FANDOM



Av Roald Dahl

Ernie hade fått ett 22-kalibrigt gevär i födelsedagspre­sent. Hans pappa, som redan satt och hängde i soffan och såg på teve halv tio den här lördagsförmiddagen, sade: "Få se nu om du kan knäppa nåt, pojk. Gör lite nytta och kom hem med en kanin till middagsmat."
   "Det finns kaniner på den där stora ängen på andra sidan sjön", sade Ernie. "Jag har sett dom."
   "Gå dit och knäpp en då", sade pappan och petade bort frukostrester mellan framtänderna med en klyvd tändsticka. "Gå ut och skaffa oss en kanin."
   "Jag ska fixa två", sade Ernie.
   "Och på hemvägen kan du köpa mig en literflaska mörkt öl", fortsatte pappan.
   "Får jag pengar då", sade Ernie.
   Utan att ta blicken från teveskärmen fiskade pappan upp en pundsedel ur fickan. "Och försök inte sno växeln som du gjorde sist", sade han. "För då får du dig en re­jäl hurril om det så är din födelsedag."
   "Nä då, det ska jag inte göra", sade Ernie.
   "Och om du vill öva dig och träffa rätt med geväret", sade pappan, "ska du försöka med fåglar. Se hur många sparvar du kan pricka."
   "All right", sade Ernie. "Det finns sparvar i häckarna hela vägen. Sparvar är en enkel match."
   "Om du tycker sparvar är en enkel match", sade pap­pan, "så ta och försök med en gärdsmyg. Gärdsmygar är hälften så stora som sparvar och dom sitter aldrig stil­la en sekund. Knäpp en gärdsmyg först innan du börjar skrävla om hur duktig du är."
   "Nej, vet du vad, Albert", sade hans fru och tittade upp från diskbänken. "Man ska inte skjuta småfåglar under ruvningstiden. Det går väl an med kaniner, men det är en helt annan sak med småfåglar som ruvar."
   "Håll mun", sade pappan. "Ingen har bett om din åsikt. Och så en annan sak, pojk", sade han till Ernie. "Gå inte och vifta med den där puffran på gatorna, för du har ingen licens. Stoppa ner den i byxbenet tills du är ute i markerna."
   "Visst, det är klart", sade Ernie. Han tog geväret och asken med patroner och gav sig iväg för att se vad han kunde skjuta. Han var en stor lunsig pojke som fyllde femton år just den dagen. Liksom pappan, som var last­bilschaufför, hade han små ögon, som var som springor och satt tätt intill varandra nära näsroten. Munnen var slapp, läpparna ofta fuktiga. Eftersom han var uppväxt i ett hem där fysiskt våld var en vardagsföreteelse var han själv mycket aggressiv av sig. På lördagseftermiddagarna brukade han och hans vänner åka tåg eller buss till någon fotbollsmatch och om de inte lyckades få i gång ett blo­digt slagsmål innan de åkte hem igen ansåg de att det var en förspilld dag. Han gillade att hugga tag i småpoj­kar efter skolan och vrida runt armarna bakom ryggen på dem. Sedan befallde han dem att säga fräcka och tarv­liga saker om sina egna föräldrar.
   "Aj! Släpp mig, Ernie! Snälla du!"
   De lydde alltid. Sedan vred han om armen lite till och offret rusade iväg gråtande.
   Ernies bäste vän hette Raymond och han bodde fyra hus bort från Ernie. Han var också storväxt för sin ålder, men medan Ernie var grov och lunsig var Raymond lång, smärt och muskulös.
   Utanför Raymonds hus stack Ernie två fingrar i mun­nen och gav ifrån sig en lång gäll busvissling. Raymond kom ut. "Titta vad jag har fått i födelsedagspresent", sade Ernie och visade geväret.
   "Jösses!" utbrast Raymond. "Den där kan vi ha mycket kul med!"
   "Kom då", sade Ernie. "Vi går upp till ängen på andra sidan sjön och knäpper en kanin."
   De båda pojkarna gav sig iväg. Det var en lördagsför­middag i maj och det vackra landskapet bredde ut sig runt den lilla byn, där pojkarna bodde. Kastanjerna stod i full blom och hagtornshäckarna lyste vita. För att kom­ma fram till den stora kaninängen måste Ernie och Ray­mond först gå närmare en kilometer nerför en smal väg kantad med häckar. Sedan måste de korsa järnvägsspåret och gå runt den stora sjön där änder och rörhönor och sothöns och ringtrastar höll till. Bortom sjön, och på and­ra sidan kullen, låg kaninängen. Det hela var privat om­råde som tillhörde mr Douglas Highton och själva sjön var ett sjöfågelreservat.
   Medan de gick vägen fram turades de om att skjuta på småfåglar i häckarna. Ernie fick en domherre och en järnsparv, Raymond en domherre, en törnsångare och en gulsparv. Allteftersom de dödade fåglarna band de fast dem i benen i ett snöre. Raymond gick aldrig någon­stans utan att ha med sig ett stort snörnystan i jackfickan och en kniv. Nu hade de fem småfåglar som dinglade i ett snöre.
   "Vet du vad", sade Raymond. "Vi kan äta dom."
   "Ä, snack", sade Ernie. "Det finns inte så mycket kött på dom så det räcker åt en gråsugga ens."
   "Jo då", sade Raymond. "Fransoserna käkar dom och det gör makaronigubbarna också. Mr Sanders berättade det i klassen. Han sa att fransoserna och makaronigub­barna sätter upp nät och fångar miljontals fåglar och sen äter dom upp dom."
   "All right då", sade Ernie. "Få se hur många vi kan knäppa. Sen tar vi med dom hem och lägger dom i kaningrytan."
   Medan de fortsatte vägen fram sköt de på alla småfåg­lar de såg. När de till slut kom fram till järnvägen hade de fjorton fåglar dinglande i snöret.
   "Du!" viskade Ernie och pekade med sin långa arm. "Titta där borta!"
   Det växte en dunge träd och buskar utmed järnvägs­spåret och bredvid en av buskarna stod en liten pojke. Han tittade upp bland grenarna på ett gammalt träd i kikare.
   "Vet du vem det där är?" viskade Raymond tillbaka. "Det är den där lilla morsgrisen Watson."
   "Ja, det är det", svarade Ernie. "Det är den där skitstö­veln Watson!"
   Peter Watson var alltid fienden. Ernie och Raymond hatade honom därför att han var nästan allting som de inte var. Han var liten och spenslig. Han hade fräknar och bar glasögon med tjocka linser. Han var en mycket begåvad elev och gick redan på högstadiet i skolan fastän han var bara tretton år. Han älskade musik och spelade piano mycket bra. Han var inte duktig i idrott. Han var stillsam och hövlig. Hans kläder var visserligen lappade och stoppade men alltid rena. Och hans pappa var inte lastbilschaufför eller fabriksarbetare. Han arbetade på banken.
   "Nu ska vi ta och skrämma den där jäveln", viskade Ernie.
   De båda stora pojkarna smög sig tätt inpå den mindre pojken, som inte såg dem därför att han fortfarande höll kikaren för ögonen.
   "Upp med händerna!" ropade Ernie och siktade med geväret.
   Peter Watson hoppade till. Han sänkte kikaren och stirrade genom glasögonen på de två fridstörarna.
   "Nå, upp med händerna!" röt Ernie.
   "Jag skulle inte stå och sikta med det där geväret om jag var du", sade Peter Watson.
   "Här är det vi som ger order!" sade Ernie.
   "Så upp med händerna", sade Raymond, "om du inte vill ha en kula i magen!"
   Peter Watson stod alldeles stilla och höll kikaren fram­för sig med båda händerna. Han såg på Raymond. Sedan såg han på Ernie. Han var inte rädd, men han visste att han skulle akta sig för att utmana de där två. Han hade lidit mycket av deras trakasserier genom åren.
   "Vad vill du?" frågade han.
   "Jag vill att du ska sträcka upp händerna!" skrek Ernie åt honom. "Fattar du inte vad jag säger?"
   Peter Watson rörde sig inte.
   "Jag räknar till fem", sade Ernie. "Och har du inte fått upp händerna då får du en kula i magen. Ett... två... tre..."
   Peter Watson lyfte långsamt händerna över huvudet. Det var det enda förnuftiga han kunde göra. Raymond gick fram och ryckte kikaren ur händerna på honom. "Vad är det?" röt han. "Vem spionerar du på?"
   "Ingen."
   "Ljug inte. Såna där saker spionerar man med. Jag slår vad om att du spionerade på oss! Har jag inte rätt? Er­känn!"
   "Jag spionerade verkligen inte på er."
   "Klipp till honom", sade Ernie, "så han lär sig att inte ljuga för oss."
   "Strax", sade Raymond. "Jag ska bara reta upp mig först."
   Peter Watson övervägde möjligheten att försöka fly. Det enda han kunde göra var att sno runt på klacken och springa och det var meningslöst. De skulle ta fast honom på ett ögonblick. Och ingen skulle höra honom om han ropade på hjälp. Så det enda han kunde göra var att hålla sig lugn och försöka tala sig ur den obehagliga situatio­nen.
   "Håll händerna uppe!" röt Ernie och förde gevärspi­pan sakta av och an, som han hade sett gangsters göra på teve. "Nå, hör du inte?"
   Peter gjorde som han blev tillsagd.
   "Vem spionerade du på då?" frågade Raymond. "Ut med språket!"
   "Jag tittade på en gröngöling", sade Peter.
   "En vad för nåt?"
   "En gröngölingshane. Han hackade i den där gamla döda trädstammen för att leta efter larver."
   "Var är han?" fräste Ernie och höjde geväret. "Jag ska knäppa han!"
   "Det kan du inte", sade Peter och såg på snöret med småfåglar som hängde över Raymonds axel. "Han flög iväg så fort du ropade. Gröngölingar är väldigt skygga."
   "Vad stod du och tittade på den för?" frågade Ray­mond misstänksamt. "Vad ska det vara bra för? Har du inget annat att göra?"
   "Det är roligt att studera fåglar", sade Peter. "Det är mycket roligare än att skjuta dom."
   "Jaså, din lilla fräcka jävel!" utbrast Ernie. "Så du gillar inte att vi skjuter fåglar, va? Är det det du menar?" "Jag tycker det är fullkomligt meningslöst."
   "Du gillar inte nånting vi gör, va?" sade Raymond. Peter svarade inte.
   "Då ska jag tala om en sak för dig", fortsatte Raymond. "Vi gillar inte nånting du gör heller."
   Det började värka i Peters armar. Han bestämde sig för att ta en risk. Långsamt lät han armarna sjunka ner längs sidorna.
   "Upp!" skrek Ernie. "Upp med dom!"
   "Om jag vägrar då?"
   "Fan! Du är inte lite till fräck du", sade Ernie. "Nu säger jag åt dig för sista gången: upp med händerna an­nars smäller det!"
   "Det skulle vara en brottslig handling", sade Peter. "Det skulle bli ett fall för polisen."
   "Och du skulle bli ett fall för sjukhuset", sade Ernie. "Sätt i gång och skjut", sade Peter. "Sen skickar dom dig till Borstal. Det är ett fängelse."
   Han såg att Ernie tvekade.
   "Du vill visst jäklas, så skyll dig själv", sade Raymond. "Jag vill bara vara i fred", sade Peter. "Jag har inte gjort er nånting."
   "Du är en liten mallig skitstropp", sade Ernie. "Det är precis vad du är — en liten mallig skitstropp."
   Raymond lutade sig fram och viskade något i örat på Ernie. Ernie lyssnade spänt. Sedan slog han sig på låret och sade: "Toppen! En jättebra idé"
   Ernie lade geväret på marken och gick fram mot den spenslige pojken. Han tog tag i honom och slängde ner honom på marken. Raymond tog upp snörnystanet ur fickan och skar av en bit. Sedan hjälptes de åt att pressa samman pojkens armar framtill och binda ihop hand­lederna hårt.
   "Och så benen", sade Raymond. Peter kämpade emot och fick ett knytnävsslag i magen så att han tappade an­dan och låg stilla. Sedan band de ihop hans vrister med mer snöre. Nu låg han där som ett kolli och var alldeles hjälplös.
   Ernie tog upp geväret och med den andra handen högg han sedan tag i Peters ena arm. Raymond tog tag i den andra och tillsammans började de släpa pojken genom gräset mot järnvägsspåret.
   Peter höll sig alldeles tyst. Vad det än var som de hade i kikaren skulle det inte hjälpa att försöka tala med dem.
   De släpade sitt offer nerför sluttningen och upp på själva järnvägsspåret. Sedan tog den ene tag i armarna och den andre i fötterna och lyfte upp honom och lade ner honom igen mittemellan och utmed de två skenorna.
   "Ni är inte kloka!" sade Peter. "Ni kan inte göra så här!"
   "Och vem säger det? Det här är bara en liten läxa som ska lära dig att inte vara oförskämd."
   "Mer snöre", sade Ernie.
   Raymond tog upp nystanet och de båda stora pojkarna började binda fast offret på ett sådant sätt att han inte kunde slingra sig bort från spåret. Det gjorde de genomatt slå snöret runt båda armarna och sedan trä in det under skenorna på ömse sidor. De gjorde likadant med hans midja och vrister. När de var klara låg Peter Watson hjälplös och bokstavligen orörlig mellan skenorna. De enda kroppsdelarna som han kunde röra en aning var huvudet och fötterna.
   Ernie och Raymond tog ett steg bakåt för att granska sitt verk. "Vi har gjort ett snyggt jobb", sade Ernie.
   "Det går tåg varje halvtimme på det här spåret", sade Raymond. "Vi behöver inte vänta länge."
   "Det här är mord!" skrek den lille pojken som låg mel­lan skenorna.
   "Nä, det är det inte", sade Raymond. "Inte alls." "Släpp loss mig! Släpp loss mig, snälla ni! Jag blir dö­dad om det kommer ett tåg!"
   "Om du verkligen blir dödad, pysen", sade Ernie, "är det ditt eget jäkla fel och jag ska tala om varför. Om du lyfter huvet, som du gör nu, då kan du hälsa hem. Men om du ligger platt ner kan du kanske klara dig. Fast det är ju inte säkert, för jag vet inte riktigt hur stort utrymme det är under dom där tågen. Vet du det, Raymond?"
   "Det kan inte vara mycket", sade Raymond. "Dom är byggda så att dom går väldigt nära marken."
   "Så det är svårt att veta om det är tillräckligt stort", sade Ernie.
   "Vi kan ju säga så här", sade Raymond. "Det skulle antagligen räcka precis åt en vanlig person som mig eller dig, Ernie. Men jag är inte så säker när det gäller mister Watson här och jag kan tala om varför."
   "Ja, gör det", uppmanade Ernie.
   "Jo, därför att den här mister Watson har extra stort huvud. Han är så jäkla tjockskallig så jag tror att underre­det på tåget kommer att skrapa han ordentligt. Jag menar inte att det kommer att rycka loss huvet på han. Nä, det gör det säkert inte. Men ansiktet blir rejält renskrapat. Det är ett som är säkert."
   "Du har nog rätt", sade Ernie.
   "Det går inte att ha ett stort uppblåst huve fullt av en massa smörja", sade Raymond, "när man ligger på järn­vägsspåret och det kommer ett tåg mot en. Eller hur, Ernie?"
   "Det stämmer", sade Ernie.
   De två stora pojkarna klättrade tillbaka uppför slutt­ningen och satte sig i gräset bakom några buskar. Ernie tog fram ett paket cigarretter och de tände var sin.
   Peter Watson, som låg hjälplös mellan skenorna, insåg nu att de inte tänkte släppa loss honom. De där pojkarna var galna och farliga. De levde för stunden och brydde sig aldrig om följderna. Jag måste försöka hålla mig lugn och tänka, sade Peter sig. Han låg där alldeles stilla och bedömde sina chanser. De var inte goda. Det högsta par­tiet på hans huvud var näsan. Han beräknade att näs­spetsen stack upp flera centimeter ovanför rälsen. Var det för mycket? Han var inte säker på hur stort mellan­rum det var mellan underredet på de där moderna diesel­loken och själva banvallen. Det var säkert inte stort. Hans bakhuvud vilade på löst grus mellan två syllar. Han mås­te försöka borra sig ner lite i gruset. Så han började vrida huvudet av och an för att pressa undan gruset och grad­vis kunde han åstadkomma en liten fördjupning. Till slutgissade han att han hade lyckats pressa ner huvudet ett par centimeter till. Det borde räcka. Men fötterna då? De stack också upp. Det avhjälpte han genom att svänga över de hopbundna fötterna åt ena sidan så att de låg nästan platt ner.
   Han väntade på att tåget skulle komma.
   Skulle föraren se honom? Det var inte troligt, för det här var huvudbanan London —Doncaster —York —New­castle —Skottland, och man hade stora och långa lok där föraren satt en bit inne i hytten och höll ögonen bara på signalerna. På den här bansträckan gick tågen omkring hundratrettio kilometer i timmen. Det visste Peter. Han hade ofta suttit på sluttningen och tittat på dem. När han var mindre brukade han anteckna numren på dem i en liten bok och ibland stod det namn på loken med guldbokstaver..
   I vilket fall som helst skulle det bli en skräckupplevel­se, tänkte han. Oväsendet skulle vara öronbedövande och luftsuget från det snabbgående tåget skulle också vara ohyggligt. Han undrade ett ögonblick om det skulle bildas någon sorts vakuum under tåget när det rusade över honom så att han sögs uppåt. Det var möjligt. Vad som än hände måste han koncentrera sig på att pressa hela kroppen mot marken. Han fick inte slappna av utan måste hålla sig stel och spänd och pressa sig mot marken.
   "Hur är det, plutten?" ropade den ene pojken till ho­nom från buskarna ovanför. "Hur känns det att ligga och vänta på avrättningen?"
   Han beslöt att inte svara. Han såg upp mot den blå himlen, där ett ensamt cumulusmoln långsamt drev från vänster till höger. Och för att hålla tankarna borta från det som snart skulle hända började han leka en lek som hans pappa hade lärt honom för länge sedan en varm sommardag när de låg på rygg i gräset ovanför klipporna vid Beachy Head. Leken gick ut på att titta efter underliga ansikten i bukterna och skuggorna och vågorna på ett cumulusmoln. Om man tittade riktigt noga, hade hans pappa sagt, kunde man alltid hitta ett ansikte av något slag där uppe. Peter lät blicken långsamt glida över mol­net. På ett ställe fann han en enögd man med skägg. På ett annat var det en skrattande häxa med spetsig haka. Ett flygplan strök tvärsöver molnet från öster till väster. Det var ett litet högvingat rött monoplan. En gammal Piper Cub, gissade han. Han iakttog det tills det för­svann.
   Och sedan hörde han plötsligt ett litet underligt vibre­rande ljud, som kom från skenorna på ömse sidor om honom. Det var ett mycket dämpat ljud, knappt hörbart, ett ytterst svagt surrande, rytmiskt brus, som tycktes komma längs skenorna långt bortifrån.
   Det är tåget, tänkte han.
   Vibrationerna längs skenorna blev allt starkare. Han lyfte huvudet och stirrade neråt det långa och absolut raka spåret, som sträckte sig mellan en och två kilometer bort. Och så fick han syn på tåget. Till en början var det bara en prick, en avlägsen svart fläck, men under de få sekunder som han höll huvudet lyft blev pricken allt stör­re och större och började ta form, och snart var det inte längre en prick utan den stora fyrkantiga framdelen på ett diesellok. Peter sänkte huvudet och pressade det hårt ner i den lilla fördjupning han hade gjort i gruset. Han vred fötterna åt ena sidan. Han knep ihop ögonen hårt och försökte trycka kroppen ner i marken.
   Tåget for över honom som en explosion. Det var som om ett skott hade avfyrats inne i hans huvud. Och med explosionen kom en rivande tjutande vind, som var som en orkan som blåste upp i hans näsborrar och ner i lung­orna. Oväsendet var öronbedövande. Vindstöten höll på att kväva honom. Han kände det som om han höll på att bli levande uppäten och svald upp i buken på ett skrikande blodtörstigt monster.
   Och sedan var det över. Tåget hade försvunnit. Peter öppnade ögonen och såg den blå himlen och det stora vita molnet, som fortfarande seglade fram där uppe. Det hela var över nu och han hade klarat det. Han hade över­levt.
   "Det missade honom", sade en röst.
   "Vad synd", sade en annan röst.
   Han kastade en blick åt sidan och såg de två stora ty­perna stå lutade över honom.
   "Skär loss honom", sade Ernie.
   Raymond skar av snörena som band honom vid ske­norna.
   "Ta loss fötterna också så han kan gå, men händerna får vara bundna", sade Ernie.
   Raymond skar av snörena runt hans vrister.
   "Upp med dig", sade Ernie.
   Peter reste sig.
   "Du är fortfarande vår fånge, pysen", sade Ernie. "Men kaninerna då?" undrade Raymond. "Skulle vi inte ut och knäppa några kaniner?"
   "Det hinner vi med också", svarade Ernie. "Jag tänkte bara att vi skulle slänga den här lilla skiten i sjön på vä­gen."
   "Bra idé",", sade Raymond. "Så han får svalka av sig." "Ni har ju haft ert roliga", sade Peter Watson. "Varför kan ni inte låta mig gå nu?"
   "Därför att du är vår fånge", sade Ernie. "Och du är ingen vanlig fånge heller. Du är spion. Och du vet hur det går för spioner när dom blir tagna, va? Man ställer dom mot en mur och skjuter dom."
   Peter sade inte mer efter det. Det var meningslöst att provocera de där två. Ju mindre han sade till dem och ju mindre motstånd han gjorde, dess större chans hade han att komma helskinnad undan. Han var helt övertygad om att de i sin nuvarande sinnesstämning skulle kunna tillfoga honom mycket allvarliga kroppsskador. Han visste att Ernie en gång hade brutit armen på lille Wally Simpson efter skolan och Wallys föräldrar hade gått till polisen. Han hade också hört Raymond skryta med vad han kallade att "sätta in en kick" på fotbollsmatcherna som de gick på. Det betydde, förstod han, att sparka någon i ansiktet eller på kroppen när han låg på marken. De var ligister, de där två, och efter vad Peter läste i pap­pans tidning nästan varje dag var de inte på något sätt ovanliga. Hela landet tycktes vara fullt av ligister. De för­störde inredningen på tåg, de utkämpade regelrätta gatu­strider med knivar och cykelkedjor och metallklubbor, de anföll fotgängare, särskilt andra unga pojkar som var ensamma, och de vandaliserade kaféer vid vägarna. Ernie och Raymond var kanske ännu inte helt fullfjädrade ligister, men de var absolut på väg att bli det.
   Därför, tänkte Peter, måste han fortsätta att förhålla sig passiv. Förolämpa dem inte. Reta dem inte på något sätt. Och försök framför allt inte göra något fysiskt motstånd. Då kan de kanske förhoppningsvis till slut bli trötta på den här otäcka leken och ge sig iväg för att skjuta kani­ner.
   De båda pojkarna tog tag i Peters armar och ledde ho­nom över nästa äng mot sjön. Fången hade fortfarande händerna bundna framför sig. Ernie bar geväret i sin andra hand. Raymond bar kikaren som han hade tagit från Peter. De kom fram till sjön.
   Sjön var oerhört vacker denna strålande majdag. Den var lång och ganska smal med höga pilar som växte här och där utmed stränderna. Mitt i var vattnet klart och rent, men närmare land var det en skog av vass och säv.
   Ernie och Raymond ledde sin fånge till strandkanten och där stannade de.
   "Så ja", sade Ernie. "Nu föreslår jag att du tar honom i armarna och jag tar honom i bena och så slänger vi den jäkeln — ett två tre — så långt ut vi kan i den där fina skitiga vassen. Vad sägs om det?"
   "Det låter bra", sade Raymond. "Och han ska ha hän­derna bundna, va?"
   "Visst", sade Ernie. "Vad säger du om det, snor­unge?"
   "Om det är det ni tänker göra kan jag inte gärna hind­ra er", sade Peter och försökte låta lugn och oberörd.
   "Nä, försök hindra oss du", sade Ernie flinande, "så ska du få se hur det går för dig."
   "En sista fråga", sade Peter. "Har ni nånsin gett er på någon som är lika stor som ni själva?"
   I samma ögonblick som han sade det förstod han att han hade gjort ett misstag. Han såg Ernies kinder blossa och farliga gnistor dansade i hans små svarta ögon.
   Lyckligtvis räddade Raymond situationen i samma ögonblick. "Titta där! Titta på fågeln som simmar i vassen där borta!" ropade han och pekade. "Den knäpper vi!"
   Det var en gräsandhane med böjd och skedformig gul näbb, smaragdgrönt huvud och en vit ring runt halsen. "Såna där kan man äta också", fortsatte Raymond. "Det är en and."
   "Den knäpper jag!" utropade Ernie. Han släppte fång­ens arm och förde geväret till axeln.
   "Det här är ett fågelreservat", sade Peter.
   "Ett vad för nåt?" frågade Ernie och sänkte geväret. "Ingen får skjuta fåglar här. Det är strängt förbjudet." "Vem säger att det är förbjudet?"
   "Ägaren, mr Douglas Highton."
   "Ä, du skojar bara", sade Ernie och lyfte geväret igen. Han sköt. Anden sjönk ihop i vattnet.
   "Gå ut och hämta den", sade Ernie till Peter. "Skär loss snöret om händerna på han, Raymond, så kan han vara jakthund åt oss och hämta fåglarna som vi skjuter."
   Raymond tog fram sin kniv och skar av snöret som band ihop den lille pojkens handleder.
   "Iväg med dig!" fräste Ernie. "Ut och hämta den!" Peter hade blivit mycket upprörd över att Ernie skjutit den vackra anden. "Jag vägrar", sade han.
   Ernie slog till honom hårt i ansiktet med öppen hand. Peter föll inte omkull, men en liten strimma blod började rinna ur ena näsborren.
   "Din lilla fräcka jävel!" sade Ernie. "Du sticker inte upp en gång till, förstår du. Om du sticker upp mot mig en enda gång till så lovar jag att jag ska slå ut alla dom där fina vita framtänderna du har, varenda en, både upp­till och nertill. Har du förstått?"
   Peter sade ingenting.
   "Svara mig!" röt Ernie. "Har du förstått?"
   "Ja", sade Peter lugnt. "Jag har förstått."
   "Sätt i gång då!" skrek Ernie.
   Peter gick nerför stranden, ut i det dyiga vattnet, ge­nom vassen och tog upp anden. Han bar in den och Ray­mond tog den ifrån honom och band snöre om benen på den.
   "Nu har vi en jakthund med oss. Få se om vi kan få tag i några änder till", sade Ernie. Han gick längs stran­den med geväret i handen och spanade i vassen. Plötsligt stannade han och kröp ihop. Han satte ett finger för munnen och sade: "Sch!"
   Raymond gick fram till honom. Peter stod några meter bort med byxbenen nersmetade med gyttja ända till knä­na.
   "Titta där!" viskade Ernie och pekade in i en tät vass­rugge. "Ser du vad jag ser?"
   "Å, fan!" utbrast Raymond. "Vilken snygging!"
   Peter, som stod en bit därifrån och kikade in i vassen, upptäckte genast vad de tittade på. Det var en svan, en ståtlig vit svan som låg fridfullt i sitt rede. Själva redet var en väldig hög av vass och säv, som höjde sig omkring en halv meter över vattenytan, och överst tronade sva­nen som sjöns stora vita drottning. Den höll huvudet vänt mot pojkarna på stranden, hela tiden på sin vakt.
   "Vad säger du om den, va?" sade Ernie. "Det är bättre än änder, du."
   "Tror du att du kan knäppa den?" frågade Raymond. "Det är klart jag kan. Jag ska skjuta hål rakt genom skallen på den!"
   Peter kände en våldsam vrede växa inom sig. Han gick fram till de båda pojkarna. "Jag skulle inte skjuta den där svanen om jag var ni", sade han och försökte tala i lugn ton. "Svanar är de mest fredade fåglarna i England."
   "Och vad har det med saken att göra?" frågade Ernie hånfullt.
   "Och så är det en sak till", fortsatte Peter, som glömde bort att vara försiktig. "Ingen skjuter en fågel som ligger i sitt rede. Ingen! Den har kanske till och med ungar där. Man får bara inte göra det!"
   "Vem säger att vi inte får?" frågade Raymond hånfullt. "Den jäkla snorungen Peter Watson, är det han som sä­ger det?"
   "Hela landet säger det", svarade Peter. "Lagen säger det och polisen säger det och alla säger det!"
   "Inte jag!" sade Ernie och lyfte geväret.
   "Gör det inte!" skrek Peter. "Låt bli!"
   "Pang! Geväret brann av. Kulan träffade svanen mitt i det vackra huvudet och den långa vita halsen sjönk ner utmed redet.
   "Jag fick den!" utbrast Ernie.
   "Fullträff!" ropade Raymond.
   Ernie vände sig mot Peter, som stod där liten och vit i ansiktet och alldeles stel. "Gå ut och hämta den", befall­de han.
   Peter rörde sig inte.
   Ernie gick tätt intill den mindre pojken, böjde sig ner och höll ansiktet nära Peters. "Nu säger jag åt dig för sis­ta gången", sade han dämpat och hotfullt. "Gå och häm­ta den!"
   Tårar rann nerför Peters kinder när han långsamt gick nerför strandkanten och ut i vattnet. Han vadade ut till den döda svanen och lyfte varsamt upp den med båda händerna. Under den låg två små ungar, täckta med gult dun. De tryckte sig intill varandra mitt i boet.
   "Nåra ägg?" ropade Ernie från stranden.
   "Nej", svarade Peter. "Ingenting." Det fanns en chans, tänkte han, att svanhanen, när den kom tillbaka, skulle fortsätta att mata ungarna själv om de låg kvar i boet. Han ville verkligen inte låta dem hamna i klorna på Ernie och Raymond.
   Peter bar den döda svanen in till stranden och lade ner den där. Sedan rätade han på sig och såg rakt på de båda andra. Hans ögon, som fortfarande var våta av tårar, flammade av vrede. "Det där var svinaktigt gjort!" skrek han. "Det var dumt och meningslöst och barbariskt! Ni är ena ociviliserade idioter! Det är ni som borde vara döda i stället för svanen! Ni är inte värda att leva!"
   Han stod där och sträckte på sig så mycket han kunde, ståtlig i sin vrede, och han trotsade de båda stora pojkar­na utan att längre bry sig om vad de gjorde med honom.
   Ernie slog inte till honom den här gången. Han verka­de först en liten aning ställd inför detta utbrott, men han samlade sig snabbt. Och nu formade sig hans slappa läp­par till ett slugt fuktigt hånleende och de små tättsittande ögonen började blixtra på ett mycket ondskefullt sätt. "Så du gillar svanar, va?" frågade han i dämpad ton.
   "Jag tycker om svanar och hatar er!" utbrast Peter.
   "Då har jag väl rätt", fortsatte Ernie alltjämt hånleen­de, "då har jag väl alldeles rätt när jag tror att du skulle vilja att den här gamla svanen var levande igen, va?"
   "Det var en dum fråga!" skrek Peter.
   "Han behöver en ordentlig smocka", sade Raymond.
   "Vänta", sade Ernie, "jag är inte färdig än." Han vän­de sig mot Peter igen. "Så om jag kan göra den här sva­nen levande igen så den flyger runt uppe i luften blir du glad. Stämmer det?"
   "Det var också en dum fråga!" utbrast Peter. "Vem tror du att du är?"
   "Det ska jag tala om för dig", sade Ernie. "Jag är en trollkarl, det är vad jag är. Och bara för att du ska bli nöjd och glad ska jag göra en trollkonst som får den här döda svanen att bli levande igen och flyga runt uppe i luften."
   "Struntprat!" sade Peter. "Nu går jag." Han vände sig om och började gå därifrån.
   "Ta honom!" sade Ernie.
   Raymond grep honom.
   "Låt mig vara!" skrek Peter.
   Raymond gav honom en hård örfil. "Hör du du", sade han. "Stick inte opp, för då kan det gå illa för dig."
   "Ge mig kniven", sade Ernie och sträckte fram han­den. Raymond gav honom sin kniv.
   Ernie lade sig på knä bredvid den döda svanen och sträckte ut den ena av de väldiga vingarna. "Titta på nu", sade han.
   "Vad är det du ska göra egentligen?" frågade Ray­mond.
   "Vänta får du se", sade Ernie. Och med kniven började han skära loss den stora vita vingen. Han hittade leden som förenade vingen med svankroppen, stack in kniven där och skar av senan. Kniven var mycket vass och bet bra och snart lossnade vingen i ett enda stycke.
   Ernie vände på svanen och skar av den andra vingen. "Snöre", sade han och höll fram handen mot Ray­mond.
   Raymond, som höll fast Peter i armen, såg fascinerad på. "Hur har du lärt dig att stycka en fågel så där?" fråga­de han.
   "Jag har övat mig på kycklingar", sade Ernie. "Vi bru­kade sno kycklingar uppe på Stevens gård och stycka dom i bitar som vi kursade till en butik i Aylesbury. Ge mig snöret."
   Raymond gav honom snörnystanet och Ernie skar av sex längder på ungefär en meter vardera.
   Det sitter en rad kraftiga ben längs över kanten av en svanvinge och Ernie tog den ena vingen och började bin­da fast ena änden av snörena hela vägen längs över kan­ten av den stora vingen. När han var klar lyfte han ving­en med de sex snörena som dinglade från den och sade till Peter: "Sträck ut armen."
   "Du är ju fullkomligt galen!" ropade Peter. "Du är sin­nessjuk!"
   "Se till att han sträcker ut armen", sade Ernie till Ray­mond.
   Raymond höll upp en knuten näve framför Peters an­sikte och tryckte den lätt mot hans näsa. "Du ser den här", sade han. "Jag kommer att drämma den rakt i nyl­let på dig om du inte gör precis som vi säger. Förstått? Var en snäll liten ponke nu och sträck ut armen."
   Peter kände hur hans motståndskraft gav vika. Han kunde inte hålla stånd mot de där två längre. Några se­kunder stirrade han på Ernie. Ernie med de små tättsit­tande svarta ögonen gjorde intryck av att han skulle kun­na göra ungefär vad som helst om han blev riktigt arg. Han skulle utan vidare kunna döda en människa om han tappade besinningen, det kände Peter just då. Ernie, det farliga efterblivna barnet, lekte en lek nu och det skulle vara mycket oklokt att förstöra nöjet för honom. Peter sträckte ut armen.
   Sedan började Ernie binda fast de sex snörändarna vid Peters arm, en efter en, och när han var klar satt den vita svanvingen stadigt fäst vid hela armen.
   "Vad sägs om det, va?" sade Ernie och tog ett steg bakåt för att syna sitt verk.
   "Och så den andra", sade Raymond, som nu fattade vad Ernie hade i kikaren. "Han kan ju inte flyga med bara en vinge, eller hur?"
   "Här kommer den andra vingen", sade Ernie. Han la­de sig på knä igen och band fast sex snörlängder vid de övre benen på den andra vingen. Sedan reste han sig. "Ut med andra armen nu", sade han. Peter, som kände sig illamående och löjlig, sträckte ut den andra armen. Ernie band vingen hårt utmed den.
   "Så där, ja!" utbrast Ernie och klappade händerna och dansade en liten jigg i gräset. "Nu har vi fått en riktig levande svan igen! Sa jag inte att jag var en trollkarl? Sa jag inte att jag skulle göra en trollkonst så att den här döda svanen blev levande igen och kunde flyga runt uppe i luften? Sa jag inte det?"
   Peter stod där i solskenet bredvid sjön denna vackra majdag med de enorma, slaka och lätt blodiga vingarna groteskt hängande längs sidorna. "Är du färdig nu?" sade han.
   "Svanar pratar inte", sade Ernie. "Stäng din jävla näbb! Och spara på krafterna, pysen, för du kommer att behöva all styrka och energi som du har när du ska flyga runt i luften." Ernie tog upp geväret från marken, sedan grep han Peter om nacken med den fria handen och sa­de: "Framåt marsch!"
   De följde sjöstranden tills de kom till en hög och vac­ker pil. Där stannade de. Det var en tårpil. De långa gre­narna hängde ner högt uppifrån och rörde nästan vid vattenytan.
   "Och nu ska den förtrollade svanen visa oss en trolleri­konst i flygning", förkunnade Ernie. "Så nu ska du, herr Svan, klättra upp till toppen på det här trädet och när du kommer dit ska du sträcka ut vingarna som en riktig duktig liten svan och sen flyger du iväg!"
   "Jättebra!" utbrast Raymond. "Toppen! Vilken idé"
   "Ja, inte sant?" sade Ernie. "För nu får vi verkligen veta hur duktig den här lilla malliga svanplutten är. Han är så väldigt duktig i skolan, det vet ju alla, och han är bäst i klassen och allting, men nu får vi se hur duktig han är när han kommer upp i toppen på det här trädet. Eller hur, herr Svan?" Han knuffade Peter mot trädet.
   Hur mycket längre kunde det här vanvettet gå? undra­de Peter. Han började känna sig lätt vansinnig själv, som om ingenting var verkligt längre och ingenting av allt detta faktiskt hände. Men tanken på att vara högt uppe i trädet och äntligen utom räckhåll för de där ligisterna var något som i högsta grad tilltalade honom. När han väl var där uppe kunde han stanna kvar där. Han tviv­lade på att de skulle idas ge sig upp efter honom. Och även om de gjorde det kunde han säkert klättra ifrån dem ut på en smal gren, som inte kunde bära två perso­ner.
   Det var ganska lätt att klättra i trädet, för flera grenar satt lågt och han kunde ta sig upp på dem utan svårig­het. Han började klättra. De stora vita vingarna, som dinglade från hans armar, var hela tiden i vägen, men det gjorde ingenting. Huvudsaken nu var att varje deci­meter uppåt förde honom ännu en decimeter bort från hans plågoandar där nere. Han hade aldrig varit mycket för att klättra i träd och var inte särskilt duktig på det, men ingenting i världen skulle hindra honom från att komma upp till toppen av det här. Och väl där uppe trod­de han inte att de ens skulle kunna se honom på grund av lövverket.
   "Högre!" ropade Ernie. "Fortsätt!"
   Peter fortsatte uppåt och till slut var han så högt uppe att han inte kunde komma högre. Han stod nu på en gren som var grov som en mans handled ungefär och just den grenen sträckte sig långt ut över sjön och böjde sig sedan neråt i en mjuk båge. Alla grenarna ovanför honom var mycket smala och böjliga, men den som han höll i med båda händerna var tillräckligt kraftig. Han stod där och vilade sig efter klättringen. Sedan tittade han ner för första gången. Han var mycket högt uppe, gott och väl tio meter. Och han kunde inte se de båda pojkarna. De stod inte längre vid foten av trädet. Var det möjligt att de hade gett sig iväg till slut?
   "All right, herr Svan!" Det var Ernies skrämmande röst som hördes igen. "Hör nu noga på!"
   De två hade gått en bit bort från trädet och stod så att de hade fri sikt mot pojken i trädtoppen. När Peter nu såg ner på dem förstod han hur glest och tunt pilens löv­verk var. Det gav honom nästan inget skydd alls.
   "Hör nu noga på, herr Svan!" ropade rösten. "Börja gå ut på grenen som du står på! Fortsätt ut tills du står rakt ovanför det härliga gyttjiga vattnet. Sen flyger du iväg!"
   Peter rörde sig inte. Han var högt ovanför dem nu och de skulle aldrig få komma åt honom igen. Det blev en lång tystnad där nere. Den varade kanske en halv mi­nut. Han höll ögonen på de båda avlägsna gestalterna. De stod alldeles stilla och såg upp mot honom.
   "All right, herr Svan!" hördes Ernies röst igen. "Jag tänker räkna till tio. Och om du inte har sträckt ut dom där vingarna till dess och flugit iväg skjuter jag ner dig med mitt gevär! Och då har jag knäppt två svanar idag i stället för en! Nu sätter vi i gång! Ett!... Två!... Tre!... Fyra!... Fem!... Sex!..."
   Peter stod alltjämt stilla. Ingenting kunde få honom att röra sig nu.
   "Sju!... Åtta!... Nio!... Tio!"
   Peter såg geväret lyftas till axeln. Det var riktat rakt mot honom. Sedan hörde han knallen och visslandet när kulan for förbi hans huvud. Det var kusligt. Men hanrörde sig fortfarande inte. Han kunde se Ernie ladda om geväret.
   "Sista chansen!" skrek Ernie. "Nästa gång är det ute med dig!"
   Peter stod orörlig. Han väntade. Han iakttog pojken som stod bland smörblommorna på ängen långt nedan­för med den andre pojken bredvid sig. Geväret fördes till axeln igen.
   Den här gången hörde han smällen samtidigt som ku­lan träffade honom i låret. Det gjorde inte ont, men kraf­ten i anslaget var fruktansvärd. Det var som om någon hade slagit till honom på benet med en slägga och båda fötterna gled ner från grenen som han stod på. Han kraf­sade med händerna för att hålla sig kvar. Den lilla grenen han höll i böjdes och gick av.
   Det är så att en del människor faller samman och ger upp när de har fått utstå för mycket och drivits bortom gränsen för det uthärdliga. Sedan är det andra, om också inte många, som av någon anledning alltid är oövervinn­liga. Man stöter på dem i krigstid men också i fredstid. De har ett okuvligt mod och ingenting, varken smärta eller tortyr eller dödsfara, kan få dem att ge upp.
   Lille Peter Watson tillhörde dem. Och medan han kraf­sade och kämpade för att försöka hålla sig kvar uppe i trädet stod det plötsligt klart för honom att han skulle vinna. Han tittade uppåt och såg ett ljussken över sjön som var så strålande och vackert att han inte kunde ta ögonen från det. Ljuset liksom vinkade honom till sig, lockade honom, och han dök mot ljuset och bredde ut vingarna.
   Tre olika personer uppgav sig ha sett en stor vit svan kretsa över byn den dagen: en lärarinna som hette Emily Mead, en man vid namn William Eyles, som höll på att byta ut några tegelpannor på apotekets tak, samt en poj­ke, John Underwood, som lekte med sitt modellflygplan på en äng i närheten.
   Och vid ungefär samma tid råkade mrs Watson, som stod och diskade i sitt kök, titta ut genom fönstret just när något stort och vitt kom flaxande ner på gräsmattan bakom huset. Hon rusade ut. Hon lade sig på knä bred­vid den lilla hopsjunkna gestalten som var hennes ende son. "O, min älskling!" utbrast hon, halvt hysteriskt, och kunde knappt tro sina ögon. "Min älskade pojke! Vad har hänt dig?"
   "Jag har ont i benet", sade Peter och öppnade ögonen. Sedan svimmade han.
   "Du blöder ju!" skrek hon och lyfte upp honom och bar in honom i huset. Sedan ringde hon genast efter läka­re och ambulans. Och medan hon väntade på att hjälpen skulle komma hämtade hon en sax och började klippa av snörena som höll fast de två stora svanvingarna vid so­nens armar.

Originalets titel: The Swan ur novellsamlingen: The Wonderful Story of Henry Sugar and Six More publicerad 1977. Översatt till svenska av Pelle Fritz-Crone 1989.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki