FANDOM



Av: Alice Munro

   En del personer gör allting fel. Hur ska jag förklara? Jag menar att det finns de som kan ha allt emot sig – tre missar, tjugo missar för den delen – och ändå klara sig utmärkt. Begå misstag tidigt i livet – till exempel göra i byxorna när man går i andra klass – och sedan leva vidare i en stad som vår där ingenting glöms (alla städer egentligen, alla städer är sådana) och ändå hurtfriskt och muntert lyckas gå vidare och hävda att de inte för allt i världen skulle vilja bo någon annanstans.
   Med andra människor är det annorlunda. De kommer inte undan men man önskar att de hade gjort det. För deras egen skull, kan man kanske säga. Vilken grop de än började gräva åt sig när de var unga – inte på något sätt lika flagrant som att göra i byxorna – fortsätter de bara att gräva, ja, till och med överdriva om det finns en chans att det inte ska märkas.
   Saker och ting har förstås förändrats. Det finns terapeuter att tillgå. Vänlighet och förståelse. Livet är jobbigare för vissa, säger man. Inte deras fel, även om motgångarna bara finns i deras inbillning och kan vara lika kännbara för mottagaren som för avsändaren.
   Men allting kan användas väl, om man bara vill.
   Oneida gick ändå inte i skolan tillsammans med oss andra. Det jag menar är att det inte kunde ha hänt något där som gillrade en fälla för henne. Hon gick i en flickskola, eller privatskola, som jag inte minns namnet på, om jag överhuvudtaget känt till det. Inte ens på somrarna såg man mycket av henne. Jag tror att familjen hade ett ställe vid Lake Simcoe. De hade massor av pengar – så mycket att de inte kunde jämföras med någon annan i stan, inte ens de välbärgade.
   Oneida var ett ovanligt namn – är det fortfarande – och det har aldrig blivit populärt här. Indianskt, har jag senare fått veta. Troligen mammans val. Mamman dog när Oneida var tonåring. Och pappan kallade henne Ida.
   Jag hade en gång alla papper, högar av papper. Men till och med där fattades det uppgifter. Det fanns ingen tillfredsställande förklaring till hur pengarna försvann. Det behövdes dock inte. På den tiden fungerade skvallret tillräckligt väl. Det man inte tar med i beräkningen är hur skvallret med tiden kan spåra ur.
   Idas pappa var chef för banken. Redan på den tiden avlöste bankdirektörerna varandra, troligen för att de inte skulle komma på alltför god fot med kunderna. Men familjen Jantzen hade tillhört stadens övre skikt alltför länge för att några regler skulle gälla, så verkade det i alla fall. Horace Jantzen såg verkligen ut som om han var född mäktig. Han hade kraftigt vitt skägg, trots att skägg enligt fotografierna var omodernt redan vid första världskrigets utbrott, och dessutom var han lång och reslig, hade rejäl mage och tankfull min.
   Under de svåra tiderna på trettiotalet var jordmånen fortfarande god för nya idéer. Man öppnade upp fängelser som bostad för de män som följde järnvägsspåren, och man kan vara säker på att en del av dem hade en föreställning om att de skulle tjäna en miljon dollar.
   En miljon dollar på den tiden var en miljon dollar.
   Det var dock inte någon järnvägsluffare som steg in på banken för att tala med Horace Jantzen. Vem vet om det var en enda person eller ett sällskap. Kanske en främling eller vänner till vänner. Med prydlig klädsel och förtroendeingivande utseende, det kan man vara säker på. Horace lade stor vikt vid utseendet, och han var ingen dumbom, fast kanske inte så snabb att ana oråd som han borde ha varit.
   Tanken var att återuppliva den ångdrivna bilen, som börjat tillverkas redan kring sekelskiftet. Horace Jantzen hade kanske själv haft en sådan och känt sig fästad vid den. Denna nya modell skulle förstås bli en förbättrad version och ha fördelen att vara ekonomisk och inte bullra.
   Jag vet ingenting om detaljerna, eftersom jag gick på high school vid den tiden. Men jag kan föreställa mig hur det skvallrades både hånfullt och entusiastiskt och hur nyheten spred sig till entreprenörer i Toronto eller Windsor eller Kitchener, där vissa gjorde sig redo att satsa lokalt. En del tyckte säkert att det var friskt vågat. Andra undrade om de hade resurser nog.
   Det hade de sannerligen, för banken hade beviljat lån. Det var Jantzens beslut, och man pratade om att han hade investerat eget kapital. Det kan han ha gjort, men det framkom senare att han också på ett orätt sätt hade satsat pengar ur andras konton, säkerligen i tron att han skulle kunna betala tillbaka utan att någon märkte det. Kanske var lagen inte så strikt då. Det anställdes i alla fall personal, och man röjde ur det gamla hyrstallet för att använda det för produktion. Men här blir mitt minne lite suddigt, för jag gick ut high school då och började fundera på hur jag, om möjligt, skulle kunna förtjäna mitt uppehälle. Även om min läpp var hopsydd, hindrade handikappet mig från allt som inbegrep mycket prat, så jag bestämde mig för bokföring, och det betydde att jag måste lämna stan för att gå i lära på ett företag i Goderich. När jag så småningom kom hem igen talade de människor som varit emot ångbilsproduktionen föraktfullt om den, medan saken tegs ihjäl av dem som varit för. De entusiaster som kommit till stan i samband med etableringen hade försvunnit.
   Banken hade förlorat massor av pengar.
   Det pratades, inte om bedrägeri utan om misskötsel. Någon måste straffas. En vanlig direktör skulle ha blivit utkastad direkt, men med tanke på att det var Horace Jantzen, undvek man det. Det som hände honom var nästan värre. Han blev förflyttad till bankkontoret i det lilla samhället Hawksburg, någon mil uppåt motorvägen. Innan dess hade de inte haft någon bankdirektör där, eftersom de inte behövt det. Då fanns det bara en kamrer och en kassör, båda kvinnor.
   Naturligtvis kunde han ha vägrat, men stoltheten var i vägen. Stoltheten valde att han varje morgon kördes till Hawksburg, där han blev placerad bakom ett skrank av billiga fernissade brädor, utan att ha ett riktigt kontor. Där satt han sysslolös till dess att det blev dags för honom att köras hem igen.
   Den som körde var hans dotter. Någon gång under de där åren som chaufför började hon kalla sig Oneida igen, inte Ida. Äntligen hade hon något att göra. Hon skötte däremot inte hushållet, för de kunde inte låta mrs Birch gå. Det var ett sätt att uttrycka saken. Ett annat var att de aldrig hade betalat mrs Birch tillräckligt för att hålla henne borta från fattighuset, om de nu överhuvudtaget funderat på att låta henne gå.
   Om jag föreställer mig Oneida och hennes far under färden till och från Hawksburg, ser jag honom sitta i baksätet och henne i framsätet. Som en chaufför. Kanske var han för omfångsrik för att sitta bredvid henne. Eller kanske behövde skägget plats. Jag ser inte att Oneida verkar nedslagen eller oroad över arrangemanget, inte heller att fadern ger något olyckligt intryck. Värdighet hade han, och det en hel del. Hon hade något annat. När hon gick in i en affär eller bara promenerade på gatan var det som om alla styrde undan, gjorde plats för henne, oavsett vad hon ville eller vem hon tänkte hälsa på. Då gav hon ett lite nervöst men vänligt intryck, redo att skratta åt sig själv eller situationen. Hon hade förstås snygg figur och såg bra ut, allt det där ljusa skimret över hy och hår. Därför verkar det kanske underligt att jag kunde tycka synd om henne, hon som var så omedelbar, tillitsfull.
   Tänk er mig medlidsam.

   Kriget pågick, och det kändes som om världen förändrades över en natt. Luffare följde inte längre tågen. Nya jobb kom till, och de unga männen sökte inte arbete och liftade inte utan fanns överallt i sina blågrå eller khakifärgade uniformer. Mamma sa att det var tur för mig att jag var som jag var, och jag tyckte att hon hade rätt men bad henne att inte säga det ute bland folk. Jag hade kommit hem från Goderich och slutfört min lärlingstid, och jag fick genast bokföringsarbete på Krebs varuhus. Man kunde förstås kanske med rätta hävda att jag fick jobbet för att mamma arbetade på produktionsavdelningen, men det var också så att Kenny Krebs, den unge chefen, tog värvning vid flygvapnet och blev dödad under en övningsflygning.
   Sådana chockartade händelser inträffade, ändå fanns det en välkommen energi överallt, och folk gick omkring med pengar på fickan. Jag kände mig avskuren från män i min egen ålder, men det var i sig ingenting nytt. Och det fanns andra som satt i samma båt. Bondsöner var befriade från militärtjänstgöring för att ta hand om grödan och djuren. Jag vet att en del fick dispens, även om där fanns någon anställd. Och jag insåg att om någon frågade varför jag inte var inkallad, skulle det vara ett skämt. Men jag var redo att svara att jag måste ta hand om bokföringen. Krebs bokföring och snart också andras. Att jag måste ta hand om siffrorna. Det var ännu inte helt accepterat att kvinnor gjorde det. Inte ens mot slutet av kriget, när kvinnorna redan fått ta hand om sådana saker ett tag. För att vara på den säkra sidan krävdes det fortfarande en man.
   Jag frågade mig ibland varför harmynthet, även om den var någotsånär uppsnyggad, och en röst som lät lite underlig men ändå var helt begriplig, överhuvudtaget skulle ha varit ett skäl för att hålla mig hemma. Jag måste ha fått en inkallelseorder, jag måste ha gått till doktorn för att utverka dispens, men jag minns det helt enkelt inte. Var jag så van vid att bli befriad från saker och ting att jag tog det, liksom en massa annat, för givet?
   Jag kan ha sagt till mamma att hålla tyst om vissa saker, men jag brukade ändå inte bry mig om vad hon sa. Hon såg alltid tillvaron från den ljusa sidan. Jag vet att hon på grund av mig varit rädd för att få fler barn och att hon förlorat en man som en gång var intresserad av henne när hon berättade det. Men det föll mig inte in att tycka synd om någon av oss. Jag saknade inte en far som dött innan jag ens fick träffa honom eller en flickvän som jag kunnat få om jag hade sett annorlunda ut eller för den delen den kortvariga triumfen över att ge sig ut i kriget.
   Mamma och jag åt sådant som vi tyckte om till middag, lyssnade på radioprogram som vi gillade och satte alltid på nyheterna från BBC innan vi gick och lade oss. Mammas ögon glänste när kungen talade, eller Winston Churchill. Jag tog henne med på bio där vi såg Mrs Miniver, och hon blev påverkad av den också. Dramer fyllde våra liv, både de fiktiva och de verkliga. Evakueringen från Dunkirk, den kungliga familjens modiga uppträdande, bombningen av London natt efter natt och Big Ben som fortfarande ringde för att annonsera de dystra nyheterna. Fartyg som gick under till havs och sedan fruktansvärt nog en civil båt, en färja som sjönk mellan Kanada och Newfoundland, så nära våra egna stränder.
   Den natten kunde jag inte sova och jag drev omkring på gatorna i stan. Jag var tvungen att tänka på de människor som gått till havets botten. Gamla kvinnor, som mamma som klamrat sig fast vid sin stickning. Något barn som lidit av tandvärk. Andra människor som under den sista halvtimmen innan de drunknade hade klagat över sjösjuka. Jag hade en mycket underlig känsla av att jag delvis var fylld av fasa och delvis av ett slags iskall upphetsning, om man kan beskriva det så. När allt gick under fanns där en jämlikhet – jag måste säga det – en plötslig jämlikhet mellan människor som var som jag eller ännu värre än jag och människor som de.
   Naturligtvis försvann den känslan när jag vande mig vid att se saker och ting senare under kriget. Nakna friska ändor, tunna gamla ändor, som alla föstes in i gaskamrarna.
   Eller om den inte helt försvann lärde jag mig att slå bort den.

   Jag måste ha stött på Oneida under de åren och hållit mig informerad om hennes liv. Jag kunde inte ha undvikit det. Hennes pappa dog strax efter segerdagen i Europa, så att begravningen på ett underligt sätt blandades ihop med firandet av segern. Samma sak gällde mammas som inträffade följande sommar, just när alla hörde nyheten om atombomben. Mamma dog mer plötsligt och offentligt, på jobbet, strax efter det att hon sagt: »Jag måste sätta mig ner.«
   Man hade knappt sett till eller hört talas om Oneidas pappa under det sista året han levde. Charaden i Hawksburg var över, men Oneida verkade mer upptagen än någonsin. Eller kanske fick man bara en känsla av att alla man träffade hade fullt upp, inte minst med att hålla reda på ransoneringsböcker och posta brev till fronten och berätta om brev som man fått till svar.
   Och i Oneidas fall var det frågan om det stora huset, som hon nu måste sköta ensam.
   Hon hejdade mig på gatan en dag och sa att hon gärna ville ha mitt råd när det gällde försäljningen. Huset. Jag sa att det egentligen inte var mig hon borde tala med. Hon sa, kanske inte, men hon kände mig. Naturligtvis kände hon inte mig mer än hon kände någon annan i stan, men hon stod på sig och kom hem till mig för att prata mer om saken. Hon beundrade mitt målningsarbete och min ommöblering och sa att förändringen måste ha hjälpt mig att komma över saknaden efter min mamma.
   Sant, men de flesta skulle inte ha sagt det rent ut.
   Jag var inte van vid att ha gäster, så jag bjöd inte på något att äta eller dricka utan gav henne bara en del seriösa råd om att vara försiktig vid försäljningen, samtidigt som jag påminde henne om att jag inte var någon expert.
   Sedan struntade hon ändå i allt jag hade sagt. Hon sålde till den som kom med det första anbudet, mest för att köparen var så översvallande förtjust i huset och att han såg fram emot att låta sina barn växa upp där. Han var den siste i den stan som jag skulle ha litat på, barn eller ej, och han erbjöd en struntsumma för huset. Jag blev tvungen att tala om det för henne. Jag sa att barnen säkert skulle förstöra allting, och hon sa att det var väl det barn var till för. Att stöka till ordentligt, raka motsatsen till hennes egen uppväxt. I själva verket fick de aldrig chans till det, för köparen rev hela huset och byggde ett hyreshus i fyra våningar, med hiss, och förvandlade trädgården till en parkeringsplats. Den första byggnaden av det slaget som någonsin funnits i stan. När allt det där satte igång kom hon chockad hem till mig och ville veta om hon kunde göra något – få huset att förklaras som minnesmärke eller stämma köparen för att han brutit sitt aldrig nedskrivna löfte eller något i den stilen. Hon var förbluffad över att någon kunde göra en sådan sak. En människa som regelbundet gick i kyrkan.
   »Jag skulle inte ha gjort det«, sa hon, »och jag går bara i kyrkan på julen.«
   Sedan skakade hon på huvudet och brast i skratt.
   »Så idiotiskt«, sa hon. »Jag skulle ha lyssnat på dig.«
   Hon bodde vid den tiden i ett ganska hyggligt hyreshus men klagade över att det enda hon kunde se var huset mittöver gatan.
   Som om det inte var så de flesta människor hade det, men det sa jag inte.
   När sedan alla lägenheterna var färdiga, vad gjorde hon då om inte flyttade in i en av dem, högst upp i huset. Jag vet att hon inte fick någon reduktion av hyran och att hon inte ens bad om det. Hon hade låtit sin ilska över köparen lägga sig och var full av beröm över utsikten och tvättstugan i källaren, där hon fick betala en slant varje gång hon tvättade.
   »Jag håller på att lära mig att vara ekonomisk«, sa hon. »Istället för att bara kasta i lite tvätt när jag får lust.
   Det är trots allt folk som han som får världen att gå runt«, sa hon om den där skojaren. Hon bjöd mig att komma och titta på utsikten, men jag hittade på ursäkter.
   Det blev dock början till en tid då hon och jag träffades en hel del. Hon hade fått för vana att titta in och prata om olika hushållsbekymmer och beslut, och det fortsatte hon med också när problemen hade löst sig. Jag hade köpt en teve – något hon inte gjort, eftersom hon sa att hon var rädd att bli beroende.
   Jag var inte orolig för den saken, eftersom jag var borta större delen av dagen. Och det fanns gott om bra program under de åren. Hon och jag hade ungefär samma smak. Vi gillade public service-teve, särskilt engelska komediprogram. En del sådana såg vi om och om igen. Vi gillade situationskomik snarare än skämtprogram. I början var jag generad över den brittiska uppriktigheten, ja, till och med oanständigheten, men Oneida tyckte lika mycket om det som om allt annat. Vi stönade alltid när en serie började om från början igen, men det dröjde inte länge förrän vi var fast och fortsatte titta. Numera hittar jag ibland en av de där gamla serierna som fräschats upp så att den blivit som ny, och då byter jag kanal för det får mig att bli så sorgsen.
   Jag hade tidigt lärt mig laga mat någotsånär, och eftersom vissa av de bästa teveprogrammen började direkt efter middagen, gjorde jag i ordning lite mat och så kom hon med efterrätt från bageriet. Jag investerade i ett par brickbord, och vi åt medan vi tittade på nyheterna och sedan på de efterföljande programmen. Mamma hade alltid insisterat på att vi skulle sitta vid bordet och äta, för hon ansåg att det var trevligare, men Oneida tycktes inte ha några hämningar i det avseendet.
   Klockan kunde vara över tio när hon gick. Hon hade inte haft något emot att promenera, men jag gillade inte tanken, så jag tog fram bilen och körde henne. Hon hade aldrig köpt någon ny bil sedan hon gjort sig av med den som hon kört pappan i. Hon hade ingenting emot att man såg henne promenera över hela stan, fastän folk skrattade åt det. Det var innan promenader och motion blev modernt.
   Vi gick aldrig någonstans tillsammans. Det fanns tillfällen då vi inte träffades, eftersom hon reste bort eller kanske var hemma men hade folk på besök utifrån. Jag fick aldrig träffa dem.
   Nej. Nu får jag det att låta som om jag kände mig negligerad. Att träffa nya människor var en prövning för mig, och det måste hon ha förstått. Och att äta tillsammans, att sitta framför teven tillsammans om kvällarna – det var så lättsamt och kravlöst att det aldrig borde orsaka några problem. Många människor måste ha känt till det, men eftersom det var jag tog de väldigt lite notis om saken. Man visste att jag också skötte hennes deklaration, och varför inte? Det var det jag kunde, och ingen förväntade sig att hon skulle veta hur man gjorde.
   Jag vet inte om man kände till att hon aldrig betalade mig. Jag borde ha bett om en symbolisk summa, men ämnet kom aldrig på tal. Inte för att hon var snål. Hon tänkte bara inte på det.
   Om jag av någon anledning måste nämna hennes namn, blev det ibland Ida. Hon retade mig lite om jag gjorde det så att hon hörde. Hon påpekade att jag alltid helst använde de gamla smeknamnen från skolan när jag talade om människor jag kände. Jag hade själv inte märkt det.
   »Ingen har nånting emot det«, sa hon. »Det är bara typiskt dig.«
   Jag blev aningen irriterad, även om jag gjorde mitt bästa för att dölja det. Vad hade hon för rätt att kommentera vad folk skulle kunna känna i fråga om något som jag gjorde eller inte gjorde? Det underförstådda budskapet var att jag på något sätt helst hängde mig fast vid barndomen, att jag ville stanna kvar där och få alla andra att stanna kvar tillsammans med mig.
   Det var att förenkla saker och ting. Som jag såg det hade alla mina skolår präglats av att jag måste vänja mig vid den jag var – vid mitt ansikte och hur det såg ut – och hur andra människor reagerade inför det. Det var kanske en liten triumf att jag hade lyckats med det och fått insikten att jag kunde överleva här och förtjäna mitt uppehälle utan att ständigt behöva ha kontakt med nya människor. Men att vilja få oss alla att återvända till fjärde klass, nej tack.
   Och vem var Oneida att ha sådana åsikter? Det föreföll mig inte som om hon hade mognat än. Nu när det gamla huset var borta var faktiskt en stor del av henne försvunnen med det. Stan höll på att förändras, och hennes plats i den förändrades utan att hon egentligen visste om det. Det hade förstås alltid förekommit förändringar, men under tiden före kriget var det sådana förändringar som att folk flyttade och letade efter något bättre någon annanstans. Under femtio-, sextio- och sjuttiotalet förändrades stan av att nya människor flyttade in. Man skulle kunna tycka att Oneida hade observerat det när hon flyttade in i hyreshuset. Men hon hade inte helt och hållet anpassat sig. Där fanns fortfarande en besynnerlig tvekan och lätthet hos henne, som om hon väntade på att livet skulle börja.
   Hon for förstås iväg på resor, och kanske trodde hon att det skulle börja där. Men sådan tur hade hon inte.

   Under de år då det nya shoppingcentret byggdes i södra utkanten av stan och Krebs gick omkull (inga problem för mig, jag hade tillräckligt att göra utan dem) tycktes fler och fler invånare i stan ta vintersemester, och det innebar att de for till Mexiko eller Västindien eller till någon plats som vi aldrig tidigare haft att göra med. Resultatet var enligt min mening att vi fick in sjukdomar som vi inte heller tidigare hade haft att göra med. Ett tag var det så. Varje år fick vi en ny sjukdom med ett särskilt namn. Kanske cirkulerar sådana sjukdomar fortfarande, men ingen lägger märke till dem i någon större utsträckning. Eller kan det vara så att folk i min ålder har slutat att notera den sortens företeelser. Man kan vara ganska säker på att inte behöva dö av något dramatiskt, för i så fall skulle det redan ha hänt.
   En kväll reste jag mig efter ett teveprogram för att koka en kopp te åt oss innan Oneida skulle gå hem. Jag gick mot köket, och plötsligt kände jag mig dålig. Jag snubblade och föll ner på knä och hamnade sedan på golvet. Oneida tog tag i mig och fick upp mig i en stol och svimningsanfallet gick över. Jag sa till henne att jag ibland fick sådana anfall och att hon inte skulle oroa sig. Det var en lögn, och jag vet inte varför jag sa det, men hon trodde mig ändå inte. Hon fick in mig i sovrummet på nedervåningen och tog av mig skorna. På något sätt lyckades vi sedan tillsammans och under vissa protester från min sida få av kläderna och sätta på mig pyjamasen. Jag kunde bara med stor möda genomföra det. Jag sa åt henne att ta en taxi hem, men hon lyssnade inte.
   Den natten sov hon på soffan i vardagsrummet, och när hon hade undersökt huset nästa dag slog hon sig ner i mammas sovrum. Hon måste ha gått hem till sin lägenhet under dagen för att hämta sådant som hon behövde och också varit och handlat lite mat som hon trodde fattades. Dessutom talade hon med läkaren och skaffade medicin från apoteket som jag svalde när hon höll den mot mina läppar.
   Sedan blev jag bra nog att oroa mig för att hon skulle bli smittad av det jag nu hade.
   »Du borde ha munskydd på.«
   »Bekymra dig inte«, sa hon. »Om jag ville ha det, skulle jag ha skaffat det vid det här laget.«
   När jag började må bättre var jag för slö för att erkänna det faktum att jag då och då återigen kände mig som ett litet barn.
   Men hon var förstås inte min mamma, och jag fick en morgon vakna upp och inse det. Jag var tvungen att tänka på allt hon gjort för mig, och det kändes ytterst genant. Som alla män skulle reagera, men särskilt jag, med tanke på hur jag såg ut. Jag hade mer eller mindre glömt allt det där, och nu tycktes det mig som om det inte varit pinsamt för henne, att hon kunnat sköta allting så sakligt för att jag var könlös för henne eller bara ett olyckligt barn.
   Mellan tacksamhetsyttringarna uttryckte jag nu artigt min vid det här laget uppriktiga önskan att hon skulle återvända hem.
   Hon fattade budskapet och hon blev inte förorättad. Hon måste ha varit uttröttad efter alla omsorger och sömnlösa nätter. Innan hon gick handlade hon det jag behövde och tog temperaturen på mig en sista gång, och sedan verkade hon nöjd över att ha gjort ett bra jobb. Strax innan dess hade hon väntat i vardagsrummet för att se om jag kunde få på mig kläderna utan hjälp och konstaterat att jag klarade det. Hon hade knappt hunnit ut genom dörren förrän jag tog fram en del räkenskaper och fortsatte med det arbete som jag hållit på med den dag då jag blev sjuk.
   Det gick trögare med tankarna men det fungerade, och jag var oerhört lättad över det.
   Hon lämnade mig i fred fram till den dag – eller snarare kväll – då vi brukade se på teve tillsammans. Då kom hon med en burk soppa. Inte tillräckligt för en hel måltid och ingenting hon lagat själv, men ändå ett bidrag till maten. Och hon kom tidigt, för att hinna laga till den. Hon öppnade burken utan att fråga mig. Hon hittade i köket. Sedan värmde hon soppan och tog fram skålar, och vi åt tillsammans. Hennes uppträdande tycktes vilja påminna mig om att jag hade varit sjuk och att jag genast behövde näring. Och på sätt och vis var det sant. Vid lunchtid den dagen hade jag varit så darrig att jag inte själv kunnat använda konservöppnaren.
   Det var två program som vi brukade titta på i följd. Men den kvällen fick vi aldrig se det andra. Efter det första kunde hon inte låta bli att inleda ett samtal som kändes väldigt oroande för mig.
   Andemeningen var att hon gärna ville flytta in.
   För det första trivdes hon inte i lägenheten. Det hade varit ett misstag. Hon tyckte om hus. Men det innebar inte att hon ångrade att hon lämnat huset hon var född i. Hon skulle ha blivit galen av att leva ensam i det huset. Hon hade helt enkelt haft fel när hon trott att en lägenhet skulle vara lösningen. Hon hade aldrig varit lycklig där och skulle aldrig komma att bli det. Det som fått henne att inse det var att hon vistats så mycket hemma hos mig. När jag var sjuk. Hon borde ha förstått det tidigare. För länge sedan, när hon var en liten flicka och tittade på vissa hus, brukade hon önska att hon hade bott här.
   En annan sak hon sa var att vi inte helt och hållet var kapabla att ta hand om oss själva. Tänk om jag hade blivit sjuk och varit alldeles ensam? Tänk om något sådant skulle hända igen? Eller hända henne?
   Vi hade en viss känsla för varandra, sa hon. En känsla som inte var alldeles vanlig. Vi kunde leva tillsammans som bror och syster och ta hand om varandra som bror och syster, och det skulle vara den mest naturliga sak i världen. Alla skulle acceptera det. Hur skulle de kunna låta bli?
   Medan hon talade mådde jag hela tiden dåligt. Jag var arg, rädd, förfärad. Värst var det mot slutet, när hon pratade om att ingen skulle ha något att anmärka på det arrangemanget. Samtidigt förstod jag vad hon menade, och kanske var jag överens med henne om att folk skulle vänja sig. Ett eller annat smutsigt skämt som vi kanske inte ens skulle behöva höra.
   Hon hade kanske rätt. Det vore nog förståndigt.
   Vid den tanken kändes det som om jag hade blivit nedkastad i en källare och fått dörren igenslagen om mig.
   Jag ville för allt i världen inte låta henne märka det.
   Jag sa att det var en intressant idé men att det fanns ett stort hinder.
   Vad var det?
   Jag hade inte berättat det för henne. När det varit så mycket med sjukdomen och allt. Men jag hade lämnat huset till försäljning. Huset var sålt.
   Åh. Åh. Varför hade jag inte berättat det?
   Jag hade ingen aning, sa jag då, ingen aning om att hon hade sådana planer.
   »Jo, jag var bara inte snabb nog att begripa det«, sa hon. »Som med mycket annat i mitt liv. Det måste vara något fel på mig. Jag tar inte tag i saker och ting. Jag tror alltid att jag har all världens tid.«
   Jag hade blivit räddad, men till ett högt pris. Jag var tvungen att lämna huset – mitt hus – till försäljning och sälja det så snabbt jag kunde. Nästan på samma sätt som hon gjort med sitt.
   Och jag sålde nästan lika snabbt, även om jag inte var tvungen att acceptera ett så löjligt erbjudande som hon gjort. Och sedan fick jag ta itu med att ordna allt det som hade samlat sig sedan mina föräldrar flyttade in under sin smekmånad, då de inte haft råd med resor av något slag.
   Grannarna blev förbluffade. De hade inte bott där länge, de hade inte känt mamma, men de sa att de hade vant sig vid att jag kom och gick, att jag hade regelbundna vanor.
   De ville veta vad jag hade för planer nu, och jag insåg att jag inte hade några. Förutom att fortsätta med det arbete jag alltid utfört, och nu när jag närmade mig ålderns höst hade jag redan skurit ner på det.
   Jag började leta efter en bostad i stan, och det visade sig att av alla de ställen som överhuvudtaget kunde passa mig, fanns det bara ett som var ledigt. Och det var en lägenhet i byggnaden som låg där Oneidas gamla hus stått. Inte på översta våningen, med utsikt, där hon bodde, utan på bottenplanet. Jag hade ändå aldrig varit mycket för utsikter, och jag tog den. Jag visste inte vad jag skulle göra annars.
   Naturligtvis hade jag tänkt berätta det för henne. Men ryktet spred sig innan jag hunnit göra det. Hon hade i alla fall egna planer. Det hade hunnit bli sommar, och våra program sändes inte. Det var vid en tidpunkt då vi inte regelbundet brukade träffas. Och jag tyckte faktiskt inte att jag skulle behöva be om ursäkt eller fråga om lov. När jag gick dit för att titta på stället och skriva på kontraktet hade hon inte synts till på ett tag.
   En sak insåg jag vid det besöket eller när jag tänkte på det efteråt. En man som jag inte riktigt kände igen tilltalade mig, och efter någon minut såg jag att det var en person som jag känt i åratal och under halva livet hälsat på när vi möttes. Om jag hade träffat på honom ute skulle jag kanske genast ha känt igen honom, trots att åldern gjort sitt. Men vi skrattade åt att jag inte gjort det här, och han undrade om jag skulle flytta in på kyrkogården.
   Jag sa att jag inte visste att det kallades så, men visst, det skulle jag nog.
   Sedan ville han veta om jag spelade kort och jag sa ja, till en viss gräns.
   »Det blir bra«, sa han.
   Och jag tänkte då att problemen suddas ut bara man lever länge nog. Man hamnar i en utvald klubb. Oavsett vad man haft för handikapp suddas de i viss mån ut genom det faktum att man levt till nu. Allas ansikten är påverkade, inte bara ens eget.
   Det fick mig att tänka på Oneida och hur hon sett ut när hon talade med mig om att flytta in. Hon var inte längre slank och späd utan mager, trött, säkert på grund av de nätter då hon tvingats stiga upp för min skull, men hennes ålder var trots allt avslöjande. Hon hade hela livet varit vacker på ett ömtåligt sätt. En blond kvinnas lätt blossande ansikte, med den underliga blandningen av högklassigt självförtroende och en lätt ursäktande framtoning, men sådan var hon inte längre. När hon kom med sitt förslag till mig hade hon sett spänd ut och minen hade förefallit mig något osäker.
   Det är klart att om jag någonsin haft rätt att välja, skulle jag med tanke på min längd ha föredragit en kortare flicka. Som den söta och mörkhåriga collegeflickan som var släkt med familjen Krebs och arbetade där en sommar.
   En dag sa den flickan på ett vänligt sätt till mig att man var mycket bättre på att operera sådant som mitt ansikte nuförtiden. Jag skulle bli förvånad, sa hon. Och det skulle inte kosta mig något, med den allmänna sjukförsäkringen.
   Hon hade rätt. Men hur skulle jag kunna förklara att jag bara inte klarade att gå in till en läkare och medge att jag önskade mig något som jag inte hade?

   Oneida dök upp när jag höll på att packa och slänga, och nu såg hon inte lika trött ut. Hon hade gjort i ordning håret och bytt färg en aning, så att det blivit lite brunare.
   »Du får inte kasta ut allting«, sa hon. »Allt du hade samlat om stans historia.«
   Jag sa att jag var försiktig, även om det inte var helt sant. Det tycktes mig som om vi båda låtsades bry oss om det som hände mer än vad vi egentligen gjorde. När jag nu tänkte på stans historia kände jag att städer egentligen var ganska lika, de skilde sig inte mycket åt.
   Vi nämnde ingenting om att jag skulle flytta in i hyreshuset. Som om det var färdigdiskuterat och sedan länge accepterat.
   Hon sa att hon skulle iväg på en av sina resor, och den här gången nämnde hon platsen. Savary Island, som om det räckte.
   Jag frågade artigt var det låg och hon sa: »Åh, det är utanför kusten.«
   Som om det vore svaret på frågan.
   »Där en gammal vän till mig bor«, sa hon.
   Det kunde förstås vara sant.
   »Hon använder e-mail. Hon säger att jag också borde göra det. Men jag är inte så pigg på det. Fast jag kanske kan försöka.«
   »Man vet väl aldrig förrän man har prövat.«
   Det kändes som om jag borde säga något mer. Fråga vad det var för väder på den platsen, till exempel. Men innan jag hade hunnit tänka ut vad jag skulle säga gav hon till ett ovanligt litet skrik eller rop och satte handen för munnen, medan hon försiktigt tog några steg bort mot fönstret.
   »Ta det varligt«, sa hon. »Titta. Titta.«
   Hon skrattade nästan ljudlöst, ett skratt som till och med hade kunnat antyda att hon hade ont. Hon gjorde en gest med handen bakom ryggen för att tysta mig när jag kom på fötter.
   I trädgården utanför mitt hus fanns ett fågelbad. Jag hade installerat det många år tidigare, så att mamma kunde se på fåglarna. Hon var väldigt förtjust i fåglar och kunde känna igen dem på sången likaväl som på utseendet. Jag hade försummat fågelbadet en tid och just fyllt det samma morgon.
   Vad var det nu som hände?
   Det var fullt av fåglar. Svartvita, som piskade upp en storm. Inte fåglar. Något som var större än trastar, mindre än kråkor.
   Hon sa: »Skunkar, små skunkar. Mer vitt i dem än svart.«
   Men så vackra. De glänste och dansade omkring och kom aldrig i vägen för varandra; man kunde inte se hur många det var eller var den ena kroppen började och den andra slutade.
   Medan vi tittade hävde de sig upp en efter en och lämnade vattnet och började gå över marken, snabbt men i en rak diagonal rad. Som om de var stolta över sig själva, men diskreta. Fem stycken.
   »Herregud«, sa Oneida. »I stan.«
   Hon såg bländad ut.
   »Har du nånsin sett något liknande?«
   Jag sa nej. Aldrig.
   Jag trodde att hon skulle säga något mer och förstöra det, men nej, ingen av oss gjorde det.
   Vi var så glada som vi kunde vara.

Översatt av: Rose-Marie Nielsen, Ur "Dear Life" publicerad 2012 av McClelland and Stewart.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki