Fandom

Svenskanoveller Wiki

Springpojken

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av William Renn

Malcolm Blyn skulle ha gett vad som helst för att få tillbaka sin försvunne springpojke. Men det var omöjligt, och han fick nöja sig med att söka ta reda på vad en spirrilix var för något...

JA, DET ÄR RIKTIGT, det är jag som är den där Malcolm Blyn som ringde till er från byn. Gör det något om jag kommer in och sätter mig — jag ska inte bli för långvarig? Tack så mycket. Så där ja, nu ska ni få höra vad det gäller, och om ni är den man som jag har jagat efter i hela landet har ni chansen att tjäna en miljon...
   Nej men så är det verkligen inte! Jag säljer inte aktier i någon guldgruva eller patent på någon förbränningsmotor som drivs med atomenergi; jag säljer ingenting. Det är riktigt att jag är försäljare — det har jag varit i hela mitt liv, och jag vet att jag ser ut som en och snackar som en — men i dag är jag inte ute för att sälja.
   I dag tänker jag köpa.
   Om ni har det jag letar efter, vill säga. Den där grejen springpojken sa att ni eller någon med ert namn ... Nej men hör på nu! Jag är inte tokig, tro mig tills ni har fått höra alltsammans! Var snäll och sitt ner och hör på mig. Det var inte en vanlig springpojke. Han var springpojke på samma sätt som Einstein var siffergranskare. Herregud, vilka ärenden han sprang! Men ni måste förstå — här, ta en cigarr!
   Här är mitt kort. Blyns färger och målartillbehör en gros — det är jag det — Vilken kvantitet som helst av vilken färg som helst skickas vart som helst när som helst. Det är ju klart förstås att med "var som helst" menar vi bara Förenta staternas fastland. Men det ser bra ut på kortet. Försäljningspsykologi.
   Försäljare, det är vad jag är det. Ge mig något att sälja: en förbättring av någonting, en servis eller någon splitter ny mojäng — och jag kan garantera att jag ska få folk att slita sönder byxfickorna för att få fram kosingen så snabbt som möjligt. Jag har alltid haft den där berömda, träffsäkra anmärkningen som Emerson fällde, inom glas och ram. Ni vet hur den låter: "Om en man kan skriva en bättre bok eller hålla en bättre predikan eller göra en bättre råttfälla än sin nästa, kommer världen att trampa upp en väg till hans dörr, även om han bygger sitt hus i skogen." Det är så sant som det är sagt. Och jag är den där killen som får dem att bli intresserade av att trampa upp en väg.
   Jag är bra på det. Jag vill att ni ska förstå det. Jag kan göra det lönande, vad det än är ni har — fast det beror förstås på om ni har det jag letar efter. Men det måste vara nånting med det för att det ska bli lönande. Det får inte vara något luftslott som ni vill jag ska bygga. Nej, nej, jag har inte alls trott att ni sysslade med att bygga hus. Jag vet ännu inte vad ni sysslar med — ni ägnar er väl mest åt att uppföda kycklingar, förmodar jag? Kunde tänka mig det. Här på nu.
   För fem veckor sen nu på onsdag hade vi en brådskande beställning. Vi skulle skicka bortåt ettusentvåhundra liter mattvit färg till AB Expandobyggen. Det där partiet har jag försökt bli av med ända sedan bolaget började sin verksamhet efter kriget. Klockan var elva när jag fick, besked om det, och de ville ha det levererat till sitt nya bygge uppe i norra Jersey vid tolvsnåret, så att deras arbetare skulle kunna börja med att smälla på färgen på väggarna omedelbart efter lunch. Jag var nere på lagret för att sätta fart på Hennessey, förmannen, så att han i sin tur skulle sätta fart på sina män. Arbetarna höll på med att stapla upp och skicka i väg färgdunkar lika fort som en bank nekar att ge ytterligare lån. En del arbetare rullade dunkar åt ett håll, andra knuffade sig fram i en annan riktning. Och då hörde Hennessey vitsa.
  — Kan man tänka sig, den där nya springpojken har varit borta lång stund nu. Killen måste ha gett upp.
   Ett tiotal män slutade att arbeta och skrattade ett tag. De förstod att Hennessey ansåg sig ha sagt något roligt. Han var deras bas.
  — Hör nu, sedan när har vi en ny springpojke? — Jag hejdade omedelbart Hennessey. — På det här stället är det jag som anställer folk eller ger dem sparken. All ny personal måste föras in i böckerna — nu för tiden är det väl ett dussintal olika åtminstone. Vill ni ställa till med krångel för mig, Hennessey? Har ni aldrig hört talas om arbetarskyddslagarna? Barnarbetslagarna? Hur gammal är killen?
  — Men, mr Blyn, hur ska jag kunna ha en aning om det? Jag tycker de ser likadana ut allesammans. Kanske nio, kanske tio eller elva. Han var mycket magrare än de flesta barn jag har sett, men han verkade mycket friskare. Det såg på något sätt ut som om han hade förmögna föräldrar.
  — Nå men, om han är så där ung har han inget att göra i det här magasinsdistriktet så här tidigt en vardag. Han har förstås schappat hemifrån. Jag kommer att få både skolöverstyrelsen i New York och arbetartidningarnas folk på halsen. Tycker ni inte att jag har nog med bekymmer ändå, med två körtokiga långtradarchaufförer som åker vilse genom att använda en karta över Pennsylvania när de är i New Jersey, utan att du ska komma och...
  — Jag försäkrar att jag inte anställde honom. Han kom här och frågade om det fanns något jobb för honom med den där skojiga rösten som barnstjärnor har på film. Och så sa han att han var villig att börja från början och bevisa att han var användbar. Han kände på sig att han skulle stiga i graderna; han påstod att han hade tillräckligt med viljestyrka för att lyckas, det enda han önskade var att få en chans. Jag talade om för honom hur affärerna hade gått här i firman på sistone, att vi inte ens skulle ha anställt Alexander Graham Bell att sköta instrumentbordet. Han sa att han inte brydde sig om det; han ville ta första steget på vägen till framgång. Han skulle arbeta utan betalning.
  — Och sen då?
  — Så jag låtsades att jag höll på att överväga saken — det fanns inte så mycket arbete att göra klockan tio i morse — och till slut sa jag honom att jag skulle ge honom en chans att visa vad han dugde till som springpojke. Jag langade över en tom dunk till honom och sa att jag ville ha den fylld med grön färg — och det skulle vara orangefärgade runda fläckar i! Jag ville se vad han gick för förstås. Han högg tag i kannan och stack i väg. Han kommer inte att besvära oss mer. Ni skulle ha sett kompisarna sen han hade stuckit, mr Blyn. De närapå dog av skratt.
  — Håll i mig, sa jag till honom. Jag håller själv på att bli knäsvag av skrattlystnad. Det var nästan lika skojigt som den där gången du stängde in Whalen i tvättrummet tillsammans med en stinkbomb. Det påminner mig om — du kommer att få ta order av Whalen om inte ditt arbetslag har fått den där trucken lastad och bortkörd härifrån inom tio minuter.
   Han torkade av händerna på overallen och gjorde en ansats att säga något. Men sedan ändrade han sig och började skrika order till alla i magasinet. Han frågade sitt arbetslag om de inte tyckte det var tid att kravla sig ur sina likkistor. Han befallde dem att begagna alla de oanvändbara ställningar som man brukar ha för att forsla färgdunkar. Det lågmälda surret från arbetare och maskiner övergick nu till ett öronbedövande oväsen då alla ökade sin aktivitet.
   Man kunde inte frånkänna Hennessey en förtjänst i alla fall: låt vara att han hade varit en practical joker ända sedan den gång han kom på vilken massa roliga saker man kan göra med blöjor, men han var en sjutusan till förman. Hans sätt att få de där latmaskarna att ligga i och jobba kom mig att tänka på hur jag brukar sticka en reservoarpenna i handen på en kund som just tänker skaka på huvudet.
   Då kom den där barnungen in.
  — Hej, Ernest, ropade någon. Nej men, titta! Ernest är tillbaka.
   Arbetet stoppade upp. Pojken kom in andfådd och ställde dunken framför Hennessey. Han var klädd i vit skjorta, lappade kordorojbyxor och bruna snörkängor. Men jag har aldrig sett något liknande kordorojtyg förut och inte heller något så fint, vitt tyg i en skjorta. Materialet tycktes vara mycket tunt och — ja, det verkade dyrbart på något sätt Ja, det är det enda sättet att beskriva det. Som imiterat järn, ungefär.
  — Trevligt att ha dig tillbaka, min gosse, sa Hennessey. Jag behöver en målarborste för vänsterhänta sedan ett tag tillbaka. Spring och se efter om du kan få tag på en åt mig. Men den måste vara för vänsterhänta.
   Några kufiska figurer som stod på lastbryggan började småskratta. Pojken började gå sin väg. Han vände sig om vid de stora skjutdörrarna
  — Jag ska försöka, sir, sa han, och det lät som om man hade haft flöjt i strupen. Jag ska göra mitt bästa. Men det här med färgen — jag kunde inte hitta någon grönfärg med orangefärgade, runda fläckar. Den här färgen har bara röda fläckar. Snälla ni, jag hoppas verkligen duger.
   Så gick han.
   Ett ögonblick stod vi alla och starrbligade på den fläck på trottoaren han hade stått på. Sedan började jag skratta och i nästa ögonblick studsade tjuten mot taket till andra våningen. Arbetarna stod bara där och skrattade sig fördärvade.
  —  Viktigpettern Hennessey, vrålade någon.
  — Det enda jag kunde hitta var grön färg med röda fläckar.
  — Snälla ni, jag hoppas verkligen den duger!
  —  Jösses, vad den killen drog dig vid näsan!
  —  Stackars Hennessey!
   Hennessey stod där, med sina jättelika knytnävar hängande utefter sidorna och utan någon att använda dem på. Plötsligt lade han märke till färgdunken. Han måttade med högra benet mot den, och rusade fram mot den med en kick som skulle ha skickat i väg den till Long Island. Det var bara det att han missade den. Han snuddade endast vid en kant på den, fick den att svaja så mycket att en droppe spilldes, snavade och ramlade med en duns ner på sin stol. När han kravlade sig upp blev tjuten än högljuddare.
   Bara en sekund senare stannade skrattet plötsligt av, och alla jobbade igen. Det fanns inte någon arbetare i magasinet som hade lust att ådra sig Hennesseys uppmärksamhet efter det att dennes skämt hade gått ut över honom själv.
   Fortfarande småskrattande gick jag fram till dunken. Jag ville se vad det kunde vara för smörja pojken hade använt till att fylla dunken med. Vätskan i den var nästan genomskinlig, och i den flöt små bruna fläckar. Det var med all säkerhet inte någon färg — inte av något slag jag kände till.
   Jag tittade på den fläck på golvet där det hade spillts ut en droppe när förmannen hade försökt sparka i väg dunken.
   Jag försökte undertrycka ett rop av förvåning.
   Det pojken hade fyllt dunken med — det var grön färg med röda fläckar i! Röda fläckar! Det rådde ingen som helst tvekan om det: En oval liten pöl, som hade runnit ner på ena sidan av dunken; på golvet i magasinet fanns nu en fläck som var färgad grön med röda fläckar. Och den här pojken — den här springpojken — den här Ernest — hade funnit den någonstans.
   Jag sa att åtminstone på ett område är jag allvetande: när det gäller vad som går och inte går att sälja. Jag vädrar det — men allt det där vet ni redan. Men har ni en aning om hur pass säljbar den här färgen skulle vara? Man skulle kunna avyttra den till fabrikörerna som en nyhet som utan tvekan skulle slå, sälja den som en oumbärlig mojäng till killar som håller på att göra-det-själva hemma, sälja den till heminredningsexperter som det allra senaste mönstret. Den skulle få en fantastisk framgång; den skulle bli en guldgruva.
   Men jag var tvungen att handla snabbt. Jag tog upp dunken i dess ståltrådshandtag; jag suddade obesvärat bort fläcken med foten. Tursamt nog tycktes färgen ta lång tid på sig att torka; den blandade sig med smutsen på golvet och bleknade. Jag gick ut på gatan där Hennessey stod nära trucken och övervakade sina arbetares lastningsarbete.
  — Vad var det du sa att pojken hette nu igen? Ernest? Han tittade upp.
   Ja, sa han, och det hördes att han ruvade på den oförrätt han lidit. Ernest. Han sa inte sitt efternamn. Men om han nånsin visar sin snorkiga nuna här igen ska jag ...
  — Det är bra, det är bra. Jag har ett viktigt sammanträde. Ta hand om det hela tills jag kommer tillbaka, och se till att den där mattvita färgen kommer i väg.
   Jag vände mig om och gick i samma riktning som pojken hade gått. Jag visste att Hennessey stirrade på färgdunken som jag höll dinglande i handen. Det var klart att han undrade vad jag tänkte göra med den och med pojken. Han kan gärna få undra, sa jag till mig själv. Hennessey kan få nyfikenheten medan jag tar vinsten.

TRE KVARTER längre bort fick jag syn på pojken. Han gick österut, i riktning mot parken. Han stannade framför en järnaffär, tänkte efter ett slag och gick sedan in. När han sedan kom ut hade jag hunnit fatt honom. Han skakade olyckligt på huvudet.
   Vi gick bredvid varandra ett tag innan han lade märke till mig. Jag kunde inte låta bli att fundera över de kläder han hade på sig. Inte ens hans gammalmodiga, högklackade kängor var gjorda av något material jag kände till. Materialet omslöt foten som ett andra hudlager. Jag var inte säker på att det var läder.
  — Går det inget vidare? frågade jag.
   Han hajade till och stirrade ett ögonblick på mig. Sedan tycktes han känna igen mitt ansikte som ett av dem som hade stirrat på honom f ett tag sedan.
  — Nej. Ingen tur. Distributören sa att han var mycket ledsen, men de hade just nu sålt slut på alla målarborstar för vänsterhänta. Och det är precis vad de sa allihopa när jag frågade efter den där färgen med röda fläckar i. Jag menar inget illa — men — men det är verkligen en ineffektiv metod att distribuera varor.
   Jag betraktade hans ansikte medan han talade. Han menade verkligen allvar med vad han sa. Vilken kille! Jag stannade och kliade mig i huvudet. Vore det välbetänkt att avslöja mina avsikter med detsamma och fråga honom var han hade hittat målarfärgen, eller skulle jag låta honom avslöja det själv? De flesta människor brukar inte kunna hålla inne med en hemlighet.
   Han hade bleknat och sedan började han rodna. Jag gillade inte att se det hos en pojke. Den där melodiska sopranen till röst var illa nog; jag kunde stå ut med att han var så mager för sin längd — han var nästan lika lång som jag. Men en pojke som rodnade hade med all säkerhet aldrig varit i kontakt med en riktig översittare i skolan.
  — Hör på, Ernest, började jag säga.
   Jag sträckte ut handen och lade den på hans skuldra på ett sådant där faderligt sätt, ni vet.
   Huisch. Han ryggade tillbaka som om jag hade försökt öppna hans hals med en konservöppnare. Och som han rodnade! Det kom mig att tänka på en brud som inte precis har varit någon hemmasittare men som vid altaret gör allt vad hon kan i fråga om att rodna för att övertyga svärmor om att hon har varit det.
  — Låt bli det där, sa han och skakade i hela kroppen. Jag fann det bäst att byta samtalsämne.
  — Hör du, det var ingen dålig kostym du har på dig. Var har du köpt den?
   På ett sådant där subtilt sätt, ni vet. Överrumplande.
   Han tittade självbelåtet ner på den.
  — Det var min kostym i skolpjäsen. Den var naturligtvis inte riktigt tidstrogen, men jag tänkte ...
   Hans röst dog bort på ett generat sätt, precis som om han just hade insett att han höll på att avslöja en honom anförtrodd hemlighet. Jo då, nog var det något särskilt med den här springpojken.
  — Var bor du? frågade jag honom snabbt.
  — I Brooks, sa han genast.
   Jag tänkte över det. Nej, det kunde inte vara riktigt.
  — Brooks?
  — Ja, känner ni inte till Brooks? Eller kanske det heter Brooklyn? Jag gnuggade mig om hakan och försökte få någon rätsida på saken. Jag såg att han började rysa igen.
  — Snälla ni, sa han med den där höga rösten. Måste ni skinnla?
  — Måste jag vad då?
  — Skinnla. Röra vid kroppen med händerna. På en offentlig plats till på köpet. Att spotta och rapa är illa nog, även om de flesta av er undviker det. Men alla -- alla håller de jämt och ständigt på att skinnla.
   Jag tog ett djupt andetag och lovade honom att jag inte skulle skinn-la. Men om jag ville ha reda på allt det han hemlighöll var jag tvungen att visa några av mina egna kort också.
  — Hör på, Ernest, vad jag ville säga var att — ja, det är så att jag heter Malcom Blyn. Jag ...
   Han spärrade upp ögonen.
  — Rövarbaronen från varuhuset!
  — Vad då?
  — Ni äger Blyns Färger. Jag såg ert namn på dörren. — Han nickade för sig själv. — Jag har läst alla de där äventyrshistorierna. Dumas — nej det var fel — Alger, Sinclair, Capon. Det var han som skrev "De sexton försäljarna". Det är en bok som verkligen vet vad den talar om!
   Jag har läst den fem gånger. Men ni känner förstås inte till Capon, eller hur? Hans bok kom inte ut förrän...
  — Förrän när då?
  — Förrän — förrän. Å, det kan jag tala om senare. Ni tillhör de styrande makterna — ni äger ett magasin. Jag kommer inte härifrån.
  — Inte? Varifrån är du då?
   Jag hade mina små misstankar om det. Antagligen var han någon rik kille som hade fått en alltför grundlig uppfostran — kanske en flykting, vilket skulle kunna förklara hans brytning och magra kroppsbyggnad.
  — Från framtiden. Jag borde inte ha gjort det; det kan komma att betyda att jag flyttas tillbaka en hel ansvarsgrupp, men jag var helt enkelt tvungen att få se rövarbaronerna med egna ögon. Att få se hur ni åstadkommer prisfall! Att få se hur ni sluter er samman för att köpa aktier, hur ni fryser ut era medtävlare, hur ni tvingar alla andra att köpa aktier av er genom att lägga beslag på hela aktiestocken.
  — Ge katten i de där transaktionerna, herr Förståsigpåare! Sa du att du kom från framtiden?
   Den här pojken höll på att bli alltför stor, för sina kordorojbyxor. Eller var det kanske inte kordoroj?
   Ja. Enligt den här periodens tidräkning — få se, och så den här världsdelen, det skulle bli — javisst, jag kommer ifrån år 5930. Nejvisst, det var en annan tidräkning då. Enligt er kalender skulle det bli år 2169 e. K. Eller är det kanske 2170? 2169 tror jag.

JAG VAR GLAD att han avgjort frågan till sin belåtenhet. Jag sade det, och han tackade mig. Och hela tiden tänkte jag: Om den här pojken är tokig eller om han ljuger, hur kommer det sig då att det finns en färg som när man använder den befinns vara grön med röda fläckar i? Och hur kan det då finnas såna kläder som pojken har? De hade aldrig framställts i någon fabrik jag nånsin hade hört talas om. Ni kan själv kontrollera det.
  — Den här färgen — har den kommit från framtiden — från din egen tid?
  — Jaa, den var slutsåld överallt och jag ville visa Hennessey vad jag gick för. Han är väl en riktig skrävlare? Jag gick hem och undersökte spirrilixen och till slut kom jag underfund med att ...
  — Vad är den där spirrilixen du talar om?
  — Spirrilixen — det är ju den rundade usiconen. Er amerikanske vetenskapsman Wenceslaus uppfann den ungefär vid den här tiden. Jag tror i alla fall att det var vid den här tiden. Jag kommer ihåg att jag läste om vilket besvär han hade att få den finansierad. Eller var det verkligen vid den här tiden? Jo då, jag tror ...
   Han stod tydligen i begrepp att börja ännu en sådan där debatt med sig själv. Jag avvärjde det.
  — Det är bra. Vad spelar hundra år mer eller mindre för roll? Men den här färgen: vet du hur den tillverkades, vad den innehöll?
  — Hur den tillverkades? — Han svängde foten runt i en cirkel och betraktade den. — Tjaa, det är naturligtvis en hydrofluorhaltig syra. Tredubbelt sprängd. Fast det inte stod på behållaren hur många gånger färgen hade blivit sprängd antar jag i alla fall att det var tre gånger, fast...
  — Visst, visst. Vad menar du med sprängd, tredubbelt sprängd? En uppsättning perfekta, vita tänder blixtrade till när han skrattade.
  — Det vet jag verkligen inte! Allt det där ingår i Schmootzs Utkastningsprocess. Den utbildning jag får nu ligger hela två ansvarsgrupper under Schmootz process. Det kan till och med hända att jag aldrig når så långt om jag bara sköter mig bra i personlighetsframställning. Och jag tycker mycket bättre om det än utbildningen. Jag har bara två timmar på mig nu, men ...
   Han talade med hänryckning i en hel evighet om hur han höll på med att försöka övertala en kommitté eller något sådant att ge honom mer tid att ge uttryck åt sin personlighet. Under tiden inriktade jag mig helt på att mödosamt tänka igenom det hela. Det var verkligen inget vidare. Jag kunde inte räkna med att få importera så mycket mer färg från killens jaktmarker. Mitt enda hopp var att analysera det där provet han hade gett mig. Och med tanke på det där snacket om hydrofluorhaltig syra och tredubbel sprängning verkade det inget vidare lovande.
   Tänk själv. Människan har haft stål en lång tid nu. Men ta en bit värmebehandlat stål från någon av de bästa fabrikerna i Gary eller Pittsburgh och ge den till den där kemistkillen Priestly, som levde i slutet av sjuttonhundratalet. Inte ens om han hade ett modernt labb till hands och visste hur man sköter instrumenten i det, skulle han få några vidare matnyttiga upplysningar. Han skulle kanske förstå att det var stål och kanske han rent av skulle kunna tala om hur mycket kol, mangan, svavel, fosfor och kisel det fanns i stålbiten, förutom järn. Det skulle han kanske kunna — om någon gav honom en kort kurs i den moderna elementär-kemin! Men hur stålet hade fått sina egenskaper, varifrån dess elasticitet och sträckhållfasthet kom — svaren på de frågorna skulle den stackars killen inte ha en aning om. Förklara för honom att det rör sig om "värmebehandling" och om "inre förbränning av kolet" och det enda han skulle rå med vore att öppna och stänga munnen, precis som en torsk som deltar i fiskmarknaden i Fulton och undrar var allt vatten har tagit vägen
   Eller tänk på spunnet glas. Så långt tillbaka som i det gamla Egypten hade de glas. Men visa dem litet av det där glänsande tyget vi har nu. och säg till och med att det är spunnet glas. De skulle säga: — Visst, visst. Ta en tårtbit till.
   Jag var alltså i besittning av färgen. En dunk med den, som hängde ner från min svettiga handflata. Men det verkade som om jag inte skulle få någon nytta av den. Min enda chans var att visa samma slughet som Mickel Räv. Fast med tanke på pojkens intelligens vore det nog bättre för mig att visa mig jämbördig med Mickel Rävs troligen ännu slugare farfars farfars farfar.
   Här stod nu framför mig den mest användbare springpojke en girig affärsman någonsin har skådat. För visst är det så att jag är girig, det medger jag. Men bara efter pengar.
   Hur skulle jag klara av biffen? Hur skulle jag bära mig åt för att förvandla pojkens ärenden till mysiga, svällande sedelhögar med massor av nollor på? Jag ville inte att han skulle bli misstänksam eller ta illa vid sig. Jag ville inte att han skulle förstå att jag använde honom som ett medel för mina syften, vilket var min avsikt.
   Jag måste uppträda som affärsman; jag måste lura i honom en massa saker. Jag måste få honom att uträtta de där ärendena riktigt, med största möjliga förtjänst för alla parter — särskilt för mig.

JAG BÖRJADE GÅ sorglöst åt hans håll. Han gick bredvid mig på ledigt sätt.
  — Var har du din tidmaskin, Ernest?
  — Tidmaskin? — Hans veka ansikte rynkades. — Jag har ingen tidmaskin. Å, ni menar kalendromen. Tidmaskin — vilken tanke! Nej, jag gömde en liten kalendrom för att ha för mig själv. Min älsklingspappa är biträdande ingenjör vid huvudkalendromen — den som man använder för undersökningsexpeditioner — eller är det kanske inte den? Jag ville bege mig ut utan att ha någon kontroll över mig för en gångs skull, jag ville inte ha några karnuplikatorer eller något sånt. Jag ville med egna ögon se de trasklädda, men beslutsamma tidningspojkarna på deras säkra väg mot den första miljonen. Jag ville se de stora, högmodiga rövarbaronerna, såna som ni — kanske var det möjligt, tänkte jag, att jag skulle träffa på en äkta ekonomisk kunglighet! Och kanske skulle jag bli indragen i någon stor intrig, någon manipulation med marknaden som förde med sig att miljoner små aktieköpare blev ruinerade och förlorade hela sin säkerhetsma — vad heter det nu igen? — marginal?
  — Det är riktigt, de förlorar hela sitt reservkapital. Var gömde du den där — den där kalendromen?
  —  Inte var — när. Jag gömde den efter skolan. Jag skulle egentligen ägna mig åt personlighetsframställning, men det är inte så stor skillnad på det här. Men jag hoppas jag hinner tillbaka innan personräknaren har räknat ihop alla.
  — Det kommer du säkert att göra. I ditt ställe skulle jag inte bry mig om att tänka på det. Hm — kan jag använda din kalendrom?
   Han hånskrattade åt min dumhet.
  — Hur skulle ni kunna det? Ni har ju ingen utbildning, inte ens ansvarsgrupp två. Nej då, ni skulle inte ens veta hur man börjar ostabilisera sig. Det ska bli härligt att få komma tillbaka. Fast nog har jag haft skojigt alltid. För katten! Tänka sig att jag har träffat en rövarbaron! Det här har verkligen varit en fantastisk upplevelse.
   Jag grävde i min tweedkavaj och tände en rövarbaroncigarr. — Jag kan tänka mig att du inte skulle ha svårt att finna en målarborste för vänsterhänta. — Mjaa, det skulle nog vara rätt svårt. Jag har aldrig hört talas om en sådan förut.
   Jo, det var en sak jag undrade över. — Jag askade på trottoaren med en fulländad gest. — Har ni nånting som kan se in i framtiden?
  — Ni menar en roterande distringulatrix? Det finns en vid huvudkalendromen. Jag vet inte hur den fungerar; de tillåter inte att någon från ansvarsgrupp fyra kommer i närheten av den — man måste åtminstone tillhöra grupp sex eller sju.
   Så fånigt. Det hade sett så bra ut. Jag skulle kanske ha kunnat få killen att färja sig över och tillbaka med ännu ett par kannor färg men det skulle aldrig ha blivit särskilt lönande. I synnerhet som jag aldrig skulle ha kunnat få en analys av färgen så att jag skulle kunna tillverka den med nutida metoder. Men om jag kunde skaffa mig en manick från framtiden — nånting som jag inte var tvungen att sälja, nånting som jag kunde tjäna en miljon på bara genom att använda. Som till exempel en apparat som ser in i framtiden, som förutser oväntade resultat, val, vinnare på hästkapplöpningar.
   Jo då, visst existerade manicken. Den roterande distringulatrixen. Men killen kunde inte lägga beslag på den. Gud, så fånigt.
  — Hur har ni det med böcker? Har du några böcker som ligger och skräpar i huset: kemiböcker, fysikböcker, broschyrer över industriella metoder?
  — Jag bor inte i ett hus. Och jag studerar inte med hjälp av böcker. Inte kemi och fysik i alla fall. Allt det där görs genom övning. I går natt hade jag sex timmars övning — examen är nära, förstår ni.
   Medvetandet om hur lönlöst det var fick min tunga att slå knut på Sig. Här gick bredvid mig miljoner av dollar och jag visste inte hur jag skulle få ner dem i min ficka. Ernest hade tydligen sett allt han ville se av nutiden, åtminstone för tillfället — hade han inte sett en livs levande rövarbaron? — och nu ville han hem till mamma och personlighetsframställningen.
   Någonstans måste det finnas ett sätt för mig att finna kosingen!
  — Var gjorde du av din kalendrom? Jag menar, var sticker dess andra ända ut?
   Han vinkade i riktning framåt.
  — Bakom en stor sten i Centrum Park.
  — Central Park, menar du. Har du något emot att jag hänger med och ser på när du ger dig i väg?
   Det hade han inte. Vi traskade igenom Central Park och gick in på en liten gång utan gatubeläggning. Jag bröt av en torr trädgren och slog den mot fotlederna. Jag var så illa tvungen att tänka ut nånting innan han for. Jag började avsky färgdunken. Inte var den tung inte, men den föreföll vara en sådan ynkligt liten behållning av hela affären. Särskilt som den inte kunde analyseras.
   Det var bäst att få killen att fortsätta att snacka. Det var möjligt att jag skulle kunna få en idé av idet.
  — Vad har ni för slags styrelseskick? Demokrati, monarki?
   Killen skrattade åt mig igen. Det enda jag förmådde var att avhålla mig från att smälla till honom rakt i ansiktet med grenen. Här höll jag på att förlora förmögenheter till höger och vänster och han trodde att jag höll på att leka pajas!
  — Demokrati! Men det var ju klart att ni skulle resonera i politiska termer. Ni måste tänka på era sjuka personer, era fattiga folkgrupper, era ... Nej då, det stadiet passerade vi långt innan jag föddes. Låt se, den sista president man åstadkom var reversibelist. Så jag skulle tro att vi lever i en reversibelism. Fast en ogenomförd en förstås.
   Det hjälpte mig en hel del. Det löste alla problem. Jag liksom försjönk i ett drömmande om att få en idé, vilken idé som helst. Ernest travade på och tjattrade om saker med namn som ingen människa skulle kunna uttala och som utförde otroliga prestationer. Jag tror inte de skulle kunna gå att trycka heller.
  — Jag kommer upp i ansvarsgrupp fem. Och så är det de där proven Den här gången blir de inte alls lätta. Det är möjligt att inte ens tendensikeln är till hjälp.
   Jag spetsade öronen.
  — Vad är det med den där tendensikeln? Vad gör den?
  — Den analyserar tendenser. Tendenser och situationer som kan uppstå. Egentligen är den en statistisk analysator, portabel och en smula primitiv. Jag använder den för att avgöra vilka frågor jag kommer att få vid proven. Å, det glömde jag bort — ni har förmodligen en periods vanföreställningar rörande skolan. Ni anser inte att de unga bör förutse vilka frågor de kommer att få på grundval av de senaste förändringarna i världen, på grundval av de individuella dragen hos deras lärare. Där är den!
   Högt uppe på en trädbevuxen liten kulle befann sig en grå klippformation. Och till och med på det här avståndet kunde jag urskilja en genomskinlig, skimrande blå dimma bakom den största klippan.
   Ernest lämnade gången och sprang uppför kullen. Jag ökade takten för att hinna upp honom. Jag hade inte mycket tid på mig; jag måste hitta på något snabbt — den här tendensikeln verkade vara det jag var på jakt efter. Jag hann upp honom just som han nådde fram till det stora klippblocket.
  — Ernest, flåsade jag, hur fungerar din tendensikel?
  — Å, det är enkelt. Man slår ner alla tillgängliga fakta på den — den har ett vanligt tangentbord — och den analyserar dem och meddelar det enda möjliga resultatet eller den tendens fakta visar på. Inbyggt Skee-Bee kraftsystem. Jaha, adjö då, mr Blyn.
   Han började gå mot den blå dimman där den var som tjockast vid marken. Jag lade min arm om hans bröst och drog honom tillbaka.
  — Nu börjar ni igen. Ni bara skinnlar, jämrade han sig.
  — Förlåt. Det var sista gången. Vad skulle du tycka om att få vara med om en riktigt stor sak? Innan du far tillbaka skulle du kanske tycka om att bevittna när jag tar kontrollen över en internationell trust. Jag har planerat det länge — det blir en jättelik haussespekulation. Wall Street har aldrig sett mina guldkantade, för jag har en mäklare i Chicago som spekulerar i hausse. Jag ska skynda på det hela och .göra det i dag bara för att du ska få se hur vi rövarbaroner opererar. Det är bara det att den där tendensikel skulle göra det fullständigt riskfritt och jag skulle kunna skynda på saken. Vilken syn! Hundratals banker måste stänga, jag slår under mig hela den konstgjorda gummi-marknaden, guldmyntfoten smulas sönder, små aktieköpare blir utfrysta och förlorar hela sin säkerhetsmarginal! Och du kommer att få se alltsammans. Om du skaffar mig den där tendensikeln, ja varför inte, då skulle jag låta dig utföra kapitaliseringen.
   Hans ögon sken som splitter nya encentare.
  — Det skulle verkligen vara en upplevelse att tala om! Tänka sig att jag skulle få vara med om ett sånt finanskrig! Men det är så riskfyllt! Om en personräknare räknar ihop alla och finner att jag saknas ... Om min uppfostrare upptäcker mig när jag använder en kalendrom illegalt.
   Jag sa ju att jag är affärsman. Jag vet hur man ska handskas med folk.
  — Gör som du vill, sa jag och vände mig om och trampade på cigarren. Jag tänkte bara att jag skulle erbjuda dig den här chansen därför att du är en trevlig kille, en intelligent gosse; jag tror du kommer att gå långt. Vi finanshajar är mycket stolta av oss, förstår du. Det är inte varje springpojke jag skulle anförtro något så viktigt som att utföra kapitaliseringen.
   Jag låtsades gå min väg.
  — Å, snälla mr Blyn! — Han sprang runt så att han kom framför mig. — Jag uppskattar ert erbjudande. Om det bara inte vore så farligt ... Men faran — den är ju själva livsluften för er, eller hur? Jag ska göra det. Jag ska skaffa tendensikeln åt er. Vi ska spränga marknaden tillsammans. Vill ni vänta på mig?
  — Bara om du skyndar dig, sa jag. Jag har en massa manipulationer att utföra innan solen går ner. Ge dig i väg nu.
   Jag ställde färgdunken på gräset och lade armarna i kors. Jag svepte den torra grenen i luften fram och tillbaka liksom kungar brukar göra på film — som en spira.
   Han nickade, vände sig om och sprang rakt in i den blåa dimman bakom klippblocket. Hans kropp tycktes även den bli blå och dimmig när han kom in i den. Sedan var han försvunnen.
   Vilken möjlighet! Jag menar, vilken möjlighet! Ni fattar väl vad jag menar? Den här tendensikeln — om den var nånting i stil med vad grabben hade beskrivit — kunde praktiskt taget användas på det sätt jag hade sagt när jag fick i honom det där idiotiska snacket. Den skulle kunna förutse hela aktiemarknaden; den skulle kunna förutse affärssituationer och tendenser; den skulle kunna förutse krig, fred och nya utsläpp av aktier. Det enda jag skulle behöva göra var att stoppa ner fakta i den — till exempel alla börsnyheterna i dagspressen — och ut skulle komma massor av kosing. Om jag var belåten!
   Jag kastade huvudet bakåt och blinkade mot en trädtopp. För att vara ärlig så kände jag mig berusad. Jag måste ha varit berusad för jag hade slutat att tänka. Och det ska man aldrig göra. Aldrig!
   Jag gick fram mot den skimrande blå dimman och sträckte ut handen mot den. Precis som en stenmur. Killen hade talat sanning om det där med övning och ostabilisering.
   Det var en trevlig kille, Ernest. Ett trevligt namn.
   Trevligt.

DIMMAN SKILJDE PÅ SIG och Ernest kom framspringande. Han bar på en lång, grå låda med en hop vita tangenter placerade på ena sidan. Den såg ut som en räknemaskin som hade dragits ut på längden.
   Jag ryckte till mig den från honom.
  — Hur fungerar den?
   Han andades häftigt. — Min uppfostrare — hon såg mig — hon ropade på mig — jag hoppas hon inte såg mig gå in i kalendromen — första gången jag har varit olydig mot henne — illegalt användande av kalendromer
  — Visst, sa jag. Visst. Mycket tråkigt. Hur fungerar den?
  — Tangenterna. Man knackar ner fakta på tangenterna. Precis som den gamla — som er skrivmaskin. Den tendens som blir resultatet visar sig i det lilla fönstret.
  — Väldigt litet. Och det skulle ta förfärligt lång tid att skriva ner ett par sidor med börsnyheter. Särskilt börsnoteringarna. Har ni inte nånting som man bara visar papperen för och så spottar den fram resultaten?
   Ernest såg förbryllad ut. Sedan: — Å, ni menar en öppen tendensikel. Min uppfostrare har en. Men den är bara för vuxna. Jag kommer inte att få en öppen tendensikel förrän i ansvarsgrupp sju. Om jag visar god fallenhet för personlighetsframställning.
   Sedan började han på med den där personlighetsframställningen.
  — Då är det den vi behöver, Ernest. Om du skulle ta och kila tillbaka och plocka med dig din uppfostrares tendensikel.
   Jag har aldrig sett någon människas ansikte visa upp så många tecken på chock i hela mitt liv. Han såg ut som om jag hade sagt åt honom att skjuta presidenten. Den som de just hade åstadkommit.
  — Men jag sa ju det! Den är inte min — den tillhör min uppfostrare!
  — Vill du inte ha hand om kapitaliseringen? Vill du inte se den största kupp som nånsin har gjorts på Wall Street? Far tillbaka till din uppfostrare...
  — Talar ni om mig? En mycket ljuv, mycket pipig röst. Ernest snodde runt.
  — För katten! Min uppfostrare, sa han med sin flöjtlika stämma.
   En liten gumma i en snurrig slags rynkad, grön klänning stod alldeles framför dimman. Hon log sorgset mot Ernest och skakade på huvudet mot mig. Jag kunde skilja på hennes inställning till Ernest och till mig. — Jag hoppas du är övertygad, Ernest, om att den här perioden av spännande äventyr i själva verket var mycket otäck och befolkad med ytterst obetydliga människor. Men vi har blivit en smula otåliga över att du har varit ostabiliserad så länge. Det är på tiden att du kommer tillbaka.
   Du menar inte — det var väl inte så att personräknaren visste hela tiden att jag använde en kalendrom illegalt? Tillät de mig att göra det?
  — Ja, naturligtvis. Du har kommit mycket långt i personlighetsframställning och vi ansåg oss nödsakade att göra ett undantag i ditt fall. Din ologiska och en smula omogna uppfattning om den romantiska sidan av denna period gjorde det nödvändigt för oss att utsätta dig för dess vidrigheter. Vi kunde inte flytta upp dig till ansvarsgrupp fem förrän du hade ändrat uppfattning. Kom nu.
   Det verkade vara på tiden att jag hoppade in i samtalet. När Ernest och den gamla damen talade lät det som en duett mellan flöjt och piccola. Vilka röster!
  — Var nu bara ostabiliserade en sekund till, sa jag. Vad blir min roll i den här saken?
   Hon såg på mig med ett fientligt uttryck i ögonen.
  — Jag är rädd för att ni inte alls spelar någon roll. Vi kommer att ta ifrån er tendensikeln. De olika föremål ni har erhållit från vår tid — du skulle aldrig ha gått så långt, Ernest — kommer vi också att ta ifrån er.
  — Det är nog inte min uppfattning.
   Jag sträckte mig fram och grabbade tag i Ernest. Han stretade emot, han hade muskler på de mest underliga ställen, men det var inte besvärligt för mig att hålla fast honom. Jag höjde hotande trädgrenen över hans huvud.
  — Om ni inte gör som jag säger kommer jag att skada pojken. Jag ska — jag ska skinnla över hela honom! — Sedan fick jag en idé. — Jag ska plocka sönder honom! Jag ska knäcka vart enda ben i kroppen på honom!
  — Och vad är det ni vill ha? sa hon mycket lugnt med den där pipiga rösten.
  — Den där tendensikeln ni har. Den utan tangenter.
  — Jag kommer snart tillbaka.
   Hon vände sig om med ett frasande ljud från den gröna klänningen och försvann in i kalendromen. Så enkelt var det.

DET VAR NOG en av de bästa affärer jag nånsin har gjort. Så enkelt det var. Och kom sen och säg att det finns folk som måste jobba för brödfödan.
   Ernest vände och vred på sig och ryste, men jag höll fast i honom. Jag tänkte minsann inte släppa honom. Han representerade miljoner dollar.
   Den blå dimman skimrade till igen och den gamla damen kom ut ur den. Hon bar på ett runt svart föremål med ett handtag mitt på.
  — Nej men, ser man på. Det där ser bättre ut började jag säga när hon drog i handtaget.
   Och det var allt. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens svänga på hårstråna i näsan. Jag kände mig som min egen gravsten.
   Grabben kilade i väg. Han plockade upp den lilla tendensikeln som låg på gräset där jag hade tappat den och sprang fram till den gamla. Hon sträckte upp den tomma handen. Hon talade till honom.
  — Ett tydligt kulturmönster, Ernest. Egoism, grymhet, föga visdom. Girighet utan det mest rudimentära spår av social ...
   Hon tog ner handen och den blåa dimman försvann. Jag störtade fram, men bakom klippan fanns bara tomma, luften. Precis som om de aldrig hade varit där.
   Fast inte riktigt.
   Färgdunken stod fortfarande där jag hade ställt den på marken. Jag småskrattade och sträckte mig fram för att ta den. Plötsligt blixtrade det till av något blått.
   Färgdunken försvann. En röst med sjungande klang sa:
  — Hoppsan. Förlåt mig!
   Jag snurrade runt. Där fanns ingen. Men färgdunken var borta.
   Den följande halvtimmen höll jag på att bli vansinnig. Alla de saker jag kunde ha haft! Alla de frågor jag kunde ha ställt men inte gjorde! Alla de upplysningar — upplysningar som kunde ha gjort mig rik — som jag inte hade fått!
   Upplysningar. Då kom jag ihåg. Wenceslaus. Killen hade sagt att någon som hette Wenceslaus hade uppfunnit spirrilixen ungefär vid den här tiden, att han hade haft det väldigt besvärligt att få den finansierad. Jag vet inte vad spirrilixen är för något: det är möjligt att det är en apparat som stoppar ner valsedlar i urnorna; kanske den sätter en i stånd att klia vänster armbåge med vänster hand. Men vad det än var för något beslöt jag mig då omedelbart för att finna den och ge ut min sista skärv för att få ut den på marknaden. Allt jag vet om den är att den är något slags mojäng; att den utför saker — och utför dem bra.
   Jag gick tillbaka till mitt kontor och satte i gång med att anställa detektiver. Ni förstår, jag hade redan kommit till slutsatsen att det inte skulle räcka med att leta i telefonkatalogerna — det var ju möjligt att min Wenceslaus inte hade telefon. Kanske han inte ens kallade den här apparaten för spirrilix — det namnet kunde ju människorna på Ernest tid ha gett den.
   Nåja, jag berättade inte historien in i detalj för detektiverna. Jag sa bara åt dem att leta reda på folk som hette Wenceslaus eller något liknande, var som helst i landet. Jag intervjuar dem så att de ska få en känsla för vad det rör sig om, för att om de har uppfunnit spirrilixen ska de förstå att det är en sådan.
   Och det är här ni träder in i handlingen, Mr Wantzilotz. Sysslar ni med något annat än med att uppföda kycklingar? Håller ni på med att uppfinna något, förbättra något...
   Nej, jag tror inte att en hemmagjord råttfälla är riktigt vad jag är ute efter. Har ni skrivit en bok kanske? Ämnar ni skriva en? Håller ni på med att utveckla en ny historisk eller ekonomisk teori — spirrilixen kan vara vad som helst! Jaså inte.
   Jaha. Nu måste jag nog gå. Ni har inga släktingar med samma namn som pysslar med verktyg eller något sånt — inte? Jag måste besöka en massa människor. Ni skulle bli förvånad om ni visste hur många Wenceslausar och variationer på det det finns ...
   Vänta en sekund. Sa ni att ni hade gjort — att ni hade uppfunnit en ny råttfälla? Hm-m-m.
   Ta en cigarr till. Sitt ner. Säg mig nu, den här råttfällan ni har gjort — hur fungerar den? Den fångar råttor, jo det är klart. Men vad gör den?

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki