FANDOM


Av: Jan Berg
   
   MEDAN HAN SPRANG, åldrades han hastigt.
   Innan hans språng gått ur for tåget i lutningen, och i den svaga backe som bröt vaknade de som sovit i lutningen. I det svåra oväsen som tog luft när alla som inte sovit skulle fram och glo på killen som hoppat i farten, vaknade vi som sovit. Tåget saktade farten i backen, mycket var det inte värt, varken tåget eller backen, och han hade hoppat av för att lätta trycket — trodde man i början.
   —Vad heter han?
   —Det vet jag inte!
   —Inte heter han något.
   —Men vad heter han då?
   Vi andra som inte sovit och hängde i dörröppningen hängde i dörröppningen och hojtade och skrek. Andra klängde under och över varann, mellan benen och på varann mellan benen och trängde för att komma fram till öppningen. Man vräkte sig framåt och rörde sig inte i ryggen och ryggarna rördes.
   —Tokfan! bölade man. Tror han att han kan komma opp... — ... han kan hoppa opp igen va?
   —Dåre!
   —Grabbar!
   —... inte klok.
   Det var bara en vanlig fullpackad personfinka som slamrade upp mot krönet. Hjulen hamrade upp mot slutet, och trakten saktade sin flykt. Tåget hade sitt, vagnarna vårt, och vi andras. I vår som deras utgjordes sittplatserna av ohyvlade plankor över bockar, fast inte var det många, och dom flesta av oss fick stå, tätt svettigt packade. Vi som var många höll oss i rep spända över huvudena. Dörren var vidöppen, det fanns ingen dörr, och en järnstång var fastsatt tvärs över och ska kade och slet.
   —Hörru rör på påkarna!
   —Rör på påkarna!
   —Maka på veken!
   —Vad heter han?
   —Satan vet.
   Banvallen var som vanligt grusad, men det fanns en smal gräsremsa vid sidan, innan slänten tog vid. På den sprang han (som sprang). Som vi visste, hade han hoppat av så fort tåget saktade farten för att lätta trycket, som vi trodde. Han sprang vid sidan av spåren och kunde nätt och jämnt hålla sig i jämnhöjd med slutet på vår vagn som var den sista. Under själva språnget hade han förlorat några förvånande meter, och genast kunde han inte hämta upp dem, eftersom stöten mot marken måste ha varit hård och han som alla andra förstås inte kunnat få upp farten med detsamma, och genast var det enda som gick. Backen var lång, längre än vi väntat oss, fast kanske inte så många av oss väntat någonting.
   —Vänta bara!
   —Killen är seg.
   —Ser ni inte...
   —Hör ni inte ...
   —Killen är seg! — ... svänger i kröken.
   —Försöker i svängen...
   Men sprang vackert gjorde han inte, lunkade framåt med huvudet inskjutet utskjutet som en åsna i en malande backe, knutna händer och höll dem framför med armarna låsta. Munnen var sammanbiten, läpparna som streck, och den breda hakan, de fångna ögonen ... Han knöt kinderna och näsborrarna gapade. En aning kobent var han visst också.
   —För helvete, hjälp opp killen.
   Vi hängde i en klase ut genom dörren och gruffade och knuffade för att komma främst i hålet, och flabbade och skrek en del av oss, fast några verkade beklämda. En av alla blinkade och snöt en loska genom utseendet, rött att skåda:
   —Taskigt om killen...
   Stödde ena handen mot vagnstaket.
   —Kan man inte få opp honom på något vis? Såg ut över de andras huvuden.
   —Springer väl tomgång i skallen...
   —Spricker väl sågspån ur skallen snart!
   —Äh, skallen är tom!
   —Det knäpper väl till...
   —Har det väl gjort en lång stund, begriper ni väl. Utan tomgång och fel, hade han aldrig gjort som han gjort. Normalt sett. Sa några i klungan och vände ur klungan, knackade mot klackarna.
   —Men han ger sig inte!
   —Äh. Det kan väl en blind se att det knäppt till.
   Och det eftersprång han under språnget förskaffat sig, skulle han aldrig hämta igen. Kanske insåg han det själv redan från början, men fortsatte ändå. Det är också möjligt att han ursprungligen velat spela pajas, men ångrat sig i själva språnget. Fast även om han hade velat spela språngpajas var han alldeles allvarlig — försökte i varje fall spela oberörd, med blicken envist fästad någonstans långt fram, och pumpade framåt alldeles allvarlig. Och därför var det så svårt att avgöra, om han menade allvar. Under alla förhållanden. Om han hade hoppat för att spela pajas, så var han nu bunden; och om han hade hoppat för att han var bunden, så var han bunden.
   —Som oppskruvad. Det går av bara farten nu.
   —I helsicke, stupar innan kröken.
   —Han stoppar i kröken!
   —Där borta. Klart hur han...
   —Klarar sig i bukten där borta.
   —Ta mig fan om han inte...
   —Saktar han! Nu sackar han!
   —Maskar han? Han tar inte bukten!
   —Han mökar i bukten...
   —Han bökar i lukten!
   —Han sviktar han sviker!
   —Äh, bollar i bukten...
   —Plufsar i bukten!
   —Han skiter i bukten, gosse.
   —Flyter över diket!
   —Han flyger, nu flyger han! han flyger ...
   —Titta på ögonen!
   Stela ögon. I varje fall var han nu alldeles allvarlig. Vi dinglade med våra kålrötter i öppningen och flabbade och skrek. Han bet ihop munnen hårdare, stelnade i ögonen och började svettas. Vi dinglade och hängde med våra hesa röster och flabbade i skränet. Han skilde läpparna i ett torrt förtvivlat grin och sprang i svetten över backen. Vi skrek och bölade och kände oss alltmera plågade. Han dunsade över diket, klumpade i luften på luft, skumpade rakt fram utan dike...
   I valet mellan att springa eller sprängas hade han valt språnget, och fick naturligtvis alla tre. Språnget var en samtidighet och samtidigt en otidighet som överraskade det blinda utrymmet, ett utsprång och versprång i andens teater. Och varje språng av hopp förde honom då över avgrunder av avgrunder av grunder. Men vart tog språnget vägen, när han sedan bara sprang på marken?
   
   Ur "Förenkling", Wahlström & Widstrand, 1950

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki