Ställföreträdaren

Av Guy de Maupassant

”Madame Bonderoi?”
   ”Ja just det, madame Bonderoi.”
   ”Det är inte möjligt?”
   ”Men du hör väl vad jag säger.”
   ”Madame Bonderoi, den gamla fina damen med spetsmössan. Hon är ju religiös. Gamla madame Bonderoi med löshår i små underliga lockar som verkar klistrade på skallen på henne?”
   ”Ja, just hon.”
   ”Äh, du är tokig.”
   ”Jag svär att det är sant.”
   ”Då får du vara snäll och berätta utförligare.”
   ”Gärna det. På den tiden när monsieur Bonderoi, den gamle advokaten levde, säjs det att madame Bonderoi använde biträdena och skrivarna på kontoret till att göra henne de här speciella tjänsterna. Hon är helt enkelt en anständig borgarfru med hemliga laster och utåt en fasad av orubbliga principer. Det är inte så ovanligt. Hon tyckte om vackra unga pojkar. Vad kan vara naturligare? Tycker kanske inte vi om vackra unga flickor?
   När gamle Bonderoi dog levde hon ett lugnt och otadligt liv på pengar han lämnade efter sig. Hon gick ofta i kyrkan, talade illa om nästan och gav ingen någon anledning att tala illa om henne själv.
   Hon åldrades och blev den lilla sura, förtorkade, elaka gumma som du känner. Så mycket otroligare förefaller då detta som hände förra torsdagen.
   Min vän Jean d’Anglemare är som du vet kapten vid dragonregementet som är förlagt utanför staden i Rivette. När han kom till kasernen en morgon fick han höra att två mannar på hans kompani råkat i ett förfärligt slagsmål. Militärlivet har sin hederskodex och det blev duell. Efteråt blev de goda vänner igen och på fråga från kompanichefen berättade de om orsaken till slagsmålet. De hade slagits om madame Bonderoi.”
   ”Va?”
   ”Jo, min vän, just om madame Bonderoi. Men nu lämnar jag ordet åt dragonen Siballe.”
   ”Jo, det var si så här, kapten. För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag en dag och promenerade inne i stan mellan sex och sju på kvällen då en dam kommer fram till mig. Det var ungefär som om hon skulle frågat om vägen när hon sa: ’Vill soldaten tjäna tio francs i veckan… på fullt hederligt sätt?’ Jag svarade alldeles allvarligt: ’Alltid till tjänst, madame.’ Då sa hon: ’Kom hem till mej klockan tolv i morron. Jag är madame Bonderoi, rue de la Tranchée nummer 6.’
   ’Jag kommer det kan madame va säker på.’
   Då gick hon och hon såg mycket nöjd ut när hon sa: ’Tack soldat.’
   ’Det är jag som får tacka, madame.’
   Och jag gick ända till nästa dag och funderade på vad det kunde vara hon ville.
   Klockan tolv ringde jag på hos henne.
   Hon kom själv och öppnade. Hon hade band och saker i håret.
   ’Nu får vi skynda oss’, sa hon, ’för min piga kommer snart tillbaka.’
   ’Ja, jag är då så fortfärdig’, svarade jag. ’Vad är det jag ska göra?’
   Då började hon skratta och svarade: ’Förstår du inte det, din stolle?’
   Men jag begrep ingenting, det lovar jag, kapten.
   Hon kom bort och satte sig alldeles intill mig och sa: ’Om du andas en stavelse om det här så ska jag se till så du åker i fängelse. Svär att ingenting förråda.’
   Jag svor, men jag begrep fortfarande inte ett dugg. Jag kände hur jag svettades i pannan och därför tog jag av mig kasken där jag brukade förvara näsduken. Hon tog näsduken och torkade mina tinningar. Och så plötsligt kysser hon mej och viskar i örat: ’Visst vill du väl det?’
   ’Jag vill allt ni vill, madame. Det är ju därför jag kommit hit.’
   Och då lät hon mej öppet och handgripligen förstå vad det gällde. Och då satte jag ifrån mig kasken på en stol och så visade jag henne att en dragon aldrig slår till reträtt, om kapten förstår.
   Jag vill inte påstå att det var något vidare… hon var ju inte i sin första ungdom precis. Men man kan ju inte vara för noga i såna fall… det är inte var dag man tjänar en extra slant i det här yrket. Sen har man ju också föräldrarna att försörja. Så jag sa till mig själv: ’Det här blir hundra sous åt farsgubben efterpå.’
   När saken var klar så tänkte jag förstås dra mig tillbaka, kapten. Men hon ville helst att jag inte skulle ge mig iväg så snart. Men jag så: ’Sagt är sagt. En sup kostar två sous och två supar kostar fyra.’ Hon förstod precis och tryckte en halv louisdor i handen på mej. Men jag vill inte ha en sån där liten slant som ramlar runt i fickan, för om fickan inte är riktigt hel så hittar man myntet i stövlarna eller också hittar man det inte alls.
   Jag stod och tänkte på det där när jag tittade på den lilla tunna gula slanten och hon tittade på mig. Då rodnade hon och eftersom hon tydde min min fel så frågade hon: ’Tycker du att det är för lite?’
   ’Nej, det är inte det, madame. Men om ni inte har något emot det så föredrar jag att få två hundrasousstycken! Och det fick jag och så gick jag därifrån.
   Ja, och nu har det fortgått på det sättet i ett och ett halvt år förstår kapten. Jag går dit varje tisdag när jag har permission på kvällen. Hon tycker bättre om det så, därför, att då har pigan gått och lagt sig.
   Men så i förra veckan blev jag dålig och måste gå till sjukan. Tisdagen kom och jag kunde inte komma iväg. Och jag grämde mig så jag kunde bli tokig för de där tio francsen som jag alltid annars kunde räkna med.
   Jag sa till mig själv: ’Om ingen kommer så är det förkylt för mej. Då tar hon säkert en artillerist. Och det kunde jag inte smälta. Jag kallade på Paumelle eftersom vi kommer från samma trakt och så förklarade jag saken för honom: ’Du får hundra sous och hundra ger du mej. Överenskommet.’
   Han gick med på det och så gav han sig av. Jag hade givit honom adressen. Han knackar på och hon öppnar och ber honom stiga in. Hon ser inte på honom och märker inte att det inte är jag.
   Kapten vet det att en dragon det är en dragon. Med kask på är alla lika.
   Men så med ens upptäcker hon skillnaden och frågar ilsket: ’Vem är ni? Vad vill ni här? Er känner jag inte!’
   Paumelle förklarar att jag är sjuk och att han är min ställföreträdare.
   Hon bara ser på honom. Sen säger hon åt honom att svära på att inte förråda hemligheten och sen tar hon honom i stället och det var ju inte att undra på eftersom Paumelle inte heller ser så illa ut.
   Men sen, förstår kapten, ville inte den drummeln ge mej mina hundra sous när han kom tillbaks. Om det bara varit jag som skulle haft dem hade det väl gjort detsamma men det var ju gubben far som skulle ha dem och då är det en annan sak.”
   ”Du borde i alla fall respekterat hans uniform. Du är ju själv dragon”, sade jag.
   ”Det var han som höjde näven, kapten. Och så sa han att den tjänsten han gjort var värd mer än det dubbla.
   Det får ju stå för hans räkning så att säja men då skulle han ju aldrig ha gått med på det från början. Så jag slog till honom rätt i ansiktet med knytnäven. Sen vet kapten resten.”
   Kapten d’Anglemare skrattade så att han fick tårar i ögonen när han berättat historien. Sedan fick jag svära att inte yppa den för någon precis som han hade lovat de båda dragonerna.
   ”Åh, det är ingen fara. Men hur gick det sedan till slut?”
   ”Hur det gick? Det anar du inte … Gamla fru Bonderoi behåller båda dragonerna. Var och en har sin dag i veckan. På så sätt är alla nöjda.”
   ”Åh! Hon är inte dum det må man säja!”
   ”Och pojkarnas gamla föräldrar får pengar till mat. Så har moralen fått sitt också.”

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.