Fandom

Svenskanoveller Wiki

Stjärnorna kallar

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Arthur C. Clarke

Detta är den sjätte och sista novellen om livet på en rymdstation i serien "På himlens baksida".

   NERE PÅ JORDEN lider det tjugonde seklet mot sitt slut. När jag blickar ut över det natthöljda klotet som skymmer stjärnorna, kan jag se ljusen från hundratals vakande städer, och i vissa ögonblick önskar jag att jag kunde vara bland de folkmassor som nu sjungande väller genom gatorna i London, Kapstaden, Rom, Paris, Berlin, Madrid. Ja, jag kan se dem allihop på en gång där de lyser som eldflugor mot den mörka planeten. Midnattslinjen klyver nu Europa. I östra Medelhavet tindrar en liten starkt lysande stjärna; det är någon elegant lustjakt som riktar sin strålkastare mot skyn. Jag tror att fartyget med avsikt riktar den just mot oss; de sista minuterna har blinkningarna varit regelbundna och skenet häpnadsväckande starkt. Strax ska jag kontakta radiorummet och ta reda på vad det är för en båt, så att jag kan besvara deras hälsning.
   Det mest fantastiska århundrade världen någonsin har skådat håller på att gå till historien, glider nu för evigt bort på tidens ström. Det inleddes med luftens erövring, upplevde vid sin mittpunkt atomens sprängning — och slutar nu med steget ut i rymden.
   (De sista fem minuterna har jag undrat vad som håller på att hända i Nairobi. Nu förstår jag att man bränner av ett jättelikt fyrverkeri där. Raketer med kemiskt bränsle är visserligen föråldrade här ute — men de används fortfarande i stor omfattning nere på Jorden i kväll.)
   Ett århundrade och ett årtusende har gått till ända. Vad kommer de hundra år som börjar med två och noll att ha i sitt sköte? Planeterna förstås — där ute i rymden på endast halvannan kilometers avstånd svävar skeppen i den första expeditionen till Mars. I två år har jag sett dem växa, sett hur de har monterats ihop bit för bit på samma sätt som den här rymdstationen byggdes av de män jag arbetade ihop med för en generation sedan.
   De här tio skeppen är klara nu, och alla besättningarna är ombord och väntar på den sista instrumentkontrollen och avfärdssignalen. Innan klockan har slagit tolv på det nya seklets första dag kommer de att slita sig loss från Jordens fjättrar och styra kosan mot den sällsamma värld som kanske en dag blir människans andra hem.
   När jag betraktar den tappra lilla flottan som nu gör sig redo att trotsa oändligheten, går mina tankar fyrtio år tillbaka, till den tid då de första satelliterna sändes upp och månen fortfarande föreföll mycket avlägsen. Och jag minns — jag har i själva verket aldrig kunnat glömma — min fars kamp för att hålla mig kvar nere på Jorden.
   Det fanns inte många vapen som han inte gjorde bruk av. Det första var löjet: "Det är klart de kan göra det", sa han i föraktfull ton, "men vad tjänar det till? Vem har lust att fara ut i rymden när det fortfarande finns så mycket att uträtta här på Jorden? Det finns inte en enda planet i solsystemet där människan kan leva. Månen är en utbränd slagghög, och på alla andra ställen är det ännu värre. Det är meningen att vi ska leva här på vår Jord."
   Redan då — jag måste ha varit ungefär arton år vid det laget - kunde jag sätta honom på det hala när det gällde logiken i hans resonemang. Jag minns att jag svarade: "Hur vet du var det är meningen att vi ska leva, far? Vi levde ju i havet en biljon år innan vi beslöt att pröva på landbacken. Nu håller vi på att göra nästa stora hopp. Jag vet inte vart det kommer att leda — och det gjorde inte heller den första fisken när den kravlade sig upp på stranden och började andas luft."
   Då han inte kunde komma någon vart med sådana argument, försökte han med listigare påtryckningsmetoder. Han pratade ständigt om rymdflygningens faror och vilket kort aktivt liv de människor kunde räkna med som var dåraktiga nog att syssla med raketer. På den tiden var folk fortfarande rädda för meteorer och kosmiska strålar; likt de gamla kartritarnas "Här finns drakar" var dessa de mytiska monstren på de fortfarande vita rymdkorten. Men de oroade inte mig; de gav snarare en krydda av äventyr åt mina drömmar.
   Medan jag gick genom college höll sig far relativt lugn. Min utbildning skulle vara nyttig vilket yrke jag än ägnade mig åt senare i livet. Därför kunde han inte klaga — fast han knorrade ibland om de pengar jag slösade på alla de böcker och tidskrifter om astronautik som jag kunde få tag i. Mina betyg var goda, vilket naturligtvis gladde honom. Kanske insåg han inte att detta också skulle göra det lättare för mig att förverkliga mina avsikter.
   Under hela det sista collegeåret hade jag undvikit att tala om mina planer. Jag 'hade till och med — vilket jag beklagar nu — gett honom det intrycket att jag hade övergett min dröm om att komma ut i rymden. Utan att säga något till honom skickade jag in min ansökan till Astroteknis och blev antagen så snart jag hade avlagt examen vid mitt college.

   STORMEN bröt ut när det där långa blå kuvertet där det med snirklade tryckbokstäver stod "Institutet för Astronautisk Teknologi" hamnade i vår brevlåda. Jag anklagades för otacksamhet och för att ha fört min far bakom ljuset, och jag förlät honom nog aldrig för att han förstörde den glädje jag annars skulle ha känt över att ha blivit utvald för den mest exklusiva — och den mest fascinerande — yrkesutbildning som nånsin har funnits.
   Loven var en svår prövning. Hade det inte varit för min mors skull tror jag inte jag hade rest hem mer än en gång om året, och jag for alltid tillbaka igen så fort jag kunde. Jag hade hoppats att min fars inställning skulle mjukna allteftersom min utbildning fortskred och han tvingades acceptera det oundvikliga, men det gjorde den aldrig.
   Sedan kom det där stela och pinsamma avskedet i rymdhamnen medan regnet öste ner från en blygrå himmel och trummade mot de släta väggarna på skeppet, som tycktes vänta så otåligt på att få fara upp i det eviga solskenet utom räckhåll för alla oväder. Jag vet nu vad det kostade min far att se sin son uppslukas av den maskin han avskydde, för jag förstår nu många saker som var förborgade för mig då.
   Redan då vi skildes vid skeppet visste han att han aldrig mer skulle få se mig. Men hans gamla envisa stolthet hindrade honom från att säga de enda ord som kanske skulle ha kunnat förmå mig att stanna kvar. Jag visste att han var sjuk, men hur sjuk han var hade han inte nämnt för någon. Det var det enda vapen han inte använde mot mig, och jag högaktar honom för det.
   Skulle jag ha stannat kvar om jag hade vetat det? Det är ännu mera fåfängt att spekulera om det förflutna som aldrig kan ändras, än om framtiden som inte kan förutses. Det enda jag kan säga är att jag är glad att jag aldrig blev tvungen att välja. Till sist lät han mig fara; han gav upp sin kamp mot mina framtidsplaner och kort därefter sin kamp mot döden.

   SÅ TOG JAG farväl av Jorden och av min far som älskade mig men inte visste något sätt att tala om det för mig. Han vilar där nere på den planet som jag kan täcka för med handen. Hur underligt är det inte att tänka sig att av de otaliga miljoner mänskliga varelser vilkas blod rinner i mina ådror var jag den allra första som lämnade sin moderplanet
   Den nya dagen håller på att gry över Asien — en man av eld kantar Jordens östra rand. Snart kommer den att växa till en flammande skära då solen stiger upp ur Stilla havet — men samtidigt håller man i Europa på att gå till sängs, med undantag av de nyårsfirare som ämnar stanna uppe för att hälsa morgongryningen.
   Och där borta vid flaggskeppet ser jag nu färjraketen på väg tillbaka för att hämta de sista besökarna från rymdstationen. Och här kommer just det telegram jag har suttit och väntat på:

   Kapten Stevens hälsar till stationschefen.
   Avfärden sker om en och en halv timme. Ni är hjärtligt välkommen ombord nu.

   Nu far, nu vet jag hur du kände det. Tiden har gått sitt fulla varv. Men jag hoppas ändå att jag har tagit lärdom av de misstag vi båda gjorde oss skyldiga till — för länge, länge sedan. Jag kommer att ha dig i tankarna när jag far över till flaggskeppet Starfire för att ta farväl av den sonson du aldrig fick lära känna.


Källla: Häpna nr 4 1959

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki