Fandom

Svenskanoveller Wiki

Tänk om jag inte var ensam

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Kristoffer Leandoer

Martin hade bara varit hos morfar tio minuter när första olyckan hände. Han stod med ett solitairespel i handen när brädet plötsligt, utan att han hade en aning om hur det gått till, bara tippade och alla glaskulorna åkte ut över morfars stenlagda köksgolv med ett förfärligt kling och klang.
  — Oj, sa Martin bara.
  — Tänk att du är lika klumpig som jag var i din ålder, sa morfar vänligt. Tyvärr är jag inte så bra på att böja mig längre, så du får nog plocka upp dem själv.
   Martin skyndade sig ner på alla fyra och började krypa runt. Under köksskåpet och bakom diskbänken, intill spisen, bland smulorna under frukostbordet — överallt glimmade gröna små glaskulor. Det såg rätt festligt ut och Martin glömde snabbt bort att skämmas över sin klumpighet. Han tänkte på andra saker, på solitaire som han hade lärt sig betydde ensam. Det hette så för att man spelade med sig själv. Solitaire var det enda spel morfar hade hemma, han påstod att han inte behövde några andra. Du och jag, vi är ena riktiga solitärer, brukade morfar säga till Martin.
   Men tänk om det inte hade varit så. Martin vred en glaskula mellan fingrarna för att få bort dammråttan som fastnat på den morfar borde nog inte ha tackat nej till hemhjälp i alla fall — och så for den eviga refrängen genom hans huvud. Tänk om jag inte varit ensam. Tänk om jag haft nån att göra allt med, nån som var precis som jag. Han lyfte upp kulan från morfars smutsiga golv och lät dagsljuset speglas i den.
   Tänk om jag inte varit ensam.
   Och så böjde han sig ner igen, för att plocka upp den där sista, retsamt undanrullande glaskulan som bara letade sig längre och längre in bakom spisen ju mer Martin trevade efter den ...
  — Har du fått med dig alla nu, undrade morfar.
  — Bättre upp, sa Martin.
   Morfar rev sig i huvudet.
  — Det var det konstigaste jag har sett, sa han efter en stund och Martin kunde bara nicka instämmande.
   Brädets samtliga hål var upptagna och ändå rullade en herrelös grönskimrande glaskula fram och tillbaka, fram och tillbaka, utan att hitta någon plats.
   Det fanns helt enkelt två kulor för mycket, det var fler kulor nu än när Martin hade tappat spelet i golvet.
  — Hur gick det här till? Hur förklarar man sånt här?
   Martin såg att morfar inte visste vad han skulle svara, att morfar tittade så där forskande på Martin som om han försökte bedöma hur gammal Martin egentligen var, hur mycket han egentligen kunde orka med att veta. Till slut suckade morfar.
  — Du kanske har en osynlig vän som hjälper dig ibland, sa han och vände sig bort.
   En osynlig vän? Vad menade morfar?
   Och varför skulle den tanken nödvändigtvis vara så sorglig att morfar måste vända sig bort för att Martin inte skulle se att han hade tårar i ögonvrån — för var inte det precis vad Martin alltid längtat efter, att inte behöva vara ensam längre?
   Men hur Martin än försökte så gick det inte att få ur morfar mer än så. Ingen kunde vara envisare än morfar när det gällde att tiga med nåt. Därför var hans överraskningar alltid ovanligt bra, men hans tystnad också ovanligt retsam.
   Morfar var ingen uppesittare, i stället var han rastlös på morgnarna och brukade promenera bort till brevlådan innan grynings-dimman lättat — annars får man inte se några älvor, brukade han säga. Så på kvällen tog Martin med sig solitairespelet upp till sitt rum, han behövde något att bo in sig med. Hela tre dar skulle han stanna den här gången, tills mamma också fick påsklov.
   Han kröp så långt upp han kunde i sängen med spelbrädet i knäet, skuggorna härinne oroade honom efter morfars alla mystiska ord om älvor och osynliga vänner.
   Martin plockade bort de två överflödiga kulorna och la dem på fönsterbrädet.
   Tänk om man hade nån att spela med, tänkte han trots att han visste att solitaire var ett ensamspel.
   Den ena kulan åkte i golvet med en skräll.
   Han måste ha lagt den slarvigt, så typiskt honom. Jämt skulle han klumpa sig. Hoppas bara inte det väckte morfar.
   Martin återgick till sitt ensamspel, plockade bort kula efter kula och radade prydligt upp dem i sängen. Han hade småtråkigt. Det var svårt att överraska sig själv.
   Den andra kulan åkte i golvet med en skräll.
   Martin höll andan och lyssnade en stund men morfar verkade inte ha vaknat. Han plockade ändå upp de båda kulorna från golvet. Bäst att ha dem liggande i sängen också.
   När han återkom till spelet hade det hänt en del.
   Någon hade spelat klart åt honom.
   En enda kula tronade ensam på brädet.
   Alla andra låg runt omkring på täcket. När Martin närmade sig för att plocka upp dem så rullade de ner från täcket och åkte i golvet allesammans. Den här gången vaknade morfar.
  — Vi ska nog låta det här vara ett tag, sa han bara och tog med sig solitairebrädet ut.
   Han stannade i dörröppningen, drog generat i snodden på sin morgonrock och undvek att titta på Martin.
  — Du får somna med ljuset tänt om du vill.
   Nu gällde det, det kunde Martin höra på tonfallet. Nu fanns det en liten öppning, nu fick han inte låta morfar smita undan.
  — Morfar.
   Morfar mumlade något som kunde tolkas som ja.
  — Du vet vad det är som händer va?
   Morfar suckade.
  — I morgon, vännen min. Vi pratar om det i morgon. Jag måste få fundera färdigt på det här först.
  — Men vet du det?
  — Ja, eventuellt så gör jag nog det. Men nu går vi och lägger oss. Båda två.
   Morfar stängde dörren och var borta.
   Martin öppnade handen och lät den sista glaskulan, som han glömt bort att ge till morfar, rulla fram och tillbaka i handflatan.
   Tänk om man inte var ensam.
   Plötsligt tyckte han att det var en skrämmande tanke.
   Riktigt skrämmande.
   Skuggorna tätnade i rummet och Martin koncentrerade sig på sin egen spegelbild, mest för att spegeln borta vid garderoben var det allra ljusaste stället i rummet, för att lampskenet reflekterades där och blev ännu lite starkare.
   Han kunde behöva lite extra ljus just nu.
   Det var lätt för morfar att skämta om älvor och osynliga vänner. Morfar var tillräckligt gammal för att ha hunnit vänja sig vid vad som fanns och inte fanns i världen.
   Martin knep hårt om glaskulan. Han tyckte att spegelbilden ryckt till en smula. Han bet sig i läppen och ångrade allt han någonsin tänkt om ensamhet. Hur kunde han ha varit missnöjd med att vara ensam med morfar? Han skulle gärna spela solitaire resten av livet, bara spegeln höll sig stilla.
   Men det gjorde den inte.
   Rätt som det var brast den ut i ett klingande hjärtligt skratt.
   När Martin efter en stund tvingade sig själv att öppna ögonen igen så kunde han konstatera att spegelbilden inte var riktigt, riktigt lik honom längre. Spegelpojken hade något fjunigare överläpp, något längre och stripigare hår. Framför allt var hans ögon både smalare och elakare.
   Och han skrattade igen, skrattade så att spegeln skakade i sina ramar och Martin för ett ögonblick hoppades att den skulle rämna. Men det gjorde den inte.
   I stället började spegeln tala, med en lätt nasal röst som lät som om någon försökte driva med hur Martin själv pratade.
   Någon som tydligen inte bara lekte snälla lekar jämt.
  — Nej, du ser inte i syne, Martin. Jag är förvånad över att de inte har berättat för dig, även om den där fege gubbjäveln var rätt nära nu ikväll.
   Martin blev rasande, så fick ingen säga om hans älskade morfar.
  — Han är inte feg!!!
   Spegeln bara skrattade till svar.
  — Jaså? Varför har han inte berättat om mig då? Varför fick du aldrig veta att jag fanns? Jag är din tvilling, förstår du Martin. Jag skulle ha fötts tillsammans med dig men något gick fel vid förlossningen och bara en av oss kom ut levande i dagsljuset. Först tänkte jag att vi kunde leka med varann när jag såg hur ensam du var med ditt solitairespel. Men nu undrar jag om vi inte bara skulle ta och byta plats i stället?
   Han sträckte ut handen ur spegeln, in i rummet.
   Martin nöp sig i armen så det blev halvmåneformade blåmärken efter naglarna, men det hjälpte inte ett dugg.
   Inte mot den här drömmen.
   Spegelpojken såg fortfarande ut att vara på väg rakt mot honom.
  — Lite kött och blod och värme åt mig, lite spegelköld åt dig. Vad säger du, Martin? Nog verkar det rättvist efter alla dessa år?
   Rättvist?
   Martin tvekade ett ögonblick medan den genomskinliga glashanden kom längre och längre ut i rummet och blev mindre och mindre genomskinlig, mer och mer verklig. Snart skulle den gripa tag i honom och slänga in honom bakom glaset där man fick frysa för evigt, så mycket förstod han. Men var det rättvist? Rättvisare än något annat?
   Plötsligt spelade det ingen roll. Han visste bara att han ville leva härute, att han tyckte om att leva härute med morfar och solitairespel och mamma som jobbade för mycket — och det gjorde inte spegelpojken, han var bara arg på dem allesammans. Spegelpojken var bara ute efter att få rätt, så han skulle ändå alltid frysa var han än var. Det fanns kanske ingen rättvisa i det Martin tänkte nu. Men det fanns något annat som var
   minst lika starkt, och det var Martins kärlek till morfar och mamma.
  — Låt oss vara ifred!
   Martin slängde den sista kulan rätt in i spegeln så att glaset krossades och det var den sista olyckan hemma hos morfar det här påsklovet. Han visste att det var meningslöst att ens leta efter kulan. Spegelpojken och alla hans påhitt var spårlöst borta.
  — Sju års olycka, sa morfar som plötsligt stod där i dörröppningen.
  — Kanske det ja, sa Martin. Men inte för mig.
  — Jag vet, sa morfar och log. Jag visste väl att du skulle klara av spegelpojken bara jag lät er vara ifred. Det börjar snart dagas, så vad säger du, pojken min — ska vi gå och säga hej till älvorna?
  — Kan vi väl, sa Martin och somnade innan han hunnit till slutet av meningen. De där älvorna kunde väl vänta tills i morgon.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki