Fandom

Svenskanoveller Wiki

Stranden och vi

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Pedro Juan Soto

Med penis ute och pungen hopdragen böjde sig den förste av dem ner. Skam och fräckhet studsade mellan de råa skämten. Hennes hopbundna handleder gjorde fruktansvärt ont, värre än vaderna som var fastpressade mot den sträva sanden. En av dem som höll fast henne, var mindre brutal än de båda andra som hjälpte till. Sex febriga ögon slukade henne medan den förste svärande trängde in i henne. Hon slet honom i håret, spottade honom i ansiktet och önskade att hon varit död och begraven. Det klokaste var att hon höll sig lugn, också när de bände isär hennes ben och hon kände hur de njöt av hennes kropp, medan det äckel hon själv upplevde fick henne att stirra upp mot himlen.
   Maestron övade förmodligen så här dags, säkert med en kopp svart kaffe stående bredvid sig, och hans hustru var nog på väg att stiga upp för att säga till om hans frukost. Rostat bröd med honung på franskt vis, det hade hon berättat för mig, och kaffe med mycket mjölk. Ljudet från fiolen nådde inte dit, för rummet var isolerat, dämpat, eller hur man nu säger, för att inte märka av väder och vind. Då skakade han mig för att jag ofrivilligt skulle göra det skönare för honom. De andra mumlade på spanska, förstås, och jag lyckades inte upptäcka några speciella drag av betydelse för de signalement man skulle komma att begära av mig. Någon av dem kanske skulle få orgasm utan att ens hinna ta mig levande. Någon kanske skulle förbarma sig och börja bråka. Vågorna slog också våldsamt mot stranden där jag ostörd hade tillbringat många timmar i väntan på att Maestron skulle komma gående. Det var inte soligt, så han kom aldrig. Jag hade tillbringat många morgnar där, utan att få en skymt ens av hans basker när han lutade sig ut genom något fönster. Hans hustru hade säkert inte nämnt något för honom. Talade de någonsin med varandra? Hon var ju så ung, och spelade så tydligt rollen som dockhustru.
   De var fyra stycken. De nämnde aldrig varann vid namn. Fyra missdådare, som tidningen uttryckte det, och hon som sagt att om någon satte ut hennes namn, så skulle hon stämma dem allihopa. Hon hade redan fullt av blåmärken. De släpade in henne bland palmerna, den magraste slog henne och då skrek hon ut över den ödsliga stranden. Trasan hon hade i munnen (var det hennes egen sjalett?) höll på att kväva henne och hon försökte spotta ut den. De skulle inte dra sig för att kväva henne. Kanske ett lik skulle vara ännu mer upphetsande för dem? Hon försökte inte skrika mer. Hon förmådde inte. Men hon ville inte heller dö, så hon låtsades vara medvetslös medan den förste tog henne. En av dem kände på hennes puls och sade något, och den som red henne verkade skratta mellan stötarna. Hon var tillräckligt medveten för att märka att två av dem var oroliga, samtidigt som en annan drog sin lem över ansiktet på henne för att hon skulle öppna ögonen igen.
   Jag hade inte heller sett hustrun i fönstret någon gång, trots att hon säkert sett mig sitta i sanden med sjalett på huvudet, blommig kjol och anteckningsblock. Då hade hon kanske sagt: "Hon är utlänning. Hon är långbent, kurvig och har studentbrillor. Hon är ute efter dig, det är då säkert." Men Maestron hade aldrig kommit fram till fönstret. Han övade en toccata, en etyd av Vivaldi eller något tempo ur Mendelssohns violinkonsert. Och jag själv Tjajkovskij, Mendelssohn och Bunotti där den morgonen. Brahms och Beethoven före siestan. Hon sade:
  — Är det aldrig någon student som kommer och hjälper till när ni övar?
   Han skakade på huvudet.
  — Det räcker med min hustru.
   Den kraftiga brytning han hade när han talade engelska var omöjlig att spåra, eftersom han bott på så många olika ställen.
  — Dessutom har jag bandinspelningar som jag inte hunnit lyssna på.
   Hon hade hela tiden tyckt att hustrun var inbilsk. Obesvärat hade denna sagt till henne:
  — Det skulle faktiskt, fru Tregaskis, kunna bli Maestrons död. Tänk om han skulle få en hjärtattack under en intervju, om han nu tänkt ge sådana. Även om han hittills inte haft några problem med hjärtat, kan man aldrig veta när olyckan är framme. Eller kanske kunde man vänta? Det kunde ju hända att någon vid något annat universitet opponerade sig.
   Ja, visst var det en löjlig inskränkning. Men jag hade redan börjat misströsta när professor Lopescu skrev och beklagade att min resa nog skulle bli fruktlös. Hennes överordnade tänkte fortsätta att vägra acceptera någon avhandling om en nu levande tonsättare. Men jag är envis. Någonting skulle komma att ändras. Skulle man vara tvungen att hålla på med 1800-talsstudier?
  — I min släkt har vi alltid varit så motsträviga vi kunnat, sade han.
   Hon skulle inte glömma detta heller, även om hon inte kunde minnas om orden kom från den andra eller tredje intervjun hon hade anteckningar från.
  — Min far dog först vid åttiosju års ålder, helt enkelt därför att han vägrade ge upp. Min mor överlevde honom. Min bror är äldre än jag... och säljer fortfarande livförsäkringar.
   Det där om brodern var ett skämt. Och brytningen var fransk, om hon nu skulle precisera något, för han hade bott i Leipzig, Monaco...
   Han fick lov att titta i sina anteckningar. Han mindes vissa saker bättre än andra nu för tiden. Men de skrattade båda två. De hade ofta skrattat sedan hon dristat sig att knacka på dörren och framföra sin klagovisa för den lilla nippertippan.
   De viskade. Jag uppfattade ett och annat ord, men.. . Man behövde bara se deras svullna, förstorade ansikten för att förstå att de hade druckit, ja, medan de gjorde upp sina planer och resonerade om mina ben eller mina lår som hade synts när det var blåsigt om morgnarna och eftermiddagarna. De försökte få den förste att skynda på, men han var som i en annan värld, det fick mig att rysa, och han bara fortsatte och fortsatte medan våra knän slog emot varandra. Nu hade jag öppnat ögonen igen. Jag var tvungen att andas i takt med honom, eftersom jag fick ont av hans bröstkorg. Han stank ur armhålorna. Jag var som förlamad i underlivet, mer av egen kraft än den brutalitet jag utsattes för, och jag lyckades klara den ena stöten efter den andra, ända tills...
   De skulle ju kunna bryta av ett ben på mig om jag försökte flytta mig bort från stenarna som gjorde ont där bak.
   Havet hade alltid lockat honom och därför hade han kommit hit till ön (Puerto Rico). Han hade aldrig talat med henne om sin förra hustru, som också varit från ön, eller om de många kvinnliga elever som måste ha berättat för honom om Latinamerika. Ville han dö som en rik man på en ö där det var hett och tråkigt eller bara tråkigt hett?
  — God dag, sade jag. Jag heter Susan Tregaskis. Jag är doktorand och ska skriva en avhandling om Maestron. Förlåt att jag kommer så tidigt, men...
   Nippertippan hade vackrare, klarare ögon än jag, men hon var inte lika envis.
  — Säg, skulle jag kunna få träffa Maestron ett ögonblick.. .
  — Han övar just nu.
   Hon var fräck, van vid att utbryta med ett reklamleende på läpparna — men kunde jag inte få slå mig ner ändå?
  — Jag vet inte om han är upptagen i eftermiddag, men om jag får telefonnumret, så är det väl avklarat på tio minuter, en kvart?
   Hon gick till ett kafé intill motorvägen. Maestrons omskrivna promenader var ju bara ett påhitt av veckotidningarna. Han var en enstöring. Inte ens den eftermiddagen såg hon honom gå ut, trots att hon hade ögonen med sig för att försöka fånga honom när han var utom räckhåll för frun. Hon tänkte inte knacka på igen, eftersom frun skulle kunna påstå att han inte var hemma. Men båda kvinnorna var nu en gång för alla av den fräcka sorten. Och finns det fruar som tror sig ha enda nyckeln till sin berömda make, så finns det andra kvinnor som tror sig kunna göra en dubblett av den. Hon skulle skriva till David om hon inte lyckades ta sig in: "Omöjligt, min vän. En liten askunge gömmer honom för hans beundrare. Hon låter honom inte ens gå ut för att få lite sol. Jag antar att när han övat färdigt sover han till dagen därpå, eller också lyssnar han på inspelningar timme ut och timme in i någon mörk och hemlig liten vrå. Säg till professor Lopescu att jag får skriva om någon annan: Paganini, Brahms, eller varför inte Vivaldi?"
   Äntligen, å Gud, fick den förste utlösning i mig. Medan det sprutade suckade han så att det ekade i bröstet på honom. Jag blev helt utom mig. Då var det någon som skrattade och slog till mig. Jag höll på att kvävas av snor. Jag försökte hålla andan. En av dem förbarmade sig över mig och drog med knytnäven över näsan. Då kastade sig galningen över mig, med sina tandgluggar på båda sidor, sin flera dagar gamla skäggstubb, sin guldtand och sitt ärr på ena örat under det stripiga håret. En annan av dem, en som var blygare, lät mig inte se sin lem. Han drog inte ner blixtlåset förrän han redan var i gång med att flåsa öl på mig, och han särade ännu mer på mina lår som redan var så åtskilda att det värkte. Hans undernärda ansikte, som såg ut att komma från helvetet självt, var så skräckslaget att jag började hoppas igen. Han verkade vara yngst och mest främmande inför tilltaget, annorlunda, som om han kunde komma att känna medlidande och börja gräla, opponera sig och propsa på att de skulle fly innan det kom någon.
   Hon lät honom lägra sig i utbyte mot vad han senare kunde tänkas göra. Han var kortvuxen och lite stel, och han raljerade inför de andra genom att prata med dem samtidigt som han rörde sig upp och ner och även åt sidorna. Hon hjälpte honom tillrätta lite, så lugn och samlad att han kanske tog det för annat än vad det var. Den som hade polisonger ända ner till munnen stod och onanerade. Han var allvarlig och säker på att lyckas spruta ur sig lite — i gräset? — innan han tänkte tränga in i henne. Galningen stod bara där och såg på hur den som just då tog henne gned sig fram och tillbaka. Galningen hade små ögon och små händer och en stor käke som han senare skulle komma att bita henne med.
   Och hustrun sade:
   Maestron blev tvungen att ge sig av på ett viktigt möte, men jag kanske kan hjälpa till. Få se...
   Jag lät henne få sätta sig först och det tyckte hon om. Hovfröken, sade jag för mig själv. I förrummet fanns det ett piano och böcker. Vi umgicks aldrig i salongen och inte heller mer i det ganska ogästvänliga förrummet, utan i stället på terrassen bakom huset. Böcker och ett piano med partitur som låg staplade i hög och en ful vas som alltid stod tom. Partituren hade han fått av någon eller köpt i Europa, för det var bara Dvorak, Prokofiev...
  — Jag vet inte vad jag ska ta mig till, sade jag och såg henne rakt i ögonen. Min man har inget arbete, han är beroende av mig, och innan jag blir klar med min examen, kan jag inte få något arbete som är bättre betalt.
   David skulle glatt förlåta henne den lögnen. Han hade aldrig tagit hennes musikstudier riktigt på allvar. På Lionelföretaget betalade man honom mer för hans design av leksakståg, än hon någonsin skulle kunna tjäna på sitt musikdille.
   Hon talade i ett sträck, utan att ursäkta sig igen, med blicken på pendylen. Den mycket unga hustrun studerade sina välvårdade naglar och instämde, utan att visa sin allt uppslukande svartsjuka — trots att besökaren höjde rösten för att få Maestron att komma fram ur sitt gömställe. Han hade varit strax intill, ute på terrassen, ända sedan hon börjat spionera på huset tidigt på morgonen.
   Nu var det galningen som tog mig. Han ville ha allt. Han nöjde sig inte med att slå mig på låren eller bita mig hela vägen från benen och upp, han vände också på mig. Han särade sedan på skinkorna, även om det ledde till diskussion, medan jag låg där och spottade jord. De två föregående ställde sig på tur för samma sak. De grälade på honom och jag tror till och med att de tänkte fråga mig, om jag tyckte det som den andre gjorde var rättvist. Han trängde stönande in i mig och jag började blöda. En av de andra böjde sig ner och såg in i mitt smutsiga, fårade ansikte och grep sedan om mina bröst. Han värmde sin penis med båda händerna. De torkade av mig. Till och med i ansiktet torkade de av mig, medan två av dem stödde mig vid knäna. När nu galningen var klar, lyckades den som stod i tur utverka att också han skulle få ta mig bakifrån. Jag tror att han använde saliv.
   Frun tog farväl av henne med stora gester och löften om en första intervju nästa dag — något som kanske skulle räcka som hjälp? Hon gick inte ner till stranden, utan stannade istället på hotellet och läste in sig, sedan hon först ringt ett utlandssamtal. Hon behövde allt möjligt: namn på tidigare fruar, födelsedata, platser för vigslar, skilsmässoorsaker, namnet på det scherzo som han tillägnat fru nummer två... Och hon kom tillbaka nervös, men också besluten att vägra vänta längre på att få träffa geniet. Hon hade aldrig råkat på någon av dem. Och hon ville aldrig göra det heller. Ingenting var hans fel, det var hans förvirrade hustrus fel. Det var en man av medellängd, smal över bröstet, med nervösa rörelser och ganska häftigt temperament. Han såg vällustigt på henne, men hon blev inte skrämd då heller. Vad skulle en man på drygt nittio kunna göra henne? Hon betedde sig vänligt, men aldrig flörtigt. Hustrun ville hon inte ha något mer med att göra, för hon insåg hur mycket denna kunde förstöra för henne.
   Alla prövade i munnen också. Varför bet jag dem inte? Därför att de inte stoppade in den förrän de satt en kniv mot strupen på mig. De kom sedan överens om att stoppa in en i munnen och en i ändtarmen, även om jag tror att de ibland hade två på vardera stället. Jag hade kunnat kräkas, för nu hade jag inte trasan i munnen längre. Jag grät bara. De försökte få mig att stöna, men det var bara någon av dem — ha! — som lyckades.
   Under andra intervjun ville han kyssa henne och hon opponerade sig inte. Han kysstes som ett barn, men inte lika hastigt. Han gjorde aldrig några fler närmanden mot henne, som ju kunde bli hans biograf. Hon hade alltid råkat ut för samma sak. Hon var inte vacker, men det fanns något provocerande och gäckande i hennes ansikte. Genom den kyssen skaffade hon sig rätten till en redogörelse för hans tid i Frankrike, i Saint-Jean-de-Luz, och hans improvisationer i den gamla kyrkan där. Trots att han inte var religiös, hade han besökt den varje dag. Han hade sökt Bachs själ i den relik som var orgeln där, och kanske hade han verkligen funnit den. Fallisk? I den staden, eller byn, hade giftermålet skett med grevinnan som rymt från Spanien. Han hade sträckt ut henne på sängen som varit upplyst med fyra kandelabrar — sedan hade han säkert inte gjort något mer. Han hade skrivit en vaggvisa den natten, medan han sett henne sova och han både längtat och inte längtat efter henne. Han hade levt i celibat i alla sina äktenskap (hans enda älskarinna hade varit musiken) och detta var förklaringen till hans rykte som donjuan.
   Den magraste tog mig inte bakifrån. Han började med att ta mig på rygg, i missionärsställning, och då spottade jag på honom. Jag hade fått slåss och klösas så mycket jag orkade, eftersom det ju var något av svartsjuk kvinna över det. De andra gapskrattade. De hade ju lyckats, men inte han. Jag minns inget mer, för då hade den magre börjat sparka mig med en kraft som jag inte vet var han fick ifrån.
   De hade redan hunnit bli mycket goda vänner. Två dagar senare hade de ätit middag i villan vid stranden. Vid det laget verkar besökaren inte längre ha känts störande för hustrun, som troligen varit smickrad av den andras påhitt att ställa frågor till henne och skriva ner svaren. Hon tycks ha gett hustrun gott om utrymme, mer än damen i fråga förtjänade. Trots vad Maestron påstod, hade hon aldrig varit någon lysande elev, bara en i mängden som han låtit få del av ett överflöd som hon knappast hade sett maken till (?) tidigare. Hon spelade på guvernörens mottagningar, hon hade en egen musikskola där hon kunde ta upp just det som råkade passa henne. Flickor från bättre familjer försökte göra musikkarriär med hjälp av dem som fått stöd av honom, så hon hade inte förlorat något på att komma hit från Frankrike.
   De var förstås inte kvar när jag vaknade till liv igen. Solen syntes inte längre. Jag tror inte någon varit ner på stranden. Jag kröp iväg. Jag tog alla krafter till hjälp, men orkade nästan ingenting. Hon kom springande ut för att hjälpa mig, tror jag, och han iakttog mig genom fönstret, men när de lagt mig ner på soffan, syntes det på deras ansikten att de förnekade allt. Det dröjde mer än två timmar efter det som hänt, innan man satte igång sökandet. Ingen läkare kom. Allt skedde i hemlighet. En vän till någon de ringde upp, skjutsade henne till sjukhus. Då hade de hunnit fylla henne med lögner som hon skulle uppge för att de själva skulle slippa figurera, för att inte lugnet skulle störas eller musikskolan drabbas, och kanske också för att vinna något på det.
   Därför, menar jag, måste man tänka noga efter. Vem är jag? Är inte jag värd någonting? De vill nämligen inte ha mer med mig att göra, eftersom jag vägrade att ljuga. Det är som om jag hittat på alltsammans för att få tillträde till Maestrons hem.
   Det är som om ingenting hade hänt.

Originalets titel: La playa y nosotros från "Un decir" 1976.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki