrarna när bussen stannade vid rött ljus. Första gången han hade sett en av cancervampyrerna gå rätt igenom ett fast föremål kände sig Louis delvis lättad, som om något så substanslöst inte kunde vara ett allvarligt hot. Nu kände han det inte så längre. De flöt inte genom väggar på det där fina lätta sättet som ett spöke. Louis såg på medan det hårlösa huvudet och de markerade axlarna på varelsen liksom kämpade för att tränga igenom de stängda bussdörrarna, vickade fram och tillbaka som någon som försöker tränga igenom ett tjockt lager cellofan. Eller som något otäckt nyfött odjur som tuggade sig genom fosterhinnorna.
   Louis drog ner ytterligare en av de små speglarna han hade satt fast med ståltråd vid kanten på sin panamahatt och såg hur den andra cancervampyren anslöt sig till den första och hur de närmade sig den gamla damen som satt med sina kassar två bänkar bakom honom. Hon satt käpprak på sätet med händerna i knät och stirrade rakt framför sig. Hon blinkade inte ens när en av cancervampyrerna lyfte sitt skrynkliga snabelliknande tryne mot hennes hals med en rörelse som var lika intim och öm som en älskares första kyss. För första gången såg Louis nu att kanten på varelsens snabelmun hade en ring av blått brosk som såg lika vass ut som ett rakblad. Han såg en skymt av något grågrönt som flöt ner i vecken på den gamla kvinnans hals. Den andra cancervampyren sänkte sitt tunga huvud mot hennes mage, som ett trött barn som bestämt sig för att vila i sin mammas knä.
   Louis reste sig, drog i snodden och klev av fem kvarter tidigare än han hade tänkt sig.

* * *


Få platser i USA var bättre exempel på hälsa och välstånd än de tre kvarteren längs Pearl Street Mall i Boulder. Friska västliga fläktar från de tallbevuxna kullarna några hundra meter bort svepte ner längs promenadstråken där turister flanerade, människor botaniserade bland varuutbudet och invånarna strosade omkring. Genomsnittsmänniskan här var under 35, brunbränd och spänstig och tillräckligt förmögen för att klä sig i blekta, förtvättade och skrynklade kläder. Unga män i bara shorts och tröja joggade längs vägen och kastade då och då en blick på klockan eller på den egna kroppen. De unga kvinnorna var nästan alla slanka, saknade bh och log med bländvita tänder. De satt på gräsbevuxna kullar eller på bänkar med benen manligt utslängda i en pose å la Vogue. Här fanns ungdomar som såg ut som hälsan själv, med stubbat färgat hår i ohälsosamma kulörer. De slickade på lyxglassar, tvådollars pinnglassar eller tredollars strutar. Vårsolen sken på stenlagda promenadvägar och blomstersängar lovade en ändlös sommar.
   "Hör på mig nu", sa Louis, när han och Debbie satt bredvid Freddies korvstånd och tittade på människorna som drev förbi, "mitt sätt att se är bara alltför jävligt för att man ska kunna acceptera det. Kanske skulle alla kunna se eländet om de ville, men de vägrar att göra det."
   Han drog ner två speglar och vred på huvudet. Han hade prövat solglasögon med spegelglas men det hade inte fungerat, bara bilder i riktiga speglar fick honom att se. Nu hade han sex speglar fastmonterade i hatten och fler i fickorna.
   "Louis, jag förstår helt enkelt inte. " sa Debbie.
   "Jag menar allvar", avbröt Louis. "Vi är precis som människorna som bodde i Dachau och Auschwitz. Vi ser inhägnaderna, ser de fullastade tågen med sina boskapsvagnar dagligen passera, känner röklukten från ugnarna ... och låtsas som om det inte hade hänt. Vi låter de här varelserna ta alla andra bara vi inte själva drabbas. Där borta! Ser du den kraftigt byggde mannen vid bokhandeln?"
   "Ja?" Debbie var nära att brista i gråt.
   "Vänta!" sa Louis. Han tog fram sin stora fickspegel och vinklade den.
   Mannen var klädd i bruna fritidsbyxor och en löst hängande Hawaiiskjorta, som inte kunde dölja hans fetma. Han smuttade på en dryck i röd plastmugg och läste ett hopvikt exemplar av Boulder Daily Camera. Fyra suddiga figurer i barnstorlek hade skockat sig omkring honom. En greppade med sina långa fingrar om mannens hals och segade sig upp längs hans mage och arm.
   "Vänta!" upprepade Louis, lämnade Debbie och rusade i sidled för att hålla gruppen fångad i spegeln. De tittade inte ens upp när Louis var på en armlängds avstånd. En av dem sköt upp sin snabelliknande mun mot mannens ansikte.
   "Vänta!" skrek Louis och slog till med huvudet bortvänt. Han såg hur knytnäven gick tvärs igenom den bleka ryggen på den klängande varelsen.
   Han märkte svagt något geléartat, en förlamande kyla i näven och armen. Louis stirrade in i sin spegel.
   Alla fyra cancervampyrerna vred på huvudena och deras blinda gula ögon fästes på Louis. Han snyftade till och slog till igen, kände hur knytnäven gick rakt igenom utan att lämna några spår och studsa till lite lätt mot den fete mannens bröst. Två av de vita figurerna svängde sakta mot Louis.
   "Vad fan nu då!" skrek den fete mannen och slog till Louis arm.
   Spegeln for ur hans vänstra hand och krossades mot stenbeläggningen.
   "Herregud!" viskade Louis och drog sig baklänges. "Herregud!" Han vände sig om och sprang, fick tag i en av hattens speglar, men han såg ingenting annat än den dansande, svängande ramen. Han grep tag i Debbies handled och ryckte upp henne från bänken. "Spring!"
   Och de sprang sin väg.

* * *


Louis vaknade strax efter klockan två på natten och kände sig förvirrad och bedövad. Han trevade efter Debbie, men kom ihåg att han hade återvänt till sin egen lägenhet sedan de hade älskat. Han låg i mörkret och funderade på vad det var som hade väckt honom.
   Nattlampan hade slocknat.
   Isande skräck grep tag i honom, han svor till och rullade runt för att nå bordslampan bredvid sängen. Han blinkade till i det plötsliga ljuset och såg de lite suddiga bilderna av sig själv blicka tillbaka från taket, väggarna och dörren.
   Något rörde sig i rummet.
   Ett blekt ansikte med gula ögon trängde sig igenom dörren med spegeln.
   Efter följde fingrarna som fick grepp om dörrkarmen och drog igenom kroppen, som en bergsklättrare när den tar sig över ett utskjutande parti. Ett annat ansikte dök plötsligt upp till höger om sängen, snabbt som när någon hoppar ut ur ens garderob mitt i natten. Varelsen stack fram armen mot överkastet som låg hopvikt vid fotändan.
   "Åh!" flämtade Louis och rullade ur sängen. Bortsett från garderoben fanns det bara en enda dörr i rummet och den var stängd och låst. Han sneglade upp mot speglarna i taket, såg hur den första vita skepnaden lösgjorde sig från dörren med spegeln och ställde sig mellan honom och dörren. Han stirrade upp mot sin spegelbild, såg sig själv ligga på rygg i pyjamas på den bruna mattan och märkte storögt hur något vitt krusade mattan och tog sig igenom den, inte ens en meter från honom: en bred båge av dött maskkött följdes av ännu en vit oval, ryggen och huvudet flöt upp genom golvet, som en simmare som ställer sig på knä i meterdjupt vatten. Ögonhålorna var så nära att de var inom räckhåll för Louis, han behövde bara sträcka ut armen. Lukten av gammalt kadaver strömmade ut från varelsens skarpeggade, cirkelliknande mun.
   Louis rullade bakåt i sidled och reste sig hastigt, tog en tung stol som stod bredvid sängen, krossade fönsterrutan med den och slängde sedan i väg den bakom sig. En repstege vid sängens fotända hade lämnats kvar av en brandnojig rumskompis, som vägrat bo på tredje våningen utan någon brandstege.
   Louis tittade upp, såg vita händer uppenbara sig, kastade repstegen ut genom fönstret och följde själv efter. Han skrapade knogar och knän mot tegelfasaden när han kravlade sig ner.
   Han tittade uppåt hela tiden, men eftersom det inte fanns några speglar som kunde reflektera något i den kyliga, mörka vårnatten hade han ingen aning om huruvida någon följde efter honom.

* * *


De gav sig i väg i Debbies bil, västerut längs den djupa dalgången i riktning mot bergen. Louis hade på sig ett par gamla jeans, en grön tröja och färgfläckade gympaskor, som han hade lämnat kvar hos Debbie när han hade hjälpt henne måla hennes nya våning i januari. Hon ägde bara en enda löstagbar spegel — den hängde ovanför den öppna spisen, mätte trettio gånger femtio centimeter och var infattad i en antik ram — och Louis hade ryckt den från väggen och tagit den med sig. Han hade använt den för att undersöka varje millimeter av bilen innan han tillät Debbie att kliva in.
   "Vart ska vi?" frågade Debbie när de svängde söderut, bort från Nederland och upp på Peak to Peak Highway. På höger sida om dem glödde Continental Divide i det bleka månljuset. Bilens strålkastare lyste upp stråken av snö och tallarna som kantade vägen som en vägg. Den smala vägen vindlade sig uppåt.
   "Till Lees stuga", sa Louis. "Väster om den gamla Rollins Pass-vägen."
   "Jag känner till stugan", svarade Debbie. "Är Lee där?"
   "Hon är kvar i Des Moines", sa han. Han blinkade frenetiskt för att hejda tårarna. "Hon ringde före dej i eftermiddags. Hon hade hittat en .. . knöl. Hon gick till en läkare där men ska flyga tillbaka hit för att ta ett vävnadsprov."
   "Louis, jag är . ", började Debbie.
   "Sväng här!" sa Louis.
   De körde de sista tre kilometrarna under tystnad.

* * *


Stugan hade en liten generator som försåg lampor och kylskåp med el, men Louis tyckte inte att det var värt besväret att fylla på den och köra i gång den ute i mörkret på baksidan. Han sa till Debbie att stanna i bilen medan han tog med sig spegeln in, fattade två av de stora stearinljusen som Lee hade på spiselkransen och gick genom stugans tre små rum med spegeln som reflekterade de fladdrande ljuslågorna och hans eget bleka ansikte och stirrande blick. Han ropade in Debbie när han hade tänt en brasa och dragit ut bäddsoffan i vardagsrummet.
   I det dansande ljuset från brasan och stearinljusen såg Debbies hår osannolikt rött ut. Hennes ögon var trötta.
   "Om bara några timmar är det morgon", sa Louis. "När vi vaknar åker jag till Nederland och handlar."
   Debbie rörde vid hans arm. "Louis, kan du tala om för mej vad det är som pågår?"
   "Vänta lite, vänta lite!" sa han och stirrade in mot rummets mörka hörn. "Det är en sak till. Klä av dej!"
   "Louis . "
   "Klä av dej!" Louis hade redan börjat slita av sig sin skjorta och sina byxor. När de båda hade klätt av sig lutade Louis spegeln mot en stol och såg till att de båda ställde sig framför den och sakta vred sig runt. Till slut var han nöjd, föll ner på knä och tittade upp på Debbie. Hon stod alldeles orörlig, brasans sken kastade skuggor på hennes vita bröst och det röda pubeshårets mjuka V-form. Fräknarna på hennes skuldror och bröstens ovansidor tycktes glöda.
   "Herregud!" sa Louis och gömde ansiktet i händerna. "Herregud, Deb, du tror väl att jag är skvatt galen."
   Hon kröp tätt intill honom och lät fingrarna löpa längs hans rygg. "Jag vet inte vad det är som händer", viskade hon, "men jag vet att jag älskar dej."
   "Jag ska berätta för dej . " sa Louis och kände ett fruktansvärt tryck över bröstet som hotade att övergå i häftiga snyftningar.
   "I morgon bitti", viskade Debbie ömt och kysste honom varligt på kinden.
   De älskade sakta, allvarligt. Tiden saktades av liksom deras känslor och blev på något sätt märkligt utdragna av den sena timmen, den främmande platsen och av att rädslan mattats. När deras rörelser stegrades viskade Louis: "Vänta lite!" och lade sig på sidan, lät först handen och sedan tungan glida in under hennes bröst, slickade bröstvårtorna tills de åter styvnade, kysste magens kurva, särade på hennes ben och lät ansikte och kropp glida neråt.
   Louis blundade och låtsades vara en kattunge som lapade mjölk. Han kände smaken av saltmättat hav när Debbie mjuknade och öppnade sig ytterligare för honom. Med handflatan smekte han hennes lårs känsliga insidor, och hennes andhämtning blev snabbare och hon gav ifrån sig mjuka, njutningsfyllda små Hämtningar.
   Ett plötsligt väsande ljud hördes och ljuset flämtade till.
   Louis vände sig, gled av sängens fotända och ner med ett knä på golvet. Han kände hjärtat banka. Nakenheten gjorde honom extra sårbar och spänd. Sedan öppnade han ögonen och brast i skratt.
   "Vad är det?" viskade Debbie utan att röra sig.
   "Bara ljuset som jag hade ställt på golvet", viskade han till svar. "Det håller på att drunkna i sitt eget stearin. Jag blåser ut det."
   Han böjde sig över det och gjorde så, samtidigt som han på väg tillbaka till sängen kastade en blick i spegeln, som han ställt på stolen.
   Eldens sken spelade över de två älskande och visade Louis rodnande ansikte och Debbies vita lår, både han och hon glänste av svett och fukt framkallad av kärleksakten. Från denna vinkel lyste brasans dansande sken upp hennes triangel av kopparrött pubeshår och blygdläpparnas rosa ovaler med en klarhet som utstrålade en renhet som hindrade bilden från att bli pornografisk. Louis kände kärleken svepa över sig och han översköljdes av en svällande sexuell lust.
   Just som han skulle sänka ner sitt huvud igen såg han i ena ögonvrån rörelsen i spegeln, en skymt av något glansigt grågrönt mellan rosa läppar. Bara någon centimeter lång. Utan att låta sig störas av det svaga ljuset sköt de två antennerna sakta upp och vred och vände på sig som om de smakade på luften.

* * *


"Jag visste inte att du var så intresserad av tumörsjukdomar", sa dr Philip Collins. Han flinade mot Louis där han satt bakom sitt belamrade skrivbord. "Jag trodde att du sällan tog dej utanför fysiklabbet."
   Louis stirrade på sin gamle klasskamrat. Han var alldeles för trött för att orka med att retas. Han hade inte sovit på 52 timmar och det kändes som om han hade grus och trasigt glas i ögonen.
   "Jag måste få se hur strålbehandlingen fungerar", sa han.
   Collins trummade med sina välansade naglar mot skrivbordet. "Men Louis, vi kan inte ordna guidade turer genom våra behandlingsrum varje gång någon visar intresse för det."
   Louis ansträngde sig för att hålla rösten stadig. "Hör på, Philip. Min mamma dog i cancer för några veckor sedan. Min syster har genomgått en biopsi som visade att hon har en elakartad cancer. Min fästmö skrevs in på Boulders sjukhus för några timmar sedan med livmoderhalscancer, och de är ganska säkra på att den spridit sig till livmodern. Vill du låta mej få vara med och studera behandlingen eller inte?"
   "Herregud!" sa Collins. Han kastade en blick på klockan. "Du kan följa med mej nu, Louis. Mr Taylor ska få sin behandling om tjugo minuter."
   Mannen var 47 år men såg 30 år äldre ut. Hans ögon var insjunkna och rödsprängda. Huden hade i lysrörens sken ett gulaktigt utseende. Håret hade fallit av och under skinnet hade spruckna blodkärl bildat blånader.
   De stod bakom en skyddslinje och tittade genom tjocka glasdörrar. "Medicinringen är en viktig del av behandlingen. Den både förstärker och kompletterar strålningen", sa Collins.
   "Dödar strålningen cancern?" frågade Louis.
   "Ibland", sa Collins. "Men olyckligtvis dödar den också friska celler och inte bara dem som löpt amok."
   Louis nickade och lyfte upp sin handspegel. När apparaten sattes i gång gav han ifrån sig ett litet ofrivilligt ljud. Ett strålande violett sken från röntgenmaskinens spets fyllde plötsligt rummet. Louis tyckte att det glödande skenet påminde honom om insektsfångare i trädgårdar när de kastade i väg sina ljuskaskader med snabbare frekvens än ögat kunde uppfatta. Men det här ljuset var tusen gånger starkare.
   Tumörsniglarna kom ut. De gled ut ur mr Taylors skalle, kastade våldsamt antennerna av och an och drogs mot det starka ljuset. De hoppade mot apparatens lins ett par decimeter upp, halkade på den glatta metallen, en del ramlade ner på golvet, tog sig upp på bordet igen och in i mannens kropp bara för att sekunden senare komma tillbaka ut ur hans huvud och göra ett nytt hopp.
   De som nådde själva källan till röntgenstrålarna föll döda ner på golvet, de andra återvände till kroppens mörker när strålarnas ljus släcktes.
   "Hoppas du har fått någon uppfattning om hur behandlingen fungerar", sa Collins. "Det är lätt att gripas av vanmakt eftersom vi inte riktigt vet varför vi får de resultat vi får, men vi gör framsteg hela tiden."
   Louis blinkade till. Mr Taylor hade försvunnit. Så också det violetta skenet från röntgenstrålarna. "Ja", sa han. "Det har varit till stor hjälp för mej."

* * *


Två nätter senare satt Louis bredvid sin sovande syster i sjukhusrummets halvmörker. Den andra sängen i rummet stod tom. Louis hade smugit sig in mitt i natten. Det enda ljud som hördes var suset från ventilationssystemet och då och då gnisslet från gummisulor ute i korridoren. Louis sträckte ut sin hand — han hade handskar på sig — och rörde vid sin systers handled vid sjukhusets gröna ID-armband. "Jag trodde att det skulle vara enklare, syrran", viskade han. "Kommer du ihåg filmerna vi såg när vi var små? James Arness i The Thing. Bara man vet vad som dödar kan man ta itu med det." Louis kände hur kväljningarna svepte över honom igen, böjde ner huvudet och tog några djupa andetag. Han sträckte på sig och lyfte handen för att torka kallsvetten ur pannan, men rynkade den när han kände handskens tjocka läder nudda huden. Han tog tag i Lees handled igen. "Livet är inte så enkelt, syrran. Jag har arbetat nätterna igenom i Macs högspänningslabb vid universitetet. Det var lätt gjort att bestråla saker med röntgenlasern som Mac hade kopplat ihop för att visa studenterna effekterna av joniserande strålning."
   Lee rörde sig och jämrade sig i sömnen. Någonstans hördes en klocka ringa svagt tre gånger och tystnade sedan. Louis hörde två avdelningssköterskor samtala dämpat när de gick till personalrummet för två-rasten. Louis lade sin behandskade hand bredvid Lees handled utan att röra den.
   "Herregud, Lee!" viskade han. "Jag kan se hela förbannade spektrat under 100 ångström. Men det kan de också. Jag räknade med att cancervampyrerna skulle dras till ämnen som jag bestrålade på samma sätt som tumörsniglarna. Jag kom hit i går natt, till avdelningen, för att kolla. De dras dit, syrran, men strålningen dödar dem inte. De flockas kring de bestrålade ämnena som malar till ljuset, men det dödar dem inte. Till och med tumörsniglarna kräver höga doser om man ska ta kål på dem allihop. Jag började med tusen millirem, den stråldos som används vid behandlingen här — och kom fram till att man inte fick död på tillräckligt många. För att vara på den säkra sidan var jag tvungen att öka till 300-400 röntgen. Du förstår det handlar om doser som i Tjernobyl, syrran."
   Louis tystnade, gick snabbt till badrummet, böjde ner huvudet över toan och kastade upp så ljudlöst som möjligt. Sedan tvättade han sig i ansiktet så gott det nu gick med de tjocka handskarna på och återvände till Lees sängkant. Hon rynkade pannan lite i sin djupa, konstlade sömn. Louis kom ihåg hur han som liten hade smugit in till hennes rum när hon sov och skrämt henne med strumpebandssnokar och vattenpistoler. "Fan samma!" sa han och tog av sig handskarna.
   Hans händer glödde som femfingrade, blåvita solar. Louis såg i speglarna som hängde ner från hattbrättet hur ljuset fyllde rummet som kall eld. "Det gör inte ont, syrran", viskade han när han knäppte upp de två översta knapparna på Lees pyjamasjacka. Hennes bröst var små, knappt större än då han smygtittat på henne när hon var femton och kom ut från duschen. Han log när han kom ihåg hur mycket spö han hade fått för det, och sedan lade han sin högra hand på hennes vänstra bröst.
   Först hände ingenting. Sedan kom tumörsniglarna ut från Lees kropp, antennerna skickades upp som små periskop, deras grågröna färg bleknade i skenet från Louis hand.
   De gled in i honom genom handflatan, handleden och ovansidan av handen. Louis flämtade till när han kände dem glida genom hans kropp, en förnimmelse av matthet i kombination med äckel som när man under lokalbedövning får en sond insatt i en ven.
   Louise räknade till sex . . . åtta sniglar som gled från Lees bröst och in i hans blåvita lysande hand och arm. Han höll kvar sin handflata i en hel minut efter det att den sista snigeln tagit sig in. Han motstod frestelsen att skrika eller att rycka bort handen när han såg sin underarm förvridas när en av de där sakerna flöt uppströms, simmande genom hans kropp.
   Som en extra säkerhetsåtgärd flyttade Louis sin handflata över Lees bröst, hals och mage och kände hur hon försökte röra sig, kämpa mot sömnmedlen i ett fruktlöst försök att vakna. Det fanns ytterligare en snigel — knappt mer än en centimeter lång den kom från den spända huden just under hennes bröstben men den glimmade till, torkade ihop och krullade sig, som ett torkat blad när det kommer för nära elden, innan den kom i kontakt med hans blåvita hud.
   Louis reste sig och skalade av sig sina tjocka lager av kläder, samtidigt som han höll uppsikt i den breda spegeln mitt emot Lees säng. Hela hans kropp var fluorescerande. Det lysande skenet tonade från blåvitt till violett och övergick i en skala av frekvenser som inte ens han kunde se. Åter kom han att tänka på insektsfångarna man såg nära uteplatser och blinda fläcken-känslan och vanmakten när ögat försökte nå ut över den yttersta gränsen för synförmågan. Speglarna som hängde från hans hatt fångade och kastade tillbaka ljuset.
   Louis vek prydligt ihop sina kläder och lade dem på stolen bredvid Lee, kysste henne varligt på kinden och gick ut från rummet. Strålningen från hans kropp löpte före honom, fyllde korridoren med blåvita skuggor och solkatter i omöjliga färger.
   Det var tomt i sjuksköterskornas rum. Kakelgolvet kändes kallt under Louis bara fötter när han gick från rum till rum och utförde sin handpåläggning. En del patienter fortsatte att sova. En del tittade storögt på honom men de varken rörde sig eller ropade. Louis förundrade sig över det, tittade ner utan speglar och insåg att han för första gången nu med egna ögon kunde se ljuset från sin bestrålade kropp. Hans kropp var som en mänsklig pulserande stjärna. Louis kunde utan svårighet höra radiovågorna som ett surrande knastrande ljud, som en stor skogsbrand på några kilometers avstånd.
   Tumörsniglarna flöt fram ur sina offer och in i Louis. Alla på våningsplanet hade inte cancer men i de flesta rum behövde han bara gå in så fick han ett vilt gensvar från de grågröna eller likmaskvita sniglarna som kom emot honom. Louis tog emot dem alla. Han kände hur kroppen svalde dem, kände det vansinniga tumultet inne i sig. Bara en gång till var han tvungen att stanna och kräkas. Hans inälvor var i uppror men det var sådan rörelse inom honom nu att han struntade i det.
   I Debbies rum drog Louis av lakanet från hennes sovande kropp, drog upp det korta nattlinnet och lade sin kind mot hennes mjukt rundade mage. Tumörsniglarna trängde in i hans ansikte och hals. Han drack dem villigt.
   Louis reste sig, lämnade sin sovande älskade och gick in till den långa öppna salen där de flesta cancerpatienterna låg och väntade på döden.
   Cancervampyrerna kom efter honom. De flöt fram genom väggar och golv för att följa honom. Han ledde dem till huvudsalen, en strålande blåvit råttfångare som ledde en kör av döda barn.
   De var minst ett tjog när han stannade där, men han lät ingen av dem komma fram förrän han hade gått från bädd till bädd och låtit de sista tumörsniglarna sugas upp av hans kropp. Han såg med sin surrealistiska synförmåga äggen inuti offren kläckas i förtid och ge ifrån sig sitt pinade innehåll. Louis försäkrade sig om att alla tumörsniglarna var inuti honom innan han gick till rummets mitt, sträckte ut armarna och lät cancervampyrerna närma sig. Louis kände sig tung, som om han bar på sin dubbla vikt, som om han var havande med döden. Han tittade på sina strålande ben och på sin mage. Hur hans kropp var som en levande massa av maskar som livnärde sig på hans utstrålning.
   Louis sträckte ut sina armar ytterligare, kastade huvudet bakåt, slöt ögonen och lät cancervampyrerna äta.
   Varelserna var omättliga. De drog sig till Louis bestrålade kropp som till ett signalljus och till de ljudlösa lockropen från sina barns avkomma. De puffade och knuffade varandra i sin iver att få föda. Louis grimaserade när tiotals vassa föremål trängde genom honom. Han kände hur han nästan lyfte från golvet när mardrömmen plötsligt blev verklig. Han tittade upp en gång och såg den förfärliga huvudsvålen som påminde om ett dött barns, såg varelsen begrava sitt ansikte i bröstet. Sedan slöt han ögonen igen tills det hela var över.
   Louis vacklade och grep tag i en sänggavel för att hålla sig upprätt. Cancervampyrerna i rummet hade slutat äta men Louis kände att hans kropp fortfarande var tyngd av sniglar. Han tittade. Varelsen närmast honom tycktes uppsvälld, dess kropp uppblåst som en spindels fylld med ägg. Genom dess genomskinliga kropp kunde Louis se lysande sniglar tumla omkring som elektriska silverfiskar.
   Trots sina kväljningar och sin smärta log Louis. Hur än reproduktionscykeln hos dessa varelser fungerade var Louis övertygad om att han hade stört den med den bestrålade måltid som han hade gett tumörsniglarna.
   Cancervampyren framför honom vacklade, lutade sig framåt och såg till och med mer spindellik ut än vanligt när den sträckte ut sina osannolikt långa fingrar för att förhindra fallet.
   Ett blåvitt gapande sår syntes längs varelsens sida och mage. Två uppsvällda illa tilltygade sniglar dök upp och störtade ut med våldsam energi. Cancervampyren krökte ryggen och höjde sitt ätorgan i ett skrik, som för Louis lät som om den filade tänderna längs en griffeltavla.
   Sniglarna slet sig loss från vampyrens söndertrasade mage, kastade sig ner på golvet och vred sig i plågor i ett bad av ultraviolett blod. De liksom förångades, skrumpnade ihop som verkliga sniglar gör när de besprutas med salt, som Louis sett en gång. Cancervampyren fick krampanfall, grep tag om sin uppsprättade mage, slog vilt omkring sig och dog. De beniga lemmarna och långa fingrarna sträcktes ut som benen på en krossad spindel.
   Det hördes skrik från människor eller något annat, men Louis tog ingen notis om det när han följde dödskampen hos det dryga tjugotalet spöklika figurer i rummet. Hans syn hade förändrats för gott nu så att sängarna och människorna i dem bara var skuggor i en värld som glödde i ultraviolett och infrarött men som dominerades av en blåvit kärna, som var hans egen kropp. Han kräktes en gång till, böjde sig för att kasta upp blod och två lysande sniglar men det var en mindre olägenhet så länge hans styrka stod bi, och i det ögonblicket kände han det som om den skulle bestå i evighet.
   Louis tittade neråt, genom golvet, genom fem våningar, såg sjukhuset som om det varit av genomskinlig plast, sammanvävt med energivågor från elledningar, ljus, maskiner och organismer. Många organismer. De friska glödde i en lätt orange färg, men han kunde också se bleka, fula infektioner, gråaktig förruttnelse och pulserande svarta pölar av begynnande död.
   Louis klev över cancervampyrernas torkade kroppar och syrapölarna som sekunden tidigare varit sniglar som slagit vilt omkring sig. Fastän han redan kunde se tvärsigenom slog han upp dörrarna på vid gavel och steg ut på terrassen, ut i den kyliga nattluften.
   Där väntade de, ditlockade av det märkliga ljusskenet. Hundratals gula ögon i döda ansiktens blåsvarta djup vändes uppåt.
   Munnar pulserade.
   Hundratals fler anslöt sig. Louis höll uppsikt.
   Han lyfte ögonen mot himlen och såg fler stjärnor än någon tidigare sett, den nattliga himlen pulserade av oräkneliga strålkällor och oändliga spiraler av namnlösa färger. Han vände blicken neråt och såg hur de fortsatte att strömma till, tusentals nu, deras bleka ansikten glödde som ljusen i en procession. Louis bad om ett enda mirakel. Han bad att han skulle kunna föda dem alla. "I natt, Död", viskade han så lågt att han inte ens själv kunde uppfatta det, "skall du dö."
   Louis steg fram till räcket, höjde armarna och steg ner för att förena sig med de väntande.

Originalets titel "Metastasis" 1988, först publicerad i "Night Visions 5".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki