FANDOM


Av Amanda Kerfstedt

Det var vid middagstiden. Ett klart solsken glittrade över drivorna. Röken steg rak och hög upp ut skorstenen på den lilla stugan strax utanför staden, vars dörr just öppnades för att släppa ut tvenne unga personer, en herre och en dam.
   "Det var stor skada att jag företar mitt sjukbesök till fots, eljes skulle jag varit i tillfälle att bjuda på en slädfärd i detta klingande före, fröken Gertrud", sade doktor K., stadens nyutnämnde läkare, i det han hjälpte den unga flickan att stiga ned för den rangliga och slippriga trappan. "Men jag anade tyvärr icke att min lyckliga stjärna kunde förskaffa mig ett sådant möte."
   Fröken Gertrud rodnade en smula under florshuvan. "Jag tror en promenad kan vara lika så angenäm", sade hon förstrött.
   De gingo tyst landsvägen framåt.
   "Ni är icke vid ert vanliga glada lynne, fröken Gertrud", sade han slutligen. Hon drog ett djupt andetag och ruskade lite på sig, som när man vill jaga bort något obehagligt. "Nej", sade hon, "jag borde icke ha gått in i den där stugan. Jag har blivit beklämd därav. Kan ni tänka doktor, att jag har aldrig förr varit vid en sjukbädd."
   "Då har ni verkligen levat under ovanligt lyckliga sanitära förhållanden", sade han.
   "Ja, är det icke underligt?" återtog hon, under det hennes drag småningom återfingo det vanliga livfulla uttrycket, "men om ni bara kände pappa närmare, så skulle ni bättre förstå hans uppfostringsmetod. Ni vet huru estetiskt anlagd han är, han skyr nästan instiktmässigt allt fult, allt disharmoniskt, och för hans ädla och storartade ande äro alla störande ingrepp i livets jämna och lugna gång nästan vidriga. Därför har han varit så ömt omsorgsfull i att avhålla allt sådant från mig, och det tycks som om han haft hjälp i sin strävan även av en mäktigare hand, emedan vi alltid varit friska."
   "Och er mor?" sade doktorn.
   "Mamma säger att en flicka skall vara oskyldig och glad, älska människorna och göra alla omkring sig så lyckliga hon kan. Och om hon händelsevis får syn på något tråkigt, så skall hon göra så här."
   Hon vände småleende sitt rosiga ansikte emot honom och blundade. Han visste från detta ögonblick att han älskade henne, men han blev dock icke bestucken.
   "Det låter sig icke alltid göra", sade han med en halv suck. Han kände livet, och hon gick så glad och förtröstansfull vid hans sida, så omedveten och lycklig. Det gjorde honom till hälften ont om henne.
   "Jag fruktar att ert kall gjort er till en gammal misantrop", sade hon glatt och såg upp på honom med sina goda klara ögon. "Livets sköna sida är icke nog för er."
   "Nej, jag måste erkänna att dess sanning för mig har ett högre värde."
   "Och den sanningen heter?"
   "Den heter att livet har två sidor, en som ni fått öga för och som är ljus och glad – en annan mörk och dyster, som kämpar under sjukdom, fattigdom och synd."
   "Hu, ni talar så hemskt, att ni riktigt förskräcker mig", sade hon med en lätt rysning. Jag vill icke veta av det där. Det blir så tungt och kvavt. Jag måste beundra, jag måste älska och vara glad. Det är min natur. Och jag måste tro, tro obetingat på det sköna och det goda."
   "Och om den spegelblanka kristallen, ni håller i er hand, skulle befinnas ha en fläck", sade han.
   "Så krossar jag den utan pardon", sade hon med ett litet trotsigt skratt, och som de nu kommit upp för en kulle, därifrån man hade utsikt över den lilla staden, som vänlig och glad låg utefter stranden av en bred havsvik, där en skara ungdom ilade fram på sina skridskor, stannade hon.
   "Se på denna tavla, doktor", sade hon nästan med triumf, "och säg mig om edra dystra åsikter hålla stånd inför den."
   Det var verkligen en tavla av obeskrivlig trevnad, liv och glädje. De vackra, vita husen med sina trädgårdar höljda av rimfrost, rökpelarne i den friska, klara luften, den blanka isen, den framilande ungdomsskarans snabba och lätta rörelser, allt höjde och lättade sinnet.
   "O, fröken Gertrud", sade han och tog hastigt hennes hand. "Jag missunnar er icke er ungdoms lycka. Glöm vårt samtal, om jag varit för sträng. Jag nödgas nu säga er farväl, ty här ligger en liten flicka, som längtar efter mig. Det goda har åtminstone min kännedom om lidandet med sig, att jag ibland blir efterlängtad."
   "Och den fördelen har min kännedom om det goda och det glada med sig, att jag också ibland blir efterlängtad", sade hon leende, i det hon med en lätt hälsning tog av vägen inåt staden. Hon visste, också hon, att hon älskade honom, och hon hyste inget tvivel om att en ljus dag en gång skulle randas, ljusare än alla andra. Det var icke hennes sak att tvivla. Intet hinder hade hittills mött henne, varför skulle det just komma nu?
   Alla människor voro ense om att Gertrud D. var en intagande flicka. Hon vann genast alla hjärtan. Barnen trivdes bäst hos henne, hon förstod bättre än någon annan att leka med dem på ett skälmaktigt och muntert sätt. Av de åldrige förstod hon att locka fram gamla historier, vilka återförsatte dem i ungdomens dagar och kommo dem att tillsammans med henne glömma för en stund sin skröplighet och sin knarrighet. Mödrar sökte hennes vänskap för sina döttrar, och det oaktat hon onekligen var den vackraste flickan i hela staden. "Den flickan kan trolla", sade gamle onkel P., som för en hel timme förgätit sin gikt, när hon suttit vid hans rullstol. "Allting ljusnar omkring henne."
   Hon hade onekligen en sällsynt förmåga att med kärlekens verkliga intresse vara allt för alla. Och ändock var det icke var och en som förstod vari hennes egentliga styrka låg. Man såg att hon var vacker, god och glad, att hon var okonstlad och sann, men mången flicka har dessa egenskaper, utan att hava samma upplivande och stärkande inflytande, som Gertrud hade.
   Saken med henne var att hennes öga vändes mot något stort, som kom allt det lumpna och småaktiga att endera tystna inför henne eller ock att snudda alldeles obemärkt förbi henne. Hon trodde verkligen på allvar på det godas tillvaro i fullkomlighet på jorden, särdeles under en form, som hon dyrkade, renhetens och sedlighetens form. Därför var hennes väsen så förhoppningsfullt och starkt, därför lyckliggjorde hennes leende, därför låg det en smittande fasthet i hennes öppna, frimodiga blick, därför var det något av en himmelsk luft omkring henne.
   Ehuru hon tänkte högt och stort och trodde obetingat på tillvaron av varje upphöjd dygd i mänskligheten, var hon egentligen icke överspänd. Hennes skaplynne var en sällsynt blandning av praktisk förmåga och idealistisk uppfattning. Hon var full av kvinnlig hängivenhet och innerlighet, varm, livlig och alltigenom sann och klar. Hon hade ärvt vissa egenskaper, deras bästa, av båda föräldrarna, vilka voro ytterst olika personligheter. Modern, en skönhet av första rang, hade tillika en sinnets skörhet, en kvinnlig värdighet, som aldrig förfelade att utöva sitt inflytande, ehuru omedvetet och ödmjukt hon än ägde dessa egenskaper. Hon hade tillika lynnets okonstlade glättighet och friskhet. Fadern var en stark och manlig gestalt, som nästan avgudades av dottern.
   Det var hans röst, som gjort henne förtrogen med litteraturens skönheter, det var med en hänförande stämma han tolkade ädle mäns ädla tankar, så livligt, så hjärterörande, att det aldrig föll henne annat än att det var hans egna. Hur ofta hade hon icke sett hans öga tåras vid berättelsen om något drag av självuppoffring eller oförvägen tapperhet. Hur ofta hade hon icke med stolthet lyssnat till de vältaliga, de sköna ord, som strömmat flytande och lätt från hans läppar, då han, vilket ofta hände, anmodades att föra ordet vid offentliga tillfällen. Han var så godmodig och mild, och det klädde så väl en gestalt, som var en värdig representant av mannamodet och kraften. I hans bild hade hon sammanträngt allt stort och ädelt jorden kan äga.
   Så uppväxte Gertrud D., så inandades hon en harmonisk luft, på det sättet hade hon utvecklats till var hon var vid arton år.
   Men då började ett och annat obegripligt och oförstått moln att jaga över hennes horisont; kanske mer en sky än ett moln. Hennes moders kinder började att blekna, en och annan morgon syntes spår av tårar i de milda ögonen; det glada, oskyldigt skämtsamma lynnet började att fördystras, och vad som var allra besynnerligast, det kom stundom ett kort, nästan ovänligt svar på faderns ömma: "hur är det med dig, min älskling? Du ser så blek ut." Hon märkte huru fadern ofta föreslog små förströelser, som han förr icke brukat. "Vill du icke åka ut en stund i dag?" och så svarades ett nästan trumpet: "nej tack, jag är helst hemma." Eller:
   "vad skulle du säga om att gå ut och välja en ny klänning?" "Nej tack, jag har allt vad jag behöver", och då kunde det hända att modern vände sig bort eller lutade sig över en blomma i fönstret, och Gertrud trodde sig se hur hennes läppar darrade mellan bladen. Hennes mor hade alltid haft en svaghet för små turer i vagn och kan hända en ännu större för nya klänningar, och nyckfull hade hon aldrig förr funnit henne. Varför behandlade hon då nu erbjudna ömhetsbevis så kallt och frånstötande? Alla Gertruds sympatier övergingo så småningom på faderns sida, och så satt där en törntagg i hennes bröst.
   Dess aggande blev dock snart mindre kännbart allteftersom en ny, lycklig känsla började fylla det unga hjärtat. Många voro de män, som svärmat för henne, men aldrig hade någon förmått vinna hennes tycke. Hur kunde väl någon hinna upp till jämförelse med hennes fader? Hon såg ju jämt framför sig den bäste, den ädlaste, mannen med det modiga hjärtat och det veka sinnet, hedern, trofastheten och redbarheten själv. Kunde någon äga en sådan begåvning som han? "Nej, nej", brukade hon skrattande svara sina flickvänner, "jag får nöja mig med pappa, det är också en kärlek."
   Men nu var han kommen till staden, den unge läkaren, vilken ryktet redan på förhand förklarat för ett mönster bland män. Hon hade gäckats med detta rykte, hon hade i stolt självmedvetande utsett honom åt den ena och den andra bland stadens unga damer, redan innan hon sett honom; – henne själv – det kom ju aldrig i fråga. Men när han kom, blev hon mera stum än vanligt, den lugna blicken blev mera försagd, huvudet var icke längre så högburet, hon drog sig helst undan, hon var icke mer bland de främsta; det var så ovant för henne att hava något att dölja. Men det hände en gång vid ett samkväm att en av hennes älsklingsidéer angreps, och då kunde hon ej längre bliva passig. Hon yttrade sig varmt och innerligt som alltid, hon blev hänförd och gick kanske i sin iver något för långt, och det var först, då hon såg hans djupa blick med ett halvt intresserat och halvt förvånat uttryck fäst på sig, som hon rodnande och förlägen drog sig tillbaka. Från den stunden sökte han henne framför alla andra,. Deras bekantskap utvecklade sig snart till ömsesidigt livligt intresse.
   Någon vanlig kurtis med henne kunde aldrig komma i fråga, det kände han genast, och därför var det med en viss räddhåga han var henne nära. Hon var kanske i början endast ett föremål för hans studium, ty han hade aldrig sett hennes like, och han kunde icke bliva ense med sig själv om hennes uppfostran var ett misstag till hennes skada eller idealet av förträfflighet.
   Men då hon under långa intressanta samtal alltmer avslöjade sitt inre för honom, greps han av vördnad, på samma gång han började att älska henne såsom den enda för honom.
   Att hon med hela sin varelses osplittrade styrka hängav sig åt denna nya känsla, var ej att undra på, och att hon därunder icke så bjärt, som eljes hennes känsliga natur skulle gjort det, erfor de små ojämnheterna i hemmet var helt naturligt. Kärleken i sitt första stadium gör oss ofta själviska. Så hände att då hon en eftermiddag återkom från en promenad, hon möttes av fadern, som orolig frågade henne, om hon icke varit ute tillsammans med sin mor. " Nej, men mamma har väl gått på något besök, tänker jag, såvida hon icke sover middag uppe hos mig", svarade hon glatt. Men modern fanns icke hemma och återkom icke, ehuru det mörknade allt mer. Själv var hon icke det minsta förvånad eller orolig däröver, och hon undrade blott på faderns varje kvart upprepade: "Har icke mamma kommit tillbaka ännu?"
   "Vill du henne något särskilt, pappa, är det ingenting som jag kan uträtta?" "Nej, barn, men jag skall gå ut en stund jag också, vet du vilken kappa hon tagit?" "Hu, du riktigt skrämmer mig", sade Gertrud skrattande, "det låter som om du vore en polisbetjänt. Nej, jag vet icke vilken kappa hon tagit, men du behöver ej vara orolig att hon skall förkyla sig, hon är alltid så försiktig. Och du är ett mönster för äkta män, pappa. Här har du en avskedskyss, och måtte jag en gång få en man, som efter tjugo års äktenskap är så rädd och öm mot mig, som du är om mamma."
   Hon hade varit alldeles lugn, men när klockan led emot elva utan att någondera av föräldrarna hördes av, då blev hon orolig, och hon satt uppe i sitt eget rum och lyssnade efter varje knäpp i det tysta huset. Slutligen öppnades förstugudörren, och hon skyndade ut med ljus för att springa ned och möta dem, men hejdades av faderns röst från trappan: "Du behöver icke komma ned, min flicka, vi ha redan superat. Sov gott, barn lilla."
   Följande morgon höll sig modern länge vid sängen. Gertrud satt på sängkanten och smekte hennes hand och märkte hur mager och tunn den blivit.
   "Du var så stygg, mamma, som försvann från oss i går, utan att säga var du gick", sade hon ömt, "pappa var så orolig."
   "Åh, du var ju hemma och Sofi."
   "Vad menar du – jag och Sofi?"
   "Jag menar att ingenting behövde fattas", sade modern och rodnade matt.
   "Nu är du för mycket anspråkslös, mamma lilla", sade Gertrud glatt och hotade henne med fingret, "nog vet du att din närvaro har en högre betydelse för oss än bara ’att ingenting fattas’. Men du får inte göra några fler sådana utflykter på egen hand, du vet ej hur pappa lider, och du får ej göra honom ledsen, då bli vi ovänner, du och jag. Men var var du då?"
   "Jag hade sprungit till skogs – men skogskonungen ville ej ha mig, som du ser."
   Det skulle vara ett skämt, och det påminde något om en förfluten, oskyldigt munter tid, men det berörde Gertrud på ett så smärtsamt sätt, att hon tyckte att ett svärd gick genom hennes bröst, och ändock kunde hon ej förklara varför. Modern låg ju där med ett leende på läppen, men leendet var sådant, att Gertrud med en suck reste sig upp och lämnade rummet.
   Hennes inre var upproriskt, och det viskade inom henne med tusen stämmor: hon älskar honom icke som han förtjänar, men jag vill ersätta honom allt. Om det är någon glädje för honom, att jag finnes här, så vill jag offra allt, till och med min egen framtid för hans lycka.
   Den dagen var hon ännu mera öm än vanligt mot fadern, men inne hos modern var hon tyst och fåordig.
   Ett stort sällskap samlades några dagar senare hos en av stadens förnämsta familjer.
   Gertrud, som, sedan allt i hemmet återtagit sin vanliga gång, även återfått sin glättighet, ar den dagen mer strålande än någonsin. Hon erfor i fullt mått sällheten av dessa dagar, då ännu ingenting blivit utsagt, men man dock är så viss på varandra, då man överallt och kanske allra mest i stora sällskap känner den överväldigande lyckan att veta att ett hjärta slår endast för en och för vilken man själv är allt. Vilket värde livet får genom et sådant hemligt medvetande om besvarad kärlek! Hon stod, sedan första stelheten givit vika och konversationen var i full gång, med honom och en äldre herre i ett livligt samtal, medan instrumenten stämdes och man beredde sig till första dansen.
   "Har ni då aldrig erfarit att mycket, som vi beundrat, dock till slut visat sig vara blott ett tomt skal, fröken Gertrud", sade doktor Gerhard K. till svar på en föregående anmärkning av henne.
   "Nej, det har jag icke erfarit", svarade hon glatt, "och ni, herr assessor, ni, som har så mycket större erfarenhet av livet än jag, ni håller säkert med mig. Medgiv att man tvärtom ofta till och med finner ett bättre innehåll hos människan än man någonsin anat."
   "Detta kan inträffa", sade den gamle mannen vänligt, "och i alla fall ger jag fröken
   Gertrud rätt uti att man i et längsta bör tro det bästa."
   "Men man behöver icke heller bliva sviken, herr assessor, eller hur?" sade hon med ett litet bedjande uttryck i blicken. "Det finnes visserligen en och annan låg skurk i världen, men de äro jämförelsevis få, och varför skulle just vi behöva möta någon sådan?"
   "Men", sade doktorn för att en smula reta henne, "det är väl icke möjligt att ni under ert liv gått alldeles omedveten om det onda. Det finnes åtskilligt av förtal, av fåfänga, av avundsjuka, som ni åtminstone icke bör vara okunnig om".
   Det drog en skugga över hennes ansikte. "Varför säger ni mig det där? Det gör mig ont", sade hon hastigt. "alla människor ha varit så goda mot mig, jag älskar alla och alla älska mig, varför kan jag icke få leva i frid på jorden, då jag icke vill göra någon människa ont."
   "Ja, må Gud bevara er, fröken Gertrud, för de stora konflikterna i livet", sade doktor K. allvarsamt, "ty jag vet icke hur ni är rustad därför, men det ser jag att kärleksfulla och ömma händer måtte banat vägen för er och att ni måtte varit föremål för en omvårdnad av sällsyntaste slag."
   "O ja, ni har rätt", sade hon med återvändande livlighet och ett rörande ömt uttryck i sina själfulla drag. "Icke sant, herr assessor, ingen, ingen på jorden har i detta fall varit så lycklig som jag."
   I detsamma kom hennes kavaljer att hämta henne till dansen. Hon lämnade dem med en glad böjning på huvudet.
   "Hon är underbar", sade doktorn, "det förefaller som om hon gick i en flod av ljus."
   "Ja, stackars barn, stackars barn", sade den gamle mannen och skakade på huvudet.
   "Varför säger ni så, herr assessor", sade den unge läkaren. "Hon, om någon är väl att lyckönska", synes det mig."
   "Hon vore det – om icke..." assessorn böjde sig fram och viskade några ord i läkarens öra.
   Doktor K. kastade en blick efter henne, där hon svävade i dansen. "Kom", sade han till sin granne, "det är nästan pinsamt att se henne; vill ni röka en cigarr? Jag tror vi lämna danssalen ett ögonblick."
   Assessorn lade sin arm i hans, och de båda herrarne lämnade tillsammans rummet.
   Men då doktor K. lade kappan över Gertruds axlar, böjde han sig ned över henne och viskade: "Jag måste resa till landet i morgon, men får jag komma i övermorgon – dyra fröken
   Gertrud – i övermorgon eftermiddag?" Hon såg upp på honom och såg varför han ville komma. En onämnbar sällhet grep henne och gjorde henne stum.
   "Ni tiger; får jag komma?" frågade han ännu en gång.
   "O ja", stammade hon knappt hörbart, och ett ögonblick därefter satt hon i släden.
   Om två dagar skulle han komma, då skulle allt avgöras. Hon hade velat tala med sin mor, men hon avhölls genom möjligheten, att hon skulle hava misstagit sig. Därför gick hon tyst och hoppades och var lycklig. Hon drömde om honom sovande och vaken, och det var från en sådan slummer hon vaknade om natten vid att någon trevade på hennes dörr. Hon bebodde ett vindsrum, och man skulle passera trappan från våningen under samt en lång kall vind för att komma upp till henne; därför hade hon alltid dörren låst. "Öppna, öppna, jag fryser – hu jag fryser", hörde hon sin moders röst. Hon var yrvaken – hon famlade utefter väggarna – hon fann icke dörren, och alltjämt hörde hon detta med skallrande tänder upprepade: "Skynda dig – jag fryser – hu – jag fryser." Äntligen fann hon låset och öppnade för modern, som stod där utanför halvklädd och nästan medvetslös. Gertrud lade henne i sin bädd, värmde henne invid sig själv, smekte henne och besvor henne, under det hon hastigt klädde sig, att säga vad som fattades henne. Men det kom intet ord till förklaring över de bleka, skälvande läpparna, endast då och då ett framviskat: "fråga mig icke mera, det går över, mitt älskade barn, men fråga mig icke." Vad var att göra? Hon skakade så häftigt, att sängen darrade, och flera gånger fruktade Gertrud att hon helt och hållet skulle förlora medvetandet.
   Hon kunde icke, hon borde icke åse detta utan att skaffa hjälp. Hon skulle blott lämna henne några ögonblick, hämta en flaska nervdroppar i salsskänken, säga till åt fadern att skynda tillbaka. Hon stack sina små fötter i ett par filttofflor, som tilläto henne att fullkomligt ljudlöst smyga sig ut. Hon tyckte sig höra ett ångestfullt: "Gertrud, gå icke, gå för Guds skull icke", men hon hejdades ej därav, hon ilade ned i salen, tog flaskan, öppnade dörren till jungfrukammaren och ropade på Sofi; men ingen svarade, rummet var tomt. Därpå skyndade hon till sängkammaren; fadern hade varit den kvällen på en officiell tillställning i staden, klockan var ett, och hon var ej viss på om han var återkommen. Nej, sängkammaren var tom – skulle hon återvända allena? Hon ilade lika ljudlöst över salongen och kabinettet och öppnade hastigt dörren till faderns rum. Han var återkommen – men han var icke allena.
   Det var som om hon fått ett klubbslag för pannan. Hon tumlade några steg tillbaka och flydde ljudlöst och obemärkt som hon kommit. Hon visste dunkelt och oredigt att hon skulle genom en lång våning, uppför en trappa, över en vind, in i ett rum, där något rysligt väntade henne. Hon nådde aldrig sängen, hon sträckte upp handen med flaskan och sade ett svagt: "här mamma", men hon föll mitt på golvet och brast i ett våldsamt skratt. Det var ett skratt, som skakade fönsterrutorna och ljöd med dova utbrott väl en halv timmes tid genom den tysta natten.
   Vad övervinner icke en moder för ett barn? Gertrud var en, som mottog vården, först med alla ömhetens och kärlekens uttryck och sedan med den nödtvungna stränghetens. "Du måste övervinna dig, barn, jag vet att du kan det. Upphör att skratta, det söndersliter mig att höra." Men hon skrattade på nytt. "Det är en sådan lisa", viskade hon, "och så är det så ytterst löjligt, att så där med ens – och jag som trott" – och så skrattade hon värre än förut. Men hon hade sans nog att uppfånga en förtvivlad och tröstlös åtbörd av modern, och med en våldsam ansträngning kuvade hon sig själv och tvang sig till tystnad, och så sutto dessa båda krossade kvinnor och sågo in i varandras hopplösa ögon, och till och med de bemödanden, de gjorde att åstadkomma något ömt mot varandra i anletsdragen, hade något hemskt och förvridet i sig. De sutto där, tills steg hördes på vinden och en glad och vänlig röst, vid vars ljud Gertrud ryste till, hördes i dörren.
   "Är du här, Eleonor? Jag blev så orolig att ej finna dig i sängkammaren. Är du sjuk, min älskling?"
   "Nej", svarade modern, "men Gertrud har varit litet klen." Hon hindrade honom att gå fram till sängen. "Kom", sade hon, "vi skola ej störa henne, sömn skall återställa henne." Det var något nästan befallande, då hon sköt honom tillbaka i dörren, och Gertrud välsignade henne därför.
   "Hon talar som vanligt", mumlade den unga flickan, då hon blev ensam. Hon hade sett hur fadern i dörren lade en arm om hustruns liv, och hon fick jämte en känsla av äckel åter en oemotståndlig drift att skratta. Men hon vågade ej. Hon visste att sakta fotsteg skulle smyga till hennes rum, och ett ängsligt öra lyssna vid hennes dörr, och om hon väl släppte denna böjelse lös, var hon ej viss på om hon sedan kunde hejda den.
   Hon låg så i häftig kamp med det rent fysiska utbrottet av sin smärta, tills tröttheten och kraftlösheten slappade behovet av ljud och uttryck för den inre förtvivlan. Hon hörde rullandet av en och annan vagn på gatan nedanför hennes fönster, och hon kunde en förstå vad det tjänade till att människor åkte, rörde sig, funnos till. Vad tjänade det överhuvud till att
   leva? Att leva – att leva! Under det hon stavade om och om igen dessa två ord, började det att dagas, en töig, slaskig vintermorgons tunga, grå dagning. Att stiga upp, att kläda sig, sy, arbeta, gå ut, kanske göra visiter! Det kom en hastig tanke på Gud. "Vänd bort ditt ansikte", ropade hon, "se icke hit – se aldrig mer till denna vanvettiga, besmittade mänsklighet. Behåll din härlighet frö dig själv och lämna oss åt vårt öde. Kränk icke med en blick hit ned din renhet" – vid detta ord slog det liksom ett lock i hennes hjärta – "renhet, fanns det renhet ens i himmelen?"
   Dörren öppnades och Sofi, huspigan, kom in och eldade. Gertrud vände sig mot väggen med samma känsla av äckel. "Och detta måste jag tåla", tänkte hon, "jag får ej taga en kniv och springa upp och mörda henne." Flickan drog upp gardinen och frågade glatt och välvilligt: "mår icke fröken bra?" och Gertrud frampressade ett "jo tack", och så gick hon äntligen. Gertrud steg upp och klädde sig allt under det hon kände något blytungt i varje lem:
  — det var något olidligt, någonting, som halvt värkte och halvt sved, som var ömt i bröstet och kallt över huvudet, som kröp och rörde sig i hela kroppen, som drev henne att springa och tvingade henne på samma gång att sitta stilla. Hon ville skrika gällt efter hjälp, – det är där obevekligt, orörligt – det kunde icke bortskaffas – det skulle följa henne hela hennes liv; det var oåterkalleligen gjort, och det återstod blott att leva i alla fall.
   Hon såg ut genom fönstret. Hon såg en mängd hus, fuktiga, grådaskiga i den bleka dagningen. Hon tyckte att hon aldrig förr sett sådana besynnerliga inrättningar. Hon hade förr sett glada människoboningar, och nu syntes där nedregnade döda murar, och hon visste vad som fanns inom dem.
   "Varför andas jag? Hu, att inandas denna förpestade luft. Varför måste jag andas in?"
   Hon tänkte på uttrycket "andas ut", och det kom en trängtan över henne att få andas ut med ett enda långt andedrag alltsammans, att få fly bort från det olidliga och aldrig, aldrig minnas mer.
   Men så var det icke. Det skulle komma morgon på morgon även efter denna dag, och nu särskilt denna morgon skulle hon gå ned och ordna frukosten. Hon mötte först modern. De sågo icke på varandra, de blygdes över dagsljuset och över vad de båda visste. Där utbyttes endast ett kort "god morgon". Och så släpade sig förmiddagen fram med sina vanliga plikter och sysselsättningar. Först då hon på eftermiddagen stod med ett papper mot rutan för att rita av ett mönster och hörde en dörr öppnas på ett sätt, som av gammal vana kom henne att spritta till, erinrade hon sig att det var just i dag, han skulle komma för att få det avgörande ordet.
   Hon vände sig icke om förr än han var tätt bakom henne. Vad hade hon icke velat giva för en mask att därmed betäcka sitt ansikte. Hon visste att han med ens skulle läsa hennes skam i hennes drag, hon tyckte att den ärvda förbannelsen med tydliga ord skulle stå att läsa på hennes panna, och i samma ögonblick vände hon sig emot honom, såg han det ock. Det var blott alltför tydligt. Någonting härjande hade dragit fram över henne och sopat med sig vad som utgjorde livet och själen i hela hennes utseende. Skön skulle hon alltid bliva, men hennes skönhet skulle hädanefter vara av ett helt annat slag.
   "Gertrud, älskade", sade han sakta, nästan som till svar på hennes hjälplösa blick, "någonting förskräckligt har hänt er, men ni får icke förtvivla så. Vi måste alla lida, Gertrud, och vi måste lära oss att bära lidandet."
   "Jag bär lidandet", sade hon, "jag lever. Det är mycket nog."
   "Jag har länge darrat för er, Gertrud, och jag ser att mina farhågor icke varit grundlösa.
   Ni har begärt för mycket, det har jag sagt er många gånger. Ni ställde ert mål för högt."
   Det drog en hastig rodnad över henne, och det blixtrade ett ögonblick till i hennes ögon.
   "Vid allt som är er kärt och heligt", utbrast hon med styrka, "rör icke vid mitt mål. Jag kan bära att allt utomkring sviker mig, men jag kan icke överleva den stund, jag sviker mig själv. I samma ögonblick det ramlar inom mig – då dör jag."
   Han kunde icke återhålla en liten axelryckning. Hon var så överspänd.
   "Lidandet dödar sällan", sade han, "åtminstone icke hastigt."
   "Jag menade icke så", sade hon med skygg röst, "och ni kan kanhända icke förstå mig.
   Ni vet ingenting om vad natten viskar åt den förtvivlade. Jag har haft en frestelse – om jag skulle nedpruta något av mina fordringar, skulle jag icke förmå motstå den."
   "Så tycker ni nu, Gertrud, då ni är söndersliten. Men tiden, denne de lidandes vän, är en mästare att hela."
   "Tiden", avbröt hon med förakt, "på vad sätt skulle tiden kunna hela min skada. På det sättet att jag skulle antaga världens slappa grundsatser, ty jag förstår nu alltsammans. Må jag då hellre lida varje dag i mitt liv, såsom jag lider i dag."
   "Jag hoppas dock mer för er, än ni gör själv. Man är spänstig då man är ung."
   "Jag är icke mera ung", sade hon dovt. "Jag fick äta kunskapens och dödens frukt med ens, och nu går jag med en kväljande känsla av vämjelse redan inne i ålderdomens mörker."
   "Men, Gertrud, ni syndar genom denna hopplöshet. Livet har ju ännu så mycket skönt och gott att giva er."
   "Mig", sade hon, "vad skulle livet vidare ha att giva mig?"
   Han blev mycket blek.
   "Har ni icke ett ögonblick tänkt på mig", sade han, "på det som är mitt käraste hopp?"
   "Jag har tänkt mycket på er", sade hon lugnt, "och jag har undrat varför även ni skulle dragas in i den stora ruinen."
   "Jag förstår er icke, Gertrud."
   "Tror ni", sade hon med samma jämna, hopplösa röst, "tror ni att jag vidare kan tänka på att tillhöra en man, och tror ni, ifall det varit möjligt, att en människa, som mistat allt, kan åtaga sig plikter, vilka icke kunna fyllas utan lust och kraft – och illusioner. Nej, nej, tala aldrig mera med mig därom."
   "Och detta säger ni utan sorg."
   "Sorg – – jag har icke mera någon sorg."
   "Men jag, Gertrud, älskade, vad har jag brutit för att straffas så?"
   En tanke föll henne plötsligt in. Hon såg plötsligt upp. Det låg en ivrig bön i hennes stora tårlösa ögon, någonting som liknade blicken hos en döende.
   "Gerhard", sade hon och lade hastigt och bävande sin hand på hans arm, "jag ber dig icke om min framtid, nyss så ljus, eller om min lycka, nyss så viss, eller om din kärlek, nyss för mig så outsägligt dyrbar, eller om någonting, som har värde för andra människor. Men har du en droppe tröst så, o God, förhåll den icke för mig. Jag ber dig om lite luft i kvalmet, om ett halmstrå att hålla mig vid, medan jag lever. Har du ingenting förskyllat? Kunde du, om allt varit annorlunda, ha givit mig din ungdom, hela ditt förflutna liv – hade du kunnat det?"
   O, denna bedjande, ängsliga, frågande blick! Han glömde den aldrig, så länge han levde.
   Hon vände sig bort.
   "Det finnes någonting, som heter upprättelse, Gertrud", sade han sakta.
   Hon drog med en matt rörelse bort sin hand från hans arm och lät den slappt sjunka.
   Hon stod en sekund med nedslagna ögon, därefter vände hon sig tyst om och lämnade långsamt rummet.

***


   Utgivaren till Författarinnan:
   Eder berättelse har försatt mig i någon villrådighet, enär den i visst hänseende kan anses falla utom området för en litterär tidskrift. De tär tydligen ett moraliskt syfte Ni har haft vid er skiss, vilken behandlar ett blott alltför vanligt missförhållande i livet. Även litteraturen är rik nog på denna synd, och såtillvida bör skissens ämne icke förefalla läsaren eller Tidskriften främmande. Men, vitterheten har sitt sätt att framställa dylika ämnen, och det avviker väsentligen från den moraliserande och uppbyggande litteraturens.
   Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga, huru motbjudande än ämnet må vara i sig själv. Eder avsikt har däremot varit att framhålla det dåliga till en varnagel, skrämmande genom sin fulhet och sina följder. Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet? Om poesin med sina vigda händer griper in i skandalkrönikan, så gör hon det för att demaskera och skämma ut det dåliga. En lumpen last sådan som denna lämnar hon helst åt åtlöjet, hon genompryglar den otuktige Falstaff och kastar honom med annat orent i tvättkorgen att grundligen bykas. Åtlöjet är hennes sannskyldiga sätt att bestraffa dylikt.
   Ni har förfarit på annat sätt. Livad av er varma känsla för sedligheten, visar Ni huru en sådan syndare stör lyckan i sin egen familj och förgiftar livet för två ädla kvinnor. Ni låter honom fortgå ostraffad i sin nimbus av estetiskt bildad världsman, och då de båda renhjärtade få bära de bittra följderna av synden, vänder ni läsarens hela harm emot honom. Därmed når
   Ni förträffligt ert syftemål, men olägenheterna av er behandling, som närmar sig det tragiska, under det ämnet är och förblir simpelt och väl för lågt för en tragisk uppfattning, har Ni icke kunnat undgå. Genom skissen går en ton av livlig förtrytelse, vilken läsaren nog delar, men ämnet själv har därigenom på intet sätt höjts eller förstorats. Har mannens beteende ingen fläkt av den passion, som är ett värdigt ämne för poesin, så är ock hans makas beteende hållningslöst, bedrövligt och dessutom något oväntat av en person, som älskar nya dräkter och gärna promenerar i vagn.
   Mera intresserar man sig för dottern, och jag tror att läsaren icke skall vara missnöjd med den bild Ni tecknat av en skär och högstämd natur. Det är visst vemodigt att se den unga gå ut i livet med en sådan svärmisk tro på det goda, men det är välgörande, och det är förnämligast för att läsaren må göra denna bekantskap, som jag äntligen ansett att skissen borde få sin plats i Tidskriften. Då Gertruds hjärta såras så grymt och hennes upphöjda tro blir gäckad på det bittraste, samlar sig berättelsens hela intresse på henne, och man är färdig att förgäta det låga i den stöt, som krossar hennes illusion, för att se huru hon skall reda sig ibland spillrorna. Hon är i denna sin förtvivlade belägenhet en liten bild av denna eviga tragik, som väntar det unga oerfarna hjärtat vid första beröringen med livets bedräglighet och uselhet.
   För varje gång jag läst eder enkla skildring, har jag känt mig djupt gripen av den verkan hon erfar, då den förskönande trollbindeln så omilt ryckes från hennes unga ögon. Berättelsen slutar utan försoning, men det är naturligt nog att hon icke så genast kan reda sig vid den förändrade utsikten i livet eller finna en ny grund för att återuppbygga sin tro på livet; det fordras mer än en dust med verkligheten, för att man skall förstå dess blandning av gott och ont, och det är nu dessutom så modernt att sluta styckena med en dissonans, men gärna hade man sett att författarinnan undertryckt den fråga, Gertrud till slut riktar till sin älskade, då hon bryter med honom. Så skickligt Ni än får fram frågan, betvivlar man dock huruvida den faller sig så alldeles naturlig på den unga flickans läppar, eller om den icke är dikterad av en mognare livserfarenhet än hennes. Berättelsen, som under skildringen av Gertruds fall från skyarna hållit sig i diktens fria rymder blir därmed åter neddragen till att tjäna edert moraliserande syfte.
   Måhända finner Ni dessa ord nog besynnerliga, liksom skulle icke även en skildring, vilken rent ut avser att blottställa det lastbara och väcka avsky därför vara ett gott och lovvärt skriftställeri. Jag ber Eder taga i betraktande att jag yttrat dem i egenskap av utgivare av en litterär Tidskrift, som vill verka för den sköna litteraturen, men icke avser speciellt sedlighetens förkovran, och då tillfället syntes lämpligt att framhålla skillnaden mellan det poetiska och moraliska intresset, har jag med eder tillåtelse gett denna distinktion åt offentligheten. Men jag tillägger att, om förstående rader kunna anses innebära en viss reservation från utgivarens sida, så utgöra de ock en aktningsbetygelse för den kraft och värme, varmed Ni här och annars sökt hävda kvinnans ställning och göra gällande hennes höga moraliska måttstock.

Ursprungligen publicerad i Finsk Tidskrift 1881.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki