Fandom

Svenskanoveller Wiki

Staden

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Staden väntade i tjugotusen år.
   Planeten rörde sig genom rymden och fältens blommor växte upp och vissnade ner, och alltjämt väntade staden; och planetens floder steg och sjönk och förvandlades till damm. Alltjämt väntade staden. Vindarna, som hade varit unga och vilda, blev gamla och lugna, och himlens moln, som hade varit rivna och trasiga, lämnades i fred och fick driva fram makliga och vita. Alltjämt väntade staden.
   Staden väntade med sina fönster och sina murar av svart obsidian och sina vimpellösa torn, med sina otrampade gator och sina orörda dörrvred, och inte en enda papperslapp eller ett enda fingeravtryck fanns i den. Staden väntade, medan planeten be. skrev sin cirkelbåge i rymden och följde sin bana omkring en blåvit sol, och årstiderna gick från is till eld och tillbaka till is och sedan till gröna fält och gula sommarängar.
   Det var en sommareftermiddag i mitten av det tjugotusende året som staden slutade vänta.
   Uppe på himlen visade sig en raket.
   Raketen kretsade, svängde, kom tillbaka och landade på skifferängen femtio meter från obsidianmuren.
   Det hördes stöveltramp i det glesa gräset och rop från männen inne i raketen till männen utanför.
   »Klara?»
   »All right, karlar. Var försiktiga. In i staden. Jensen, ni och Hutchinson rekognoscerar. Håll skarp utkik.»
   Staden öppnade hemliga näsborrar i sina svarta murar och en insugningsventil djupt inne i stadens kropp drog i jämn takt in stormar av luft genom kanaler, genom tistelfilter och dammsamlare till en fin och skälvande serie av spiraler och nät som glödde med silverglans. Om och om igen upprepades de väldiga insugningarna, om och om igen fördes lukterna från ängen in i staden med varma vindar.
   »Eldlukt, lukten av en nerfallen meteor, het metall. Ett rymdskepp har kommit från en annan värld. Mässing, den dammiga eldlukten av bränt krut, svavel och raketbränsle.»
   Upplysningarna trycktes på band som matades in i springor och gled mellan gula kuggar in i maskiner djupare ner.
   Klick-tjack-tjack-tjack.
   En räknemaskin frambringade ett ljud som från en metronom. Fem, sex, sju, åtta, nio. Nio män! En blixtsnabb skrivmaskin tryckte meddelandet på ett band, som ormade bort och försvann.
   Klicketi-klick-tjack-tjack.
   Staden inväntade det mjuka trampet av deras gummisulade stövlar.
   Stadens stora näsborrar spärrades åter upp.
   Lukten av smör. Utdunstningen från de försiktigt framsmygande männen som svag sögs in i stadsluften till den stora Näsan, delades upp i minnen av mjölk, ost, glass, smör — lukterna från ett mejeri.
   Klick-klick.
   »Var försiktiga, karlar!»
   »Jones, håll geväret klart. Var inte dum!»
   »Staden är död; vad finns det att vara rädd för?»
   »Man kan aldrig veta.»
   Nu, vid det korta skarpa talet, vaknade Öronen. Efter att i århundraden ha lyssnat till vindar som blåste lätta och svaga, ha hört löven falla från träden och gräset växa mjukt under den årstiden då snön smälte, oljade sig Öronen nu automatiskt och spändes — väldiga trumhinnor, på vilka inkräktarnas hjärtslag kunde bulta och slå, lätt som vibrerandet av en myggas vingar. Öronen lyssnade och Näsan lagrade lukter i stora håligheter.
   Utdunstningen från män som var rädda strålade ut. Det blev svettfläckar under deras armar och svett i deras händer som höll gevären.
   Näsan silade och studerade den luften, som när en konnässör prövar en gammal årgång.
   Tjick-tjick-tjack-klick.
   Upplysningar snurrades ner på parallella kontrollband. Svettlukt : så och så många procent klorider, så och så mycket sulfat; karbamid, ammoniak så mycket; kreatinin, socker, mjölksyra, klart!
   Klockor ringde. Små summor rasslade fram.
   Näsan väste och pressade ut den analyserade luften. De stora Öronen lyssnade :
   »Jag tycker vi ska gå tillbaka till raketen, kapten.»
   »Det är jag som för befälet, löjtnant!»
   »Ja, kapten.»
   »Ni därframme! Patrullen! Ser ni nånting!»
   »Ingenting, kapten. Den ser ut att ha varit död länge!» »Hörde ni, löjtnant? Det finns ingenting att vara rädd för.» »Jag känner mig illa till mods. Jag vet inte varför. Har kapten aldrig en känsla av att ha sett en plats förut? Den här stan verkar alldeles för välbekant.»
   »Struntprat. Det här planetsystemet ligger miljarder kilometer från Jorden och vi kan absolut inte ha varit här tidigare. Vi har den enda ljusårsraket som existerar.»
   »Jag har i alla fall den känslan, kapten. Jag tycker vi borde ge oss i väg härifrån.»
   Fotstegen tvekade. Det enda som hördes var inkräktarnas andetag i den stilla luften.
   Örat hörde och fick bråttom. Trummor gled runt, vätskor glittrade i rännilar genom ventiler och fläktar. En formel och en tillblandning — det ena följde på det andra. Till svar på Örats och Näsans uppmaning blåste efter några ögonblick en frisk doft ut över inkräktarna genom jättelika hål i stadsmurarna.
   »Kände ni den doften, Smith? Aah. Grönt gräs. Har ni nånsin känt en skönare lukt? Herregud, jag vill bara stå här och andas in den.»
   Osynlig klorofyll blåste in mellan de stående männen.
   »Aah!»
   Fotstegen hördes på nytt.
   »Det var ingenting på tok med den lukten, eller hur, löjtnant? Raska på!»
   Örat och Näsan slappnade av biljondelen av en bråkdel. Motdraget hade lyckats. Schackbönderna fortsatte framåt.
   Nu trädde stadens dunkla Ögon fram ur dimma och dis.
   »Kapten — fönstren!»
   »Vad är det med dem?»
   »Fönstren i husen därborta! Jag såg att de rörde på sig!»
   »Det såg inte jag.»
   »De förändrades. De bytte färg. Från mörkt till ljust.»
   »Jag tycker att de ser ut som vanliga fyrkantiga fönster.»
   Suddiga föremål fick skärpa. I stadens mekaniska raviner for oljiga axlar ner och balanshjul svängde runt i gröna oljepölar.
   Fönsterramarna vred på sig. Rutorna blänkte.
   Nedanför på gatan gick en patrull på två man, följd på betryggande avstånd av sju till. Deras uniformer var vita, deras ansikten lika röda som om de nyss hade örfilats upp; deras ögon var blå.
   De gick upprätt på bakbenen och bar metallvapen. På fötterna hade de stövlar. De var hanar och hade ögon, öron, munnar, näsor.
   Fönsterna darrade. Fönsterna smalnade. De vidgades omärkligt som irisarna på oräkneliga ögon.
   »Jag försäkrar att det är nåt konstigt med fönstren, kapten!»
   »Fortsätt framåt.»
   »Jag går tillbaka, kapten.»
   »Vad säger ni?»
   »Jag går tillbaka till raketen.»
   »Mr Smith!»
   »Jag tänker inte gå rätt in i en fälla!»
   »Är ni rädd för en tom stad?»
   De andra skrattade nervöst.
   »Skratta ni bara!»
   Gatan var stenlagd, och varje sten var åtta centimeter bred och femton centimeter lång. Med en omärklig rörelse sjönk gatan ner en aning. Den vägde inkräktarna.
   I en maskinkällare rörde en röd visare vid siffror : 80 kilo ...
   95, 69, 91, 89 — varje man vägd och registrerad och siffrorna nerspolade till ett korrelerande räkneverk i mörkret.
   Nu var staden fullt vaken!
   Nu sög ventilerna in och blåste ut luft, tobakslukten ur inkräktarnas mun, den gröna tvållukten från deras händer. Till och med deras ögonglober hade en svag lukt. Staden upptäckte den och den upplysningen bildade slutsummor som pilade ner för att adderas till andra summor. Kristallfönstren glittrade, Örat spändes och lät sin trumhinna lyssna noga, noggrannare — alla stadens sinnen myllrade som fallande osynlig snö, räknade männens andetag och deras dova, dolda hjärtslag, lyssnade, iakttog, avsmakade.
   Ty gatorna var som tungor, och överallt där männen gick sjönk smaken på deras klackar ner genom stenporerna och analyserades av lackmuspapper. Denna kemiska slutsumma, som insamlats så listigt, lades till de nu stigande summor som inväntade den definitiva sammanräkningen bland de surrande hjulen och susande ekrarna.
   Steg. Springande steg.
   »Kom tillbaka! Smith!»
   »Nej, så tusan heller!»
   »Spring ifatt honom, karlar!»
   Steg rusade bort.
   Ett sista prov. Efter att ha lyssnat, iakttagit, avsmakat, känt, vägt och övervägt måste staden utföra en sista uppgift.
   En fallucka öppnade sig i gatan. Osedd av de andra, springande männen försvann kaptenen.
   Kaptenen dog, hängande i fötterna medan en rakkniv drogs tvärsöver hans strupe, en annan skar ett snitt ner genom bröstkorgen, den döda kroppen tömdes omedelbart på inälvor och placerades på ett bord i en dold cell under gatan. Stora kristallmikroskop stirrade på de röda flätade musklerna, fingrar utan någon kropp kände på det ännu pulserande hjärtat. Flikarna av den uppskurna huden fläktes isär och fästes vid bordsskivan, medan händerna flyttade om delarna i hans kropp som när en snabb och nyfiken schackspelare använder de röda bönderna och de röda pjäserna.
   Ovanför på gatan sprang männen. Smith sprang, männen hojtade. Smith skrek, och nedanför i det underliga rummet rann blod ner i kapslar, skakades om, centrifugerades, smetades ut på glasskivor under nya mikroskop, räkningar verkställdes, temperaturer mättes, hjärtat skars i sjutton delar, lever och njurar halverades skickligt. Hjärnskålen borrades upp och hjärnan östes ut ur sin benhåla, nerver drogs ut som döda ledningar i en telefonväxel, muskler tänjdes för att pröva elasticiteten, medan i stadens elektriska underjordiska grotta Hjärnan äntligen räknade samman sin största slutsumma och alla apparaterna gnisslande gjorde en monstruös och tillfällig paus.
   Slutsumman.
   Det här är människor. Det här är människor från en fjärran värld, en viss planet, och de har en viss sorts ögon, en viss sorts öron, och de går på ben på ett speciellt sätt och bär vapen och tänker och slåss, och de har speciella hjärtan och alla sådana organ som registrerades en gång för länge sedan.
   Ovanför sprang männen nerför gatan mot raketen.
   Smith sprang.
   Slutsumman.
   Det här är våra fiender. Det är de här männen som vi har väntat i tjugotusen år på att få se igen. Det är de här männen som vi har väntat på att få straffa med vår hämnd. Allting stämmer. Det här är de människor från en planet som heter Jorden, som förklarade krig mot Taollan för tjugotusen år sedan, som höll oss i slaveri och störtade oss och tillintetgjorde oss med en väldig farsot. Därpå försvann de för att leva i ett annat, planetsystem och undgå den sjukdom som de lät övergå oss, sedan de hade plundrat vår värld. De har glömt det kriget och den tiden, och de har glömt oss. Men vi har inte glömt dem. Det här är våra fiender. Det är visst och säkert. Vår väntan är slut.
   »Kom tillbaka, Smith!»
   Fort! På det röda bordet med kaptenens tomma, uppfläkta kropp började nya händer röra sig i ursinnig takt. I kroppens våta inre placerades organ av koppar, mässing, silver, aluminium, gummi och silke; spindlar spann guldväv som syddes fast i huden; ett hjärta kopplades in och i hjärnskålen monterades en platinahjärna som surrade och sköt små gnistor av blå eld, och ledningar drogs ner genom kroppen till armar och ben. På ett ögonblick var kroppen hopsydd, snitten överdragna med vax och läkta på hals och strupe och runt skallen — perfekt, felfritt, nytt.
   Kaptenen satte sig upp och böjde på armarna.
   »Stanna!»
   Kaptenen visade sig åter uppe på gatan, lyfte sitt gevär och sköt.
   Smith stupade med en kula i hjärtat.
   De andra männen vände sig om.
   »Den idioten! Rädd för en stad!»
   De tittade på Smiths kropp vid sina fötter.
   De tittade på sin kapten och deras ögon spärrades upp och kneps ihop.
   »Lystring», sade kaptenen. »Jag har ett viktigt meddelande.»
   Nu beredde sig staden, som hade vägt och avsmakat och luktat på dem, som hade använt alla sina färdigheter utom en, på att använda sin sista färdighet, talförmågan. Den talade inte med all vreden och fientligheten hos alla sina murar och torn, inte heller med hatet hos sina stenlagda gator och fästningsverk av maskiner. Den talade med den lugna rösten hos en enda människa.
   »Jag är inte längre er kapten», sade han. »Inte heller är jag en människa.»
   Männen ryggade tillbaka.
   »Jag är staden», sade han och log.
   »Jag har väntat i tvåhundra sekler», sade han. »Jag har väntat på att sönerna till sönerna till sönerna skulle återvända.»
   »Kapten!»
   »Låt mig fortsätta. Vem konstruerade mig? Staden. Männen som dog konstruerade mig. Den gamla rasen, som bodde här en gång. Människorna, som Jordmännen lämnade kvar här att dö av en fruktansvärd sjukdom, en form av obotlig spetälska. Och den gamla rasens människor, som drömde om den dagen då Jordmännen kanske skulle återvända, byggde den här staden, och stadens namn var och är Hämnd, och den ligger på Mörkrets planet nära, stranden av Seklernas Hav invid Dödens Berg — alltihop mycket poetiskt. Staden skulle vara en balansvåg, ett lackmuspapper, en antenn, som prövade alla framtida rymdresenärer. Under tjugotusen år har bara två andra raketer landat här. Den ena var från en avlägsen vintergata som heter Ennt, och de som följde med den farkosten prövades, vägdes, befanns vara för lätta och släpptes oskadda ut ur staden. Vilket också skedde med besökarna i det andra rymdskeppet. Men i dag! Äntligen har ni kommit! Hämnden ska verkställas in i minsta detalj. De där människorna har varit döda i tvåhundra sekler, men de lämnade kvar en stad här som skulle ta emot er.»
   »Ni måste vara sjuk, kapten. Det är kanske bäst att kapten följer med tillbaka till raketen.»
   Staden darrade.
   Gatorna öppnade sig och männen föll skrikande. I fallet såg de blanka knivar blixtra dem till mötes!
   Tiden gick. Snart hördes ropet :
   »Smith?»
   »Ja!»
   »Jensen?»
   »Ja!»
   »Jones, Hutchinson, Springer?»
   »Ja, ja, ja!»
   De stod vid raketdörren.
   »Vi återvänder omedelbart till Jorden.»
   »Ja, kapten!»
   Snitten i deras halsar var osynliga, liksom också deras dolda mässingshjärtan och silverorgan och nervernas fina guldtrådar.
   Från deras huvuden hördes ett svagt elektriskt surrande.
   »Raska på!»
   Nio män fick brått att lasta in de gyllene bomberna med bakteriekulturer i raketen.
   »De här ska fällas över Jorden.»
   »Ja, kapten!»
   Raketdörren smällde igen. Raketen ven upp mot himlen.
   Medan dånet avtog, vilade staden stilla på sommarängen. Dess ögon av glas överdrogs av en matt hinna. Örat slappnade, de stora näsborrsventilerna tystnade, gatorna slutade väga och jämföra och det dolda maskineriet stannade i sitt oljebad.
   Uppe på himlen blev raketen allt mindre.
   Långsamt, vällustigt upplevde staden njutningen att dö.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The City" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki