FANDOM


Av: Bengt Anderberg

   DET VAR EN SPORTFISKARE, som var död. Mitt i Sivertsforsen låg han, där de gamla svarta stenarna stodo försänkta i sina tjuriga undervattenstankar med gulvitt skum som skepparkransar kring kinderna. Strömmen drev honom från sten till sten. I pannan hade han ett krossår, men det blödde inte. Han var död. Nu i gryningen hade han redan varit död i tjugu timmar.
   Nu i gryningen. Den gryningen glömde de aldrig, de som hittade honom. För dem var det redan i och för sig en märkesmorgon. Det var prästens döttrar, de hade varit ute och dansat hela natten vid majstången. Nog visste de vad som väntade dem i prästgården, nog kunde de tyda gryningens tecken: den bittra vinden, det sorgset fuktiga gräset, vägens outsägliga, gråvita melankoli, stenarna, långt inne i sorgens kalla land. De höllo varandra i handen, och en av dem tänkte på sin lilla hund. Den som var du ändå, tänkte hon, den som vore en liten hund i en liten varm koja och inte behövde vara rädd för -
   Hallå! Vad var detta? Vid det gamla vadstället nedanför forsen, där låg det något i vattnet, något mörkt, som rörde sig, som vände en ljus fläck, tre ljusa fläckar mot stranden ...
   Det blev en förfärlig uppståndelse när de kommo hem och berättade, och inom kort hade gårdens karlar gett sig till forsen med båtshakar och rep.
   Det var inte svårt att få upp honom. Och se, nu låg han bland de allvarsamma männen. Gräset blev svart omkring honom, det var kostymen som fällde litet. Vem har någonsin sett en sportfiskare i svart kostym? Men sådan var denne.
   Man visste inte riktigt vad som skulle göras nu, man stod där och trampade och tordes inte se på honom. Till slut tog prästen i alla fall och läste en bön, det kunde ju inte skada. När man likväl stod där och väntade på länsmannen.


   Länsmannen kom, en liten betänksam karl med alldeles för stor skärmmössa. Han hade respekt för döden och djävulen, han tog av sig den stora mössan innan han knäböjde för att undersöka den dödes fickor och ta reda på vem han var. Men vad hittade han? Ett brev och en flugbok, det var allt. Till på köpet kunde man knappt läsa adressen på brevet, eftersom det var skrivet med bläck. Emellertid tyckte sig prästen efter lång tvekan kunna se
   Bengt Anderberg, Koltrastvägen 12, Göteborg.
   Den var det ingen som kände.
   —Jag tror, mina herrar, sade prästen då, att vi kan anses ha rätt att öppna brevet - - -
   Länsmannen satte på sig mössan och bröt brevet. Det var inte lätt att läsa. Men det var inte så långt heller, där stod faktiskt bara:
   
   N. N.
   Förlåt denna patetiska sorti. Men du förstår helt visst dess anledning. Jag skulle blott önska att du inte talade om det för henne. Naturligtvis måste hon få reda på att jag är död, men att jag själv: det (oläsligt) inte veta. Vad jag lämnar efter mig, är ditt. (Oläsligt, oläsligt.)
   
   —N? mumlade länsmannen och tog av sig mössan igen. N? N?
   Men vem han var, så hade han alltså tagit livet av sig. Ringen omkring honom vidgades ett par fot. Man lade märke till att det var ovanligt kallt. Solen skulle snart gå upp. Tveksamt vände den lille länsmannen flugbokens blad.
   —Vi får skriva till den där Anderberg, sade han. Och ta nu i fötterna, så tar jag i axlarna.
   Det var gryningen, så tog den slut. Några dagar efteråt stod jag vid länsmannens sida och betraktade forsen. Det var en skön sommardag, forellerna glimmade i det guldbruna vattnet, alarnas löv stod orörligt, sländor parade sig över stenarna.
   —Ja, sade jag, nog hade han sina anledningar. Fast inte kunde jag ändå tro att det skulle bli av. Brukar inte bli så med folk som talar så mycket om det, vad? Och han kunde nästan inte öppna mun utan att nämna döden. Så? Ja ja, ja ja. Anledningar, hade jag sagt?
   —Ja, det var en flicka. Allvarsamt såg han åt sidan.
   —Kvinnorna, sade han, kan ställa till med så mycket. Men ibland är det ju inte deras fel. Det händer så mycket här i världen som ingen levande människa rår för.
   —Ja, arme broder, sade jag halvt för mig själv, har du fått ro nu då? Eller kom du mitt in i något annat trassel igen - du som alltid skulle krångla till allting ...
   Länsmannen anmärkte, i det han började gå norrut, att det vore ju för j- eller för galet annars.
   —Om man inte skulle få någon ro där en gång! Det var hemskt. Jag for hem.
   Sportfiskarens välbekanta rum var lika ordentligt som vanligt, en underlig kontrast till hans själ. Bland andra ting som jag skulle få ärva enligt hans brev, befunno sig tretton upplagor av The Compleat Angler och ett magnifikt självporträtt i tempera. Där hade han framställt sig som barnafader. Barnen krälade omkring honom, sutto på hans axlar, kysste hans mun och kinder, tittade fram ur kavajfickorna och hade till och med krupit ut på ramen över hans huvud som en krans av små näpna putti, snidade i träet. Ack, vad han hade drömt om barn, om kvinnor och kärlek och barn. Men vad hade det blivit av hans drömmar, vad blev det av alla drömmar ... Kanske, som vår gamle vän Altenberg hade sagt, "liksom luften är tung av vattnets dunster, så måste världen vara full och tung av längtan, som kom och ej fann hem hos något hjärta! - - - Längtan, längtan, som strömmar ut ur människornas hjärtan, strömmar och strömmar, vart går du?" Kanske, kanske ... Och hon, den sista som han hade älskat på sitt hopplösa sätt - vad skulle hon tänka? Ingenting, varför skulle hon låta sig hejdas i vardagsgöromålen och de nötta vardagstankarna av att en sportfiskare hade drunknat? Nej, varför?
    Jag for till hennes hem för att tala om den tragiska nyheten. Hon var i Halland och badade, upplyste man mig. Jag for dit. En söndagsförmiddag fann jag henne på stranden.
   —Hallå, sade jag.
   —Hej, gamle skojare, sade hon. Det var längesen.
   Hon hade en vit baddräkt, som skulle ha förtjänat Cannes eller Scheveningen.
   —Du, sade jag, vad tyckte du egentligen om Sportfiskaren?
   —Tja, sade hon. Nej, nu måste jag gå upp och käka frukost. Varför säger du tyckte för resten, han är väl inte död heller!
   —Jo, just det, sade jag.
   —Vad i all världen, sade hon. Det kom då verkligen som en överraskning.
   —Jag, hm. Han - jag råkar veta att han var rätt kär i dig.
   —Ja, det visste väl jag också. Snälla du, det kan väl inte jag rå för? Att han - Du behöver inte alls glo på mig så där! Jag tyckte hemskt bra om honom - men hur skulle jag ha kunnat - - - Fisk, som är det värsta jag vet!

Ur En kväll om våren, Bonniers 1945

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki