Fandom

Svenskanoveller Wiki

Svalget

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentar1 Share


Av: Erik Löfvendahl

   MIN STYVFAR ÄR UNDER VATTNET LÄNGE. Jag ligger på magen på den solvärmda bryggan och ser ner i det brungröna, lite dyiga vattnet. Något rör sig långt där nere i den skimrande smeten, det måste vara han eller också är det en stor fisk. Jag följer förtätningen — ansamlingen av skuggor beslöjade av sjögräs — med blicken. Virvlar, bubblor. Nu försvinner gubben eller fisken in under bryggan och jag känner en plötslig osäkerhet stiga som en rap i bröstet. Jag går upp i knästående och tittar mig omkring, följer den långa bryggan med blicken, det solblekta trallvirket är ganska glest och jag reser mig upp och går bort mot stranden, mot remsan av ditschaktad sand, och ser ner genom spjälorna. Han måste vara här någonstans, tänker jag. Gubben eller fisken. Pontonerna svajar och kluckar under mina fötter, det glänser och glittrar av vågskvalp där nere. Det går inte att se något om man inte ligger ner på magen. Jag kastar en blick upp mot mamma, som sitter på en berghäll ovanför strandpartiet, med förnämt uppåtriktad näsa och med slutna ögon. Hon vet inte att gubben försvunnit.
   Jag vänder mig ut mot det solblanka vattnet, de flytande, grästäckta öarna som stiger som hägringar där ute. Går ner på alla fyra, kryper utåt igen, spanar ner mellan brädorna. Plötsligt hör jag hur det plaskar våldsamt nere under bryggan, gubben eller fisken.
   Där är han. Jag ser hans ben, som pendlar i vattnet. När jag vrider på huvudet ser jag hans fingrar i ändarna av två trallbrädor. Han ligger under bryggan, på rygg, håller sig fast i brädorna för att inte sjunka och sprattlar med benen. Nu ser jag hans skrattande, glada ansikte, de små bruna ögonen som inte alls påminner om mina eller mammas. Hans händer är håriga, tänker jag och kastar en hastig blick på mina egna. Till och med hans fingrar, mot knogkanterna, är täckta med långa svarta hårstrån. När jag kikar ner under bryggan ser jag vattnet skölja över hans tjocka mage, som väller över badbyxkanten, och de långa hårstråna — i en rand på magen och i en fäll på bröstet — vajar som sjögräs.
   Men hans ben är smala, vita och hårlösa. Barbent ser han lite löjlig ut med sin imponerande överkropp med hår på bröstet och sina korta smala hårlösa ben. Mamma brukar se lite skrattlysten ut när hon ser honom i badbyxor. Han har nästan aldrig badbyxor på sig förutom när han ska bada. Hon går alltid, på somrarna vill säga, omkring i baddräkt med djup urringning. Hon har stora, mjuka bröst och långa, vackra ben — som alltid blir bruna — och min styvfar brukar ofta stanna för att vila ögonen på henne där han går med bar överkropp i trädgården och pysslar med sina buskar och rabatter. Han går aldrig barbent i trädgården. Han säger att man bränner sig på nässlorna då. Han har tjocka, grova arbetsbyxor på sig och bar överkropp. Jag har alltid undrat varför han inte gör något åt nässlorna i trädgården som varje sommar växer sig manshöga och brer ut sig överallt.
   Nu har min styvfar hävt sig upp på bryggan, han står på kanten nu, brädorna jämrar sig under hans tyngd och plastpontonen på min sida svävar en bit över vattnet. Hela bryggan lutar som en segelbåt på kryss i stark vind. Det rinner och droppar av min styvfar, han skakar plötsligt på sig som en hund och skrattar, hans krusiga lockar far omkring och de kalla vattendropparna sköljer över mig, så att jag huttrar till lite.
   "Är det kallt i vattnet?" frågar jag.
   Han bara tittar oförstående på mig utan att svara.
   Han vrider huvudet mot mamma där uppe på klipphällen.
   "Iréne!" ropar han. "Kom ner och ta dig ett dopp, det är härligt!"
   "Aldrig i livet", svarar hon och viftar avvärjande med en hand.
   Hon öppnar ögonen och kisar ut mot vattnet, tänker kanske på att bryggan håller på att kapsejsa under makens tyngd. Hon famlar efter något på filten vid sidan om sig och får tag i solglasögonen. De smala, kattliknande solglasögonen som alltid får henne att se ut som en filmstjärna.
   "Varför badar hon aldrig?" säger han mumlande, som för sig själv eller till ingen.
   Det är som om han inte är medveten om mig.
   Men så får han syn på mig och han går fram till mig; det är en kort, liksom satt man, men han är fortfarande mycket längre än jag. Han tornar upp sig ovanför mig, skymmer nästan solen.
   "Vet du vad min far gjorde med mig när jag var liten?"
   Jag skakar långsamt på huvudet, känner mig lite ängslig för vad som komma ska.
   "Han fick reda på av mina bröder att jag inte kunde simma. Mina bröder kunde simma, förstår du. Men inte jag. Jag vågade aldrig gå i där jag inte bottnade. Han kom ner till bryggan en dag när vi badade. Jag höll mig vid strandkanten som vanligt, mina bröder virvlade runt långt ute i vattnet som tumlare. Vet du vad tumlare är?"
   Jag nickar, jag har visserligen aldrig sett någon tumlare men jag förstår att det måste vara en fisk som simmar bra.
   "Farsan gick fram till mig, lyfte upp mig och gick med mig i famnen långt ut på bryggan och sen kastade han i mig. När jag kom upp till vattenytan hörde jag mina bröder skratta. Simma nu, sa farsan. Och jag simmade. Det var den enda simlektion jag fick av honom, men den var nyttig."
   Jag nickar och betraktar hans ansikte. Han ler inte längre, en skugga sveper genom hans ögon som en vinge av en fågel. Nu är stunden kommen, tänker jag. Nu ska han kasta i mig.
   Men han slår ut med armarna och säger:
   "Så där gjorde man förr i tiden, inget tjafs."
   Jag tänker att jag ska fråga honom om han är ledsen på sin farsa för att han gjorde så där, men innan jag hunnit säga något har han vänt sig om och börjat gå mot stranden. Bryggan kränger och kluckar.
   Jag undrar vart simlektionen som han lovat mig har tagit vägen. Kanske är han ledsen i alla fall över det där minnet.
   Min styvfar blev slängd i vattnet och kunde simma på en gång. Jag har aldrig förstått att det är så enkelt. Man blir kastad i vattnet och sedan simmar man. Djur kan ju simma och de har aldrig gått på någon simskola.
   Jag står kvar en stund och jag ser hur min styvfar korsar den smala remsan med vitgrå sand och kavar uppför berghällen där mamma sitter och ser ut som en filmstjärna. Jag hör hur hon säger något till honom och gör en svepande rörelse med handen. Hon tycker säkert att han är för blöt för att sätta sig på filten. Han går fram till en av de flätade korgarna som står intill de blommande nyponbuskarna. Just i randen, där berget går i dagen; berghällen välver sig som en val och den har spytt upp en filt med en filmstjärnemamma på. Och där står en vitbent styvfar och torkar sig på en frottéhandduk lika stor som ett böljande, blått segel.
   Sen går jag längst ut på bryggan och hoppar i. Vattnet är ett kallt svalg som drar mig neråt. Jag bånglar med armar och ben och strax är jag uppe vid vattenytan, men svalget suger mig neråt igen och innan jag har hunnit ta ett nytt andetag befinner jag mig nere bland det slemmiga sjögräset som slingrar sig omkring mina ben. Jag når botten, en gyttjig, dyig botten som jag bara sjunker ner i. Jag trodde att det gick att sparka ifrån. Nu som först kommer rädslan och jag tänker varför gjorde jag så där?
   Och tiden rusar som luftbubblor ut genom näsan och det knastrar i öronen och jag känner hur den dyiga bottnen suger mig allt längre ner. Jag ser knappt någonting i det gröndyiga vattnet, men så kommer en väldig skugga farande och ett brus och en stötvåg pressar mig ännu längre ner. Något rycker tag i min ena arm, jag kan inte se något, men rycket i armen är hårt och bestämt och svalget släpper sitt tag om mina fötter och genom virvlet och bruset förs jag uppåt och innan jag förstår vad som hänt rusar luft ner i mina lungor och det skarpa solljuset bländar mig.
   "Helvete, unge", gormar en röst. "Skulle det vara nödvändigt?" Hårda, starka fingrar gräver sig in i mina armar och ben och så hör jag mammas röst.
   "Jag tar honom."
   Och jag dras våldsamt upp på bryggan, jag känner hur trallbrädorna skaver mot ryggen.
   "Vad i helvete tar du dig till?" skriker mamma medan jag ligger på bryggan och försöker ta igen alla andetag jag förlorat.
   "Du kunde ju drunknat", säger hon med svagare röst. Hon sitter på knä framför mig och hon böjer sig mot mig och jag ser hennes mjuka bröst i den randiga baddräktens djupa urringning och hon trycker ansiktet mot min bröstkorg, tungt, så jag nästan inte kan andas. Och jag känner hennes läppar mot bröstet, hon kysser mig. Först en gång, sedan överhöljer hon mig med snabba kyssar. Jag kommer upp på armbågarna och ser att hennes läppstift lämnar avtryck på bröstet och magen.
   Hon har inte sina solglasögon på sig, hon andas hastigt, som om hon sprungit. Pontonbryggan kommer i gungning och det plaskar och sedan faller en skugga över mamma och mig. Min styvfar står mitt i solen, jag kan inte se hans ansikte i motljuset.
   "Det var nära ögat", säger min styvfar.
   Det arga i hans röst är borta.
   Mamma granskar honom och nickar.
   "Du sa att du skulle lära honom simma. Sa du inte det?"
   "Jovisst", säger min styvfar och harklar sig. "Det är klart att jag ska lära honom simma. Men jag tror inte att han är upplagd för det nu."
   Mamma reser sig upp. Nu ser jag att hon gråter, att mascaran kring hennes ögon bildat vikar. Hon torkar sig med baksidan av handen och smetar ut mascaran ännu mer.
   Min styvfar sätter sig på huk.
   "Du gör aldrig så där mer, det är farligt förstår du", säger han med en röst som är ovanligt mild för att vara hans.
   "Det kunde gått riktigt illa", tillägger han.
   Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tittar på mamma som nickar som för att understödja min styvfars ord. Sen vänder hon sig om och går bort mot stranden och jag tittar på kyssmärkena efter hennes läppstift, när jag petar på dem med fingrarna går de lätt bort.
   Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig simma och jag tänker intensivt på svalget där nere, vattenväxterna.
   "Vi ska väl ta oss något att äta", säger min styvfar. "Är du hungrig?"
   Jag känner att jag visserligen är hungrig, men jag är också illamående. Det kanske går över. Mamma har satt sig på filten igen. Hon gnider sig runt ögonen med en vit näsduk och sedan sätter hon på sig solglasögonen.

   ur tidskriften Målmedel nr 7-8/04

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki