Fandom

Svenskanoveller Wiki

Synfältet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ursula K. LeGuin

   Då blev det Eviga mig uppenbart
   En ring av ljus, så strålande och klart
   efter Henry Vaughan, 1621-1695

   Rapporterna från Psyche XIV löpte in regelbundet och innehöll länge bara rutinuppgifter. Så meddelade kommendör Rogers plötsligt att de hade lyft från planetens yta, återvänt till skeppet och inlett startprocedurerna — 82 timmar och 18 minuter för tidigt. Houston begärde naturligtvis en förklaring, men Psyches svar var svårbegripliga. Tidsglappet på 220 sekunder gjorde inte saken bättre. Psyche bröt kontakten gång på gång. En gång sade Rogers: "Vi måste ta henne hem nu om vi skall ha en chans att göra det överhuvudtaget", uppenbarligen som svar på Houstons frågor, men det nästa som hördes var Hughes' röst, när han bad om en positionsangivelse och sedan sade någonting om dosering. Solen var bullersam, mottagningen usel. Radiosändningen bröts utan slutsignal.
   De automatiska informationerna från skeppet fortsatte. Starten gick normalt, normala data registrerades under de 26 dygn astronauterna tillbringade nersövda och inkopplade på
   HKL och I.V. Det fanns ingen medicinsk monitor med på Psyche-expeditionerna. Den enda förbindelsen med besättningen var röstkontakten. När de inte hörde av sig på Dag 2, tätnade den långa ovissheten i Houston till desperation.
   Automatstyrningen ombord, dirigerad från marken, hade nätt och jämnt ställt in Psyches kurs genom stratosfären när den döda högtalaren plötsligt sade med Hughes' röst: "Kan ni ge mig en position. Optiska störningar här". De försökte meddela instruktioner, men hans enda försök till manuellt ingripande fick sådana konsekvenser att det tog markkontrollen fem timmar att ställa allt till rätta igen. De beordrade honom att lägga av; de skulle ta ner skeppet. Nästan omedelbart bröts röstkontakten igen.
   De väldiga fallskärmarna öppnade sig över den grå oceanen; de såg ut som rosor, som sakta dalade ner från himlen. Det friktionssvedda skeppet dök i ett ångmoln, studsade upp och låg lätt gungande på de långa, djupa svallvågorna. Markkontrollen hade gjort ett perfekt arbete. Hon var nere inom en halv-kilo från "California". Helikoptrar svävade, flottar närmade sig, skeppet balanserades, luckan öppnades.
   Ingen klättrade ut.
   De gick in och hämtade dem.
   Kommendör Rogers satt i sin förarstol, fortfarande fastspänd och kopplad till HKL och I.V. Han hade varit död i ungefär tio dygn, och det var uppenbart varför de andra inte hade öppnat hans dräkt.
   Kapten Temski föreföll fysiskt oskadad men frånvarande och förvirrad. Han sade inte ett ord och reagerade inte på order. De måste bokstavligen släpa honom ur skeppet även om han inte gjorde aktivt motstånd.
   Dr Hughes var på gränsen till sammanbrott; han var vid fullt medvetande men hade tydligen blivit blind.
   "Snälla ni ..."
   "Ser ni någonting?"
   "Ja. Låt mig få bandaget tillbaka, snälla ... "
   "Ser ni ljuset jag visar nu? Vilken färg har det, dr Hughes?"
   "Alla färger; vitt; det är för skarpt".
   "Vill ni inte peka på det?"
   "Det är överallt. Det är för skarpt".
   "Det är alldeles mörkt i rummet, dr Huhges. Var vänlig och öppna ögonen".
   "Det är inte mörkt".
   "Hrrmmm. Möjligt att vi har en överkänslighet här. All right, vad säger ni om det här? Är det mörkt nog?"
   "Släck ljuset!"
   "Nej, ta ner händerna. Lugna er. All right, vi lägger på bandaget igen" .
   Mannen slappnade av så snart han fick ögonen täckta. Han låg stilla och andades tungt. Hans smala ansikte, inramat av en månads mörk skäggväxt, blänkte av svett.
   "Jag beklagar", sade han.
   "Vi gör ett nytt försök när ni har fått vila".
   "Vill ni inte öppna ögonen. Det är alldeles mörkt i rummet" .
   "Varför säger ni så när det inte är det?"
   "Dr Hughes, jag kan nätt och jämnt se ert ansikte; jag har den svagast tänkbara belysningen i apparaten — ingenting annat. Kan ni se mig?"
   "Nej, jag kan inte se i allt det här ljuset".
   Ögonläkaren ökade ljusstyrkan tills han kunde se Hughes' ansikte, de sammanbitna käkarna, de öppna, förvirrade, skrämda ögonen.
   "Så där ja, blev det mörkare nu?" frågade han med hjälplös sarkasm.
   "Nej!" Hughes slöt ögonen, han hade blivit likblek. "Det där snurrandet!" muttrade han, och sedan kippade han efter andan och började kräkas.
   Hughes var ogift och hade inga nära släktingar. Man visste att Bernard Decelis var hans bäste vän. De hade fått sin utbildning samtidigt; Decelis hade varit expert på Psyche XII, den expedition som upptäckte "staden på Mars"; Hughes hade haft samma uppgifter på XIV. Decelis flög till demobiliseringslägret i Pasadena med order att gå och prata med sin vän. Samtalet blev naturligtvis inspelat.
   
   D. Hej, Gerry. Decelis.
   H. Barnie?
   D. Hur är det med dig?
   H. Bara fint. Och du?
   D. Fint. Ingen semester du hade, precis?
   H. Hur mår Gloria?
   D. Bra, bara bra.
   H. Har hon lärt sig "Aunt Rhody" än?
   D. (skrattar) Visst visst. Hon kan spela "Greensleeves" nu, åtminstone kallar hon det "Greensleeves".
   H. Varför har du hamnat i den här hålan?
   D. För att ta en titt på dig.
   H. Önskar jag kunde göra detsamma.
   D. Det kommer, gosse, det kommer. Absolut. Jag har fått höra av tre olika okulister eller va katten de heter, oftalmonologer, ögonläkare här att du inte har något fel på ögonen. Tre oftaloppikosker och en neurolog, faktiskt. Allihop med samma ord, unisont, liksom. De var alldeles förbaskat säkra på sin sak.
   H. Så är det tydligen skallen det är fel på.
   D. En tillfällig felkoppling bara, i så fall.
   H. Hur är det med Joe Temski?
   D. Jag vet inte. Jag har inte träffat honom.
   H. Vad säger de om honom?
   D. De var inte riktigt överens om låten, i hans fall. Säger bara att han inte är meddelsam precis.
   H. Inte meddelsam! Nej, det kan du ge dig fan på. Han är inte mer meddelsam än en tegelsten.
   D. Temski? Den pajasen?
   H. Det var honom den började med.
   D. Vad då började?
   H. På stationen. Han slutade svara.
   D. Men vad var det som hände?
   H. Det var bara det. Han slutade svara, slutade säga någonting överhuvudtaget. Slutade reagera. Dwight trodde att det var cafard. Är det vad de säger också?
   D. De nämnde det som en möjlighet. Var det någonting särskilt som hände där på stationen?
   H. Vi hittade rummet.
   D. Rummet, ja. Rummet. Det stod om det i era rapporter. Jag har läst dem och sett några av hologrammen ni hade med er tillbaka. Fantastiskt. Men vad tusan föreställer det, Gerry? H. Jag vet inte.
   D. Är det någon slags byggnad?
   H. Jag vet inte. Den där staden — vad är det för någonting? D. Den har blivit byggd, tillverkad, det måste den ha blivit. H. Hur vet du det? Hur kan du säga så när du inte vet vad det var som tillverkade den? Är en snäcka tillverkad? Om du ingenting visste och inte hade någonting att jämföra med och sen såg ett snäckskal och ett askfat av porslin, skulle du då kunna säga vilket av dem som var tillverkat? Och varför? Och om det var ett snäckskal av porslin? Eller ett getingbo? D. Ja men vad säger du om de där sakerna — den där anordningen — som ni kallar hyllfack i rapporterna? Jag såg hologrammen. Vad tror du det är för något?
   H. Vad tror du det är för något?
   D. Jag vet inte. Det är konstigt. Jag funderade på att köra det i en dator och försöka få fram ett mönster med någon mening i ... Du tror kanske inte på det?
   H. Jo visst. Fin idé. Men vad tänker du använda som "mening"?
   D. Matematiska relationer. Ett geometriskt mönster, kanske, vilket som helst; någonting regelbundet; en kod. Inte vet jag. Hur såg det där stället ut, Gerry?
   H. Inte vet jag.
   D. Men du var ju därinne en hel del?
   H. Hela tiden när vi väl hade hittat det.
   D. Var det där du först fick det där krånglet med ögonen? Hur började det?
   H. Jag fick liksom svårt att ställa in skärpan. Som när man har överansträngt ögonen. Det var värre utanför rummet. Det gick långsamt, tog flera dagar. Jag kunde fortfarande urskilja saker och ting när vi tog landaren upp till skeppet. Men det blev sämre hela tiden. Så kom de där bilderna och ställde till trassel med djupleendet. Jag blev alldeles yr. Dwight och jag ställde in kursen, för en av oss fungerade i alla fall för det mesta. Men han började bli väldigt underlig. Ville inte koppla in radion, och datorn ombord vägrade han att ta i.
   D. Vad hade — vad var det för fel på honom?
   H. Jag vet inte. När jag talade om hur det var med mina ögon sade han att han hade fått någon sorts kramper. Jag sade att det var bäst vi satte av upp till skeppet medan vi hade chansen. Han sade okej, för Joe började bli alldeles borta. Innan vi ens hade lyft började han få anfall, epileptiska liksom, Dwight, menar jag. Efteråt var han alldeles urlakad, men verkade klar i huvudet. Han tog upp oss utan krångel, men så snart vi hade dockat fick han ett nytt anfall, och sedan blev de längre och längre och däremellan började han få hallucinationer. Jag gav honom litet nervmedel och spände fast honom; han hade ingen ork kvar. När jag kopplade in till sömn — jag vet inte — han kanske redan var död då.
   D. Nej, han dog i sömnen. Ungefär tio dagar innan ni landade.
   H. Det talade de inte om för mig.
   D. Det var ingenting du kunde ha gjort, Gerry.
   H. Jag vet inte. De där anfallen han hade, de var som en sorts överbelastning. Alla säkringar gick, de brände ut honom. Han babblade när han hade dem. Stötvis, som hundskall, som om han försökte säga en hel mening samtidigt. Epileptiker säger väl ingenting när de har ett anfall?
   D. Det vet jag inte. Epilepsi har de under kontroll nuförtiden, man hör knappast talas om den. De spårar upp anlaget och botar det i förväg. Men om Rogers hade haft ett sådant anlag ...
   H. Så hade han inte fått vara med i programmet. Och han hade ju sex månader i rymden.
   D. Hur mycket hade du haft? Sex dygn?
   H. Som du. Ett månskutt.
   D. Då kan det inte vara det. Tror du .. .
   H. Vad då?
   D. Någon sorts virus?
   H. Rymdpest? Marsfeber? Astronaut får snurren av okänd basilusk?
   D. Jaja, det låter fånigt. Men hur som helst har de förseglat rummet. Och det verkar ju som om ni alla tre .. .
   H. Dwight fick överslag i hjärnan, Joe drabbades av katatoni och jag började få synvillor. Vad finns det för samband?
   D. Nervsystemet.
   H. Varför skulle vi alla tre ha olika symptom?
   D. Nja, folk reagerar olika på narkotika.
   H. Tror du vi hittade någon förbannad marsiansk knarksvamp där inne? Det finns ingenting där, det är dött, alldeles som resten av Mars. Och det måste väl du förstå, du har ju själv varit där. Det finns inga förbannade baciller eller virus; det finns inget liv där, inget liv alls.
   D. Men det kanske har funnits .. .
   H. Hur kan du tro det?
   D. Rummet du hittade. Staden vi hittade.
   H. Staden! För farao, Barnie, du pratar som någon jäkla knasjournalist, du vet förbannat väl att såvitt vi kan bedöma är alltihop bara en hög lera som har torkat ihop. Mer kan man inte säga. Det är för gammalt och förhållandena däruppe är alldeles för olika. Vi kan inte få något system i det. Vi förstår det inte, vi kan inte förstå, det mänskliga förnuftet kan inte tränga in i det. Städer, rum — vi säger så bara för att likna det vid någonting vi har ord för. Men det där är ingenting vi har ord för. Det finns ingen mening. Jag förstår det nu. Det är det enda jag ser...
   D. Ser? Vad då Gerry?
   H. Det jag ser när jag öppnar ögonen.
   D. Vad då?
   H. Allting som inte finns och som vi inte kan finna någon mening i. Åååh -jag . .
   D. Såja, Gerry, ta det lugnt nu bara. Du! Allting blir bra. Det kommer att bli bra, Gerry! Du kommer att bli bra.
   H. (ohörbart) ljus och den (ohörbart) försöker se vad jag håller i och kan inte. Jag förstår inte och jag kan inte (ohörbart)
   D. Såja, såja. Jag är här, Gerry. Ta det lugnt, gamle gosse.
   
   Hughes hade enrollerats till rymdprogrammet från astrofysiken med mycket bra, rent av strålande vitsord därifrån. Det irriterade en del av hans militära överordnade som ansåg att intelligens var ett täckord för brist på balans och disciplin. Han hade utfört sina uppdrag väl och hans uppträdande hade varit utan anmärkning, men nu erinrade man sig gärna att han, när allt kom omkring, ändå var en intellektuell.
   Temski var svårare att förklara. En förstklassig testpilot, kapten i flygvapnet och baseball-fan. Men nu verkade han till och med mera rubbad än Hughes. Temski gjorde bara en sak — han satt. Han var i stånd att sköta sig själv och det gjorde han. Det betyder att när han var hungrig och det fanns mat i närheten åt han, med fingrarna; när han hade naturbehov att uträtta gick han till ett hörn och gjorde det; när han var sömnig lade han sig på golvet och sov. Annars bara satt han. Han var i god fysisk kondition och alldeles lugn. Vad man än sade till honom utlöste det ingen som helst reaktion, och inte heller intresserade han sig för vad som pågick omkring honom. Man lät hans hustru komma på besök i förhoppning att det skulle väcka honom till liv . Hon fördes gråtande därifrån efter fem minuter.
   Eftersom Temski inte svarat och Rogers var död och därför inte kunde svara, var det naturligt att man vände sig till Hughes som om han på något sätt vore ansvarig.
   Det var inget fel på honom utom en sorts hysterisk blindhet, och därför förväntades han ge begripliga svar på frågor och exakta förklaringar till det som hade hänt. Det kunde — eller ville — han inte göra.
   En psykiater kallades in, en välkänd läkare från New York vid namn Shapir. Han anmodades arbeta med både Temski och Hughes. Att erkänna att expeditionen hade blivit ett misslyckande (ordet katastrof nämndes inte ens) var naturligtvis helt otänkbart, men en del rykten hade trots alla försiktighetsmått läckt ut till pressen. Ansvarslösa tidningsmän begärde besked om orsaken till att Psyches besättning hölls isolerad och krävde det amerikanska folkets "rätt" att få "veta" etc.
   Det hade varit nödvändigt att utfärda en kommuniké om att kommendant Rogers oväntade och tragiska död i hjärtinfarkt hade föranlett en ny sorts hälsokontroll på astronauter som hade varit mer än fjorton dagar i rymden, och att fabricera en serie artiklar om planer på en amerikansk "stad" på Mars, allt för att vidmakthålla ett positivt intresse hos allmänheten. De invigda visste förstås att fortsättningen på Psyche-programmet var i farozonen, och de instruerade dr Shapir att ställa diagnos och bota astronauterna utan onödig tidsspillan.
   Shapir talade en hel halvtimme med Hughes om sjukhusmaten, Cal Tech, de senaste meddelandena om kinesernas Alpha Centauri-sond; allt i mycket avspänd och vardaglig ton. Sedan sade han:
   "Vad är det ni ser när ni öppnar ögonen?"
   Hughes, som nu var uppe och klädd, satt tyst en stund. Ogenomskinliga glasögon täckte hans ögon helt och hållet och gav honom samma arroganta utseende som folk som koketterar med färgade glasögon. "Det är ingen som har frågat om det förut" sade han.
   "Gjorde inte ögonläkarna det?"
   "Jo, kanske Kray gjorde det. I början. Innan de kom fram till att jag var ett mentalfall".
   "Vad svarade ni?"
   "Det är svårt att beskriva. Det är just det som är knuten, att det är omöjligt att beskriva. Först tyckte jag att saker liksom gled undan när jag försökte se på dem, de blev genomskinliga eller bara försvann. Så kom det här ljuset. Alldeles för mycket ljus. Ungefär som när man överexponerar en film och allting bleknar bort. Men på samma gång var det en sorts virvlande. Allting flyttade på sig, perspektivet förvreds; det höll hela tiden på att förändras. Jag blev alldeles virrig av det. Det var som om ögonen skickade signaler till inneröronen. Som den där sjukdomen i innerörat, fast tvärtom. Gör inte den att man tappar orienteringsförmågan?"
   "Ménières syndrom, tror jag den heter, jo det gör den. Särskilt på stjärnor och över sluttningar".
   "Det var som om jag såg ut från en väldig höjd, eller upp mot en väldig höjd ..."
   "Har ni haft svårt för höjder tidigare?"
   "Nej för tusan. Det betyder ingenting för mig. Vad är det som är upp eller ner i rymden? Nej, jag kan inte göra så att ni får bilden klar för er. Det finns förresten ingen bild. Jag har försökt att se efter bättre — lära mig det — hur man skall se — men det tjänar ingenting till".
   Det blev tyst en stund. "Det krävs mod till någonting sådant", sade Shapir.
   "Vad menar ni?" frågade astronauten skarpt.
   "Tja ... När den sensoriska inmatningen som är viktigast för det medvetna tänkandet — synen alltså — rapporterar icke-existerande och obegripliga saker som direkt strider mot alla andra sensoriska rapporter — från känseln, hörseln, balanssinnet och så vidare — och det håller på så varje gång man försöker öppna ögonen; att då inte bara leva med det utan försöka undersöka det ... ! Det låter inte som någon lätt sak".
   "Och därför blundar jag", sade Hughes strävt. "Sticker huvudet i sanden som en jäkla struts" .
   "Men när ni har ögonen öppna och försöker se på något ni vet finns där — er hand till exempel — vad ser ni då?"
   "Ett förbannat snurrande virrvarr".
   "William James", sade Shapir med djup tillfredsställelse. "Vad var det nu han talade om? — jo, hur ett spädbarn upptäcker världen" . Han hade en behaglig röst, mild och liksom glättad, icke-aggressiv. Man kunde inte föreställa sig honom häftig eller högljudd. Han nickade fler gånger medan han gjorde klart för sig betydelsen av det Hughes hade sagt. "Lära er att se, sade ni, lära. Är det så ni känner det?"
   Hughes tvekade och sade sedan med en plötslig, markerad förtrolighet:
   "Jag måste. Vad kan jag göra annars? Jag vet att jag aldrig kommer att kunna se — se på samma sätt som förr, som annat folk gör. Men ändå ser jag. Det är bara det att jag inte förstår vad jag ser; det har ingen mening. Det finns inga konturer, inga skillnader, inte ens mellan nära och längre bort. Någonting finns där, fast det är heller inte riktigt uttryckt, eftersom det inte är fråga om ting, påtagliga saker som har form. I stället för former ser jag förändringar, förvandlingar. Begriper ni vad jag försöker säga?"
   "Jag tror det", sade Shapir, "fast det är oerhört svårt att översätta en sådan upplevelse i ord. Särskilt när upplevelsen är ny, unik, överväldigande ... "
   "Och irrationell. Det är det den är". Hughes talade nu med tydlig lättnad och tillit.
   "Om jag bara kunde visa er det", sade han med längtan i rösten.
   De båda astronauterna hade nu installerats på tionde våningen i ett stort militärsjukhus i Maryland. De fick inte avlägsna sig från den våningen, och alla som hade ärende dit hölls i karantän i tio dygn innan de fick återförena sig med världen utanför; teorin om en marspest stod just nu i sitt flor. På Shapirs envetna begäran fick Hughes till slut tillstånd att komma ut på takträdgården (hissen blev sedan omsorgsfullt desinficerad och hölls avstängd i tre dygn).
   De ställde som villkor att Hughes skulle ha munskydd på sig, och Shapir hade bett honom att inte ta på sig ögonskydden. Och utan att protestera åkte han upp i hissen med kompress över mun och näsa men ingenting över ögonen, som han höll hårt slutna. Såvitt Shapir kunde märka påverkades hans ögon inte av kontrasten mellan mörkret i hissen och julidagens heta rökiga solgass på det öppna taket. Hughes knep inte ihop ögonen hårdare mot det flödande ljuset, fast han lyfte ansiktet som om han tyckte om att känna hettan mot huden och tog ett djupt andetag genom gasväven.
   "Jag har inte varit utomhus sedan i mars" , sade han.
   Det var förstås sant. Han hade först varit instängd i en rymddräkt och sedan i ett sjukrum och hela tiden bara andats luft som var konserverad eller konditionerad.
   "Har ni orienteringen klar för er?" frågade Shapir.
   "Inte alls. Utomhus känner jag mig ännu mer blind än vanligt. Rädd att ta ett steg för mycket" Hughes hade inte velat ha hjälp i korridorerna och i hissen utan känt sig fram med händerna, förvånansvärt skickligt. Och trots att han skämtat om sin rädsla att störta från taket började han promenera omkring. Han verkade så upprymd man kunde vänta av en man med stort verksamhetsbehov som befriats efter en lång fångenskap. Shapir följde honom tankfullt med blicken. De låga inredningsdetaljer som kunnat bli farliga för honom lärde han sig snabbt att undvika med hjälp av känseln, och han rörde sig smidigt och lugnt även i sitt trevande.
   "Vill ni inte öppna ögonen nu?" sade Shapir med sin glättade, litet släpiga stämma. Hughes stannade till. "All right" , sade han, men han vände sig mot Shapir och höll sökande ut högra handen. Shapir gick närmare och lät handen sluta sig om hans arm.
   Greppet hårdnade när Hughes öppnade ögonen. Sedan släppte han taget och tog ett steg bort medan han bredde ut armarna. Ett rop slets ur honom. Han sträckte armarna framåt och uppåt och stod med huvudet bakåtböjt och såg med öppna ögon upp mot den tomma himlen. "0, min Gud", viskade han och föll som träffad av ett klubbslag.
   
   Psykiatrisk konsultation, 18 juli. S. Shapir, Geraint Hughes.
   S. Hej. Det är Sidney ... Jag skall inte stanna länge. Hör ni, det var inte någon vidare klyftig idé jag hade. På taket. Förlåt mig. Jag hade ingen aning ... Men jag hade ingen rätt heller ... Vill ni att jag skall gå?
   H. Nej.
   S. All right... Jag håller faktiskt på att stelna till. Jag skulle behöva en rejäl promenad. I vanliga fall går jag så mycket jag kan, bortåt en halvmil till mottagningen och sen hem igen. Med en extra sväng ibland. Vad folk än säger är New York en fin stad att promenera i. När man vet vilka vägar man skall gå. Men apropå — jag fick höra en underlig historia om Joe Temski. Inte en historia förresten, bara en egendomlig omständighet. Visste ni att de har skrivit i hans journal att han är funktionellt döv?
   H. Döv?
   S. Ja, döv. Vet ni, jag börjar undra. Här går jag in och pratar med Joe, tar i honom försöker få ögonkontakt, vilken kontakt som helst. Men inte! Jag har haft patienter som har sagt "jag kan inte höra vad ni säger" . En metafor. Men ifall det nu inte var en metafor? Det händer ibland med barn, det sägs att de är efterblivna och sedan visar det sig att de har hörseln nedsatt till trettio, sextio, åttio procent, så kanske Joe verkligen inte kan höra mig. På samma sätt som ni inte kan se mig. H. (efter fyrtio sekunders paus) Menar ni att han hör saker? Att han lyssnar?
   S. Det är möjligt
   H. (tjugo sekunder) Man kan inte blunda med öronen.
   S. Det var så jag tänkte också. Det måste vara påfrestande, tror ni inte? Nå, vad jag tänkte var att man kanske kunde hjälpa honom, stänga till öronen på honom, sätta in öronproppar.
   H. Han skulle inte kunna höra er i alla fall.
   S. Nej, men han skulle inte bli distraherad. Om ni var tvungen att se på era ljus hela tiden skulle ni inte kunna ägna så värst mycket uppmärksamhet åt mig och inte åt någonting annat heller. Har jag inte rätt? Det kanske är på samma sätt med Joe. Kanske han hör ljud som överröstar allting annat. H. (tjugo sekunder) Det måste vara mer än ljud.
   S. Jag antar att ni inte vill tala om — på taket, menar jag. Nej, jag förstår. Jag förstår.
   H. Ni skulle vilja veta vad jag såg, inte sant?
   S. Naturligtvis. Men när ni själv vill.
   H. Javisst. Jag har ju så mycket annat att roa mig med. Alla böcker jag kan läsa och alla vackra kvinnor jag kan se på. Ni vet förbannat väl att jag kommer att tala om det för er därför att jag inte har någon annan att tala med.
   S. Men för tusan, Geraint (tio sekunder).
   H. Äsch ... Det var dumt av mig, Sidney. Om jag inte hade er att tala med skulle jag klappa ihop alldeles, jag vet det. Ni har haft ett väldigt tålamod med mig.
   S. Det där ni såg däruppe, vad det nu var, det gör er orolig. Det är en orsak till att jag vill veta vad det var. Men kan ni klara det på egen hand, skall ni göra det. Det är det som är meningen. Att jag är nyfiken är min huvudvärk, inte er. Men hör nu, Geraint. Vi pratar inte mer på en stund. Låt mig läsa den här artikeln i Science för er. Er överste Wood gav mig den och sade att ni kanske är intresserad. Jag blev det i alla fall. Det handlar om vad de har hittat inuti den argentinska meteoriten. Författarna tror att om vi finkammar meteorbältet kan vi hitta lämningar efter transstellara flottor som gick under i vårt solsystem för omkring sexhundra miljoner år sedan. Först skulle de förstås ha mellanlandat på Mars. Är de där killarna alldeles vrickade?
   H. Jag vet inte. Läs artikeln.
   
   Temski sov tungt och det var lätt för Shapir att sätta in öronpropparna på honom, samma sorts proppar som används av folk med insomnia. När Temski vaknade märkte han först ingenting ovanligt. Han satte sig upp, gäspade, sträckte på sig, kliade sig, såg sig lojt omkring efter någonting ätbart på det där lugna sättet som avvek totalt från alla psykopatiska beteenden Shapir någonsin hade sett, i själva verket från alla mänskliga beteenden han hade sett. Temski påminde honom om ett friskt och välskött och välanpassat tamdjur. Inte en schimpans utan mera fridsam och harmonisk; en orangutang kanske.
   Men orangutangen började bli orolig.
   Temski såg sig om, åt höger, åt vänster. Kanske han inte såg utan bara rörde på huvudet för att återfinna det försvunna ljudet. Temski blev alltmer orolig och spänd. Han reste sig utan att sluta med sina huvudrörelser. Han såg tvärs över rummet. För första gången, efter sjutton dygns daglig kontakt, såg han Shapir.
   Han ansikte förvreds av ängslan och förvirring.
   "Var". sade han. "Var ..."
   Händerna som trevade kring öronen efter orsaken till tystnaden fann öronpropparna och drog ut den ena. Det räckte "Ahhh", sade han och blev stilla. Hans blick var fortfarande riktad mot Shapir men han såg honom inte. Hans ansikte återtog sitt rofyllda uttryck.
   Senare försök var mer framgångsrika. Fast han var förvirrad i början visade sig Temski villig att samarbeta när man stängde av hans hörsel, och han reagerade prompt när Shapir försökte få kontakt med honom genom att röra vid honom, göra tecken och slutligen hålla upp skriven text för honom. Efter den femte sessionen fann sig Temski i att behandlingar na blev längre och att man använde en drog som satte hans hörselnerver ur funktion i hela fem timmar.
   Under den andra av dessa längre seanser bad han att få träffa Hughes. Shapir hade redan fått order att om möjligt låta de båda astronauterna träffas och prata fritt med varandra; man hade en känsla av att det skulle gå att få bättre informationer den vägen. Hughes måste naturligtvis skriva sina repliker, eftersom Temski var "döv", och då han behärskade touche-metoden skrev han på maskin. Allt det man sedan hittade i papperskorgen kunde emellertid inte passas in i pauserna i inspelningen av Temskis yttranden. De båda männen pratade först om hemresan och om Rogers sjukdom och död, som Temski inte hade något minne av. Hughes berättade allt man hade hört tidigare utan att lägga till några nya detaljer. De talade inte om rummet eller sina respektive lyten utom i följande avsnitt:
   
   T. Det sitter inte inuti, gör det?
   H. I så fall skulle örondroppar inte hjälpt.
   T. Då är det verkligt?
   H. Ja, förfan.
   T. Vet du, när de först stoppade in propparna i öronen på mig, när jag vaknade och det var tyst, då var jag verkligen rädd. Det tog tid för mig att komma tillbaka från där jag hade varit. Och jag hade inte heller någon vidare lust att komma tillbaka. Men när Shapir talade om hur lång tid som hade gått och jag förstod att det här var jorden, du vet, det var det som skrämde mig — jag tänkte kanske alltihop det här har blivit någon sorts — ja, hallucination. Du vet. Jösses, om jag har varit borta! Jag blev riktigt rädd. Som om jag var två olika personer. Men sen började jag plocka ihop det och då förstod att jag att det inte var en klyvning utan . . .
   H. En förändring.
   T. Just det, det ändrade mig, det hade ändrat mig. Det är verkligt. För när jag kan höra är det det jag hör. Och när du kan se är det det du ser. Eller hur? Det är alltså verkligt. De måste göra oss döva eller blinda för att vi inte skall höra eller se det. Det är så det är eller hur? (Hughes maskinskrivna svar som rörde resten av detta avsnitt kunde inte återfinnas i papperskorgen).
   H. .....
   T. Nej, inte alls. Det var vackert. Det tog tid, i varje fall vet jag nu att det dröjde länge innan jag ens började fatta. Först begrep jag ingenting. Herregud, det skrämde livet ur mig först. Du och Dwight sade någonting och sen blev det liksom ackord omkring din röst, som regnbågar kring ett prisma så att man inte ens kan se prismat.— Ja, det är så det ser ut för dig, eller hur? Det är likadant för mig fast det är med hörseln, som om allting blev musik fast det inte är musik. Som jag sade visste jag först inte hur jag skulle höra det ... Jag trodde det var något på tok med min dräktradio (skrattar) jag kunde inte följa med i mönstret, du vet, modulationerna, liksom, förändringarna. Allting var så olika. Men man lär sig. Ju mer man lyssnar desto mer hör man. Jag önskar du kunde höra det. Du vet, du säger att det är två månader sedan vi lämnade Mars och så vidare och — för fan. Jag tror det, men det betyder ingenting. Det betyder verkligen ingenting alls, gör det det, Gerry?
   H. .....
   T. Jag önskar att jag kunde se det som du gör. Det måste vara fantastiskt. Men vet du, jag är glad att de fick mig ut ur det på
   det här sättet. Jag tror det är meningen. Jag var på något sätt, jag vet inte, dränkt i det, det var för mycket. Vi är inte riktigt skapade för det, inte starka nog kanske. Åtminstone i början. Kan inte klara alltihop på en gång. Vad jag skulle vilja göra är att skriva ner en del av det.
   H. .....
   T. Nej, det kan jag inte. Med det måste inte vara musik. Du vet, det är egentligen inte musik, det är bara ett sätt att beskriva det därför att det är så vackert. Jag tror jag skulle
   kunna uttrycka det i ord lika bra. Kanske bättre. Säga vad det betyder.
   H. .....
   T. Rädd? För vad då?
   
   Bernhard Decelis och hans fru ringde till Hughes varannan dag; karantänbestämmelserna hindrade dem från att komma och hälsa på honom. Den 27 juli hade Hughes och Decelis ett betydelsefull samtal om det så kallade rummet, Psyche XIV:s station D. Decelis sade: "Om jag inte kommer med i sextonteamet och får se det där förbannade stället ... "
   "Att se är att tro" , sade Hughes. Han verkade inte så intresserad längre utan kunde låta sträv och ganska bitter.
   "Men hör du Gerry. Har det funnits någonting aktivt i det där hyllfacket?"
   "Nej".
   "Hah! Äntligen ett klart besked. Jag trodde att du inte ville låta oss veta någonting om station D utom att det inte går att fatta för vanligt bondförstånd. Ger du efter?"
   "Nej, jag håller på att lära mig".
   "Lära dig vad?"
   "Att se"
   Efter ett ögonblick frågade Decelis försiktigt: "Se vaddål" "Station D. Eftersom jag inte kan se någonting annat" . "Du menar, är det det du ser när du har ögonen öppna...?"
   "Nej". Hughes lät trött och motsträvig. "Det är mer komplicerat än så. Jag ser inte station D. Jag ser — världen i det ljus som kommer från station D. Ett nytt ljus. Den du borde tala med är Joe Temski. Eller, förresten, körde du hyllfacket genom Algie som du sade?"
   "Jag hade litet svårt att sätta ihop ett program".
   "Det kan jag förstå", sade Hughes med ett kort skratt. "Skicka upp grejerna hit skall jag sätta ihop det åt dig. Med förbundna ögon" .
   Temski kom in i Hughes rum, strålande' "Gerry" , sade han. "Det är helt igen" .
   "Vad är det som är helt?"
   "Jag fungerar igen. Jag hörde dig. Nej, jag läste inte på läpparna. Säg någonting med ryggen åt mig. Sätt igång" . "Botulinförgiftning".
   "Botulinförgiftning. Var det inte rätt? Där ser du. Jag hör. Och ändå har jag inte tappat bort musiken. Jag är hel. Allting fungerar" .
   Med sina blåa ögon och sitt blonda hår hade Joe Temski alltid varit en tilldragande ung man, men nu var han bländande skön. Hughes kunde inte se honom (det kunde och gjorde spionkameran i ventilationsgallret) men han uppfattade vibrationerna i Temskis röst, och det upprörde och skrämde honom.
   "Ta av dig bandaget. Gerry" , sade den milda, vibrerande rösten.
   Hugh skakade på huvudet.
   "Du kan inte sitta där i mörkret, sluten i dig själv, för all framtid. Kom ut. Gerry. Du kan inte välja att vara blind". "Varför inte?"
   "Inte när du har sett ljuset".
   "Vilket ljus?"
   "Ljuset; ordet; sanningen som vi har lärt oss att uppfatta och känna", sade Temski och hans röst var mättad av innerlig övertygelse och varm som solsken.
   "Gå din väg", sade Hughes. "Gå din väg, Temski".
   
   Tolv veckor hade gått efter Pshyches landning. Inget mer oroande sjukdomssymtom än leda hade visat sig. Hughes var inte sämre och Temski var nu helt återställd. Men kunde vara säker på att vad som än hade smittat besättningen på Pshyche XIV, inte var det en virus, bakterie, bacill eller annan fysisk skadegörare. På försök och med varierande reservationer godtog majoriteten, inklusive dr Shapir, hypotesen att någon- ting i de inbördes relationerna mellan de element som bildade "rummet" , station D, under den förlängda och intensiva undersökningen hade förorsakat en sorts hjärnrubbning, liknande den som kan förorsakas av elektronblixtar vid vissa frekvenser. Exakt vilka faktorer i rummet det rörde sig om visste man ännu inte, trots att hologrammen intensivstuderades av experter. Psyche XV skulle göra ännu mer ingående undersökningar under iakttagande av alla tänkbara försiktighetsmått för att skydda astronauterna. De misstänkta faktorerna var så talrika och så intrasslade i varandra att det var svårt för en enda hjärna att försöka arrangera eller definiera dem. Några martianologer var övertygade om att rummets förbryllande egenskaper berodde på en geologisk slump och att rummet inte kunde ge annan information än den som så koncist och mirakulöst lämnas av skiktningarna i berg, årsringarna i ett träd eller linjerna i ett spektrum. Andra var lika övertygade om att intelligenta varelser hade byggt staden och att det skulle gå att lära sig något om deras egenskaper och om hur deras hjärnor hade fungerat — dessa hjärnor som det var svårt att tänka sig som sexhundra miljoner år gamla; den radiologiska dateringen var nu absolut säker. Att verkligen göra det verkade emellertid bli en närmast övermänsklig uppgift. T.E. Newman vid Smithsonian Institute uttryckte klart vad det var frågan om: "Arkeologer är vana att få en mängd informationer ur mycket enkla föremål — krukskärvor, flintspetsar; en mur här, en grav där. Men om vi inte hade andra spår av en uråldrig civilisation än en mycket komplicerad tingest, komplicerad i mer än teknisk bemärkelse — till exempel ett enda exemplar av Hamlet? Låt oss anta att de arkeologer som finner denna Hamlet inte är humanider, inte känner till böcker eller skådespel, inte talar eller skriver eller tänker som vi. Vad kan de då få ut av denna lilla komplicerade konstprodukt, som så uppenbart har någon sorts okänt syfte, av att vissa element i den upprepas och andra inte, av att raderna är olika långa och ändå följer någon sorts mönster, etc etc? Hur kommer de att läsa Hamlet?"
   För dem som accepterade Hamletteorin var det självklara första steget att vända sig till datorerna, och ett antal dylika hade satts i arbete med att analysera de olika faktorerna i station D; storleken, utrymmet, djupet, hyllfackets konturer, rummets egendomliga akustiska karaktär och så vidare. Inget av dessa program hade ännu resulterat i några säkra bevis på medveten planering eller rationellt mönster, ingen om man inte räknar med det program som komponerats av Decelis och Hughes på NASA:s nya Algebrais V. Det hade verkligen gett resultat, även om det inte kunde kallas rationellt. Texten hade tvärtom kommit Nasagänget att rysa medan den utlöste ett gapskratt hos de få vetenskaparna Decelis visade den för innan den konfiskerades såsom förmodligen en förfalskning och bevisligen en förargelseklippa. Den lydde:

HYLLFACKET STATION D MARS SECTOR NIO
DECELIS HUGHES.
GUD
GOD GUD GUD GOD DU ÄR GUD
ÅTERSTÄLL
ÅTERSTÄLL HELHET BEGRIPLIGHET NONSENS
VARSEBLI NONSENS INGEN MENING VERKLIG GOD GUD
VARSEBLI MOTTA LEDNING LEDNING
FORTSÄTT UNDERVISA OKUNNIGA
GUDGUDGUDGUDGUDGUD
SLUT

   Shapir kom in och fann Hughes liggande på sängen, som nu var hans vana, med de svarta skydden över ögonen. Han var vit i ansiktet och verkade sjuk.
   "Jag tror ni tar i för hårt".
   Hughes svarade inte.
   Shapir satte sig. "De skickar hem mig till New York", sade han till sist.
   "Temski har blivit utskriven. Han är på väg till Florida nu. Hughes svarade inte.
   Med sin fru. Jag har inte lyckats få reda på vad de har för planer med er. Jag bad . .." Efter en lång paus fullbordade han meningen: "Jag bad att få stanna här ett par veckor till. Det gick inte" .
   "Det är all right", sade Hughes.
   "Jag skulle vilja hålla kontakten med er, Geraint. Vi kan förstås inte brevväxla. Men det finns telefon. Och band. Jag lämnar en kassettbandspelare här. Ring upp mig när ni får lust att prata. Får ni inte svar, så tala in det i apparaten. Det är inte riktigt samma sak men ..."
   "Ni är en mycket god människa" , sade Hughes sakta. "Jag önskar ..." Efter ett ögonblick satte han sig upp. Han förde händerna upp till ansiktet och tog av sig de svarta ögonskydden. De slöt till så tätt att det tog en stund att få loss dem. Sedan sänkte han händerna och såg över rummet, rakt på Shapir. Pupillerna hade vidgats av att så länge inte ha mött ljus, och hans ögon var nästan lika svarta som glasen.
   "Jag ser er", sade han. "Som kurragömmalek. Jag är spionen. Ni är objektet. Vill ni veta vad jag ser?"
   "Ja", sade Shapir lågmält.
   "En plump. En skugga. Något ofullbordat, ett rudiment, ett hinder. Totalt betydelselöst. Ni förstår, det tjänar ingenting till ens att vara en god människa".
   "Och när ni ser på er själv?"
   "Det är likadant. Alldeles likadant. Ett hinder, ett löjligt ingenting. En fläck i synfältet".
   "Synfältet? Vad menar ni med synfältet?"
   "Vad tror ni?" sade Hughes mycket lågt och med leda i rösten. "Den verkliga synen — vad anspeglar den? Verkligheten förstås. Jag har blivit omprogrammerad att varsebli verkligheten och se sanningen. Jag ser Gud". Han gömde ansiktet i händerna, skylde ögonen. "Jag var en tänkande människa", sade han. "Jag försökte vara rationell. Men vad tjänar det till med förnuft när man kan se sanningen? Att se är att tro ... "
   Han såg åter upp på Shapir med ögon som verkade oseende samtidigt som blicken var genomträngande. "Gå och fråga Joe Temski om ni vill ha den verkliga förklaringen.
   Han säger ingenting nu, han väntar. Men han är den som kan berätta. Och han kommer att göra det när tiden är inne. Han kan översätta det han hör, tolka det i ord. Det är svårare med visuella upplevelser. Mystiker har alltid haft svårt att uttrycka sina visioner i ord, utom de som fick Ordet, som hörde
   Rösten. De står ju vanligen genast upp och går ut och agerar, verkar. Temski kommer att verka. Men inte jag. Jag vägrar. Jag vill inte predika. Jag vill inte bli missionär".
   "Missionär?"
   "Förstår ni inte? Förstår ni inte att det är det rummet är. Ett träningsläger, ett orderrum, ett ..."
   "Ett religiöst centrum? En kyrka?"
   "På sätt och vis. Ett ställe där man får lära sig att se Gud, att höra Gud, att känna Gud. Och älska Gud. Ett omvändelsecentrum. Ett ställe där man blir omvänd. Sedan vill man gå ut och predika, sprida kunskapen om Gud till andra, till hedningarna. Därför att man nu inser hur blinda de är och hur lätt det är att se. Nej, inte bara en kyrka, en mission, Missionen. Och man lär sig Missionen och man går ut och bär den med sig. De var inte upptäcktsresande. De var missionärer som bar sanningen med sig för att överföra den till andra släkten, till kommande släkten, till alla de stackars fördömda hedningarna i det yttersta mörkret. De visste svaret, och de ville vi alla skulle veta svaret. Ingenting annat betyder någonting när man väl lärt sig svaret. Det spelar ingen roll om man är god eller ond, om man är intelligent eller enfaldig. Den enda betydelse vi har är att vi är de ringa käril som anförtrotts den stora sanningen. Jorden betyder ingenting, stjärnorna betyder ingenting, döden är betydelselös. Ingenting betyder någonting. Bara Gud är".
   "En främmande gud?"
   "Inte en gud. Gud. Den ende sanne guden, allestädes närvarande, för evigt. Jag har lärt mig att se Gud. Allt jag behöver göra är att öppna ögonen; då ser jag Guds ansikte. Och jag skulle ge mitt liv för att få se en människas ansikte, en enda, ett träd, ett enda träd; en stol, en enkel, vanlig trästol ... De kan behålla sin Gud, de kan behålla sitt Ljus. Jag vill ha världen tillbaka. Jag vill ha frågor, inte svar. Jag vill ha mitt eget liv tillbaka, min egen död".
   
   På rekommendation av arméns psykiater som övertog fallet när Shapir hade avskedats, blev Hughes flyttad till ett militärt mentalsjukhus. Som han vanligen var en fridsam och lydig patient hölls han inte under särskild bevakning, och efter elva månaders fångenskap utförde han ett olyckligtvis framgångsrikt självmordsförsök; han skar sig i handlederna med ett skedskaft som han stulit från mässen och slipat mot sängramen. Det är ett intressant faktum att han tog sitt liv samma dag som Psyche XV inledde återfärden till jorden från Mars, medförande de dokument och inspelningar som, tolkade av den Förste Aposteln, utgör första kapitlet i De Äldstes Uppenbarelser, Guds heliga och allmänneliga kyrkas sakrala text, den som bringar hedningarna ljus, den enda förmedlaren av den enda eviga sanningen.
   
   Att rata nådens ljus för dödens dal
   är dårars val.
   Men när jag så dem sorgset förebrår
   Till svar jag får:
   Den brudgumsringen går på Ljusets bud
   Blott till dess brud.

Originalets titel "The Fields of Vision " publicerad 1973, ur novellsamlingen The Wind's Twelve Quarters 1975. Översättning av Ninnan och Maud Loman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki