Fandom

Svenskanoveller Wiki

Stackars lilla Lördag

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Madeleine L'Engle

Den gamla häxan bodde i en övergiven, igenspikad kåk på en gammal plantage. Ingen kände till henne utom jag. Ingen i den lilla skvallerhålan i södra Georgia, där jag bodde som barn, visste om att om man promenerade nerför den dammiga huvudgatan till posten, där den tog sist, och sen tog åt vänster och fortsatte tills man kom till de rostiga järngrindarna vid uppfarten till plantagen, så fick man se saker som kom en att spärra upp korpgluggarna på vid gavel. Jag hade upptäckt det av en ren slump. Om det nu var en slump. . . Häxan kanske ville att jag skulle upptäcka det för Alexandras skull. Men nu önskar jag att jag inte hade gjort det, för häxan och Alexandra är borta för alltid, och det är mycket värre än om jag aldrig hade lärt känna dem.
   Det hade inte bott någon i det gamla huset på plantagen sen inbördeskriget, när överste Londermaine stupade och hans vackra hustru Alexandra Londermaine hängde sig i kristallkronan i balsalen. Strax innan jag föddes, var det några nord- statsbor som köpte det, men efter ett par år kom de inte dit mer, och folk påstod att det var för att det spökade. Då och då med något års mellanrum försökte ett gäng karlar eller pojkar ta sig in och titta i huset, men det var aldrig någon som upptäckte något. Det var så väl igenspikat att det var svårt att bryta sig in, och till sist slutade folk i stan att intressera sig för plantagen. Ingen klättrade nånsin över muren och strövade runt i parken utom jag.
   Jag var där ofta på somrarna, eftersom jag hade malaria, och fick svåra anfall när jag ibland varken stod ut med att ligga i järnsängen i barnkammaren med flugorna surrande kring ansiktet, eller på verandan där de andra barnen lekte runt omkring och skrek och skrattade så att det skar i öronen på mig. Jag hade huvudvärk, så jag kunde inte läsa, utan jag brukade traska i väg barfota med fötterna släpande i dammet och en fransig halmhatt på huvudet som skydd mot den heta solen medan jag omväxlande frös och svettades. Ibland tyckte jag att det tog flera timmar att komma till järngrindarna, där tegelmuren var som lägst. Ofta måste jag lägga mig och pusta ut i det höga, stickiga gräset i flera minuter för att orka klättra uppför muren och hoppa ner på andra sidan.
   Men inne i trädgården kändes det svalare. Det märkliga med mina frossbrytningar var att när jag kunde hålla mig sval frös jag inte alls lika mycket som hemma, där till och med väggarna och taket kändes varma när man tog på dem. Hela parken var övervuxen med grönskande ekar, som hade fått skjuta upp överallt och breda ut sig så att de skänkte en nästan obruten, grön skugga. Marken var täckt med ormbunkar. De var mjuka och svala att ligga på, och när jag kastade mig ner på rygg och kikade upp, var lövtaket så tätt att det ibland inte ens gick att se himlen. De solstrålar som lyckades tränga igenom hade mist sin skarpa, obarmhärtiga glans. De var milt gula och kändes inte brännheta.
   En eftermiddag en riktigt het dag i början på september, som brukar vara den varmaste månaden (och vid det laget är man ändå redan utslagen av hettan) gav jag mig i väg till den gamla plantagen. Hettan låg som ett flimmer över vägen. Att titta genom det, var som att titta genom en skev glasruta. grusvägen var så het att det brände under fotsulorna på mig fast de var fulla av förhårdnader, och när jag gick rev jag upp dammmoln framför mig i den flimrande hettan. Jag trodde aldrig jag skulle komma fram till plantagen. Svetten rann ner i ögonen på mig, men den var kall och jag skakade så att jag hackade tänder där jag gick. När jag äntligen fick lägga mig ner i den mjuka ormbunksbädden innanför muren, överfölls jag av de värsta frossbrytningar jag någonsin hade råkat ut för, trots att jag hade fått en extra stor dos kinin av mamma på morgonen förutom malariamedicinen. Jag knep ihop ögonen och kramade ormbunkarna med händerna tills frossbrytningarna gick över. Då hörde jag en mjuk röst som sa: "Pojk."
   Jag trodde först att jag yrade, för det hände att jag gjorde det när jag fick riktigt svåra attacker, men sen kom jag ihåg att när jag yrade, så var jag inte medveten om det, utan alla underliga saker jag såg och hörde verkade fullt naturliga. Så när rösten sa "pojk" igen, mjukt och vackert som en härmfågel i soluppgången, då tittade jag upp.
   Bredvid mig ibland ormbunkarna låg en flicka på knä. Hon måste ha varit något år yngre än jag. Jag skulle snart fylla sexton, så hon var antagligen fjorton eller femton. Hon var klädd i en blårutig bomullsklänning. Hon var blek i ansiktet, men det var meningen att hon skulle vara det. Hon var inte alls sjukligt blek så att det lyste igenom till och med under solbrännan som på mig. Hon hade stora, intensivt blå ögon. Håret var mörkbrunt och kammat i två tjocka flätor som dinglade framför axlarna på henne där hon stod och kikade ner på mig.
   "Du mår visst inte bra?" frågade hon. Hon lät inte ett dugg orolig eller omtänksam, bara sakligt undrande.
   Jag skakade på huvudet.
   "Nej", viskade jag. Jag var nästan rädd för att hon skulle försvinna om jag talade för högt. Jag hade ju aldrig sett någon i trädgården förut, så jag tänkte att eftersom jag mådde så förfärligt illa, kanske jag låg för döden och hade fått förmågan att se spöken. Men flickan i den blårutiga bomullsklänningen såg ut att vara av kött och blod.
   "Det är bäst du följer med mig", sa hon. "Hon kan bota dig."
   "Vem är hon?"
   "Hon", sa hon.
   Frossbrytningarna hade börjat gå över, så när hon reste sig upp, gjorde jag det med. När hon stod upp, skymtade en volangprydd vit underkjol fram under klänningen, och knäna var grönprickiga av mossa, och det trodde jag inte att spökknän kunde bli. Därför följde jag med när hon började gå bort mot huset. Hon gick inte uppför den sviktande, halvmurkna trappan till verandan, där blåregnet klättrade på de vita pelarna i vildvuxna kaskader, utan hon fortsatte till den sneda källardörren vid gaveln på huset. Målarfärgen hade för länge sedan flagnat i solen och spolats bort av regnet, men dörren såg ren ut, och det låg inga barkflagor på den från det lutande eukalyptusträdet som växte bredvid, fast det hade regnat dammiga barkflagor på båda sidor om dörren. Alltså förstod jag att källartrappen måste vara flitigt använd.
   Flickan öppnade dörren.
   "Du får gå först", sa hon.
   Jag klättrade nerför stentrappan. Den kändes sval under mina bara fotsulor. Flickan stängde dörren och följde efter mig, och när jag kom ner var det kolmörkt runt omkring oss. Jag började bli riktigt rädd, men så hörde jag hennes mjuka röst i mörkret.
   "Var är du?"
   "Här."
   "Ta mig i handen, så du inte snavar."
   Vi trevade efter varandras händer och fattade dem i mörkret. Hennes långa svala fingrar slöt sig i ett fast grepp om min hand. Hon gick med bestämda steg som om hon hittade av gammal vana.
   "Stackars Lördag sitter i kolmörkret", sa hon. "Men han trivs med det. Han kan sova i flera veckor i sträck. Ibland snarkar han så förskräckligt. Lilla Lördag!" ropade hon sakta. Ett svagt bubblande hördes till svar, och hon skrattade nöjt. "Du är för söt, Lördag!" sa hon och då bubblade det till igen. Hon drog mig i handen, och vi gick in i ett stort, dammigt kök. Järnstekpannor, grytor och kastruller hängde på båda sidor om den jättelika spisen, och på marmorbordet mitt i rummet såg jag en bunke mjöl och en brödkavel. Flickan tog ner ett tänt vaxljus från en hylla.
   "Jag ska baka kakor", sa hon, när hon märkte att jag tittade på mjölet och kaveln. Hon drog åt sig handen. "Kom." Nu gick hon snabbare. Vi gick ut ur köket, genom hallen och fortsatte genom matsalen. Det låg ett tjockt dammlager på det gamla mahognybordet, och det hängde skynken över tavlorna på väggarna. Sen kom vi in i balsalen. Speglarna på väggarna var fläckiga och missfärgade. Mot ena väggen stod en ensam, bräcklig, förgylld stol lutad mot väggen. Sitsen var klädd med mönstervävt siden i svagt rosa och silver. Den såg ovanligt välbevarad ut. I taket satt den jättelika kristallkronan som Alexandra Londermaine hade hängt sig i. Prismorna fångade upp skenet från den flämtande lågan och de få ljusstrålar som lyckades tränga igenom de förspikade fönstren och bröt dem i väl hundra färger. När vi gick igenom balsalen började flickan dansa för sig själv, muntert och graciöst, så att det svängde om den vida blårutiga kjolen. Hon betraktade förtjust sin bild i de gamla speglarna medan hon dansade med det fladdrande, droppande vaxljuset i handen.
   "Du darrar inte längre. Vad ska jag säga till henne då?" frågade hon, när vi började gå uppför den breda mahognytrappan. Det var så mörkt att hon tog mig i handen igen, och innan vi hade hunnit ända upp kunde jag glädja henne med ett nytt anfall av frossan. Till sin förtjusning kände hon att mina fingrar darrade. "Nu har du börjat igen. Så bra." Hon sköt upp ena halvan av den stora dubbeldörren ovanför trappan.

När jag kikade in i vad som måste ha varit överste Londermaines skrivkammare, blev jag övertygad om att det jag såg hörde hemma i en dröm eller i några vilda feberfantasier. Vid det enorma bordet mitt i rummet satt den egendomligaste kvinna jag någonsin hade skådat. Jag förstod att hon måste ha varit mycket vacker, även om hon aldrig hade uppfyllt de skönhetskrav som ställdes i vår lilla stad. Trots att hon satt märktes det att hon var ovanligt reslig. Det låg en hel stapel med tjocka luntor på bordet. Hon höll pekfingret på en sida i en av böckerna som låg uppslagen framför henne, men hon läste inte i den. Hon satt bakåtlutad i den skulpterade stolen med huvudet mot en sidensjal med broderier i blått och guld som låg draperad över stolsryggen. Med ena handen smekte hon ett kid som låg och sov i knät på henne. Hon blundade och jag kunde inte föreställa mig vilken färg hon hade på ögonen. Det skulle inte ha förvånat mig om de hade varit gula som bärnsten eller lika mörkt purpurröda som hennes sammetsklänning. Hon hade massor av hår som verkade rödbrunt i skenet från brasan. Det var ganska kortklippt och stod ut som eldslågor från huvudet. Hon hade djupa skuggor under ögonen och sorgerynkor kring munnen. Några andra ålderstecken fanns inte i hennes ansikte, men hon kunde lika gärna ha varit hundra år som tjugofem — ingetdera hade förvånat mig. Hon hade en stor, rörlig mun och hon satt och nynnade med mörk, sonor stämma. Två katter, en svart och en vit, låg hoprullade på var sin bok, och när vi öppnade dörren reste sig en leopard ljudlöst bredvid henne, men den morrade inte åt oss. Den stod bara och väntade och tittade på oss.
   Flickan puffade på mig och satte fingret för munnen för att jag skulle vara tyst, men jag hade ändå inte sagt något — jag kunde ändå inte, för jag hackade tänder av frossan som jag totalt hade glömt bort, så fascinerad var jag av kvinnan som satt där med huvudet lutat mot den broderade sidensjalen och nynnade dovt för sig själv. Så småningom blev nynnandet till ord, och vi lyssnade på hennes sång. Katterna sov oberört vidare, men leoparden lyssnade också:


Högt i mitt torn av elfenben
jag dväljs i brasans matta sken
en leopard till vila gått invid
min stol tillsammans med ett kid

Så mången sällsynt ört jag äger
jag har flamingo, jag har häger
närhelst jag önskar kan mitt öra
tolv jungfrurs ljuva sång få höra

Ja, detta är min magiska domän
den cirkel där jag härskar suverän
det dunkla och okända är mitt rike
i teckentydning har jag ej min like

och när jag drömmer här som bäst
att jag är vaken — en protest,
ett skri så högt hörs skalla
att slottets murar så när falla.. .


   Innan hon hade sjungit färdigt, öppnade hon ögonen och såg på oss. Nu när leopardens matte hade sett oss, verkade det som om den tänkte hoppa på oss när som helst och sluka mig i en enda munsbit, men hon la handen på hans safirbesatta halsband för att hejda honom.
   "Jaha, Alexandra", sa hon. "Vad är det här då?"
   Flickan som fortfarande höll mig i handen, svarade:
   "En pojke."
   "Det ser jag väl. Var har du hittat honom?"
   Det gick kalla kårar utefter ryggraden på mig när jag hörde hennes röst.
   "Bland ormbunkarna. Han darrade. Titta, han darrar fortfarande. Har han ett anfall?" Alexandra lät vänligt nyfiken på rösten.
   "Kom hit, pojk", sa kvinnan.
   När jag inte rörde mig, puffade Alexandra till mig. Jag gick sakta framåt. När jag kom närmre drog kvinnan leoparden lätt i örat och sa: "Ligg, Thammuz." Djuret la sig lydigt ner vid hennes fötter. Hon sträckte ut handen, när jag kom fram till bordet. Alexandras händer hade varit starka och svala, hennes var starka som havet och kalla som jade. Hon fixerade mig en lång stund, och jag såg att hennes ögon var blå, mycket mörkare blå än Alexandras, så mörka att de nästan var svarta. När hon började tala igen, var rösten varm och ömsint. "Du är ju brännhet av feber. Har du malaria?" Jag nickade. "Ja, ja, det ska vi ta hand om."
   När hon reste sig och la det sovande kidet bredvid leoparden, såg jag att hon inte alls var så lång som jag hade trott, men hon verkade ändå imponerande. I ena hörnet av rummet var flera av bokhyllorna tömda på sina böcker, och där stod i stället olika flaskor och retorter. Bredvid stod ett stort skelett. Det fanns ett syrafläckat tvättfat där också. Hela den delen av rummet såg ut som ett kemiskt eller medicinskt laboratorium.
   Hon valde ut en liten bärnstensgul flaska och hällde en droppe av innehållet i ett glas vatten. När droppen träffade vattenytan fräste det till och det steg upp ett stort moln av rök. När röken hade skingrats räckte hon mig glaset och sa: "Drick. Drick det här, pojk."
   Jag kunde nästan inte hålla i glaset, så skakade jag på handen. När hon såg det, tog hon ifrån mig glaset och höll det till munnen på mig.
   "Vad är det?" frågade jag.
   "Drick", sa hon och tryckte glaset mot min mun. Efter första klunken fick jag kväljningar och hade spottat ut det, om hon inte hade tvingat mig att svälja resten av den brännande vätskan. Det kändes som om jag hade eld i hela kroppen. Det brann i varenda åder och hela rummet och allt som fanns i det snurrade runt. När jag hade återfått balansen något så när lyckades jag flämta fram: "Vad är det?" en gång till.
   Hon log och svarade:

"Nio påfågelshjärtan, fyra fladdermuslungor,
en nypa månstoft och ett par kolibritungor."

Sen frågade jag en sak, som jag aldrig hade vågat fråga om jag inte hade varit så omtöcknad av trolldrycken:
   "Är tant en häxa?"
   Hon log igen och sa:
   "Det är mitt yrke."
   Eftersom hon inte hade slagit mig med blixten, fortsatte jag.
   "Rider tant på kvast?"
   Nu skrattade hon högt.
   "Det kan jag, om jag vill."
   "Är det. . .är det svårt?"
   "I början känns det som att rida in en vildhäst, men jag har alltid varit en skicklig ryttarinna, och nu går det riktigt bra för mig. Jag har äntligen lärt mig att rida i damsadel, fast det känns säkrare att sitta grensle. Hästar har jag alltid suttit grensle på. Men alla framstående häxor rider i damsadel, så. . . Kila hem nu. Alexandra ska läsa läxorna och jag måste arbeta. Kan du hålla tyst, eller ska jag göra så att du glömmer alltihop?"
   "Jag kan hålla tyst."
   Hon gav mig en blick som fick det att hetta i mig lika mycket som av dekokten, som jag hade fått av henne.
   "Ja, jag tror dig", sa hon. "Kom igen i morgon om du vill. Thammuz visar dig ut."
   Leoparden reste sig och gick före mig till dörren. Jag tvekade, eftersom jag hade svårt att slita mig därifrån, men han kom tillbaka och drog mig vänligt men bestämt i byxbenet.
   "Adjö, min gosse", sa häxan. "Nu är det slut på frossan och febern."
   "Adjö", svarade jag. Jag sa inte tack. Jag sa inte adjö till Alexandra. Jag följde efter leoparden ut ur rummet.

Jag fick komma tillbaka varenda dag. Hon måste ha känt sig ensam. Jag var ju faktiskt den enda varelsen där som hade ett liv som var oberoende av hennes. Fast det är faktiskt enbart tack vare henne som jag har fått leva ett eget liv. Jag är en skapelse av häxan, jag lika väl som leoparden Thammuz eller de båda katterna Ashtaroth och Orus (först flera år efter den sista gången jag såg häxan, fick jag reda på att det var namnen på två av de fallna änglarna).
   Hon botade mig från malarian också. Mina föräldrar och alla våra bekanta trodde att jag hade växt ifrån den. Jag blev arg när de avfärdade det så lättvindigt. Jag hade god lust att tala om för dem att det var häxans förtjänst, men jag visste att om jag så mycket som andades ett ord om henne, skulle jag bli evigt förtappad. Mamma föreslog att vi skulle skriva ett intyg till tillverkarna av malariamedicinen, så kanske de skickade oss en slant.
   Alexandra och jag blev bästa vänner. Hon var mycket reserverad av sig, men jag fick gärna se på när hon dansade för sig själv i balsalen eller spelade på låtsasharpa. Ibland tyckte jag mig nästan höra musik. En dag fick jag följa med henne in i vardagsrummet, och där tog hon bort skynket från en tavla som hängde mellan två av de höga, förspikade fönstren. Sen tog hon ett par steg bakåt och höll upp vaxljuset för att få bästa möjliga ljus på tavlan. Det kunde ha varit ett porträtt av Alexandra själv, som hon skulle se ut fem år senare.
   "Det är min mamma", sa hon. "Alexandra Londermaine."
   Såvitt jag visste av vad jag hade hört berättas, hade Alexandra Londermaine bara fått ett barn, innan hon hängde sig i kristallkronan i balsalen, och det hade varit dödfött — och under alla förhållanden skulle Alexandra Londermaines barn ha varit mor eller mormor till Alexandra. Men jag sa ingenting, för när Alexandra blev arg, blev hon lika vildsint som katterna, och då hoppade hon på mig och började klösas och bitas. Jag stod tyst en lång stund och betraktade porträttet.
   "Ser du att hon har en likadan ring som jag", sa Alexandra och sträckte fram sin vänstra hand. På ringfingret satt en ring med safirer och diamanter. Något så vackert hade jag aldrig kunnat drömma om. Inte ens de allra rikaste i vår lilla stad ägde något liknande. Sen förstod jag att det var för att Alexandra skulle få en förevändning att visa Mig ringen, som jag hade fått följa med henne in och titta på porträttet. Hon hade aldrig haft någon ring på sig förut.
   "Var har du fått den ifrån?"
   "Hon gav mig den i går."
   "Alexandra, hur länge har du bott här?" frågade jag plötsligt.
   "Ett tag."
   "Hur länge?"
   "Det kan jag inte minnas."
   "Du måste."
   "Jag kan inte. Jag kom bara hit. . .precis som stackars Lördag."
   "Vem är stackars Lördag?" frågade jag och undrade för första gången vem det var som hade åstadkommit det bubblande ljudet den där dagen när Alexandra hittade mig bland ormbunkarna.
   "Nej, du har ju aldrig fått träffa Lördag!" utbrast hon. "Det får du säkert, men det är bäst att vi ber henne om lov först."
   Så vi gick och knackade på hos häxan. Thammuz öppnade dörren med sina starka tänder, och häxan lyfte blicken från sina provrör och retorter och tittade på oss. Rådjurskidet låg som vanligt och sov vid hennes fötter.
   "Jaha?" sa hon.
   "Får jag visa honom stackars lilla Lördag?" frågade Alexandra.
   "Det går väl bra", svarade hon. "Men låt bli att reta honom." Och så vände hon ryggen till och böjde sig över sina provrör igen, medan Thammuz föste ut oss ur rummet med nosen.
   Vi gick ner i källaren. Alexandra tände en lykta och tog med mig längst in i källaren, så långt bort från dörren man kunde komma. Där fanns en spilta, och i spiltan stod en tvåpucklig kamel. Jag kunde inte låta bli att skratta åt den, för den såg så komisk ut där den stod och grinade åt Alexandra och blåste bubblor mellan sina långa hästtänder.
   "Hon sa att vi inte fick retas med honom", sa Alexandra strängt och gned kinden mot kamelens löjliga, fläckiga hår på nosen. Det såg precis ut som om den höll på att tappa håret, för den hade kala skära hudfläckar på nosen.
   "Men vad. . ." började jag.
   "Hon rider på honom ibland", sa Alexandra. Hon sträckte fram handen och lät kamelen gnida mulen mot den. Den gnuggade sina gummiläppar mot diamanterna och safirerna i ringen. "Men framför allt pratar hon med honom. Hon påstår att han är väldigt klok. Han kommer upp till henne ibland, och då sitter de och pratar och pratar. Jag förstår inte ett ord. Hon påstår att de pratar hindustani eller arabiska. Ibland kommer jag ihåg några enstaka ord som iderow, sorcabatcha och anna bibed bech. Hon tycker att jag ska lära mig att prata med dem, när jag är klar med franskan och grekiskan."
   Stackars lilla Lördag rullade med ögonen av förtjusning när Alexandra kliade honom bakom öronen.
   "Varför heter han Stackars lilla Lördag?" frågade jag. Alexandra lät stolt när hon svarade.
   "Det är jag som har döpt honom till det. Jag fick det för henne."
   "Men varför valde du ett sånt namn?"
   "Därför att han kom hit i fjol vintras på en lördag. Det var årets kortaste dag, och det regnade så att det blev ljust ännu senare och mörkt tidigare än om det hade varit vackert väder, så det blev ännu mindre kvar av den dagen än det borde ha blivit. Jag tyckte synd om den, så därför tänkte jag att det kanske skulle pigga upp lördagen om vi uppkallade honom efter den. . . Hon tyckte det var ett fint namn!" sa hon och verkade plötsligt förargad på mig.
   "Det är ett fint namn", skyndade jag mig att säga. Jag log för mig själv, när jag märkte att Alexandra kunde tycka att det var mer synd om en dag än om en människa. "Hur fick hon tag i honom!" frågade jag.
   "Han bara kom hit."
   "Hur då?"
   "Hon ville att han skulle komma hit. Från öknen."
   "Gick han hit?"
   "Ja. Och ibland simmade han. Hon mötte honom på stranden och flög hit med honom på sin kvast. Du skulle ha sett honom! Han var genomblöt och såg hemskt rolig ut. Hon gav honom kaffe med nånting i."
   "Vad då för nånting?"
   "Nånting."
   Just då hördes häxans röst bakom oss.
   "Nå barn?"
   Det var första gången jag hade sett henne gå ut ur sitt rum. Thammuz gick fot på höger sida om henne och kidet på vänster. Katterna Ashataroth och Orus var tydligen kvar där uppe.
   "Vill du rida på Lördag?" frågade hon mig.
   Jag nickade mållös. När hon lade handen på väggen sjönk ett parti av den ner i golvet, så att Stackars lilla Lördag kunde komma ut.
   "Är hon inte fin?" frågade häxan och med en öm blick på det märkliga djuret som hade så knotiga knän och spretiga tår. "Hennes mormor var så snäll mot mig i Egypten en gång i världen. Förresten är kamelmjölk det bästa jag vet."
   "Men Alexandra sa att det var en hane", utbrast jag.
   "För Alexandra är alla djur hanar, utom katter, och alla katter är honor. Ashtaroth och Orus är faktiskt hankatter, men även om de inte var det, så skulle det inte göra nån skillnad för Alexandra. Ut med dig nu, Lördag. Skynda på!"
   Lördag slog knäna och benen i spiltan när hon backade ut och ställde sig under en grönskande ek.
   "Ner!" sa häxan. Lördag gav mig ett lömskt ögonkast, men rörde inte en fena. "Ner, sorcabatcha!" befallde häxan, och Lördag sjönk lydigt ner på knä. Jag kravlade upp på henne, men innan jag hann sätta mig till rätta, reste hon sig med en knyck så att jag slog hakan i den främre puckeln och var nära att bita av mig tungan. Lördag dansade runt i cirklar medan jag förtvivlat klängde mig fast vid den främre puckeln och häxan och Alexandra vred sig av skratt. Det kändes precis som om jag hade gått ombord på ett synnerligen sjöodugligt skepp i hög sjö, och det dröjde inte länge förrän jag blev ordentligt sjösjuk, medan Lördag frustande dansade omkring på bakbenen under ekarnas gröna lövverk.
   Äntligen skrek häxan: "Det räcker!" Lördag tvärstannade, och det var nära att jag hade blivit avkastad, när hon mödosamt sjönk ner på knä. "Det var inte snällt att retas med dig", sa häxan och gav mig ett vänskapligt nyp i näsan. "Du kan få komma in och sitta hos mig en stund om du vill."
   Det var det bästa jag visste att få sitta hos häxan och se på när hon läste i sina böcker, räknade ut konstiga matematiska tal, dividerade om zodiaken eller utförde underliga experiment i provrören och retorterna, som ibland fyllde rummet med svaveldofter eller med röda och blå sken. En enda gång blev jag rädd för henne, och det var när hon dansade med skelettet i vrån. Då badade rummet i ett egendomligt rött sken och det såg nästan ut som om skelettet hade kött på benen, när de dansade runt som ett älskande par. Hon måtte ha glömt bort att jag satt bredvid, till hälften dold i öronlappsfåtöljer, för när de hade dansat färdigt och skelettet stod i vrån igen med sina blankpolerade benknotor utan några som helst yttre tecken på liv, så lutade hon huvudet mot de mörkröda sammetsgardinerna som hängde för de igenspikade fönstren, och tårarna strömmade utför kinderna på henne. Sen gick hon tillbaka till sina provrör och började arbeta med stor frenesi. Hon nämnde det aldrig med ett ord, och det gjorde inte jag heller.
   Ju längre det led på vintern, desto oftare fick jag sitta inne hos henne. En gång tog jag mod till mig och frågade vem hon själv var, men det hade jag inte mycket för.
   "Är ni en av de där nordstatsborna som köpte huset?"
   "Grubbla inte på det. Vi kan säga att jag är det. Visste du att det är gamle överste Londermaines skelett jag har? Så gammal var han förresten inte, han var bara trettiosju år när han stupade i slaget vid Bunker Hill — eller blandar jag ihop honom med hans farfarsfar Rudolph Londermaine? Hursomhelst så var han bara trettiosju år, och en stilig karl, och Alexandra var bara trettio, när hon hängde sig i kristallkronan i balsalen av kärlek till honom. Visste du att den tjocka gubben med de röda mustascherna har försökt lura din pappa? Hans ko kommer att mjölka sur mjölk i sju dar. Ge dig i väg nu och håll Alexandra sällskap. Hon känner sig ensam."
   När vintern hade övergått i vår, och kameliorna, azaleorna och jasminerna hade efterträtts av de första, frodiga majblommorna, då gav jag Alexandra min första, tafatta kyss. Nästa dag, när jag hade smitit ifrån mina sysslor hemma och skyndat mig ner till plantagen, gav hon mig ringen med safirerna och diamanterna, som hon hade trätt upp på en turkosfärgad sidenremsa åt mig. "Om du har den på dig jämt, så skyddar den både dig och mig", sa hon. "När vi blir äldre kan vi gifta oss, och då kan jag få igen den av dig. Men du får aldrig, aldrig visa den för någon, för då blir hon gräsligt ond."
   Jag vågade nästan inte ta emot ringen, men när jag gjorde invändningar, blev Alexandra ursinnig och började sparkas och bitas, så jag blev tvungen att ge mig.
   Inte förrän det nästan var slut på sommaren, upptäckte pappa ringen som jag hade hängande om halsen. Jag kämpade som besatt för att hindra honom från att dra fram det smala bandet och titta på ringen. Det verkade faktiskt som om ringen gav mig större krafter, och i alla händelser hade jag blivit mycket starkare den vintern än någonsin förut. Men än så länge var pappa starkare än jag, så till slut fick han fram den. Dödstyst betraktade han den en kort stund, och sen bröt det loss. Det var den berömda Londermaineska ringen, som hade försvunnit samma kväll som Alexandra Londermaine hängde sig. Den var värd en hel förmögenhet. Var hade jag fått tag i den?
   Ingen ville tro mig när jag berättade att jag hade hittat den i parken i närheten av huset — jag sa parken, för jag ville inte att de skulle tro att jag hade varit inne i huset eller att jag kunde ta mig in där. Jag vet inte varför de inte trodde på mig, jag tycker fortfarande att det inte alls verkar ologiskt att jag kunde ha hittat den under ormbunkarna.
   Det hade varit ett långt, händelselöst år och karlarna i stan var uttråkade. De tog fast mig, och tvingade mig att dricka så mycket brännvin att jag inte visste vad jag gjorde. När de var färdiga med mig, hann jag inte hem förrän jag blev häftigt illamående, och sen låg jag i mammas famn och hon grät över mig. Inte förrän morgonen därpå lyckades jag smita bort till plantagen. Jag klampade uppför mahognytrappan till häxans rum och öppnade de tunga skjutdörrarna utan att knacka. Hon stod mitt i rummet i sin purpurröda klänning med armarna om Alexandra, som grät bittert. Rummet hade förändrats totalt över natten. Överste Londermaines skelett var borta och hyllorna i vrån, där hon hade haft sitt laboratorium, var fyllda av böcker. Överallt hängde det spindelväv, golvet var fyllt av glasskärvor och på arbetsbordet låg dammet i ett tumstjockt lager. Varken Thammuz, Astharoth, Orus eller kidet syntes till, men fyra fåglar kröp tätt intill henne och vingarna flaxade i håret på henne.
   Hon gav mig inte en blick. Hon låtsades överhuvudtaget inte om mig. Hon höll armen om Alexandra och gick in med henne i salongen, där porträttet hängde. Fåglarna följde efter flygande i cirklar runt omkring dem. Alexandra hade slutat gråta. Hon såg blek och trotsig ut, och om hon hade sett mig komma lommande efter, så visade hon det inte med en min. När häxan ställde sig framför porträttet, föll skynket av. Hon lyfte armarna, det kom ett stort rökmoln och mina näsborrar fylldes av lukten av svavel. När röken hade skingrats var Alex andra också försvunnen. Kvar hängde bara porträttet — utan ring på vänstra handens ringfinger. Häxan lyfte handen igen och skynket flög upp av sig självt och lade sig över tavlan. Sedan gick hon tillbaka till vad som en gång hade varit hennes rum med fåglarna omkring sig, och jag lommade fortfarande efter. Så rädd har jag aldrig varit i hela mitt liv varken förr eller senare.
   Hon stod länge alldeles stilla mitt i rummet. Till slut vände hon sig om och tilltalade mig.
   "Nå, pojk, var är ringen?"
   "De har den."
   "De tvingade dig att dricka dig full, inte sant?"
   "Ja."
   "Jag var rädd för det, när jag gav Alexandra ringen. Men det spelar ingen roll. . . Jag är så trött. . ." Hon strök sig missmodigt över pannan med handen.
   "Har jag. . . har jag berättat allt för dem?"
   "Ja, det har du."
   "Jag. . . jag visste inte något."
   "Jag vet att du inte visste om det."
   "Hatar ni mig nu?"
   "Nej, jag hatar dig inte, pojk."
   "Måste ni ge er av nu?"
   "Ja."
   "Förlåt. . ." sa jag och böjde huvudet.
   Hon smålog.
   "Tiden rinner iväg. . . Städer grusas, växer upp och grusas på nytt, livslågor släcks och tänds ånyo. . ."

Fåglarna flaxade som besatta kring huvudet på henne, de drog henne i håret och kraxade i öronen på henne. Från bottenvåningen hörde vi hur det bultade, sen knakade det till när bräderna drogs loss från ett av fönstren.
   "Gå, pojk", sa hon. Jag stod som fastvuxen, förstenad, oförmögen att röra mig. "GÅ!" befallde hon och knuffade till mig så hårt att jag snubblade ut ur rummet. De stod och väntade på mig i källarluckan, och grep mig när jag klättrade ut. Jag fick stå där och se på, när de kom ut med henne. Men det var inte häxan, inte min häxa. Det var deras föreställningar om en häxa, en flera tusen år ovårdad gammal gumma i blankslitna, svarta kläder med långa grå hårtestar, krokig näsa och en vårta med fyra grova svarta hårstrån på hakan. Bakom henne kom de fyra fåglarna flaxande och plötsligt svävade de uppåt, upp i himlen, rätt in i solen tills de försvann i det glödande klotet.
   Två av karlarna höll henne i ett hårt grepp, trots att hon inte kämpade emot, utan bara stod där alldeles tyst, medan de andra letade överallt i huset, genomsökte det förgäves. Men när några av dem gick ner i källaren, då kom jag ihåg, och jag förstod av glimten i häxans ögon att hon också kom ihåg. Stackars lilla Lördag hade blivit bortglömd. Nu kom hon klampande som besatt uppför källartrappan, med sina gummiartade läppar uppdragna så att de stora tänderna blottades och med ögon som var klotrunda av skräck. När hon fick se sin matmor och härskarinna tillfångatagen av två smutsiga, hårdhänta karlar, då skriade hon till och började sparka vildsint. Hon slog bakut, högg omkring sig och skriade så kusligt och hjärtskärande, som bara en kamel kan. En av karlarna ramlade omkull och höll sig i benet. Han hade fått en spark av Lördag, så att han hade brutit benet. De andra flydde i panik. Kvar stod häxan på verandan och klamrade sig fast i blåregnet som klängde på pelarna. Lördag klampade upp på verandan och lade sig på knä, medan häxan kastade sig upp mellan pucklarna på henne. Sen gav de sig av. Lördag skriade och slog knäna i varandra medan hon skumpade fram så att marken gungade. De fyra fåglarna kom dalande ner från solen och flög efter dem.
   Jag skuttade upp och ner, viftade med armarna och skrek allt vad jag orkade tills Lördag, häxan och fåglarna hade försvunnit i ett moln av damm, medan mannen som hade brutit benet låg bredvid mig på marken och stönade.

Originalets titel: "Poor Little Saturday" publicerad första gången i Fantastic Universe Science Fiction, oktober 1956.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki