FANDOM



Av: Ursula K. LeGuin

   Träbyggnaden och uthuset fattade eld först, flammade upp och brann ner, men observatoriet, byggt av ribbor och murverk över en trumma av tegel, ville inte tända. Till sist staplade de upp de sönderslagna teleskopen, instrumenten, böckerna och kartorna och ritningarna mitt på golvet under valvet, hällde olja över och tände på. Lågorna spred sig till träbjälkarna i ramen kring det stora teleskopet och till urverket. Byborna som stod och tittade på vid foten av kullen såg kupolen, lysande vit mot den gröna kvällshimlen, skälva och vackla, först åt ena hållet, sedan åt det andra, medan en svartgul rök full av gnistor välvde upp ur den avlånga öppningen; en otäck och skrämmande syn.
   Det blev mörkt, stjärnorna visade sig i öster. Kommandorop ekade. Soldaterna kom i gåsmarsch nerför kullen, tysta, mörka män i svarta harnesk.
   Byborna vid foten av kullen dröjde sig kvar när soldaterna försvunnit. I ett liv utan omväxling och bredd är en eldsvåda något av en folkfest. De tog sig inte upp på kullen, och när mörkret tätnade drog de sig närmare varandra. Efter en stund började de gå tillbaka till sina byar. Några såg sig om mot kullen där ingenting rörde sig. Stjärnorna vandrade långsamt sin bana bortom observatoriets svarta kupa, men den rörde sig inte för att följa dem.
   Omkring en timme före dagbräckningen red en man uppför den branta slingrande vägen, steg av hästen vid lämningarna av uthusen och gick till fots fram till observatoriet. Dörren var inslagen. Genom den syntes mycket svagt ett rödaktigt sken från en nedfallen bjälke som legat och pyrt hela natten och förtärts inåt mot kärnan. Luften var tjock av sur stillastående rök. En långsträckt gestalt rörde sig där inne och skuggan kastade sig uppåt mot dunklet. Ibland stannade den och böjde sig ned och snubblade sedan vidare. Mannen vid dörren sade: "Guennar! Mästare Guennar!" Mannen inne i byggnaden stannade till och såg mot dörren. Han hade just tagit upp något från högen av krossade och förkolnade föremål på golvet. Han stoppade det mekaniskt i fickan medan han fortfarande kisade mot dörren. Han kom fram mot den. Ögonen var nästan igensvullna, andetagen väsande och mödosamma, håret och kläderna svedda och nersmorda med svart aska.
   "Vad fanns ni någonstans?"
   Mannen i byggnaden pekade obestämt mot golvet.
   "Är det en källare där? Är det där ni var medan det brann? Min gud. Jag visste väl det. Jag visste att ni skulle vara här". Bord skrattade, lite galen, och tog Guennar i armen. "Kom med här. Kom ut härifrån, för Guds skull. Det ljusnar redan i öster" .
   Astronomen följde motvilligt, och han såg inte åt öster utan upp mot öppningen i kupolen där några stjärnor brann. Bord drog honom med sig ut ur byggnaden, fick honom att stiga upp i sadeln och ledde hästen vid betslet i rask takt ner för kullen.
   Astronomen höll sig fast i sadelknappen med ena handen. Den andra, som blivit bränd tvärsöver handflatan och fingrarna när han tog upp det glödheta föremålet ur asktäcket, höll han pressad mot låren. Han var inte medveten om att han gjorde det eller om smärtan. Ibland sade hans förstånd: "Jag rider på en häst", eller "Det börjar bli ljust", men dessa osammanhängande meddelanden hade ingen mening för honom.
   Han skakade av köld när gryningsvinden blåste upp och susade i den mörka skogen där männen och hästen nu trängde in på en djup hålväg under ett tak av kardborre och törne; men skogen, vinden, den vitnande himlen och kylan var långt borta från hans medvetande som inte rymde annat än mörker, mättat av rök och hetta från branden. Bord hjälpte honom att sitta av. Solen lyste omkring dem, horisontellt på klipporna över en floddal. Där fanns en mörk plats, och Bord drev på honom och halade honom med sig in i mörkret. Det var inte varmt och skyddat där utan kallt och tyst. Så snart Bord lät honom stanna och vila sjönk han ihop, hans knän ville inte bära honom, och han kände klippan kyla mot sina brända, bultande händer.
   "Framme vid grytet, vid Gud", sade Bord och granskade de ådrade murarna, ärren efter gruvarbetarnas hackor, i skenet av sin lykta. "Jag kommer tillbaka, när det är mörkt, kanske. Gå inte ut. Gå inte längre in. Det är här en gammal stoll, de har inte arbetat i den här delen av gruvan på många år. Det kan vara farligt i de här gångarna. Gå inte ut. Ligg lågt. När grythundarna är borta skall vi smuggla er över gränsen. "
   Bord vände och gick tillbaka bort genom mörkret. När ljudet av hans steg för länge sedan tystnat lyfte astronomen blicken mot de mörka väggarna och det lilla brinnande ljuset. Sedan blåste han ut det. Han sjönk in i ett mörker som luktade jord och som var tyst och alltomslutande. Han såg gröna skepnader, ockrafärgade fläckar, sväva i det svarta tills det långsamt skingrades. Den unkna svarta kylan var balsam för hans inflammerade, värkande ögon och för hans själ.
   Om han alls tänkte där han satt kunde tankarna inte ta sig uttryck i ord. Han var febrig av utmattning, av den rök han andats in, av sina sår, och hans inre var ur balans, men fast hans förstånd var klart och skarpt kanske han aldrig varit riktigt normal. Det är inte normalt att använda tjugo år till att slipa linser, bygga teleskop, kika på stjärnor, göra beräkningar, listor, kartor och skisser över saker som ingen känner eller bryr sig om, saker som man inte kan nå, inte röra vid och inte hålla i. Och nu var det borta och bränt, allt han slösat sitt liv på. Det som var kvar av honom kunde lika gott vara begravt, som det ju också var. Men det föll honom aldrig in, tanken på att begravas. Allt han var klart medveten om var en tyngd av vrede och sorg, en börda som han inte orkade bära. Den pressade ner honom, den kvävde hans förnuft. Och mörkret här tycktes göra bördan lättare. Han var van vid mörkret, han hade levat om natten. Det som tyngde honom här var klippor, bara jord. Ingen granit är så hård som hatet och ingen lera så kylande som grymheten. Jordens svarta oskuld omfamnade honom. Han lade sig ner i den lätt skälvande av smärta och smärtans avlösning, och somnade.
   Han vaknade av ljus. Greve Bord var där och slog eld till sin lykta med stål och flinta. Bords ansikte verkade fullt av livskraft i ljusskenet med den höga färg och de blå ögon som kännetecknar den vane jägaren och med den röda munnen, sensuell och envis. "De har fått upp spåret", sade han. "De vet att ni kom undan".
   "Varför?" sade astronomen. Hans röst var svag, liksom ögonen var halsen fortfarande inflammerad av röken. "Varför är de efter mig?"
   "Måste man fortfarande tala om det för er? För att de vill bränna er levande, karl. För kätteri!" Bords blå ögon glimmade farligt genom skenet från lyktan.
   "Men det är borta, bränt, allt jag har gjort".
   "Jaja, jorden har stannat i sitt lopp, just det, men var är deras räv? De vill ha sin räv. Men förbanne mig om jag låter dem få er".
   Astronomens ögon, ljusa och långt isär, såg stadigt in i hans. "Varför?"
   "Ni tycker att jag är en idiot", sade Bord med ett grin som inte var ett leende, ett varggrin, jägarens och den jagades grin. "Och det är jag. Jag var en idiot när jag varnade er. Ni hörde inte på. Jag var en idiot när jag lyssnade på er. Men jag tyckte om att lyssna på er. Jag tyckte om att höra er tala om stjärnor och om planeternas banor och tidens slut. Vem har annars någonsin talat med mig om någonting annat än utsäde och dynga? Förstår ni? Er sanning, deras sanning — vad vet jag om sanning? Är jag en mästare? Känner jag stjärnornas banor? Ni kanske gör det. De kanske gör det. Allt jag vet är att ni har suttit vid mitt bord och talat med mig. Och jag skulle se på när ni blir bränd! 'Guds eld', säger de, men ni sade att stjärnorna är Guds eldar. Varför? Varför ställer ni idiotiska frågor till en idiot?"
   "Förlåt mig" , sade astronomen.
   "Vad vet ni om människor?" sade greven. "Ni trodde att de skulle lämna er ifred. Och ni trodde att jag skulle låta er bli bränd". Han såg på Guennar genom lyktskenet med ett grin som hos en kringränd varg, men de blå ögonen hade en äkta road glimt. "Vi som lever här nere på jorden och inte uppe bland stjärnorna ..."
   Han hade med sig elddon och tre talgljus, en vattenflaska, en klump ärtpudding och en påse bröd. Han gick snart sin väg efter att ännu en gång ha varnat astronomen mot att våga sig ut ur gruvan.

   När Guennar vaknade på nytt oroades han av det säregna i sin situation, inte det som folk som gömmer sig i ett hål för att rädda livet borde bekymra sig över, utan det som var svårare för honom: han visste inte vilken tid det var. Det var inte klockorna han saknade, den ljuva klangen från kyrktornen i byarna när bönderna kallades till morgonbön och vesper, den spröda och fjäskigt precisa punktligheten hos tidmätarna han använde i observatoriet och vilkas exakthet så många av hans upptäckter hade varit beroende av. Det var inte klockorna han saknade utan den stora klockan.
   När man inte ser himlen vet man ingenting om jordens rörelser. Hela tidsprocessen, solens lysande båge och månens faser, planeternas dans, konstellationernas hjul kring pol-
   stjärnan och det än väldigare hjulet som är stjärnornas banor, allt detta var borta, själva varpen i hans livs väv.
   Här fanns det ingen tid.
   "O min Gud", bad astronomen Guennar i mörkret under jorden, "hur kan du vredgas över att bli lovprisad? Allt jag sett i mina teleskop är ju bara en gnista av din härlighet, ett obetydligt fragment av din skapelseordning. Du kan inte ha blivit svartsjuk för det, o Herre. Och det var inte så värst många som trodde på mig heller. Var det min förmätenhet att beskriva ditt verk? Men hur skulle jag kunna hjälpa det, o Herre, när du lät mig se de ändlösa stjärnfälten. Kunde jag se och tiga? 0 min Gud, straffa mig inte mera, låt mig bygga upp det lilla teleskopet igen. Jag skall inte säga någonting, jag skall inte offentliggöra någonting, om det besvärar din heliga kyrka. Jag skall aldrig säga någonting mera om planeternas banor eller stjärnornas natur. Jag skall inte tala, herre, men låt mig bara få se!"
   "För djävulen, var tyst, mästare Guennar. Jag kunde höra er halvvägs uppe i tunneln", sade Bord och astronomen öppnade ögonen mot skimret från Bords lykta. "Nu är jakten på er i full gång. Nu har ni blivit trollkarl. De svär på att de såg er sova i ert hus när de kom, och de bommade för dörren, men det finns inga benrester i askan".
   "Jag sov", sade Guennar och höll för ögonen. "De kom, soldatern ... Jag skulle ha hört på er. Jag gick in i gången under kupolen. Jag lämnade en gång där så att jag kunde gå in till eldstaden när nätterna var kalla; mina fingrar blir så stela i kylan att jag måste gå och värma händerna ibland". Han spärrade ut fingrarna på de såriga svartnade händerna och såg frånvarande på dem. "Sedan hörde jag dem ovanför mig ... "
   "Här är litet mera mat. För djävulen, har ni inte ätit någonting?"
   "Har jag varit här länge?"
   "En natt och en dag. Det är natt nu. Det regnar. Hör nu, mästare, två av de där svarta hundarna bor i mitt hus. De är rådets utsända, så för djävulen, jag måste ta emot dem. Detta är mitt grevskap, de är här, jag är greven. Det gör det svårt för mig att komma hit. Och jag vill inte skicka någon av mina karlar. Vad skulle hända om prästerna frågar dem: "Vet du var han är? Kan du svära inför Gud att du inte vet var han är?" Det är bättre att de ingenting vet. Jag kommer när jag kan. Klarar ni er här? Stannar ni? Jag ska få ut er och över gränsen när de har gett sig iväg. De är som flugor just nu. Prata inte högt som ni gjorde nyss. De kan hända att de tittar in i de här gamla tunnlarna. Ni borde gå längre in. Jag kommer tillbaka. Stanna här med Gud, mästare" .
   "Gå med Gud, greve" .
   Han såg den blå färgen i Bords ögon, skuggorna som sprang upp på det grovt tillyxade taket när han tog sin lykta och vände. Ljuset och färgen dog när Bord släckte lyktan där tunneln gjorde en krök. Guennar hörde honom snubbla och svära där han trevade sig fram.
   Så småningom tände Guennar ett av sina ljus och åt och drack litet, tog det äldsta brödet först och bröt av en bit hoptorkad ärtpudding. Den här gången hade Bord lämnat tre limpor och litet salt kött, två nya ljus, ännu en skinnflaska med vatten och en tjock duffelkappa. Guennar hade inte frusit. Han bar den rock han alltid använde kalla nätter i observatoriet och mycket ofta sov i, när han vacklade i säng i gryningen. Den var av prima fårskinn, nedsmutsad efter hans rotande bland ruinerna under kupolen och svedd vid ärmlinningarna, men den var fortfarande lika varm, och för honom var det som hans egen hud. Han satt i den och åt medan han spanade genom det svaga gula skenet från ljuset in i tunnelmörkret där bakom. Bords ord "Ni borde gå längre in" hade fäst sig i hans minne. När han hade ätit färdigt knöt han in sina förråd i kappan, tog knytet i ena handen och det tända ljuset i den andra och började gå nedåt sidotunneln och sedan in i stollen, neråt och inåt.
   Efter några hundra steg kom han till en stor knutpunkt för många korta gångar och några större rum. Han tog av åt vänster och kom fram till en stort schakt i tre pallar och gick in i det. Pallen längst bort låg mindre än två meter under taket, som fortfarande var väl stöttat med stolpar och tvärbjälkar. I ett hörn längst in, bakom en kvartsitpelare som gruvarbetarna lämnat som en extra förstärkning, inrättade han sitt nya läger, placerade ut mat, vatten, elddon och ljus där han lätt skulle nå dem med handen i mörkret och lade kappan som madrass på golvet som var av knölig, hård lera. Sedan släckte han ljuset, som redan brunnit ner en fjärdedel av sin längd, och lade sig i mörkret. Sedan han tre gånger återvänt till den första sidogången utan att se något tecken på att Bord hade varit där, gick han tillbaka till sitt läger och gjorde ett överslag över sin proviant. Det fanns fortfarande två limpor bröd, en halv flaska vatten, det salta köttet som han ännu inte hade rört, och fyra ljus. Han antog att det kunde ha gått sex dagar sedan Bord kom, men det kunde också vara tre eller åtta. Han var törstig men vågade inte dricka så länge som han inte hade någon reserv.
   Han gav sig på jakt efter vatten.
   Först räknade han steg. Efter etthundratjugo såg han att stöttorna i gången hade skevat och att fyllningen med sten hade fallit ner på sina ställen så att den halvt blockerade passagen. Han kom till ett vertikalt schakt där det var lätt att klättra ner på vad som återstod av trästegen, men sedan, på den lägre nivån, glömde han att räkna sina steg. En gång passerade han ett avbrutet hackskaft, längre fram såg han ett bortkastat pannband där en ljusstump fortfarande satt kvar i hållaren. Han stoppade den i rockfickan och fortsatte.

   Monotonin i väggarna av huggen sten och stöttor avtrubbade honom. Han gick vidare som om han tänkte fortsätta att gå i evighet. Mörker följde honom och gick före honom.
   Ljuset som brunnit lågt skvätte en rännil av het talg på hans fingrar och brände honom. Han tappade ljuset och det slocknade.
   Han trevade efter det i det plötsliga mörkret, fick kväljningar av den stinkande röken och sträckte på halsen för att komma undan brandlukten. Framför sig, rakt fram, långt borta, såg han stjärnorna. Små, klara, avlägsna, gångna i en trång öppning som liknande den i observatoriets kupol, en rektangel full av stjärnor mitt i det svarta.
   Han reste sig, glömde ljuset och började springa mot stjärnorna.
   De rörde sig, dansade som stjärnorna i teleskopets synfält när urverksmekanismen skakade eller när hans ögon var mycket trötta. De dansade och blev klarare. Han kom emot dem och de talade till honom.
   Lågorna kastade underliga skuggor på svartnade ansikten och lockade fram underliga dagrar i de klara, levande ögonen.
   "Hallå där, vem är det? Hanno?"
   "Vad gör du uppe i den där gamla orten, kamrat?" "Nej men, vem är det där?"
   "Vem tusan — ta fast honom ..."
   "Hallå där, kamrat! Stanna ... !"
   Han rusade blint in i mörkret, samma väg som han hade kommit. Ljusen förföljde honom och han jagade sin egen suddiga, oformliga skugga inåt tunneln. Skuggan uppslukades av mörkret och tystnaden kom tillbaka, men han snubblade vidare, hukande och famlande, så att han mestadels tog sig fram på alla fyra eller med ena handen mot golvet. Till sist föll han och låg hopsjunken mot väggen med bröstet fullt av eld.
   Tystnad, mörker.
   Han hittade ljusstumpen med tennhållaren i fickan, tände den med stål och flinta och fann att han inte hade femton meter kvar till det lodräta schaktet när han stannade. Han tog sig tillbaka till lägret. Där sov han, vaknade och åt och drack det sista vattnet, tänkte stiga upp och gå och leta efter vattnet igen, föll i sömn eller halvdvala och drömde att en röst talade till honom:
   "Där är du ju. Fint. Bli inte rädd, jag vill dig inget illa. Jag sa ju att det inte var någon gnom. Vem har någonsin hört talas om en gnom som var lika stor som en människa? Eller ens sett en gnom, vad det anbelangar. Gnomer — det är sådant man inte ser, sa jag. Och det vi såg var en människa, sanna mina ord. Och vad gör han i gruvan?, sa de, och tänk om han går igen, om det är en av grabbarna som blev kvar när vattnet bröt igenom i södra stigorten som kommer och hälsar på. Nåja, sa jag, jag ska gå och se efter. Jag har aldrig sett ett spöke fast jag hört så mycket talas om dem, jag står inte efter att få se det som det inte är meningen att vi ska se, som gnomerna, men vad skulle det skada att se Temon i ansiktet igen, eller gamle Trip, har jag inte sett dem i drömmen, flera gånger, stå och arbeta lika svettiga som när de levde. Och varför inte? Så här kommer jag nu. Men du är ingen gengångare och ingen gruvarbetare heller. Desertör skulle du kunna vara, eller tjuv. Eller har du mist förståndet, stackars karl? Var inte rädd bara, göm dig du om du vill. Vad gör det mig? Vi ryms här både du och jag. Men varför kryper du undan för solen ...?
   "Soldaterna ..."
   "Jag trodde väl det".
   Den gamle mannen nickade och skenet från hans brinnande pannljus dansade över schaktets tak. Han satt på huk ett par meter från Guennar med händerna mellan knäna. En bunt talgljus och en hacka, ett kortskaftat, välgjort verktyg, dinglade från bältet. Under det oroliga ljusskenet såg hans ansikte och kropp ut som klumpiga, jordfärgade skuggor.
   "Låt mig stanna här" .
   "Känn dig som hemma. Är det jag som äger gruvan, kanske? Var tog du dig in, förresten, i den gamla stollen ovanför floden? Det var tur för dig att du hittade den och tur att du tog av åt det här hållet och inte åt öster. I öster kommer man till grottorna. Det finns väldiga grottor här, det visste du inte. Ingen vet det utom gruvarbetarna. De öppnade dem innan jag var född, när de följde den gamla ådern som gick söderut härifrån. Jag såg grottorna en gång, min far tog mig med sig, du skulle se det här, sa han, se jorden under jorden. Ett rum som det inte fanns något slut på. En grotta så djup som himlen är hög, och en svart flod som rinner ner i den och rinner så ljusskenet inte räcker till, men vattnet det rinner vidare neråt. Ljudet av det kom upp som ett viskade som aldrig tog slut, där nere i mörkret. Och bortom den grottan finns det andra och inunder också. Det kanske aldrig tar slut. Vem vet? Grotta under grotta som glittrar av rena kristallen. Det är bara kala stenen därnere. Och här blev det också slutarbetet alltihop för flera år sedan. Så det var ett ganska bra gömställe du hittade, kamrat, om du inte hade stött på oss. Vad var det du var ute efter? Mat. Eller ville du bara se ett mänskligt ansikte?"
   "Vatten".
   "Det är det ingen brist på. Kom med ska jag visa dig. På den lägre pallen här finns det alldeles för många källor. Du gick åt fel håll. Jag arbetade här en gång i världen och det förbaskade vattnet stod mig till knäna, innan silvret tog slut. Det var länge sen. Kom med här".

   Den gamle gruvarbetaren lämnade honom i lägret efter att ha visat honom var källan sprang fram och varnat honom för att följa vattendraget, eftersom timret kunde vara ruttet och ett steg eller ett ljud nog för att utlösa ett ras. Därnere var alla bjälkar täckta med en tjock, glittrande vit päls, salpeter kanske, eller någon svamp, det såg mycket egendomligt ut ovanför det blanka vattnet. När han var ensam igen trodde Guennar att han hade drömt om denna vita tunnel fylld av svart vatten och om gruvarbetarens besök. När han såg ett ljus glimma långt borta i tunneln kröp han ner bakom sin kvartsitpelare med en stor granitklump i handen.
   Här i mörkret hade all hans rädsla och vrede och sorg vävts samman i ett oryggligt beslut att ingen människa skulle få bära hand på honom. Det var som en blind instinkt, trubbig och tung som en kluven sten, och den tyngde hans själ.
   Det var bara den gamle mannen som kom med ett stycke torkad ost åt honom. Han satte sig och pratade med astronomen. Guennar åt upp osten, han hade ingen mat kvar, och lyssnade till den gamle. Som han lyssnade föreföll det som om tyngden lättade en smula, han tyckte att mörkret inte längre pressade så tätt inpå honom.
   "Du är ingen vanlig soldat", sade gruvarbetaren, och han svarade: "Nej, jag var student en gång i tiden", men inte mera, ty han vågade inte tala om vem han var. Den gamle kände till allt som hände i trakten, han talade om branden i det runda huset på kullen och om greve Bord. "Han red in till staden tillsammans med de där karlarna i svarta kåpor, för att dömas av deras råd, säger folk. Dömas för vad? Vad har han nånsin gjort utom att jaga björn och hjort och räv? Är det ett rävaråd som skall döma honom? Vad håller de på med egentligen, när de snokar och skickar soldater och bränner och dömer folk. Vore bättre att lämna hederliga människor i fred. Greven var en hederlig karl, för att höra till de rika, en rättvis godsherre. Men man kan aldrig lita på någon av den sorten. Man kan bara lita på dem som går ner i gruvan. För vad har en karl här nere att hålla sig till utom sina kamraters armar? Vad är det som står mellan honom och döden, om han blir instängd av ett ras, utom deras armar och spadar och att han vet att de vill gräva ut honom? Det skulle aldrig komma något silver upp på gräset om vi inte litade på varandra här nere i mörkret. Här nere kan du lita på dina kamrater. Och ingen annan kommer hit ner. Kan du tro att han som äger gruvan skulle ta sig nerför stegen i sina galoner eller att soldaterna skulle klättra djupare och djupare ner i mörkret? Inte de inte! De törs nog marschera och klampa omkring på gräset, men vad har de för nytta av sina svärd och sitt vrålande när de ingenting ser? Jag skulle bra gärna vilja se några av dem komma hit ner ... "
   Nästa gång han kom följde en annan med, och de gav honom en oljelampa och en lerkanna med olja liksom mera ost, bröd och några äpplen. "Det var Hanno som kom på det här med lampan" , sade den gamle mannen. "Det är en hampveke, om den slocknar så blås bara hårt så tar hon sig säkert igen. Här är ett dussin ljus också. Unge Per knöck dem från lagret upp på gräset" .
   "Vet de att jag är här?"
   "Vi vet", sade arbetaren kort. "De vet det inte".
   Någon tid senare gick Guennar västerut längs den lägre pallen där han hade gått förut, tills han såg arbetarnas ljus dansa som stjärnor, och han kom in i rummet där de arbetade. De delade sin måltid med honom. De visade sina verktyg, pumparna och det stora schaktet där stegarna fanns och hissarna med sina kärl; han skyggade för det därför att vinden som sögs ner i det stora schaktet tycktes honom lukta brandrök. De förde honom tillbaka och han fick arbeta tillsammans med dem. De behandlade honom som en gäst, eller som ett barn. De hade adopterat honom. Han var deras hemlighet.
   Det är inte mycket mening med att tillbringa tolv timmar om dygnet i ett svart hål i jorden hela långa livet om det inte finns någonting där, ingen hemlighet, ingen skatt, ingenting fördolt.
   Det fanns silver, förstås. Men där tio arbetslag om femton man tidigare hade brutit silver och det inte hade varit något slut på jämrandet och dunsande av fullastade hinkar på väg upp och det tomma skramlandet när de kom tillbaka ner till lastarna och deras tunga kärror, där fanns nu ett arbetslag på åtta man, alla över fyrtio år, gamla män som inte dög till annat än gruvarbete. Det fanns fortfarande litet silver i den hårda graniten, små tunna ådror i gångarten.
   "Det hade varit en fin gruva" , sade de stolt.
   De visade astronomen hur man svängde en slägga, hur man angrep graniten med den välbalanserade och vassa spetshackan, hur man sorterade malmen, vad man tittade efter, de sällsynta ljusa strimmorna av den rena metallen, den mättade smuliga malmen. Han hjälpte dem varje dag. Han väntade på dem när de kom och avlöste än den ene än den andre med att gräva, eller slipa verktyg eller köra malmkärran i den spårade plankan till det stora schaktet, eller med brytningen. De vill inte låta honom arbeta länge, det förbjöd deras stolthet och tradition. "Se så, du tror visst att det är ved du ska hugga. Titta, så här ska det gå till". Men så kunde någon annan kalla på honom: "Vill du slå ett slag här, grabben, just här, på mejseln — det är bra" .
   De livnärde honom på innehållet i sina egna matsäckslådor.
   Om natten när han var ensam i den ihåliga jorden, när de hade försvunnit uppför stegarna och var på gräset, som de sade, låg han och tänkte på dem, på deras ansikten och röster, deras ärliga, jordiga händer, gammelmanshänder med tjocka naglar som hade svartnat av slag mot malm och stål; de där händerna, intelligenta och känsliga, som hade öppnat jorden och funnit det skinande silvret i den fasta klippan, det silver de aldrig behöll, aldrig sålde. Det silver som inte var deras.
   "Om ni hittade en ny silveråder, vad skulle ni då göra?" "Öppna den och rapportera för mästaren".
   "Varför till mästaren?"
   "Varför? Vi får bara betalt för det vi tar upp. Tror du vi håller på med det här satans slitet för nöjes skulle?"
   "Ja".
   De skrattade åt honom, ett högt, roat skratt, aningslösa. De levande ögonen blänkte i ansiktena som var svarta av smuts och svett.
   "Ja, tänk om vi kunde hitta en ny åder. Gumman kunde hålla gris igen som förr i världen och jag, vid Gud, jag skulle simma i öl. Men om det fanns silver skulle de ha hittat det, det är därför de har drivit arbetena så långt österut. Men det är tomt där och ingenting kvar, det är hela historien".

   Tiden sträcker sig bakom honom och framför honom som de mörka tunnlarna och pallarna i gruvan, alla närvarande samtidigt, vart han än gick med sitt svaga ljus. När han var ensam gick astronomen numera oftast omkring i tunnlarna och de gamla rummen, han känner de farliga stollarna, de djupa klyftorna fyllda med vatten, han tog sig smidigt uppför rangliga stegar och genom trånga passager, alltid fascinerad av ljusets skuggspel över klippväggarna, reflexerna av glimmer som tycktes skimra fram djupt inifrån stenen. Varför lyste det ibland fram på det sättet, som om ljuset funnit någonting långt under den blanka huggna ytan, någonting som blinkade till svar och sedan gömde sig igen, som om det smög sig bakom ett moln eller skivan av en osynlig planet.
   Det finns stjärnor *i jorden, tänkte han. Om man vet hur man kan se dem.
   Tafatt med hackan var han händig med maskinerna, de beundrade hans skicklighet och kom till honom med verktyg. Han reparerade pumpar och ankarspel, han tillverkade en lampa på kedja åt "unge Per" som arbetade i en djup och trång ort, utrustade den med en reflektor av en ljushållare som han hamrade ut till en tunn skål och polerade med fint stendamm och fårskinnsfodret till sin rock.
   "Det är ett mirakel", sade Per." Ljust som på dagen. Det är bara det att eftersom jag har det bakom mig slocknar det inte när luften blir dålig så att jag vet när jag måste gå ut och andas."
   Ty en man kan arbeta i en trång ort en stund efter det att ljuset slocknat av brist på syre.
   "Du skulle ha en blåsbälg".
   "Vad? Som om jag vore en ässja?"
   "Varför inte?"
   "Går du någonsin upp på gräset, om nätterna?" frågade Hanno och såg tankfullt på honom. Han var en melankolisk, grubblande, vekhjärtad man. "Bara för att se dig omkring" .
   Guennar svarade inte. Han gick bort för att hjälpa Bran med ett timmerarbete. Gruvarbetarna utförde nu allt arbete, som en gång hade krävt lag av timmermän, vagnförare, sorterare och så vidare.
   "Han är livrädd för att lämna gruvan", sade Per lågt.
   "Men bara för att se på gräset och få en nypa luft", sade Hanno som om han fortfarande talade med Guennar.
   En natt tömde astronomen sina fickor och granskade det som hade legat i dem sedan brandnatten, föremål han plockade upp under de timmar som han nu inte kunde minnas, de timmar då han trevat och snavat i den rykande bråten, sökande — sökande efter det han hade förlorat. Han tänkte inte längre på det han hade förlorat. Hans minne hade stängt det ute med ett tjockt ärr, ett brännmärke. Länge hindrade det honom att förstå meningen med de föremål som låg uppradade framför honom på gruvans dammiga golv: ett hopknycklat papper förkolnat längs ena kanten, en tunn skiva glas eller kristall, ett metallrör, ett vackert format kugghjul av trä, en bit bucklig svartnad koppar med fina linjer inristade och så vidare; bitar, stumpar, skräp. Han stoppade ner papperen i fickan igen utan att försöka sära de sköra halvt förbrända bladen och tyda den tunna skriften. Han fortsatte att granska och ibland ta upp och vända på de andra föremålen, särskilt glasbiten.
   Den kände han igen som linsen i sitt tiotums teleskop. Han hade slipat den själv. När han tog i den handskades han försiktigt med den, höll den i kanterna så att inte syran i hans hud skulle skada glaset. Till sist började han polera den med litet fin lammull från rocken. När den var klar höll han upp den och såg på och genom den från alla håll. Hans ansiktsuttryck var lugnt och uppmärksamt, blicken i de ljusa ögonen stadig.
   Han svepte försiktigt in den i ulltappen och gjorde plats åt den i klippnischen bredvid elddonen. Sedan tog han upp de andra sakerna en efter en.
   Under de följande veckorna såg gruvarbetarna allt mer sällan till sin flykting under arbetsdagen. Han gav sig ofta ut på egen hand; undersökte den övergivna östra gruvan, sade han när de frågade vad han gjorde.
   "Varför det?"
   "Jag prospekterar" , sade han med det snabba, skälvande leende som kom honom att se rent förryckt ut.
   "Men grabben, vad vet du om det? Därborta är hon alldeles tom. Silvret är borta och de fann ingen östlig åder. Du skulle inte kunna hitta någonting som det lönar sig att bryta" .
   "Hur vet du vad som finns i jorden eller i stenen under dina fötter?"
   "Jag känner igen tecknen, grabben. Vem skulle göra det bättre än jag?"
   "Men om tecknen är dolda?"
   "Då är silvret dolt?"
   "Ändå vet du att det finns där, om du bara visste var du skulle gräva, om du kunde se in i klippan. Och vad mer kan du finna där, djupare ner i gruvan, om du visste var du skulle gräva?"
   "Sten", sade Per. "Sten och sten och sten".
   "Och sen?"
   "Sen? Det glödheta helvetet så vitt jag vet. Varför blir det annars varmare ju djupare man gräver? Det är vad de säger. Kommer närmare helvetet, säger de".
   "Nej", sade astronomen klart och bestämt. "Det finns inget helvete under stenen" .
   "Vad finns det då, under alltsammans?"
   "Stjärnorna" .
   "Åh", sade gruvarbetaren, skakad. Han kliade sig i det toviga håret som var klibbigt av talg och skrattade: "Där fick du in en femetta" , sade han och såg på Guennar med både ömkan och beundran. Han visste att Guennar var rubbad, men att han var det till den grad var för honom både en nyhet och en anledning till ökad aktning.
   "Kommer du att hitta dem då, stjärnorna?"
   "Om jag kan lära mig hur jag skall titta efter dem", sade Guennar så lugnt, att Per inte fann något annat svar än att ta upp sin spade och återgå till att lasta kärran.
   En morgon när gruvarbetarna kom ner fann de Guennar sovande, insvept i den medfarna kappa greve Bord hade givit honom, och bredvid honom ett egendomligt föremål, gjort av silvertråd, pinnar och plåtar av gamla pannljushållare i tenn, en ram av hackskaft som var omsorgsfullt skurna och inpassade i varandra, några kugghjul och en bit glittrande glas. Det var obegripligt, utsökt, bräckligt, vansinnigt och förbryllande.
   "Vad fan är det där?"
   De stod och stirrade på konstruktionen med pannlamporna riktade mot den; en gul ljusstråle svepte ibland över den sovande mannen när någon av dem tittade bort mot honom.
   "Det är han som har gjort det".
   "Ja visst".
   "Varför det`?"
   "Rör den inte".
   "Jag tänkte inte göra det heller".
   Väckt av rösterna satte sig astronomen upp. I det gula ljuset verkade hans ansikte alldeles vitt mot bakgrund av mörkret. Han sträckte ut en beskyddande hand, men såg samtidigt på sitt verk som om han först inte kände igen det. Till sist sade han, med rynkad panna och i viskande ton:
   "Det är ett teleskop".
   "Vad är det?"
   "Ett instrument som gör att saker på långt håll syns tydligare" .
   "Hur då?" sade en av arbetarna undrande. Astronomen svarade med växande självförtroende: på grund av vissa egenskaper hos ljus och linser. Ögat är ett förfinat instrument, men det är blint för halva universum, mer än halva. Natthimlen är svart, säger vi, och mellan stjärnorna är det tomt och mörkt. Men vänd teleskopets öga mot utrymmet mellan stjärnorna och du ser — stjärnor. Stjärnor som lyser så svagt och så långt borta att inget öga skulle kunna se dem — rad efter rad av stjärnor, härlighet efter härlighet. Över all föreställning, i det yttersta mörkret, finns det ljus, ett väldigt strålande solljus. Jag har sett det, natt efter natt, och ritat kartor över stjärnor, över Guds fyrar på mörkrets kuster. Och här finns det också ljus. Det finns ingen plats utan ljus, trösten och glädjen för den skapande anden. Det finns ingen plats som är övergiven, förbannad, förkastad. Det finns ingen plats som är lämnad åt mörkret. Vart än Guds ögon har sett, där finns det ljus. Vi måste gå längre, vi måste söka längre bort. Det finns ljus om vi vill se det. Inte bara med ögonen utan med handens skicklighet och hjärnans kunskap och hjärtats tro kan det osynliga avtäckas och det dolda förklaras. Och hela den mörka jorden lyser som en sovande stjärna.
   Han talade med den kraft som gruvarbetarna visste tillhöra prästerna och de ord prästerna talade i de ekande kyrkorna. Den hörde inte hemma här, i den håla där de skrapade ihop till livets nödtorft, till de ord som talades av en galen flykting. När de senare talade med varandra skakade de på huvudet och knackade sig menande mot tinningen. Per sade: "Vansinnet växer i honom", och Hanno sade: "Stackars själ, arma själ". Ändå var det ingen av dem som inte också trodde på vad astronomen hade berättat för dem.
   "Visa mig", sade gamle Bran när han fann Guennar ensam i en djup östlig ort arbetande med sin underliga uppfinning. Det var Bran som först hade följt Guennar och givit honom mat och fört honom tillbaka till de andra.
   Astronomen steg villigt åt sidan och visade Bran hur han skulle hålla instrumentet riktat neråt mot tunnelgolvet och hur han skulle ställa in det och försökte beskriva hur det fungerade och vad Bran borde kunna se, allt med viss tveksamhet eftersom han inte var van att förklara saker för de okunniga, men utan att bli otålig när Bran inte förstod.
   "Jag ser ingenting annat än marken" , sade den gamle efter ett långt och högtidligt kikande genom instrumentet, "och damm och småsten som ligger på den".
   "Lamporna kanske bländar dig", sade astronomen ödmjukt. "Det är bättre att se utan ljus. Jag kan göra det därför att jag har gjort det så länge. Det är bara en fråga om övning — som att rikta en mejsel som du alltid gör rätt och jag alltid gör fel" .
   "Ja, kanske det. Tala om för mig vad du vet ... " Bran tvekade. Han hade nyligen insett. Vem Guennar måste vara. Att han var kättare betydde ingenting, men att han var en lärd man gjorde det svårt att kalla honom kamrat eller grabben. Och ändå kunde han inte, inte här nere och efter all denna tid, kalla honom Mästare. Det fanns tillfällen när flyktingen, all sin blygsamhet till trots, använde mäktiga ord som grep tag i ens själ, tillfällen när det skulle ha varit lätt att kalla honom Mäster, men det skulle ha skrämt honom.
   Astronomen lade handen på ramen till sitt teleskop och talade lågmält: "Det är konstellationer?"
   "Vad är det — konstellationer?"
   Astronomen såg på Bran som om han vore långt därifrån och sade till sist, "Karlavagnen eller Skorpionen, det är konstellationer. Mönster av stjärnor, samlingar av stjärnor, släktskaper, likheter ... "
   "Och du ser dem, med det där?"
   Fortfarande med sin klara, grubblande blick fäst på honom genom det svaga lampskenet nickade astronomen, sade ingenting men pekade neråt, mot stenen de stod på, det uthuggna golvet i gruvan.
   "Hur ser de ut?" Bran talade med dämpad röst.
   "Jag har bara sett en glimt av dem. Bara ett ögonblick. Jag har inte lärt mig konsten — det är en litet annorlunda konst ... Men de finns där, Bran".
   Nu var han ofta inte i rummet där de arbetade när de kom ner om morgonen och kom inte ens till måltiderna, fast de alltid lämnade litet av sin mat åt honom. Han kände nu gruvan bättre än någon av dem, till och med Bran, inte bara den levande gruvan utan den döda, de övergivna brotten och tunnlarna som löpte österut, allt djupare mot grottorna. Det var där han fanns för det mesta, och de följde honom inte. När han dök upp ibland dem och de talade med honom var de blygare än förr och de skrattade inte.
   "En kväll, när de kom med det sista lasset till schaktet, mötte han dem, steg plötsligt fram ur en tvärgång. Han bar som alltid sin luggslitna fårskinnsrock, svart av lera och smuts från tunnlarna. Hans ljusa hår hade blivit grått. Hans ögon var klara.
   "Bran", sade han. "Kom, nu kan jag visa dig".
   "Visa mig vad då?"
   "Stjärnorna. Stjärnorna under klippan. Det finns en stor konstellation i rummet på den gamla fjärde pallen, där den vita graniten skär ned genom den svarta."
   "Jag vet var det är".
   "Det finns där, under golvet, intill den vita klippväggen. En stor lysande samling stjärnor. De strålar upp genom mörkret. De är som svävande ansikten, som änglars ögon. Kom och se dem, Bran".
   Gruvarbetarna stod där, Per och Hanno med spända ryggmuskler för att hindra kärrorna att rulla iväg, hopsjunkna män med trötta, smutsiga ansikten och stora händer som var krökta och valkiga av att gripa om spade och hacka och slägga. De var förlägna, medlidsamma, otåliga.
   "Vi skall just gå. Hem, äta kvällsmat. I morgon", sade Bran.
   Astronomen såg från den ene till de andre och sade ingenting.
   Hanno sade med sin hesa vädjande röst: "Kom med oss upp på gräset för en gångs skull, grabben. Det är svarta natten ute och troligen regnar det; det är november. Inte en själ ser om du kommer och sitter hos mig för en gångs skull och får litet varm mat och sova under tak och inte under hela jordtäcket, alldeles ensam".
   "Nej", sade han, "de bränner ut mina ögon".
   "Låt honom vara", sade Per och började skjuta den tunga malmkärran mot schaktet.
   "Se efter där jag sade åt dig", sade Guennar till Bran. "Gruvan är inte död. Se med egna ögon".
   "Ja. Jag kommer med dig och ser efter i morgon. God natt".
   "God natt", sade astronomen och gick tillbaka in i sin tunnel när de fortsatte. Han hade varken lampa eller ljus, ena ögonblicket såg de honom, nästa var han borta.
   På morgonen var han inte där och mötte dem ... Han kom inte.
   Bran och Hanno sökte efter honom, litet slött i början, sedan en hel dag. De gick så långt de vågade och kom till sist till ingången till grottan och in i den. De ropade ibland, fast till och med de, som varit gruvarbetare i hela sitt liv, inte vågade ropade högt i de stora grottorna därför att de var rädda för det oändliga ekot i mörkret.
   "Han har gått ner", sade Bran. "Djupare ner. Det är vad han sade. Gå längre, gå djupare om du skall hitta ljuset".
   "Det finns inget ljus", viskade Hanno. "Det har aldrig varit något ljus här. Inte sedan världens skapelse".
   Men Bran var en envis gammal man och han var naiv och tog folk på orden. Och Per lyssnade till honom. En dag gick de båda till det ställe astronomen hade talat om, där den stora ådern av ljus granit skar igenom en mörkare sten och hade lämnats orörd för femtio år sedan såsom värdelös. De stärkte stöttorna i taket där träet hade murknat och började gräva, inte in i den vita klippan utan neråt, bredvid den — astrono men hade lämnat ett märke i stengolvet där, en sorts karta eller symbol ritad med sot från ljuset. De stötte på en silveråder bara några decimeter ner under skalet av kvarts och därunder — alla åtta arbetade där nu — avslöjade de huggande hackorna rena silvret, strimmor och band och klumpar och knutar som lyste mellan krossade kristaller i den sönderslagna klippan, som stjärnor och stjärnsamlingar, djup under djup utan slut, ljuset.

Ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975, översatt av Ninnan och Maud Loman 1983.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki