FANDOM



Av H.G. Wells

Om man bortser från vissa astronomiska tveksamheter skulle H. G. Wells novell Stjärnan från 1897 mycket väl ha kunnat skrivits idag. För vad är väl mer inne än en himlakropp på kollisionskurs med jorden?

På det nya årets första dag kungjorde tre observatorier nästan samtidigt att solsystemets yttersta planet Neptunus bana blivit synnerligen oregelbunden. Ogilvy hade redan i december misstänkt att dess hastighet höll på att minska. En sådan nyhet väckte knappast något intresse hos den stora allmänheten som knappt kände till planetens existens. Inte heller upptäckten av en svag ljusfläck i planetens närhet väckte något engagemang utanför astronomkretsar. För vetenskapsmän var emellertid de nya underrättelserna tillräckligt anmärkningsvärda till och med innan det blev känt att den nya himlakroppen snabbt tilltog i storlek och ljusstyrka. Dess bana skilde sig betänkligt från planternas förutsägbara omloppsbanor och avdriften hos Neptunus och dess sattelit saknade motstycke.
   Få människor utan vetenskaplig skolning inser hur isolerat vårt solsystem är. Solen med sina planetprickar, sina asteroidkorn och knappt skönjbara kometer simmar i en ocean vars storlek trotsar vår fattningsförmåga. Bortom Neptunus bana sträcker sig den tomma rymden sju miljoner gånger en miljon mil. Det är det kortaste beräknade avståndet till den närmaste stjärnan. Och bortsett från några ynkligt små kometer hade, såvitt människan visste, ingen materia färdats genom detta skrämmande gap av rymd förrän denna sällsamma vandrare upptäcktes i början av nittonhundratalet. Den var enormt omfångsrik och tung, och den dök utan varning upp ur rymdens svarta tomhet och nåddes av solens strålar. Den andra dagen var den fullt synlig för varje anständigt teleskop som en liten odefinierbar prick i stjärnbilden Lejonet nära Regulus. Inom kort var den skönjbar genom en teaterkikare.
   På årets tredje dag blev världens tidningsläsare för första gången medvetna om betydelsen av denna ovanliga uppenbarelse på natthimlen. "Planeter på kollisionskurs" löd rubriken i en Londontidning som kungjorde Duchaines uppfattning att denna märkliga nya himlakropp troligen skulle kollidera med Neptunus. Ledarskribenterna förstorade upp händelsen. I de flesta av världens huvudstäder fanns det den tredje januari vaga förhoppningar om ett annalkande himlafenomen; och när solnedgången övergick i natt runt jorden riktade tusentals människor sina blickar mot himlen och såg – de gamla vanliga stjärnorna där de alltid hade varit.
   I Londongryningen gick Pollux ner och stjärnorna bleknade bort. Det var vintergryning, en glåmig anhopning av dagsljus, och gaslågor och stearinljus lyste upp de fönster där människor var vakna. Men den gäspande polismannen såg den, de flitiga torghandlarna stannade upp med gapande munnar, punktliga arbetare på väg till fabrikerna, mjölkbud, tidningsbud, rumlare på väg hem från krogen, hemlösa luffare, väktare på sina rundor såg den, jordbruksarbetare som knogade på fälten och tjuvskyttar som smög hemåt såg den. Över hela det halvdunkla morgontrötta landet kunde man se den – och utkikarna till havs – alla såg de en stor vit stjärna som plötsligt dykt upp på himlen i väster!
   Den var ljusstarkare än någon annan stjärna, till och med ljusare än aftonstjärnan när den lyste som starkast. Den sken vit och stor, inte bara en blinkande ljusfläck, utan en liten, rund, klart skinande skiva en hel timme efter gryningen. Och på platser dit vetenskapen ännu inte nått stirrade människor i fruktan och berättade för varandra om de krig och farsoter som förebådades av detta himmelska järtecken. Kraftiga boer, mörkhyade hottentotter, män från guldkusten, fransoser, spanjorer, portugiser stod i värmen från soluppgången och betraktade denna märkliga nya stjärna.
   Och på hundra observatorier hade den tidigare återhållna upphetsningen övergått i gälla skrik när de båda himlakropparna rusade mot varandra. Det skyndades hit och dit för att hämta fotoutrustning och spektroskop, apparater av alla upptänkliga sorter, för att dokumentera denna nya häpnadsväckande syn, en världs undergång. För det var verkligen en värld, en av jordens systerplaneter, långt större än vår egen jord, som så plötsligt blixtrade till i en dödsflamma. Neptunus hade utan krusiduller träffats av den märkliga planeten från yttre rymden och hettan från sammanstötningen hade förvandlat två solida klot till en glödande massa. Två timmar före gryningen höjde den bleka vita stjärnan sig över horisonten och mattades inte förrän den sjönk i väster. Överallt förundrades människor över den, men av alla dem som såg kan ingen ha förundrats mer än de sjömän på de fjärran haven som vanemässigt navigerade efter stjärnorna. Utan att ha hört talas om dess ankomst såg de hur en ny liten måne klättrade mot zenit och hängde över deras huvuden för att slutligen gå ner i väster.
   Och när den gick upp över Europa nästa gång trängdes himlaskådare på sluttningar, hustak och öppna platser med blickarna vända mot öster där den nya stjärnan skulle gå upp. Den steg glödande vit inför deras ögon, som en bländande vit eld, och de som hade sett den redan kvällen innan skrek av förundran. "Den är större, " ropade de. "Den är starkare!" Och månen som var halv och i tilltagande var förvisso till ytan betydligt större men kunde inte mäta sig i ljusstyrka ned den märkliga nya stjärnan.
   "Den är starkare!" ropade människorna som trängdes på gatorna. Men i de dunkla observatorierna höll astronomerna andan och stirrade på varandra. "Den är närmare," sade de. "Närmare!"
   Och röst efter röst upprepade: "Den är närmare." Och den klickande telegrafen fångade upp det, och budskapet skälvde genom telefonledningar, och i tusen städer knackade smutsiga maskinskrivningsfingrar ner budskapet. "Den är närmare." Män som skrev nåddes av en plötslig insikt och kastade sina pennor ifrån sig, män som talade på tusen platser slogs plötsligt av det outsägliga hotet i dessa ord. "Den är närmare." Orden skyndade längs nymornade gator, de basunerades ut över tysta och frostklädda byar. Män som läst dessa ord på vibrerande telegrafremsor stod i upplysta portgångar och ropade ut nyheten till de förbipasserande. "Den är närmare." Vackra svettglittrande kvinnor hörde nyheten berättas skämtsamt mellan danserna och låtsades vara intelligenta och visa ett intresse som de inte kände. "Närmare! Verkligen. Så märkligt. Så rysligt, rysligt klipska de som kommit på något sådant måste vara."
   Ensamma luffare som hankade sig fram genom vinternatten muttrade orden för att trösta sig själva och såg upp mot himlen. "Den måste komma närmare för natten är lika kall som hjärtat hos en välgörare. Det verkar inte komma mycket värme från den, så den får gärna komma närmare."
   "Vad betyder en ny stjärna för mig?" grät en kvinna som knäböjde vid sin makes döda kropp.
   Skolpojken som steg upp tidigt för sin examinationsuppgift räknade ut det själv, när den stora vita stjärnan lyste in genom hans frostiga fönster. "Centrifugal, centripetal," sade han med hakan i handflatan. "Stoppa en planet i dess bana, beröva den dess centrifugalkraft, vad händer då? Centripetalen får tag i den och den faller ner i solen! Och detta-! Kommer vi i dess väg, tro?"
   Dagsljuset följde samma mönster som tidigare dagar, men när det frostiga mörkret föll steg den nya stjärnan åter upp på himlen. Nu var den så ljusstark att den växande månen bara var en blek vålnad av sitt forna jag när solen sjönk bakom horisonten. I Sydafrika hade en mäktig man precis gift sig och gatorna kantades av facklor för att välkomna honom och hans brud. "Till och med himlen lyser för er," sade en smickrare. Under Stenbocken trotsade ett älskande par de vilda djuren och de onda andarna i ett ormbunkssnår där eldflugorna dansade. "Det är vår stjärna," viskade de till varandra och kände sig sällsamt tröstade av dess mjuka strålar.
   Matematikprofessorn satt på sitt privata kontor och sköt papperna ifrån sig. Hans beräkningar var redan avslutade. I medicinflaskan fanns det fortfarande kvar lite av drogen som hållit honom vaken de senaste fyra nätterna. Varje dag hade han rofyllt och tålmodigt föreläst för sina studenter för att sedan omedelbart återvända till sina olycksbådande beräkningar. Hans ansikte var gravallvarligt, en aning fårat och rödsprängt av droganvändningen. För ett ögonblick verkade han förlora sig i tankar. Men sedan gick han fram till fönstret och drog upp jalusin med ett ljudligt klick. Halvvägs upp på himlen, över stadens myller av takåsar, skorstenar och tornspiror hängde stjärnan.
   Han stirrade på den som om han mötte blicken hos en modig fiende. "Du dödar mig måhända," sade han efter ett ögonblicks tystnad. "Men jag kan hålla dig – och hela universum för den delen – i min ynkliga hjärnas grepp. Jag kommer inte att förändras. Inte ens nu." Han betraktade den lilla medicinflaskan. "Jag kommer inte att sova mer," sade han.
   Nästa dag efter lunch, prick på minuten, trädde han in i föreläsningssalen, lade sin hatt vid bordsänden som vanligt och valde nogsamt ut en stor tavelkrita. Det brukade skämtas bland studenterna att han inte kunde föreläsa om han inte fick leka med den i handen, och en gång hade han blivit alldeles ställd när studenterna gömt hans kritförråd. Han höjde blicken och betraktade under gråsprängda ögonbryn de sluttande raderna av unga ansikten och talade med sin vanliga utstuderade frasering. "Omständigheter har uppdagats – omständigheter utanför min kontroll," sade han och gjorde ett uppehåll, "som kommer att förhindra mig från att sluföra kursen som planerat. Det verkar, mina herrar, om jag får uttrycka mig kort och koncist, som om – människan har levt förgäves."
   Studenterna utbytte menande blickar med varandra. Hade de hört rätt? Galen? Han såg höjda ögonbryn och flinande munnar, men det fanns fortfarande ett eller ett par ansikten som uppmärksamt mönstrade hans lugna gråkantade ansikte. Det kommer att bli intressant," sade han, "att ägna denna morgon åt en genomgång, så långt jag nu kan få er att förstå, av de beräkningar som lett mig till denna slutsats. Låt oss anta…"
   Han vände sig mot den svarta tavlan och begrundade på sedvanligt sätt ett diagram. "Vad menade han med ’levt förgäves’?" viskade en student till en annan. "Lyssna," sade den andre och nickade mot föreläsaren.
   Och snart började de förstå.
   Den natten gick stjärnan upp senare, för på sin bana mot öster hade den passerat Lejonet på väg mot Jungfrun, och dess ljus var så starkt att himlen blev klarblå när den steg, och alla stjärnor doldes som en följd, med undantag av Jupiter nära zenit, Capella, Aldebaran, Sirius och svansen i Stora björn. Den var synnerligen vit och vacker. I många delar av världen omgavs den av en blek ljusring. Den var synbart större; i den klara atmosfären på sydliga breddgrader var den nästan en fjärdedel av månens storlek. I England var marken fortfarande täckt av frost, men världen var lika klart upplyst som en månklar midsommarafton. Man kunde till och med läsa i dess kalla, klara sken, och i städerna brann gaslyktorna med bleka, gula lågor.
   Och människor över hela världen vakade den natten, och över hela kristenheten mumlades det andaktsfullt i den klara luften så att hela landsbygden lät som bin på en ljunghed. Och detta allt starkare surrande övergick i stadens larm. Det ringdes i klockor i en miljon klocktorn och kampaniler i en åkallan till människorna att aldrig mer sova, att aldrig mer synda utan samlas i kyrkorna för bön. Och över deras huvuden, allt större och ljusstarkare, steg den bländande stjärnan medan jorden vred sig kring sin axel.
   Och gatorna och husen lystes upp i alla städerna, skeppsvarven glimmade och alla vägar som ledde upp i högländerna var upplysta och fulla av folk hela natten. Och på alla hav som omgav den civiliserade världen puttrade motorer, och fulla skepp med fyllda segel syntes tydligt mot havet i norr. För redan nu hade matematikprofessorns varning telegraferats ut över världen och översatts till hundra språk. Den nya planeten och Neptunus, bundna i en brinnande omfamning, rusade fram med allt högre hastighet mot solen. Varje sekund färdades denna flammande himlakropp sextio mil och för varje sekund ökade dess oerhörda hastighet. I den riktning den nu flög skulle den passera tjugo miljoner mil från jorden och knappt påverka den. Men i dess bana, fram till nu knappt rubbad, vandrade den mäktiga planeten Jupiter med sina månar. För varje sekund växte dragningskraften mellan den brinnande stjärnan och vår största planet. Oundvikligen skulle Jupiter vika av från sin bana och följa en mer elliptisk färdväg runt solen, och den brinnande stjärnan skulle slungas ur sin kurs mot solen och följa en bana mot, eller i varje fall mycket nära, vår jord. Jordbävningar, vulkanutbrott, cykloner, störtfloder, översvämningar och en våldsam temperaturhöjning - så löd matematikprofessorns profetia.
   Och över deras huvuden bestyrkte den flammade stjärnan hårt och kallt hans bud om den annalkande undergången.
   För många som stirrade ut i natten tills deras ögon sved tycktes den komma synbart närmare. Och den natten förändrades också vädret, och frosten som haft Centraleuropa, Frankrike och England i sitt grepp övergick i töväder.
   Men du får inte tro att bara för att jag talat om människor som varit försjunkna i bön natten igenom, människor som bordat skepp och människor flytt upp i bergen, att hela världen var panikslagen. Faktum är att hävd och gammal vana fortfarande styrde världen, och bortsett från löst prat och den spektakulära natthimlen var nio människor av tio fortfarande full sysselsatta med sina dagliga sysslor. Alla städernas affärer, frånsett ett litet fåtal, öppnade och stängde sina portar vid de utsatta tiderna, läkare och begravningsentreprenörer uträttade sina värv, arbetare samlades i fabrikerna, soldater exercerade, studenter studerade, älskare möttes, tjuvar stod på lur och politiker manövrerade i maktens korridorer. Tryckpressarna på dagstidningarna dunkade nätterna igenom och mången präst vägrade att öppna sina helgedomar för att inte sprida obefogad panik. Tidningarna lyfte fram lärdomarna från år 1000 – för då hade människor också fruktat slutet. Stjärnan var ingen stjärna utan bara gas – en komet, och om det var en stjärna kunde den omöjligen träffa jorden. Det fanns inga precedensfall för något sådant. Det sunda förnuftet var orubbligt överallt, föraktfullt, gäckande och föga benäget sälla sig till de panikslagna. Den natten klockan kvart över sju Greenwichtid skulle stjärnan var som närmast Jupiter. Då skulle människorna få veta vilken vändning historien skulle ta. Matematikprofessorns ödesmättade varningar betraktades av många som utstuderat självberöm. Det sunda förnuftet beslöt sig, efter viss diskussion, för att följa sin övertygelse och gå till sängs. Även barbariet och grymheten hade tröttnat på nyheten och fortsatte med sina nattliga aktiviteter som vanligt och, frånsett en ylande hund här och där, tog djurvärlden ingen notis om stjärnan.
   Och till slut, när stjärnskådarna i Europa såg stjärnan gå upp, en timme för sent förvisso, var den inte större än den varit natten förut. Många var fortfarande vakna och de gjorde sig lustiga över matematikprofessorn – som om faran redan var över.
   Men här slutade skratten. Stjärnan växte – den växte med en obönhörlig regelbundenhet timme för timme, lite större varje timme och lite närmare midnattszenit, och starkare och starkare, tills den hade förvandlat natt till dag. Om den hade kommit rakt mot jorden och inte i en krökt bana, om den inte förlorat hastighet vid Jupiter, så hade den korsat den väldiga rymden på ett dygn, men som det nu var skulle den ta fem dagar på sig för att nå vår planet. Följande natt hade den blivit två tredjedelar av månens storlek innan den sågs av engelska ögon, och tövädret hade kommit för att stanna. När den gick upp över Amerika var den nästan lika stor som månen, men bländande vit att se på, och varm. En het vind blåste upp och tilltog i styrka, och i Virginia och Brasilien sken den obönhörligt genom tunga åskmoln, flimrande violetta blixtar och kraftiga hagelskurar. I Manitoba var det töväder och förödande översvämningar. Och på alla världens berg började snön att smälta den natten, och alla floder som hade sina källor i högländerna var tjocka och grumliga, och snart förde de även fallna träd med sig, och kroppar av djur och människor. Vattenmassorna steg stadigt i det spöklika skimret och sipprade till slut över sina fördämningar på jakt efter de flyende människorna i flodalarna.
   Och längs Argentinas kust och i hela Sydatlanten var tidvattnet högre än någonsin, och stormarna drev vattnet miltals in mot land så att hela städer dränktes. Och så intensiv var hettan under natten att soluppgången kändes som skuggig lättnad. Jordbävningarna började och ökade i magnitud längs hela den amerikanska kontinenten, från polcirkeln till Kap Horn. Sluttningar rasade, klyftor öppnades och hus och murar pulveriserades. Halva vulkanen Cotopaxi rasade i en gigantisk konvulsion och en flod av lava rann så djup och bred och lättflytande att den nådde havet på en dag.
   Så marscherade stjärnan med den bleknande månen som följeslagare över Stilla Havet, och i dess släptåg följde åskväder som fållen på en klänning. Den växande tidvattenvågen som mödosamt följde i hasorna, skummande och ivrig, dränkte hela pärlband av öar. I det bländande ljuset nådde den tjugo meter höga vågen till slut den asiatiska kusten där den med en vrålande hunger sköljde in över landet och dränkte den kinesiska slätten. Stjärnan, som nu var hetare, större och ljusstarkare än solen, visade inte det folkrika landet minsta nåd. Städer och byar med sina pagoder, vägar, vidsträckta risfält och sömnlösa människor som med hjälplös fruktan stirrade mot den glödande himlen, alla hörde de för sent det tilltagande bruset från den väldiga flodvågen. Miljontals människor dog den natten. Deras kroppar tyngdes av hettan, deras andetag blev allt kortare och häftigare och det fanns ingenstans att fly. Döden hade kommit.
   I Kina var himlen glödande vit, men över Japan och Java och alla de ostasiatiska öarna var den stora stjärnan ett klot av matt, röd eld. Ångan, röken och den framvällande lavan från aktiva vulkaner färgade himlen röd. Hela jorden skakade av jordbävningar. Snart hade den eviga snön i Tibet och Himalaya smält och enorma vattenmassor forsade ner mot slätterna i Burma och Hindustan. Den indiska djungelns trädkronor brann på tusen ställen och nere vid stammarna kämpade människor och djur för att undfly den annalkande floden och eldtungorna från trädkronorna. Och i förvirring flydde folkmassor längs flodvägarna mot människans sista hopp – det öppna havet.
   Stjärnana växte nu i storlek, värme och ljusstyrka med en fruktansvärd hastighet. De tropiska haven hade förlorat sin klarhet, och virvlande ånga steg i spöklika slingor från de svarta vågorna som vräkte förlista skepp i alla riktningar.
   Och sedan följde förundran. För de européer som väntade på att stjärnan skulle stiga upp tycktes jordens rotation ha upphört. På tusen höga och öppna platser dit människor flytt undan flodvågorna väntade de andäktigt på att stjärnan skulle gå upp. Timme följde på timme av fruktansvärd ovisshet men stjärnan gick inte upp. Åter vände människor blickarna mot stjärnbilderna som de trott var evigt förlorade. I England var luften varm och klar men marken skakade oavbrutet. I tropikerna skymtade Sirius, Capella och Aldebaran genom en dimma av ånga. Och när den mäktiga stjärnan till slut, tio timmar för sent, steg upp på himlen följde solen kort därefter och i dess vita hjärta syntes en mörk skiva.
   Över Asien hade stjärnan börjat gå ner, men plötsligt, när den hängde över Indien, föll ett flor över dess ljus. Hela den indiska slätten från Indus till Ganges mynning var ett ödeland av grunt skinande vatten den natten, ur vilket tempel och palats, gravhögar och kullar reste sig. I varje minaret trängdes människor som en efter en föll de ner i det grumliga vattnet när hettan och fruktan till slut hade överväldigat dem. Hela landet tycktes jämra sig när plötsligt en skugga föll över deras förtvivlan. En kall vindil tog fart, molntäcket tätnade och luften blev svalare. Halvt förblindade människor som tittade upp mot stjärnan såg hur en svart skiva gradvis skymde dess ljus. Det var månen som befann sig mellan stjärnan och jorden. Och när människor tackade gud för detta andrum gick solen upp i öster. Stjärna, sol och måne rusade tillsammans över himlen.
   Så föll det sig att från en europeisk horisont stjärna och sol gick upp nästan samtidigt, närmade sig varandra för att till slut förenas mitt på himlen. Månen skymde inte längre stjärnan och syntes inte längre på den bländande ljusa himlen. Även om de flesta överlevande betraktade den med hunger, trötthet och förtvivlan fanns det fortfarande människor som förstod dess innebörd. Stjärnan och jorden hade varit som närmast, slungats förbi varandra och stjärnan hade passerat. Den blev redan allt mindre på sin sista resa mot solen.
   Och nu samlades molnen och förmörkade himlen, och åska och blixtar vävde en filt runt jorden. Nu började regnet falla och övergick i ett aldrig tidigare skådat skyfall och längs vulkansluttningarna forsade floder av lervälling. Överallt drog sig vattnet tillbaka och lämnade slamtäckta ruiner efter sig. Och jorden täcktes av vrakspillror och döda kroppar som en stormhärjad strand. I dagar strömmade vattnet bort från marken och svepte med sig jord och träd och hus på sin väg. Det bildade jättelika vallar och grävde ut djupa raviner i landskapet. Dagar av mörker följde. Och under veckor och månader fortsatte jordbävningar att skaka världen.
   Stjärnan hade passerat men det tog tid för de hungrande människorna att samla mod. När de sakta återvände till sina hem fann de städer i ruiner, begravda spannmålslager och vattensjuka fält. De få skepp som överlevt stormen navigerade försiktigt mellan nya grund mot förödda hamnar. Och när stormarna hade bedarrat upptäckte människorna att dagarna var varmare än tidigare, solen var större och månen var bara en tredjedel av sin forna storlek. Ett månvarv tog numera åttio dagar.
   Men bland överlevarna spirade en ny känsla av broderskap, en vilja att bevara lagar, böcker och maskiner. Island och Grönland och kusterna i Baffin Bay hade förvandlats så att de sjömän som sett dem med egna ögon berättade historier om gröna och bördiga landskap. På grund av värmen flyttade människor norrut eller söderut mot polerna. Och det berättades om stjärnan som kommit och farit förbi.
   De marsianska astronomerna – för det finns astronomer på Mars, även om de skiljer sig mycket från oss människor – var naturligt nog mycket intresserade av det som hänt. De såg det självfallet ur sitt eget perspektiv. "Om man beaktar massan och temperaturen hos den projektil som slungades genom vårt solsystem och in i solen," skrev en, "så är det förvånande hur lite skada jorden, som nästan låg i dess bana, har lidit. Alla land- och havsmassor har förblivit intakta. Den enda påtagliga förändringen är den radikala minskningen av den vita missfärgningen, troligen fruset vatten, runt de båda polerna."
   Detta visar hur liten till och med den värsta av mänskliga katastrofer ter sig på några miljoner kilometers avstånd.

Originalets titel: The Star (1897) publicerad i Tales of Space and Time (1899). Översättning: Anders P. Nilsson (2011)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki